Är bocken trädgårdsmästare i Hornsö?

Hornsö räknas som en av Nordens biologiskt mest värdefulla skogar. Foto: Nils Elgqvist

Den senaste tiden har Hornsö ekopark i östra Småland diskuterats livligt. Traktens kommuner har flaggat för att en nationalpark vore ett bättre alternativ. Förslaget har fått stöd från lokala natur- och miljöorganisationer och en tidigare chef vid länsstyrelsen. Däremot har Sveaskog, som förvaltar ekoparken, invänt och hävdat att gällande avtal borgar för rätt naturvårdsinsatser och att ekoparkens skogsbruk finansierar naturvården. Det låter bra, om det är sant.

Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument.

Debatten startade i slutet av januari när Naturskyddsföreningens kretsar i Nybro och Mönsterås tillsammans med en fågelklubb och en skogsgrupp i Oskarhamn gav sitt stöd till planerna på en ny nationalpark. Ett starkare skydd av skogens mångfald tillsammans med naturturismens möjligheter var budskapet. Några veckor senare gav sig Anders Johansson in i debatten. Han, en författare i Kalmar, menade att en nationalpark är en orimlighet och att skogarna skulle växa igen. En ekopark räcker. Där kan turismen samsas med skogsbruket. Det inhoppet fick mig att skriva en replik. I den försökte jag förklara varför Sveaskog saknar drivkrafter för att utveckla naturturismen. En näring med långt större lokal potential än skogsbruket. I sin slutreplik avfärdade Johansson mitt svar med grundlösa påståenden om att jag var okunnig, inte besökt området och gjort en dålig analys.

Sekler av bete har präglat Hornsös skogar. Foto: Per Jiborn

Men debatten tog fart igen. I slutet av mars skrev Stefan Svenaeus, tidigare miljövårdsdirektör på länsstyrelsen i Kalmar, att han gillade förslaget om en nationalpark. En skyddsform som inte alls innebär igenväxta skogar, utan numera alltid bygger på en grundlig skötselplan. Sammanhängande skyddade skogar ger dessutom bättre villkor för en lokal besöksnäring. Anders Johansson gav sig på nytt in i debatten. Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument. Dagen efter fyllde Sveaskog på. Ett svar värt en närmare granskning, och som jag återkommer till. I sin slutreplik förtydligade Svenaeus att i Hornsö ekopark hotas idag äldre tallskogar och att resurserna till naturvårdande skötsel har minskat efter att riksdagen ändrade Sveaskogs uppdrag 2010.

Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta.

Svaret från Sveaskog, värt att läsa ordentligt, är skrivet av naturvårdschefen Peter Bergman och bygger på tre påståenden. För det första att förvaltningen grundas på ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Avtalet reglerar varje enskilt skogsbestånd och ”hur naturvårdsåtgärder ska genomföras samt vilket ekologiskt mål dessa åtgärder har.” För det andra att Sveaskog har utfört naturvårdsåtgärder ”på hundratals hektar för att bevara och stärka den biologiska mångfalden i Hornsö.” Ett kostsamt och omfattande arbete där en hel del återstår att göra. Till sist menar Bergman att Sveaskogs förvaltning är kostnadseffektiv och att en framtida nationalpark måste finansieras via statens budget. Till synes tre sakliga argument, men tål de en granskning?

Ringlande vattendrag är en annan källa till mångfald. Foto: Nils Elgqvist

Alla Sveaskogs ekoparker förvaltas utifrån ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta. Däremot går det att beställa från Skogsstyrelsen. Avtalet, som löper över 50 år, är dock varken detaljerat eller specifikt. För Hornsö ekopark handlar det om tolv punkter på två sidor plus bilagor. Den centrala formuleringen lyder ”Sveaskog förbinder sig att inom ekoparken och under avtalstiden i sitt skogsbruk aktivt arbeta för de övergripande ekologiska målbilder som framgår av ekoparksplanen.” I ekoparksplanen står det att naturskogar av tall, gran, löv och ädellöv ska återskapas på totalt 40 procent av parkens yta. Det är avtalets kärna. Hur en naturskog definieras och vägen dit, bestäms av Sveaskog efter samråd med Skogsstyrelsen.

Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter.

Hornsös skogar präglades under sekler av bete, bränder, översvämningar och plockhuggning. I slutet av 1800-talet förändrades landskapet dramatiskt. Gran blev det dominerande trädslaget och mörka barrskogar bredde ut sig från några ynka procent till runt 40 procent. För att återskapa Hornsös glesa öppna skogar med främst tall och löv, krävs regelbundna bränder i naturvårdssyfte, ett omfattande skogsbete och restaurerade sumpskogar. Särskilt mot bakgrund av att skogarna ännu hyser Nordens viktigaste bestånd av vedlevande skalbaggar och flera andra sällsynta insekter.

Ekoparksavtalet i korthet. När och hur bestämmer Sveaskog själv.

Generationers plockhuggning kan däremot återställas genom att frihugga ekar och glesa ut lövrika barrskogar. Alla insatser behövs och är välkomna. Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter. Men det finns en viktig skillnad mellan skogsbete, bränder och återskapade sumpskogar å ena sidan och frihuggning och utglesning å den andra. De förstnämnda åtgärderna ger i de flesta fall ingen skogsråvara. Frihuggning och gallring ger däremot ofta en ansenlig mängd råvara och därmed en lockande nettointäkt. Vilka åtgärder prioriterar Sveaskog, vars ägare har bestämt att skogsbruk är kärnverksamhet och syftet en marknadsmässig avkastning till staten?

“Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog.”

Det vet inte vi. Insynen i Sveaskogs förvaltning är begränsad. Men när jag samtalar med tidigare anställda, forskare och andra med god lokalkännedom är svaren samstämmiga. Prioriterade åtgärder har varit de som även generar skogsråvara till industrin. Det verkar som vi i Hornsö har satt bocken till trädgårdsmästare. På sin webbplats redovisar Sveaskog NS-åtgärderna (naturvårdande skötsel) i sina ekoparker mellan åren 2008 och 2018. Totalt har olika skötselåtgärder gjorts på mer än sex tusen hektar. Av dessa har över 20 procent (1 286 hektar) utförts i Hornsö. Vilka åtgärderna är redovisas inte. Men i samma text skriver Sveaskog att ”en av de vanligaste NS-åtgärderna är att plocka fram ung lövskog ur tidigare planterade granbestånd.” Den åtgärden borde passa utmärkt i Hornsö. Viktig naturvård kan då genomföras med bonuseffekten att tusentals kubikmeter skogsråvara även levereras till industrin. Det ger Sveaskog extra intäkter.

Glesa tall- och lövskogar ersattes av mörka granskogar. Foto: Per Jiborn

Och det är inget fel i detta. Men frågan som först måste ställas är: Vilka akuta åtgärder behöver göras nu för att rädda Hornsös unika mångfald av insekter som tvåvingar, fjärilar och skalbaggar? Jag frågar Sven G Nilsson, som är professor emeritus i zooekologi vid Lunds universitet, en auktoritet på området och som under flera år har inventerat vedlevande skalbaggar i Hornsös skogar.
– Varje bestånd måste skötas efter sina förutsättningar. Brand, bete, återställda våtmarker eller glesare och ljusare skogar. Det beror på omständigheterna. Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog, svarar Sven G Nilsson.

Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Det är mycket som vi utomstående inte vet. Men Sveaskog kan stoppa gissningsleken genom att presentera en sammanställning över de senaste 15 årens åtgärder i Hornsö. En redogörelse som berättar hur många och omfattande skogsbetena är i ekoparken. Hur många hektar sumpskog och våtmark som har återskapats? Antal naturvårdsbränningar som har genomförts, när och på hur stor yta? Och hur många hektar barrskog med lövinslag som har glesats ut? Vilka är NS-åtgärderna som har utförts på 1 286 hektar? Hur många hektar är nu på allvar på väg att bli vackra och funktionella naturskogar? Sveaskog skriver att det varit ett omfattande arbete som har kostat. Varför då inte stolt berätta mer ingående om vad som har uträttats. På köpet skulle onödigt tvivel skingras. Därtill handlar det om formellt skyddade skogar, som tillhör oss alla. Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Naturvård som även ger skogsråvara tycks prioriteras. Foto: Per Jiborn

Men en sådan transparens är inte prioriterad. Själv väntar jag på svar på frågor om Hornsö ekopark som ställdes för två månader sedan. Därför vänder jag mig till Skogsstyrelsen för att få ta del av minnesanteckningarna från de årliga förvaltningsmötena. Omgående trillar protokollen från 2017, 2018 och 2019 in i min mejlbox.

De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog.

Genomläsningen av protokollen ger nya insikter. Här redovisas årliga samtal om planerade avverkningar, skötselåtgärder och övrig förvaltning. Närvarar gör företrädare för Sveaskog, Skogsstyrelsen och Kalmars länsstyrelse. I de tre protokollen redovisas kort insatser kring inventeringar, naturvärdesbedömningar, naturvårdsbränningar, skogsbeten och igenproppade diken. Protokollen ger ingen helhetsbild, men inblicken i den praktiska förvaltningen väcker fler funderingar kring den berättelse som Sveaskog försöker ge.

Nya skyltar blir Sveaskogs satsning i Hornsö 2020. Foto: Per Jiborn

Några exempel. Naturvårdsbränningar planeras i samarbete med länsstyrelsen på fem hektar, men skjuts på framtiden. Skogsstyrelsen erbjuder arbetskraft för röjning och risplockning på ett skogsbete. Två år senare meddelar Sveaskog att man vill plocka ner stängslet kring ett annat bete, eftersom en djurhållare saknas. Förra vintern proppades tre diken igen med hjälp av länsstyrelsen. Av det senaste protokollet framgår att länsstyrelsen vill gynna ekoparkens mångfald genom torrängar, mulmholkar och nedgrävda ekstockar. Sveaskog nöjer sig med nya välkomstskyltar och kanske ett vindskydd. Fragment av en komplex verklighet, men en mindre fördelaktig bild tonar ändå fram. De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog. Både initiativ och finansiering av dessa olönsamma åtgärder, ser också ut att komma från andra än Sveaskog. Kanske är slutsatsen orättvis. Möjligen uträttades mer före 2017, men protokollen från åren innan saknas hos Skogsstyrelsen och lämnas inte ut av Sveaskog.

Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Det går inte att göra en heltäckande granskning av Sveaskogs förvaltning av Hornsö ekopark. Samtidigt måste samtalet fortsätta och lärdomar dras. Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Många insekter behöver löv, ljus och värme. Foto: Per Jiborn

1. Avtalet med Skogsstyrelsen ger Sveaskog en stor handlingsfrihet när det gäller val av skötselåtgärd och när den ska genomföras. Det ställs inga krav på ett bestämt antal hektar återskapade sumpskogar, regelbundna naturvårdsbränningar eller skogsbeten. Tidsplaner att stämma av emot saknas. Det mesta tyder på att Sveaskog främst väljer skötselåtgärder, som ger råvara till skogsindustrin och egna nettointäkter.

2. Påståendet att den naturvårdande skötseln i Hornsö ekopark har kostat, verkar inte stämma. Antal kubikmeter skogsråvara och intäkter har varit mindre än vid en normal slutavverkning, men i väntan på en öppen redovisning pekar det mesta på att Sveaskog har gått plus på de flesta åtgärder. Kanske handlar det om nettointäkter på 20 miljoner sedan ekoparken invigdes för 15 år sedan, men det kan också vara det dubbla.

3. I repliken skriver Sveaskog som slutkläm att en nationalpark innebär att framtida utgifter för skötsel i Hornsö hamnar hos landets skattebetalare. Förvaltningsprotokollen från de senaste åren antyder att Sveaskog redan idag låter våra myndigheter betala delar eller merparten för de insatser i naturvårdsskogarna som inte är lönsamma.

Trixas det i Sveaskogs ekoparker?

Platåbergen omges av en av Europas största sammanhängande ädellövskogar. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Nyligen upptäckte jag att en ekopark hade krympt med 20 procent. Det var i alla fall min första tanke, när jag noterade att ekoparken Halle- och Hunnebergs ursprungliga 6 700 hektar hade blivit 5 300 hektar på Sveaskogs webbsida. Siffran upprepas i en färsk broschyr, så det lär vara mer än en olycklig felskrivning. När jag frågade personer med god kunskap om de västgötska platåbergen, kunde ingen svara. Till sist gav en av Sveaskogs egna anställda den troligaste förklaringen. Ekoparken hade inte krympt. Skillnaden handlar istället om hur man räknar.

Det är nästan dubbelt så mycket som Sverige har skyddat med nya och utvidgade nationalparker de senaste 50 åren.

Sedan 2002 har statliga Sveaskog avsatt 37 ekoparker runt om i Sverige. Tillsammans omfattar de 175 000 hektar produktiv skogsmark, det vill säga de näringsrika marker där skogsbruk vanligtvis bedrivs. Inkluderas även näringsfattiga marker som myrar, hällmarker och andra så kallade impediment handlar det om bortåt 245 000 hektar. Det är nästan dubbelt så mycket som Sverige har skyddat med nya och utvidgade nationalparker de senaste 50 åren. Hur Sveaskog sköter våra ekoparker spelar därför roll för skogens mångfald.

Halle- och Hunneberg är värdefulla för det lokala friluftslivet. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Jag gillar flexibilitet och pragmatiska lösningar. Men ju mer jag lär och förstår om hur Sveaskog förvaltar ekoparkerna, desto starkare blir min känsla av en närmast avsiktlig otydlighet när det gäller arealer, andelar naturvårdsskogar, ekologiska målbilder och uppnådda resultat. Det förnekas givetvis med jämna mellanrum. Bland annat av bolagets naturvårdschef Peter Bergman i en intervju förra året i LandSkogsbruk.
”Att det finns synpunkter och kritik på vår verksamhet, visar att det vi gör är viktigt och att det är många som bryr sig om vad som händer i skogen. Vi tar synpunkterna på stort allvar och vi gör vårt bästa för att vara så transparenta som möjligt. Ofta grundar sig kritiken på missförstånd eller brist på information.”

Ekoparksplanens karta visar färre och mindre röda bitar, som står för naturvård i ett komplext pussel dominerat av gröna produktionsbitar.

När jag granskar planen för ekoparken Halle- och Hunneberg blir bristen på information ett återkommande tema. Här på bergen förvaltas 1 500 olika skogsbestånd för produktion eller biologisk mångfald. Ekoparksplanens karta visar färre och mindre röda bitar, som står för naturvård i ett komplext pussel dominerat av gröna produktionsbitar. En sådan förvaltningsmodell ställer extra höga krav på transparens. Men Sveaskog nöjer sig med att ange målen för ekoparken i procent, utan att förklara vad siffrorna är andelar av. Är det hela området eller bara produktiv skogsmark? Och vilka reservat ingår i beräkningen? De två platåbergen med rasbranter täcks nämligen fullt ut av tre naturreservat och två tidigare naturvårdsområden där skogsbruk är tillåtet. Med hjälp av dessa detaljerade underlag försöker jag bakvägen räkna fram storleken på ekoparkens skogar för naturvård respektive produktion, men jag misslyckas. Att inkludera dessa uppgifter i ekoparksplanen från början borde vara enkelt. Då hade transparensen ökat och missförstånden minskat.

Gröna produktionsskogar blandat med naturvård i rött bildar ekoparkens komplexa pussel. Bild: Sveaskog

I planen för Halle- och Hunneberg står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Märkligt då att de orörda naturvårdsskogarna bara är sex procent. Skötta naturvårdsskogar tillför ytterligare 17 procent. Tillsammans blir det 23 procent eller knappt en fjärdedel. Sedan tillkommer naturreservat med en andel på 14 procent. Vilka reservat som ingår förklaras inte. Kanske för att de i flera fall avsattes 20 år innan ekoparken invigdes. Hur som haver, i bästa fall innebar det nya konceptet med en ekopark att skyddet stärktes för 37 procent av bergens skogar. Det antagandet förutsätter dock att vi inte granskar den ekologiska landskapsplan för platåbergen, som Sveaskogs föregångare AssiDomän sjösatte ett årtionde tidigare. Vad den säger, vet jag inte. Men i värsta fall var ekoparken bara ett sätt att klä platåbergen i kejsarens nya kläder? När insynen är begränsad är det svårt att säkert veta.

Det vill säga, kantzoner och kvarlämnade träd och högstubbar på kalhyggen ska bidra med dubbelt så mycket naturvårdsareal som ekoparkens orörda skogar tillsammans.

För att nå löftet om minst 50 procent naturvårdsareal i varje ekopark, räknar Sveaskog dessutom in 13 procent naturhänsyn i områdets produktionsskogar. Det vill säga, kantzoner och kvarlämnade träd och högstubbar på kalhyggen ska bidra med dubbelt så mycket naturvårdsareal som ekoparkens orörda skogar tillsammans. Det är en magstark lösning i en ekopark, där ekologi ska gå före ekonomi.

Hyggenas kvarlämnade träd bidrar till mer naturvård än ekoparkens orörda skogar. Bild: Privat

Men den avgörande frågan handlar om rätt skogar har skyddats. Ekoparksplanen bygger på en biotopanalys där 1 186 bestånd har inventerats utifrån trädslag, ålder, mängd död ved och antal större så kallade naturvärdesträd. Hur nästa steg gick till, när resultatet omvandlades till ett urval av orörda och skötta naturvårdsskogar, är inte glasklart. Rimligen borde de äldre skogarna ha sparats om syftet var att värna biologisk mångfald och gynna friluftsliv. Gamla skogar kan i närtid axla en roll för skogens mångfald och området blir mer attraktivt för naturturism och rörligt friluftsliv.

Däremot vill bolaget ogärna dela den kunskapen med andra.

En del tyder på att det blev tvärtom. Det påstås att stora delar av den äldre skogen klassades som produktionsskog och efter invigningen har ett par hundra hektar avverkats. För ett par år sedan ville Sveaskog dessutom öka avverkningstakten till 60 hektar årligen. Förslaget mötte hård kritik från naturvård, friluftsliv och de tre berörda kommunerna.

Bergens starka älgstam lockar både kungen och internationella besökare. Bild Staffan Widstrand

Sveaskog vet vad som är sant eller ej av dessa påståenden. Däremot vill bolaget ogärna dela den kunskapen med andra. Ekoparksavtalen mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen är den juridiska grunden för konceptet. Men dessa avtal finns inte på någon webbplats, även om det rör sig om en offentlig handling. Den som vill kan beställa avtalet från Skogsstyrelsen för några hundralappar. Om man nöjer sig med en bunt papper vill säga. För den som på djupet vill förstå hur ekoparkens 1 500 olika bestånd fördelas när det gäller ålder och trädslag, är det till liten hjälp. En företrädare för Sveaskog svarar att underlaget inte är tillgängligt i Excel, och finns det i ett annat digitalt format kommer det inte att lämnas ut. Det finns gränser för bolagets transparens.

Så rundas vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip av ett statligt bolag, med syftet att begränsa insynen i ekoparker som tillhör oss alla.

Viktigt i sammanhanget är att ekoparkernas så kallade naturvårdsskogar numera inkluderas i statistiken över Sveriges formellt skyddade skogar. Det beslutade regeringen Reinfeldt våren 2014 och det handlar inte om småpotatis i marginalen. Ekoparkernas bestånd av orörda (NO) och skötta (NS) naturvårdsskogar uppgår till över 80 000 hektar produktiv skogsmark enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, SLU och SCB. Det är 65 procent mer än vad som skyddas i Sveriges 30 nationalparker. Och i vissa län, exempelvis här i Kalmar, står två ekoparker för över 20 procent av den totala ytan formellt skyddad produktiv skogsmark. Ekoparkerna är med andra ord en tung pusselbit i vårt skogsskydd.

Nu höjs röster för att omvandla flera ekoparker till nationalparker. Det skulle öka insyn och transparens. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Förra årets rapport gjordes på uppdrag av regeringen. Syftet var att ge en gemensam lägesbild och öka transparensen om mängden skyddad skog. Med viss förväntan vänder jag mig till de ansvariga med frågan om hur ekoparkernas areal av naturvårdsskogar har räknats ut. Här borde det finnas ett offentligt underlag, som kan skapa klarhet. Men det gör det inte. Sveaskogs underlag har gjort en omväg via en fristående konsultfirma, som i sin tur räknat fram och levererat rapportens siffror. Så rundas vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip av ett statligt bolag, med syftet att begränsa insynen i ekoparker som tillhör oss alla.

Mitt grävande efter klarhet och transparens hade skapat turbulens på skogsbolaget.

I veckan blev jag uppringd av en företrädare för Sveaskog. Mitt grävande efter klarhet och transparens hade skapat turbulens på skogsbolaget. I framtiden uppmanas jag bara vända mig till en person på Sveaskog. Jag passade på att fråga om varför underlag saknas, restriktioner ges om vem jag får ställa frågor till och varför ekoparkernas naturvårdsskogar hanteras som affärshemligheter hos våra myndigheter.
Är det möjligen så att Sveaskog försöker dölja något?
Nej, blev det blixtsnabba svaret.
Jag önskar att jag kunde tro på det.

Fler granskande blogginlägg om
Sveaskogs ekoparker.

Corona hotar mångfald i fattiga länder

Vad händer om vi slutar resa när pandemin är över? Foto: Staffan Widstrand

De senaste veckorna har ett virus stängt gränser, inskränkt vår mötesfrihet och i princip stoppat allt resande. I Sverige har besöksnäringen tvärnitat, tiotusentals personer har förlorat sitt jobb eller blivit uppsagda. Städernas restauranger och hotell kämpar för sin överlevnad och många naturturismföretag på landsbygden hotas av konkurs de närmaste månaderna. Om någon tvivlat på besöksnäringens roll i svensk ekonomi, visas nu i realtid en strid ström av exempel på hur beroende olika verksamheter är av varandra.

Bakom dessa miljö- och klimatvinster finns bland annat tiotusentals inställda flygavgångar.

Samtidigt dyker positiva nyheter upp i coronakrisens kölvatten. Norra Italien är inte bara tusentals dödsfall. Från Venedig rapporteras om kristallklart vatten, renare luft och delfiner på besök. I Kina föll energiförbrukning med 25 procent. Forskare tror att årets ökning av växthusgaser kan bli den lägsta sedan finanskrisen för drygt tio år sedan. Bakom dessa miljö- och klimatvinster finns bland annat tiotusentals inställda flygavgångar. Men flygplan som inte lyfter skapar andra problem, och då syftar jag inte främst på beskedet från att SAS att permittera upp till 10 000 personer. Blir pandemin långvarig, lär den på allvar hota biologisk mångfald i många fattiga länder.

De vilda djuren spelar huvudrollen i Tanzanias turism. Foto: Staffan Widstrand

Ett av dessa länder är Tanzania med bortåt 60 miljoner invånare på en yta dubbelt så stor som Sverige. Sedan millenniumskiftet har Tanzanias ekonomi växt med drygt sex procent varje år, men fortfarande är landet ett av de fattigare i världen. Den starka tillväxten beror till stor del på en snabbt växande turism. Antalet internationella besökare har trefaldigats sedan år 2000. Idag är turismen landets främsta exportnäring, som sysselsätter en halv miljon människor och står för 15 procent eller mer av Tanzanias totala ekonomi.

Vilka andra sätt att försörja sig finns – jaga i regnskogen, röja en odling på savannen eller flytta till storstaden?

Vild och storslagen natur är landets främsta attraktionskraft. Zanzibar, Kilimanjaro och Serengeti är tre välkända resmål. Bara Serengeti lockar flera hundratusen besökare varje år. När lejon, gnuer, elefanter och andra vilda djur ger jobb och lokala intäkter, skapas starka skäl för att bevara ett fantastiskt naturarv. Därför värnas 38 procent av landets yta med hjälp av 17 nationalparker och en lång rad reservat och skyddade områden. Det är mycket mer än Sverige. Nationalparken Serengeti är sju gånger större än Sarek och Selous viltreservat rymmer nästan två hela Småland. Utan safariturismens framgångar hade dessa områden varit både mindre och sämre förvaltade.

Det pågår en dragkamp om hur Afrikas natur ska användas. Foto: Staffan Widstrand

Nu stundar ett par månaders regnperiod i Tanzania och det innebär lågsäsong för turismen. Kanske därför vi ännu inte har hört något nödrop från östra Afrika, men fortsätter pandemin att härja långt in på sommaren, kan konsekvenserna bli förödande. Tusentals naturguider, chaufförer, personal på hotell och restauranger lär förlora jobbet i ett land där sociala trygghetssystem i princip inte existerar. Hur ska hundratusentals familjer få mat på bordet? Vilka andra sätt att försörja sig finns – jaga i regnskogen, röja en odling på savannen eller flytta till storstaden?

Enligt forskarna var bristen på pengar en av naturskyddets största utmaningar och konstaterade att över 80 procent av förvaltning av världens nationalparker finansieras av turismen.

Coronaviruset kommer få stora konsekvenser även här i Sverige. Krisen är övergående, men väcker tankar och samtal om en betydligt större uppgift – om hur vi på sikt måste ställa om till ett mer hållbart och klimatanpassat samhälle. Våra utsläpp av växthusgaser från industri, hushåll och transporter måste minska drastiskt. Men innan vi självsäkert slår fast att flygplanen inte bör lyfta igen, måste vi prata om och förstå vad som händer på andra platser i världen. Om vi i världens rika länder slutar resa, då blir följderna dramatiska för en mycket stor del av världens biologiska mångfald.

Det är dags att prata om kopplingen mellan naturskydd och turism. Foto: Staffan Widstrand

För ett par år sedan publicerade en grupp australiensiska forskare en studie över turismens nettoeffekt för en handfull hotade djur- och fågelarter. Resultatet visade att natur- och ekoturism i de flesta fall bidrog till att bevara arter och skydda hotad natur. Enligt forskarna var bristen på pengar en av naturskyddets största utmaningar och konstaterade att över 80 procent av förvaltning av världens nationalparker finansieras av turismen.

Svensk natur är fantastisk, men vi måste också ägna länder som Tanzania en tanke.

I ett mejl från förra veckan skrev en hög företrädare för WWF International att pandemin kan skapa stora problem för naturskyddet runt om i världen. Därför måste kopplingen mellan naturskydd och turism synliggöras och diskuteras. Just nu, i dessa coronatider, är det lika bra att stanna hemma. Svensk natur är fantastisk, men vi måste också ägna länder som Tanzania en tanke. Låt oss därför börja prata om hur vi kan resa imorgon och hur dessa resor kan bidra till både mångfald och klimat. Det är en tuff uppgift, men det blir inte bättre om vi värjer oss för utmaningen. Själv tror jag att en del av svaret finns i följande önskan från en representant för WWF International.
– Vi måste fortsätta uppmuntra de som bryr sig om naturen att använda sin budget för klimatpåverkan för att besöka vilda platser.

Moderaterna borde besöka Tiveden

30 jobb på årsbasis skapar naturturismen i Tivedens skogar. Foto: Pavel Koubek

Vi behöver inte mer skyddad skog. Det var budskapet från John Widegren, Moderaternas landsbygdspolitiske talesperson, på Svenska Dagbladets debattsida för ett par veckor sedan. Det bärande argumentet är att sågverk, pappers- och massabruk behöver en säker tillgång på skogsråvara för att skapa exportintäkter till Sverige. Då får inte fler reservat stå i vägen. För enligt Moderaterna finns det nämligen bara ett sätt att bruka skogen – att hugga ner den och tillverka papper, virke, flis och annat av träden. I bästa fall känner inte den moderata partitoppen till att det finns en annan näring, som just i skyddade skogar kan skapa både jobb och exportintäkter. I värsta fall vill partiet mörka att naturturismen är ett alternativ till vanligt skogsbruk. Därför undrar jag om Moderaterna ser till landsbygdens, skogens och markägarnas bästa? Eller om det finns andra intressen, som fått partiet att överge tidigare löften och mål utstakade under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister?

Men det är väl egentligen inte det som skaver,
utan att importerad råvara kostar mer.

Sverige är världsledande när det gäller export av papper och massa. En export som under lång tid bidragit till sysselsättning och välfärd runt om i Sverige. Men nu skärps huggsexan om det gröna guldet, och önskelistan på allt som skogen ska fixa blir allt längre. Allt från nya förpackningar till banbrytande produkter i form av textilier, läkemedel och biodrivmedel. Ur det perspektivet är det logiskt att biologisk mångfald och naturskydd blir ett hot för de stora sågverken och massa- och pappersbruken. En bransch som redan lider av en besvärande överkapacitet och tvingas importera skogsråvara från andra länder. Det skriver även Johan Widegren i klartext i sitt inlägg. ”De (skogsindustrin) behöver garanteras råvara för att slippa importera virke från länder med mindre klimatsmart skogsbruk.” Varför svensk skogsråvara är mer klimatsmart än importerade träd från Norge, Lettland eller Estland förklaras inte. Men det är väl egentligen inte det som skaver, utan att importerad råvara kostar mer.

För Moderaterna finns bara ett sätt at bruka skogen - att fälla träden. Foto: Privat

Vidare menar Moderaterna att mer naturskydd är dåligt för skogsägaren. Utgångspunkten är att markägarens intresse alltid sammanfaller med skogsindustrins, men så är det inte. Många skogsägare vittnar om priser som länge stått och stampat, och om virkesköpare som med lock och pock vill få markägaren att avverka. Den som tvivlar på det, kan granska statistik från Skogsstyrelsen. Där syns även tydligt hur marknaden styr priset på svensk skogsråvara. Efter stormen Gudruns framfart i början av 2005 föll priset på granmassaved med 20 procent. Å andra sidan betyder mer skyddad skog att utbudet av skogsråvara minskar, vilket pressar priset uppåt. Det gynnar skogsägarna, men är sämre för skogsindustrins vinstmarginal. Många markägare är positiva till att skydda sin skog, om de får vettigt betalt. Därför är det märkligt att LRF Skogsägarna skriver till regeringen att de inte vill ha mer skyddad natur, när detta ofta är en bra affär för medlemmarna. När ett naturreservat bildas får markägaren marknadsvärdet plus 25 procent i så kallad intrångsersättning. Man fortsätter som ägare och har dessutom fortsatt tillgång till jakt, fiske, egen rekreation och möjligheten att satsa på turism. I mina ögon ett ytterst fördelaktigt upplägg. Det är här en av få gånger, som någon faktiskt både kan äta kakan och ha den kvar. Men om dessa affärsmöjligheter berättar sällan länsstyrelsen, Naturvårdsverket och än mindre ledningen för LRF Skogsägarna. Frågan är med andra ord om Moderaternas utspel verkligen handlar om skogsägarnas väl och ve? Eller handlar det egentligen om skogsindustrins önskan om mesta möjliga råvara till lägsta pris?

När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

Det kan i så fall förklara varför debattinlägget inte med ett ord nämner en av landsbygdens verkligt gröna och växande näringar: natur- och ekoturismen. Ett annat skäl kan givetvis vara djup okunnighet hos Moderaterna om en verksamhet, som under rätt villkor skapar fler jobb och större ekonomiska värden än skogsbruket i en skog som är tänkt att skyddas. Idag är nämligen turismens exportvärde på 144 miljarder kronor lika stort som skogsindustrins. Men en viktig skillnad är att de utländska besökarnas konsumtion i Sverige genererar momsintäkter till staten på nästan 20 miljarder kronor. När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

När jakten på skogsråvara skärps höjs röster för nej till mer skyddad natur. Foto: Privat

Givetvis går inte alla utländska turister på skogspromenad. Däremot är svensk natur, där vackra och orörda skogar ingår, en av våra främsta reseanledningar. Därför är det rimligt att uppskatta naturens bidrag till vår turismexport till 36 miljarder och momsintäkterna från internationella besökare till bortåt 5 miljarder kronor. Och diskussionen handlar ju inte om att hela Sverige ska förvandlas till ett enda stort rekreationsområde. Det är en helt orimlig ståndpunkt, som mig veterligen ingen förfäktar. Frågan gäller hur en viktig del av redan skyddade skogar, och flera av framtidens reservat och nationalparker, kan brukas på bästa vis till förmån för biologisk mångfald, landsbygd, markägare och övriga i Sverige.

En näring som skapar sysselsättning i hela landet.
Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt.

Skogsindustrin vill gärna påskina att man är landsbygdens främsta jobbmotor. En näring som skapar sysselsättning i hela landet. Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt. Siffror och statistik talar ett tydligt språk. År 1976 sysselsatte skogsbruket nästan 32 500 personer på årsbasis. Idag 40 år senare är siffran 16 356 enligt Skogsstyrelsen. Hälften av jobben är alltså borta. Samma trend syns i de kommande förädlingsleden. Enligt Skogsindustrierna fanns det 1970 nästan 350 sågverk. Idag återstår 140 verk. I Norrland halverades nästan antalet mellan 2001 och 2011. Nu hittar jag bara 23 sågverk i norra Sverige, som direkt eller indirekt är medlemmar i Skogsindustrierna. Av dessa ligger åtta sågverk i inlandet och resterande 15 längs kusten. De flesta inlandskommuner i norr saknar alltså idag ett större sågverk, och antalet sysselsatta på sågverken minskar enligt SCB:s databas. Från drygt 15 000 (1993) till färre än 11 000 anställda 20 år senare. Samma strukturrationalisering genomgår även skogsindustrins hjärta: pappers- och massabruken. Under 20 år försvann nästan hälften av jobben. Drygt 37 000 (1993) blev färre än 20 000 (2013).

Sågverken blir större, färre och med mindre personal. Bild: Skogsindustrierna

Inom svensk natur- och ekoturism är trenden den motsatta. Det är en näring som spirar och som i framtiden har goda möjligheter att blomstra i skyddade skogar. Där, i naturreservat och nationalparker, kan besöksnäringen med rätt villkor skapa avsevärt större ekonomiska värden och minst tio gånger fler arbetstillfällen än ett traditionellt skogsbruk. Jämförelsen bygger på att sågverk, massafabriker och pappersbruk exkluderas, men som framgår av siffrorna ovan ligger dessa industrier allt mer sällan i de mest utsatta glesbygdskommunerna. Därför vill jag tipsa landets gles- och landsbygdskommuner, den moderata partitoppen och andra intresserade att besöka Tivedens skogar. Här kan nämligen framtidens möjligheter beskådas redan idag.

Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift,
i vart fall inte i Tiveden.

I samverkan med Laxå kommun och ett pågående utvecklingsprojekt har jag kartlagt Tivedens natur- och ekoturism under säsongen 2018. I korthet visar studien att Tivedens skogar, med nationalparken som huvudattraktion, genererar över 80 000 gästnätter. Något som gav turismintäkter på drygt 18 miljoner kronor och bidrog till drygt 30 arbetstillfällen på årsbasis. Till detta ska läggas ytterligare några miljoner kronor för lokala inköp av livs- och drivmedel, som kartläggningen inte fångade upp. Vidare visar studien att under både vår och höst finns det ledig kapacitet och att turismens förädlingsgrad, mätt i konsumtion per dygn och besökare, är låg. Därför är det rimligt att anta att traktens turismintäkter kan fördubblas om fler besökare väljer att stanna längre, äta gott, sova skönt och unna sig fler guidade naturupplevelser. Med andra ord, bortåt 25 nya jobb kan skapas fram till 2030, utan att antalet besökare under de populäraste sommarveckorna måste öka. Att en sådan tillväxt är möjlig visar ett av Tivedens större företag, där omsättningen mellan 2009 och 2018 ökade med nästan 140 procent.

Fler naturguider ökar turismens förädlingsvärde. Foto: Pavel Koubek

Underlaget från Tivedens skogar blir än mer intressant när naturturism jämförs med vanligt skogsbruk. Dagens 30 turismjobb i Tiveden kräver drygt 75 hektar skog per arbetstillfälle. Det ska jämföras med att varje årsarbete inom skogsbruket i snitt behöver nästan 1 400 hektar. Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift, i vart fall inte i Tiveden. Därtill ska läggas naturturismens potential att fördubbla omsättning, gästnätter och sysselsättning. En sådan kalkyl borde till och med stämma till eftertanke i Moderaternas partitopp. Där finns ju duktiga borgerliga ekonomer, som borde inse att om man vurmar om landsbygden, markägarna, skogens mångfald och Sveriges bästa, då finns det goda skäl att ompröva ett utspel, som i annat fall lätt uppfattas som en beställning från skogsindustrins största bolag.

Bryr sig riksdagen inte om Högsby?

Är det okunnighet, brist på visioner, politiskt rävspel eller något annat som hindrar riksdagen från att hantera förvaltningen av Sveaskogs ekoparker? Bild: Melker Dahlstrand / Sveriges riksdag

Mer natur- och ekoturism i Sveaskogs ekoparker kan skapa regionala mervärden och nya jobb i utsatta glesbygdskommuner. Trots detta väljer vi att utan närmare motivering avslå riksdagsmotionen och lägga den till handlingarna. Ungefär så kan näringsutskottets behandling av motionen om naturturism i Sveaskogs ekoparker summeras. Och alla är överens – ingen reserverar sig. Politik är komplicerat och handlar ofta om svåra frågor där olika intressen står mot varandra. Här handlade det om naturturism eller vanligt skogsbruk i 37 ekoparker. Motionen visar att turism kan skapa fördelar för landsbygden – fler jobb, större skattebas och på sikt även öka statens intäkter. På köpet värnas skogens biologiska mångfald. Att utskottet då avfärdar ett förslag med potential att skapa hundratals nya jobb utanför våra städer är inte helt lätt att begripa.

Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar?
Luktar ekoturism för mycket skogsmulle?

Vad är skälet till att en motion om mångfald, arbetstillfällen och landsbygdsutveckling gillas, men ändå avfärdas? Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar? Luktar ekoturism för mycket skogsmulle? Istället för att associeras med export, tusentals småföretag och nya jobb i glesbygd. Fakta är ju att turismens omsättning har fördubblats och exportvärdet mer än trefaldigats under de senaste 20 åren. Idag är de utländska besökarnas konsumtion i Sverige lika stor som den sammanlagda exporten av virke, papper och pappersmassa. Allt enligt Tillväxtverket, som tillsammans med flera andra statliga aktörer slår fast att vår natur är ett av de främsta skälen till att besökaren väljer Sverige.

Helena Lindahl (C) pekade förra året på naturturismens potential, men avslog motionen om jobb och mångfald i våra ekoparker. Bild: Centerpartiet

Flera politiker har även uppmärksammat landsbygdens nya växande näring. Bland annat Helena Lindahl (C), som sitter just i näringsutskottet. Förra året, när momsen för landets naturguider debatterades i ett uppskruvat tonläge, slog hon i ett pressmeddelande fast att ”besöksnäringen är en av landsbygds- och småstadssveriges främsta källor till nya jobb.” Det vet även regeringen. Innan jul berättade numera helstatliga Visit Sweden om en nysatsning på marknadsföring av hållbar naturturism. Tillskottet på fem miljoner kronor under 2020 ingår i regeringens nya export- och investeringsstrategi, som är en del av överenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Ansvarig för strategin är näringsministern Ibrahim Baylan.

Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006.

Är det kopplingen mellan Sverigebilden och värdet av vild och vacker natur, där våra ekoparker borde vara en strategisk pusselbit, som är otydlig? Borde inte vara så, eftersom ett skarpt förslag om Sveaskogs ekoparker fanns med i den statliga utredningen Ett land att besöka och sedan upprepades av en samlad besöksnäring när deras strategi för svensk naturturism presenterades sommaren 2018.

Nu diskuteras mest bidrag till kommunerna. Då 2014 var Stefan Löfvens löfte - jobb i hela Sverige. Bild: Anders Löwdin

För att förklara sambandet mellan turism och attraktiv natur, skrev Tomas Kronståhl och jag en debattartikel om Sveaskogs ekoparker i början av hösten. Kronståhl sitter i riksdagen för Socialdemokraterna och var tidigare kommunalråd här i Västervik. Vårt budskap i Svenska Dagbladet var att ”i stället för skogsbruk kan naturturism vara parkernas gröna näring. Turismen kan ge lika stora eller högre intäkter till staten och skapa betydligt fler jobb på landsbygden.” Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006. Deras, nu avslagna, motion avslutas med förslaget att se över ”förvaltningen av Sveaskogs ekoparker med syftet att öka de ekonomiska mervärdena för Sverige och samtidigt främja den biologiska mångfalden.”

Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Är det så att ett modest förslag utan extravaganta löften fick Näringsutskottet att tappa intresset? Utskottets självbild är kanske att tid och resurser bäst läggs på insatser som skapar tusentals nya arbetstillfällen. Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Hornsö kan bli södra Sveriges största vildmarksområde. Nu diskuterar kommunerna att bilda en nationalpark. Bild: Per Jiborn

Så lär dock knappast Högsby i östra Småland se på saken. Kommunen nordväst om Kalmar hyser nämligen en stor del av Hornsö ekopark inom sina gränser. De senaste 50 åren har Högsby tappat nästan 30 procent av sin befolkning och har idag drygt 6 000 invånare. Bristen på jobb är ett tungt skäl till kräftgången. Arbetslösheten är dubbelt så hög som i övriga Sverige. Betydligt fler tvingas försörja sig på bidrag och kommunalskatten är en krona högre. Vidare är både inkomster och nyföretagandet lägre jämfört med snittet för riket. Här skulle 50 nya jobb inom hotell, restaurang och guide- och upplevelseföretag göra skillnad. Problemet är att varken Högsby eller grannkommunen Nybro har något inflytande över hur ekoparken Hornsö, som är södra Sveriges största vildmarksområde, förvaltas. Om det beslutar statliga Sveaskog och i förlängningen bolagets ägare – regering och riksdag.

Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan.

Men om förslaget om naturturism i ekoparkerna är så bra, då kan väl Sveaskog göra det utan att fråga riksdagen om lov. Motionen påstår ju att staten kan få lika stora momsintäkter från internationella besökare, som avkastning och skatt på dagens skogsbruk ger i flera ekoparker. Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan. Då beslutade Alliansregeringen under Reinfeldts ledning att Sveaskogs kärnverksamhet ska vara skogsbruk. En verksamhet på affärsmässig grund och som genererar marknadsmässig avkastning. Då i juni 2010 röstade dagens två regeringspartier emot att begränsa och snäva av Sveaskogs uppdrag. Idag har Socialdemokraterna och Miljöpartiet en annan uppfattning.

Försäljning av billiga fiskekort är knappast någon kassako för Sveaskog. Bild: Staffan Widstrand

Visserligen förbjuder inte riksdagen Sveaskog att bedriva närliggande verksamhet, som att sälja fiskekort och arrendera ut jakten. Men villkoret är enligt näringsutskottets eget betänkande att ”det bidrar till att öka bolagets avkastning.” Det bakbinder Sveaskog. Dagens affärsmodell kan nämligen förenklat beskrivas som att Sveaskogs ska stå för underhåll och skötsel av leder, rastplatser, vindskydd och annan infrastruktur i ekoparkerna. Intäkterna hamnar däremot hos traktens besöksnäring och sedan via skatter till kommun, region och stat. Ett sådant upplägg skapar inga starka drivkrafter hos Sveaskog att utveckla natur- och ekoturismen i ekoparkerna. Och den paradoxala knuten kan bara riksdag och regering lösa upp.

Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar.

Även hårt arbetade riksdagsledamöter behöver incitament. Väljarstöd brukar motivera politiker att göra det lilla extra. Hur har det då gått med det stödet i Högsby i de senaste riksdagsvalen? Svaret är att det går allt sämre för de fyra partier, som för ett år sedan lovade varandra samverkan i det så kallade januariavtalet. De två minsta partierna – Miljöpartiet och Liberalerna är på väg att utraderas. Sedan 2010 har de tappat över hälften av sina väljare. Fortsätter den trenden tvingas de i nästa val att mäta resultatet i promille. Centern ligger på runt tio procent, men backar tydligt i de tre senaste valen. Värst är det för Socialdemokraterna, som sedan 2010 har förlorat nästan tio procent. 2018 sjönk partiet under 32 procent. Och Högsby är inget extremt undantag. Tvärtom lär kommunen rätt väl spegla vad som har hänt i många landsbygdskommuner.

Miljöpartiet tappar väljare utanför storstäderna trots regeringsmakt och ett program för landsbygden. Bild: Fredrik Hjerling

Efter det senaste valet lade Socialdemokraternas valstrateger pannorna i djupa veck. I sin analys konstaterades att ”subventioner till elcyklar och eventuella miljözoner med förbud mot dieselbilar.., signalerar inte att Socialdemokraterna står på samma sida som landsbygdens arbetarväljare.” Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar. Därtill tilltar huvudvärken när det forna stora arbetarpartiet tvingas sänka skatten för de rikaste, och dessutom ska se över arbetsrätt, hyressättning och Arbetsförmedlingens roll utifrån en agenda formulerad av två borgerliga partier.

Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor.

Att då avfärda ett förslag, som förenklat innebär att skogbruk ersätts med en annan näring med större potential för glesbygden, verkar inte genomtänkt. Inte när exempelvis Tivedens nationalpark visar att tio gånger fler jobb kan skapas i utkanten av en glesbygdskommun. Något som förbättrar skattebasen för kommuner med ansträngd ekonomi, och på sikt kan bidra med positiva spiraler med hjälp av inflyttning och ökat nyföretagande. Kostnaden för ägaren (staten) är liten, med möjlighet att öka de egna intäkterna när ekoparkerna lockar allt fler besökare från andra länder. Förslaget hjälper dessutom Sverige att uppfylla sina internationella löften när det gäller biologisk mångfald. Fast det är klart, baksidan är att statliga Sveaskog mister ett par procent av sitt virkesförråd. Det är väl där förslaget skaver.

Politikens uppgift är att skapa en vision och fungerande affärsmodell för jobb och biologisk mångfald i våra ekoparker. Bild: Per Jiborn

Styrkan i motionen från Kronståhl och Åkesson är enligt min mening följande. Två ledamöter i riksdagen har över partigränsen börjat snickra på en gemensam framtidsvision för delar av landsbygden. Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor. Socialdemokraternas mantra om arbetstillfällen och välfärd kan kroka arm med Centerns vurm för landsbygd och småföretag. Och Miljöpartiet, som borde tänka på hur de ska överleva utanför storstäderna, får en chans att utveckla en politik för hur bevarandet av biologisk mångfald kan bli en resurs för glesbygden.

Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

För ett år sedan, när januariavtalet presenterades, hoppades jag att dessa fyra partier skulle kunna mejsla fram gemensamma berättelser och framtidsvisioner. Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

Efterord.
Näringsutskottets betänkande om statliga företag förvandlades i förra veckan till en riksdagsdebatt om Ringhals och kärnkraften. Trots detta nämnde två ledamöter Sveaskog i sina inlägg, men ingen talade om nya jobb i statliga skogar. Igår beslutade riksdagen att avslå motionen om att utveckla naturturismen i Sveaskogs ekoparker från Kronståhl och Åkesson.

Dröm om odinsvalans återkomst

Kan den svarta storken bli en symbolart för djupa orörda skogar? Bild: Staffan Widstrand

Det kallas redan supernaturåret. 2020 är året som många av oss hoppas ska bli avgörande för att hejda förlusten av biologisk mångfald. Mitt nyårslöfte blev därför att aktivt verka för den svarta storkens återkomst. Gärna tillsammans med andra. Ett löfte som i själva verket handlar om att återskapa stora, sammanhängande och orörda skogar i södra Sverige. Något som det råder akut brist på.

Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin.

Söder om Dalälven har vi fyra lite större nationalparker som värnar skogens mångfald. Tillsammans täcker Tiveden, Tresticklan, Tyresta och Söderåsen en yta på drygt 8 500 hektar. Ett värdefullt bidrag, men faktiskt inte särskilt mycket. Sarek är nästan hundra gånger större än Tiveden. Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin. En nationalpark med vidsträckta tallskogar, naturliga bokskogar och våtmarker, och som lockar många besökare med tranor, havsörn, rördrom och just svart stork.

Med undantag för Färnebofjärden, Kosterhavet och Store Mosse syns Sydsveriges övriga nationalparker inte mer än som flugskitar. Bild: Skyddad Natur / Naturvårdsverket

Den svarta storken är sällsynt och gåtfull. Dess nordiska namn, odinsvalan, skvallrar om att den spelade en roll redan på vikingatiden. Fram till mitten av 1800-talet häckande den sparsamt, men regelbundet i södra och mellersta Sverige. Därefter, när industrialiseringen tog fart, föll de stora tallarna och ekarna som var storkens boträd i Sydsveriges sista djupa skogar. I jakten på lättillgänglig råvara dikades dessutom många blöta skogar ut. Då försvann stora delar av den svarta storkens jaktmarker med småfisk, grodor och andra smådjur. Fram till andra världskriget häckade den svarta storken sporadiskt upp till södra Norrland, men de senaste 80 åren har bara en handfull lyckade häckningar noterats. Bland annat i Närke och möjligen även i Skåne, Västergötland och på Öland. I ArtDatabankens rödlistor klassas den svarta storken som utdöd i Sverige.

På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven.

Odinsvalans krav på djupa orörda skogar gör den till en passande symbol för nödvändigheten att återskapa stora sammanhängande skogar här i södra Sverige. På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven. Givetvis en tuff uppgift och på kort sikt är det sannolikt inte den svarta storken som blir den stora vinnaren. Däremot kan, i skydd av dess symboliska vingar, framtiden tryggas för andra ovanliga fåglar och inte minst mängder av hotade insekter och sällsynta mossor, lavar och svampar. Det är gott nog.

Den svarta storken behöver djupa gamla skogar och våtmarker för att häcka. Bild: Staffan Widstrand

Om vi ska bevara skogens biologiska mångfald, måste vi sprida en begriplig berättelse som fängslar en bred publik. Tidigare bevarandeprojekt kring havsörn och pilgrimsfalk visar att större karismatiska djur fungerar bättre än okända småkryp. Därför borde odinsvalan vara en lämplig kandidat att axla ett sådant uppdrag.

Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet.

Men enbart intressanta historier räcker inte. Vi måste också rusta oss med goda sakargument. En pusselbit är att visa att andelen skyddad natur i södra Sverige är helt otillräcklig för skogens mångfald. Hösten 2010 lovade Sverige omvärlden att uppfylla de så kallade Aichimålen antagna i japanska Nagoya. Det innebär bland annat att vi ska skydda minst 17 procent av våra land- och sötvattensområden till år 2020. Här i södra Sverige är vi i bästa fall halvvägs. Det krävs även krafttag om Sverige ska lyckas uppfylla riksdagens miljömål eller de etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som regeringen Reinfeldt beslutade om 2014.

Tivedens nationalpark är ett bra exempel på natur- och ekoturismens potential. Bild: Elisabet Karlsson / Länsstyrelsen

Den andra nyckeln handlar om att visa att skyddad natur är en värdefull resurs för natur- och ekoturism. En grön näring som på många platser utanför våra tätorter kan skapa fler jobb och större intäkter än skogsbruket. Det är en gåtfull svart stork ett bra exempel på. Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet. Något som redan sker på andra platser i Europa. Det svenska företaget Wild Nature fotoresor anordnar regelbundet resor till Ungern, där bland annat svart stork står på programmet. Möjligheten att skydda värdefull natur genom hållbar natur- och ekoturism är en underskattad och fortfarande alltför okänd lösning här i Sverige. Idén med denna blogg är att synliggöra den kraften.

En ny nationalpark skulle här i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag.

Stora orörda skogsområden på flera tusen hektar finns inte längre i södra Sverige. Därför tror jag att vi måste jobba utifrån två strategier. En väg bör vara att knyta ihop redan skyddade områden med hjälp av biologiska korridorer, som samtidigt fungerar som leder för vandrare och andra. Det andra arbetssättet bör ta sin utgångspunkt i större områden med få markägare. Under året som gick besökte jag och skrev om flera möjliga kandidater. Det skånska storkhägnet i utkanten av Fulltofta strövområde som förvaltas av stiftelsen Skånska Landskap. Eller Åkulla bokskogar i Halland, där ett tiotal naturturismföretag erbjuder aktiviteter, mat och boende runt ett dussin naturreservat. En tredje möjlighet är Norra Kvills nationalpark, som gränsar till flera nyckelbiotoper på statliga Sveaskogs marker. Men på kort sikt lär Sveaskogs ekoparker vara den enklaste och snabbaste lösningen. Här finns sammanhängande skogar med höga naturvärden eller åtminstone goda förutsättningar för att återskapa djupa skogar. Dessutom är arbetet delvis redan inlett i det dussin ekoparker som Sveaskog förvaltar söder om Dalälven.

När berörda kommuner diskuterar Hornsö som en framtida nationalpark väger naturturismens intäkter tungt. Bild: Nils Elgqvist

Fram till 1933 häckade den svarta storken i närheten av det som idag är Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är sannolikt en av de bästa lokalerna för oss som drömmer om odinsvalans återkomst. Tillsammans med närliggande naturreservat omfattar området idag drygt 10 000 hektar där det mesta är produktiv skogsmark. En ny nationalpark här skulle i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag. Än bättre är att de tre berörda kommunerna Nybro, Högsby och Mönsterås har inlett en dialog om en möjlig nationalparks potential och utmaningar. Här väger naturturismen tungt för de lokala politiska beslutsfattarna. För många naturvänner är det skogarnas unika mångfald av vedlevande skalbaggar och andra insekter som är huvudargumentet. Oavsett vilket perspektiv vi väljer, skymtar här en plattform för att hejda förlusten av biologisk mångfald och göra verklighet av drömmen att locka tillbaka den svarta storken till Sverige.

Vem släckte ljuset i Hallands skogar?

Hallands ursprungliga skogar är en del av Europas lövskogsbälte, som är ett av jordens mest hotade ekosystem. Bild: Staffan Widstrand

Tidigare i höst, strax innan Centerns partistämma, publicerade Dagens Nyheter en artikel om dragkampen om skogen. Tidningsrubriken skvallrade om en tuff kamp mellan Miljöpartiet och Centerpartiet. Striden gäller äganderätt, biologisk mångfald, när träden ska avverkas och hur olika EU-direktiv ska tillämpas. I flera frågor står partierna långt ifrån varandra. När Miljöpartiet påstår att bara fem procent av skogarna är skyddade, protesterar Centern och hävdar att det är mer än 30 procent.

Från den tiden finns det vittnesmål om att härfågel, blåkråka, mellanspett och svart stork fanns i Halland.
Idag häckar ingen av dessa fåglar längre i Sverige.

Hallands skogar är inte representativa för hela Sverige. Däremot kan resan från medeltidens ljusa bok- och ekskogar till dagens mörka granplanteringar ge viktiga insikter om vilka framtida utmaningar som väntar. Skogsprofessorn Per Angelstam summerar den pågående förvandlingen i en färsk rapport: ”Skogarna avverkas istället i allt yngre åldrar, de blir allt tätare och mörkare, och snabbväxande förädlade barrplantor konkurrerar med lövträd.” Samtidigt konstaterar han att morgondagens utmaningar lär bli än tuffare när ”fler vill ha mer av skogen”. Låt oss därför titta närmare på hur de halländska skogarna har bytt skepnad under de senaste fem hundra åren.

Blåkråkan är juvelen som försvann. Idag reser svenska naturfotografer bland annat till Ungern för att få njuta av dess skönhet. Bild: Staffan Widstrand

Människan har länge präglat Sveriges skogar. Ofta mer än vad vi tror och inte minst i landets södra delar. Under 1500-talet var Hallands skogar en viktig resurs för det danska riket och stora mängder brännved, timmer och träkol skeppades över till Danmark. Hundra år senare, när landskapet hade blivit svenskt, hade handeln med skogsprodukter ökat och blivit mer internationell. Pottaska, bränd på bokved och råvara för tillverkning av kristallglas och såpa, var en stor exportvara från halländska hamnar. Under 1700-talets senare del hade Bohuslän en av sina bästa perioder för sillfiske. Då blev Halland en viktig leverantör av trästavar i bok, när flera miljoner silltunnor tillverkades och spreds över Europa. Och under dessa tre sekel var ollonsvinens bökande i bok- och ekskogar viktig för landskapets försörjning. Resultatet blev glesa och ljusa bok- och ekskogar med en rik biologisk mångfald. Från den tiden finns det vittnesmål om att härfågel, blåkråka, mellanspett och svart stork fanns i Halland. Idag häckar ingen av dessa fåglar längre i Sverige. Samma sak med magnifika skalbaggar som alpbock och stor ekbock, som är utrotade eller på gränsen att försvinna från Sverige.

Under de senaste 200 åren har 98 procent av den äldre ädellövskogen försvunnit från Halland, Skåne och Blekinge.

Samspelet i de halländska skogarna har faktiskt pågått ända sedan den senaste istiden. Under stenåldern gynnade människan eken på lindens bekostnad. När sedan boken vandrade in för två tusen år sedan, bidrog vi till att bokskogarna tog över. Trots detta har det hela tiden funnits en obruten kontinuitet fram till mitten av 1800-talet. Södra Sveriges bokar, ekar och övriga lövträd är en del av de kontinentala ädellövskogarna. En naturtyp som experterna brukar kalla nemorala skogar, och som har präglat Halland i tusentals år. Skogar som hela tiden varit glesa, ljusa och påverkade av skogsbete, ollonsvin och ett extensivt skogsbruk där de flesta träd plockhöggs. Mängden död ved var betydande, vilket främst gynnat svampar, lavar och vedlevande skalbaggar. Därför finns det minst två skäl till att ädellövskogarnas mångfald är särskilt hotad. Dels har den här typen av lövskog minskat dramatiskt. Under de senaste 200 åren har 98 procent av den äldre ädellövskogen försvunnit från Halland, Skåne och Blekinge. Men också för att de sydliga lövskogarna är mer artrika än barrskogarna i norr. Bara tre procent av landets skogar finns i Halland, Skåne och Blekinge, men där finns nästan 60 procent av de rödlistade skogsarterna.

Mörkare, fulare och fattigare. Förvandlingen av Hallands skogar är inte bara total, utan också brutal. Bild. Per Jiborn

Men varför och hur gick den halländska mörkläggningen till?
Det korta svaret är – en otyglad vurm för granen. En längre förklaring har två delar. För det första har skogarna brett ut sig på bekostnad av tidigare seklers omfattande ljunghedar och ängar. I mitten av 1800-talet fanns det 100 000 hektar skog. Idag är den arealen nästan tre gånger så stor. Det betyder att mer än hälften av Hallands landareal idag utgörs av skog. Samtidigt är ängarna så sällsynta att de inte längre syns i statistiken och av ljunghedarna återstår bara en spillra. Men den avgörande faktorn är att idag domineras skogarna av gran. Under de 50 år som följde efter andra världskriget nästan trefaldigades arealen med granskog. Och invasionen fortsätter. Åren innan millenniumskiftet beräknades andelen gran i skog yngre än 30 år till mer än 80 procent. Med andra ord kommer Hallands skogar att bli än mörkare.

Halland är sannolikt svensk mästare i tätare, mörkare och snabbväxande skogar, eftersom länets samlade virkesförråd ökade med över 500 procent under 1900-talet.

Denna storskaliga omvandling av det halländska landskapet illustrerar väl den utveckling, som de senaste åren hyllas i kampanjen Svenska Skogen. Där berättar man stolt att arealen skog har ökat och virkesförrådet mätt i kubikmeter mer än fördubblats. Halland är sannolikt svensk mästare i tätare, mörkare och snabbväxande skogar, eftersom länets samlade virkesförråd ökade med över 500 procent under 1900-talet. Fler och tätare granskogar innebär emellertid att det blir mindre av något annat. I Halland är det främst blandskogarna som har blivit färre och mindre. I länsstyrelsens rapport Den halländska skogen – människa och mångfald från 2003 summeras resultatet av de senaste 150 årens genomgripande förändring i klarspråk. ”Lingonets, blåbärets, kantarellens och tjäderns främsta skogstyp har varit den största förloraren i den halländska skogen i modern tid.” Därför blir budskapet lätt ironiskt när Svenska Skogen bildsätter sin egen annons med två flickor, som med tomma svampkorgar styr stegen mot en mörk planterad granskog. Det mest troliga är att de återvänder med lika tomma korgar.

Den nya tidens hyllade skogar är fattiga på kantareller. Foto: Svenska Skogen

För den biologiska mångfalden, som under tusentals år utvecklats i ljusa lövskogar med gott om död ved i olika tillstånd, är det ännu värre. Hallands skogar har redan förlorat en del av sin mångfald i form av fåglar, skalbaggar, blommor, svampar och lavar. I länsstyrelsens rapport konstateras torrt att ”den halländska ädellövskogen befinner sig med all sannolikhet i den tredje fasen av utdöendeprocessen, då mindre än 20 procent av den ursprungliga livsmiljön finns kvar i landskapet.” Då ställs hoppet till ett kraftfullt naturskydd.

Summeras all skyddad produktiv skogsmark i Halland blir resultatet knappt fyra procent enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen.

Enligt SCB:s databas fanns det i Halland förra året närmare 400 naturreservat och skogsområden med biotopskydd. Det kan tyckas betryggande, men det handlar mest om små områden fragmentariskt utspridda över hela länet. Av bortåt 200 naturreservat är bara drygt 35 större än hundra hektar, medan runt 75 reservat är 25 hektar eller mindre. Drygt 200 skogar med biotopskydd, administrerade av Skogsstyrelsen, är i snitt bara fyra hektar stora. Summeras all skyddad produktiv skogsmark i Halland blir resultatet knappt fyra procent enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen. Till denna formellt skyddade yta tillkommer frivilliga avsättningar hos bortåt 10 000 privata skogsägare. Enligt Skogsstyrelsen skattas dessa ”privata reservat” till drygt sex procent av Hallands skogar. Problemet är att detaljerad officiell statistik saknas över dessa avsättningar. Därför är det svårt att veta var i landskapet de finns, vilken typ av skog som skyddas och hur artrika de är. Avsättningarna gäller inte heller för evigt. Markägaren kan när som helst förändra strukturen på sina frivilliga avsättningar.

Blandskogarna är en av flera förlorare i det halländska landskapet. Bild. Per Jiborn

De halländska skogarna speglar som sagt inte Sverige i stort. I Halland hamnar andelen skyddad produktiv skogsmark på runt 10 procent. Det är en bra bit från de 16 procent, som forskare och statliga utredningar för 20 år sedan slog fast som mål för skogarna i södra Sveriges lövskogsbälte. I Halland skulle drygt 45 000 hektar skog behöva skyddas för att hindra att växt- och djurarter utrotas i framtiden. Idag uppgår dessa arealer i bästa fall till drygt hälften av vad som krävs.

De senaste 150 åren har istället produkter som tidningspapper och förpackningar varit motorn bakom granens segertåg.

Och inte ens under de senaste 20 åren, då skogsskydd stått högt på agendan, är utvecklingen odelat positiv. Visserligen har 250 nya skyddade områden tillkommit i Halland. Men den framgången för skogens mångfald motverkas när en lika stor yta på 8 000 hektar, har omvandlats till mörk granskog fattig på arter. Förlorarna är blandskogarna, särskilt barrblandskogarna uppåt Småland, som har minskat med 13 000 hektar. Samtidigt har lövskogarna blivit fler och större, men ädellövskogarna, Hallands värdefullaste biotop, har minskat. Exakt hur verkligheten ser ut bakom Riksskogstaxeringens siffror är svårt att veta för en nyfiken novis. Efter mycket grävande och dialog med några av länets experter, hoppas jag dock i grova drag ha fångat de senaste seklernas förändringar i Hallands skogar.

Om södra Sveriges mångfald ska bevaras, måste ädellövskogarna bli äldre, fler och större. Bild: Staffan Widstrand

Vilka slutsatser kan vi då dra av detta? Den viktigaste lär vara att människan har påverkat skogen i flera tusen år. Drivkraften bakom dessa förändringar har ofta varit olika näringar. Innan industrialiseringen tog fart var det pottaska, ollonsvin och silltunnor som under flera århundraden formade det halländska landskapet. De senaste 150 åren har istället produkter som tidningspapper och förpackningar varit motorn bakom granens segertåg. En utveckling som åtminstone delvis svarar på frågan om vem som släckte ljuset i Hallands skogar. Förvandlingen visar också att dessa ekonomiska drivkrafter ofta är starkare och överordnas de åtgärder som syftar till att bevara och skydda skogens mångfald. Det betyder inte att vi som gillar mångfald ska kasta in handduken. Däremot borde vi fråga oss om det finns näringar, som kan ställa sig på de artrika skogarnas sida?

Dessutom tycker jag mig skymta en del av svaret i form av en ljusglimt i det halländska mörkret.

Idag är många förblindade av uppfattningen att det bara finns ett sätt att tjäna pengar på skogen. Det är att hugga ner den. Men om skogen kan brukas på andra vis där artrikedom, död ved och gamla träd är en konkurrensfördel, då kanske en del av dagens låsningar mellan bland annat Centern och Miljöpartiet kan dyrkas upp. Det tror i vart fall jag. Dessutom tycker jag mig skymta en del av svaret i form av en ljusglimt i det halländska mörkret. I och runt rekreations- och friluftsområdet Åkulla bokskogar har en annan näring växt fram. Historien om motståndskampen i dessa bokskogar mot granåkrarnas mörkervälde är tänkt att bli nästa inlägg på den här bloggen.

Omfattande kritik av Sveaskogs ekoparker

Sveaskogs förvaltning av landets ekoparker möter allt mer kritik. Foto: Per Jiborn

I flera år har Sveaskog kritiserats för hur man förvaltar landets ekoparker. Radioprogrammet Kaliber har granskat det statliga skogsbolaget och tidningen Sveriges Natur har ingående skrivit om ekoparken Halle- och Hunneberg. Det senaste halvåret har kritiken tilltagit med inlägg från riksdagsledamöter, före detta anställda, tidigare ledamöter i Sveaskogs styrelse, fågelskådare, naturvänner och ledarskribenter. Sveaskog anser att kritiken ofta bottnar i missförstånd och brist på information, men väljer ändå att inte alltid svara.

Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar.

Nyligen visade jag och riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) att jämfört med skogsbruk är naturturism i välbesökta ekoparker mer lönsamt för både staten och den omgivande bygden. Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar. Detta trots att texten var ställd till bolagets ägare, det vill säga regering och riksdag. I Sveaskogs svar välkomnade bolagets företrädare mer natur- och ekoturism i våra ekoparker, men menade att den stora utmaningen är bristen på turismföretagare. Det är givetvis en viktig faktor, men inte den enda och i vår slutreplik föreslog vi tre åtgärder för att utveckla turismen i våra ekoparker.
  1. Bjud in länsstyrelser, regioner och inte minst kommuner i förvaltningen.
  2. Ta fram genomarbetade utvecklingsplaner för ekoparkens naturturism.
  3. Pausa skogsbruket i ekoparkerna under tio år för att skapa arbetsro för arbetet.

Riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) menar att naturturism i landets ekopark skapar fler jobb. Foto: Riksdagen

Efter det har det varit tyst från skogsbolaget. Däremot har debatten lett till samtal mellan riksdagsledamöter från olika partier och inläggen i Svenska Dagbladet uppmärksammades i lokalradio och krönikor. Även Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för Miljöpartiet, kräver att Sveaskog tar större hänsyn till biologisk mångfald och andra naturvärden när man brukar statens skogar. I en riksdagsmotion förra hösten föreslog Rebecka Le Moine bland annat att 20 nya ekoparker bildas.

“Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden.”

Sommarens skarpaste kritik kom från Bo Dockered, som var Sveaskogs ordförande i nästan tio år. I en artikel i Altinget den 1 juli skrev Dockered att ”Sveaskog får numera också massiv kritik för skötseln av sina drygt 30 ekoparker. Dessa var tänkta att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Den kritiken har varken Sveaskog eller regeringen svarat på.

Totalt omfattar landets ekoparker nästan 250 000 hektar. Foto: Staffan Widstrand

Inte heller har jag läst något svar på ledarskribenten Pär Fornlings funderingar i Land Skogsbruk angående prägeln på Sveaskogs skogsbruk. Nyligen skrev Fornling att ”i den vildvuxna floran av målsättningar framhålls också att man har ett speciellt ansvar att visa vägen för naturhänsyn. Det är bra. Dess mer oroande är att bolaget under våren fått kritik just på den punkten.” Längre ner i samma ledare konstaterade han att ”vid bildandet av Sveaskog gjordes också en ansats att utveckla jakt, fiske och naturturism i samverkan med privata entreprenörer. Nu säljer man fiskekort och jakter, vilket är något helt annat. Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden. Det är en värdig uppgift för en statlig skogsägare.”

De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått för andra ambitioner.

Men det är inte bara Bo Dockered som riktar kritik mot sin tidigare arbetsplats. I april skrev Stefan Silfverblad, före detta naturvårdschef, tillsammans med fyra andra tidigare anställda att Sveaskog inte har lyckats med att förvalta ekoparkernas höga naturvärden på ett bra sätt. I debattinlägget i Land Skogsbruk hävdade de att avkastningskraven till staten har kommit att överskugga andra mål, och att skötseln av ekoparkerna därför har blivit eftersatt. Istället föreslog de fem skribenterna en ny och fristående förvaltning av ekoparkerna. Kritiken avvisades av dagens naturvårdschef Peter Bergman, som menade att förvaltningen av Sveaskogs 37 ekoparker styrs av ekologiska behov och inga vinstkrav. Han svarade att i dialog med Skogsstyrelsen tas nu nya förvaltningsplaner fram för att förbättra skötseln av varje ekopark. I sin slutreplik poängterade de fem tidigare anställda att de har en lång samlad erfarenhet av konflikten mellan naturvård och vinstkrav på Sveaskog. De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått före andra ambitioner.

Ibrahim Baylan är ansvarig minister för Sveaskog och indirekt även för ekoparkernas framtid. Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

Även från naturvårdshåll har kritiken mot Sveaskogs skogsbruk växt i omfattning och styrka. I våras överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan med krav på ett förändrat uppdrag för Sveaskog. Bakom namninsamlingen stod 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Birdlife i spetsen. Dessa tre organisationer har också var för sig under det senaste halvåret formulerat specifik kritik när det gäller förvaltningen av Sveaskogs ekoparker.

Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

I radioprogrammet Naturmorgon förklarade lokala företrädare för Naturskyddsföreningen att Halle- och Hunnebergs ekopark vore en spännande möjlighet om ekologin verkligen gick före ekonomi. De berättade att de vill se ett hyggesfritt skogsbruk där biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism prioriteras, men att så inte är fallet idag. Istället för en riktig storskog, präglas de två platåbergen i Västergötland av ett svåröverskådligt pussel där olika mindre skogsbestånd för naturvård respektive produktion ska samsas. Även Sveaskogs sätt att räkna fram ytan för skyddade skogar kritiserades. Sveaskogs företrädare menade att detta inte stämde. Istället påstod skogsbolaget att man tar stor hänsyn, har minskat sina avverkningar och prioriterat åtgärder för att gynna ek, tall och björk. Resan till nya vackra skogar tar däremot tid, ofta flera årtionden. Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

Möjligheten att skapa djupa vackra skogar försvåras när hundratals, ibland flera tusen, mindre skogsbestånd har olika syften och inriktning som naturvård och produktion. Foto: Per Jiborn

Utifrån omfattande inventeringar av fågellivet i Halle- och Hunnebergs ekopark föreslog BirdLife Sverige ett omtag, ett slags ekoparksplan 2.0, i ett debattinlägg i Altinget i slutet av maj. BirdLife menade att en nystart är nödvändig för att Sveaskogs höga ambitioner med ekoparkerna ska förverkligas. Dessutom skrev BirdLife att hyggesbruket i ekoparkerna bör avvecklas, hyggesfria alternativ utvecklas och satsningar på ekoturism genomföras. Sveaskog har inte besvarat debattinlägget.

Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker.

Liknande tankar formulerades tidigare under våren av Världsnaturfonden WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman i en debattartikel i Land Skogsbruk. Inlägget behandlade hur statens eget skogsinnehav bör användas för att Sverige ska nå miljömålet levande skogar. En rad åtgärder föreslogs på fyra områden, och ett område var Sveaskogs ekoparker. Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker. Även dessa synpunkter har blivit obesvarade av både regering och Sveaskog.

Att göra naturturismen till ekoparkernas gröna näring kan skapa hundratals nya jobb på landsbygden. Foto: Sveaskog

Sveaskogs ekoparker är en fantastisk resurs som kan användas smartare. Prislappen för skogsbolaget är bortåt fem miljarder kronor i minskade intäkter över 50 år. För staten, som äger skogarna, lär den uteblivna avkastningen uppgå till 1,5 miljarder kronor. Så stora värden måste hanteras ansvarfullt och med en ambition att ekoparkerna på bästa vis tjänar Sverige, landsbygden och skogens biologiska mångfald.

Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon.

I en handfull inlägg har jag försökt granska och resonera kring Sveaskogs ekoparker, deras affärsmodell, hur naturturismen främjas och utifrån ett par besök i Hornsö ekopark. Tillkommer den här summeringen av det senaste halvårets debatt. Kritiska synpunkter som har formulerats av organisationer och personer med lång erfarenhet av skog och naturvård. I vissa fall av människor med god insyn i Sveaskogs arbete utifrån egna långa anställningar i bolaget. Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon. Allra minst för Sveaskog själv. Det är dags att regering och riksdag tar sitt ägaransvar för hur Sveaskog förvaltar våra gemensamma 37 ekoparker.

Mosaiklandskapet ger jobb och mångfald

Visenten sätter sin prägel på landskapet och skapar turismintäkter. Foto: Per Jiborn

Ljuset strilar ner mellan träden. En del av det morgonvåta gräset, några mossiga stenar och ett par gläntor lyser upp i morgonsolen. Tillsammans med skuggorna från träd, grenar och stengärdsgårdar skapas en mosaik av gröna, bruna och mörka nyanser runt visenten, som går och betar ett tiotal meter bort. Ett utsökt läge för en skicklig naturfotograf. Synd att jag inte tillhör den gruppen.

Allt medan mamma gris strängt spänner ögon i oss och grymtar till när antingen vi eller någon av kultingarna passerar någon osynlig gräns.

Det är tidig morgon i början av augusti. Vi är på en rundtur med Per-Arne Olsson, som driver Nordens största vilthägn – Eriksberg Vilt & Natur i Blekinge. Vi alternerar mellan korta förflyttningar i bil och lugna strövtåg i ett kuperat och omväxlande landskap. Glesa öppna skogar blandas med hed- och betesmarker. Där emellan ligger dammar, våtmarker och avlånga havsvikar. Skogarna består mest av ek, bok och andra lövträd, men på magra hällmarker växer knotiga tallar och envisa enar. Mosaiken runt den betande visenten, kompletteras i det stora av ett brokigt småbrutet landskap. En miljö som både bjuder på mångfald och nära möten med vilda djur.

Närkontakt med vildsvin får hjärtat att slå lite extra. Foto: Per Jiborn

Som vildsvinens nyfikna kultingar, som inte vet om de ska fly eller närma sig. Allt medan mamma gris strängt spänner ögon i oss och grymtar till när antingen vi eller någon av kultingarna passerar någon osynlig gräns. Hemma i Västervik, där vi har gott om vildsvin, är det mest bara uppbökade marker, som skvallrar om grisarnas framfart. Att utan skyddsnät och stängsel få möta vilda grisar på nära håll, är nytt för mig och får mitt hjärta att bulta snabbare av både spänning och glädje.

Det betyder att Eriksberg har blivit en fristad för mycket av den mångfald som är på väg att försvinna runt om i Sverige.

Det är en förmån att i arla morgonstund få vandra runt med Per-Arne Olsson. Många av oss svenskar förstår inte, eller vill i vart fall inte betala för en duktig guide, som skapar mervärde ute i naturen. Det är synd, eftersom Per-Arne berättar gärna och kunnigt om djuren som med sina mular och trynen formar Eriksbergs egenartade landskap. Syftet med vilthägnet, som dessutom är ett naturreservat, är att främja den biologiska mångfalden i ett betat mosaiklandskap. Sommarens viltstam på drygt 1 500 djur skapar en öppen och varierad natur, som minner om hur området såg ut i mitten av 1800-talet. En mångfaldsmix av skogsbryn, gläntor och övergångar mellan olika biotoper. Skiftningar och variationer som blir allt mer sällsynta idag. Det betyder att Eriksberg har blivit en fristad för mycket av den mångfald som är på väg att försvinna runt om i Sverige. Här trivs fåglar, fjärilar, skalbaggar och spindlar, som gynnas av ett betat landskap med skadade och döda träd och mycket spillning från stora djur som visent och kronhjort. Ett tecken på den rika mångfalden är att Eriksbergs är en av landets främsta lokaler för fladdermöss. Totalt har Sverige 19 arter av fladdermöss. Här på Eriksberg har 16 av dessa påträffats.

Dovhjort och annat klövvilt är även bas för jaktturism och måltider. Foto: Alice Jiborn

Men Eriksbergs brokiga fauna och flora skapar inte bara glädje, spänning och är vacker att titta på. Det är en biodiversitet, som förädlas på ett skickligt sätt och skapar lokala turismintäkter, jobb och utveckling på landsbygden. De flesta besökarna gör en rundtur i hägnet i egen bil och passar på att äta dagens lunch. Andra stannar över natten och bokar något av anläggningens 30 hotellrum i olika prisklasser. Då ingår även en exklusiv spa- och relaxavdelning med en enastående utsikt över ett öppet landskap där visenter, hjortar, vildsvin och mufflonfår betar och bökar runt. Klövvilt som inte bara är till för att titta på, utan även är basen för en genomtänkt jaktturism. Något som i sin tur genererar bortåt 15 ton viltkött till det egna slakteriet, vilket sedan förädlas i de två egna restaurangerna och hamnar på mer än 50 000 tallrikar. Under sommar och helger dominerar privata besök, medan företagskonferenser skapar värdefulla intäkter under stora delar av det övriga året. Totalt blir det nästan 60 000 besök, som skapar intäkter på närmare 40 miljoner kronor och sysselsätter mer än 30 anställda på heltid året runt.

Denna ständiga utveckling är en av orsakerna till att Eriksbergs nettointäkter i princip har mer än tiofaldigast de senaste tio åren.

Eriksberg är på flera vis en udda verksamhet. Ett privatägt naturreservat, som är inhägnat och klassat som djurpark, ställer till det för myndigheter. De vill gärna att verksamheter ska passa in i byråkratiska mallar istället för tvärtom. Själv ser jag främst en välplanerad och smart affärsverksamhet, som på ett hållbart sätt förvaltar och gynnar en typ av landskap som annars lär försvinna.

En guidad rundvandring på Eriksberg ger mersmak. Foto: Alice Jiborn

Det här är något som borde inspirera myndigheter och övrig naturturism i Sverige. Att hägna in stora landskap lär vara svårt, men erfarenheterna av att kombinera viltskådning med jakt och konferenser är banbrytande och värda att lära av. Per-Arne Olsson och hans personal utvecklar också ständigt företaget. Bland annat utbudet för naturfotografer. Ett snabbt växande segment inom naturturismen. Att då förfoga över ett vackert mosaiklandskap med många djur ger fördelar. Denna ständiga utveckling är en av orsakerna till att Eriksbergs nettointäkter i princip har mer än tiofaldigast de senaste tio åren.

98 procents outnyttjad potential i ekoparken ger en fingervisning om vad som väntar på att tas i bruk av unga driftiga entreprenörer.

Här är det svårt att låta bli att jämföra med den statliga ekoparken Hornsö i östra Småland, som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Trots att vilthägnet i Blekinge bara är en tiondel så stor som Hornsö ekopark, är Eriksbergs omsättning troligen fem gånger större än Hornsös samlade naturturism. 98 procents outnyttjad potential i ekoparken ger en fingervisning om vad som väntar på att tas i bruk av unga driftiga entreprenörer.

Vi har bland annat Bengt Berg att tacka för havsörnens återkomst. Foto: Staffan Widstrand

En framgångssaga som redan är förverkligad är havsörnens revansch. Örnen finns både i Eriksbergs logotyp och häckar numera i närheten. Eriksberg är ju ett av många arv från författaren och naturfotografen Bengt Berg. Det var han som hägnade in området efter andra världskriget för att hålla en egen stam av kronhjort. Bengt Berg var även aktiv i arbetet med att få våra örnar fredade. Hans bok ”De sista örnarna” såg dagens ljus året innan regeringen i oktober 1924 meddelade att kungs- och havsörn skulle fredas från jakt. Då fanns det enligt Bengt Berg färre än 20 par häckande havsörn i hela Sverige. Idag har örnen gjort en magnifik återkomst och havsörnarna räknas enligt Naturvårdsverket till mer än 700 par.

Däremot var Bengt Berg mindre förtjust i att själv få besök, särskilt oväntade sådana.

Örnarnas fantastiska comeback hade Bengt Berg säkert gillat. Däremot är det mer tveksamt vad han skulle säga om Eriksbergs utveckling till ett av Blekinges mest profilerade resmål. Som naturfotograf skrev han närmare 30 böcker, gjorde internationell succé och drog fulla hus när han för hundra år sedan föreläste i Berlin. Däremot var Bengt Berg mindre förtjust i att själv få besök, särskilt oväntade sådana. Till och med när några av dåtidens främsta konstnärer dök upp. Enligt Bengt Berg fanns det ju inget att uppleva i Blekinge. Mest bara kallt vatten, dåligt fiske, fula hus och ogina sinnen.
Lyckligtvis såg generationerna som följde möjligheterna och gjorde på ett annat vis.

Missa inte filmen om
Eriksberg Vilt & Natur

Praktbaggens skog är värd ett bättre öde

Hornsö ekopark invigdes 2004 av landshövdingen i Kalmar län. Foto: Per Jiborn

Den såg sällsynt ut och försvann snabbt ner i det knäckta trädet. Täckvingarna med åtta gula fläckar glänste svartblå i solen. Jag är ingen skalbaggsexpert, men kunde bestämma arten. En åttafläcklig praktbagge, tidigare rödlistad, som har ett av sina viktigaste bestånd i Hornsö ekopark.

Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Tillsammans med ett par naturreservat täcker Hornsö ekopark i östra Småland drygt 10 000 hektar. Sveaskogs största ekopark i södra Sverige är även en av västra Europas värdefullaste skogar. Förmodligen den främsta i Norden när det gäller biologisk mångfald. Skogarna är präglade av magra och steniga marker, långvarigt skogsbete, en omfattande framställning av träkol för 200 år sedan och regelbundna bränder långt in på 1900-talet. Tillsammans med östra Smålands torra varma klimat och Alsteråns krumbukter genom landskapet formades här variationsrika och glesa skogar av främst tall med stort inslag av löv. Ett eldorado för insekter, särskilt skalbaggar vars larver lever i både levande och döda träd. En äkta skatt av praktbaggar, knäppare, blombockar, långhorningar och mycket mer. Totalt närmare 700 skalbaggar knutna till träd och död ved, varav mer än 200 finns på rödlistan över hotade och missgynnade arter. Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Allgunnen är områdets största sjö med storlom och fiskgjuse. Foto: Alice Jiborn

Boven i dramat är ett industriellt skogsbruk där den tidigare mångfaldsmosaiken har ersatts med täta, mörka och enfaldiga plantager av gran och tall med brist på död ved. Därför tändes hoppet hos insektälskare, naturvänner, omgivande kommuner och naturvårdande myndigheter när Hornsö ekopark invigdes för snart 15 år sedan. Enligt ekoparksplanen ska naturvården vara huvudmålet, och i parken ”styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet sätts i fokus.”

När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade.

Det låter bra. Efter en första genomläsning av ekoparksplanen verkar det än bättre. Planen innehåller en rad ekologiska målbilder, som att nästan hälften av produktionsskogarna ska återställas till naturskogar. Det innebär att andelen naturskogar utanför befintliga reservat ska höjas från fem till 40 procent. Vidare ska naturliga lövskogar återskapas, gamla ekar gallras fram, mängden död ved ökas, omfattande naturvårdsbränningar genomföras och tidigare våtmarker restaureras. En del av detta är gjort. Några avsiktliga bränder har det blivit, och nyligen berättade Sveaskog att naturvårdande insatser har genomförts på 1 200 hektar i Hornsö ekopark. Åtgärder som i vissa fall har fått sällsynta skalbaggar, som raggbocken, att bli fler.

En brand gynnar insekter, hackspettar och många lövträd. Foto: Per Jiborn

Jag besökte nyligen Hornsö ekopark för att lära känna området med hjälp av traktens alla skogsbilvägar. Med undantag av ett par tidigare brandfält, där vi hittade praktbaggen, var det svårt att upptäcka de gjorda insatserna. En rättvis bild lär dock kräva mer än ett enda besök. Därför har jag samtalat med personer med god och lång insyn i ekoparken. Då framträder delvis en annan bild än den som förmedlas på Sveaskogs webbplats. Att frihugga äldre lövträd och glesa ut befintliga skogar gynnar mångfalden och återskapar ett tidigare landskap. Men samtidigt är det åtgärder som ger Sveaskog intäkter. En faktor som verkar väga tungt. När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade. Tidigare anställda vittnar bland annat om minskade anslag till naturvård och att personer med viktig kompetens har slutat.

Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent.

Trots vackra målbilder verkar ekonomin faktiskt spela roll, inte minst sedan riksdagen ändrade bolagets uppdrag 2010. Utifrån det som går att läsa på Sveaskogs webbsida är det svårt att se hur arbetet framskrider. Bland annat för att en tidsplan saknas. Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent. Därför blev det bråk mellan Sveaskog och naturvänner, forskare och berörda kommuner när bolaget för snart två år sedan ville avverka mer än hundra hektar äldre tallskog.

Sveaskog vill avverka äldre tallskog samtidigt som andelen tallnaturskog ska öka dramatiskt. Foto: Per Jiborn

Därför behöver andra lösningar övervägas. Ett förslag är att göra natur- och ekoturism till den prioriterade näringen. Som ägare kan staten besluta att omvandla våra 37 ekoparker till gröna kärn- och utvecklingsområden för landets naturturism. I Hornsö ekopark kan turismen skapa avsevärt större ekonomiska värden, samtidigt som samspelet med områdets biologiska mångfald och friluftsliv underlättas. Dessutom är det ett upplägg som ger större intäkter lokalt, bidrar till kommunernas skattebas och skapar fem gånger fler jobb i trakten jämfört med vanligt skogsbruk.

Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk.

Utifrån en första kalkyl går det att dra följande slutsatser. Dagens modell innebär kostnader för både Sveaskog och staten. Sedan invigningen 2004 har Sveaskog gått miste om nästan 70 miljoner kronor i försäljning och staten runt 14 miljoner i minskad avkastning och skatt. Att göra naturturismen till huvudnäring minskar Sveaskogs intäkter med ytterligare sex miljoner årligen, men målet är att ersätta den förlusten med lokala turismintäkter på drygt 20 miljoner kronor per år. Då ökar statens momsintäkter från utländska besökare, vilket innebär att staten inte drabbas. Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk. Det gör traktens kommuner och besöksnäring till vinnare. Jämför vi sedan med Tivedens nationalpark och Ombergs ekopark visar det sig att siffrorna är i underkant och rimligen går att trefaldiga på längre sikt.

Ekoparkens infrastruktur för besökaren består av en handfull informationstavlor. Foto: Per Jiborn

En viktig faktor är att Hornsö ekopark ligger väl till. Granne med Glasriket och nära välkända resmål som Kalmar, Öland, Astrid Lindgrens Värld och Västervik. Vidare är det inte långt till länder som Danmark, Tyskland och Nederländerna. Hornsö ekopark är dessutom fyra gånger större än Tiveden, som idag omges av närmare tio naturturismföretag på cykelavstånd. Den stora skillnaden är att i Tiveden spirar besöksnäringen tack vare pigga turismentreprenörer. Hornsö påminner däremot om en sovande Törnrosa som väntar på sin förlösande kyss.

Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna.

Sommarens genomgång av Sveaskogs arbete med naturturismen och mitt eget besök för ett par veckor sedan stärker den bilden. Efter en hel del möda, tid och flera telefonsamtal lyckas jag lokalisera två boenden i närområdet. Av en slump hittar jag en restaurang med utsikt över ekoparken. Där ska det vara möjligt att hyra kanot, medan utbudet av hyrcyklar inte verkar vara fler än två. Några aktivitetsföretag står inte att finna och guiden som borde visa upp traktens alla skalbaggar lyser med sin frånvaro. Sveaskogs webbplats saknar länkar och information om traktens boende, restauranger och fikaställen. På kommunernas webbsidor är det något bättre, men ingen jobbar med ekoparken som ett attraktivt besöksmål värt ett eget varumärkesarbete.

Visenter skulle kunna ersätta äldre tiders skogsbeten. Foto: Per Jiborn

Hornsös skalbaggar och andra sällsyntheter behöver varierade omgivningar. Glesa skogar med gott om storväxta träd i olika stadier ger mig bilder av ett spännande och inbjudande landskap. Jag är inte den förste att bli förförd av traktens potential. Läs gärna Mats Ottosson fina skildring om Hornsö och andra skogar i reportaget Lyssna på nornan. Hornsö borde vara perfekt att upptäcka på cykel eller ströva runt i längs ett nätverk av vindlande stigar. Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna. Men om detta ska bli verklighet krävs driftiga företagare. Och innan någon på allvar vill satsa och investera tid och pengar, krävs tydliga besked om hur skogarna ska skötas och förvaltas.

Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare.

Möjligheterna är oändliga och bara fantasin sätter gränser. Jag väntar därför otåligt på att politiska beslutsfattare i riksdag, region och kommun åtminstone räcker upp handen och säger att detta borde vi titta närmare på. Ett seriöst samtal om hur Hornsö ekopark kan tjäna landsbygd och biologisk mångfald bättre, om vi låter skogsbruket ta ett steg tillbaka. En dialog verkar nu vara på gång mellan traktens kommuner.

Jätteträd är inte bara en resurs för mångfald, utan även för en växande naturturism. Foto: Per Jiborn

Det är dags att väcka Törnrosa och se traktens gamla träd och död ved som en tillgång. Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare. Något som skapar lokala turismintäkter och nya jobb på landsbygden, samtidigt som nära och långväga besökare berikas med fina naturupplevelser.