Varför blev ekoparkerna ett svart hål?

H.M. Konung Carl XVI Gustaf har invigt flera av Sveaskogs ekoparker. Foto: Sveaskog / Patrick Degerman

Stämningen var inte på topp den där höstdagen för snart två år sedan. Vi satt på Sveaskogs huvudkontor i centrala Stockholm, och tydligen hade jag jobbat ihop till en uppsträckning. Plötsligt möttes jag av några bistra blickar från det statliga skogsbolagets företrädare.
– En sak ska du ha klart för dig. Våra ekoparker är ett svart hål som kostar pengar.

Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren.

Påståendet förmedlades med eftertryck, men är en rimlig slutsats för ett affärsdrivande företag vars kärnverksamhet är skogsbruk. I Sveaskogs resultaträkning syns nämligen ekoparkerna mest som utgifter för underhåll av vindskydd, rastplatser och vandringleder. Eventuella intäkter hamnar däremot hos omgivande turismföretag, som erbjuder boende, måltider och aktiviteter. Ur det perspektivet är det inte ologiskt att en fantastisk resurs likställs med ett svart hål. Däremot är det en attityd som ställer till det när Sveaskog, som förvaltar ekoparkerna, även vill främja naturturismen.

Tranuberget, nära gränsen till Norge, är en av fyra ekoparker i Dalarna. Foto: Sveaskog

Sveaskogs första ekopark blev Omberg, som invigdes 2003. Idag finns det 37 ekoparker. Tillsammans utgör de fem procent av Sveaskogs produktiva skogsmarksareal, vilket är nästan 175 000 hektar. Räknas dessutom myrar, sjöar, magra hällmarker, hagar och andra inte skogsbevuxna ytor in, blir det över 244 000 hektar. Det motsvarar fem nationalparker av Muddus storlek. Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren. Det var med andra ord ett historiskt beslut, som Sveaskogs styrelse fattade 2002. Ekoparkernas potential och värde för biologisk mångfald, friluftsliv, rekreation och inte minst naturturism är svår att överskatta.

Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng.

Då för 17 år sedan fick Sveaskogs beslut att bilda ekoparker ett varmt mottagande av flera miljö- och naturskyddsorganisationer. Världsnaturfonden WWF premierade Sveaskog med utmärkelsen ”Gift to the Earth” för ett banbrytande naturvårdsarbete. Med åren har dock glansen falnat, kritiken tilltagit och invändningarna blivit allt fler. Nyligen skrev Sveaskogs tidigare ordförande Bo Dockered i ett debattinlägg att ekoparkerna var tänkta ”att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng. Det är djupt tragiskt, eftersom ekoparkerna inte bara är värdefulla pusselbitar för att värna skogens biologiska mångfald. Rätt förvaltade kan de dessutom bli viktiga tillväxtmotorer för en spirande svensk natur- och ekoturism. Men en genomgång av Sveaskogs webbplats visar att där är vi inte idag.

Svamp och bär är viktiga resurser för rekreation och lokalt friluftsliv i många av landets ekoparker. Foto: Staffan Widstrand

I början av juli granskade jag Sveaskogs arbete med naturturism i och runt ekoparkerna utifrån tillgängligt material på deras webbplats. Ekoparksplaner, besöksfoldrar och webbsidor betygssattes utifrån i vilken grad underlagen främjar traktens turism. Att nämna traktens turismföretag gav poäng. Om besöksnäringen nämndes som möjlighet för bygden fick ekoparken en trea i betyg och godkänt. Fanns det därutöver formuleringar om hur ekoparkens naturturism kan utvecklas blev det en fyra och väl godkänt. För högsta betyg – mycket väl godkänt – krävdes en plan för hur turismen ska blomstra i och runt den aktuella ekoparken. Naturturism definierades i granskningen som förflyttad konsumtion där ekoparken är ett viktigt skäl till besöket. Tanken är ju att besöken ska bidra till arbetstillfällen och lokal ekonomisk utveckling. Därför räknas inte dagsvandringar eller nätter i vindskydd, som inte ger något ekonomiskt avtryck i området, som naturturism.

Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Utifrån Sveaskogs omfattande satsning på ekoparker är resultatet nedslående. Av totalt 37 ekoparker fick bara var femte godkänt. I övriga var insatserna otillräckliga och i 16 ekoparker (43 %) lyste varje ansats att främja traktens turism helt med sin frånvaro. Ingen av Sveaskogs ekoparker fick högsta betyg, och endast en park fick omdömet väl godkänt. Granskningen tyder på att bäst erfarenheter finns i och runt Ombergs ekopark, med flera boenden, aktivitetsföretag och guidade upplevelser.

Ekoparkernas fiske är en resurs som kan förädlas till gagn för många glesbygdskommuner. Foto: Staffan Widstrand

En intressant intention finns i Piteälvens ekopark där Sveaskog vill sälja mark för att ett fisketurismföretag ska etablera sig. Men erbjudandet låg väl gömt i en ekoparksplan, och på webbsidorna som presenterar ekoparkerna fanns ingen information om affärsmöjligheter för intresserade turismföretagare. Sveaskogs företrädare brukar nämligen hävda att orsaken till att naturturismen inte blomstrar, är att duktiga entreprenörer saknas. Det ligger en hel del i det påståendet, men samtidigt gör inte Sveaskog särskilt mycket för att stimulera ett intresse. Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål.

Att göra det lätt för besökarna att hitta fram till boende, måltider och aktiviteter är en annan utmaning. På webbsidorna hittades 49 länkar till partners och tjänster som fiskekort. Men bara två av dessa gick till något sorts boende, vilket många gånger är den mest lönsamma delen inom naturbaserad turism. Sju länkar visade vägen till lokala måltider. Resterande 40 länktips gick till aktiviteter, fiskekort och andra tjänster. Hälften av dessa utgjordes dock av Sveaskogs eget fiskekort och ideella föreningar. Återstod länkar till 20 guide-, jakt- och aktivitetsföretag. Med andra ord, inte ens hälften av parkerna länkade till ett turismföretag, och i snitt erbjöd varje ekopark mindre än en länk till traktens besöksnäring. Det är långt ifrån den ambition, som Sveaskog fram till 2010 formulerade i sina årsredovisningar. Ekoparkerna ska skapa ”möjligheter för turismföretagare att bedriva verksamhet som i sin tur skapar nya arbetstillfällen.”

Ekopark Luottåive söder om Jokkmokk är mer än 10 000 hektar stor. Foto: Sveaskog / Lars-Göran Ek

Ett annat dilemma är att naturturism lätt blandas ihop med friluftsliv på egen hand. Det är begripligt, eftersom den traditionen är stark här i Sverige och flera ekoparker är sprungna ur tidigare friluftsområden. Men vindskydd, rastplatser och gratis rast- och övernattningsstugor skapar inga turismintäkter. Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål. I Sveaskogs fem årsredovisningar för åren 2008 till 2012 framgår att storleken på investeringarna i friluftsområden och ekoparker uppgick till drygt fyra miljoner kronor årligen. Beloppen ändrades dock över tid och sjönk från 5,6 miljoner kronor 2008 till 2,5 miljoner 2012. Sedan slutade Sveaskog att redovisa sina investeringar. Måhända en konsekvens av ett ökat fokus på skogsbruk som kärnverksamhet, men kanske också för att en fortsatt transparens skulle visa att ekoparkernas infrastruktur hade blivit satta på undantag. Även det, i så fall, en rimlig följd av riksdagens beslut 2010 att ändra Sveaskogs ägardirektiv och sätta avkastningen främst.

De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

Visserligen blomstrade inte natur- och ekoturismen i Sveaskogs ekoparker innan 2010. Men riksdagens ändrade uppdrag för snart tio år sedan, har för ekoparkernas del resulterat i en olycklig halvmesyr. Kritiken tilltar från miljöorganisationer, kommuner och tidigare anställda när Sveaskogs ledning gör det som riksdagen har beslutat – fokuserar på en marknadsmässig avkastning. Därmed har dörren sakta stängts för en historisk satsning på biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism. I sitt debattinlägg föreslår Bo Dockered en annan modell eller en helt ny förvaltningsorganisation. En statlig utredning, landets samlade besöksnäring och tidigare anställda på Sveaskog framför liknande förslag. Själv menar jag att det är hög tid att utreda hur ekoparkernas förvaltning kan renodlas för att skapa störst nytta för Sverige. Ett omtag krävs om vi vill förverkliga huvudsyftet med ekoparkerna – att främja skogens mångfald och samtidigt satsa seriöst på natur- och ekoturism. Naturturism som viktigaste gröna näring skulle även gynna rekreation och lokalt friluftsliv. De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

I många ekoparker finns det möjlighet att etablera spännande naturnära boende. Dalagård i södra Dalarna kan inspirera. Foto: Staffan Widstrand

Utifrån ett förändrat uppdrag måste sedan en rad förändringar göras i förvaltningen. Grunden måste vara en genomarbetad utvecklingsplan för naturturism i varje ekopark. Där ska målet vara att locka privata naturturismföretagare att etablera sig och investera i våra ekoparker. Vidare behöver varje ekoparks förutsättningar kartläggas, och parkerna ges olika inriktningar. Viltskådning och jaktturism sker exempelvis bäst i skilda ekoparker. Satsningar på spännande boende måste uppmuntras. Till en början kan det handla om tälthotell, men på sikt kan erfarenheter från engelska Forest Holidays inspirera.

Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera.

Ekoparkerna kräver även lösningar som bygger på samverkan med angränsande kommuner. Flera glesbygdskommuner skulle vinna på en rejäl naturturismsatsning i ekoparkerna. Då är det rimligt att kommunerna som skördar frukterna, även bidrar till nödvändig infrastruktur som skyltning, vandringsleder och sophantering. Vidare måste marknadsföringen av ekoparkerna vässas. Det ska vara lätt att hitta fram till parkernas utbud av boende, måltider och aktiviteter. Så är fallet inte idag. Att dagens webbplats bara finns på svenska och att endast fyra ekoparker har foldrar översatta till engelska och i några fall till tyska visar vilken outnyttjad potential som ligger och slumrar.

Naturfoto växer snabbt runt om i världen. Ekoparkerna är en enorm möjlighet för Sverige att konkurrera på internationella marknader. Foto: Staffan Widstrand

Merparten, sannolikt alla, av riksdagens partier står bakom tanken att hela Sverige ska leva och utvecklas. Idag är Sveaskogs ekoparker en resurs som inte används fullt ut. Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera. Att optimera parkernas ekonomiska värden och nyttor, utan att göra avkall på att värna deras biologiska mångfald, borde vara möjligt att göra i närtid.

Medan våra politiker tar tag i utmaningen, passar jag på att göra ett studiebesök i Hornsö ekopark. Ett drygt 8 000 hektar stort skogsområde i östra Småland med en enorm potential och inte långt ifrån välkända destinationer som Glasriket, Astrid Lindgrens Värld och Öland.

En affärsmodell för skogens jätteträd

Jätteträd attraherar, men var hamnar besökarens pengar? Foto: Per Jiborn

Visserligen blev kungen försenad och anlände först sent på eftermiddagen. Prinsessan Sofias nedkomst med lillprinsen Gabriel stökade till planeringen. Övriga inbjudna var dock på plats i Mörrum, när Sveaskog ordnade ett uppskattat naturturismseminarium för två år sedan. Blekinges landshövding, en tidigare generaldirektör för Svenska Institutet tillsammans med företrädare för näringsdepartementet, en statlig utredning, Ekoturismföreningen, jägare, sportfiskare och flera framgångsrika naturturismföretagare. Inför dagen formulerade en av Sveaskogs företrädare en högst relevant fråga. Hur skapar vi en affärsmodell, som även ger markägaren del av turismens intäkter?

Däremot lämpar den sig sämre om vi vill öka antalet gästnätter, måltider och guidade upplevelser i och runt en ekopark.

Skogen kan användas på allt fler sätt. Därför riskerar tvisterna att växa kring hur nytta och intäkter optimeras från drygt 23 miljoner hektar skogsmark. Statliga Sveaskog är inget undantag, och de senaste åren har friktionen tilltagit i bolagets 37 ekoparker. Det är delvis ett resultat av att riksdagen ändrade bolagets ägardirektiv 2010. Sedan dess ska Sveaskogs kärnverksamhet vara ett affärsmässigt skogsbruk, som skapar marknadsmässig avkastning till staten. Det innebär inte att Sveaskog är förbjudet att göra annat, exempelvis främja naturturismen. Men i så fall ska det skapa klirr i den egna kassan. Eller som Fredrik Reinfeldts regering lite elegantare formulerade det i avsnitt 5 i proposition 2009/10:169: ”Sveaskog bör kunna bedriva närliggande verksamhet om det bidrar till att öka bolagets avkastning.”

Sveaskogs förre vd Per-Olof Wedin medverkade på seminariet om naturturism i Mörrum. Foto: Sveaskog / Ben G.T. Nyberg

En sådan affärsmodell fungerar väl när Sveaskog säljer fiskekort eller hyr ut jaktmark. Däremot lämpar den sig sämre om vi vill öka antalet gästnätter, måltider och guidade upplevelser i och runt en ekopark. För i dessa fall hamnar intäkterna hos turismföretagen, medan Sveaskog får axla kostnaderna för ekoparkernas infrastruktur. Ett konkret exempel belyser detta.

Även Sveaskog blev stolta och glada över upptäckten, trots att jättegranen både betyder uteblivna intäkter och högre kostnader.

För ett par år sedan upptäcktes Sveriges högsta träd på Omberg. Eller det var kanske bara näst högst. En värmländsk gran ska vara en handfull högre. Oavsett vilket, är en nästan 50 meter hög silvergran en attraktion med potential att locka fler till ekoparken Omberg. Något som i sin tur kan bidra till fler övernattningar, cafébesök och annan konsumtion. Det är bra för landsbygden, traktens besöksnäring och omgivande kommuner. Även Sveaskog blev stolta och glada över upptäckten, trots att jättegranen både betyder uteblivna intäkter och högre kostnader. Detta eftersom silvergranarna var tänkta att avverkas, men nu ska sparas. Dessutom framfördes önskemål om en upprustad vandringsled för att underlätta besök till jätteträdet. En extra utgift för Sveaskog, som ansvarar för parkens infrastruktur.

Den tusenåriga Kvilleken norr om Vimmerby är inte högst, men äldst i Sverige. Foto: Per Jiborn

Men rimligen bör jätteträdet på Omberg skapa intäkter hos närliggande turismföretag, som med råge överträffar Sveaskogs uteblivna intäkter och högre kostnader. Om vi dessutom antar att silvergranen varje år får 50 utländska gäster att stanna i Sverige ett dygn extra. Då blir statens momsintäkter under kommande tio år högre än Sveaskogs utdelning till ägaren när en handfull jättegranar huggs ner. Och i detta fall, när markägaren är vi svenskar företrädda av staten, besvarar lösningen även Sveaskogs fråga om hur markägaren får del av kakan. Problemet är att en sådan affärsmodell genomförd fullt ut i alla ekoparker lär strida mot innebörden i bolagets uppdrag. Det som riksdagen beslutade om för snart tio år sedan.

Dagen efter röstade socialdemokraterna mot ett ändrat uppdrag, men riksdagens majoritet valde att inte lyssna på invändningarna.

Det var den 22 juni 2010 som riksdagen debatterade förslaget om att förändra Sveaskogs uppdrag. Socialdemokraterna argumenterade mot förslaget. Ett ökat fokus på produktionen kan medföra att viktiga miljömål glöms bort, hävdade riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (S) och slog fast att ”marknaden har en tendens att agera för kortsiktigt och att inte beakta värdet av så kallade ekosystemtjänster.” Dessutom såg hon skogen som en ”viktig förutsättning för att vi ska få fler turister till vårt vackra land.” Dagen efter röstade socialdemokraterna mot ett ändrat uppdrag, men riksdagens majoritet valde att inte lyssna på invändningarna.

Sveaskogs jakt på avverkningsmogen skog lär skärpas den närmaste tio åren. Foto: Per Jiborn

Idag ser det ut som att Eva-Lena Janssons farhågor har besannats. Efter 2010 har Sveaskogs avkastning till staten prioriterats upp. Som en följd av det har uttaget av virke per hektar ökat med drygt 20 procent. Bristen på avverkningsmogen skog blir allt värre för bolaget och de närmaste årens leveranser av sågtimmer, massaved och biobränsle lär bli en tuff uppgift. Därför argumenterar Sveaskog för sänkt avverkningsålder i norra Sveriges skogar och kastar lystna blickar på all äldre skog, inklusive det som finns i ekoparkerna.

Förträffligt om det låter sig göras utan ett förändrat ägardirektiv, men i så fall borde turismen redan spira i Sveaskogs ekoparker.

Nu är det Socialdemokraterna och Miljöpartiet som sitter i regeringen. Vad det innebär för Sveaskogs framtida verksamhet är oklart. När Världsnaturfonden WWF för ett år sedan frågade riksdagspartierna om de ville ändra ägardirektivet för Sveaskog, svarade Socialdemokraterna först ja. Dagen efter att WWF:s Skogskompass 2018 publicerades, återkom partiet med en reviderad uppfattning. Ett ändrat ägardirektiv var inte längre aktuellt. I våras krävde mer än 45 000 svenskar att Sveaskogs uppdrag måste ses över. Ansvarig för Sveaskog är näringsminister Ibrahim Baylan (S), som jag träffade i Almedalen i början av juli. Jag passade på att fråga ministern om skogsbolagets framtida inriktning, och han svarade att han avsåg att fördjupa sig i ägarfrågorna som rör vårt statliga skogsbolag. Förhoppningsvis tar ministern intryck av hur det egna partiet resonerade i juni 2010.

Spirar naturturismen i Sveaskogs ekoparker? En fråga för ett kommande blogginlägg. Foto: Per Jiborn

Däremot vill Sveaskog inte se någon förändring. I sitt remissyttrande över utredningen Ett land att besöka (SOU 2017:95) avvisade Sveaskogs företrädare med kraft förslaget om ett förändrat ägardirektiv. Skogsbolaget menade att ett särskilt uppdrag att främja turismen i ekoparkerna skulle snedvrida konkurrensen, försvåra samarbetet mellan turism och markägare på andra håll i Sverige och innebära begränsningar av det kommersiella skogsbruket. Vidare ansåg Sveaskog att utredningen inte redovisar några tydliga sakskäl för sitt förslag om ett förändrat ägardirektiv. Om mina argument i detta blogginlägg kan ändra bolagets inställning får framtiden utvisa.

Samma uppfattning framförde Sveaskog när bolaget kommenterade besöksnäringens nationella strategi för svensk naturturism från förra sommaren. Strategin föreslår en komplettering av bolagets uppdrag gällande ekoparkerna. Något som Sveaskog motsätter sig, samtidigt som skogsbolaget förklarar att man vill vara en jobbmotor på landsbygden. Sveaskog menar att det i och runt ekoparkerna kan skapas hundratals nya jobb inom svensk naturturism. Förträffligt om det låter sig göras utan ett förändrat ägardirektiv, men i så fall borde turismen redan spira i Sveaskogs ekoparker. I ett kommande blogginlägg tar jag mig en närmare titt på hur det förhåller sig med den saken.

Skadar vårt skogsbruk Sverigebilden?

Den svenska skogen attraherar många internationella besökare. Foto: Staffan Widstrand

Förra året gjorde Sveaskog en rekordvinst. Därför delade skogsjätten ut över en miljard kronor till ägaren – svenska staten. Även turismen slog rekord med ökad omsättning, fler sysselsatta och lysande exportframgångar. Här kunde staten inkassera nästan 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare. Träden är basen för skogsindustrin, men de blir också allt viktigare för en växande besöksnäring. Vill vi optimera intäkterna från skogen, då måste vi syna relationen mellan två av våra största gröna näringar.

Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden.

Det går bra för både skogsbruk och turism. Det betyder att intresset för skogen ökar. Dessutom förväntas skogen leverera råvaran till morgondagens biobränslen, plastprodukter, textilier och mycket mer. Men bakom rekordresultaten skymtar risken för en fördjupad konflikt om hur våra skogar ska brukas och förvaltas. Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden. Det gäller på kort sikt, men ännu mer för kommande generationer.

Turism och skogsprodukter är nu lika viktiga för svensk export. Foto: Staffan Widstrand

Turismen gör succé, åtminstone med svenska mått mätt. Sedan 2000 har omsättningen mer än fördubblats och uppgick förra året till drygt 336 miljarder kronor. Besöksnäringen är den nya jobbmotorn som sysselsätter mer än 172 000 människor. De senast tio åren har mer än 2 300 nya jobb skapats varje år. Inte minst tack vare vår förmåga att locka fler internationella besökare. Deras konsumtion här i Sverige har mer än trefaldigats sedan millenniumskiftet. Förra året noterades exportintäkter på 144 miljarder kronor, vilket enligt Tillväxtverket är lika mycket som exporten av skogsvaror i form av trävaror, papper och pappersmassa. Till skillnad från den traditionella skogsexporten, bidrar utländska turister därtill med värdefulla momsintäkter. Närmare bestämt närmare 20 miljarder kronor. En allt viktigare intäkt till statskassan, som nästan har fyrfaldigats sedan 2000.

Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Sveaskog är landets största skogsägare med ett innehav på 14 procent av landets skogsmarker. Tillsammans med sjöar, myrar och fjäll förvaltar bolaget nästan en tiondel av hela Sveriges yta. Hur Sveaskog sköter våra skogar spelar roll för det som brukar kallas Sverigebilden. Det vill säga bilden av Sverige som ett attraktivt besöksmål, ett land värt att investera i och som en pålitlig partner i internationella sammanhang. Orörd natur, välfärd, fred och hållbarhet är några av fundamenten i Sverigebilden. Kvaliteter som sätter oss på en internationell karta och lockar besökare till norra Europa. Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Det är svårt att få ihop siffrorna kring tillväxt och uttag i Sveaskogs skogar. Foto: Per Jiborn

För snart tio år sedan ändrade riksdagen Sveaskogs ägardirektiv. Sedan 2010 betonas skogsbruket som affärsmässig kärnverksamhet och kravet på marknadsmässig avkastning. En förändring, som tillsammans med en ny koncernchef i början av 2011, satt spår i både årsredovisningar och skogar. Konflikterna kring företagets avverkningar har tilltagit. Det är inte märkligt, eftersom virkesuttaget per hektar har ökat med över 20 procent efter 2010. De senaste fem åren har uttaget överträffat det tidigare toppåret 2005. Det var då stormen Gudrun härjade i södra Sverige. Därför har Sveaskog med råge uppnått statens mål på avkastning fyra gånger de senaste fem åren. Om detta skrev Lantbrukets affärstidning ATL tidigare i maj under rubrikerna Hårt hugget i statens skogar och Allt mindre slutavverkningsskog.

När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter.

Att leverera en rimlig avkastning är varje affärsdrivande företags uppgift. Men det ska inte äventyra den framtida virkesförsörjningen. Hur det står till med det, är inte helt lätt att begripa. Som lekman får jag inte ihop siffrorna. I sina senaste årsredovisningar uppger Sveaskog att virkesuttaget är 70 procent av nettotillväxten. Om 30 procent av tillväxten lämnas kvar i skogen, borde bolagets virkesförråd öka. Men det gör det inte. När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter. Det är nästan en femtedel av Sveaskogs virkesförråd, värt mer än sex miljarder kronor. Så mycket skog kan inte försvinna. Men bolagets högste skogschef, Fredrik Klang, kan inte svara när ATL frågar. Istället avfärdas saken med att företaget inte har som mål att öka virkesförrådet. Fredrik Klang konstaterar också att Sveaskog avverkar allt de kan. I så fall är det troligt att tillväxten inte är så hög som företaget påstår. Något som i sin tur väcker nya frågor om innehållet i företagets årsredovisningar och informationsmaterial.
Finns det fler poster och påståenden som är uppblåsta?

I vilken sorts skogar vill vi ströva, fika, leka, plocka bär och svamp och jaga? Foto: Per Jiborn

För Sveaskog och skogsindustrin hägrar framtidens bioekonomi. De senaste åren har industrin gjort miljardinvesteringar i nya och större massa- och pappersbruk. Dessutom ska skogen leverera råvaran till många nya produkter. Då ökar efterfrågan på mer skogsråvara, vilket fått Sveaskog att tidigare föreslå sänkt avverkningsåldern i norra Sveriges skogar. En uppfattning som bolagets skogschef upprepar i intervjun i ATL.

Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden.

Förra hösten presenterade Skogsstyrelsen en rapport om hur produktionen i skogarna kan öka. Vid sidan av kortare omloppstider diskuteras även insatser som gödsling, dikning, främmande trädslag och färre gallringar. Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden. Den biologiska mångfalden kan bli den stora förloraren, men även bilden av Sverige som ett land med vacker och orörd natur lär få sig en törn.

Biologisk mångfald måste också beaktas i statens övergripande budgetkalkyl. Foto: Staffan Widstrand

Finansdepartementet inser säkert att 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare är mer än Sveaskogs utdelning på drygt en miljard. Men vår attraktionskraft består av mer än bara skog. Det handlar om unika skärgårdar, mjuka fjäll, säkra storstäder, populär musik och mycket mer. Men naturen är tveklöst en av landets främsta reseanledningar. Det har flera enkäter och kartläggningar slagit fast. Därför hävdar Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) sedan en tid tillbaka att var fjärde internationella besökare väljer Sverige främst på grund av vacker och vild natur. Det innebär att nästan fem miljarder i momsintäkter kan kopplas till den naturbaserade besöksnäringen.

Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört.

Statens uppgift måste vara att optimera nyttan från svensk natur. Både i rena pengar från olika näringar, liksom i mjuka värden som inte låter sig fångas i en vanlig balans- och resultaträkning. Jag syftar på biologisk mångfald, levande landsbygd, rekreation, folkhälsa och annat. Ur ett sådant perspektiv kan det bli kontraproduktivt att bara fokusera på ett statligt skogsbolags nettoomsättning, operativa rörelseresultat och direktavkastning. Särskilt om det i den andra vågskålen ligger större belopp, som kan växa ännu mer, och som är starkt kopplade till skogens upplevelsevärden.

Ser vi inte skogens övriga värden på grund av alla träd? Foto: Staffan Widstrand

Sverige står inför tuffa utmaningar. I skogen handlar det inte om antingen skogsbruk eller bara naturturism. På många platser skapas störst nytta ekonomiskt, socialt och miljömässigt genom ett mångbruk i skogen. Den naturbaserade turismen är ännu bara i sin linda. Potentialen är avsevärt större och naturturismen hämmas av korta säsonger, lågt förädlingsvärde och otillräcklig professionalism. Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört. En viktig slutsats i den nationella strategin för svensk naturturism som presenterades förra året i Almedalen.

Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder.

Dessutom behövs modeller och goda exempel kring hur naturturism kombineras med skogbruk av olika slag. Det är ett utvecklingsarbete som med fördel genomförs runt om i Sverige. Gärna i större sammanhängande områden där naturbaserade turismföretag kan bilda kluster i skogar med en tydlig och stabil förvaltning. Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder. Redan avsatta områden med löftet att ekologi ska gå före ekonomi. Här skulle skogs- och besöksnäring tillsammans kunna utveckla framtidens mångbruk. För staten borde fem miljarder kronor i årliga momsintäkter, som de närmaste åren kan växa till sex, sju eller åtta, vara ett tillräckligt starkt incitament för att agera.
Själv återkommer jag med fler tankar kring Sveaskogs ekoparker.

Läs mer om Sveaskogs ekoparker:
Vår skog kan skapa nya och större värden

Näbbklapper med attraktionskraft

Efter drygt 50 år är storken tillbaka i Skåne. Foto: Per Jiborn

Storken glidflyger fram över våtmarken med sikte på risboet strax utanför hägnet. När den kommer fram böjer partnern huvudet långt tillbaka och klapprar ivrigt med näbben. Den säregna hälsningsfrasen genljuder över nejden och blandar sig med skränet från en koloni med skrattmåsar, drillande sånglärkor och högljudda tofsvipor och rödbenor. Det är en fin morgon i början av juni. Min kvalitetstid med en av Sveriges mest ikoniska fåglar, som nu återerövrar det skånska landskapet, förverkligar inte bara en gammal dröm. Den visar även på ekoturismens möjligheter. Fågelns attraktionskraft har varit grunden för ett lyckat bevarandearbete, men storken främjar mångfalden i hela landskapet. Dessutom kan den sporra till ett mer klimatsmart resande.

Därefter kom olyckorna slag i slag.

När Carl von Linné gjorde sin skånska resa i mitten av 1700-talet räknades storkarna i tusentals. Kanske så många som 5 000 par. Hundra år senare var stammen ännu stark och utanför Tomelilla fanns exempelvis en koloni med 80 bon. Därefter kom olyckorna slag i slag. Ett våldsamt oväder skördade många storkars liv under en vårflytt 1856, men än värre blev moderniseringen av jordbruket. Våtmarker dikades ut och försvann, och senare under 1900-talet gjorde de kemiska bekämpningsmedlen entré. Resultatet blev att tillgången på storkens favoritföda – grodor, men även daggmask, fisk, insekter, ormar och sork drastiskt minskade. När Sverige elektrifierades blev kraftledningarna ytterligare ett hot. Idag är krockar med elledningar troligen den vanligaste dödsorsaken bland västra Europas storkar.

På Linnés tid var storken ett vanligt inslag i det skånska landskapet. Foto: Per Jiborn

För 40 år sedan, när jag själv upptäckte Skåne på cykel, var storken utrotad i Sverige. Det sista paret hade häckat 1954 norr om Ystad. Storkens närvaro inskränktes därför till en handfull årliga besök av ensamma individer från kontinenten. Själv fantiserade jag om att få en skymt av en vit stork på visit. När Sveriges Ornitologiska Förening (idag Birdlife Sverige) på 1980-talet utsåg våra landskapsfåglar, var det därför inte konstigt att storken som självklar skånsk symbolart fick stå tillbaka för den röda gladan. Ett val som det kanske snart är dags att ompröva.

När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch.

Ungefär samtidigt kom en vändpunkt i synen på hur det skånska landskapet borde brukas. Allt fler insåg att jakten på mer utdikad jordbruksmark hade gått för långt. Dessutom hade övergödning av vattendrag, sjöar och hav blivit ett växande problem. Något som utdikningen bidrog till. När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch. 1989, då storkprojektet på allvar tog form, anlades våtmarker främst som kvävefällor med syftet att minska övergödningen. Under de senaste 20 åren har runt 3 000 hektar våtmarker återställts på hundratals platser i Skåne. Åtgärder, som inte bara binder kväve och fosfor, utan även gynnar den biologiska mångfalden. Inte minst grodor och därmed indirekt även storken.

Ett av Skånes närmare 70 frihäckande storkpar. Foto: Per Jiborn

Idag pekar det mesta på att storken är på väg tillbaka. Under de senaste tio åren har årligen bortåt hundra storkungar från olika hägn blivit flygfärdiga, och sedan 2015 släpps samtliga ungar fria för att flytta söderut. Utsläppta ungar återvänder nu till Sverige, efter ett par år som unga i södra Europa eller Afrika. Förra året registrerade projektet dessutom runt 70 frihäckande storkpar. Några av dem väljer att häcka i närheten av projektets fyra hägn, eftersom storkar är sociala och gärna bildar mindre kolonier med stora risbon. Målet att etablera en stabil storkstam på runt 150 frihäckande par har nu kommit halvvägs.

Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Det är dessa framgångar som jag får skörda en skön försommarmorgon. Tidigare i maj, i samband med ett studiebesök under Naturskyddsföreningens rikskonferens, förförde Fulltoftas storkar mig. Nu, några veckor senare, är jag tillbaka med resten av familjen. Under tre dagar besöker vi storkarna lika många gånger, men passar även på att doppa oss i Ringsjön, röra oss i nyutslagen bokskog, äta gott på lokala caféer och restauranger, och med hjälp av cykel utforska ett landskap där näktergalar och andra fåglar tävlar om att sjunga högst. Det blev minnesvärda dagar, men var en utmaning att sy ihop. Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Efter en dag med storkskådning behöver delar av familjen svalka av sig. Foto: Catherine Jiborn

Inom besöksnäringen pratas det ofta om vikten av reseanledningar. Det betyder att turismen drivs av att vi resenärer vill uppleva eller göra något nytt. För oss var storkar och en studentexamen skälet till resan. Centralt för resan blev ett hägn ute på vischan öster om Ringsjön. Därför letade jag boenden i närheten, gärna med frukost, på lämpligt avstånd från en busshållplats eller tågstation, och med möjlighet att hyra cyklar. Efter flera timmars sökande på nätet var jag på vippen att ge upp. Räddningen blev att rådfråga en person inom storkprojektet med god lokalkännedom. Tipset om en större campingplats vid Ringsjön uppfyllde mina önskemål, men eftersom deras utbud av hyrcyklar var väl gömt långt in i bokningsprocessen, var det svårt att hitta på egen hand. Ett exempel på att normen är att alla förväntas komma i egen bil. En genomgång av de drygt tio boendealternativ, som finns inom en mils radie från storkhägnet, visar att bara två, möjligen tre, berättar något om storkarna. De flesta nämner alltså inte en stark reseanledning, som kan locka långväga fågelskådare från både Sverige och vårt grannland Danmark, där storken tyvärr för en tynande tillvaro. Den bristen avslöjar att stora delar av besöksnäringen ännu inte fullt ut har förstått vad som är turismens drivkraft.

För den som greppar taktpinnen och sätter agendan,
skaffar sig ett övertag.

Istället skvallrar webbsidorna om att många företag tror att besökaren först väljer boende. Därefter funderar vi resenärer på vad besöksmålet kan erbjuda. Jag tror tvärtom att allt fler bokningar startar med själva reseanledningen, och utifrån det valet försöker vi sedan pussla ihop boende, måltider och lokala transporter. Om besöksnäringen menar allvar med sina löften om hållbarhet, då måste fler aktörer uppmuntra resor med tåg och buss. Väl på plats måste det sedan vara enkelt att kunna utforska destinationens sevärdheter och attraktioner med klimatsmarta alternativ som cykel, vandring och lokaltrafik. Här återstår det mesta att göra. Än värre är att många verkar vänta på att någon annan ska börja. Och kanske är det just det som behövs. För den som greppar taktpinnen och sätter agendan, skaffar sig ett övertag. Den chansen borde storkprojektets ägare – Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening noga överväga.

Närliggande boenden kan bli värdefulla ambassadörer för det skånska storkprojektet. Foto: Per Jiborn

Besöksnäringen måste med andra ord göra mer när gäller hållbarheten. Men även ägarna till ett långvarigt bevarandeprojekt av en karismatisk fågelart har ett ansvar. Att storkprojektets webbsida saknar information om hur vi kan besöka deras hägn på ett klimatsmart sätt, kan skada miljörörelsens trovärdighet. Inte minst när värdefulla tips om hur man tar sig med tåg och buss till närmaste tätort och sedan vidare med buss, cykel eller till fots ut till något av de fyra hägnen faktiskt är ganska lätt att fixa.

Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar.

Klappret från storkarna är resultatet av ett mödosamt och långvarigt ideellt engagemang. Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar. Just matningen kräver massor av arbetstimmar och sköts av oavlönade volontärer. Projektets utgifter, inklusive en anställd på deltid, finansieras med insamlade medel och donationer från privatpersoner, företag och kommuner. Ur det perspektivet kan det tyckas orättvist att de ekonomiska vinsterna lär skördas av turismföretagen när antalet besökare ökar. I vårt fall hamnade mer än fem tusen kronor hos traktens campingplats. Storkprojektet fick nöja sig med ett par hundralappar.

På sina håll består Skåneleden av härliga cykelbanor genom ett vackert landskap. Foto: Alice Jiborn

Men framtiden är inte given på förhand. Om storkprojektet tar initiativ till ett nytt sorts fadderskap för traktens boendeanläggningar, borde det vara fullt möjligt att skapa en viktig intäktskälla från den lokala besöksnäringen. Att turismföretag är med och tar ansvar för de natur- och kulturvärden som lockar besökarna, är en framgångsrik och beprövad modell runt om i världen. Det brukar kallas ekoturism. Även i Sverige finns det goda exempel på samverkan mellan bevarandeprojekt och besöksnäring. Flera års goda erfarenheter av fjällrävssafari i Härjedalen tyder på att en liknande modell även borde fungera i Skåne.

Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans.

Våra cykeldagar gav fler lärdomar. En är behovet av bra cykelkartor. Vissa riksvägar lämpar sig dåligt för cykling, medan det var en nyhet för mig (som tidigare bott i Skåne i 20 år) att Skåneleden på sina ställen består av asfalterad cykelväg och fina grusvägar genom skogen. Den förträffliga infrastrukturen måste marknadsföras bättre.

Trista och enfaldiga granplantager motiveras för att de ger den förvaltande stiftelsen Skånska Landskap värdefulla intäkter. Foto: Per Jiborn

En annan upptäckt var att storkhägnets granne, Fulltofta strövområde, är en slumrande resurs för en spirande naturturism. Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans. Med en offentlig markägare borde området kunna spela en strategisk roll för regionens natur- och ekoturism. Delar är redan skyddade som reservat och består av vacker bok- och lövskog. Men merparten verkar vara trista enfaldiga granåkrar, som mest finns för att skapa intäkter till stiftelsen som förvaltar området. Tanken som slår mig är att här finns möjligen ett embryo till en framtida nationalpark, där natur- och ekoturism mycket väl kan skapa avsevärt större intäkter till lokala företag och kommuner än dagens skogsbruk. Det kan vara värt att titta närmare på i ett kommande blogginlägg.

Läs mer om resor till karismatiska fåglar:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Oväntat möte med kraft att förändra

Vårens bensinuppror måste bemötas med genomtänkta förslag som gynnar landsbygden. Foto: Volvo Cars Sweden

Bensinupproret 2.0 är en av vårens politiska bubblare och innebär att landsbygden på allvar blivit ett slagträ i klimatdebatten. Det enorma gensvaret visar att en grön omställning inte sker i en handvändning. Och nödvändiga åtgärder för minskade och hållbara transporter lär skapa fler framtida motreaktioner. Svåra utmaningar som jag passade på att grubbla över på tåget till Naturskyddsföreningens rikskonferens i Kristianstad tidigare i vår. Där blev en av flera höjdpunkter ett oväntat möte med en annan av Naturskyddsföreningens medlemmar. Även han från Småland, men till skillnad från mig en äkta bilfantast känd från radio och TV.

Mina tankar mottogs nyfiket och med oväntat öppna sinnen, och det är alltid kul när ens egna fördomar kommer på skam.

Förra årets riksstämma i Uppsala antog en framtidsstrategi för Naturskyddsföreningen. Minskade utsläpp av växthusgaser och försvar av biologisk mångfald är de två långsiktiga målen, men strategin pekar även på metoder för förändring, anger fem prioriterade områden och slår fast 17 uttalade mål till 2022. Under rubriken Kraft att förändra var det i år dags för en rikskonferens – ett mer informellt forum öppet för intresserade medlemmar och fullmatat med diskussioner, utflykter och tillfällen att träffas. Själv reste jag söderut med ambitionen att prata om natur- och ekoturismens möjligheter och utmaningar. Resultatet blev flera givande samtal med andra medlemmar och tongivande företrädare från styrelse och kansli i Stockholm. Mina tankar mottogs nyfiket och med oväntat öppna sinnen, och det är alltid kul när ens egna fördomar kommer på skam.

Rikskonferensen genomfördes i maj när Skånes bokar slår ut. Foto: Staffan Widstrand

På en workshop om hållbara transporter fanns ett bekant ansikte med en röst som jag tyckte mig känna igen. Ansikten och namn är inte min starka sida, och när ingen annan verkade notera det uppenbara växte osäkerheten. Men jag var tvungen att fråga om det inte var självaste Bosse Bildoktorn känd från radio och TV som satt bland oss. Bo Andersson erkände omgående att så var fallet. Att Naturskyddsföreningen lockar brett och att jag på ett seminarium för hållbara transporter träffar en av Sveriges främsta bilentusiaster – det är oväntad lycka för mig. Det är ett bevis på att vi engagerar ”människor med olika bakgrund, erfarenheter och kompetenser”, som det så fint formuleras i framtidsstrategin.

… men jag känner mig ändå delaktig och stolt över det som sedan har blivit en viral succé med blänkare i bland annat Aftonbladet.

Tankarna snurrade i huvudet. Bosse Bildoktorn på Naturskyddsföreningens rikskonferens när tidningarna fylls av nyheter om krav på sänkta bensinpriser. Det är en möjlighet som måste fångas i flykten. Jag tog därför på nytt till orda och föreslog Bosse som talesperson i den här frågan. Sedan tog andra duktiga krafter över och kanske var jag inte ensam om att tänka tanken, men jag känner mig ändå delaktig och stolt över det som sedan har blivit en viral succé med blänkare i bland annat Aftonbladet. Dessutom är videoklippet med över 360 000 visningar, mer än 2 500 delningar, drygt 1 600 kommentarer och nästan 5 000 gillanden årets mest uppmärksammade på Naturskyddsföreningens sida på Facebook.

Bosse Bildoktorn är Naturskyddsföreningens mest visade videoklipp i år. Foto: Naturskyddsföreningen

Jag tror att det finns en liknande potential i ett närmare samarbete mellan naturvänner och småskalig besöksnäring, särskilt på landsbygden. När jag noga läser Naturskyddsföreningens framtidsstrategi blir jag stärkt i övertygelsen och ser flera möjligheter till samverkan. Strategins skrivningar om att ”ge fler människor möjlighet att njuta av och förstå naturen” och uppmana till ”handling som bidrar till en mer hållbar konsumtionskultur” kan med fördel genomföras med mer natur- och ekoturismen. Att arbeta för ”minskade och hållbara transporter” och för skydd och bevarande av ”arter, populationer och värdefulla områden” på både land och i vatten är direkt kopplat till två avgörande frågor för naturturismen. Än närmare ligger tanken att ”resurssnål tjänstekonsumtion” i möjligaste mån ska ersätta varukonsumtion. Och en strategisk allians mellan naturvård och turism ska givetvis vara till ömsesidig nytta, som även bidrar till att nå Naturskyddsföreningens mål att ”våra företagssamarbeten ska stärkas och utvecklas, så att vi kan öka våra intäkter och samtidigt påverka näringslivet i dess hållbarhetsarbete.”

Det är ett av många svar som behöver artikuleras i kölvattnet av vårens bensinuppror.

Jag menar att natur- och ekoturismen är en outnyttjad möjlighet för landets miljö- och naturskyddsorganisationer. Det är ett sätt att bygga broar mellan stad och land. Dels för dialog och utbyte av erfarenheter, men kanske ännu viktigare när pengar och andra resurser överförs från ekonomiskt starka grupper i städerna till naturbaserade turismföretag på landsbygden. Det är ett av många svar som behöver artikuleras i kölvattnet av vårens bensinuppror. Kreativa människor, som skapar jobb, kommunala skatteintäkter och attraktionskraft i och runt nationalparker, reservat och annan värdefull natur, bidrar dessutom till att stärka och förankra vårt naturskydd. Vidare handlar en klimatanpassad natur- och ekoturism om att stimulera längre besök som inkluderar övernattningar, måltider och upplevelser och att utveckla alternativ så fler kan göra den långa resan med tåg och buss till resmålet. På plats ska vi sedan kunna upptäcka och njuta av spännande natur- och kulturvärden till fots, cykel, häst och andra färdmedel som kanot, kajak och hundspann.

Det måste bli mycket lättare att uppleva svensk natur på cykel. Foto: Per Jiborn

Rikskonferensen i Kristianstad inleddes med nätverksträffar, och själv valde jag att delta på Klimatnätverkets träff. Där presenterades ett utkast till metodhandbok i lokal politisk påverkan, som innehåller avsnittet om hur kommuner fungerar och hur en krets i Naturskyddsföreningen kan påverka. Metodhandboken pekar ut fyra arbetsområden som fossilfria kommuner, hållbar samhällsplanering, skydd och hållbart brukande av kommunens marker och insatser för att skapa cirkulära flöden.

Näringslivschefer och kommunalråd brukar nämligen gilla nya arbetstillfällen, fler gästnätter och företag som sätter den egna kommunen på kartan.

Jag föreslog att naturturism kan vara ett femte område och ett bra alternativ för kretsar som söker nya ingångar till sin kommun. Näringslivschefer och kommunalråd brukar nämligen gilla nya arbetstillfällen, fler gästnätter och företag som sätter den egna kommunen på kartan. Särskilt glesbygdskommuner som kämpar i motvind med minskade skatteintäkter och utflyttning. Därför lovade jag att skriva ihop ett sådant avsnitt, vilket nu är gjort till ansvarig person på kansliet i Stockholm. Där presenteras bland annat insatser som tillgängliggör sevärdheter och attraktioner för besökare utan egen bil, som främjar cykelturism på resmålet, utvecklar kollektivtrafiken för både egna naturintresserade invånare och långväga besökare, och åtgärder där vi stimulerar samverkan mellan trevliga caféer och värdefulla naturområden.

Storkarnas attraktionskraft kan användas i bevarandearbetet. Foto: Staffan Widstrand

Sista dagen bjöd på en bussutflykt till storkhägnet i Fulltofta. Jag blev förförd av storkarnas näbbklapper i en härlig vårgrönska. Det här är ju ett spännande bevarandeprojekt, som dessutom är ett fullfjädrat besöksmål. Något som borde kunna tjäna som förebild för hur ett framgångsrikt samarbete till ömsesidig nytta kan byggas mellan traktens natur- och ekoturism och Naturskyddsföreningen i Skåne.
I början av juni åker hela familjen på skånsk storksafari.

Ramslökssoppa i naturvårdens tjänst

Café Doppingen blev omgående en succé, som lockar nya målgrupper ut i Västergötlands natur. Foto: Naturum Hornborgasjön

De senaste fem åren har intresset för naturum Hornborgasjön trefaldigats. En framgång med flera förklaringar, som nya utställningar, upprustade lokaler, men kanske främst tillskottet av en vacker byggnad med plats för kontor, hörsal och i synnerhet ett lockande café. En lyckad samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring. Ett koncept värt att lära av. Inte minst möjligheten att växla upp samarbetet i omfattning och innehåll i en bygd, som tidigare präglats av konflikter mellan naturvård och Hornborgasjöns närmaste grannar.

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på.

I mars 2017 öppnade Café Doppingen, ett stenkast från naturum Hornborgasjön, med pompa och ståt. Landshövdingen invigde och företrädare för Naturvårdsverket, länsstyrelsen och Falköping talade, ackompanjerade av operasång och underhållning från lokala talanger. Det nya huset är till stor del byggt i lokala material, som furu från Hökensås och kalksten från Kinnekulle, och har snabbt blivit den turismmagnet som många hoppades på. Redan första året fördubblades antalet besök till naturum Hornborgasjön och har sedan stabiliserat på drygt 60 000, vilket är tre gånger så många som fem år tidigare. Även caféet har gått bra. Enligt länsstyrelsen noterades 66 000 besök förra året och nettoomsättningen uppgick till tre miljoner kronor.

Nya utställningar och ett populärt cafe som granne trefaldigade besöken till naturum Hornborgasjön. Foto: Roger Borge

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på. Dels för att lära av framgången, men även för att undvika de fallgropar som lurar längs vägen. Avgörande är att krav på arrendator, upphandlingsprocess och villkor för driften är tydliga och transparenta. Konkurrensen mellan traktens aktörer får inte snedvridas eller skapa missämja. Jag är ingen expert på offentlig upphandling, men när jag läser underlaget tycker jag att det är genomtänkt och konsekvent. Tydliga krav gäller inte bara arrendatorns kompetens, ekonomisk stabilitet, kollektivavtal, öppettider och utbud, utan även miljöprofil och en vilja att gynna såväl ekologiska som närodlade råvaror. Mest gillar jag att personalen ska känna till ”naturums verksamhet och naturreservatet”. Det inkluderar bland annat närvaro på en gemensam introduktion med naturum. Å andra sidan ska länsstyrelsen ”bemöta besökare med pålästa och hjälpsamma svar kring caféverksamheten.” En samverkan till ömsesidig nytta med andra ord.

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong.

Duktiga arrendatorer är grunden för framgången. Sedan ett par månader tillbaka drivs caféet av Ingrid Axelsson, som har lång erfarenhet från branschen från närbelägna Kinnekulle. På vårens lunchmeny har bland annat stått ramslökssoppa, prästostpaj och kyckling med ramslökscrème. För den som vill fika finns kaffebiskvier, chokladtårta, prinsessbakelser och annat hembakat. Ett uppskattat utbud som i flera fall tillagas av lokala råvaror och lockar många gäster.

Kraven på caféets arrendator inkluderar uppköp av ekologiska och närodlade råvaror. Foto: Jesper Anhede

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong. Det finns fler faktorer. Ett välbesökt naturum som granne skapar dubbla reseanledningar och en uppmärksammad invigning gav en flygande start. Att sedan som enda café exponeras på länsstyrelsens webbplats är en annan fördel.

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur?

För en länsstyrelse är det en grannlaga uppgift att opartiskt samverka med näringslivet. Inte minst på landsbygden där gamla oförätter, grannfejder och jantelagen kan sätta käppar i hjulen för många goda initiativ. I början höjdes kritiska röster mot planerna på ett nytt café vid Hornborgasjön. Ett större utbud kunde skada redan etablerade verksamheter. Andra turismföretag välkomnade däremot satsningen och underströk att fler aktörer skapar ett kluster med starkare attraktionskraft. Än är det inte tal om någon överetablering och ett bredare utbud med sund konkurrens skapar mångfald och ett attraktivare utbud. Något som i sin tur lockar fler besökare till resmålet.

Doppingen är en vacker, unik och dyr byggnad. Då krävs det att satsade naturvårdsmedel skapar största möjliga samhälls- och naturskyddsnytta. Foto: Naturum Hornborgasjön

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur? Borde det inte byggas och finansieras av ägaren själv? En rimlig invändning, men i det här fallet var caféet en del i en större satsning, som inkluderade en ombyggnad av naturum och en ny lokal med hörsal, toaletter och kontor. I prislappen på drygt 40 miljoner ingick även nya utställningar, liksom vatten, avlopp och bredband. Ett sammanhållet bygg- och renoveringsprojekt gav viktiga synergieffekter. Att invänta en privat investerare hade sannolikt inneburit att Café Doppingen fortfarande bara hade varit en dröm. Nu betalar arrendatorn en årlig hyra på ett par hundra tusen kronor, vilket för en utomstående lekman verkar vara rimligt.

Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta?

Däremot kan man resonera kring det faktum att Café Doppingen ensamt får synas på länsstyrelsens sajt. Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta? Länsstyrelsens webb är nämligen hårdvaluta, och hamnar inte bara i topp för sökord som Hornborgasjön, utan även för mer generella ord som trandans och trana. Med drygt 300 000 sidvisningar om året är det en attraktiv digital kanal ut till potentiella besökare.

Tranorna är fortfarande Hornborgasjöns stora dragplåster. Det syns tydligt när länsstyrelsens webbplats analyseras. Foto: Jonas Ingman

Men lösningen kan inte bli att sluta exponera Café Doppingen. Det blir kontraproduktivt för besökarna, naturum och caféet själv. Klokare vore att växla upp en framgångsrik samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring till ett större geografiskt område. Modellen finns ju redan, där länsstyrelsen står för ramarna, ett övergripande ansvar och erbjuder en infrastruktur i form av en lokal eller en välbesökt webbsida.

40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige.

Fördelarna borde överväga om fler av besöksnäringens aktörer bjuds in att samverka med naturvården. Givetvis inte utan krav på motprestation och engagemang, men utifrån enklare och mindre formella krav. Genom att vaska fram och visa upp närområdets boenden, restauranger, övriga caféer och aktivitets- och upplevelsebolag gör man även besökaren en tjänst. Det skapas ett sorts ambassadörskap. Något som i sin tur gör det lättare för oss besökare att hitta fram till de företag, som är engagerade i traktens natur- och kulturvärden. Lärdomar finns redan från det årliga evenemanget Trandansen, som är ett uppskattat samarrangemang mellan besöksnäring och länsstyrelse. För ett par år sedan utarbetades även ett förslag till samverkansmodell i Kosterhavets nationalpark. Ett underlag framtaget gemensamt mellan besöksnäring och naturvård, som fortfarande är relevant, ger vägledning och väntar på att testas i praktiken.

Kan Cafe Doppingen bli ett fönster som ökar efterfrågan på lokala livsmedel? Foto: Jonas Ingman

Satsningen på Café Doppingen blev en succé. En handfull lokala jobb inom besöksnäringen skapades. Naturum Hornborgasjön fördubblade antalet besök. Utbudet av hembakade kanelbullar och exklusiv ramslökssopa har sannolikt även bidragit till att nå nya målgrupper. På sikt kan caféet bli en länk och värdefull aktör, som ökar efterfrågan på lokala livsmedel. Men framgångarna kom inte gratis. 40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige. Därför måste naturvården prioritera utifrån målet att maximera samhällsnyttan och skapa mesta möjliga naturskydd. När länsstyrelsen inleder arbetet med en ny webbsida kan de goda erfarenheterna från samverkan mellan naturum Hornborgasjön och Café Doppingen växlas upp och ge fler jobb och intäkter till bygden. En värdefull gest och insats i en trakt där restaureringen av en av landets främsta fågelsjöar för 30 år sedan skapade bittra lokala konflikter.

Läs mer om Hornborgasjöns dansande tranor:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Därtill kan länsstyrelsens webbsida bli en plattform för att stimulera en utveckling mot ett mer klimatsmart resmål. Med en tydlig ambition att locka fler att stanna längre och inte bara besöka området i början av våren när tranorna dansar. En sajt som gör det enkelt att hitta fram till det lokala måltidsutbudet och olika boenden runt sjön. Presentera tips om hur traktens reservat, kloster, kyrkor och kulturminnen nås med cykel, till fots eller med lokal kollektivtrafik. Då skulle viktiga nyttor skapas för många. Inte minst för de som bor runt naturreservatet. Dessutom en åtgärd som skulle göra det lite svårare för riksdagsledamöter som inte älskar biologisk mångfald att skära i kommande budgetar för svensk naturvård.

Vår skog kan skapa nya och större värden

Människor och biologisk mångfald trivs bäst i äldre, glesa och ljusa skogar. Skogsindustrin vill ha fler unga, täta och mörka skogar. Foto: Per Jiborn

Innan påsk överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan. Bakom insamlingen, som vill se ett förändrat uppdrag för Sveaskog, står 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF, Greenpeace och Birdlife i spetsen. Kraven handlar om att förbättra skyddet av skogar med höga naturvärden, att Sveaskog ska ligga i framkant när det gäller hyggesfritt skogsbruk och att avkastningskraven på det statliga skogsbolaget sänks. Om regeringen väljer att ta till sig budskapet, blir nästa utmaning att samla en majoritet i riksdagen bakom förslagen.

Risken är uppenbar att biologisk mångfald ställs mot insatser till förmån för äldre, funktionsnedsatta och sjuka.

Att kräva lägre avkastning till statskassan är modigt, rimligt och relevant. Men det är inte populärt bland politiker som sneglar på opinionsundersökningar och har siktet inställt på nästa val. Därför behöver kampanjen stärkas med argument som gör ett förändrat uppdrag för Sveaskog mer attraktivt bland folkvalda beslutsfattare.

I vissa fall skapas större ekonomiska värden om skogen inte huggs ner, men det tar inte Sveaskogs affärsmodell hänsyn till. Foto: Per Jiborn

De senaste åren har Sveaskog delat ut närmare 900 miljoner till svenska staten. Ett värdefullt bidrag till en gemensam välfärd. En lägre avkastning innebär ett antal miljoner kronor mindre till statskassan. Risken är uppenbar att biologisk mångfald ställs mot insatser till förmån för äldre, funktionsnedsatta och sjuka. Hur det kan gå till, såg vi när regeringen nyligen gav besked om fortsatt låg moms för landets naturguider. En investering i växtkraft på landsbygden, som brutalt sågades av Moderaterna i TV och debattartiklar. Genom att raljera kring begreppet ”bäversafari” ställdes guide- och upplevelseföretag mot polis och äldre.

En investering i växtkraft på landsbygden, som brutalt sågades av Moderaterna i TV och debattartiklar.

Givetvis är det viktigt och riktigt att argumentera för att höga naturvärden och biologisk mångfald har ett egenvärde. Något som inte alltid kan bokföras i kronor och ören. Men gör vi inte ett angeläget naturskyddsarbete onödigt svårt, om vi förorsakar en politisk debatt där magiska naturskogar ställs mot nedskärningar i vård, skola och omsorg? Särskilt när det faktiskt finns alternativa ekonomiska verksamheter, som lokalt skapar större mervärden av gemensamt ägda skogar än konventionellt trakthyggesbruk.

Det blir onödigt svårt om vackra och vilda naturskogar ställs mot gemensam välfärd. Foto: Staffan Widstrand

Jag tänker på en bred allians mellan biologisk mångfald, naturturism och friluftsliv, som för kommunalråd i glesbygdskommuner och många av landsbygdens markägare borde vara mer intressant än tillfälliga besök av högeffektiva skördare eller utländska gästarbetare som sätter nya granplantor. En första analys av Sveaskogs ekoparker ger en fingervisning om potentialen i en pakt mellan ekologi, ekonomi och rekreation.

Med åren har dock glansen bleknat och förvaltningen av ekoparkerna ifrågasatts i flera kritiska reportage…

Det har gått drygt 15 år sedan Sveaskogs första ekopark invigdes. Idag har vi 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar, vilket motsvarar fem procent av vårt statliga bolags totala skogsinnehav. Till en början fick satsningen ett varmt mottagande av naturvänner och 2003 tilldelades initiativet Världsnaturfondens WWF:s utmärkelse ”Gåva till jorden”. Med åren har dock glansen bleknat och förvaltningen av ekoparkerna ifrågasatts i flera kritiska reportage i Sveriges Natur, Land Skogsbruk och Sveriges Radios program Kaliber. Nyligen krävde WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman att ekoparkernas status måste återupprättas. Detta samtidigt som flera tidigare medarbetare, som i praktiken format och utvecklat ekoparksmodellen, nu offentligt kritiserar Sveaskog för att prioritera ned naturvården.

Runt Tivedens nationalpark finns nu en zon med buffertskogar. Ett sätt att maximera nyttan för Sverige och dess befolkning. Foto: Per Jiborn

Trots en ifrågasatt skön- och grönmålning är det möjligt att analysera kostnader och nyttor av våra ekoparker. I bolagets årsredovisningar saknas information om prislappen på ekoparkerna, men utifrån nettoomsättning och volymen av levererad råvara från de egna skogarna går det att göra en kvalificerad gissning. En uppskattning som Sveaskog har ombetts kommentera, men ännu inte besvarat. En gissning i överkant är att prislappen för ekoparkernas skydd under 50 år landar på totalt 4,7 miljarder kronor, vilket motsvarar minskade intäkter på drygt 90 miljoner per år. Personer med god insyn i Sveaskog menar att siffran egentligen är avsevärt lägre. Ur ett ägarperspektiv, det vill säga för riksdag och Finansdepartement, är det kanske mer intressant att veta hur ekoparkerna påverkar resultatet före skatt. Då hamnar en väl tilltagen prislapp på drygt 1,5 miljarder för ett halvt sekel, vilket innebär ett försämrat resultat på drygt 30 miljoner per år.

Tillsammans skapade alltså bara dessa tre exempel lokala turismintäkter på 77 miljoner kronor, vilket är nästan lika mycket som kostnaden för alla 37 ekoparker.

Svårare är att beräkna värdet på naturturismen som verkar i och runt ekoparkerna. Ett försök gjordes förra året för ekoparken Halle- och Hunneberg, där turismintäkterna uppskattades till 15 miljoner kronor årligen. Halle- och Hunneberg är en välbesökt ekopark, men utbudet av upplevelser och aktiviteter är begränsat och det saknas ett välprofilerat boende i direkt anslutning till parken. Att naturnära boende sannolikt är den främsta intäktskällan visar siffror från Ombergs Turisthotell. Enligt företagets bokslut uppgick omsättning förra året till drygt elva miljoner kronor och i Ombergs ekopark finns ytterligare boenden och flera aktivitetsföretag. Sol och bad är de främsta skälen för att checka in på Böda Sands camping, men med skogen som granne spelar Sveaskogs förvaltning av den omgivande ekoparken roll. Enbart förra året omsatte Böda Sand över 50 miljoner kronor. Även här tillkommer fler boenden, guide- och aktivitetsföretag på norra Öland. Tillsammans skapade alltså bara dessa tre exempel lokala turismintäkter på 77 miljoner kronor, vilket är nästan lika mycket som kostnaden för alla 37 ekoparker. Naturturismens konto ska sedan plussas på med verksamheter i ytterligare 34 ekoparker och fler företag runt både Omberg och Böda.

Älgarna på Halle- och Hunneberg lockar många internationella besökare till Sverige. Foto: Staffan Widstrand

Än intressantare blir jämförelsen om vi tittar på hur dessa tre exempel på naturturism har utvecklats de senaste tio åren. Böda Sand har fördubblat sina intäkter medan Ombergs Turisthotell nästan har tredubblat sin omsättning. Runt Halle- och Hunneberg har gästnätterna ökat med 30 procent sedan 2013 och antalet besök fördubblats på Kungajaktmuseet Älgens Berg sedan ekoparken invigdes 2004. Värdefull tillväxt för landsbygden samtidigt som Sveaskogs omsättning i princip stått och stampat.

Däremot uppvisar naturturismen en stadig tillväxt, och branschen har en stor potential.

Analysen ovan behöver fördjupas, nyanseras och diskuteras, men det är ändå möjligt att dra två slutsatser:
1.  Naturturismen i och runt ekoparkerna skapar idag större ekonomiska mervärden för Sverige, kommuner, landsbygden och oss svenskar, än ett konventionellt skogsbruk på samma yta.
2.  Sveaskogs intäkter varierar över tid, men under de senaste tio åren är det uppenbart att bolaget har nått sitt tak. Bara stora prisökningar eller en snabbare avverkningstakt kan skapa större intäkter till statskassan. Däremot uppvisar naturturismen en stadig tillväxt, och branschen har en stor potential. Det går både att förlänga säsonger och öka naturturismens förädlingsvärde. I flera parker är dessutom naturturismen mycket outvecklad.

Viktiga kampanjer är till för att vinnas. För vår egen skull och barnens framtid. Foto: Per Jiborn

Det fortsatta opinionsarbetet för att förändra Sveaskogs uppdrag och inriktning borde därför vässas och förstärkas med dessa ekonomiska insikter. Utifrån resonemangen ovan borde det vara möjligt att kroka arm med politiker av olika färg i minst 50 berörda kommuner runt om i landet. Flera av riksdagens partier har dessutom ett särskilt fokus på landsbygd, småföretag och en strävan att hela Sverige ska leva. Bland borgerliga partier finns krafter som bryr sig om biologisk mångfald, men vi måste göra det lättare för dem att höja rösten. Det kan ske utifrån en plattform där natur- och kulturvärden kopplas samman med möjligheter till landsbygdsutveckling, entreprenörskap, nya jobb och högre skatteintäkter till kommunerna.

Läs mer om skogsskydd och naturturism:
Att äta kakan och ha den kvar

Målet med kampanjen ”Vår skog” är förändra Sveaskogs uppdrag.
45 000 namn är en utmärkt början. Nu är det dags för nästa fas, då vi vässar argumenten och skapar nya allianser till naturskogarnas förmån och framtid.

Klimatsmart trendbrott på väg?

Intresset för tågresor ökar, men ändrar vi även vårt sätt att resa ut i svensk natur? Foto: Capri Norrman / SJ

Färre flyger inom Sverige, intresset för en tågsemester ut i Europa exploderar och svenska nationalparker uppmärksammas på nya sätt. Är det ett trendbrott för klimatsmarta resor vi ser? Gäller det allt resande? Även när vi reser ut i naturen här hemma? Det är svårt att säga. En analys av färsk statistisk, inslag i media och samtal med några av Sveriges pionjär på området ger dock en fingervisning om vart är vi på väg.

Däremot skedde ett trendbrott för årets två första månader, då de europeiska flygresorna för första gången på tio år minskade med två procent.

I helgen genomfördes en slutsåld tågsemesterträff i Stockholm. Bakom minimässan stod gruppen Tågsemester på Facebook, som på ett par år vuxit från knappt tusen entusiaster till över 75 000 medlemmar. Initiativet utgår ifrån en vilja att hitta alternativ till flyget för resor ut i Europa. I december skrev Dagens Nyheter att intresset även syns i försäljningen av biljetter. Förra året ökade antalet sålda Interrailkort med runt 50 procent och Centralens Resebutik i Kalmar fördubblade försäljningen av tågresor till utlandet.

Sedan drygt ett år minskar inrikesflyget. Nu syns tecken på att även flygresor till och från Europa kan minska. Foto: Daniel Asplund / Swedavia

Vurmen för tåg märks ännu inte i statistiken över internationella flygresor. Enligt statliga Swedavia, som driver de tio största flygplatserna, ökade antalet resenärer till och från Europa förra året med ett par hundratusen till nästan 26 miljoner passagerare. Däremot skedde ett trendbrott för årets två första månader, då de europeiska flygresorna för första gången på tio år minskade med två procent. För inrikesflyget är nedgången tydligare. Under årets två första månader backade antalet passagerare med fem procent, vilket stärker den nedåtgående trend som inleddes hösten 2017. Förra året minskade flygresandet inom Sverige med tre procent jämfört med året innan. Troligen ett resultat av alla skriverier om klimatet, en ny flygskatt och ett växande intresse för alternativa ressätt.

Det är vägtrafikens utsläpp som måste minskas radikalt, och här är resor ut i naturen inte försumbara.

Givetvis är det bra att flygresandet minskar, men när det gäller klimatpåverkan inom Sverige är det trafiken på vägarna som är den största boven. Medan vägtrafiken står för över 90 procent av utsläppen, är inrikesflygets andel drygt tre procent enligt Naturvårdsverkets statistik. Den samlade vägtrafiken är en brokig samling med allt från lastbilar och arbetspendling till utflykter i bil. Det förändrar emellertid inte den stora utmaningen – det är vägtrafikens utsläpp som måste minskas radikalt, och här är resor ut i naturen inte försumbara.

Vi måste bli bättre på att koppla samman klimatsmarta tågresor med lokal kollektivtrafik, taxi, upphämtning och cykeluthyrning. Foto: Stefan Nilsson / SJ

Tåg är ett suveränt sätt att förflytta sig långa sträckor ut i svensk natur. Ett faktum som SJ nu på allvar lyfter fram i sina kanaler. Marsnumret av ombordtidningen Kupé har ett sex sidor långt reportage om Sveriges nationalparker, som inkluderar restips med tåg och buss till sju nationalparker. Där berättas om den transferbuss, som Laxå kommun satsar på för att göra det lätt att nå olika boenden runt Tivedens nationalpark. Just nu avgörs även en omröstning om tio svenska resmål på SJ:s webbplats. Bland de tio kandidater, som jämförs med utländska alternativ, finns tre nationalparker. Att göra reklam för svensk natur, redovisa resornas klimatpåverkan och dessutom tipsa om hur vi tar oss dit på kollektiva sätt är något som jag efterlyst länge. Nu sker det och då är det på sin plats att tacka vårt statliga tågbolag.

Resan blir då ett sätt att sätta värde på vacker natur och samtidigt bidra till broar mellan stad och land.

Ett annat sätt att nå nationalparker och andra pärlor i svensk natur är med hjälp av organiserade bussresor. Förra året sjösattes Nationalparksresor av Tomas Bergenfeldt, som för 35 år sedan startade Äventyrsresor. Tanken är att erbjuda ett klimatsmart alternativ där vi reser tillsammans, men väl framme kan upptäcka och vandra på egen hand. Upplägget inkluderar transport, boende, måltider och kunniga guider, och prislappen för en handfull dagar hamnar ofta runt 5 000 kronor. Pengar som till stor del hamnar hos människor som bor och verkar i och runt den natur som besöks. Resan blir då ett sätt att sätta värde på vacker natur och samtidigt bidra till broar mellan stad och land. En aspekt som bör beaktas innan prislappen avfärdas som onödigt dyr. För givetvis blir det billigare att själv bila dit med egen matsäck. En annan utmaning för oss naturvänner är en djupt rotad uppfattning att naturen bäst upplevs på egen hand. Det innebär att många av oss missar samvaron när dagens händelser summeras i medresenärers sällskap vid kvällens måltid.

Tillsammans med Friluftsfrämjandet erbjuder Nationalparksresor bussresor till Sonfjället, Hamra och Fulufjället. Foto: Anders Good / IBL

Att bryta ny mark är svårt, men jag är otålig och drömmer om en snabbare utveckling. Det handlar därför inte bara om visionära entreprenörer, utan minst lika mycket om resenärer som vill bidra till en förändring. Förra årets gjorde Nationalparksresor en vällovlig satsning med flera resor i samarbete med Världsnaturfonden WWF. Resultatet blev en resa med 15 deltagare. I år görs nya försök i samverkan med Friluftsfrämjandet och Dagens Nyheter. Bokningsläget ser bättre ut och konceptet är inte omöjligt. Marknadsförs ett attraktivt resmål med en populär guide exklusivt mot tidigare resvana kunder, kan bussresor ut i vår natur bokas fulla. Att nå rätt målgrupp är ofta avgörande. Här borde en webbplats som Sveriges nationalparker kunna spela en främjande roll genom att exponera klimatsmarta resor, men så är ännu inte fallet.

Lunchstoppet där innebar att några tusenlappar hamnade på landsbygden.

Det finns fler klimatsmarta alternativ. Naturskyddsföreningen i Alvesta och Växjö ordnade för en tid sedan en bussresa över dagen till Norra Kvills nationalpark. Det blev en lyckad höstdag där 40 personer lärde känna en av Smålands nationalparker med hjälp av en kunnig lokal guide. Besöket i själva nationalparken var i kortaste laget, men priset på knappt 300 kronor desto överkomligare. Då ingick även en måltid på Ingebo Hagar, som är en liten kretsloppsanpassad bondby med egen gårdsbutik och vandringsleder. Lunchstoppet där innebar att några tusenlappar hamnade på landsbygden. Det här kan Naturskyddsföreningen göra på fler platser i Sverige. Görs det rätt, kan vi tillgängliggöra vacker natur både billigt och klimatsmart, samtidigt som besöket bidrar till en dialog mellan naturskydd och de som bor och verkar på landsbygden.

Svensk cykelturism är ung, men har framtiden för sig. Foto: Per Jiborn

Många reservat och nationalparker kan även tillgängliggöras med hjälp av cykel. I fem år har företaget Sweden by Bike arbetat med utveckla och förädla utbudet av olika cykelpaket. Deras bokningsbara utbud kittlar åtminstone min reslust. Upplevelsepaket på cykel bör ha framtiden för sig, men det tar tid att utveckla nya verksamheter. Katarina Bergstrand, som driver företaget tillsammans med Ivan Glauser, berättar att det går åt rätt håll. Besöken på sajten ökar, bokningarna sker tidigare och största åldersgruppen runt 40 år ger hopp om fortsatt tillväxt. Men även här möter ansvarsfulla entreprenörer utmaningar. I stora delar av Sverige går det inte att resa kollektivt med egen cykel, vilket gör att resan till resmålet ofta sker med egen bil. Dessutom är det svårt att hyra cykel i närheten av städernas tågstationer eller resecentrum.

Läs mer om naturturismens möjligheter:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Cykelturism i Sverige är alltjämt en ganska okänd företeelse, som ofta förknippas med motvind, uppförsbackar, tung packning, blöta tält och en torftig måltid tillredd på ett stormkök. Samtidigt växer utbudet av upplevelsepaket med skönt boende, lagom långa etapper, picknickluncher och läckra middagar. Idag erbjuder Sweden by Bike även en handfull cykelpaket till och runt våra nationalparker, men utbudet är okänt för del flesta. Ett skäl är att inte heller dessa miljöanpassade naturupplevelser visas upp på den officiella och skattefinansierade webbplatsen för Sveriges nationalparker. Jag menar att det är hög tid att våra myndigheter hittar former för hur vi tillsammans axlar vårt ansvar för naturturismens och friluftslivets klimatpåverkan. Inte minst mot bakgrund av att överfulla parkeringsplatser, i vissa fall även trafikkaos, är ett växande problem i flera nationalparker.
Men den historien tar vi en annan gång.

Klimatsmarta tranor borde inspirera

Tranorna är vårens budbärare och lockar tusentals besökare. Foto: Staffan Widstrand

Det är skillnad på tranor och människor. Bland annat hur vi tar oss till Hornborgasjön. Tranan förbrukar bara en procent eller två av den energin som vi fågelskådare behöver, för att ta oss till mötet med vårens budbärare. Det betyder att tranorna är mer transporteffektiva. Ett centralt begrepp i den handlingsplan för klimatet som Naturvårdsverket nyligen lämnade över till regeringen. Låt oss därför inspireras av naturens smarta transportlösningar när vi själva reser ut i svensk natur.

Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.

Vårsolen värmer skönt i mitten av mars. Över den skånska slätten använder en flock tranor uppåtvindarna som bildas av värmen. Fåglarna når lätt en höjd på flera hundra meter, och några skruvar sig upp till tusen meter, innan de tar sikte norrut. Målet är Hornborgasjön, som ska nås innan kvällen. Mellan varma uppåtvindar formerar sig tranorna ofta i välkända plogformationer. Ett flygsätt som forskarna för ett par år sedan visade spar ytterligare energi. Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.

Hornborgasjön lockar inte bara tranor utan även sångsvan och gäss. Foto: Staffan Widstrand

Fälten där tranorna rastar, äter, trumpetar och dansar kallas Trandansen och ligger vid Hornborgasjöns sydvästra ände. Platsens attraktionskraft beror på att länsstyrelsen i Västra Götaland sprider ut runt 150 ton korn. Det gillar tranorna och en dag i början av april 2012 kunde man räkna till över 26 000. Skådespelet har blivit populärt och lockar ännu fler människor. Beroende på väder och vind, och när påsken infaller, strömmar bortåt 150 000 besökare till under några intensiva vårveckor.

…och en ynka procent med tåg.

Vår eget sätt att ta oss till Hornborgasjön lämnar dock en del att önska. Två kartläggningar från 2014 och 2018 visar att 9 av 10 av Trandansens besökare kommer i egen bil. Största förändringen är att antalet husbilar ökar. Resterande tio procent anländer med organiserade bussresor och en ynka procent med tåg. Det innebär att snittbesökaren använder nästan hundra gånger mer energi per förflyttad kilometer, än tranan som flyger från norra Tyskland. En jämförelse som givetvis haltar, eftersom människor och tranor är två helt skilda väsen. Men något som borde uppmärksammas och stämma till eftertanke bland oss fågelskådare och naturvänner.

Tranas smarta flygteknik borde inspirera oss människor. Foto: Staffan Widstrand

Bättre transporteffektivitet är ett nyckelord i Naturvårdsverkets handlingsplan för att nå Sveriges klimatmål. Underlaget överlämnades till regeringen förra veckan och slår fast att utsläppen av växthusgaser från våra inrikestransporter måste minska med 70 procent till 2030. Det borde innebära en katalog med tusentals åtgärder – från små till stora och med resultat i närtid och på längre sikt. Avgörande är att insatserna är effektiva. Det vill säga små utsläppsminskningar är motiverade om de är billiga, enkla och ger snabba resultat. Mycket talar för att resandet till Hornborgasjön är en sådan insats.

De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel.

Falköping nås med tåg från hela Sverige, och särskilt smidigt från Göteborg och Stockholm. Bussen mellan Falköping och Skara stannar dessutom vid Trandansen. I veckorna finns det avgångar nästan varje timme och på helgerna en handfull varje dag. Det finns alltså redan en lösning på plats. För många av besökarna från närområdet innebär det att resans energiåtgång kan halveras och dess klimatpåverkan minskas med 75 procent. För långväga besökare är vinsterna än större. Idag genererar bortåt 150 000 besökare nästan 50 000 bilresor, vilket i sin tur ger utsläpp på minst 500 ton koldioxid. Men än viktigare är att många i målgruppen är kunniga om vilka utmaningar vi står inför. De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel. Då borde fågelskådare och naturvänner vara en särskilt tacksam grupp att arbeta med.

Cykla är inte bara transporteffektivt, utan även ett sätt att ta in naturen med alla sinnen. Foto: Staffan Widstrand

Det som avgör om en åtgärd ska förverkligas är dess prislapp. De första insatserna för att ställa om resandet till Trandansen är enkla och billiga. Vi måste berätta om befintliga alternativ med tåg och buss. Det gjordes redan 2011 då Västtrafik satte ihop en särskild trantidtabell. Ett uppmärksammat pressmeddelande som gav positiva ekon i tidningar, radio och TV. Men initiativet blev aldrig utvärderat och heller ingen tradition. Svårt att begripa när insatsen går ut på att koppla samman två länkar med en förklarande text. Sedan är det möjligt att en särskild tidtabell inte räcker för att ändra vårt beteende. Många vill gärna äta en bit mat, fika, vandra en sträcka och uppleva något mer. Utan egen bil blir man lätt begränsad. Dessa behov kräver större investeringar och insatser, men är samtidigt affärsmöjligheter för traktens natur- och måltidsturism. En tredje åtgärd handlar om att exponera dagens utbud av organiserade bussresor till Hornborgasjön. Här krävs ett genomtänkt och konkurrensneutralt upplägg, som dessutom gärna får vaska fram de mest seriösa aktörerna. Till sist måste vi tillgängliggöra Hornborgasjön och dess omgivningar för ett av våra mest energisnåla färdmedel – cykeln. Ett transportsätt som är 30 gånger effektivare än bilen och skulle höja upplevelsevärdet för många besökare.

Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner.

Kartläggningen av Trandansens besökare ger fler insikter. En är att internets betydelse har ökat. Idag använder 7 av 10 besökare nätet som informationskälla, vilket är mer än en fördubbling sedan 2014. Dessutom har sociala medier klättrat från en jumboplats till topp fyra. Slagkraftig digital information borde kunna nå många potentiella besökare, och en välbesökt webbplats bör vara länsstyrelsens informationssajt om Hornborgasjön. Den är åtminstone matnyttig och hamnar nästan alltid i topp på relevanta sökningar.

Innan vi basunerar ut vad andra ska göra, är det bra att göra den egna läxan. Foto: Staffan Widstrand

En uppenbar brist är därför att sajtens information om hur man reser till Hornborgasjön bara består av en enkel kartskiss med områdets tre centralorter, vägarnas nummer och var naturum och Trandansen ligger. Tåg och buss existerar inte och länkar till kollektiva transportmedel lyser med sin frånvaro. Varför information om mer transporteffektiva färdsätt saknas är svårt att förstå. Min erfarenhet är att frågan är känslig och en öm tå som sällan diskuteras. Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner. I stället för att visa ledarskap göms frågan undan och förtigs. Baksidan är att det lätt skorrar falskt när ett verk med ansvar för vårt klimatarbete med myndig stämma predikar ett förändrat resande, men duckar för utmaningen på hemmaplan. Efter fyra år med särskilt gröna miljöministrar har även Miljöpartiet ett ansvar för att skyddad natur kan tillgängliggöras på ett klimatsmart vis.

Läs mer i tidigare inlägg: 
När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Det finns mer att lära från Hornborgasjön. Här finns goda krafter både på länsstyrelsen och i omgivande kommuner, som på riktigt vill utveckla ett hållbart resmål för framtiden. Arbetet är igång och viktiga resultat har redan uppnåtts. Om det vill jag gärna berätta i ett framtida blogginlägg.

När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Söderåsen är en nationalpark som även är vacker att cykla i. Foto: Johnér / Matton

I en färsk rapport konstaterar Naturvårdsverket att Sverige riskerar att missa sitt nationella miljökvalitetsmål Begränsad klimatpåverkan. För att lyckas ”behövs krafttag av historiska mått och en genomgripande samhällsförändring” dundrar verket och pekar ut transporter, som en strategisk sektor i närtid. På Naturvårdsverkets egen hemmaplan – förvaltningen av våra nationalparker, är det däremot svårt att se några genomgripande förändringar. Där satsas istället resurser på större parkeringsplatser, när skyddad natur ska bli tillgänglig för fler.

En rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton.

Enligt Naturvårdsverket gjordes 2,5 miljoner besök i Sveriges nationalparker under 2017. Populärast är Stenshuvud, Söderåsen, Kosterhavet och Tyresta nationalpark, där varje park noterar mer än 300 000 besök. När nationalparker ligger avsides och långt från större städer, är den egna bilen ett naturligt val för många. Vad det innebär för klimatet vet ingen. Det saknas statistik, men en rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton. Det är mindre än en halv promille av de svenska transporternas totala klimatpåverkan. Med andra ord ett utsläpp på marginalen, men ändå större än den felredovisning, som nyligen motiverade Naturvårdsverket att rikta skarp kritik mot det koleldade Värtaverket i Stockholm.

Vem har företräde på nationalparkens småvägar? Bilister, cyklister eller vandrare? Garphyttans nationalpark utanför Örebro. Foto: Elisabeth Karlsson

Att skapa klimatsmarta ressätt till 30 nationalparker och bortåt 5 000 naturreservat handlar därför främst om att inspirera, visa på möjligheter och gå före. En roll som Sverige gärna vill axla i internationella sammanhang, och som då kritiseras för att våra utsläppsminskningar är försumbara i ett globalt perspektiv. Därför är det utmärkt att Naturvårdsverket i sin rapport slår fast att ”även små länder som Sverige har potential till globalt inflytande – däribland i roller som förebilder, inspiratörer och exportörer av produkter, kunskaper, stöd och kapacitetsuppbyggnad i den globala omställningen.” Varför dessa tankar inte tillämpas här hemma i Sverige, när det handlar om att ta sig ut i skyddad natur, är därför svårt att förstå.

I ett mejl svarade nyligen en av Sveriges landshövdingar att ”klimatsmart resande är ofta en utmaning för naturvården då många skyddade områden i Sverige ligger långt från tätbebyggt område och saknar kollektivtrafik.” Så är det naturligtvis, men innebär det att det är för dyrt eller för svårt för att göra något alls?

Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil.

Sex av våra nationalparker finns på öar, som inte nås med egen bil. Återstår 24 parker där flera i norra Sverige ligger för avlägset och har för få besökare för att i ett första skede motivera särskilda insatser. Men runt hälften av landets nationalparker i södra och mellersta Sverige finns faktiskt på cykelavstånd från en tätort där bussen stannar eller ett tåg passerar. Under de senaste tio åren har tiotals miljoner kronor investerats i upprustade eller nya nationalparksentréer runt om i landet. Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil. I flera parker har konsekvensen istället blivit trafikkaos och överfulla parkeringsplatser.

Alternativet borde i flera fall vara att skapa kompletterande entréer på cykelavstånd där besökare inte bara kan hyra cykel, utan även stanna en natt eller två och spisa gott på bygdens råvaror. Det kräver dock en samverkan med traktens naturturism och att Naturvårdsverket gör upp med den beröringsskräck för svensk turism, som har präglat myndighetens politik de senaste 30 åren. Det förutsätter även ett nytt sätt att resa för oss som gillar fantastisk natur. Längre besök där vi njuter av skyddad natur i ett par dagar och använder tåg och buss för att resa till och från nationalparker och naturreservat.

Små slingriga cykelvägar öppnar på ett naturligt sätt upp reservat och nationalparker för barnfamiljer. Foto: Per Jiborn

Kostnaderna för en sådan satsning är troligen blygsamma. Detta då de flesta entréerna bör kunna drivas i nära samverkan med utvalda aktörer inom den lokala besöksnäringen. Samtidigt lär vinsterna vara flera och betydande, som ökade lokala intäkter från måltider, övernattningar, cykeluthyrning och andra turismtjänster. Ett plus blir även att vårt naturskydd förankras bättre på landsbygden. Som bonus stärks dessutom förvaltningen, när lokala entreprenörer ges tillfälle att axla en roll som ambassadörer och resurspersoner i svensk naturvård.

Då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar.

Exakt hur det ska gå till vet vi inte. Vi har nämligen aldrig försökt hantera dessa utmaningar på allvar. Men är det inte dags nu? När Naturvårdsverket förkunnar att klimatarbetet kräver krafttag av historiska mått och genomgripande förändringar, då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar. Eller menar Sveriges nya miljöminister Isabella Lövin att här i Sverige behövs varken inspiratörer och förebilder när en historisk omställning av ett helt samhälle ska göras?

Så här räknades nationalparksresornas klimatpåverkan ut.
Av 2,5 miljoner besök antas 80 procent ha gjorts med i tre personer i varje bil. Resterande uppskattas ha skett med cykel, buss, tåg eller båt. Det blir 667 000 bilresor, som förmodas ha körts i genomsnitt 100 kilometer tur och retur. Enligt Trafikverket var medelvärdet för nya personbilar 122 gram koldioxid per kilometer, vilket innebär att varje nationalparksbesök ger ett utsläpp på drygt 12 kilo. Det sammanlagda utsläppet av alla bilresor till svenska nationalparker blir då drygt 8 000 ton koldioxid.