Varför blev ekoparkerna ett svart hål?

H.M. Konung Carl XVI Gustaf har invigt flera av Sveaskogs ekoparker. Foto: Sveaskog / Patrick Degerman

Stämningen var inte på topp den där höstdagen för snart två år sedan. Vi satt på Sveaskogs huvudkontor i centrala Stockholm, och tydligen hade jag jobbat ihop till en uppsträckning. Plötsligt möttes jag av några bistra blickar från det statliga skogsbolagets företrädare.
– En sak ska du ha klart för dig. Våra ekoparker är ett svart hål som kostar pengar.

Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren.

Påståendet förmedlades med eftertryck, men är en rimlig slutsats för ett affärsdrivande företag vars kärnverksamhet är skogsbruk. I Sveaskogs resultaträkning syns nämligen ekoparkerna mest som utgifter för underhåll av vindskydd, rastplatser och vandringleder. Eventuella intäkter hamnar däremot hos omgivande turismföretag, som erbjuder boende, måltider och aktiviteter. Ur det perspektivet är det inte ologiskt att en fantastisk resurs likställs med ett svart hål. Däremot är det en attityd som ställer till det när Sveaskog, som förvaltar ekoparkerna, även vill främja naturturismen.

Tranuberget, nära gränsen till Norge, är en av fyra ekoparker i Dalarna. Foto: Sveaskog

Sveaskogs första ekopark blev Omberg, som invigdes 2003. Idag finns det 37 ekoparker. Tillsammans utgör de fem procent av Sveaskogs produktiva skogsmarksareal, vilket är nästan 175 000 hektar. Räknas dessutom myrar, sjöar, magra hällmarker, hagar och andra inte skogsbevuxna ytor in, blir det över 244 000 hektar. Det motsvarar fem nationalparker av Muddus storlek. Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren. Det var med andra ord ett historiskt beslut, som Sveaskogs styrelse fattade 2002. Ekoparkernas potential och värde för biologisk mångfald, friluftsliv, rekreation och inte minst naturturism är svår att överskatta.

Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng.

Då för 17 år sedan fick Sveaskogs beslut att bilda ekoparker ett varmt mottagande av flera miljö- och naturskyddsorganisationer. Världsnaturfonden WWF premierade Sveaskog med utmärkelsen ”Gift to the Earth” för ett banbrytande naturvårdsarbete. Med åren har dock glansen falnat, kritiken tilltagit och invändningarna blivit allt fler. Nyligen skrev Sveaskogs tidigare ordförande Bo Dockered i ett debattinlägg att ekoparkerna var tänkta ”att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng. Det är djupt tragiskt, eftersom ekoparkerna inte bara är värdefulla pusselbitar för att värna skogens biologiska mångfald. Rätt förvaltade kan de dessutom bli viktiga tillväxtmotorer för en spirande svensk natur- och ekoturism. Men en genomgång av Sveaskogs webbplats visar att där är vi inte idag.

Svamp och bär är viktiga resurser för rekreation och lokalt friluftsliv i många av landets ekoparker. Foto: Staffan Widstrand

I början av juli granskade jag Sveaskogs arbete med naturturism i och runt ekoparkerna utifrån tillgängligt material på deras webbplats. Ekoparksplaner, besöksfoldrar och webbsidor betygssattes utifrån i vilken grad underlagen främjar traktens turism. Att nämna traktens turismföretag gav poäng. Om besöksnäringen nämndes som möjlighet för bygden fick ekoparken en trea i betyg och godkänt. Fanns det därutöver formuleringar om hur ekoparkens naturturism kan utvecklas blev det en fyra och väl godkänt. För högsta betyg – mycket väl godkänt – krävdes en plan för hur turismen ska blomstra i och runt den aktuella ekoparken. Naturturism definierades i granskningen som förflyttad konsumtion där ekoparken är ett viktigt skäl till besöket. Tanken är ju att besöken ska bidra till arbetstillfällen och lokal ekonomisk utveckling. Därför räknas inte dagsvandringar eller nätter i vindskydd, som inte ger något ekonomiskt avtryck i området, som naturturism.

Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Utifrån Sveaskogs omfattande satsning på ekoparker är resultatet nedslående. Av totalt 37 ekoparker fick bara var femte godkänt. I övriga var insatserna otillräckliga och i 16 ekoparker (43 %) lyste varje ansats att främja traktens turism helt med sin frånvaro. Ingen av Sveaskogs ekoparker fick högsta betyg, och endast en park fick omdömet väl godkänt. Granskningen tyder på att bäst erfarenheter finns i och runt Ombergs ekopark, med flera boenden, aktivitetsföretag och guidade upplevelser.

Ekoparkernas fiske är en resurs som kan förädlas till gagn för många glesbygdskommuner. Foto: Staffan Widstrand

En intressant intention finns i Piteälvens ekopark där Sveaskog vill sälja mark för att ett fisketurismföretag ska etablera sig. Men erbjudandet låg väl gömt i en ekoparksplan, och på webbsidorna som presenterar ekoparkerna fanns ingen information om affärsmöjligheter för intresserade turismföretagare. Sveaskogs företrädare brukar nämligen hävda att orsaken till att naturturismen inte blomstrar, är att duktiga entreprenörer saknas. Det ligger en hel del i det påståendet, men samtidigt gör inte Sveaskog särskilt mycket för att stimulera ett intresse. Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål.

Att göra det lätt för besökarna att hitta fram till boende, måltider och aktiviteter är en annan utmaning. På webbsidorna hittades 49 länkar till partners och tjänster som fiskekort. Men bara två av dessa gick till något sorts boende, vilket många gånger är den mest lönsamma delen inom naturbaserad turism. Sju länkar visade vägen till lokala måltider. Resterande 40 länktips gick till aktiviteter, fiskekort och andra tjänster. Hälften av dessa utgjordes dock av Sveaskogs eget fiskekort och ideella föreningar. Återstod länkar till 20 guide-, jakt- och aktivitetsföretag. Med andra ord, inte ens hälften av parkerna länkade till ett turismföretag, och i snitt erbjöd varje ekopark mindre än en länk till traktens besöksnäring. Det är långt ifrån den ambition, som Sveaskog fram till 2010 formulerade i sina årsredovisningar. Ekoparkerna ska skapa ”möjligheter för turismföretagare att bedriva verksamhet som i sin tur skapar nya arbetstillfällen.”

Ekopark Luottåive söder om Jokkmokk är mer än 10 000 hektar stor. Foto: Sveaskog / Lars-Göran Ek

Ett annat dilemma är att naturturism lätt blandas ihop med friluftsliv på egen hand. Det är begripligt, eftersom den traditionen är stark här i Sverige och flera ekoparker är sprungna ur tidigare friluftsområden. Men vindskydd, rastplatser och gratis rast- och övernattningsstugor skapar inga turismintäkter. Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål. I Sveaskogs fem årsredovisningar för åren 2008 till 2012 framgår att storleken på investeringarna i friluftsområden och ekoparker uppgick till drygt fyra miljoner kronor årligen. Beloppen ändrades dock över tid och sjönk från 5,6 miljoner kronor 2008 till 2,5 miljoner 2012. Sedan slutade Sveaskog att redovisa sina investeringar. Måhända en konsekvens av ett ökat fokus på skogsbruk som kärnverksamhet, men kanske också för att en fortsatt transparens skulle visa att ekoparkernas infrastruktur hade blivit satta på undantag. Även det, i så fall, en rimlig följd av riksdagens beslut 2010 att ändra Sveaskogs ägardirektiv och sätta avkastningen främst.

De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

Visserligen blomstrade inte natur- och ekoturismen i Sveaskogs ekoparker innan 2010. Men riksdagens ändrade uppdrag för snart tio år sedan, har för ekoparkernas del resulterat i en olycklig halvmesyr. Kritiken tilltar från miljöorganisationer, kommuner och tidigare anställda när Sveaskogs ledning gör det som riksdagen har beslutat – fokuserar på en marknadsmässig avkastning. Därmed har dörren sakta stängts för en historisk satsning på biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism. I sitt debattinlägg föreslår Bo Dockered en annan modell eller en helt ny förvaltningsorganisation. En statlig utredning, landets samlade besöksnäring och tidigare anställda på Sveaskog framför liknande förslag. Själv menar jag att det är hög tid att utreda hur ekoparkernas förvaltning kan renodlas för att skapa störst nytta för Sverige. Ett omtag krävs om vi vill förverkliga huvudsyftet med ekoparkerna – att främja skogens mångfald och samtidigt satsa seriöst på natur- och ekoturism. Naturturism som viktigaste gröna näring skulle även gynna rekreation och lokalt friluftsliv. De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

I många ekoparker finns det möjlighet att etablera spännande naturnära boende. Dalagård i södra Dalarna kan inspirera. Foto: Staffan Widstrand

Utifrån ett förändrat uppdrag måste sedan en rad förändringar göras i förvaltningen. Grunden måste vara en genomarbetad utvecklingsplan för naturturism i varje ekopark. Där ska målet vara att locka privata naturturismföretagare att etablera sig och investera i våra ekoparker. Vidare behöver varje ekoparks förutsättningar kartläggas, och parkerna ges olika inriktningar. Viltskådning och jaktturism sker exempelvis bäst i skilda ekoparker. Satsningar på spännande boende måste uppmuntras. Till en början kan det handla om tälthotell, men på sikt kan erfarenheter från engelska Forest Holidays inspirera.

Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera.

Ekoparkerna kräver även lösningar som bygger på samverkan med angränsande kommuner. Flera glesbygdskommuner skulle vinna på en rejäl naturturismsatsning i ekoparkerna. Då är det rimligt att kommunerna som skördar frukterna, även bidrar till nödvändig infrastruktur som skyltning, vandringsleder och sophantering. Vidare måste marknadsföringen av ekoparkerna vässas. Det ska vara lätt att hitta fram till parkernas utbud av boende, måltider och aktiviteter. Så är fallet inte idag. Att dagens webbplats bara finns på svenska och att endast fyra ekoparker har foldrar översatta till engelska och i några fall till tyska visar vilken outnyttjad potential som ligger och slumrar.

Naturfoto växer snabbt runt om i världen. Ekoparkerna är en enorm möjlighet för Sverige att konkurrera på internationella marknader. Foto: Staffan Widstrand

Merparten, sannolikt alla, av riksdagens partier står bakom tanken att hela Sverige ska leva och utvecklas. Idag är Sveaskogs ekoparker en resurs som inte används fullt ut. Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera. Att optimera parkernas ekonomiska värden och nyttor, utan att göra avkall på att värna deras biologiska mångfald, borde vara möjligt att göra i närtid.

Medan våra politiker tar tag i utmaningen, passar jag på att göra ett studiebesök i Hornsö ekopark. Ett drygt 8 000 hektar stort skogsområde i östra Småland med en enorm potential och inte långt ifrån välkända destinationer som Glasriket, Astrid Lindgrens Värld och Öland.

En affärsmodell för skogens jätteträd

Jätteträd attraherar, men var hamnar besökarens pengar? Foto: Per Jiborn

Visserligen blev kungen försenad och anlände först sent på eftermiddagen. Prinsessan Sofias nedkomst med lillprinsen Gabriel stökade till planeringen. Övriga inbjudna var dock på plats i Mörrum, när Sveaskog ordnade ett uppskattat naturturismseminarium för två år sedan. Blekinges landshövding, en tidigare generaldirektör för Svenska Institutet tillsammans med företrädare för näringsdepartementet, en statlig utredning, Ekoturismföreningen, jägare, sportfiskare och flera framgångsrika naturturismföretagare. Inför dagen formulerade en av Sveaskogs företrädare en högst relevant fråga. Hur skapar vi en affärsmodell, som även ger markägaren del av turismens intäkter?

Däremot lämpar den sig sämre om vi vill öka antalet gästnätter, måltider och guidade upplevelser i och runt en ekopark.

Skogen kan användas på allt fler sätt. Därför riskerar tvisterna att växa kring hur nytta och intäkter optimeras från drygt 23 miljoner hektar skogsmark. Statliga Sveaskog är inget undantag, och de senaste åren har friktionen tilltagit i bolagets 37 ekoparker. Det är delvis ett resultat av att riksdagen ändrade bolagets ägardirektiv 2010. Sedan dess ska Sveaskogs kärnverksamhet vara ett affärsmässigt skogsbruk, som skapar marknadsmässig avkastning till staten. Det innebär inte att Sveaskog är förbjudet att göra annat, exempelvis främja naturturismen. Men i så fall ska det skapa klirr i den egna kassan. Eller som Fredrik Reinfeldts regering lite elegantare formulerade det i avsnitt 5 i proposition 2009/10:169: ”Sveaskog bör kunna bedriva närliggande verksamhet om det bidrar till att öka bolagets avkastning.”

Sveaskogs förre vd Per-Olof Wedin medverkade på seminariet om naturturism i Mörrum. Foto: Sveaskog / Ben G.T. Nyberg

En sådan affärsmodell fungerar väl när Sveaskog säljer fiskekort eller hyr ut jaktmark. Däremot lämpar den sig sämre om vi vill öka antalet gästnätter, måltider och guidade upplevelser i och runt en ekopark. För i dessa fall hamnar intäkterna hos turismföretagen, medan Sveaskog får axla kostnaderna för ekoparkernas infrastruktur. Ett konkret exempel belyser detta.

Även Sveaskog blev stolta och glada över upptäckten, trots att jättegranen både betyder uteblivna intäkter och högre kostnader.

För ett par år sedan upptäcktes Sveriges högsta träd på Omberg. Eller det var kanske bara näst högst. En värmländsk gran ska vara en handfull högre. Oavsett vilket, är en nästan 50 meter hög silvergran en attraktion med potential att locka fler till ekoparken Omberg. Något som i sin tur kan bidra till fler övernattningar, cafébesök och annan konsumtion. Det är bra för landsbygden, traktens besöksnäring och omgivande kommuner. Även Sveaskog blev stolta och glada över upptäckten, trots att jättegranen både betyder uteblivna intäkter och högre kostnader. Detta eftersom silvergranarna var tänkta att avverkas, men nu ska sparas. Dessutom framfördes önskemål om en upprustad vandringsled för att underlätta besök till jätteträdet. En extra utgift för Sveaskog, som ansvarar för parkens infrastruktur.

Den tusenåriga Kvilleken norr om Vimmerby är inte högst, men äldst i Sverige. Foto: Per Jiborn

Men rimligen bör jätteträdet på Omberg skapa intäkter hos närliggande turismföretag, som med råge överträffar Sveaskogs uteblivna intäkter och högre kostnader. Om vi dessutom antar att silvergranen varje år får 50 utländska gäster att stanna i Sverige ett dygn extra. Då blir statens momsintäkter under kommande tio år högre än Sveaskogs utdelning till ägaren när en handfull jättegranar huggs ner. Och i detta fall, när markägaren är vi svenskar företrädda av staten, besvarar lösningen även Sveaskogs fråga om hur markägaren får del av kakan. Problemet är att en sådan affärsmodell genomförd fullt ut i alla ekoparker lär strida mot innebörden i bolagets uppdrag. Det som riksdagen beslutade om för snart tio år sedan.

Dagen efter röstade socialdemokraterna mot ett ändrat uppdrag, men riksdagens majoritet valde att inte lyssna på invändningarna.

Det var den 22 juni 2010 som riksdagen debatterade förslaget om att förändra Sveaskogs uppdrag. Socialdemokraterna argumenterade mot förslaget. Ett ökat fokus på produktionen kan medföra att viktiga miljömål glöms bort, hävdade riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (S) och slog fast att ”marknaden har en tendens att agera för kortsiktigt och att inte beakta värdet av så kallade ekosystemtjänster.” Dessutom såg hon skogen som en ”viktig förutsättning för att vi ska få fler turister till vårt vackra land.” Dagen efter röstade socialdemokraterna mot ett ändrat uppdrag, men riksdagens majoritet valde att inte lyssna på invändningarna.

Sveaskogs jakt på avverkningsmogen skog lär skärpas den närmaste tio åren. Foto: Per Jiborn

Idag ser det ut som att Eva-Lena Janssons farhågor har besannats. Efter 2010 har Sveaskogs avkastning till staten prioriterats upp. Som en följd av det har uttaget av virke per hektar ökat med drygt 20 procent. Bristen på avverkningsmogen skog blir allt värre för bolaget och de närmaste årens leveranser av sågtimmer, massaved och biobränsle lär bli en tuff uppgift. Därför argumenterar Sveaskog för sänkt avverkningsålder i norra Sveriges skogar och kastar lystna blickar på all äldre skog, inklusive det som finns i ekoparkerna.

Förträffligt om det låter sig göras utan ett förändrat ägardirektiv, men i så fall borde turismen redan spira i Sveaskogs ekoparker.

Nu är det Socialdemokraterna och Miljöpartiet som sitter i regeringen. Vad det innebär för Sveaskogs framtida verksamhet är oklart. När Världsnaturfonden WWF för ett år sedan frågade riksdagspartierna om de ville ändra ägardirektivet för Sveaskog, svarade Socialdemokraterna först ja. Dagen efter att WWF:s Skogskompass 2018 publicerades, återkom partiet med en reviderad uppfattning. Ett ändrat ägardirektiv var inte längre aktuellt. I våras krävde mer än 45 000 svenskar att Sveaskogs uppdrag måste ses över. Ansvarig för Sveaskog är näringsminister Ibrahim Baylan (S), som jag träffade i Almedalen i början av juli. Jag passade på att fråga ministern om skogsbolagets framtida inriktning, och han svarade att han avsåg att fördjupa sig i ägarfrågorna som rör vårt statliga skogsbolag. Förhoppningsvis tar ministern intryck av hur det egna partiet resonerade i juni 2010.

Spirar naturturismen i Sveaskogs ekoparker? En fråga för ett kommande blogginlägg. Foto: Per Jiborn

Däremot vill Sveaskog inte se någon förändring. I sitt remissyttrande över utredningen Ett land att besöka (SOU 2017:95) avvisade Sveaskogs företrädare med kraft förslaget om ett förändrat ägardirektiv. Skogsbolaget menade att ett särskilt uppdrag att främja turismen i ekoparkerna skulle snedvrida konkurrensen, försvåra samarbetet mellan turism och markägare på andra håll i Sverige och innebära begränsningar av det kommersiella skogsbruket. Vidare ansåg Sveaskog att utredningen inte redovisar några tydliga sakskäl för sitt förslag om ett förändrat ägardirektiv. Om mina argument i detta blogginlägg kan ändra bolagets inställning får framtiden utvisa.

Samma uppfattning framförde Sveaskog när bolaget kommenterade besöksnäringens nationella strategi för svensk naturturism från förra sommaren. Strategin föreslår en komplettering av bolagets uppdrag gällande ekoparkerna. Något som Sveaskog motsätter sig, samtidigt som skogsbolaget förklarar att man vill vara en jobbmotor på landsbygden. Sveaskog menar att det i och runt ekoparkerna kan skapas hundratals nya jobb inom svensk naturturism. Förträffligt om det låter sig göras utan ett förändrat ägardirektiv, men i så fall borde turismen redan spira i Sveaskogs ekoparker. I ett kommande blogginlägg tar jag mig en närmare titt på hur det förhåller sig med den saken.

Skadar vårt skogsbruk Sverigebilden?

Den svenska skogen attraherar många internationella besökare. Foto: Staffan Widstrand

Förra året gjorde Sveaskog en rekordvinst. Därför delade skogsjätten ut över en miljard kronor till ägaren – svenska staten. Även turismen slog rekord med ökad omsättning, fler sysselsatta och lysande exportframgångar. Här kunde staten inkassera nästan 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare. Träden är basen för skogsindustrin, men de blir också allt viktigare för en växande besöksnäring. Vill vi optimera intäkterna från skogen, då måste vi syna relationen mellan två av våra största gröna näringar.

Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden.

Det går bra för både skogsbruk och turism. Det betyder att intresset för skogen ökar. Dessutom förväntas skogen leverera råvaran till morgondagens biobränslen, plastprodukter, textilier och mycket mer. Men bakom rekordresultaten skymtar risken för en fördjupad konflikt om hur våra skogar ska brukas och förvaltas. Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden. Det gäller på kort sikt, men ännu mer för kommande generationer.

Turism och skogsprodukter är nu lika viktiga för svensk export. Foto: Staffan Widstrand

Turismen gör succé, åtminstone med svenska mått mätt. Sedan 2000 har omsättningen mer än fördubblats och uppgick förra året till drygt 336 miljarder kronor. Besöksnäringen är den nya jobbmotorn som sysselsätter mer än 172 000 människor. De senast tio åren har mer än 2 300 nya jobb skapats varje år. Inte minst tack vare vår förmåga att locka fler internationella besökare. Deras konsumtion här i Sverige har mer än trefaldigats sedan millenniumskiftet. Förra året noterades exportintäkter på 144 miljarder kronor, vilket enligt Tillväxtverket är lika mycket som exporten av skogsvaror i form av trävaror, papper och pappersmassa. Till skillnad från den traditionella skogsexporten, bidrar utländska turister därtill med värdefulla momsintäkter. Närmare bestämt närmare 20 miljarder kronor. En allt viktigare intäkt till statskassan, som nästan har fyrfaldigats sedan 2000.

Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Sveaskog är landets största skogsägare med ett innehav på 14 procent av landets skogsmarker. Tillsammans med sjöar, myrar och fjäll förvaltar bolaget nästan en tiondel av hela Sveriges yta. Hur Sveaskog sköter våra skogar spelar roll för det som brukar kallas Sverigebilden. Det vill säga bilden av Sverige som ett attraktivt besöksmål, ett land värt att investera i och som en pålitlig partner i internationella sammanhang. Orörd natur, välfärd, fred och hållbarhet är några av fundamenten i Sverigebilden. Kvaliteter som sätter oss på en internationell karta och lockar besökare till norra Europa. Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Det är svårt att få ihop siffrorna kring tillväxt och uttag i Sveaskogs skogar. Foto: Per Jiborn

För snart tio år sedan ändrade riksdagen Sveaskogs ägardirektiv. Sedan 2010 betonas skogsbruket som affärsmässig kärnverksamhet och kravet på marknadsmässig avkastning. En förändring, som tillsammans med en ny koncernchef i början av 2011, satt spår i både årsredovisningar och skogar. Konflikterna kring företagets avverkningar har tilltagit. Det är inte märkligt, eftersom virkesuttaget per hektar har ökat med över 20 procent efter 2010. De senaste fem åren har uttaget överträffat det tidigare toppåret 2005. Det var då stormen Gudrun härjade i södra Sverige. Därför har Sveaskog med råge uppnått statens mål på avkastning fyra gånger de senaste fem åren. Om detta skrev Lantbrukets affärstidning ATL tidigare i maj under rubrikerna Hårt hugget i statens skogar och Allt mindre slutavverkningsskog.

När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter.

Att leverera en rimlig avkastning är varje affärsdrivande företags uppgift. Men det ska inte äventyra den framtida virkesförsörjningen. Hur det står till med det, är inte helt lätt att begripa. Som lekman får jag inte ihop siffrorna. I sina senaste årsredovisningar uppger Sveaskog att virkesuttaget är 70 procent av nettotillväxten. Om 30 procent av tillväxten lämnas kvar i skogen, borde bolagets virkesförråd öka. Men det gör det inte. När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter. Det är nästan en femtedel av Sveaskogs virkesförråd, värt mer än sex miljarder kronor. Så mycket skog kan inte försvinna. Men bolagets högste skogschef, Fredrik Klang, kan inte svara när ATL frågar. Istället avfärdas saken med att företaget inte har som mål att öka virkesförrådet. Fredrik Klang konstaterar också att Sveaskog avverkar allt de kan. I så fall är det troligt att tillväxten inte är så hög som företaget påstår. Något som i sin tur väcker nya frågor om innehållet i företagets årsredovisningar och informationsmaterial.
Finns det fler poster och påståenden som är uppblåsta?

I vilken sorts skogar vill vi ströva, fika, leka, plocka bär och svamp och jaga? Foto: Per Jiborn

För Sveaskog och skogsindustrin hägrar framtidens bioekonomi. De senaste åren har industrin gjort miljardinvesteringar i nya och större massa- och pappersbruk. Dessutom ska skogen leverera råvaran till många nya produkter. Då ökar efterfrågan på mer skogsråvara, vilket fått Sveaskog att tidigare föreslå sänkt avverkningsåldern i norra Sveriges skogar. En uppfattning som bolagets skogschef upprepar i intervjun i ATL.

Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden.

Förra hösten presenterade Skogsstyrelsen en rapport om hur produktionen i skogarna kan öka. Vid sidan av kortare omloppstider diskuteras även insatser som gödsling, dikning, främmande trädslag och färre gallringar. Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden. Den biologiska mångfalden kan bli den stora förloraren, men även bilden av Sverige som ett land med vacker och orörd natur lär få sig en törn.

Biologisk mångfald måste också beaktas i statens övergripande budgetkalkyl. Foto: Staffan Widstrand

Finansdepartementet inser säkert att 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare är mer än Sveaskogs utdelning på drygt en miljard. Men vår attraktionskraft består av mer än bara skog. Det handlar om unika skärgårdar, mjuka fjäll, säkra storstäder, populär musik och mycket mer. Men naturen är tveklöst en av landets främsta reseanledningar. Det har flera enkäter och kartläggningar slagit fast. Därför hävdar Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) sedan en tid tillbaka att var fjärde internationella besökare väljer Sverige främst på grund av vacker och vild natur. Det innebär att nästan fem miljarder i momsintäkter kan kopplas till den naturbaserade besöksnäringen.

Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört.

Statens uppgift måste vara att optimera nyttan från svensk natur. Både i rena pengar från olika näringar, liksom i mjuka värden som inte låter sig fångas i en vanlig balans- och resultaträkning. Jag syftar på biologisk mångfald, levande landsbygd, rekreation, folkhälsa och annat. Ur ett sådant perspektiv kan det bli kontraproduktivt att bara fokusera på ett statligt skogsbolags nettoomsättning, operativa rörelseresultat och direktavkastning. Särskilt om det i den andra vågskålen ligger större belopp, som kan växa ännu mer, och som är starkt kopplade till skogens upplevelsevärden.

Ser vi inte skogens övriga värden på grund av alla träd? Foto: Staffan Widstrand

Sverige står inför tuffa utmaningar. I skogen handlar det inte om antingen skogsbruk eller bara naturturism. På många platser skapas störst nytta ekonomiskt, socialt och miljömässigt genom ett mångbruk i skogen. Den naturbaserade turismen är ännu bara i sin linda. Potentialen är avsevärt större och naturturismen hämmas av korta säsonger, lågt förädlingsvärde och otillräcklig professionalism. Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört. En viktig slutsats i den nationella strategin för svensk naturturism som presenterades förra året i Almedalen.

Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder.

Dessutom behövs modeller och goda exempel kring hur naturturism kombineras med skogbruk av olika slag. Det är ett utvecklingsarbete som med fördel genomförs runt om i Sverige. Gärna i större sammanhängande områden där naturbaserade turismföretag kan bilda kluster i skogar med en tydlig och stabil förvaltning. Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder. Redan avsatta områden med löftet att ekologi ska gå före ekonomi. Här skulle skogs- och besöksnäring tillsammans kunna utveckla framtidens mångbruk. För staten borde fem miljarder kronor i årliga momsintäkter, som de närmaste åren kan växa till sex, sju eller åtta, vara ett tillräckligt starkt incitament för att agera.
Själv återkommer jag med fler tankar kring Sveaskogs ekoparker.

Läs mer om Sveaskogs ekoparker:
Vår skog kan skapa nya och större värden

Ramslökssoppa i naturvårdens tjänst

Café Doppingen blev omgående en succé, som lockar nya målgrupper ut i Västergötlands natur. Foto: Naturum Hornborgasjön

De senaste fem åren har intresset för naturum Hornborgasjön trefaldigats. En framgång med flera förklaringar, som nya utställningar, upprustade lokaler, men kanske främst tillskottet av en vacker byggnad med plats för kontor, hörsal och i synnerhet ett lockande café. En lyckad samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring. Ett koncept värt att lära av. Inte minst möjligheten att växla upp samarbetet i omfattning och innehåll i en bygd, som tidigare präglats av konflikter mellan naturvård och Hornborgasjöns närmaste grannar.

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på.

I mars 2017 öppnade Café Doppingen, ett stenkast från naturum Hornborgasjön, med pompa och ståt. Landshövdingen invigde och företrädare för Naturvårdsverket, länsstyrelsen och Falköping talade, ackompanjerade av operasång och underhållning från lokala talanger. Det nya huset är till stor del byggt i lokala material, som furu från Hökensås och kalksten från Kinnekulle, och har snabbt blivit den turismmagnet som många hoppades på. Redan första året fördubblades antalet besök till naturum Hornborgasjön och har sedan stabiliserat på drygt 60 000, vilket är tre gånger så många som fem år tidigare. Även caféet har gått bra. Enligt länsstyrelsen noterades 66 000 besök förra året och nettoomsättningen uppgick till tre miljoner kronor.

Nya utställningar och ett populärt cafe som granne trefaldigade besöken till naturum Hornborgasjön. Foto: Roger Borge

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på. Dels för att lära av framgången, men även för att undvika de fallgropar som lurar längs vägen. Avgörande är att krav på arrendator, upphandlingsprocess och villkor för driften är tydliga och transparenta. Konkurrensen mellan traktens aktörer får inte snedvridas eller skapa missämja. Jag är ingen expert på offentlig upphandling, men när jag läser underlaget tycker jag att det är genomtänkt och konsekvent. Tydliga krav gäller inte bara arrendatorns kompetens, ekonomisk stabilitet, kollektivavtal, öppettider och utbud, utan även miljöprofil och en vilja att gynna såväl ekologiska som närodlade råvaror. Mest gillar jag att personalen ska känna till ”naturums verksamhet och naturreservatet”. Det inkluderar bland annat närvaro på en gemensam introduktion med naturum. Å andra sidan ska länsstyrelsen ”bemöta besökare med pålästa och hjälpsamma svar kring caféverksamheten.” En samverkan till ömsesidig nytta med andra ord.

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong.

Duktiga arrendatorer är grunden för framgången. Sedan ett par månader tillbaka drivs caféet av Ingrid Axelsson, som har lång erfarenhet från branschen från närbelägna Kinnekulle. På vårens lunchmeny har bland annat stått ramslökssoppa, prästostpaj och kyckling med ramslökscrème. För den som vill fika finns kaffebiskvier, chokladtårta, prinsessbakelser och annat hembakat. Ett uppskattat utbud som i flera fall tillagas av lokala råvaror och lockar många gäster.

Kraven på caféets arrendator inkluderar uppköp av ekologiska och närodlade råvaror. Foto: Jesper Anhede

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong. Det finns fler faktorer. Ett välbesökt naturum som granne skapar dubbla reseanledningar och en uppmärksammad invigning gav en flygande start. Att sedan som enda café exponeras på länsstyrelsens webbplats är en annan fördel.

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur?

För en länsstyrelse är det en grannlaga uppgift att opartiskt samverka med näringslivet. Inte minst på landsbygden där gamla oförätter, grannfejder och jantelagen kan sätta käppar i hjulen för många goda initiativ. I början höjdes kritiska röster mot planerna på ett nytt café vid Hornborgasjön. Ett större utbud kunde skada redan etablerade verksamheter. Andra turismföretag välkomnade däremot satsningen och underströk att fler aktörer skapar ett kluster med starkare attraktionskraft. Än är det inte tal om någon överetablering och ett bredare utbud med sund konkurrens skapar mångfald och ett attraktivare utbud. Något som i sin tur lockar fler besökare till resmålet.

Doppingen är en vacker, unik och dyr byggnad. Då krävs det att satsade naturvårdsmedel skapar största möjliga samhälls- och naturskyddsnytta. Foto: Naturum Hornborgasjön

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur? Borde det inte byggas och finansieras av ägaren själv? En rimlig invändning, men i det här fallet var caféet en del i en större satsning, som inkluderade en ombyggnad av naturum och en ny lokal med hörsal, toaletter och kontor. I prislappen på drygt 40 miljoner ingick även nya utställningar, liksom vatten, avlopp och bredband. Ett sammanhållet bygg- och renoveringsprojekt gav viktiga synergieffekter. Att invänta en privat investerare hade sannolikt inneburit att Café Doppingen fortfarande bara hade varit en dröm. Nu betalar arrendatorn en årlig hyra på ett par hundra tusen kronor, vilket för en utomstående lekman verkar vara rimligt.

Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta?

Däremot kan man resonera kring det faktum att Café Doppingen ensamt får synas på länsstyrelsens sajt. Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta? Länsstyrelsens webb är nämligen hårdvaluta, och hamnar inte bara i topp för sökord som Hornborgasjön, utan även för mer generella ord som trandans och trana. Med drygt 300 000 sidvisningar om året är det en attraktiv digital kanal ut till potentiella besökare.

Tranorna är fortfarande Hornborgasjöns stora dragplåster. Det syns tydligt när länsstyrelsens webbplats analyseras. Foto: Jonas Ingman

Men lösningen kan inte bli att sluta exponera Café Doppingen. Det blir kontraproduktivt för besökarna, naturum och caféet själv. Klokare vore att växla upp en framgångsrik samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring till ett större geografiskt område. Modellen finns ju redan, där länsstyrelsen står för ramarna, ett övergripande ansvar och erbjuder en infrastruktur i form av en lokal eller en välbesökt webbsida.

40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige.

Fördelarna borde överväga om fler av besöksnäringens aktörer bjuds in att samverka med naturvården. Givetvis inte utan krav på motprestation och engagemang, men utifrån enklare och mindre formella krav. Genom att vaska fram och visa upp närområdets boenden, restauranger, övriga caféer och aktivitets- och upplevelsebolag gör man även besökaren en tjänst. Det skapas ett sorts ambassadörskap. Något som i sin tur gör det lättare för oss besökare att hitta fram till de företag, som är engagerade i traktens natur- och kulturvärden. Lärdomar finns redan från det årliga evenemanget Trandansen, som är ett uppskattat samarrangemang mellan besöksnäring och länsstyrelse. För ett par år sedan utarbetades även ett förslag till samverkansmodell i Kosterhavets nationalpark. Ett underlag framtaget gemensamt mellan besöksnäring och naturvård, som fortfarande är relevant, ger vägledning och väntar på att testas i praktiken.

Kan Cafe Doppingen bli ett fönster som ökar efterfrågan på lokala livsmedel? Foto: Jonas Ingman

Satsningen på Café Doppingen blev en succé. En handfull lokala jobb inom besöksnäringen skapades. Naturum Hornborgasjön fördubblade antalet besök. Utbudet av hembakade kanelbullar och exklusiv ramslökssopa har sannolikt även bidragit till att nå nya målgrupper. På sikt kan caféet bli en länk och värdefull aktör, som ökar efterfrågan på lokala livsmedel. Men framgångarna kom inte gratis. 40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige. Därför måste naturvården prioritera utifrån målet att maximera samhällsnyttan och skapa mesta möjliga naturskydd. När länsstyrelsen inleder arbetet med en ny webbsida kan de goda erfarenheterna från samverkan mellan naturum Hornborgasjön och Café Doppingen växlas upp och ge fler jobb och intäkter till bygden. En värdefull gest och insats i en trakt där restaureringen av en av landets främsta fågelsjöar för 30 år sedan skapade bittra lokala konflikter.

Läs mer om Hornborgasjöns dansande tranor:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Därtill kan länsstyrelsens webbsida bli en plattform för att stimulera en utveckling mot ett mer klimatsmart resmål. Med en tydlig ambition att locka fler att stanna längre och inte bara besöka området i början av våren när tranorna dansar. En sajt som gör det enkelt att hitta fram till det lokala måltidsutbudet och olika boenden runt sjön. Presentera tips om hur traktens reservat, kloster, kyrkor och kulturminnen nås med cykel, till fots eller med lokal kollektivtrafik. Då skulle viktiga nyttor skapas för många. Inte minst för de som bor runt naturreservatet. Dessutom en åtgärd som skulle göra det lite svårare för riksdagsledamöter som inte älskar biologisk mångfald att skära i kommande budgetar för svensk naturvård.

Vår skog kan skapa nya och större värden

Människor och biologisk mångfald trivs bäst i äldre, glesa och ljusa skogar. Skogsindustrin vill ha fler unga, täta och mörka skogar. Foto: Per Jiborn

Innan påsk överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan. Bakom insamlingen, som vill se ett förändrat uppdrag för Sveaskog, står 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF, Greenpeace och Birdlife i spetsen. Kraven handlar om att förbättra skyddet av skogar med höga naturvärden, att Sveaskog ska ligga i framkant när det gäller hyggesfritt skogsbruk och att avkastningskraven på det statliga skogsbolaget sänks. Om regeringen väljer att ta till sig budskapet, blir nästa utmaning att samla en majoritet i riksdagen bakom förslagen.

Risken är uppenbar att biologisk mångfald ställs mot insatser till förmån för äldre, funktionsnedsatta och sjuka.

Att kräva lägre avkastning till statskassan är modigt, rimligt och relevant. Men det är inte populärt bland politiker som sneglar på opinionsundersökningar och har siktet inställt på nästa val. Därför behöver kampanjen stärkas med argument som gör ett förändrat uppdrag för Sveaskog mer attraktivt bland folkvalda beslutsfattare.

I vissa fall skapas större ekonomiska värden om skogen inte huggs ner, men det tar inte Sveaskogs affärsmodell hänsyn till. Foto: Per Jiborn

De senaste åren har Sveaskog delat ut närmare 900 miljoner till svenska staten. Ett värdefullt bidrag till en gemensam välfärd. En lägre avkastning innebär ett antal miljoner kronor mindre till statskassan. Risken är uppenbar att biologisk mångfald ställs mot insatser till förmån för äldre, funktionsnedsatta och sjuka. Hur det kan gå till, såg vi när regeringen nyligen gav besked om fortsatt låg moms för landets naturguider. En investering i växtkraft på landsbygden, som brutalt sågades av Moderaterna i TV och debattartiklar. Genom att raljera kring begreppet ”bäversafari” ställdes guide- och upplevelseföretag mot polis och äldre.

En investering i växtkraft på landsbygden, som brutalt sågades av Moderaterna i TV och debattartiklar.

Givetvis är det viktigt och riktigt att argumentera för att höga naturvärden och biologisk mångfald har ett egenvärde. Något som inte alltid kan bokföras i kronor och ören. Men gör vi inte ett angeläget naturskyddsarbete onödigt svårt, om vi förorsakar en politisk debatt där magiska naturskogar ställs mot nedskärningar i vård, skola och omsorg? Särskilt när det faktiskt finns alternativa ekonomiska verksamheter, som lokalt skapar större mervärden av gemensamt ägda skogar än konventionellt trakthyggesbruk.

Det blir onödigt svårt om vackra och vilda naturskogar ställs mot gemensam välfärd. Foto: Staffan Widstrand

Jag tänker på en bred allians mellan biologisk mångfald, naturturism och friluftsliv, som för kommunalråd i glesbygdskommuner och många av landsbygdens markägare borde vara mer intressant än tillfälliga besök av högeffektiva skördare eller utländska gästarbetare som sätter nya granplantor. En första analys av Sveaskogs ekoparker ger en fingervisning om potentialen i en pakt mellan ekologi, ekonomi och rekreation.

Med åren har dock glansen bleknat och förvaltningen av ekoparkerna ifrågasatts i flera kritiska reportage…

Det har gått drygt 15 år sedan Sveaskogs första ekopark invigdes. Idag har vi 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar, vilket motsvarar fem procent av vårt statliga bolags totala skogsinnehav. Till en början fick satsningen ett varmt mottagande av naturvänner och 2003 tilldelades initiativet Världsnaturfondens WWF:s utmärkelse ”Gåva till jorden”. Med åren har dock glansen bleknat och förvaltningen av ekoparkerna ifrågasatts i flera kritiska reportage i Sveriges Natur, Land Skogsbruk och Sveriges Radios program Kaliber. Nyligen krävde WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman att ekoparkernas status måste återupprättas. Detta samtidigt som flera tidigare medarbetare, som i praktiken format och utvecklat ekoparksmodellen, nu offentligt kritiserar Sveaskog för att prioritera ned naturvården.

Runt Tivedens nationalpark finns nu en zon med buffertskogar. Ett sätt att maximera nyttan för Sverige och dess befolkning. Foto: Per Jiborn

Trots en ifrågasatt skön- och grönmålning är det möjligt att analysera kostnader och nyttor av våra ekoparker. I bolagets årsredovisningar saknas information om prislappen på ekoparkerna, men utifrån nettoomsättning och volymen av levererad råvara från de egna skogarna går det att göra en kvalificerad gissning. En uppskattning som Sveaskog har ombetts kommentera, men ännu inte besvarat. En gissning i överkant är att prislappen för ekoparkernas skydd under 50 år landar på totalt 4,7 miljarder kronor, vilket motsvarar minskade intäkter på drygt 90 miljoner per år. Personer med god insyn i Sveaskog menar att siffran egentligen är avsevärt lägre. Ur ett ägarperspektiv, det vill säga för riksdag och Finansdepartement, är det kanske mer intressant att veta hur ekoparkerna påverkar resultatet före skatt. Då hamnar en väl tilltagen prislapp på drygt 1,5 miljarder för ett halvt sekel, vilket innebär ett försämrat resultat på drygt 30 miljoner per år.

Tillsammans skapade alltså bara dessa tre exempel lokala turismintäkter på 77 miljoner kronor, vilket är nästan lika mycket som kostnaden för alla 37 ekoparker.

Svårare är att beräkna värdet på naturturismen som verkar i och runt ekoparkerna. Ett försök gjordes förra året för ekoparken Halle- och Hunneberg, där turismintäkterna uppskattades till 15 miljoner kronor årligen. Halle- och Hunneberg är en välbesökt ekopark, men utbudet av upplevelser och aktiviteter är begränsat och det saknas ett välprofilerat boende i direkt anslutning till parken. Att naturnära boende sannolikt är den främsta intäktskällan visar siffror från Ombergs Turisthotell. Enligt företagets bokslut uppgick omsättning förra året till drygt elva miljoner kronor och i Ombergs ekopark finns ytterligare boenden och flera aktivitetsföretag. Sol och bad är de främsta skälen för att checka in på Böda Sands camping, men med skogen som granne spelar Sveaskogs förvaltning av den omgivande ekoparken roll. Enbart förra året omsatte Böda Sand över 50 miljoner kronor. Även här tillkommer fler boenden, guide- och aktivitetsföretag på norra Öland. Tillsammans skapade alltså bara dessa tre exempel lokala turismintäkter på 77 miljoner kronor, vilket är nästan lika mycket som kostnaden för alla 37 ekoparker. Naturturismens konto ska sedan plussas på med verksamheter i ytterligare 34 ekoparker och fler företag runt både Omberg och Böda.

Älgarna på Halle- och Hunneberg lockar många internationella besökare till Sverige. Foto: Staffan Widstrand

Än intressantare blir jämförelsen om vi tittar på hur dessa tre exempel på naturturism har utvecklats de senaste tio åren. Böda Sand har fördubblat sina intäkter medan Ombergs Turisthotell nästan har tredubblat sin omsättning. Runt Halle- och Hunneberg har gästnätterna ökat med 30 procent sedan 2013 och antalet besök fördubblats på Kungajaktmuseet Älgens Berg sedan ekoparken invigdes 2004. Värdefull tillväxt för landsbygden samtidigt som Sveaskogs omsättning i princip stått och stampat.

Däremot uppvisar naturturismen en stadig tillväxt, och branschen har en stor potential.

Analysen ovan behöver fördjupas, nyanseras och diskuteras, men det är ändå möjligt att dra två slutsatser:
1.  Naturturismen i och runt ekoparkerna skapar idag större ekonomiska mervärden för Sverige, kommuner, landsbygden och oss svenskar, än ett konventionellt skogsbruk på samma yta.
2.  Sveaskogs intäkter varierar över tid, men under de senaste tio åren är det uppenbart att bolaget har nått sitt tak. Bara stora prisökningar eller en snabbare avverkningstakt kan skapa större intäkter till statskassan. Däremot uppvisar naturturismen en stadig tillväxt, och branschen har en stor potential. Det går både att förlänga säsonger och öka naturturismens förädlingsvärde. I flera parker är dessutom naturturismen mycket outvecklad.

Viktiga kampanjer är till för att vinnas. För vår egen skull och barnens framtid. Foto: Per Jiborn

Det fortsatta opinionsarbetet för att förändra Sveaskogs uppdrag och inriktning borde därför vässas och förstärkas med dessa ekonomiska insikter. Utifrån resonemangen ovan borde det vara möjligt att kroka arm med politiker av olika färg i minst 50 berörda kommuner runt om i landet. Flera av riksdagens partier har dessutom ett särskilt fokus på landsbygd, småföretag och en strävan att hela Sverige ska leva. Bland borgerliga partier finns krafter som bryr sig om biologisk mångfald, men vi måste göra det lättare för dem att höja rösten. Det kan ske utifrån en plattform där natur- och kulturvärden kopplas samman med möjligheter till landsbygdsutveckling, entreprenörskap, nya jobb och högre skatteintäkter till kommunerna.

Läs mer om skogsskydd och naturturism:
Att äta kakan och ha den kvar

Målet med kampanjen ”Vår skog” är förändra Sveaskogs uppdrag.
45 000 namn är en utmärkt början. Nu är det dags för nästa fas, då vi vässar argumenten och skapar nya allianser till naturskogarnas förmån och framtid.

Forsränning i förvaltningsdomstolen

Forsränningen genomförs i ett större Natura 2000-område i västra Jämtland. Foto: Staffan Widstrand

Momsen för landets naturguider höjs inte i sommar. Den glädjande nyheten är en viktig seger för en allt bättre organiserad naturturism. Därmed är det dags för nästa punkt på agendan – en mer generös och tillåtande tillämpning av låg moms även för upplevelser som ridning, hundspann och forsränning. Snart avgör Högsta förvaltningsdomstolen vilken moms som ska gälla för forsränning.

Visserligen fortsätter Moderaterna att raljera om bäversafari och försöker ställa en av Sveriges största exportnäringar mot fler poliser.

När riksdagen i december klubbade igenom budgetreservationen från Moderaterna och Kristdemokraterna, innebar det att regeringen fick i uppdrag att lagstifta om en fyrfaldigt högre moms för landets naturguider. Det företagsfientliga förslaget väckte berättigad kritik och ilska runt om i Sverige. Särskilt intensiv var debatten kring årsskiftet och veckorna efteråt avvisade en lång rad remissinstanser som Tillväxtverket, Jordbruksverket, Sametinget, Naturvårdsverket, Visit Sweden, Visita, Naturturismföretagen, Hela Sverige ska leva, BirdLife Sverige och Friluftsfrämjandet tanken på en höjd moms. När januariavtalet presenterades av Annie Lööf blev det även klart att bibehållen låg moms var en informell del i uppgörelsen mellan Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Visserligen fortsätter Moderaterna att raljera om bäversafari och försöker ställa en av Sveriges största exportnäringar mot fler poliser. Men när regeringens vårbudget nu är presenterad är det klart att den lägre momsen på sex procent bibehålls för tusentals naturguider.

Vattnets virvlar ger adrenalinkickar, men även förståelse för hur ett landskap under årtusenden har formats av väder, vind och vatten. Foto: Staffan Widstrand

Framgången beror på att branschens företrädare, Naturturismföretagen, ledde opinionen med välbehövligt stöd av myndigheter, journalister, nationalekonomer, branschexperter och Centerpartiet. Guide- och upplevelseföretagens konkurrens- och attraktionskraft är nämligen en strategisk faktor, inte bara för naturturismens fortsatta tillväxt, utan även för landsbygden och besöknäringen i stort. På sikt lär den sänkta momsen på naturguidningar öka statens intäkter från en växande besöksnäring. Ett illustrativt exempel på det är norrskensturismens framgångar, som på 15 år vuxit från ingenting till flera hundra miljoner kronor. Förhoppningsvis utvärderas den sänkta momsen ordentligt om ett par år. Då kanske det visar sig att sänkt moms var viktigare för branschens utveckling än många av de senaste årens satsningar på projekt och bidrag.

Myndigheten gillade inte förslaget om sänkt moms på naturguidningar, och har därför motvilligt genomfört reformen.

Nästa steg blir nu att se till att Skatteverkets tillämpning blir mer tillåtande. Myndigheten gillade inte förslaget om sänkt moms på naturguidningar, och har därför motvilligt genomfört reformen. Konsekvensen har blivit strikta tolkningar av begreppet natur och att exkludera några av naturturismens viktigaste verksamheter. Efter kritik har verket sedan i ett par fall backat och ändrat i sin vägledning. Förra året beslutade Skatterättsnämnden att guidning i en nedlagd kalkstensgruva räknas som förevisning av ett naturområde. Resultatet är att begreppet naturområde nu tolkas generöst och i princip inbegriper all natur utanför våra tätorter. Däremot fortsätter Skatteverket att hävda att vår natur inte kan förevisas med hjälp av häst, hundspann eller forsränning. Där ska istället högsta momsen på 25 procent tillämpas.

Äventyrliga forsar avlöses av lugna partier där guiden berättar om fauna, geologi och områdets hällristningar. Foto: Staffan Widstrand

En ståndpunkt som lett till en juridisk tvist. Förra året tittade Skatterättsnämnden även närmare på forsränning, eftersom det jämtländska företaget JoPe Fors & Fjäll begärde ett förhandsbesked om vilken momssats som gäller. I december svarade Skatterättsnämnden, men det var ingen enig nämnd som stod bakom beskedet på 25 procent. Tre ledamöter, inklusive nämndens ordförande, ansåg att den aktuella turen borde betraktas som en förevisning av ett naturområde. De övriga fyra menade att forsränning per definition är en äventyrlig aktivitet som ska beskattas med högsta momsen. Som juridiskt ombud har jag tillsammans med JoPe Fors & Fjäll överklagat beslutet till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Läs mer om Moderaternas förslag om höjd moms för landets naturguider:
Företagsfientligt, okunnigt och dåligt

Efter regeringens budgetbesked är det nu klart att Högsta förvaltningsdomstolen hanterar vår överklagan senare i år. I vårt underlag argumenterar vi för att forsränning ska inkluderas i begreppet förevisning av ett naturområde utifrån både ett nationellt och europeiskt perspektiv.

Forsränning lockar ut nya grupper i naturen. Inte minst kan det bli en inkörsport till naturen för yngre målgrupper. Foto: Staffan Widstrand

En fråga gäller om sänkt moms på naturguidningar är förenligt med gällande EU-praxis eller inte. Det är oklart om detta påverkat Skatterättsnämndens bedömning, men argumentet har framförts av tunga aktörer vid flera tillfällen. Därför har vi granskat utslagen i de tre EU-domslut, som brukar anges som referenser. Där visar det sig att dessa handlar om vägtullar, sjukvårdsutrustning och erotisk film. Det vill säga verksamheter med liten eller ingen koppling alls till guidning i naturen. Väljer Högsta förvaltningsdomstolen att beakta EU:s lagstiftning, kan det rimligen bara gälla om begreppet ”förevisning av naturområden” kan inkluderas i formuleringen ”och liknande kulturella evenemang”. En skrivning i EU:s momsdirektiv som är grunden för svensk kulturmoms och bland annat innefattar cirkusar, marknader, nöjesparker, museer och djurparker.

Det som ska bedömas är om en guide i vid bemärkelse förmedlar kunskap, erfarenheter och insikter om ett naturområde eller inte.

Huvudfrågan för Högsta förvaltningsdomstolen måste bli att bedöma om forsränning är att betrakta som ett sätt att förevisa ett naturområde enligt svensk lagstiftning. Vi hävdar att så är fallet och hänvisar till den skiljaktig mening som tre av Skatterättsnämndens har skrivit. Det som ska bedömas är om en guide i vid bemärkelse förmedlar kunskap, erfarenheter och insikter om ett naturområde eller inte. Här är guidernas kunskap om området liksom tillgång till ett guidemanus väsentliga underlag för en rättssäker bedömning. Om det sedan guidas till fots, cykel, häst eller på andra vis bör i de flesta fall vara av underordnad betydelse. Vidare menar vi att det finns ytterst goda skäl att betona säkerheten, eftersom guidens förmåga och kunskap att leda deltagarna längs en säker väg i flera fall som skidåkning off-pist, klättring, långfärdsskridskor eller forsränning är livsviktig i bokstavlig mening.

Fikapausen runt elden är ett utmärkt tillfälle för att knyta samman vilda forsar med geologi, hydrologi och biologisk mångfald. Foto: Staffan Widstrand

Det är också en uppfattning som regeringen har redovisat i sina förarbeten till lagändringen och framfört till media och i möten med näringen. Däremot avvisar vi resonemanget som Skatterättsnämndens knappa majoritet för kring grad av äventyrlighet. En sådan praxis öppnar upp för avsevärt mer subjektiva bedömningar och större osäkerhet om hur lagen kommer att tolkas över tid och runt om i Sverige. Här visar vi även att Skatteverkets praxis kring fisketurer med båt, sightseeing med buss och flygning med luftballong motsäger centrala argument bakom slutsatsen att forsränning inte kan betecknas som förevisning av ett naturområde.

Vi hoppas att JoPe Fors & Fjäll drar det längsta strået, men det är ett mål som står och väger.

Nu inväntar vi Högsta förvaltningsdomstolens beslut.
Vi hoppas att JoPe Fors & Fjäll drar det längsta strået, men det är ett mål som står och väger. Även denna del av momsreformen behöver diskuteras brett. Förhoppningsvis kan Naturturismföretagen leda opinionsarbetet och andra även denna gång drar sitt strå till stacken. Det inkluderar även berörda företag, som ännu inte stöttar sin egen branschorganisation med ett medlemskap.

Läs mer om EU:s praxis för moms:
Att förevisa vilda älgar och erotisk film

Arbetet med en likvärdig och rättvis moms fortsätter. Tillsammans kan vi förbättra branschens lönsamhet och höja attraktionskraften hos de tusentals guide- och upplevelseföretag som utgör svensk natur- och ekoturism.
Det vore bra för Sverige och gynnar landsbygden.

När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Söderåsen är en nationalpark som även är vacker att cykla i. Foto: Johnér / Matton

I en färsk rapport konstaterar Naturvårdsverket att Sverige riskerar att missa sitt nationella miljökvalitetsmål Begränsad klimatpåverkan. För att lyckas ”behövs krafttag av historiska mått och en genomgripande samhällsförändring” dundrar verket och pekar ut transporter, som en strategisk sektor i närtid. På Naturvårdsverkets egen hemmaplan – förvaltningen av våra nationalparker, är det däremot svårt att se några genomgripande förändringar. Där satsas istället resurser på större parkeringsplatser, när skyddad natur ska bli tillgänglig för fler.

En rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton.

Enligt Naturvårdsverket gjordes 2,5 miljoner besök i Sveriges nationalparker under 2017. Populärast är Stenshuvud, Söderåsen, Kosterhavet och Tyresta nationalpark, där varje park noterar mer än 300 000 besök. När nationalparker ligger avsides och långt från större städer, är den egna bilen ett naturligt val för många. Vad det innebär för klimatet vet ingen. Det saknas statistik, men en rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton. Det är mindre än en halv promille av de svenska transporternas totala klimatpåverkan. Med andra ord ett utsläpp på marginalen, men ändå större än den felredovisning, som nyligen motiverade Naturvårdsverket att rikta skarp kritik mot det koleldade Värtaverket i Stockholm.

Vem har företräde på nationalparkens småvägar? Bilister, cyklister eller vandrare? Garphyttans nationalpark utanför Örebro. Foto: Elisabeth Karlsson

Att skapa klimatsmarta ressätt till 30 nationalparker och bortåt 5 000 naturreservat handlar därför främst om att inspirera, visa på möjligheter och gå före. En roll som Sverige gärna vill axla i internationella sammanhang, och som då kritiseras för att våra utsläppsminskningar är försumbara i ett globalt perspektiv. Därför är det utmärkt att Naturvårdsverket i sin rapport slår fast att ”även små länder som Sverige har potential till globalt inflytande – däribland i roller som förebilder, inspiratörer och exportörer av produkter, kunskaper, stöd och kapacitetsuppbyggnad i den globala omställningen.” Varför dessa tankar inte tillämpas här hemma i Sverige, när det handlar om att ta sig ut i skyddad natur, är därför svårt att förstå.

I ett mejl svarade nyligen en av Sveriges landshövdingar att ”klimatsmart resande är ofta en utmaning för naturvården då många skyddade områden i Sverige ligger långt från tätbebyggt område och saknar kollektivtrafik.” Så är det naturligtvis, men innebär det att det är för dyrt eller för svårt för att göra något alls?

Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil.

Sex av våra nationalparker finns på öar, som inte nås med egen bil. Återstår 24 parker där flera i norra Sverige ligger för avlägset och har för få besökare för att i ett första skede motivera särskilda insatser. Men runt hälften av landets nationalparker i södra och mellersta Sverige finns faktiskt på cykelavstånd från en tätort där bussen stannar eller ett tåg passerar. Under de senaste tio åren har tiotals miljoner kronor investerats i upprustade eller nya nationalparksentréer runt om i landet. Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil. I flera parker har konsekvensen istället blivit trafikkaos och överfulla parkeringsplatser.

Alternativet borde i flera fall vara att skapa kompletterande entréer på cykelavstånd där besökare inte bara kan hyra cykel, utan även stanna en natt eller två och spisa gott på bygdens råvaror. Det kräver dock en samverkan med traktens naturturism och att Naturvårdsverket gör upp med den beröringsskräck för svensk turism, som har präglat myndighetens politik de senaste 30 åren. Det förutsätter även ett nytt sätt att resa för oss som gillar fantastisk natur. Längre besök där vi njuter av skyddad natur i ett par dagar och använder tåg och buss för att resa till och från nationalparker och naturreservat.

Små slingriga cykelvägar öppnar på ett naturligt sätt upp reservat och nationalparker för barnfamiljer. Foto: Per Jiborn

Kostnaderna för en sådan satsning är troligen blygsamma. Detta då de flesta entréerna bör kunna drivas i nära samverkan med utvalda aktörer inom den lokala besöksnäringen. Samtidigt lär vinsterna vara flera och betydande, som ökade lokala intäkter från måltider, övernattningar, cykeluthyrning och andra turismtjänster. Ett plus blir även att vårt naturskydd förankras bättre på landsbygden. Som bonus stärks dessutom förvaltningen, när lokala entreprenörer ges tillfälle att axla en roll som ambassadörer och resurspersoner i svensk naturvård.

Då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar.

Exakt hur det ska gå till vet vi inte. Vi har nämligen aldrig försökt hantera dessa utmaningar på allvar. Men är det inte dags nu? När Naturvårdsverket förkunnar att klimatarbetet kräver krafttag av historiska mått och genomgripande förändringar, då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar. Eller menar Sveriges nya miljöminister Isabella Lövin att här i Sverige behövs varken inspiratörer och förebilder när en historisk omställning av ett helt samhälle ska göras?

Så här räknades nationalparksresornas klimatpåverkan ut.
Av 2,5 miljoner besök antas 80 procent ha gjorts med i tre personer i varje bil. Resterande uppskattas ha skett med cykel, buss, tåg eller båt. Det blir 667 000 bilresor, som förmodas ha körts i genomsnitt 100 kilometer tur och retur. Enligt Trafikverket var medelvärdet för nya personbilar 122 gram koldioxid per kilometer, vilket innebär att varje nationalparksbesök ger ett utsläpp på drygt 12 kilo. Det sammanlagda utsläppet av alla bilresor till svenska nationalparker blir då drygt 8 000 ton koldioxid.

Kan ett glashotell stärka naturskyddet?

En nationalparksentré tillsammans med ett spektakulärt glashotell kan bidra till jobb och utveckling i småländska Gullringen. Bildmontage: LAJ Illustration AB

Ett designat glashotell i ett småländskt vattenfall. Tanken är att en udda publikmagnet, tillsammans med en upprustad kraftstation, ett museum, en originell konferensanläggning och ett café, ska sätta Gullringen på kartan. Planerna är ganska långt komna och privata investerare tänker satsa minst tio miljoner kronor. De har också vinnlagt sig om att förankra förslagen i bygden och ett par informations- och samrådsmöten har mötts med gillande. Inom ett år eller två är det tänkt att allt ska vara verklighet.

Sedan följde drygt 50 år av tillväxt och ökat välstånd, men efter 1970 började maskineriet hacka.

Gullringen norr om Vimmerby speglar de småländska bruksorternas historia under de senaste hundra åren. Samhället byggdes runt de mervärden som skapades av traktens råvaror som skog och malm. I början av förra seklet kom järnvägen, man fick en tågstation och el från ett eget vattenkraftverk. Det blev ett lyft för bygden. På samma sätt som när sågverket, som senare blev Gullringshus, såg dagens ljus 1909. Sedan följde drygt 50 år av tillväxt och ökat välstånd, men efter 1970 började maskineriet hacka. Kraftverket togs ur bruk, antalet invånare vände neråt och Gullringshus varslade sina anställda och hamnade i malpåse i kölvattnet av 1990-talets ekonomiska kris.

Glashotellet är tänkt att kompletteras med en konferensanläggning inspirerad av kraftverkets vattentub. Bildmontage: LAJ Illustration AB

Idag har utvecklingen vänt. Framtidstron spirar på nytt i Gullringen. Ur resterna av Gullringshus skapades konceptet BoKlok med IKEA och Skanska som ägare. Just nu investeras ett par hundra miljoner kronor, så att än fler färdigbyggda lägenheter kan tillverkas. Det betyder fler jobb i bygden. Som grädde på moset projekteras dessutom ett unikt glashotell i ett vattenfall. Sammantaget blir detta en efterlängtad nytändning.

Naturvårdsverket och länsstyrelse kan visa att naturvården bryr sig och välja att samverka med lokalsamhället.

Men vad har småländsk investeringslust med den närliggande nationalparken Norra Kvill att göra? En koppling är att parken finns på behagligt cykelavstånd och kanske kan framtida besökare bidra till att tåget på nytt gör ett stopp i Gullringen. Men än viktigare är tillfället att bli en del i ett vinnande lag. Naturvårdsverket och länsstyrelse kan visa att naturvården bryr sig och välja att samverka med lokalsamhället. Varför det är bra för biologisk mångfald, kan kanske en inlandskommun i Norrlands ge svar på.

Norra Kvills nationalpark lockar varje år bortåt 12 000 besökare. Om tio procent av besökarna väljer att komma via Gullringen och göra en övernattning, innebär det lokala turismintäkter på runt en miljon kronor varje år. Foto: Martin Borg

I Sorsele regerar Vänsterpartiet och Centerpartiet tillsammans. En ovanlig allians kan tyckas, men än märkligare är att kittet mellan partierna bland annat består av ett svuret motstånd mot fler nationalparker och naturreservat. Kommunalrådet Kjell Öjeryd (V) förklarar:
– Ett naturreservat skulle förstöra möjligheterna till exploatering av marken.

En logisk ståndpunkt om man är övertygad om att nya jobb och välstånd på landsbygden enbart kan skapas av gruvdrift, nerhuggna skogar och exploaterade vattendrag. En vitt spridd uppfattning, som står i vägen för oss som gillar vild och vacker natur. I Sorsele är den verklighetsbilden särskilt problematisk, eftersom ett par värdefulla naturskogar just nu hotas av avverkning. När arbetstillfällen ställs mot omistliga naturvärden, då drar alltför ofta naturvården det kortaste strået. Därför måste vi förändra bilden av skyddad natur hos många av våra beslutsfattare. Naturskyddet har inte råd att fortsätta att förknippas med enbart rödlistade arter. Vi måste använda oss av fler argument och inte minst visa att naturvården kan vara en del av en positiv lokal utveckling.

…men än märkligare är att kittet mellan partierna bland annat består av ett svuret motstånd mot fler nationalparker.

Just nu har länsstyrelsen i Kalmar en unik möjlighet att bryta ny mark. Det genom att söka samverkan med pigga entreprenörer och en positivt sinnad lokalbefolkning. När en ny upprustad entré nästa år ska byggas i direkt anslutning till nationalparken, då är det läge att även satsa på en alternativ väg in till nationalparken. En officiell entré för Norra Kvill i Gullringen, som välkomnar de som vill resa klimatsmart eller saknar egen bil. Som blir start- och slutpunkt för besökare som önskar stanna längre och vill förlänga vistelsen med ett cykeläventyr, kolla på spännande arkitektur, göra ett cafébesök och stanna en natt eller två.

Kan ett småländskt vattenfall bli början på en samverkan mellan offentligt förvaltad natur och professionell natur- och ekoturism? Foto: LAJ Illustration AB

Kostnaden är marginell samtidigt som den samhällsekonomiska vinsten i form av ett klimatanpassat resande och nya lokala arbetstillfällen är påtaglig. Och än viktigare är att om länsstyrelsen tar chansen, då kan vi rucka en aning på många svenskars bild av skyddad natur. I praktiken kan vi visa att naturskydd inte bara handlar om fantastiska skogar med mäktiga träd och sällsynta arter. Utan att naturvård även kan förknippas med tågstopp, lokal cykeluthyrning och nya gästnätter i trakten.

Då arbetar vi inte bara med naturen, utan också med människorna som bor runt omkring. En investering i framtiden som är guld värd, när nästa nationalpark och reservat behöver bildas.

Missa inte möjligheterna runt Norra Kvill

Varför blomstrar inte naturturismen runt våra nationalparker? Foto: Martin Borg

Flera av Sveriges statsministrar har framhållit naturturismens möjligheter. Göran Persson skrev att naturvårdspolitiken ska skapa möjligheter för mer naturturism. Fredrik Reinfeldt ville att skyddad natur blir ”en resurs för bland annat landsbygdsutveckling, turism och folkhälsa.” Och i sin första regeringsförklaring tillkännagav Stefan Löfven att ekoturismen skulle stärkas. I minst 20 år har vi pratat sysselsättning i och runt skyddad natur. Några jobb har givetvis tillkommit, men på det stora hela står processen och stampar. Varför blomstrar inte natur- och ekoturismen i våra reservat och nationalparker? Kanske kan en närmare titt på den småländska nationalparken Norra Kvill ge några svar.

Gamla tallar och mäktiga granar lockar drygt 10 000 personer varje år, men Pippi och hennes vänner drar 50 gånger fler.

För ett upptaget kommunalråd är nationalparken Norra Kvill varken störst, bäst eller vackrast. Drygt hundra hektar uråldrig småländsk barrskog är inte att förakta, men Sarek i norr är nästan två tusen gånger större. Den småländska parken är även en dvärg jämfört med grannen – Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Gamla tallar och mäktiga granar lockar drygt 10 000 personer varje år, men Pippi och hennes vänner drar 50 gånger fler. Och jämför vi omsättning, jobb och skatt till kommunen, då kan nationalparken i princip kasta in handduken.

Under tidig vår hörs sparvugglan i nationalparken. Foto: Johnér / Matton

Eller kanske ändå inte? Jag tror att Norra Kvills attraktionskraft är större än de flesta inser. Parken lockar svenskar, tyskar, holländare och andra européer. Nordisk urskog uppskattas och en nationalpark är en stark magnet. När riktiga skogar blir allt mer sällsynta, då har Norra Kvill potential. Men det förutsätter att vi ser möjligheterna, inte minst traktens markägare, besöksnäring och politiska beslutsfattare. Någon måste berätta om naturskogens dragningskraft och gärna flera gånger. Ett budskap som handlar om mer än rödlistade arter. Gärna med fokus på fler gästnätter, köp i gårdsbutiker, uthyrda cyklar, lustfyllda guidedagar och nöjda besökare. Om det sker, då lär även politikerna lyssna. Ett gyllene tillfälle för naturvården att bygga vänskapsband med andra än de redan frälsta.

Det är trist att konstatera, men för de flesta av oss, som inte är hängivna biologer, räcker det sällan med knärot, svartoxe och rosenticka.

Det är kanske oförskämt, men för många svenskar lär dagens koncept för att besöka Norra Kvill framstå som slätstruket. Ett dagsbesök i egen bil där parkeringsplatsen är start- och målpunkt för två rundvandringar på egen hand. Däremot lyser spännande aktiviteter, naturliga äventyr, kunniga guider, god mat, möten med traktens människor och lokal logi med sin frånvaro. Det är trist att konstatera, men för de flesta av oss, som inte är hängivna biologer, räcker det sällan med knärot, svartoxe och rosenticka.

Nu planerar länsstyrelsen i Kalmar för en ny entré. Budgeten är anspråkslös jämfört med flera andra entréprojekt i svenska nationalparker de senaste åren. Drygt två miljoner kronor är ändå en hyfsad summa pengar, och en entré är ett kraftfullt verktyg som styr besöken till och i en nationalpark. Varje entréprojekt borde därför svara på frågor som hur vill vi att besökaren ska resa dit? Och hur entrén kan bidra till fler övernattningar, måltider och guidade upplevelser i närområdet? En väl genomtänkt entré borde bidra till traktens välfärd, nya jobb och inte minst ett bredare och mer attraktivt utbud av naturliga äventyr för olika grupper av besökare. Eller som Reinfeldt skrev – ”en resurs för … landsbygdsutveckling, turism och folkhälsa.”

Kommande generationer blir kanske bättre på att lyfta blicken. Foto: Sven Persson/IBL

Men dessa frågor har inte ställts i andra entréprojekt med större budget, så varför tänka nytt i Småland? Istället rullar Norra Kvill på i gamla hjulspår. Fler besökare i egen bil hanteras med en större parkeringsplats. En sliten infrastruktur ersätts med ny toalett, eldstad, sopstation och vindskydd. Delar av entrén tillgängliggörs dessutom för funktionshindrade. Det innebär visserligen en del schaktning i själva nationalparken och upphävt strandskydd. Men det är nog inte så svårt, när länsstyrelsen själv beslutar. Vidare görs en informationssatsning i form av bland annat skyltmaterial, folderställ och ledmarkeringar. Som kronan på verket ska en gyllene stjärna i lättbetong placeras bland de gamla träden. En markör för nationalparken med en budgeterad prislapp på 350 000 kronor.

Det är utmärkt att parkens besökare informeras. Många av nationalparkernas entréer är dessutom snygga med en genomtänkt design och ett genomarbetat pedagogiskt budskap. Men frågan är vart riksdagens andra önskemål tog vägen? Om ett politiskt mål är lokal utveckling, då borde väl Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser lyfta blicken och fundera på hur en nationalpark på bästa vis kan interagera med traktens besöksnäring?

… och på vägen passeras Sveriges äldsta ek – Kvilleken

På cykelavstånd ligger Gullringen och Södra Vi, och området där emellan verkar vara fullt av slingriga skogsvägar för spännande cykelturer. En vandringsled går redan från Södra Vi med riktning mot nationalparken och på vägen passeras Sveriges äldsta ek – Kvilleken. Enligt turistbyrån i Vimmerby finns ett par logimöjligheter i närområdet och i Gullringen finns storslagna planer på en investering i ett glashotell i ett vattenfall. Att satsa på cykeluthyrning och vandringspaket borde vara en naturlig affärsutveckling, men det förutsätter att någon ser möjligheten och vill satsa. Ett sätt att stimulera processen vore att undersöka varianten att lägga en alternativ entré i någon av tätorterna. Finns det intresserade entreprenörer kan samhällets bidrag begränsas till skyltmaterial, folderställ och en hänvisning från parkens webbsida. Men dessa tillfällen missar en närsynt länsstyrelse, när den inte lyfter blicken och försöker tänka nytt. Och det är inte de enda möjligheterna som ignoreras.

Parkens många döda träd i olika åldrar innebär mat för hackspettar. Foto. Staffan Widstrand

Den senaste tiden har FN och ledande forskare upprepat sitt budskap om att utsläppen av växthusgaser måste minskas radikalt och nu. Att en länsstyrelse tillsammans med Naturvårdsverket, som är en myndighet med ett avgörande ansvar för Sveriges klimatarbete, inte ens resonerar kring hur fler kan besöka Sveriges nationalparker utan egen bil är minst sagt förvånande. Vilka signaler sänder det till näringsliv, andra myndigheter och samhället i stort? Om Naturvårdsverket inte är föregångare på sin egen hemmaplan, vem ska då visa vägen?

Och en möjlig lösning verkar finnas i närtid till en rimlig kostnad. Tåget mellan Linköping och Kalmar passerar nämligen inte bara Vimmerby, utan även Gullringen och Södra Vi. Problemet idag är att tågen inte stannar där. Det är något som traktens näringsliv och politiker försöker ändra på. Kan Naturvårdsverket och länsstyrelsen bli tungan på vågen, då vore det kanske möjligt att redan i år marknadsföra Norra Kvills nationalpark som ett klimatsmart resmål. Ett alternativ som kan få tyska naturvänner att avstå en ny husbil.

Den kritiken omfattar i så fall även två, snart tre, miljöministrar från ett parti vars huvudbudskap är ”Nu. Klimatet kan inte vänta”.

Norra Kvill är inget undantag. Närsynthet och tunnelseende är vanligt på länsstyrelser och Naturvårdsverk. Varför riksdagens ambitioner när det gäller naturskydd, klimat och landsbygdsutveckling inte förverkligas runt våra skyddade områden är en gåta. Någon menar att våra miljöministrar inte varit tillräckligt aktiva. Den kritiken omfattar i så fall även två, snart tre, miljöministrar från ett parti vars huvudbudskap är ”Nu. Klimatet kan inte vänta”. Är det inte hög tid att Norra Kvill och andra nationalparker blir föredömen, som visar att det är möjligt att både skapa jobb och inleda en grön omställning? Kostnaden ryms inom befintlig budget, åtminstone om gyllene stjärnor prioriteras bort. Som välkommen bonuseffekt kanske fler svenskar hittar ut i en fantastisk biologisk mångfald, som vi naturvänner vill vårda, värna och visa upp.

Uppdaterad den 1 februari 2019.

Att förevisa vilda älgar och erotisk film

Brunstiga älgar har mer gemensamt med belgisk sexfilm än de flesta tror. Foto: Staffan Widstrand

De senaste veckorna har en omfattande debatt rasat om Moderaternas försök att höja momsen för landets naturguider. Svenskt Näringsliv har rapporterat om effekterna i norr. Fiskejournalen har publicerat viktiga nyheter där Centern och Socialdemokraterna har lovat att arbeta för en bibehållen låg moms. Själv intervjuades jag i veckan av Land och mitt tidigare blogginlägg Företagsfientligt, okunnigt och dåligt har fått stor spridning inom besöksnäringen. Samtidig har moderata företrädare försökt svara på kritiken. De har inte haft det helt lätt, men det hedrar dem att de försöker och när någon argumenterar, då försöker jag lyssna. Däremot hade jag inte väntat mig att de moderata motargumenten skulle leda till en erotisk nattklubb i Belgien. Men låt oss ta det från början.

Att värna attraktionskraften i Sveriges främsta reseanledningar, som ofta är naturbaserade, är helt nödvändigt om besöksnäringen ska fortsätta att skapa jobb och tillväxt runt om i hela Sverige.

Dagen innan Lucia beslutade en majoritet i riksdagen att redan till sommaren återställa momsen på naturguidningar till 25 procent. Det innebär att företag som erbjuder guidade upplevelser i svensk natur får dagens moms på sex procent fyrfaldigad. Nu är förslaget ute på remiss och förhoppningsvis kommer svaren handla om naturturismens konkurrens- och växtkraft. Att värna attraktionskraften i Sveriges främsta reseanledningar, som ofta är naturbaserade, är helt nödvändigt om besöksnäringen ska fortsätta att skapa jobb och tillväxt runt om i hela Sverige. Men det handlar även om att tillgängliggöra fantastisk natur för fler, skapa ekonomiska mervärden kring skyddade områden, och stimulera en mer hållbar och klimatsmart utveckling på landsbygden.

Klyftan mellan stad måste minska och då är det rimligt med likande villkor för både städernas och landsbygdens reseanledningar. Foto: Staffan Widstrand

Våra argument har också handlat om lika villkor för städernas och landsbygdens reseanledningar. Tillsammans med nationalekonomen Stefan Fölster skrev jag ett debattinlägg på Dagens Samhälle innan jul.
”Därför är det olyckligt att Moderaternas nyligen antagna budgetreservation innehåller förslag om kraftigt höjd moms för naturguider, medan storstädernas musik, teater, idrott och annan kultur ofta är momsbefriad och sällan beskattas med mer än sex procent i moms. Förslaget lär öka klyftorna mellan stad och land och kommer inte tjäna Sverige som attraktivt resmål.”

Det moderata svaret i mellandagarna blev överraskande positivt.
”Landsbygdens konkurrenskraft måste stärkas och principiellt är vi inte emot en låg moms på naturguider. Men reformen har varit otydlig, byråkratisk och få företag har fått ta del av den. Det är långt ifrån tillräckligt och mer behöver göras” skrev två moderata riksdagsledamöter.

Och med en liknande formulering bemöttes även kritiken i Land.
”Momssänkningen för turistguider var ingen dålig reform, men den var för smal och för få företag kom i åtnjutande. Vi har gjort avvägningar där stora breda reformer prioriterats.”

Några av de stora breda reformerna som gynnar landsbygden är enligt Moderaterna avskaffad flygskatt, stopp för inventering av skogarnas nyckelbiotoper och sänkt skatt på bensin och diesel. Däremot verkar inte förslag som både värnar framtidens klimat och bidrar till nya jobb på landsbygden stå särskilt högt på Moderaternas agenda.

Att gå en rond mot Lagrådet, som samlar några av landets kunnigaste jurister, är ingen enkel match.

Den moderata logiken att momssänkningens begränsningar ska rättas till med återställd högre moms för alla naturguider är också svår att begripa. Jag utesluter inte andra sätt att lagstifta på området, men upplägget att likställa förevisning av naturområde med besök i djurparker är enligt min mening en tillfredsställande lösning som minskar klyftan mellan stad och land. Att forsränning, hundspann och turridning ännu inte fått ta del av den lägre momsen är inte den förra regeringens fel. Den kritiken bör riktas mot Skatteverket som nitiskt försökt begränsa reformens omfattning.

Tvisten om forsränning ska inkluderas i begreppet förevisning av naturområde fortsätter. Innan jul överklagades Skatterättsnämndens beslut till Högsta förvaltningsdomstolen. Foto: Staffan Widstrand

En annan moderat invändning, hämtad från Skatteverket och Lagrådet, är att den sänkta momsen kan strida mot EU-rätten. Ett tufft argument att knäcka för oss som saknar juridisk spetskompetens på området. Att gå en rond mot Lagrådet, som samlar några av landets kunnigaste jurister, är ingen enkel match. Däremot kan man ju tycka att lagstiftning, även den som styr EU:s regelverk, borde vara begriplig och förutsägbar för oss medborgare.

Det är EU:s så kallade mervärdesskattedirektiv, som styr medlemsländernas lagstiftning när det gäller moms. I direktivets tredje bilaga (sidan 69) finns en förteckning över varor och tjänster som enligt EU kan beskattas med lägre moms. Visserligen saknas, åtminstone på den sidan, en förklaring till urvalet av undantag, men någon tanke fanns rimligen hos lagstiftarna. Jag tycker mig urskilja minst tre principer. Den första handlar om att livets nödtorft inte ska överbeskattas. Här ger bilagan exempel som att lägre moms är möjlig för livsmedel, sjukvård, läkemedel, sophämtning och begravningar. Den andra principen verkar ha som mål att uppmuntra andlig utveckling i en sund kropp. Därför kan momsen sänkas för bland annat böcker, tidningar, radio, teater, konserter och idrott. En tredje ambitionen förefaller vara att gynna internationell gemenskap. Rimligt då EU är sprunget ur ett projekt för fred och säkerhet i Europa, och där frihandel och fri rörlighet är unionens grundvalar. Lägre moms för turismtjänster som hotell, nöjesparker, camping, persontransporter och andra kulturella evenemang blir då logiskt.

På det hela taget en ganska träffande beskrivning av den verklighet som Sveriges naturguider har haft att hantera de senaste decennierna.

Jag avundas inte Skatteverkets uppdrag att avgöra vad som är vad, och dra gränser mellan olika verksamheter. Oavsett hur gränserna dras blir resultatet lätt bisarra inkonsekvenser som hängs ut i media. Låt mig nämna några exempel från de senaste åren. Häst och vagn räknas som persontransport, men hundspann gör det inte. Lektioner i ridhus anses vara idrott, men ridning i skogen är det inte. Inträde till djurpark ingår i den lägre kulturmomsen, medan en guidad älgsafari inte gjorde det. I vilken mån dessa dragna gränser är förenliga med EU-rätten vet jag inte. Däremot blev jag varse att när den förra regeringen med goda argument föreslog en lägre moms för förevisning av naturområde, då svarade Lagrådet att detta inte var förenligt med EU:s regelverk.

I sitt korta svar till regeringen i slutet av maj 2017 skriver Lagrådet att lagändringen förväntas skapa gränsdragningsproblem, är otydligt utformad och att förslaget framstår som mycket oprecist. Lagrådet hävdar att denna bristande precision innebär osäkerhet för de skattskyldiga. På det hela taget en ganska träffande beskrivning av den verklighet som Sveriges naturguider har haft att hantera de senaste decennierna.

Kanske finns det en koppling mellan vårens tjäderspel i svenska skogar och belgisk erotisk film. Jag väntar med spänning på Lagrådets klargörande i frågan. Foto: Staffan Widstrand

Den tunga invändningen avlossas längre ner när Lagrådet avfärdar tanken att förevisning av naturområde kan likställas med inträde till djurparker.
”Redan det förhållandet att tillträdet till naturen inte är avgiftsbelagt utgör en väsentlig skillnad. Skillnaden mellan ett besök i en zoologisk trädgård och till exempel deltagande i en jakt- eller fisketur torde vara påtaglig. Det kan därför enligt Lagrådets mening inte finnas grund för att anse att skatteneutralitetsprincipen motiverar en lägre skattesats för de aktuella förevisningarna.”

För att ge ytterligare tyngd i sin argumentation hänvisar de namnkunniga juristerna till en EU-dom på området. En vägledande dom som rimligen borde handla om hur en djurpark definieras eller om guidningar enligt EU-rätten kan ske utanför en inhägnad. Att luta sig mot en tvist som behandlar något annat och där skillnaden, för att använda rådets egen formulering, ”torde vara påtaglig”, riskerar att uppfattas om ologiskt och ohederligt.

En tvist som handlar om hur begreppet ”biograf” ska tolkas när erotisk film förevisas i enskilda bås i det belgiska bolagets Erotic Center BVBA:s lokaler.

Men så är fallet. Underlagets enda citat från en vägledande dom hämtas från EU-domstolens avgörande den 18 mars 2010 i målet C-3/09. En tvist som handlar om hur begreppet ”biograf” ska tolkas när erotisk film förevisas i enskilda bås i det belgiska bolagets Erotic Center BVBA:s lokaler. På vilket sätt den domen är relevant för Lagrådets uppfattning framgår inte. Inte heller lyckas jag hitta något principiellt resonemang i domen som bringar klarhet i frågan om inträde till en djurpark kan likställas med betalningen till en naturguide. Varför Lagrådet över huvud taget refererar till domen förstår jag inte, men respekten och förtroendet för högre juridiska instanser fick sig en törn.

Kanske är det en tröst att det inte är första gången som Lagrådet sätter sig på tvären mot progressiva reformer. Jan Bergqvist (S), tidigare riksdagsledamot, hävdade i en artikel i Dagens Nyheter i juni 1995 att Lagrådet genom historien har motsatt sig åtta timmars arbetsdag, utökad semester, barnavårdslagen och kvinnliga domare.

Nästa vecka kan förhoppningsvis många av Sveriges naturguider dra en suck av lättnad. Foto: Staffan Widstrand

Därmed faller ännu ett moderat argument platt till marken. Läxan, för både moderater och oss andra, borde bli att vara mer källkritiska när vi bedömer våra högsta juristers sanningar.  Nästa vecka hoppas jag att förslaget att höja momsen för Sverige naturguider går i graven.
Det är bra för alla inblandade.