Allt sällsyntare med nya nationalparker

Sonfjällets nationalpark i Härjedalen bildades 1909. Bild: Anders Good/IBL

Våra nationalparker lockar allt fler, och nästan alla besökare är nöjda. I dessa coronatider har än fler svenskar upptäckt kronjuvelerna i vårt naturskydd. Däremot har antalet utländska gäster rasat i år, vilket sannolikt betyder kraftigt minskade intäkter för många turismföretag. Runt om i världen är nationalparker motorn för jobb och intäkter på landsbygden. Sverige har minst lika goda förutsättningar. Och en sådan vision målade en socialdemokratisk regering upp redan för 18 år sedan. Men varför blir då invigningarna av nya nationalparker allt mer sällsynta?

Flera regeringar har länge pekat ut just nationalparker, som en resurs för regional utveckling.

Sveriges 30 nationalparker lockar allt fler. Enligt Naturvårdsverket har antalet besök ökat med drygt 20 procent sedan 2013, och förra året noterades nästan 2,8 miljoner besök. Dessutom är nästan alla besökare nöjda. Bara en procent är missnöjda, medan 95 procent ansåg att besöket var bra eller mycket bra. För 2020 finns ännu inga officiella besökssiffror. Däremot skvallrar nyhetsartiklar och en rundringning av Natursidan om att antalet svenskar har ökat, samtidigt som mängden internationella gäster har minskat kraftigt. Samma utveckling syns i finska nationalparker. Vad fler inhemska besök, men färre internationella gäster, betyder för naturturismen i och runt svenska nationalparker får vi kanske inte veta. Till skillnad från flera andra länder sammanställer inte Sverige någon årlig statistik över lokala turismintäkter och arbetstillfällen. Men troligt är att bortfallet av intäkter från utländska gäster inte kompenseras av fler svenska besökare.

Söderåsens nationalpark lockar med sina bok- och lövskogar. Bild: Peter Johnsen/Skånska bilder

Att Sverige saknar statistik över nationalparkernas ekonomiska effekter är märkligt. Flera regeringar har länge pekat ut just nationalparker, som en resurs för regional utveckling. Redan 2002 framhöll regeringen Persson detta i skrivelsen En samlad naturvårdspolitik:
”Nationalparker får i regel stor uppmärksamhet såväl nationellt som internationellt. De får ofta, genom att fungera som turistattraktioner, en positiv betydelse för turismnäringen och glesbygdsutvecklingen. Det är angeläget att Naturvårdsverket i det fortsatta arbetet fäster vikt vid såväl områdenas nationella betydelse från bevarandesynpunkt som deras möjligheter att som besöksmål ge nytta åt lokalsamhället.”

Efter 2002 har bara två nya nationalparker blivit till.

Mot bakgrund av fler besökare och nationalparkernas potential för regional utveckling är det därför konstigt att processen att bilda nya nationalparker tar allt längre tid. Efter 2002 syns ett tydligt trendbrott. Under 1980-talet invigdes fyra nya nationalparker. Sedan tillkom sex nya parker under 1990-talet och arbetet fortsatte att tuffa på efter millenniumskiftet med Söderåsen (2001) och Fulufjällets nationalpark (2002). Men sedan dröjde det till 2009 innan Kosterhavets nationalpark invigdes och därefter ytterligare nio år innan Åsnen i södra Småland såg dagens ljus 2018. Med andra ord, under 20 år fram till 2002 invigdes tolv nya nationalparker. Efter 2002 har bara två nya nationalparker blivit till.

Drygt hälften av besökarna i Tivedens nationalpark är utländska. Bild: Elisabet Karlsson

Ett annat sätt att räkna är summera antalet nya hektar i våra nationalparker. Även dessa siffror oroar. Under både 80- och 90-talet skyddades en bra bit över 20 000 hektar i nya och utvidgade nationalparker varje årtionde. På 00-talet ökade ytan till nästan 80 000 hektar. Främst tack vare Fulufjället och Kosterhavet, som båda omfattar mer än 38 000 hektar. Under de senaste tio åren har däremot nationalparkernas totala yta bara ökat med 5 000 hektar. Över hälften kommer från utvidgningar av nationalparkerna Hamra, Tiveden och Björnlandet.

Det är svårt att utifrån så små områden framgångsrikt bygga och utveckla starka och attraktiva resmål där naturturismen frodas.

Samtidigt som det går trögt att bilda nya nationalparker, skapas många nya naturreservat. Idag har vi över 5 000 reservat. De senaste tio åren har det tillkommit över 1 750 nya reservat, som tillsammans skyddar drygt 580 000 hektar. Det är mer än våra fyra största nationalparker (Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet och Muddus) hyser tillsammans. Våra nationalparker har dock några avgörande fördelar, som är viktiga för både naturskydd och landsbygdsutveckling.

Besöken i Tyresta nationalpark har ökat kraftigt i år. Bild: Nicklas Wijkmark

Nationalparker är stora.
Nya parker ska omfatta ett helt landskap på minst tusen hektar. Naturreservat, särskilt i södra Sverige, är ofta små. Här i Kalmar län är mer än hälften av reservaten under 100 hektar. I Halland är runt 80 procent av reservaten mindre än 100 hektar. Det är svårt att utifrån så små områden framgångsrikt bygga och utveckla starka och attraktiva resmål där naturturismen frodas. Små fragmenterade reservat är också ett problem för naturvården. Särskilt för arter som kräver större ytor eller behöver spridas i ett landskap.

De är klenoder, som spelar i högsta divisionen tillsammans med världskändisar som Yellowstone och Serengeti.

Nationalparker ger ett starkare skydd.
Nya vägar, gruvor, vindparker och annan exploatering stoppas för det mesta av en nationalpark. Däremot är det inte alltid som ett naturreservat kan stå emot. Särskilt inte när industriella verksamheter marknadsförs med lockande kalkyler över nya jobb och intäkter. Många små reservat ger vanligtvis ett svagare skydd åt ett större landskap.

Skuleskogens nationalpark bidrar till Höga Kustens attraktionskraft. Bild: Michael Engman/Engmanbild

Nationalparker är ikoner.
I stort sett alla vet att en nationalpark är värd att besöka. De är klenoder, som spelar i högsta divisionen tillsammans med världskändisar som Yellowstone och Serengeti. Det är mycket värt för lokala turismföretag, arbetstillfällen och regional utveckling. Exakt det som regeringen Persson konstaterade för snart 20 år sedan.

Den samverkan mellan naturskydd och turism, som pekades ut av regeringen Person 2002, har aldrig blivit konkret handling.

Men varför tar då processen att bilda en nationalpark allt längre tid? I några fall har till och med arbetet avbrutits, som med den tilltänkta nationalparken i västra Jämtland förra året. Ett viktigt skäl är att kommuner och andra lokala aktörer fått mer att säga till om. Att förankra naturskyddet lokalt är utmärkt. Men samtidigt kan vi konstatera att naturvården inte varit särskilt framgångsrik med att koppla ihop naturskydd med nya jobb, lokala turismintäkter och regional tillväxt. Den samverkan mellan naturskydd och turism, som pekades ut av regeringen Person 2002, har aldrig blivit konkret handling. Varför socialdemokrater och miljöpartister, som på olika sätt samarbetat under alla dessa år, inte har lyckats sjösätta en skarp politik kring naturskydd och landsbygdsutveckling är svårt att förstå. Betydligt lättare att begripa är att denna oförmåga har fått djupt tragiska konsekvenser för svensk natur och landsbygd.

Sköna cykeldagar i Hornsö ekopark

Flera tiotals mil slingriga cykelvägar väntar i Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Hornsös skogar är vidsträckta och glest befolkade. Området är så stort och de slingriga vägarna så många, att jag misslyckas med att räkna fram hur många mil cykelled som redan är på plats. När naturturismen fortsätter att växa, finns här ett slumrande resmål som bara väntar på att upptäckas av fler. En verksamhet som rätt utformad kan bidra till att stärka skyddet för en av norra Europas mest värdefulla skogar för biologisk mångfald.
Att detta ännu inte har skett, är faktiskt en gåta.

Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister.

I somras cyklade min fru och jag i Hornsö ekopark i två dagar. Ett nästan 10 000 hektar stort område som vi utforskade härs och tvärs på nästan helt otrafikerade vägar. Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister. Bara det magiskt exklusivt. Inte minst i år då nyheter om parkeringskaos vid naturreservat och bilköer till nationalparker är vanliga. Själva kunde vi däremot njuta av tystnad, svängrum och den upptäckarglädje som uppstår när kartan visar på närmast oändligt många spännande cykelalternativ.

Minihotellet är en bra bas för cykelturer in i ekoparken. Foto: Per Jiborn

Vår bas var Alsterbro Minihotell, som varmt kan rekommenderas. Snyggt, komfortabelt och prisvärt och samtidigt enkelt och personligt. Två hyrcyklar är i minsta laget, men räckte för oss. Ett stort plus är ett fräscht och välutrustat kök, som gör det möjligt att äta frukost i ottan och trampa iväg innan solen har gått upp. Det är en elegant lösning, guld värd för morgonpigga naturvänner. Även Alsterbro, med sina drygt 400 invånare, ger ett ovanligt piggt intryck för att vara en av många avfolkningsbygder i Småland. Cykelturens fika inhandlas med fördel i ortens välsorterade Coop-butik. Väl tillbaka efter en dags trampande erbjuder minihotellets granne – den lokala pizzerian – på många läckra och mättande rätter.

Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré.

Men bäst är Alsterbros läge strax väster om Hornsö ekopark. Visserligen är det en halvmil till ekoparkens gräns, men den särskilda cykelvägen genom samhället övergår efter en stund i småvägar in i skogarna och vidare till ekoparken. Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré. Och för mig är cykeln ett svårslaget alternativ, när jag vill ta mig fram med alla sinnen. Jag missar varken smultron i vägkanten, fjärilarnas vingslag eller ljuden i skogen.
Varför hittar då inte fler ut i ekoparken?

Lugna grusvägar med gott om svängrum. Foto: Per Jiborn

Förutsättningarna är i det närmaste perfekta. Ett lagom kuperat och cykelvänligt landskap med ett dussin sjöar och nästan lika många naturreservat. Detta är ett av få områden i södra Sverige där vildmarkskänslan kan infinna sig, vilket många tyskar har upptäckt och därför köpt någon av områdets ganska få stugor. Sommarställen som ofta ligger strategiskt vackert vid någon sjö. En utmaning som skapar en viss friktion när vi själva, i jakten på fikaställen med sjöutsikt, hamnar i redan inpinkade revir. Här krävs handfasta tips om sköna platser på kullar, i gläntor, vid vattendrag eller betade ängar för besökaren att pausa på. Och när de flesta cyklar här för första gången behövs förslag på slingor för olika målgrupper som motionärer, äldre och barnfamiljer.

När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort.

Men den stora utmaningen är att Hornsös skogar är för okända. Beläget i utkanten av tre kommuner faller området lätt mellan stolarna. Sveaskog, som förvaltar ekoparken, skriver förvisso i sin ekoparksplan att här ska skogens betydelse för friluftslivet sättas i fokus. Av den ambitionen syns dock inte mycket. Med undantag för två nya entréskyltar, känns snarare ekoparkens sparsamma infrastruktur i form av några rastbänkar och ett vindskydd övergivet, bortglömt och lätt bedagat. Samtidigt handlar ju turismutveckling inte främst om gratis nätter i vindskydd.

Att hitta fram till det perfekta fikastället är inte alltid lätt. Foto: Per Jiborn

Är det jobb och tillväxt på landsbygden som är målet, då är det traktens utbud av boenden, måltider och andra turismtjänster som ska lyftas fram. Men inte heller det gör Sveaskog. När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort. Det är helt enligt direktiven som riksdagen klubbade sommaren 2010. Bolagets kärnverksamhet är skogsbruk, som ska generera en affärsmässig avkastning. Men följden blir att den oinvigde besökaren inte får tips om Alsterbro Minihotell & Camping, Staby Gårdshotell, Aboda Café och Restaurang eller Pizzeria Alsterbro. En kritik som jag framförde redan förra året, men som då inte föranledde någon reaktion hos statliga Sveaskog.

Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar.

Nu tar istället Högsby, Nybro och Mönsterås initiativ till samtal om hur naturturism och friluftsliv kan främjas i Hornsö ekopark. Det är utmärkt. Kommunerna har bättre drivkrafter för att skapa lokala jobb, som kan resultera i mer skatteintäkter. Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar. Jag har mött flera anställda som menar att Sveaskog är ägare till skogar, som faktiskt tillhör oss alla här i Sverige.

Starkare naturskydd och mer cykelturism kan värna Hornsös unika insektsfauna. Foto: Per Jiborn

Därför hörs nu förslag om att Sveaskog är en lämplig samarbetspartner när naturturismen ska gynnas. Argumentet är att en ekopark mycket väl går att förena med fler besökare. Och det var kanske ett möjligt alternativ när ekoparken invigdes 2004. Men vad som måste bedömas och granskas är vad Sveaskog har uträttat under 16 år. Eller kanske bättre uttryckt, allt som inte har blivit gjort. Landets 37 ekoparker är en resurs för svensk landsbygd. Då kan det inte vara hugget i sten att dessa skogar ska förvaltas av ett skogsbolag, som både saknar kompetens och incitament att utveckla en attraktiv natur- och ekoturism.

Kristdemokraterna nappade först

Alsteråns vattenspeglar präglar Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Intresset för ekoparkerna i östra Småland och på Öland växer. I början av augusti besökte riksdagsledamöter och regionpolitiker från Kristdemokraterna ekoparken Hornsö. Ett första resultat av en skrivelse från sju regionala natur- och friluftsorganisationer i Kalmar län. Dessutom spirar engagemanget bland naturvänner. Några besöker skogarna på egen hand. Andra vill veta mer om hur hotade arter kan värnas på kort sikt. Upplägget att kombinera skydd av skogens mångfald med naturturismens möjlighet till jobb och intäkter ser ut att vara ett vinnande koncept.

Ett tillskott på 78 000 hektar skog skulle göra skillnad här i södra Sverige, där mindre än fyra procent av skogarna är formellt skyddade.

I maj publicerade drygt ett dussin olika dagstidningar en debattartikel om behovet av att skydda och återskapa stora orörda skogar i södra Sverige. Den pågående coronapandemin och sommarens semestrande på hemmaplan har visat på längtan efter vacker natur. Bakom inlägget stod 18 av Naturskyddsföreningens länsförbund, som föreslog att statliga Sveaskogs ekoparker kan fylla detta tomrum. Ett tillskott på 78 000 hektar skog skulle göra skillnad här i södra Sverige, där mindre än fyra procent av skogarna är formellt skyddade. Men 15 år efter att de första ekoparkerna invigdes är kritiken mot hur de förvaltas mer utbredd än någonsin. En olycklig och onödig låsning då dessa skogar kan brukas på andra vis, som skapar större värden för både landsbygd och statskassa. En kartläggning i Tiveden visar att naturturism i och runt nationalparken där skapar tio gånger fler lokala jobb än skogsbruket. Debattinlägget avslutades med en uppmaning till regering och riksdag att snarast se över hur Sveaskogs ekoparker bäst främjar biologisk mångfald, ett rörligt friluftsliv och skapar högre turismintäkter i nästan 50 landsbygdskommuner runt våra ekoparker.

Kristdemokraternas besök blev en helsida i Barometern.

Initiativet till debattinlägget kom från östra Småland och Öland. Här skulle nämligen ett bättre skydd av ekoparkerna Böda och Hornsö i ett slag öka mängden formellt skyddad skog med nästan 80 procent. Tillsammans rymmer dessa två statliga skogar över 15 000 hektar, varav drygt 13 600 hektar klassas som produktiv skogsmark. Det är nästan lika mycket som all formellt skyddad produktiv skog i Kalmar län, som 2018 uppgick till lite mer än 17 100 hektar. Men då har jag inte räknat med ekoparkernas så kallade naturvårdsskogar, eftersom jag ifrågasätter om dessa ska inkluderas i Sveriges formella naturskydd. Skälet är alla de frågetecken som bland annat hopar sig runt Hornsös naturvårdsskogar, och som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg.

Sådant kan prägla uppväxten och lägga grunden för ett personligt engagemang för mångfald och vacker natur ända upp i riksdagen.

I början av sommaren valde Naturskyddsföreningen i Kalmar län att följa upp debattinlägget med en skrivelse till det egna länets riksdagsledamöter. Grunden för skrivelsen, som ytterligare sex regionala natur- och friluftsorganisationer skrev under, är att ett starkare skydd av Böda och Hornsös skogar verkligen gör skillnad för länets naturskydd. Detta tunga naturvårdsargument kopplades sedan ihop med förbättrade förutsättningar och uppenbara vinster för både friluftsliv och naturturism. Den attraktiva mixen får politiker att lyssna, särskilt de som verkar i kommuner och regioner.

Mer skogsbete är ett sätt att återskapa glesa ljusa skogar. Foto: Per Jiborn

Jag blev ändå lite överraskad över att Kristdemokraterna nappade först. Men Gudrun Brunegård, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, hade en fjärilssamlande far. Sådant kan prägla uppväxten och lägga grunden för ett personligt engagemang för mångfald och vacker natur ända upp i riksdagen. Dylika drivkrafter ska inte föraktas. Och Gudrun Brunegård ville inte bara se Hornsö ekopark med egna ögon. Hon bjöd även med Kristdemokraternas talesperson i miljö- och landsbygdsfrågor och en central politiker i Region Kalmar. I början av augusti gjorde vi tillsammans en guidad rundtur i Hornsö ekopark där vi även träffade några av traktens turismföretagare. En summering av rundturen finns på Naturskyddsföreningens webbsida. Nu ser det ut som att fler riksdagsledamöter från andra partier följer i Kristdemokraternas spår.

Vår mest hotade hackspett häckade nämligen i området ända fram till 1990-talet.

Samtidigt växer intresset bland länets naturvänner. Fler än jag själv har utforskat både Böda och Hornsö ekopark på cykel i sommar. Nyfikna frågor ställs om vad som bör göras för att locka tillbaka den vitryggiga hackspetten. Vår mest hotade hackspett häckade nämligen i området ända fram till 1990-talet. Samtal inleds om skogsbete, fler naturvårdsbränningar och mer återskapade våtmarker. Ett nätverk börjar ta form och under hösten lär nya initiativ tas för att få veta mer om hur ekoparkerna förvaltas och vad som kan göras i närtid för att gynna skogarnas höga biologiska mångfald.

Anders Johanssons nya bok lär inspirera fler att upptäcka Hornsös skogar. Foto: Per Jiborn

I det arbetet får vi dessutom draghjälp av en färsk bok om Hornsö ekopark. Boken är skriven av naturfotografen och författaren Anders Johansson, som flitigt besökt områdets skogar. Johansson väljer att kalla Hornsös skogar ”södra Sveriges finaste vildmarksområde” och växlar i boken mellan filosofiska betraktelser och minnen från egna besök. Han berättar också om hur tidigare epoker präglat landskapet, och om möten med skogarnas djur, fåglar, träd och några av ekoparkens pärlor. Boken är rikt illustrerad av Johanssons egna fina bilder.

Men då lär många besökare bli varse att en stor del av ekoparken består av trista gran- och tallplanteringar.

Förordet är skrivet av Sveaskog, som vill att boken ska inspirera fler att upptäcka Hornsös skogar. Det hoppas jag också. Men då lär många besökare bli varse att en stor del av ekoparken består av trista gran- och tallplanteringar. Andra, med djupare insikter om östra Smålands tidigare skogar, lär inse att mycket ännu återstår för att skydda skogarnas unika mångfald. För många torde slutsatsen bli att södra Sveriges finaste vildmarksområde behöver ett starkare skydd och en mer transparent förvaltning än dagens mer än lovligt tänjbara ekoparkskoncept.

Corona hotar mångfald i fattiga länder

Vad händer om vi slutar resa när pandemin är över? Foto: Staffan Widstrand

De senaste veckorna har ett virus stängt gränser, inskränkt vår mötesfrihet och i princip stoppat allt resande. I Sverige har besöksnäringen tvärnitat, tiotusentals personer har förlorat sitt jobb eller blivit uppsagda. Städernas restauranger och hotell kämpar för sin överlevnad och många naturturismföretag på landsbygden hotas av konkurs de närmaste månaderna. Om någon tvivlat på besöksnäringens roll i svensk ekonomi, visas nu i realtid en strid ström av exempel på hur beroende olika verksamheter är av varandra.

Bakom dessa miljö- och klimatvinster finns bland annat tiotusentals inställda flygavgångar.

Samtidigt dyker positiva nyheter upp i coronakrisens kölvatten. Norra Italien är inte bara tusentals dödsfall. Från Venedig rapporteras om kristallklart vatten, renare luft och delfiner på besök. I Kina föll energiförbrukning med 25 procent. Forskare tror att årets ökning av växthusgaser kan bli den lägsta sedan finanskrisen för drygt tio år sedan. Bakom dessa miljö- och klimatvinster finns bland annat tiotusentals inställda flygavgångar. Men flygplan som inte lyfter skapar andra problem, och då syftar jag inte främst på beskedet från att SAS att permittera upp till 10 000 personer. Blir pandemin långvarig, lär den på allvar hota biologisk mångfald i många fattiga länder.

De vilda djuren spelar huvudrollen i Tanzanias turism. Foto: Staffan Widstrand

Ett av dessa länder är Tanzania med bortåt 60 miljoner invånare på en yta dubbelt så stor som Sverige. Sedan millenniumskiftet har Tanzanias ekonomi växt med drygt sex procent varje år, men fortfarande är landet ett av de fattigare i världen. Den starka tillväxten beror till stor del på en snabbt växande turism. Antalet internationella besökare har trefaldigats sedan år 2000. Idag är turismen landets främsta exportnäring, som sysselsätter en halv miljon människor och står för 15 procent eller mer av Tanzanias totala ekonomi.

Vilka andra sätt att försörja sig finns – jaga i regnskogen, röja en odling på savannen eller flytta till storstaden?

Vild och storslagen natur är landets främsta attraktionskraft. Zanzibar, Kilimanjaro och Serengeti är tre välkända resmål. Bara Serengeti lockar flera hundratusen besökare varje år. När lejon, gnuer, elefanter och andra vilda djur ger jobb och lokala intäkter, skapas starka skäl för att bevara ett fantastiskt naturarv. Därför värnas 38 procent av landets yta med hjälp av 17 nationalparker och en lång rad reservat och skyddade områden. Det är mycket mer än Sverige. Nationalparken Serengeti är sju gånger större än Sarek och Selous viltreservat rymmer nästan två hela Småland. Utan safariturismens framgångar hade dessa områden varit både mindre och sämre förvaltade.

Det pågår en dragkamp om hur Afrikas natur ska användas. Foto: Staffan Widstrand

Nu stundar ett par månaders regnperiod i Tanzania och det innebär lågsäsong för turismen. Kanske därför vi ännu inte har hört något nödrop från östra Afrika, men fortsätter pandemin att härja långt in på sommaren, kan konsekvenserna bli förödande. Tusentals naturguider, chaufförer, personal på hotell och restauranger lär förlora jobbet i ett land där sociala trygghetssystem i princip inte existerar. Hur ska hundratusentals familjer få mat på bordet? Vilka andra sätt att försörja sig finns – jaga i regnskogen, röja en odling på savannen eller flytta till storstaden?

Enligt forskarna var bristen på pengar en av naturskyddets största utmaningar och konstaterade att över 80 procent av förvaltning av världens nationalparker finansieras av turismen.

Coronaviruset kommer få stora konsekvenser även här i Sverige. Krisen är övergående, men väcker tankar och samtal om en betydligt större uppgift – om hur vi på sikt måste ställa om till ett mer hållbart och klimatanpassat samhälle. Våra utsläpp av växthusgaser från industri, hushåll och transporter måste minska drastiskt. Men innan vi självsäkert slår fast att flygplanen inte bör lyfta igen, måste vi prata om och förstå vad som händer på andra platser i världen. Om vi i världens rika länder slutar resa, då blir följderna dramatiska för en mycket stor del av världens biologiska mångfald.

Det är dags att prata om kopplingen mellan naturskydd och turism. Foto: Staffan Widstrand

För ett par år sedan publicerade en grupp australiensiska forskare en studie över turismens nettoeffekt för en handfull hotade djur- och fågelarter. Resultatet visade att natur- och ekoturism i de flesta fall bidrog till att bevara arter och skydda hotad natur. Enligt forskarna var bristen på pengar en av naturskyddets största utmaningar och konstaterade att över 80 procent av förvaltning av världens nationalparker finansieras av turismen.

Svensk natur är fantastisk, men vi måste också ägna länder som Tanzania en tanke.

I ett mejl från förra veckan skrev en hög företrädare för WWF International att pandemin kan skapa stora problem för naturskyddet runt om i världen. Därför måste kopplingen mellan naturskydd och turism synliggöras och diskuteras. Just nu, i dessa coronatider, är det lika bra att stanna hemma. Svensk natur är fantastisk, men vi måste också ägna länder som Tanzania en tanke. Låt oss därför börja prata om hur vi kan resa imorgon och hur dessa resor kan bidra till både mångfald och klimat. Det är en tuff uppgift, men det blir inte bättre om vi värjer oss för utmaningen. Själv tror jag att en del av svaret finns i följande önskan från en representant för WWF International.
– Vi måste fortsätta uppmuntra de som bryr sig om naturen att använda sin budget för klimatpåverkan för att besöka vilda platser.

Moderaterna borde besöka Tiveden

30 jobb på årsbasis skapar naturturismen i Tivedens skogar. Foto: Pavel Koubek

Vi behöver inte mer skyddad skog. Det var budskapet från John Widegren, Moderaternas landsbygdspolitiske talesperson, på Svenska Dagbladets debattsida för ett par veckor sedan. Det bärande argumentet är att sågverk, pappers- och massabruk behöver en säker tillgång på skogsråvara för att skapa exportintäkter till Sverige. Då får inte fler reservat stå i vägen. För enligt Moderaterna finns det nämligen bara ett sätt att bruka skogen – att hugga ner den och tillverka papper, virke, flis och annat av träden. I bästa fall känner inte den moderata partitoppen till att det finns en annan näring, som just i skyddade skogar kan skapa både jobb och exportintäkter. I värsta fall vill partiet mörka att naturturismen är ett alternativ till vanligt skogsbruk. Därför undrar jag om Moderaterna ser till landsbygdens, skogens och markägarnas bästa? Eller om det finns andra intressen, som fått partiet att överge tidigare löften och mål utstakade under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister?

Men det är väl egentligen inte det som skaver,
utan att importerad råvara kostar mer.

Sverige är världsledande när det gäller export av papper och massa. En export som under lång tid bidragit till sysselsättning och välfärd runt om i Sverige. Men nu skärps huggsexan om det gröna guldet, och önskelistan på allt som skogen ska fixa blir allt längre. Allt från nya förpackningar till banbrytande produkter i form av textilier, läkemedel och biodrivmedel. Ur det perspektivet är det logiskt att biologisk mångfald och naturskydd blir ett hot för de stora sågverken och massa- och pappersbruken. En bransch som redan lider av en besvärande överkapacitet och tvingas importera skogsråvara från andra länder. Det skriver även Johan Widegren i klartext i sitt inlägg. ”De (skogsindustrin) behöver garanteras råvara för att slippa importera virke från länder med mindre klimatsmart skogsbruk.” Varför svensk skogsråvara är mer klimatsmart än importerade träd från Norge, Lettland eller Estland förklaras inte. Men det är väl egentligen inte det som skaver, utan att importerad råvara kostar mer.

För Moderaterna finns bara ett sätt at bruka skogen - att fälla träden. Foto: Privat

Vidare menar Moderaterna att mer naturskydd är dåligt för skogsägaren. Utgångspunkten är att markägarens intresse alltid sammanfaller med skogsindustrins, men så är det inte. Många skogsägare vittnar om priser som länge stått och stampat, och om virkesköpare som med lock och pock vill få markägaren att avverka. Den som tvivlar på det, kan granska statistik från Skogsstyrelsen. Där syns även tydligt hur marknaden styr priset på svensk skogsråvara. Efter stormen Gudruns framfart i början av 2005 föll priset på granmassaved med 20 procent. Å andra sidan betyder mer skyddad skog att utbudet av skogsråvara minskar, vilket pressar priset uppåt. Det gynnar skogsägarna, men är sämre för skogsindustrins vinstmarginal. Många markägare är positiva till att skydda sin skog, om de får vettigt betalt. Därför är det märkligt att LRF Skogsägarna skriver till regeringen att de inte vill ha mer skyddad natur, när detta ofta är en bra affär för medlemmarna. När ett naturreservat bildas får markägaren marknadsvärdet plus 25 procent i så kallad intrångsersättning. Man fortsätter som ägare och har dessutom fortsatt tillgång till jakt, fiske, egen rekreation och möjligheten att satsa på turism. I mina ögon ett ytterst fördelaktigt upplägg. Det är här en av få gånger, som någon faktiskt både kan äta kakan och ha den kvar. Men om dessa affärsmöjligheter berättar sällan länsstyrelsen, Naturvårdsverket och än mindre ledningen för LRF Skogsägarna. Frågan är med andra ord om Moderaternas utspel verkligen handlar om skogsägarnas väl och ve? Eller handlar det egentligen om skogsindustrins önskan om mesta möjliga råvara till lägsta pris?

När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

Det kan i så fall förklara varför debattinlägget inte med ett ord nämner en av landsbygdens verkligt gröna och växande näringar: natur- och ekoturismen. Ett annat skäl kan givetvis vara djup okunnighet hos Moderaterna om en verksamhet, som under rätt villkor skapar fler jobb och större ekonomiska värden än skogsbruket i en skog som är tänkt att skyddas. Idag är nämligen turismens exportvärde på 144 miljarder kronor lika stort som skogsindustrins. Men en viktig skillnad är att de utländska besökarnas konsumtion i Sverige genererar momsintäkter till staten på nästan 20 miljarder kronor. När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

När jakten på skogsråvara skärps höjs röster för nej till mer skyddad natur. Foto: Privat

Givetvis går inte alla utländska turister på skogspromenad. Däremot är svensk natur, där vackra och orörda skogar ingår, en av våra främsta reseanledningar. Därför är det rimligt att uppskatta naturens bidrag till vår turismexport till 36 miljarder och momsintäkterna från internationella besökare till bortåt 5 miljarder kronor. Och diskussionen handlar ju inte om att hela Sverige ska förvandlas till ett enda stort rekreationsområde. Det är en helt orimlig ståndpunkt, som mig veterligen ingen förfäktar. Frågan gäller hur en viktig del av redan skyddade skogar, och flera av framtidens reservat och nationalparker, kan brukas på bästa vis till förmån för biologisk mångfald, landsbygd, markägare och övriga i Sverige.

En näring som skapar sysselsättning i hela landet.
Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt.

Skogsindustrin vill gärna påskina att man är landsbygdens främsta jobbmotor. En näring som skapar sysselsättning i hela landet. Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt. Siffror och statistik talar ett tydligt språk. År 1976 sysselsatte skogsbruket nästan 32 500 personer på årsbasis. Idag 40 år senare är siffran 16 356 enligt Skogsstyrelsen. Hälften av jobben är alltså borta. Samma trend syns i de kommande förädlingsleden. Enligt Skogsindustrierna fanns det 1970 nästan 350 sågverk. Idag återstår 140 verk. I Norrland halverades nästan antalet mellan 2001 och 2011. Nu hittar jag bara 23 sågverk i norra Sverige, som direkt eller indirekt är medlemmar i Skogsindustrierna. Av dessa ligger åtta sågverk i inlandet och resterande 15 längs kusten. De flesta inlandskommuner i norr saknar alltså idag ett större sågverk, och antalet sysselsatta på sågverken minskar enligt SCB:s databas. Från drygt 15 000 (1993) till färre än 11 000 anställda 20 år senare. Samma strukturrationalisering genomgår även skogsindustrins hjärta: pappers- och massabruken. Under 20 år försvann nästan hälften av jobben. Drygt 37 000 (1993) blev färre än 20 000 (2013).

Sågverken blir större, färre och med mindre personal. Bild: Skogsindustrierna

Inom svensk natur- och ekoturism är trenden den motsatta. Det är en näring som spirar och som i framtiden har goda möjligheter att blomstra i skyddade skogar. Där, i naturreservat och nationalparker, kan besöksnäringen med rätt villkor skapa avsevärt större ekonomiska värden och minst tio gånger fler arbetstillfällen än ett traditionellt skogsbruk. Jämförelsen bygger på att sågverk, massafabriker och pappersbruk exkluderas, men som framgår av siffrorna ovan ligger dessa industrier allt mer sällan i de mest utsatta glesbygdskommunerna. Därför vill jag tipsa landets gles- och landsbygdskommuner, den moderata partitoppen och andra intresserade att besöka Tivedens skogar. Här kan nämligen framtidens möjligheter beskådas redan idag.

Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift,
i vart fall inte i Tiveden.

I samverkan med Laxå kommun och ett pågående utvecklingsprojekt har jag kartlagt Tivedens natur- och ekoturism under säsongen 2018. I korthet visar studien att Tivedens skogar, med nationalparken som huvudattraktion, genererar över 80 000 gästnätter. Något som gav turismintäkter på drygt 18 miljoner kronor och bidrog till drygt 30 arbetstillfällen på årsbasis. Till detta ska läggas ytterligare några miljoner kronor för lokala inköp av livs- och drivmedel, som kartläggningen inte fångade upp. Vidare visar studien att under både vår och höst finns det ledig kapacitet och att turismens förädlingsgrad, mätt i konsumtion per dygn och besökare, är låg. Därför är det rimligt att anta att traktens turismintäkter kan fördubblas om fler besökare väljer att stanna längre, äta gott, sova skönt och unna sig fler guidade naturupplevelser. Med andra ord, bortåt 25 nya jobb kan skapas fram till 2030, utan att antalet besökare under de populäraste sommarveckorna måste öka. Att en sådan tillväxt är möjlig visar ett av Tivedens större företag, där omsättningen mellan 2009 och 2018 ökade med nästan 140 procent.

Fler naturguider ökar turismens förädlingsvärde. Foto: Pavel Koubek

Underlaget från Tivedens skogar blir än mer intressant när naturturism jämförs med vanligt skogsbruk. Dagens 30 turismjobb i Tiveden kräver drygt 75 hektar skog per arbetstillfälle. Det ska jämföras med att varje årsarbete inom skogsbruket i snitt behöver nästan 1 400 hektar. Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift, i vart fall inte i Tiveden. Därtill ska läggas naturturismens potential att fördubbla omsättning, gästnätter och sysselsättning. En sådan kalkyl borde till och med stämma till eftertanke i Moderaternas partitopp. Där finns ju duktiga borgerliga ekonomer, som borde inse att om man vurmar om landsbygden, markägarna, skogens mångfald och Sveriges bästa, då finns det goda skäl att ompröva ett utspel, som i annat fall lätt uppfattas som en beställning från skogsindustrins största bolag.

Bryr sig riksdagen inte om Högsby?

Är det okunnighet, brist på visioner, politiskt rävspel eller något annat som hindrar riksdagen från att hantera förvaltningen av Sveaskogs ekoparker? Bild: Melker Dahlstrand / Sveriges riksdag

Mer natur- och ekoturism i Sveaskogs ekoparker kan skapa regionala mervärden och nya jobb i utsatta glesbygdskommuner. Trots detta väljer vi att utan närmare motivering avslå riksdagsmotionen och lägga den till handlingarna. Ungefär så kan näringsutskottets behandling av motionen om naturturism i Sveaskogs ekoparker summeras. Och alla är överens – ingen reserverar sig. Politik är komplicerat och handlar ofta om svåra frågor där olika intressen står mot varandra. Här handlade det om naturturism eller vanligt skogsbruk i 37 ekoparker. Motionen visar att turism kan skapa fördelar för landsbygden – fler jobb, större skattebas och på sikt även öka statens intäkter. På köpet värnas skogens biologiska mångfald. Att utskottet då avfärdar ett förslag med potential att skapa hundratals nya jobb utanför våra städer är inte helt lätt att begripa.

Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar?
Luktar ekoturism för mycket skogsmulle?

Vad är skälet till att en motion om mångfald, arbetstillfällen och landsbygdsutveckling gillas, men ändå avfärdas? Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar? Luktar ekoturism för mycket skogsmulle? Istället för att associeras med export, tusentals småföretag och nya jobb i glesbygd. Fakta är ju att turismens omsättning har fördubblats och exportvärdet mer än trefaldigats under de senaste 20 åren. Idag är de utländska besökarnas konsumtion i Sverige lika stor som den sammanlagda exporten av virke, papper och pappersmassa. Allt enligt Tillväxtverket, som tillsammans med flera andra statliga aktörer slår fast att vår natur är ett av de främsta skälen till att besökaren väljer Sverige.

Helena Lindahl (C) pekade förra året på naturturismens potential, men avslog motionen om jobb och mångfald i våra ekoparker. Bild: Centerpartiet

Flera politiker har även uppmärksammat landsbygdens nya växande näring. Bland annat Helena Lindahl (C), som sitter just i näringsutskottet. Förra året, när momsen för landets naturguider debatterades i ett uppskruvat tonläge, slog hon i ett pressmeddelande fast att ”besöksnäringen är en av landsbygds- och småstadssveriges främsta källor till nya jobb.” Det vet även regeringen. Innan jul berättade numera helstatliga Visit Sweden om en nysatsning på marknadsföring av hållbar naturturism. Tillskottet på fem miljoner kronor under 2020 ingår i regeringens nya export- och investeringsstrategi, som är en del av överenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Ansvarig för strategin är näringsministern Ibrahim Baylan.

Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006.

Är det kopplingen mellan Sverigebilden och värdet av vild och vacker natur, där våra ekoparker borde vara en strategisk pusselbit, som är otydlig? Borde inte vara så, eftersom ett skarpt förslag om Sveaskogs ekoparker fanns med i den statliga utredningen Ett land att besöka och sedan upprepades av en samlad besöksnäring när deras strategi för svensk naturturism presenterades sommaren 2018.

Nu diskuteras mest bidrag till kommunerna. Då 2014 var Stefan Löfvens löfte - jobb i hela Sverige. Bild: Anders Löwdin

För att förklara sambandet mellan turism och attraktiv natur, skrev Tomas Kronståhl och jag en debattartikel om Sveaskogs ekoparker i början av hösten. Kronståhl sitter i riksdagen för Socialdemokraterna och var tidigare kommunalråd här i Västervik. Vårt budskap i Svenska Dagbladet var att ”i stället för skogsbruk kan naturturism vara parkernas gröna näring. Turismen kan ge lika stora eller högre intäkter till staten och skapa betydligt fler jobb på landsbygden.” Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006. Deras, nu avslagna, motion avslutas med förslaget att se över ”förvaltningen av Sveaskogs ekoparker med syftet att öka de ekonomiska mervärdena för Sverige och samtidigt främja den biologiska mångfalden.”

Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Är det så att ett modest förslag utan extravaganta löften fick Näringsutskottet att tappa intresset? Utskottets självbild är kanske att tid och resurser bäst läggs på insatser som skapar tusentals nya arbetstillfällen. Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Hornsö kan bli södra Sveriges största vildmarksområde. Nu diskuterar kommunerna att bilda en nationalpark. Bild: Per Jiborn

Så lär dock knappast Högsby i östra Småland se på saken. Kommunen nordväst om Kalmar hyser nämligen en stor del av Hornsö ekopark inom sina gränser. De senaste 50 åren har Högsby tappat nästan 30 procent av sin befolkning och har idag drygt 6 000 invånare. Bristen på jobb är ett tungt skäl till kräftgången. Arbetslösheten är dubbelt så hög som i övriga Sverige. Betydligt fler tvingas försörja sig på bidrag och kommunalskatten är en krona högre. Vidare är både inkomster och nyföretagandet lägre jämfört med snittet för riket. Här skulle 50 nya jobb inom hotell, restaurang och guide- och upplevelseföretag göra skillnad. Problemet är att varken Högsby eller grannkommunen Nybro har något inflytande över hur ekoparken Hornsö, som är södra Sveriges största vildmarksområde, förvaltas. Om det beslutar statliga Sveaskog och i förlängningen bolagets ägare – regering och riksdag.

Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan.

Men om förslaget om naturturism i ekoparkerna är så bra, då kan väl Sveaskog göra det utan att fråga riksdagen om lov. Motionen påstår ju att staten kan få lika stora momsintäkter från internationella besökare, som avkastning och skatt på dagens skogsbruk ger i flera ekoparker. Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan. Då beslutade Alliansregeringen under Reinfeldts ledning att Sveaskogs kärnverksamhet ska vara skogsbruk. En verksamhet på affärsmässig grund och som genererar marknadsmässig avkastning. Då i juni 2010 röstade dagens två regeringspartier emot att begränsa och snäva av Sveaskogs uppdrag. Idag har Socialdemokraterna och Miljöpartiet en annan uppfattning.

Försäljning av billiga fiskekort är knappast någon kassako för Sveaskog. Bild: Staffan Widstrand

Visserligen förbjuder inte riksdagen Sveaskog att bedriva närliggande verksamhet, som att sälja fiskekort och arrendera ut jakten. Men villkoret är enligt näringsutskottets eget betänkande att ”det bidrar till att öka bolagets avkastning.” Det bakbinder Sveaskog. Dagens affärsmodell kan nämligen förenklat beskrivas som att Sveaskogs ska stå för underhåll och skötsel av leder, rastplatser, vindskydd och annan infrastruktur i ekoparkerna. Intäkterna hamnar däremot hos traktens besöksnäring och sedan via skatter till kommun, region och stat. Ett sådant upplägg skapar inga starka drivkrafter hos Sveaskog att utveckla natur- och ekoturismen i ekoparkerna. Och den paradoxala knuten kan bara riksdag och regering lösa upp.

Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar.

Även hårt arbetade riksdagsledamöter behöver incitament. Väljarstöd brukar motivera politiker att göra det lilla extra. Hur har det då gått med det stödet i Högsby i de senaste riksdagsvalen? Svaret är att det går allt sämre för de fyra partier, som för ett år sedan lovade varandra samverkan i det så kallade januariavtalet. De två minsta partierna – Miljöpartiet och Liberalerna är på väg att utraderas. Sedan 2010 har de tappat över hälften av sina väljare. Fortsätter den trenden tvingas de i nästa val att mäta resultatet i promille. Centern ligger på runt tio procent, men backar tydligt i de tre senaste valen. Värst är det för Socialdemokraterna, som sedan 2010 har förlorat nästan tio procent. 2018 sjönk partiet under 32 procent. Och Högsby är inget extremt undantag. Tvärtom lär kommunen rätt väl spegla vad som har hänt i många landsbygdskommuner.

Miljöpartiet tappar väljare utanför storstäderna trots regeringsmakt och ett program för landsbygden. Bild: Fredrik Hjerling

Efter det senaste valet lade Socialdemokraternas valstrateger pannorna i djupa veck. I sin analys konstaterades att ”subventioner till elcyklar och eventuella miljözoner med förbud mot dieselbilar.., signalerar inte att Socialdemokraterna står på samma sida som landsbygdens arbetarväljare.” Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar. Därtill tilltar huvudvärken när det forna stora arbetarpartiet tvingas sänka skatten för de rikaste, och dessutom ska se över arbetsrätt, hyressättning och Arbetsförmedlingens roll utifrån en agenda formulerad av två borgerliga partier.

Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor.

Att då avfärda ett förslag, som förenklat innebär att skogbruk ersätts med en annan näring med större potential för glesbygden, verkar inte genomtänkt. Inte när exempelvis Tivedens nationalpark visar att tio gånger fler jobb kan skapas i utkanten av en glesbygdskommun. Något som förbättrar skattebasen för kommuner med ansträngd ekonomi, och på sikt kan bidra med positiva spiraler med hjälp av inflyttning och ökat nyföretagande. Kostnaden för ägaren (staten) är liten, med möjlighet att öka de egna intäkterna när ekoparkerna lockar allt fler besökare från andra länder. Förslaget hjälper dessutom Sverige att uppfylla sina internationella löften när det gäller biologisk mångfald. Fast det är klart, baksidan är att statliga Sveaskog mister ett par procent av sitt virkesförråd. Det är väl där förslaget skaver.

Politikens uppgift är att skapa en vision och fungerande affärsmodell för jobb och biologisk mångfald i våra ekoparker. Bild: Per Jiborn

Styrkan i motionen från Kronståhl och Åkesson är enligt min mening följande. Två ledamöter i riksdagen har över partigränsen börjat snickra på en gemensam framtidsvision för delar av landsbygden. Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor. Socialdemokraternas mantra om arbetstillfällen och välfärd kan kroka arm med Centerns vurm för landsbygd och småföretag. Och Miljöpartiet, som borde tänka på hur de ska överleva utanför storstäderna, får en chans att utveckla en politik för hur bevarandet av biologisk mångfald kan bli en resurs för glesbygden.

Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

För ett år sedan, när januariavtalet presenterades, hoppades jag att dessa fyra partier skulle kunna mejsla fram gemensamma berättelser och framtidsvisioner. Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

Efterord.
Näringsutskottets betänkande om statliga företag förvandlades i förra veckan till en riksdagsdebatt om Ringhals och kärnkraften. Trots detta nämnde två ledamöter Sveaskog i sina inlägg, men ingen talade om nya jobb i statliga skogar. Igår beslutade riksdagen att avslå motionen om att utveckla naturturismen i Sveaskogs ekoparker från Kronståhl och Åkesson.

Dröm om odinsvalans återkomst

Kan den svarta storken bli en symbolart för djupa orörda skogar? Bild: Staffan Widstrand

Det kallas redan supernaturåret. 2020 är året som många av oss hoppas ska bli avgörande för att hejda förlusten av biologisk mångfald. Mitt nyårslöfte blev därför att aktivt verka för den svarta storkens återkomst. Gärna tillsammans med andra. Ett löfte som i själva verket handlar om att återskapa stora, sammanhängande och orörda skogar i södra Sverige. Något som det råder akut brist på.

Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin.

Söder om Dalälven har vi fyra lite större nationalparker som värnar skogens mångfald. Tillsammans täcker Tiveden, Tresticklan, Tyresta och Söderåsen en yta på drygt 8 500 hektar. Ett värdefullt bidrag, men faktiskt inte särskilt mycket. Sarek är nästan hundra gånger större än Tiveden. Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin. En nationalpark med vidsträckta tallskogar, naturliga bokskogar och våtmarker, och som lockar många besökare med tranor, havsörn, rördrom och just svart stork.

Med undantag för Färnebofjärden, Kosterhavet och Store Mosse syns Sydsveriges övriga nationalparker inte mer än som flugskitar. Bild: Skyddad Natur / Naturvårdsverket

Den svarta storken är sällsynt och gåtfull. Dess nordiska namn, odinsvalan, skvallrar om att den spelade en roll redan på vikingatiden. Fram till mitten av 1800-talet häckande den sparsamt, men regelbundet i södra och mellersta Sverige. Därefter, när industrialiseringen tog fart, föll de stora tallarna och ekarna som var storkens boträd i Sydsveriges sista djupa skogar. I jakten på lättillgänglig råvara dikades dessutom många blöta skogar ut. Då försvann stora delar av den svarta storkens jaktmarker med småfisk, grodor och andra smådjur. Fram till andra världskriget häckade den svarta storken sporadiskt upp till södra Norrland, men de senaste 80 åren har bara en handfull lyckade häckningar noterats. Bland annat i Närke och möjligen även i Skåne, Västergötland och på Öland. I ArtDatabankens rödlistor klassas den svarta storken som utdöd i Sverige.

På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven.

Odinsvalans krav på djupa orörda skogar gör den till en passande symbol för nödvändigheten att återskapa stora sammanhängande skogar här i södra Sverige. På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven. Givetvis en tuff uppgift och på kort sikt är det sannolikt inte den svarta storken som blir den stora vinnaren. Däremot kan, i skydd av dess symboliska vingar, framtiden tryggas för andra ovanliga fåglar och inte minst mängder av hotade insekter och sällsynta mossor, lavar och svampar. Det är gott nog.

Den svarta storken behöver djupa gamla skogar och våtmarker för att häcka. Bild: Staffan Widstrand

Om vi ska bevara skogens biologiska mångfald, måste vi sprida en begriplig berättelse som fängslar en bred publik. Tidigare bevarandeprojekt kring havsörn och pilgrimsfalk visar att större karismatiska djur fungerar bättre än okända småkryp. Därför borde odinsvalan vara en lämplig kandidat att axla ett sådant uppdrag.

Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet.

Men enbart intressanta historier räcker inte. Vi måste också rusta oss med goda sakargument. En pusselbit är att visa att andelen skyddad natur i södra Sverige är helt otillräcklig för skogens mångfald. Hösten 2010 lovade Sverige omvärlden att uppfylla de så kallade Aichimålen antagna i japanska Nagoya. Det innebär bland annat att vi ska skydda minst 17 procent av våra land- och sötvattensområden till år 2020. Här i södra Sverige är vi i bästa fall halvvägs. Det krävs även krafttag om Sverige ska lyckas uppfylla riksdagens miljömål eller de etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som regeringen Reinfeldt beslutade om 2014.

Tivedens nationalpark är ett bra exempel på natur- och ekoturismens potential. Bild: Elisabet Karlsson / Länsstyrelsen

Den andra nyckeln handlar om att visa att skyddad natur är en värdefull resurs för natur- och ekoturism. En grön näring som på många platser utanför våra tätorter kan skapa fler jobb och större intäkter än skogsbruket. Det är en gåtfull svart stork ett bra exempel på. Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet. Något som redan sker på andra platser i Europa. Det svenska företaget Wild Nature fotoresor anordnar regelbundet resor till Ungern, där bland annat svart stork står på programmet. Möjligheten att skydda värdefull natur genom hållbar natur- och ekoturism är en underskattad och fortfarande alltför okänd lösning här i Sverige. Idén med denna blogg är att synliggöra den kraften.

En ny nationalpark skulle här i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag.

Stora orörda skogsområden på flera tusen hektar finns inte längre i södra Sverige. Därför tror jag att vi måste jobba utifrån två strategier. En väg bör vara att knyta ihop redan skyddade områden med hjälp av biologiska korridorer, som samtidigt fungerar som leder för vandrare och andra. Det andra arbetssättet bör ta sin utgångspunkt i större områden med få markägare. Under året som gick besökte jag och skrev om flera möjliga kandidater. Det skånska storkhägnet i utkanten av Fulltofta strövområde som förvaltas av stiftelsen Skånska Landskap. Eller Åkulla bokskogar i Halland, där ett tiotal naturturismföretag erbjuder aktiviteter, mat och boende runt ett dussin naturreservat. En tredje möjlighet är Norra Kvills nationalpark, som gränsar till flera nyckelbiotoper på statliga Sveaskogs marker. Men på kort sikt lär Sveaskogs ekoparker vara den enklaste och snabbaste lösningen. Här finns sammanhängande skogar med höga naturvärden eller åtminstone goda förutsättningar för att återskapa djupa skogar. Dessutom är arbetet delvis redan inlett i det dussin ekoparker som Sveaskog förvaltar söder om Dalälven.

När berörda kommuner diskuterar Hornsö som en framtida nationalpark väger naturturismens intäkter tungt. Bild: Nils Elgqvist

Fram till 1933 häckade den svarta storken i närheten av det som idag är Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är sannolikt en av de bästa lokalerna för oss som drömmer om odinsvalans återkomst. Tillsammans med närliggande naturreservat omfattar området idag drygt 10 000 hektar där det mesta är produktiv skogsmark. En ny nationalpark här skulle i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag. Än bättre är att de tre berörda kommunerna Nybro, Högsby och Mönsterås har inlett en dialog om en möjlig nationalparks potential och utmaningar. Här väger naturturismen tungt för de lokala politiska beslutsfattarna. För många naturvänner är det skogarnas unika mångfald av vedlevande skalbaggar och andra insekter som är huvudargumentet. Oavsett vilket perspektiv vi väljer, skymtar här en plattform för att hejda förlusten av biologisk mångfald och göra verklighet av drömmen att locka tillbaka den svarta storken till Sverige.

Omotiverat om moms på forsränning

EU tillåter lägre moms på berg- och dalbanor, men i Sverige stoppar juridiken sex procent i moms på forsränning. Foto: Staffan Widstrand

Jag gillar oberoende domstolar. Historien lär oss att motsatsen är förödande. Korruption, politisk förföljelse och summariska rättegångar blir inte sällan följden. Rättvisan ska vara blind. Alltså inte ängsligt snegla på vad den politiska makten tycker och tänker. Samtidigt kan juridiken inte reduceras till att enbart mekaniskt tolka lagtexter och tidigare juridisk praxis. Ett bra domslut måste inkludera vissa insikter om den verklighet som tvisten handlar om. Hur väl en domstol lyckas med detta, framgår av ett välmotiverat och begripligt domslut. Berörda myndigheter, företag och individer har rätt att veta hur juristerna kom fram till sitt domslut. Ett underlag som även är viktigt för en lagstiftande riksdag, om slutsatsen blir att lagen behöver skärpas, förtydligas eller ändras.

Domstolen hänvisar till en EU-dom från 2010 om hur ”tillträde till biografer” har tolkats när erotisk film förevisas i enskilda bås på en belgisk sexklubb.

För en månad sedan meddelade Högsta förvaltningsdomstolen vilken moms som gäller för forsränning i Sverige. Beslutet innebär att forsränning ska beskattas med högsta momsen på 25 procent. Kärnan i domen handlar om hur ordet ”tillträde” ska förstås. Domstolen hänvisar till en EU-dom från 2010 om hur ”tillträde till biografer” har tolkats när erotisk film förevisas i enskilda bås på en belgisk sexklubb. Varför och hur detta är relevant för forsränning i Sverige är högst oklart. Domstolen motiverar inte sitt beslut och ger inga inblickar i hur justitieråden har resonerat. Några hundra guide- och upplevelseföretag ska bara finna sig i att en allsmäktig sanning har förkunnats. Möjligen kan en återblick kasta lite ljus över hur Högsta förvaltningsdomstolen landade i denna märkliga slutsats.

Är det smart att beskatta verksamheter som sticker ur och sätter Sverige på kartan internationellt med den högsta momsen? Foto: Staffan Widstrand

I mars 2017 presenterade dåvarande regering sitt förslag att sänka momsen för landets guide- och upplevelseföretag. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville få ut fler i naturen och samtidigt skapa nya jobb på landsbygden. En majoritet av remissvaren välkomnade förslaget, men tunga instanser som Skatteverket och Lagrådets jurister avvisade sänkningen. De menade att underlaget var otydligt utformat och oprecist. Lagrådet invände dessutom att ”redan det förhållandet att tillträdet till naturen inte är avgiftsbelagt utgör en väsentlig skillnad” jämfört med de tjänster och nöjen som vanligtvis inkluderas i den så kallade kulturmomsen. Efter några preciseringar presenterades förslaget ”sänkt mervärdesskatt på förevisning av naturområden” i regeringens budget för 2018. Den nya lägre momsen för naturguider klubbades av riksdagen den 22 november 2017.

Skatteverket har en företrädare i Skatterättsnämnden och den rösten fick därför ett avgörande inflytande på beslutet.

Efter riksdagens beslut är det upp till myndigheter att tolka och genomföra de nya lagarna. Momslagstiftning hanteras av Skatteverket och det var ingen överraskning att ett tidigare negativt Skatteverk tolkade den nya momsen för guide- och upplevelseföretag strikt. I sin rättsliga vägledning skriver Skatteverket att ”därför ska exempelvis hundspannsåkning och forsränning som görs i nöjessyfte beskattas med normalskattesatsen 25 procent.” Samma tolkning gäller även för turridning i skog och mark. Däremot är Skatteverket inte enväldigt i sin tolkning, utan praxis skapas i domstolar. När det gäller moms avgörs dessa tvister i Skatterättsnämnden som första instans.

I Skatterättsnämnden förlorade forsränningsföretaget med en enda röst. Foto: Staffan Widstrand

Våren 2018 bad därför ett företag i Jämtland Skatterättsnämnden att pröva om forsränning är ett sätt att förevisa ett naturområde. Nämnden behandlade ärendet och meddelade för snart ett år sedan att forsränning inte kan likställas med förevisning av ett naturområde. Men nämnden var inte enig. Nämndens beslut fattades med en rösts övervikt och fyra ledamöter angav en skiljaktig mening. Där skrev de att ”särskilt med beaktande av att det saknas alternativa sätt att ta del av och förevisas de ifrågavarande naturområdena, finns det enligt vår mening inte skäl för att undanta aktuellt tillhandahållande från den reducerade skattesatsen om sex procent.” Skatteverket har en företrädare i Skatterättsnämnden och den rösten fick därför ett avgörande inflytande på beslutet. Det jämtländska företaget valde att överklaga beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen. I början av mars 2019 lämnade jag som juridiskt ombud för företaget in en överklagan.

Detta är i princip allt.
Förklaringar och resonemang tycks vara överflödiga och lyser med sin frånvaro.

Skatterättsnämndens besked förra vintern kom att överskuggas av Moderaternas förslag att med stöd av Kristdemokraterna chockhöja momsen för landets naturguider. Skälen angavs vara en vilja att öka statens skatteintäkter, förenkla företagens administration och att den sänkta momsen på naturguidningar kunde strida mot gällande EU-rätt. På goda grunder avvisades förslaget av en massiv opinion och möttes av protester från naturturismföretag, näringslivet i stort, regionala turismorganisationer och flera myndigheter. Debatten var så intensiv att den omnämndes när uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern presenterades av Annie Lööf en ruggig fredag i januari 2019. När sedan vårbudgeten blev offentlig i april kunde tusentals mindre guide- och upplevelseföretag dra en suck av lättnad. En betydelsefull seger, men som vi nu vet inte gäller alla. Ett halvår senare meddelade Högsta förvaltningsdomstolen att regeringens momsreform inte omfattar forsränning.

Forsränningen inkluderar bävrar, fjällfåglar och hällristningar, men anses inte vara ett sätt att förevisa ett naturområde, som svårligen kan besökas på ett annat vis. Foto: Staffan Widstrand

All denna politiska turbulens borde motiverat några av landets mest erfarna jurister att klargöra hur den nya momslagstiftningen ska tolkas. Förvaltningsdomstolens besked är dock mycket kortfattat. Det centrala argumentet bygger således på en dom, som handlar om hur begreppet tillträde till biografer ska tolkas när det även förekommer förevisning av erotisk film i enskilda bås. Utifrån den EU-domen slår Högsta förvaltningsdomstolen fast att ”forsränningsturen inte omfattas av mervärdesskattedirektivets bestämmelser om reducerad skattesats.” Inte heller anser domstolen att den nya svenska lagstiftningen ger stöd för att forsränning är ett sätt att visa upp ett naturområde. ”När det gäller den nu aktuella tjänsten framstår det dock som klart att den inte heller omfattas av den svenska bestämmelsen om reducerad skattesats. Forsränningsturen karaktäriseras nämligen enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening framför allt av aktiviteten forsränning.” Detta är i princip allt. Förklaringar och resonemang tycks vara överflödiga och lyser med sin frånvaro.

Istället har domen ett stänk av arrogans och högdragenhet, när fem välmeriterade och välavlönade justitieråd inte anser att de behöver motivera sitt beslut.

Dagens tre momssatser är en djungel präglad av svårigheten att dra gränser. Särskilt gäller det många aktiviteter i naturen. Förevisning av ett naturområde innehåller ofta aktiviteter som i andra fall, inte minst inomhus och i städer, klassas som idrott, transport eller kultur och då beskattas med sex procent i moms. Förändringen att införa en lägre moms för förevisning av naturområde, blev ett sätt att skapa mer lika villkor mellan stad och land. Storstädernas utbud av teater, konserter, idrottsevenemang och museum, inte sällan finansierat av offentliga medel, är skälet bakom många resor. Landsbygden lockar däremot med spännande upplevelser i djupa skogar, storslagna fjällandskap och unika skärgårdar. Dessa olika anledningar för att resa bör beskattas lika.

Även vildmarksritter och hundspannsturer ska enligt Skatteverket beskattas med högsta momsen på 25 procent. Foto: Staffan Widstrand

I överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen försöker vi lyfta momsfrågan till en högre nivå. Därför för vi resonemang kring vad som ingår i en förevisning av ett naturområde, hur begreppet ”liknande kulturella evenemang och anläggningar” bör tolkas, om syftet med den nya svenska momslagstiftningen och vilka avsikter som rimligen bör finnas bakom EU:s mervärdesskattedirektiv. Allt föll platt till marken och avvisades med tystnad av domstolen. Kanske är det så juridiken ska fungera. I så fall skapar det varken förståelse eller förtroende för svensk lagstiftning. Istället har domen ett stänk av arrogans och högdragenhet, när fem välmeriterade och välavlönade justitieråd inte anser att de behöver motivera sitt beslut.

För just nu tävlar partierna i riksdagen om vem som står upp mest för landsbygden.

Högsta förvaltningsdomstolen är högsta instans i Sverige. Deras beslut går inte att överklaga. Kanske går det att driva ärendet vidare till Europadomstolen, vilket vore värdefullt för att skapa klarhet i hur EU:s mervärdesskattedirektiv ska tolkas. Ett sådant juridiskt äventyr lär dock kräva resurser och juridisk kompetens, som varken jag eller det jämtländska företaget besitter. Då är det enklare att be regering och riksdag att på nytt se över hur man vill beskatta den naturbaserade turismen.

Vilka andra näringar skapar nya jobb i väglöst land utan att föröda storslagna landskap? Foto: Staffan Widstrand

Även om företagen som erbjuder forsränning är tillbaka på ruta ett, är läget inte hopplöst. Sannolikt är läget det samma för de som sysslar med turridning och hundspannsturer. För just nu tävlar partierna i riksdagen om vem som står upp mest för landsbygden. Alla vill att hela Sverige ska leva. Därför lovas det vitt och brett om hur offentliga medel ska omfördelas mellan landets kommuner, statsanslagen höjas och fler statliga servicekontor etableras. Däremot hördes inga konkreta förslag i SVT:s senaste partiledaredebatt om hur nya jobb kan skapas utanför våra städer. Här sticker turismen ut som en av få näringar som bidrar med nya arbetstillfällen på landsbygden. I flera vidsträckta kommuner i Norrlands inland sysselsätter turismen sedan länge betydligt fler människor än skogsbruket.

Här kan spännande och attraktiva upplevelser som forsränning, ridning och hundspann göra skillnad och få ut nya grupper i skog och mark.

Dessutom är regeringen, Centern och Liberalerna redan överens om en kraftfull grön skatteväxling. Enligt januariavtalet mellan de fyra partierna ska höjda miljöskatter växlas mot sänkt skatt på jobb och företagande. Ett bra första steg vore att sänka momsen även för de naturturismföretag, som erbjuder forsränning, vildmarksritter och hundspannsturer. Bättre villkor för pigga guide- och upplevelseföretag har nämligen flera fördelar. Stärks deras attraktionskraft innebär det fler gästnätter och restaurangbesök i bygden, men även intäkter till de som erbjuder transporter, handel och annan service. De senaste årens norrskensturism är ett gott exempel på kraften i en lyckad naturturism.

Forsränning och hundspann kittlar reslusten. Merparten av pengarna hamnar hos företag som erbjuder boende och måltider. Foto: Staffan Widstrand

Men det handlar också om att locka ut många fler i vår vackra natur. De utmaningar som vi står inför när det gäller klimat och biologisk mångfald kräver radikalt bättre kunskaper och större engagemang för naturen. Inte minst gäller det att få fler att sätta värde på vild och vacker natur. Här kan spännande och attraktiva upplevelser som forsränning, ridning och hundspann göra skillnad och få ut nya grupper i skog och mark.

Branschen måste än en gång mobilisera en stark opinion för sex procents moms även på turridning, forsränning och hundspannsturer.

Ekoturismföreningen, idag Naturturismföretagen, lyckades efter flera års hårt arbete sänka momsen för landets naturguider. Nu är det dags att ta nya tag för de företag och personer som blivit exkluderade ur reformen. Branschen måste än en gång mobilisera en stark opinion för sex procents moms även på turridning, forsränning och hundspannsturer. Ett första steg är att många fler går med i Naturturismföretagen. Drygt två hundra organiserade företag är inte tillräckligt för en bransch som omfattar flera tusen verksamheter.

Dags för branschens företrädare att ännu en gång formulera budskapet om låg moms för naturturismens alla företag. Foto: Staffan Widstrand

Det juridiska spåret resulterade i en återvändsgränd. Nu är det brett opinionsarbete som gäller. Jag hoppas därför att Naturturismföretagen har tid och resurser för att ta emot stafettpinnen när den nu överlämnas. Själv kan jag bidra med sakkunskap på området. Däremot är det upp till branschens företrädare att se till att frågan om momsen i svensk natur på nytt hamnar på den politiska agendan.
Lycka till.

Omfattande kritik av Sveaskogs ekoparker

Sveaskogs förvaltning av landets ekoparker möter allt mer kritik. Foto: Per Jiborn

I flera år har Sveaskog kritiserats för hur man förvaltar landets ekoparker. Radioprogrammet Kaliber har granskat det statliga skogsbolaget och tidningen Sveriges Natur har ingående skrivit om ekoparken Halle- och Hunneberg. Det senaste halvåret har kritiken tilltagit med inlägg från riksdagsledamöter, före detta anställda, tidigare ledamöter i Sveaskogs styrelse, fågelskådare, naturvänner och ledarskribenter. Sveaskog anser att kritiken ofta bottnar i missförstånd och brist på information, men väljer ändå att inte alltid svara.

Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar.

Nyligen visade jag och riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) att jämfört med skogsbruk är naturturism i välbesökta ekoparker mer lönsamt för både staten och den omgivande bygden. Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar. Detta trots att texten var ställd till bolagets ägare, det vill säga regering och riksdag. I Sveaskogs svar välkomnade bolagets företrädare mer natur- och ekoturism i våra ekoparker, men menade att den stora utmaningen är bristen på turismföretagare. Det är givetvis en viktig faktor, men inte den enda och i vår slutreplik föreslog vi tre åtgärder för att utveckla turismen i våra ekoparker.
  1. Bjud in länsstyrelser, regioner och inte minst kommuner i förvaltningen.
  2. Ta fram genomarbetade utvecklingsplaner för ekoparkens naturturism.
  3. Pausa skogsbruket i ekoparkerna under tio år för att skapa arbetsro för arbetet.

Riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) menar att naturturism i landets ekopark skapar fler jobb. Foto: Riksdagen

Efter det har det varit tyst från skogsbolaget. Däremot har debatten lett till samtal mellan riksdagsledamöter från olika partier och inläggen i Svenska Dagbladet uppmärksammades i lokalradio och krönikor. Även Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för Miljöpartiet, kräver att Sveaskog tar större hänsyn till biologisk mångfald och andra naturvärden när man brukar statens skogar. I en riksdagsmotion förra hösten föreslog Rebecka Le Moine bland annat att 20 nya ekoparker bildas.

“Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden.”

Sommarens skarpaste kritik kom från Bo Dockered, som var Sveaskogs ordförande i nästan tio år. I en artikel i Altinget den 1 juli skrev Dockered att ”Sveaskog får numera också massiv kritik för skötseln av sina drygt 30 ekoparker. Dessa var tänkta att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Den kritiken har varken Sveaskog eller regeringen svarat på.

Totalt omfattar landets ekoparker nästan 250 000 hektar. Foto: Staffan Widstrand

Inte heller har jag läst något svar på ledarskribenten Pär Fornlings funderingar i Land Skogsbruk angående prägeln på Sveaskogs skogsbruk. Nyligen skrev Fornling att ”i den vildvuxna floran av målsättningar framhålls också att man har ett speciellt ansvar att visa vägen för naturhänsyn. Det är bra. Dess mer oroande är att bolaget under våren fått kritik just på den punkten.” Längre ner i samma ledare konstaterade han att ”vid bildandet av Sveaskog gjordes också en ansats att utveckla jakt, fiske och naturturism i samverkan med privata entreprenörer. Nu säljer man fiskekort och jakter, vilket är något helt annat. Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden. Det är en värdig uppgift för en statlig skogsägare.”

De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått för andra ambitioner.

Men det är inte bara Bo Dockered som riktar kritik mot sin tidigare arbetsplats. I april skrev Stefan Silfverblad, före detta naturvårdschef, tillsammans med fyra andra tidigare anställda att Sveaskog inte har lyckats med att förvalta ekoparkernas höga naturvärden på ett bra sätt. I debattinlägget i Land Skogsbruk hävdade de att avkastningskraven till staten har kommit att överskugga andra mål, och att skötseln av ekoparkerna därför har blivit eftersatt. Istället föreslog de fem skribenterna en ny och fristående förvaltning av ekoparkerna. Kritiken avvisades av dagens naturvårdschef Peter Bergman, som menade att förvaltningen av Sveaskogs 37 ekoparker styrs av ekologiska behov och inga vinstkrav. Han svarade att i dialog med Skogsstyrelsen tas nu nya förvaltningsplaner fram för att förbättra skötseln av varje ekopark. I sin slutreplik poängterade de fem tidigare anställda att de har en lång samlad erfarenhet av konflikten mellan naturvård och vinstkrav på Sveaskog. De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått före andra ambitioner.

Ibrahim Baylan är ansvarig minister för Sveaskog och indirekt även för ekoparkernas framtid. Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

Även från naturvårdshåll har kritiken mot Sveaskogs skogsbruk växt i omfattning och styrka. I våras överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan med krav på ett förändrat uppdrag för Sveaskog. Bakom namninsamlingen stod 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Birdlife i spetsen. Dessa tre organisationer har också var för sig under det senaste halvåret formulerat specifik kritik när det gäller förvaltningen av Sveaskogs ekoparker.

Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

I radioprogrammet Naturmorgon förklarade lokala företrädare för Naturskyddsföreningen att Halle- och Hunnebergs ekopark vore en spännande möjlighet om ekologin verkligen gick före ekonomi. De berättade att de vill se ett hyggesfritt skogsbruk där biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism prioriteras, men att så inte är fallet idag. Istället för en riktig storskog, präglas de två platåbergen i Västergötland av ett svåröverskådligt pussel där olika mindre skogsbestånd för naturvård respektive produktion ska samsas. Även Sveaskogs sätt att räkna fram ytan för skyddade skogar kritiserades. Sveaskogs företrädare menade att detta inte stämde. Istället påstod skogsbolaget att man tar stor hänsyn, har minskat sina avverkningar och prioriterat åtgärder för att gynna ek, tall och björk. Resan till nya vackra skogar tar däremot tid, ofta flera årtionden. Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

Möjligheten att skapa djupa vackra skogar försvåras när hundratals, ibland flera tusen, mindre skogsbestånd har olika syften och inriktning som naturvård och produktion. Foto: Per Jiborn

Utifrån omfattande inventeringar av fågellivet i Halle- och Hunnebergs ekopark föreslog BirdLife Sverige ett omtag, ett slags ekoparksplan 2.0, i ett debattinlägg i Altinget i slutet av maj. BirdLife menade att en nystart är nödvändig för att Sveaskogs höga ambitioner med ekoparkerna ska förverkligas. Dessutom skrev BirdLife att hyggesbruket i ekoparkerna bör avvecklas, hyggesfria alternativ utvecklas och satsningar på ekoturism genomföras. Sveaskog har inte besvarat debattinlägget.

Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker.

Liknande tankar formulerades tidigare under våren av Världsnaturfonden WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman i en debattartikel i Land Skogsbruk. Inlägget behandlade hur statens eget skogsinnehav bör användas för att Sverige ska nå miljömålet levande skogar. En rad åtgärder föreslogs på fyra områden, och ett område var Sveaskogs ekoparker. Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker. Även dessa synpunkter har blivit obesvarade av både regering och Sveaskog.

Att göra naturturismen till ekoparkernas gröna näring kan skapa hundratals nya jobb på landsbygden. Foto: Sveaskog

Sveaskogs ekoparker är en fantastisk resurs som kan användas smartare. Prislappen för skogsbolaget är bortåt fem miljarder kronor i minskade intäkter över 50 år. För staten, som äger skogarna, lär den uteblivna avkastningen uppgå till 1,5 miljarder kronor. Så stora värden måste hanteras ansvarfullt och med en ambition att ekoparkerna på bästa vis tjänar Sverige, landsbygden och skogens biologiska mångfald.

Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon.

I en handfull inlägg har jag försökt granska och resonera kring Sveaskogs ekoparker, deras affärsmodell, hur naturturismen främjas och utifrån ett par besök i Hornsö ekopark. Tillkommer den här summeringen av det senaste halvårets debatt. Kritiska synpunkter som har formulerats av organisationer och personer med lång erfarenhet av skog och naturvård. I vissa fall av människor med god insyn i Sveaskogs arbete utifrån egna långa anställningar i bolaget. Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon. Allra minst för Sveaskog själv. Det är dags att regering och riksdag tar sitt ägaransvar för hur Sveaskog förvaltar våra gemensamma 37 ekoparker.

Mosaiklandskapet ger jobb och mångfald

Visenten sätter sin prägel på landskapet och skapar turismintäkter. Foto: Per Jiborn

Ljuset strilar ner mellan träden. En del av det morgonvåta gräset, några mossiga stenar och ett par gläntor lyser upp i morgonsolen. Tillsammans med skuggorna från träd, grenar och stengärdsgårdar skapas en mosaik av gröna, bruna och mörka nyanser runt visenten, som går och betar ett tiotal meter bort. Ett utsökt läge för en skicklig naturfotograf. Synd att jag inte tillhör den gruppen.

Allt medan mamma gris strängt spänner ögon i oss och grymtar till när antingen vi eller någon av kultingarna passerar någon osynlig gräns.

Det är tidig morgon i början av augusti. Vi är på en rundtur med Per-Arne Olsson, som driver Nordens största vilthägn – Eriksberg Vilt & Natur i Blekinge. Vi alternerar mellan korta förflyttningar i bil och lugna strövtåg i ett kuperat och omväxlande landskap. Glesa öppna skogar blandas med hed- och betesmarker. Där emellan ligger dammar, våtmarker och avlånga havsvikar. Skogarna består mest av ek, bok och andra lövträd, men på magra hällmarker växer knotiga tallar och envisa enar. Mosaiken runt den betande visenten, kompletteras i det stora av ett brokigt småbrutet landskap. En miljö som både bjuder på mångfald och nära möten med vilda djur.

Närkontakt med vildsvin får hjärtat att slå lite extra. Foto: Per Jiborn

Som vildsvinens nyfikna kultingar, som inte vet om de ska fly eller närma sig. Allt medan mamma gris strängt spänner ögon i oss och grymtar till när antingen vi eller någon av kultingarna passerar någon osynlig gräns. Hemma i Västervik, där vi har gott om vildsvin, är det mest bara uppbökade marker, som skvallrar om grisarnas framfart. Att utan skyddsnät och stängsel få möta vilda grisar på nära håll, är nytt för mig och får mitt hjärta att bulta snabbare av både spänning och glädje.

Det betyder att Eriksberg har blivit en fristad för mycket av den mångfald som är på väg att försvinna runt om i Sverige.

Det är en förmån att i arla morgonstund få vandra runt med Per-Arne Olsson. Många av oss svenskar förstår inte, eller vill i vart fall inte betala för en duktig guide, som skapar mervärde ute i naturen. Det är synd, eftersom Per-Arne berättar gärna och kunnigt om djuren som med sina mular och trynen formar Eriksbergs egenartade landskap. Syftet med vilthägnet, som dessutom är ett naturreservat, är att främja den biologiska mångfalden i ett betat mosaiklandskap. Sommarens viltstam på drygt 1 500 djur skapar en öppen och varierad natur, som minner om hur området såg ut i mitten av 1800-talet. En mångfaldsmix av skogsbryn, gläntor och övergångar mellan olika biotoper. Skiftningar och variationer som blir allt mer sällsynta idag. Det betyder att Eriksberg har blivit en fristad för mycket av den mångfald som är på väg att försvinna runt om i Sverige. Här trivs fåglar, fjärilar, skalbaggar och spindlar, som gynnas av ett betat landskap med skadade och döda träd och mycket spillning från stora djur som visent och kronhjort. Ett tecken på den rika mångfalden är att Eriksbergs är en av landets främsta lokaler för fladdermöss. Totalt har Sverige 19 arter av fladdermöss. Här på Eriksberg har 16 av dessa påträffats.

Dovhjort och annat klövvilt är även bas för jaktturism och måltider. Foto: Alice Jiborn

Men Eriksbergs brokiga fauna och flora skapar inte bara glädje, spänning och är vacker att titta på. Det är en biodiversitet, som förädlas på ett skickligt sätt och skapar lokala turismintäkter, jobb och utveckling på landsbygden. De flesta besökarna gör en rundtur i hägnet i egen bil och passar på att äta dagens lunch. Andra stannar över natten och bokar något av anläggningens 30 hotellrum i olika prisklasser. Då ingår även en exklusiv spa- och relaxavdelning med en enastående utsikt över ett öppet landskap där visenter, hjortar, vildsvin och mufflonfår betar och bökar runt. Klövvilt som inte bara är till för att titta på, utan även är basen för en genomtänkt jaktturism. Något som i sin tur genererar bortåt 15 ton viltkött till det egna slakteriet, vilket sedan förädlas i de två egna restaurangerna och hamnar på mer än 50 000 tallrikar. Under sommar och helger dominerar privata besök, medan företagskonferenser skapar värdefulla intäkter under stora delar av det övriga året. Totalt blir det nästan 60 000 besök, som skapar intäkter på närmare 40 miljoner kronor och sysselsätter mer än 30 anställda på heltid året runt.

Denna ständiga utveckling är en av orsakerna till att Eriksbergs nettointäkter i princip har mer än tiofaldigast de senaste tio åren.

Eriksberg är på flera vis en udda verksamhet. Ett privatägt naturreservat, som är inhägnat och klassat som djurpark, ställer till det för myndigheter. De vill gärna att verksamheter ska passa in i byråkratiska mallar istället för tvärtom. Själv ser jag främst en välplanerad och smart affärsverksamhet, som på ett hållbart sätt förvaltar och gynnar en typ av landskap som annars lär försvinna.

En guidad rundvandring på Eriksberg ger mersmak. Foto: Alice Jiborn

Det här är något som borde inspirera myndigheter och övrig naturturism i Sverige. Att hägna in stora landskap lär vara svårt, men erfarenheterna av att kombinera viltskådning med jakt och konferenser är banbrytande och värda att lära av. Per-Arne Olsson och hans personal utvecklar också ständigt företaget. Bland annat utbudet för naturfotografer. Ett snabbt växande segment inom naturturismen. Att då förfoga över ett vackert mosaiklandskap med många djur ger fördelar. Denna ständiga utveckling är en av orsakerna till att Eriksbergs nettointäkter i princip har mer än tiofaldigast de senaste tio åren.

98 procents outnyttjad potential i ekoparken ger en fingervisning om vad som väntar på att tas i bruk av unga driftiga entreprenörer.

Här är det svårt att låta bli att jämföra med den statliga ekoparken Hornsö i östra Småland, som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Trots att vilthägnet i Blekinge bara är en tiondel så stor som Hornsö ekopark, är Eriksbergs omsättning troligen fem gånger större än Hornsös samlade naturturism. 98 procents outnyttjad potential i ekoparken ger en fingervisning om vad som väntar på att tas i bruk av unga driftiga entreprenörer.

Vi har bland annat Bengt Berg att tacka för havsörnens återkomst. Foto: Staffan Widstrand

En framgångssaga som redan är förverkligad är havsörnens revansch. Örnen finns både i Eriksbergs logotyp och häckar numera i närheten. Eriksberg är ju ett av många arv från författaren och naturfotografen Bengt Berg. Det var han som hägnade in området efter andra världskriget för att hålla en egen stam av kronhjort. Bengt Berg var även aktiv i arbetet med att få våra örnar fredade. Hans bok ”De sista örnarna” såg dagens ljus året innan regeringen i oktober 1924 meddelade att kungs- och havsörn skulle fredas från jakt. Då fanns det enligt Bengt Berg färre än 20 par häckande havsörn i hela Sverige. Idag har örnen gjort en magnifik återkomst och havsörnarna räknas enligt Naturvårdsverket till mer än 700 par.

Däremot var Bengt Berg mindre förtjust i att själv få besök, särskilt oväntade sådana.

Örnarnas fantastiska comeback hade Bengt Berg säkert gillat. Däremot är det mer tveksamt vad han skulle säga om Eriksbergs utveckling till ett av Blekinges mest profilerade resmål. Som naturfotograf skrev han närmare 30 böcker, gjorde internationell succé och drog fulla hus när han för hundra år sedan föreläste i Berlin. Däremot var Bengt Berg mindre förtjust i att själv få besök, särskilt oväntade sådana. Till och med när några av dåtidens främsta konstnärer dök upp. Enligt Bengt Berg fanns det ju inget att uppleva i Blekinge. Mest bara kallt vatten, dåligt fiske, fula hus och ogina sinnen.
Lyckligtvis såg generationerna som följde möjligheterna och gjorde på ett annat vis.

Missa inte filmen om
Eriksberg Vilt & Natur