Arbetstillfällen – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

11 januari, 202311 januari, 2023

Skriver Sveaskog om historien i Böda?

Avverkningarna i Böda ekopark är avslutade. Åtminstone för den här gången. Efterspelet har handlat om varför träden fälldes. På Twitter har jag kritiserats för att sprida felaktig information, när jag påstått att det har handlat om att leverera råvara till industrin. Statliga Sveaskog försöker å sin sida skapa en berättelse om att avverkningarna gjordes för att främja ekoparkens natur- och kulturvärden.

Att avverka skogar under ett pågående utredningsarbete är ett märkligt förhållningssätt, eftersom det är okänt vilka slutsatserna blir.

Den 3 oktober anlände skogsmaskinerna till Böda ekopark. Sveaskogs avsikt var att avverka nio bestånd på totalt 25 hektar. Detta samtidigt som Naturvårdsverket utreder om ekoparken ska ombildas till en framtida nationalpark. Att avverka skogar under ett pågående utredningsarbete är ett märkligt förhållningssätt, eftersom det är okänt vilka slutsatserna blir. Därför reagerade Naturskyddsföreningen. Både kretsen på Öland och länsförbundet i Kalmar skrev till länsstyrelsen. Kravet var att stoppa de pågående avverkningarna.

En månad senare, i början av november, stoppades avverkningarna. Sannolikt blev kritiken för omfattande och Sveaskog valde att spara tre mindre bestånd på totalt fyra hektar. Kanske de mest värdefulla bestånden, eftersom länsstyrelsens här pekat på gott om död ved och förekomst av sällsynta orkidéer. Stoppet blev en viktig delseger för den ideella naturvården, och visar att ett aktivt opinionsarbete ger resultat.

En skog avverkas på några få dagar, men det tar 70 år eller mer att få tillbaka den.

Men efterspelet har präglats av varför Sveaskog valde att avverka i en möjlig framtida nationalpark. Först gjorde naturfilmaren Patrik Waernbaum ett inslag från ekoparken, som bland annat visar de mer än manshöga virkestravarna. I en insändare i Ölandsbladet föreslog sedan medlemmar i Naturskyddsföreningen att oberoende forskare borde utvärdera ekoparkens första 15 år. Särskilt mot bakgrund av att flera åtgärder de senaste åren mer verkar ha handlat om råvaruleveranser än att värna skogarnas naturvärden. I november gjorde även en journaliststudent ett eget nyhetsinslag om avverkningarna i Böda. Där förnekar Sveaskog att avverkningarna görs för att säkra råvara, och svarar istället att syftet är att öppna upp skogen och gynna lövträd. Om inget görs kommer ekoparken enligt bolaget att präglas av mörka granskogar om 50 år.

Skogar växer långsamt. Det talar för att det klokaste vore att avvakta Naturvårdsverkets utredning. Oönskade mörka skogar om ett halvt sekel förklarar inte varför Sveaskog avverkningsanmälde 17 bestånd på totalt 50 hektar i somras. Alltså flera veckor efter att regeringen hade gett Naturvårdsverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för en möjlig nationalpark i Böda. En skog avverkas på några få dagar, men det tar 70 år eller mer att få tillbaka den.

En sådan åtgärd skapar stora mängder död ved och gynnar sannolikt även vattensituationen på norra Öland.

Och om Naturvårdsverkets slutsats blir en framtida nationalpark, handlar arbetet inte om att avverka med förstärkt hänsyn. Istället ska vi återskapa naturskogar med höga upplevelsevärden och rik biologisk mångfald så fort och effektivt som möjligt. Då finns det helt andra alternativ i verktygslådan. En första möjlighet är att återskapa de sumpskogar och våtmarker som torrlades på 1800-talet. En sådan åtgärd skapar stora mängder död ved och gynnar sannolikt även vattensituationen på norra Öland. Ett annat alternativ är mer skogsbete, vilket under århundraden, kanske årtusenden, präglade skogarna på norra Öland. Nackdelen är att inget av dessa två alternativ skapar manshöga virkestravar. Därför verkar de inte heller ha funnits med i Sveaskogs samtal med länsstyrelsen.

När jag har twittrat om att uttaget av råvara i Böda var det främsta skälet bakom avverkningarna, har Sveaskogs vd svarat att jag sprider felaktig information. Strax innan jul sände även SVT Småland två nyhetsinslag, vilka väl illustrerar våra två ståndpunkter. I det ena inslaget hävdar Naturskyddsföreningen och jag att avverkningarna borde ha pausats under Naturvårdsverkets utredning. I det andra är budskapet från Sveaskog att åtgärderna är ganska odramatiska. Det handlar helt enkelt om naturvårdande skötsel enligt ekoparkens plan. Sveaskogs mål är inte råvaran, utan ambitionen är att gynna områdets natur- och kulturvärden. Några veckor tidigare, i mitten av november, var däremot förklaringen på Sveaskogs webbsida delvis en annan: ”Det rör sig om mindre avverkningar i vanliga produktionsklassade skogar utan höga naturvärden. Samtliga är genomförda i dialog med Länsstyrelsen och följer den ekoparksplan som reglerar skötseln i ekoparken.”

Oroväckande mycket i ett område som riksdagens majoritet precis pekat ut som en möjlig framtida nationalpark.

Vilken bild är korrekt? Handlade avverkningarna i ekoparken främst om att få fram råvara till skogsindustrin eller för att främja den biologiska mångfalden? Svaret framträder om vi tittar närmare på vad som hände innan träden fälldes i Böda. Den 3 maj 2022 träffades Sveaskog, Skogsstyrelsen och Kalmars länsstyrelse för ett årligt förvaltningsmöte. Drygt en månad tidigare hade riksdagen behandlat regeringens skogsproposition, där Böda och tre andra ekoparker pekades ut som möjliga nationalparker. Riksdagen beslutade att ställa sig bakom Miljö- och jordbruksutskottets betänkande. I korthet ville utskottet öka takten i arbetet med nya nationalparker, fortsätta utvecklingen av naturturism i anslutning till skyddad natur och menade att besöksnäringens nationella naturturismstrategi bör beaktas i arbetet.

Men riksdagens beslut nämndes inte i kallelsen till förvaltningsmötet om Böda. Inte heller vittnar mötesanteckningarna om några samtal om en framtida nationalpark. Om frågan diskuterades på mötet vet vi inte. Däremot visar mötesanteckningarna att Sveaskog presenterade skogliga åtgärder på totalt 200 hektar i ekoparken – 40 hektar hyggesfria avverkningar, 60 hektar naturvårdshuggningar och 100 hektar gallringar. Oroväckande mycket i ett område som riksdagens majoritet precis pekat ut som en möjlig framtida nationalpark.

Men Sveaskog tog ingen notis av länsstyrelsens synpunkter.

I augusti anmälde Sveaskog ytterligare fem föryngringsavverkningar. Underlagen för de aktuella nio bestånden visar att det handlade om just föryngringsavverkningar. Inte i något fall är alternativen ”avverkning för annat ändamål än virkesproduktion” eller ”avverkning för att bevara och utveckla natur- och kulturmiljövärden” ikryssade. Det borde de ha varit om de främst handlat om naturvårdande skötsel. Den 10 augusti meddelade länsstyrelsen att de med undantag för ett bestånd inte hade några synpunkter på de åtgärder som Sveaskog hade redovisat för samråd i maj. Samtidigt verkar det vara förvirrat kring vilka bestånd som avses, eftersom Sveaskog har infört nya id-nummer, vilka varken Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen har tillgång till.

Trots samrådet i maj ser det ut som att en viss panik uppstod på länsstyrelsen när skogsmaskinerna rullade in i Böda ekopark den 3 oktober. Hade samråd verkligen skett kring alla planerade avverkningar? En lokal arkeolog ombads omgående yttra sig över ett av bestånden. Tre dagar senare, den 6 oktober, mejlade länsstyrelsen sina kommentarer till Sveaskog. För tre bestånd var länsstyrelsens kommentar att det vore bättre att lämna orört. Ett fjärde bestånd beskrevs som ”skog av bondeskogskaraktär med gott om lågor”. Men Sveaskog tog ingen notis av länsstyrelsens synpunkter. Det var först fyra veckor senare och efter omfattande kritik, som länsstyrelsen meddelade att tre bestånd skulle sparas.

Samma uppgift finns i Sveaskogs presskommentar från den 14 november, men länsstyrelsen i Kalmar tillbakavisar detta.

Sveaskogs svar väcker flera frågor. Har riksdagens och regeringens beslut diskuterats med länsstyrelsen? När i så fall, och varför är det inte dokumenterat? Vidare påstår SVT Småland att ”när det beslutades att Böda ekopark skulle utredas till nationalpark bestämde Sveaskog och länsstyrelsen att skötseln skulle fortsätta enligt den ekoparksplan som idag finns för Böda.” Samma uppgift finns i Sveaskogs presskommentar från den 14 november, men länsstyrelsen i Kalmar tillbakavisar detta. Istället menar länsstyrelsen att ekoparksplanerna är vilande medan Naturvårdsverkets utredning pågår.

Det är också märkligt att Sveaskog hävdar att avverkningarna handlade om att förstärka området naturvärden, när alla kända underlag visar att syftet var att plocka ut skogsråvara? Och varför uppger Sveaskog att alla planerade avverkningar har skett i samklang med länsstyrelsen, när länsstyrelsen pekar på att tre, möjligen fyra, bestånd borde lämnas orörda? Handlar efterspelet om att statliga Sveaskog ännu en gång försöker skriva om historien?

24 oktober, 202225 oktober, 2022

Varför fälls träden i Böda ekopark?

I juni gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheten att omvandla fyra ekoparker till nationalparker. En av dem är Böda. Samtidigt avverkar Sveaskog i ekoparken. Varför har ett statligt bolag så bråttom att fälla träden i en möjlig framtida nationalpark?

Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar.

Böda ekopark på norra Öland är en av statliga Sveaskogs 37 ekoparker. Totalt omfattar ekoparken 5 800 hektar, varav 5 400 hektar består av produktiv skogsmark. Enligt Sveaskog är ekoparkerna flaggskeppen i bolagets stora naturvårdssatsning. I ekoparksplanen för Böda står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Andelen naturvård i en ekopark ska vara minst 50 procent. I Böda anges arealen för naturvård till 52 procent. Generöst och betryggande kan tyckas, så länge man inte skrapar på ytan.

För mer än hälften av Bödas naturvårdsareal består av naturreservat, som alla bildades flera år innan ekoparken invigdes 2006. Ett annat tillskott är nya skogsbestånd, som ska skötas för naturvård. I vissa fall är det planteringar som ska restaureras till naturskogar. Sådana åtgärder kan vara befogade, men ett listigt skogsbolag kan använda skötsel som ett svepskäl för att plocka ut en hel del råvara. Exempelvis när en fullvuxen granskog görs om till en ung lövskog. Sedan tillkommer nästan 500 hektar förstärkt hänsyn, som kan vara kantzoner mot fornminnen, våtmarker och stigar eller kvarlämnade högstubbar, lövträd och frötallar. Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar. Alltså mindre än två procent av den totala ytan. Men inte ens dessa bestånd är fredade, eftersom även här kan punktvisa åtgärder utföras.

Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder.

Skogarnas ålder är en annan kvalitetsindikator. När ekoparken invigdes för 16 år sedan var drygt 60 procent av bestånden utanför naturreservaten 60 år eller yngre. Bara fyra procent av skogarna var över 120 år. Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder. Samtidigt är detta verkligheten i södra Sverige. Vi har inga stora naturskogar kvar. De är borta. Därför måste vi återskapa det som än gång fanns. Då är ett nästan sex tusen hektar stort och sammanhängande område med en statlig ägare en utmärkt startpunkt.

Det är svårt att kartlägga vad som hänt sedan invigningen 2006. Sveaskog lämnar inte ut anteckningar från årliga möten eller den förvaltningsplan som påstås summera vad som händer i ekoparken. Trots att det är vi, svenska folket, som äger ekoparkerna tillsammans. Istället tvingas jag pussla ihop en ofullständig bild utifrån artiklar, Sveaskogs öppna källor, karttjänsten Skogens Pärlor och svar från länsstyrelsen.

Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog.

Sedan invigningen har flera insatser gjorts för att återskapa värdefulla naturmiljöer, som våtmarker, ädellövslundar och ängstallskogar. En del utfördes helt eller delvis i befintliga reservat och några insatser pågår ännu, men det verkar som ambitionsnivån har dalat med åren. Fram till 2010 hade Sveaskog även ett regeringsuppdrag att främja naturturismen, och i Böda ekopark samverkade bolaget med turismnäringen och drev ett eget besökscentrum.

Slutet av 2016 verkar vara en brytpunkt. Då aviserade Sveaskog att avverkningarna i ekoparken skulle öka till runt 30 hektar per år. Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog. I juni 2017 publicerade Sveriges Natur ett längre reportage om Sveaskogs ekoparker i södra Sverige. Där skrev tidningen att ”i fjol beslutade Sveaskogs ledning att kraftigt öka slutavverkningarna av kvarvarande äldre produktionsskog i alla Götalands ekoparker.” Beskedet fick även privatpersoner att skriva kritiska brev till Borgholms kommun och arkeologer att varna för skador på områdets unika lämningar från järnåldern.

Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara.

Några år senare, hösten 2020, inledde Skogsutredningen en dialog med Sveaskog via Naturvårdsverket. I slutet av november presenterade utredningen sitt betänkande, som bland annat föreslog att regeringen skulle ge ”Naturvårdsverket i uppdrag att inleda förstudier för att bilda nationalpark av delar av ekoparkerna Böda, Halle- och Hunneberg, Hornslandet och Hornsö.” Några månader senare lämnade Sveaskog sitt remissvar på utredningens förslag. Sveaskog avvisade inte förslaget, men var inte särskilt förtjust. Bara de fyra föreslagna ekoparkerna skulle omvandlas till nationalparker och Sveaskog föreslog att ”det bör utredas om bolaget kan bibehålla ägandet även av de delar som eventuellt övergår till nationalpark, mot bakgrund av rollen som föredöme och de omfattande skötselinsatser som fortsatt kommer att krävas.” Detta skrevs samtidigt som jag var med och avslöjade att Sveaskog under mer än tio års tid hade räknat in nästan 10 000 hektar sålda skogar i sina naturvårdsarealer i södra Sverige. Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara. Inte ens nationalparker ska fredas från Sveaskogs ”omfattande skötselinsatser”.

Trots invändningarna levde Skogsutredningens förslag vidare. Förra hösten pågick tuffa förhandlingar mellan Centerpartiet och Miljöpartiet om strandskyddet och skogen. I november nådde partierna en uppgörelse, där förslaget om att bilda ett antal nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker fanns med. Därmed blev förslaget även en del av regeringens skogsproposition där det står att ”regeringen anser att intentionen bör vara att nationalparker bildas av delar av Sveaskogs Förvaltnings AB:s ekoparker som har höga naturvärden och som är lämpliga för att gynna lokalsamhället och främja hållbar turism.”
Men det var inte mycket av skogspropositionen som överlevde riksdagens behandling i våras och nästan alla var missnöjda med resultatet. Förslaget om nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker levde dock vidare. I mitten av juni beslutade den socialdemokratiska regeringen att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheterna för framtida nationalparker i Böda och tre andra ekoparker.

En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot.

När Skogsutredningen presenterade sitt förslag trodde jag att Sveaskog skulle ta ett steg tillbaka. Särskilt då bolaget fick stark kritik för en planerad avverkning i Hornslandet, direkt efter att Skogsutredningen hade presenterat sitt betänkande. Något som bland annat Dagens Industri uppmärksammade. En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot. Samtidigt hade det varit värdefullt om det statliga skogsbolaget, som gärna vill framstå som ett föredöme, hade använt tiden till att summera och utvärdera de insatser som har gjorts i de fyra ekoparkerna under drygt 15 år.

Men i Böda ekopark valde Sveaskog en annan väg. Under de två senaste åren har en strid ström av anmälningarna om slutavverkning och andra skogliga åtgärder lämnats in till Skogsstyrelsen. Totalt rör det sig om nästan 40 ärenden, som omfattar mer än 90 hektar. Av dessa ska drygt 50 hektar slutavverkas. Särskilt anmärkningsvärt är att nästan 20 ärenden, omfattande 40 hektar skog, berör skogsbestånd som Sveaskog själv har avsatt för naturvård i Böda. Efter ett regeringsbeslut i början på 2014 räknas dessa avsättningar in i Sveriges formellt skyddade skogsareal. Främst lär det handla om naturvårdande skötsel, men i några fall planerar faktiskt Sveaskog föryngringsavverkningar.

Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar.

I drygt en månad har jag försökt få klarhet i vad som är tänkt att göras och var. Mina frågor till Sveaskog och länsstyrelsen har varit många, men svaren få och svävande. Förra veckan besökte jag därför norra Öland för att på plats skaffa mig en bild av vad det är som sker just nu i en utpekad framtida nationalpark. Det första vi möttes av var ett flera meter högt virkesupplag, en skördare i arbete och en stor banderoll där Sveaskog berättar att de avverkar hyggesfritt. Och det stämmer att en del av tallarna lämnas kvar, men den sex hektar stora skogen är nu borta. Än värre är det i flera av de formellt skyddade bestånden. Vi tittade närmare på flera äldre flerskiktade blandskogar dominerade av tall eller lövträd. Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar. På vilket sätt är svårt att förstå.

Däremot vittnar det stora virkesupplaget om att Sveaskog plockar ut en ansenlig mängd råvara ur skogen. I ett mejl till Sveaskogs nye vd Erik Brandsma, en dryg vecka innan mitt besök, bad jag Sveaskog pausa alla skogliga åtgärder. Skälen är flera, men handlar främst om att bevara största möjliga handlingsfrihet om och när en nationalpark ska bildas. Skogarna som just nu faller kan vara värdefulla av många skäl. För den biologiska mångfaldens skull, för det rika arvet från järnåldern eller för naturturismens utveckling. Det kan även finnas behov av att använda produktionsskogar som ersättningsmark till privata markägare.

”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara.”

Varför väljer då Sveaskog att avverka i en möjlig nationalpark? Jag tror det beror på att bolaget har en akut brist på avverkningsmogen skog. De senaste tio åren har Brandsmas företrädare avverkat för mycket. Därför var det positivt när han i mitten av juni meddelade att bolaget kraftigt minskar avverkningsnivån med en miljon kubikmeter. Det motsvarar nästan 20 procent av Sveaskogs uttag ur de egna skogarna. Men kanske är den kraftiga inbromsningen ändå inte tillräcklig. Jag ställde därför frågan till Erik Brandsma.

Brandsma svarade att det inte råder brist på avverkningsmogen skog. I vart fall inte på det sättet som jag beskrev. I Böda ekopark är det ”produktionsskog som avverkas med hyggesfria metoder och det påverkar inte arbetet som sker för att tillskapa en nationalpark. Det är något vi säkerställt genom att stämma av och fått okej för av länsstyrelsen i Kalmar.”
Jag frågade då vilka andra syften som ligger till grund för skördarens arbete i ekoparken. Erik Brandsma tyckte att jag valde att feltolka hans svar och upprepade att avverkningar inte sker på grund av bristen på avverkningsbar skog, men avslutade ändå på följande vis:
”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara. Med den råvaran bidrar vi till den gröna omställningen och förhoppningsvis ersätter andra fossilbaserade produkter. Vi ska väl inte sluta bruka skogen?”

Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet.

Nej, vi ska inte sluta bruka skogen. Men här handlar det om hur Sveaskog väljer att agera i fyra ekoparker där ekologi ska gå före ekonomi, och som dessutom är utpekade som möjliga nationalparker. Då kan det vara klokt att besinna sig och låta myndigheterna utreda förutsättningarna i lugn och ro. Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet. Till gagn för den biologiska mångfalden, för vårt gemensamma kulturarv, och för att naturturismen här kan skapa avsevärt större ekonomiska värden och fler jobb än vanligt skogsbruk.

25 januari, 202126 januari, 2021

Nationalpark en chans för Hudiksvall

Tallskogen var snitslad för avverkning. Visserligen ligger det 125 år gamla beståndet i en ekopark, men är klassat som produktionsskog. Fältbesöket från Skogsstyrelsen visade även att Sveaskogs löfte om förstärkt hänsyn var uppfyllt. Ändå vädjade handläggaren om att de tio hektaren borde klassas om till naturvårdande skötsel. Sveaskogs svar var lika bistert som det grådaskiga decembervädret. Råvara ska levereras till skogsindustrin och det löftet går först. Detta trots Sveaskogs upprepade försäkran om att i en ekopark ska ekologi gå före ekonomi. I de flesta fall hade detta slutat med ännu ett hygge i en av våra 37 ekoparker. Men den här gången tog historien en annan vändning.

Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri.

Fältbesöket i Hornslandets ekopark i norra Hälsingland gjordes den 3 december tre dagar efter att Skogsutredningen presenterade sitt slutbetänkande. Bland utredningens många förslag fanns ett om att ombilda ekoparker till framtida nationalparker. Hornslandets ekopark är en av fyra. De tre andra är Böda på norra Öland, Hornsö i östra Småland och Halle- och Hunneberg söder om Vänern. När avverkningshotet på Hornslandet blev känt, tog motståndet raskt form. Lokala naturvänner besökte skogen och ännu fler naturvärden identifierades. Den lokala kretsen och Naturskyddsföreningens länsförbund formulerade snabbt ett uttalande, som spreds vidare av andra. Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri. Rubriken Sveaskog kritiseras för att vilja avverka i nationalpark blev till och med för mycket för ett hårdhudat statligt skogsbolag. Sveaskog pausade avverkningen.

Det ger oss en chans att diskutera Skogsutredningens förslag. Inte minst för Hudiksvalls kommun, som i snart två sekel har utvecklats i nära samverkan med skogsindustrin. Strax söder om centralorten ligger Iggesund med ett modernt kartongbruk och ett stort sågverk. Båda viktiga delar i skogskoncernen Holmen, som omsätter drygt 17 miljarder kronor och sysselsätter bortåt tre tusen personer. För en del politiker räcker det som argument. Men låt oss ändå titta närmare på vad en nationalpark kan innebära för en norrländsk kommun.

Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet.

Halvön Hornslandet ligger strax öster om Hudiksvall. Det är inte bara ett omtyckt besöksmål, utan även hem för Sveriges äldsta tall, den nästan utrotade jättepraktbaggen och många andra rara ting. En analys av området visar att merparten av drygt sju tusen hektar redan är skyddat av naturreservat, ekoparkens naturvårdsskogar och Sveaskogs utlovade hänsyn. Kvar blir 2 500 hektar produktionsskog, som årligen lär leverera drygt 9 000 kubikmeter skogsråvara. Det täcker ungefär fyra promille av sågverkets och kartongbrukets behov och bidrar på så vis till fyra årsarbeten i Iggesund. Det är här i industrin de flesta jobben skapas.

Ute på Hornslandet är skogsbrukets bidrag till den lokala sysselsättningen mer blygsamt. Kalkylen visar att det blir 1,4 årsarbeten för plantering, röjning, gallring och slutavverkning. Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet. Det är det jobbet, som bidrar med skatt till kommunens skolor, äldreomsorg och utbud av kultur och idrott. Resterande två miljoner kronor från avverkningarna går till Sveaskogs övriga anställda, skatter och vinst till staten. En liten del flödar tillbaka till Hudiksvall i form av skötsel av ekoparken och underhåll av halvöns skogsbilvägar.

Det var sannolikt inte sista gången.

Men förädlingen i Iggesund står och faller inte med skogarna på Hornslandet. Fyra promille är marginellt, lär knappast påverka produktionen och kan hämtas från andra skogar. Dessutom är det viktigt att veta att trots stora investeringar, i både sågverk och kartongbruk, ökar inte antalet anställda i Iggesund. Tvärtom, ägarnas krav på effektivare produktion leder till färre medarbetare. Sommaren 2018 varslade Holmen 150 anställda i Iggesund. Syftet var att ”öka produktionskapaciteten och minska kostnaderna för verksamheten.” Det var sannolikt inte sista gången.

Så för Hudiksvalls politiker ligger ett jobb i den ena vågskålen och i den andra en möjlig nationalpark. Ett starkare skydd vore bra för skogarnas unika mångfald, men även för att binda mer växthusgaser det närmaste seklet. För en stor del av ekoparkens produktiva skogsmark är ungskog. När parken invigdes 2004 var över hälften yngre än 50 år. Här finns skogar som gratis dammsuger atmosfären på koldioxid i minst hundra år till. Troligen avsevärt längre. Men det förutsätter att skogen blir gammal, våtmarker fortsätter att återskapas och död ved sakta får bildas mellan träden.

Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år.

Och den som läser Skogsutredningen inser att förslaget om nationalpark innehåller ett generöst erbjudande om en satsning på naturturism. Det bör intressera de flesta politiker. Åtminstone de som vill skapa nya arbetstillfällen, diversifiera näringslivet och sätta den egna kommunen på kartan.

Det finns redan exempel att titta närmare på. Längst ute på halvön ligger Hölick Havsresort, som under flera år har erbjudit naturnära upplevelser utifrån ett exklusivt utbud av god mat och skönt boende. Flera miljoner kronor har investerats i anläggningen, som de senaste åren mer än fördubblat antalet gästnätter och nu skapar bortåt tio årsarbeten. Och resorten vill fortsätta att växa. Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år. Ett fortsatt skogsbruk med nya hyggen och trista plantager riskerar att sätta käppar i hjulen för satsningen. Därför vill företaget veta mer om vad en framtida nationalpark på Hornslandet innebär.

Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel.

Förutsättningarna är nämligen ytterst goda. Här är det möjligt att bilda en drygt 7 000 hektar stor nationalpark enbart på statlig mark. I så fall blir den en av de större nedanför fjällen, och ett område som är värt att upptäcka under flera dagar. Ett sådant resmål behöver fler boenden i andra prisklasser. Därför är det lämpligt att titta närmare på förutsättningarna för kompletterande logi i närheten av infarten i ekoparkens norra delar. Den lokaliseringen ger flera fördelar. Själva nationalparken bör i möjligaste mån tillgängliggöras utan behov av egen bil. Färre bilar gör besöket mycket trevligare för de som cyklar och vandrar. Och då blir närheten till Hudiksvalls järnvägsstation viktig. Tågresan från Stockholm går under tre timmar och kostar ett par hundralappar. Ett bekvämt och klimatsmart ressätt som har framtiden för sig. Kan tåget kombineras med en buss ut till Hornslandet är mycket vunnet.

Halvöns sevärdheter och utflyktsmål bör med fördel upptäckas med cykel och till fots. Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel. Som grädde på moset kan man önska några upplevelseföretag, som sysslar med ridning, paddling och andra guidade naturupplevelser. Väl där, kan Hornslandet attrahera besökare från andra länder. Därför ligger minst ett tiotal nya lokala jobb i samma vågskål som nationalparken. Och med rätt entreprenörer kan den potentialen dubblas en eller flera gånger om. Vem trodde i början av 1990-talet att en teater med utvecklingsstörda skulle sätta Hudiksvall på kartan? Förra året tog de plats på en catwalk på Manhattan.

Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.

Jag vet att många kommunpolitiker inte förknippar svensk naturvård med affärsmöjligheter. Det är tragiskt och hög tid att ändra på. Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.
De lär bli positivt överraskade.

26 november, 202026 november, 2020

Allt sällsyntare med nya nationalparker

Våra nationalparker lockar allt fler, och nästan alla besökare är nöjda. I dessa coronatider har än fler svenskar upptäckt kronjuvelerna i vårt naturskydd. Däremot har antalet utländska gäster rasat i år, vilket sannolikt betyder kraftigt minskade intäkter för många turismföretag. Runt om i världen är nationalparker motorn för jobb och intäkter på landsbygden. Sverige har minst lika goda förutsättningar. Och en sådan vision målade en socialdemokratisk regering upp redan för 18 år sedan. Men varför blir då invigningarna av nya nationalparker allt mer sällsynta?

Flera regeringar har länge pekat ut just nationalparker, som en resurs för regional utveckling.

Sveriges 30 nationalparker lockar allt fler. Enligt Naturvårdsverket har antalet besök ökat med drygt 20 procent sedan 2013, och förra året noterades nästan 2,8 miljoner besök. Dessutom är nästan alla besökare nöjda. Bara en procent är missnöjda, medan 95 procent ansåg att besöket var bra eller mycket bra. För 2020 finns ännu inga officiella besökssiffror. Däremot skvallrar nyhetsartiklar och en rundringning av Natursidan om att antalet svenskar har ökat, samtidigt som mängden internationella gäster har minskat kraftigt. Samma utveckling syns i finska nationalparker. Vad fler inhemska besök, men färre internationella gäster, betyder för naturturismen i och runt svenska nationalparker får vi kanske inte veta. Till skillnad från flera andra länder sammanställer inte Sverige någon årlig statistik över lokala turismintäkter och arbetstillfällen. Men troligt är att bortfallet av intäkter från utländska gäster inte kompenseras av fler svenska besökare.

Att Sverige saknar statistik över nationalparkernas ekonomiska effekter är märkligt. Flera regeringar har länge pekat ut just nationalparker, som en resurs för regional utveckling. Redan 2002 framhöll regeringen Persson detta i skrivelsen En samlad naturvårdspolitik:
”Nationalparker får i regel stor uppmärksamhet såväl nationellt som internationellt. De får ofta, genom att fungera som turistattraktioner, en positiv betydelse för turismnäringen och glesbygdsutvecklingen. Det är angeläget att Naturvårdsverket i det fortsatta arbetet fäster vikt vid såväl områdenas nationella betydelse från bevarandesynpunkt som deras möjligheter att som besöksmål ge nytta åt lokalsamhället.”

Efter 2002 har bara två nya nationalparker blivit till.

Mot bakgrund av fler besökare och nationalparkernas potential för regional utveckling är det därför konstigt att processen att bilda nya nationalparker tar allt längre tid. Efter 2002 syns ett tydligt trendbrott. Under 1980-talet invigdes fyra nya nationalparker. Sedan tillkom sex nya parker under 1990-talet och arbetet fortsatte att tuffa på efter millenniumskiftet med Söderåsen (2001) och Fulufjällets nationalpark (2002). Men sedan dröjde det till 2009 innan Kosterhavets nationalpark invigdes och därefter ytterligare nio år innan Åsnen i södra Småland såg dagens ljus 2018. Med andra ord, under 20 år fram till 2002 invigdes tolv nya nationalparker. Efter 2002 har bara två nya nationalparker blivit till.

Ett annat sätt att räkna är summera antalet nya hektar i våra nationalparker. Även dessa siffror oroar. Under både 80- och 90-talet skyddades en bra bit över 20 000 hektar i nya och utvidgade nationalparker varje årtionde. På 00-talet ökade ytan till nästan 80 000 hektar. Främst tack vare Fulufjället och Kosterhavet, som båda omfattar mer än 38 000 hektar. Under de senaste tio åren har däremot nationalparkernas totala yta bara ökat med 5 000 hektar. Över hälften kommer från utvidgningar av nationalparkerna Hamra, Tiveden och Björnlandet.

Det är svårt att utifrån så små områden framgångsrikt bygga och utveckla starka och attraktiva resmål där naturturismen frodas.

Samtidigt som det går trögt att bilda nya nationalparker, skapas många nya naturreservat. Idag har vi över 5 000 reservat. De senaste tio åren har det tillkommit över 1 750 nya reservat, som tillsammans skyddar drygt 580 000 hektar. Det är mer än våra fyra största nationalparker (Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet och Muddus) hyser tillsammans. Våra nationalparker har dock några avgörande fördelar, som är viktiga för både naturskydd och landsbygdsutveckling.

Nationalparker är stora.
Nya parker ska omfatta ett helt landskap på minst tusen hektar. Naturreservat, särskilt i södra Sverige, är ofta små. Här i Kalmar län är mer än hälften av reservaten under 100 hektar. I Halland är runt 80 procent av reservaten mindre än 100 hektar. Det är svårt att utifrån så små områden framgångsrikt bygga och utveckla starka och attraktiva resmål där naturturismen frodas. Små fragmenterade reservat är också ett problem för naturvården. Särskilt för arter som kräver större ytor eller behöver spridas i ett landskap.

De är klenoder, som spelar i högsta divisionen tillsammans med världskändisar som Yellowstone och Serengeti.

Nationalparker ger ett starkare skydd.
Nya vägar, gruvor, vindparker och annan exploatering stoppas för det mesta av en nationalpark. Däremot är det inte alltid som ett naturreservat kan stå emot. Särskilt inte när industriella verksamheter marknadsförs med lockande kalkyler över nya jobb och intäkter. Många små reservat ger vanligtvis ett svagare skydd åt ett större landskap.

Nationalparker är ikoner.
I stort sett alla vet att en nationalpark är värd att besöka. De är klenoder, som spelar i högsta divisionen tillsammans med världskändisar som Yellowstone och Serengeti. Det är mycket värt för lokala turismföretag, arbetstillfällen och regional utveckling. Exakt det som regeringen Persson konstaterade för snart 20 år sedan.

Den samverkan mellan naturskydd och turism, som pekades ut av regeringen Person 2002, har aldrig blivit konkret handling.

Men varför tar då processen att bilda en nationalpark allt längre tid? I några fall har till och med arbetet avbrutits, som med den tilltänkta nationalparken i västra Jämtland förra året. Ett viktigt skäl är att kommuner och andra lokala aktörer fått mer att säga till om. Att förankra naturskyddet lokalt är utmärkt. Men samtidigt kan vi konstatera att naturvården inte varit särskilt framgångsrik med att koppla ihop naturskydd med nya jobb, lokala turismintäkter och regional tillväxt. Den samverkan mellan naturskydd och turism, som pekades ut av regeringen Person 2002, har aldrig blivit konkret handling. Varför socialdemokrater och miljöpartister, som på olika sätt samarbetat under alla dessa år, inte har lyckats sjösätta en skarp politik kring naturskydd och landsbygdsutveckling är svårt att förstå. Betydligt lättare att begripa är att denna oförmåga har fått djupt tragiska konsekvenser för svensk natur och landsbygd.

27 augusti, 202028 augusti, 2020

Sköna cykeldagar i Hornsö ekopark

Hornsös skogar är vidsträckta och glest befolkade. Området är så stort och de slingriga vägarna så många, att jag misslyckas med att räkna fram hur många mil cykelled som redan är på plats. När naturturismen fortsätter att växa, finns här ett slumrande resmål som bara väntar på att upptäckas av fler. En verksamhet som rätt utformad kan bidra till att stärka skyddet för en av norra Europas mest värdefulla skogar för biologisk mångfald.
Att detta ännu inte har skett, är faktiskt en gåta.

Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister.

I somras cyklade min fru och jag i Hornsö ekopark i två dagar. Ett nästan 10 000 hektar stort område som vi utforskade härs och tvärs på nästan helt otrafikerade vägar. Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister. Bara det magiskt exklusivt. Inte minst i år då nyheter om parkeringskaos vid naturreservat och bilköer till nationalparker är vanliga. Själva kunde vi däremot njuta av tystnad, svängrum och den upptäckarglädje som uppstår när kartan visar på närmast oändligt många spännande cykelalternativ.

Vår bas var Alsterbro Minihotell, som varmt kan rekommenderas. Snyggt, komfortabelt och prisvärt och samtidigt enkelt och personligt. Två hyrcyklar är i minsta laget, men räckte för oss. Ett stort plus är ett fräscht och välutrustat kök, som gör det möjligt att äta frukost i ottan och trampa iväg innan solen har gått upp. Det är en elegant lösning, guld värd för morgonpigga naturvänner. Även Alsterbro, med sina drygt 400 invånare, ger ett ovanligt piggt intryck för att vara en av många avfolkningsbygder i Småland. Cykelturens fika inhandlas med fördel i ortens välsorterade Coop-butik. Väl tillbaka efter en dags trampande erbjuder minihotellets granne – den lokala pizzerian – på många läckra och mättande rätter.

Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré.

Men bäst är Alsterbros läge strax väster om Hornsö ekopark. Visserligen är det en halvmil till ekoparkens gräns, men den särskilda cykelvägen genom samhället övergår efter en stund i småvägar in i skogarna och vidare till ekoparken. Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré. Och för mig är cykeln ett svårslaget alternativ, när jag vill ta mig fram med alla sinnen. Jag missar varken smultron i vägkanten, fjärilarnas vingslag eller ljuden i skogen.
Varför hittar då inte fler ut i ekoparken?

Förutsättningarna är i det närmaste perfekta. Ett lagom kuperat och cykelvänligt landskap med ett dussin sjöar och nästan lika många naturreservat. Detta är ett av få områden i södra Sverige där vildmarkskänslan kan infinna sig, vilket många tyskar har upptäckt och därför köpt någon av områdets ganska få stugor. Sommarställen som ofta ligger strategiskt vackert vid någon sjö. En utmaning som skapar en viss friktion när vi själva, i jakten på fikaställen med sjöutsikt, hamnar i redan inpinkade revir. Här krävs handfasta tips om sköna platser på kullar, i gläntor, vid vattendrag eller betade ängar för besökaren att pausa på. Och när de flesta cyklar här för första gången behövs förslag på slingor för olika målgrupper som motionärer, äldre och barnfamiljer.

När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort.

Men den stora utmaningen är att Hornsös skogar är för okända. Beläget i utkanten av tre kommuner faller området lätt mellan stolarna. Sveaskog, som förvaltar ekoparken, skriver förvisso i sin ekoparksplan att här ska skogens betydelse för friluftslivet sättas i fokus. Av den ambitionen syns dock inte mycket. Med undantag för två nya entréskyltar, känns snarare ekoparkens sparsamma infrastruktur i form av några rastbänkar och ett vindskydd övergivet, bortglömt och lätt bedagat. Samtidigt handlar ju turismutveckling inte främst om gratis nätter i vindskydd.

Är det jobb och tillväxt på landsbygden som är målet, då är det traktens utbud av boenden, måltider och andra turismtjänster som ska lyftas fram. Men inte heller det gör Sveaskog. När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort. Det är helt enligt direktiven som riksdagen klubbade sommaren 2010. Bolagets kärnverksamhet är skogsbruk, som ska generera en affärsmässig avkastning. Men följden blir att den oinvigde besökaren inte får tips om Alsterbro Minihotell & Camping, Staby Gårdshotell, Aboda Café och Restaurang eller Pizzeria Alsterbro. En kritik som jag framförde redan förra året, men som då inte föranledde någon reaktion hos statliga Sveaskog.

Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar.

Nu tar istället Högsby, Nybro och Mönsterås initiativ till samtal om hur naturturism och friluftsliv kan främjas i Hornsö ekopark. Det är utmärkt. Kommunerna har bättre drivkrafter för att skapa lokala jobb, som kan resultera i mer skatteintäkter. Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar. Jag har mött flera anställda som menar att Sveaskog är ägare till skogar, som faktiskt tillhör oss alla här i Sverige.

Därför hörs nu förslag om att Sveaskog är en lämplig samarbetspartner när naturturismen ska gynnas. Argumentet är att en ekopark mycket väl går att förena med fler besökare. Och det var kanske ett möjligt alternativ när ekoparken invigdes 2004. Men vad som måste bedömas och granskas är vad Sveaskog har uträttat under 16 år. Eller kanske bättre uttryckt, allt som inte har blivit gjort. Landets 37 ekoparker är en resurs för svensk landsbygd. Då kan det inte vara hugget i sten att dessa skogar ska förvaltas av ett skogsbolag, som både saknar kompetens och incitament att utveckla en attraktiv natur- och ekoturism.

19 augusti, 202019 augusti, 2020

Kristdemokraterna nappade först

Intresset för ekoparkerna i östra Småland och på Öland växer. I början av augusti besökte riksdagsledamöter och regionpolitiker från Kristdemokraterna ekoparken Hornsö. Ett första resultat av en skrivelse från sju regionala natur- och friluftsorganisationer i Kalmar län. Dessutom spirar engagemanget bland naturvänner. Några besöker skogarna på egen hand. Andra vill veta mer om hur hotade arter kan värnas på kort sikt. Upplägget att kombinera skydd av skogens mångfald med naturturismens möjlighet till jobb och intäkter ser ut att vara ett vinnande koncept.

Ett tillskott på 78 000 hektar skog skulle göra skillnad här i södra Sverige, där mindre än fyra procent av skogarna är formellt skyddade.

I maj publicerade drygt ett dussin olika dagstidningar en debattartikel om behovet av att skydda och återskapa stora orörda skogar i södra Sverige. Den pågående coronapandemin och sommarens semestrande på hemmaplan har visat på längtan efter vacker natur. Bakom inlägget stod 18 av Naturskyddsföreningens länsförbund, som föreslog att statliga Sveaskogs ekoparker kan fylla detta tomrum. Ett tillskott på 78 000 hektar skog skulle göra skillnad här i södra Sverige, där mindre än fyra procent av skogarna är formellt skyddade. Men 15 år efter att de första ekoparkerna invigdes är kritiken mot hur de förvaltas mer utbredd än någonsin. En olycklig och onödig låsning då dessa skogar kan brukas på andra vis, som skapar större värden för både landsbygd och statskassa. En kartläggning i Tiveden visar att naturturism i och runt nationalparken där skapar tio gånger fler lokala jobb än skogsbruket. Debattinlägget avslutades med en uppmaning till regering och riksdag att snarast se över hur Sveaskogs ekoparker bäst främjar biologisk mångfald, ett rörligt friluftsliv och skapar högre turismintäkter i nästan 50 landsbygdskommuner runt våra ekoparker.

Initiativet till debattinlägget kom från östra Småland och Öland. Här skulle nämligen ett bättre skydd av ekoparkerna Böda och Hornsö i ett slag öka mängden formellt skyddad skog med nästan 80 procent. Tillsammans rymmer dessa två statliga skogar över 15 000 hektar, varav drygt 13 600 hektar klassas som produktiv skogsmark. Det är nästan lika mycket som all formellt skyddad produktiv skog i Kalmar län, som 2018 uppgick till lite mer än 17 100 hektar. Men då har jag inte räknat med ekoparkernas så kallade naturvårdsskogar, eftersom jag ifrågasätter om dessa ska inkluderas i Sveriges formella naturskydd. Skälet är alla de frågetecken som bland annat hopar sig runt Hornsös naturvårdsskogar, och som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg.

Sådant kan prägla uppväxten och lägga grunden för ett personligt engagemang för mångfald och vacker natur ända upp i riksdagen.

I början av sommaren valde Naturskyddsföreningen i Kalmar län att följa upp debattinlägget med en skrivelse till det egna länets riksdagsledamöter. Grunden för skrivelsen, som ytterligare sex regionala natur- och friluftsorganisationer skrev under, är att ett starkare skydd av Böda och Hornsös skogar verkligen gör skillnad för länets naturskydd. Detta tunga naturvårdsargument kopplades sedan ihop med förbättrade förutsättningar och uppenbara vinster för både friluftsliv och naturturism. Den attraktiva mixen får politiker att lyssna, särskilt de som verkar i kommuner och regioner.

Jag blev ändå lite överraskad över att Kristdemokraterna nappade först. Men Gudrun Brunegård, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, hade en fjärilssamlande far. Sådant kan prägla uppväxten och lägga grunden för ett personligt engagemang för mångfald och vacker natur ända upp i riksdagen. Dylika drivkrafter ska inte föraktas. Och Gudrun Brunegård ville inte bara se Hornsö ekopark med egna ögon. Hon bjöd även med Kristdemokraternas talesperson i miljö- och landsbygdsfrågor och en central politiker i Region Kalmar. I början av augusti gjorde vi tillsammans en guidad rundtur i Hornsö ekopark där vi även träffade några av traktens turismföretagare. En summering av rundturen finns på Naturskyddsföreningens webbsida. Nu ser det ut som att fler riksdagsledamöter från andra partier följer i Kristdemokraternas spår.

Vår mest hotade hackspett häckade nämligen i området ända fram till 1990-talet.

Samtidigt växer intresset bland länets naturvänner. Fler än jag själv har utforskat både Böda och Hornsö ekopark på cykel i sommar. Nyfikna frågor ställs om vad som bör göras för att locka tillbaka den vitryggiga hackspetten. Vår mest hotade hackspett häckade nämligen i området ända fram till 1990-talet. Samtal inleds om skogsbete, fler naturvårdsbränningar och mer återskapade våtmarker. Ett nätverk börjar ta form och under hösten lär nya initiativ tas för att få veta mer om hur ekoparkerna förvaltas och vad som kan göras i närtid för att gynna skogarnas höga biologiska mångfald.

I det arbetet får vi dessutom draghjälp av en färsk bok om Hornsö ekopark. Boken är skriven av naturfotografen och författaren Anders Johansson, som flitigt besökt områdets skogar. Johansson väljer att kalla Hornsös skogar ”södra Sveriges finaste vildmarksområde” och växlar i boken mellan filosofiska betraktelser och minnen från egna besök. Han berättar också om hur tidigare epoker präglat landskapet, och om möten med skogarnas djur, fåglar, träd och några av ekoparkens pärlor. Boken är rikt illustrerad av Johanssons egna fina bilder.

Men då lär många besökare bli varse att en stor del av ekoparken består av trista gran- och tallplanteringar.

Förordet är skrivet av Sveaskog, som vill att boken ska inspirera fler att upptäcka Hornsös skogar. Det hoppas jag också. Men då lär många besökare bli varse att en stor del av ekoparken består av trista gran- och tallplanteringar. Andra, med djupare insikter om östra Smålands tidigare skogar, lär inse att mycket ännu återstår för att skydda skogarnas unika mångfald. För många torde slutsatsen bli att södra Sveriges finaste vildmarksområde behöver ett starkare skydd och en mer transparent förvaltning än dagens mer än lovligt tänjbara ekoparkskoncept.

25 mars, 202025 mars, 2020

Corona hotar mångfald i fattiga länder

De senaste veckorna har ett virus stängt gränser, inskränkt vår mötesfrihet och i princip stoppat allt resande. I Sverige har besöksnäringen tvärnitat, tiotusentals personer har förlorat sitt jobb eller blivit uppsagda. Städernas restauranger och hotell kämpar för sin överlevnad och många naturturismföretag på landsbygden hotas av konkurs de närmaste månaderna. Om någon tvivlat på besöksnäringens roll i svensk ekonomi, visas nu i realtid en strid ström av exempel på hur beroende olika verksamheter är av varandra.

Bakom dessa miljö- och klimatvinster finns bland annat tiotusentals inställda flygavgångar.

Samtidigt dyker positiva nyheter upp i coronakrisens kölvatten. Norra Italien är inte bara tusentals dödsfall. Från Venedig rapporteras om kristallklart vatten, renare luft och delfiner på besök. I Kina föll energiförbrukning med 25 procent. Forskare tror att årets ökning av växthusgaser kan bli den lägsta sedan finanskrisen för drygt tio år sedan. Bakom dessa miljö- och klimatvinster finns bland annat tiotusentals inställda flygavgångar. Men flygplan som inte lyfter skapar andra problem, och då syftar jag inte främst på beskedet från att SAS att permittera upp till 10 000 personer. Blir pandemin långvarig, lär den på allvar hota biologisk mångfald i många fattiga länder.

Ett av dessa länder är Tanzania med bortåt 60 miljoner invånare på en yta dubbelt så stor som Sverige. Sedan millenniumskiftet har Tanzanias ekonomi växt med drygt sex procent varje år, men fortfarande är landet ett av de fattigare i världen. Den starka tillväxten beror till stor del på en snabbt växande turism. Antalet internationella besökare har trefaldigats sedan år 2000. Idag är turismen landets främsta exportnäring, som sysselsätter en halv miljon människor och står för 15 procent eller mer av Tanzanias totala ekonomi.

Vilka andra sätt att försörja sig finns – jaga i regnskogen, röja en odling på savannen eller flytta till storstaden?

Vild och storslagen natur är landets främsta attraktionskraft. Zanzibar, Kilimanjaro och Serengeti är tre välkända resmål. Bara Serengeti lockar flera hundratusen besökare varje år. När lejon, gnuer, elefanter och andra vilda djur ger jobb och lokala intäkter, skapas starka skäl för att bevara ett fantastiskt naturarv. Därför värnas 38 procent av landets yta med hjälp av 17 nationalparker och en lång rad reservat och skyddade områden. Det är mycket mer än Sverige. Nationalparken Serengeti är sju gånger större än Sarek och Selous viltreservat rymmer nästan två hela Småland. Utan safariturismens framgångar hade dessa områden varit både mindre och sämre förvaltade.

Nu stundar ett par månaders regnperiod i Tanzania och det innebär lågsäsong för turismen. Kanske därför vi ännu inte har hört något nödrop från östra Afrika, men fortsätter pandemin att härja långt in på sommaren, kan konsekvenserna bli förödande. Tusentals naturguider, chaufförer, personal på hotell och restauranger lär förlora jobbet i ett land där sociala trygghetssystem i princip inte existerar. Hur ska hundratusentals familjer få mat på bordet? Vilka andra sätt att försörja sig finns – jaga i regnskogen, röja en odling på savannen eller flytta till storstaden?

Enligt forskarna var bristen på pengar en av naturskyddets största utmaningar och konstaterade att över 80 procent av förvaltning av världens nationalparker finansieras av turismen.

Coronaviruset kommer få stora konsekvenser även här i Sverige. Krisen är övergående, men väcker tankar och samtal om en betydligt större uppgift – om hur vi på sikt måste ställa om till ett mer hållbart och klimatanpassat samhälle. Våra utsläpp av växthusgaser från industri, hushåll och transporter måste minska drastiskt. Men innan vi självsäkert slår fast att flygplanen inte bör lyfta igen, måste vi prata om och förstå vad som händer på andra platser i världen. Om vi i världens rika länder slutar resa, då blir följderna dramatiska för en mycket stor del av världens biologiska mångfald.

För ett par år sedan publicerade en grupp australiensiska forskare en studie över turismens nettoeffekt för en handfull hotade djur- och fågelarter. Resultatet visade att natur- och ekoturism i de flesta fall bidrog till att bevara arter och skydda hotad natur. Enligt forskarna var bristen på pengar en av naturskyddets största utmaningar och konstaterade att över 80 procent av förvaltning av världens nationalparker finansieras av turismen.

Svensk natur är fantastisk, men vi måste också ägna länder som Tanzania en tanke.

I ett mejl från förra veckan skrev en hög företrädare för WWF International att pandemin kan skapa stora problem för naturskyddet runt om i världen. Därför måste kopplingen mellan naturskydd och turism synliggöras och diskuteras. Just nu, i dessa coronatider, är det lika bra att stanna hemma. Svensk natur är fantastisk, men vi måste också ägna länder som Tanzania en tanke. Låt oss därför börja prata om hur vi kan resa imorgon och hur dessa resor kan bidra till både mångfald och klimat. Det är en tuff uppgift, men det blir inte bättre om vi värjer oss för utmaningen. Själv tror jag att en del av svaret finns i följande önskan från en representant för WWF International.
– Vi måste fortsätta uppmuntra de som bryr sig om naturen att använda sin budget för klimatpåverkan för att besöka vilda platser.

27 februari, 202027 februari, 2020

Moderaterna borde besöka Tiveden

Vi behöver inte mer skyddad skog. Det var budskapet från John Widegren, Moderaternas landsbygdspolitiske talesperson, på Svenska Dagbladets debattsida för ett par veckor sedan. Det bärande argumentet är att sågverk, pappers- och massabruk behöver en säker tillgång på skogsråvara för att skapa exportintäkter till Sverige. Då får inte fler reservat stå i vägen. För enligt Moderaterna finns det nämligen bara ett sätt att bruka skogen – att hugga ner den och tillverka papper, virke, flis och annat av träden. I bästa fall känner inte den moderata partitoppen till att det finns en annan näring, som just i skyddade skogar kan skapa både jobb och exportintäkter. I värsta fall vill partiet mörka att naturturismen är ett alternativ till vanligt skogsbruk. Därför undrar jag om Moderaterna ser till landsbygdens, skogens och markägarnas bästa? Eller om det finns andra intressen, som fått partiet att överge tidigare löften och mål utstakade under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister?

Men det är väl egentligen inte det som skaver,
utan att importerad råvara kostar mer.

Sverige är världsledande när det gäller export av papper och massa. En export som under lång tid bidragit till sysselsättning och välfärd runt om i Sverige. Men nu skärps huggsexan om det gröna guldet, och önskelistan på allt som skogen ska fixa blir allt längre. Allt från nya förpackningar till banbrytande produkter i form av textilier, läkemedel och biodrivmedel. Ur det perspektivet är det logiskt att biologisk mångfald och naturskydd blir ett hot för de stora sågverken och massa- och pappersbruken. En bransch som redan lider av en besvärande överkapacitet och tvingas importera skogsråvara från andra länder. Det skriver även Johan Widegren i klartext i sitt inlägg. ”De (skogsindustrin) behöver garanteras råvara för att slippa importera virke från länder med mindre klimatsmart skogsbruk.” Varför svensk skogsråvara är mer klimatsmart än importerade träd från Norge, Lettland eller Estland förklaras inte. Men det är väl egentligen inte det som skaver, utan att importerad råvara kostar mer.

Vidare menar Moderaterna att mer naturskydd är dåligt för skogsägaren. Utgångspunkten är att markägarens intresse alltid sammanfaller med skogsindustrins, men så är det inte. Många skogsägare vittnar om priser som länge stått och stampat, och om virkesköpare som med lock och pock vill få markägaren att avverka. Den som tvivlar på det, kan granska statistik från Skogsstyrelsen. Där syns även tydligt hur marknaden styr priset på svensk skogsråvara. Efter stormen Gudruns framfart i början av 2005 föll priset på granmassaved med 20 procent. Å andra sidan betyder mer skyddad skog att utbudet av skogsråvara minskar, vilket pressar priset uppåt. Det gynnar skogsägarna, men är sämre för skogsindustrins vinstmarginal. Många markägare är positiva till att skydda sin skog, om de får vettigt betalt. Därför är det märkligt att LRF Skogsägarna skriver till regeringen att de inte vill ha mer skyddad natur, när detta ofta är en bra affär för medlemmarna. När ett naturreservat bildas får markägaren marknadsvärdet plus 25 procent i så kallad intrångsersättning. Man fortsätter som ägare och har dessutom fortsatt tillgång till jakt, fiske, egen rekreation och möjligheten att satsa på turism. I mina ögon ett ytterst fördelaktigt upplägg. Det är här en av få gånger, som någon faktiskt både kan äta kakan och ha den kvar. Men om dessa affärsmöjligheter berättar sällan länsstyrelsen, Naturvårdsverket och än mindre ledningen för LRF Skogsägarna. Frågan är med andra ord om Moderaternas utspel verkligen handlar om skogsägarnas väl och ve? Eller handlar det egentligen om skogsindustrins önskan om mesta möjliga råvara till lägsta pris?

När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

Det kan i så fall förklara varför debattinlägget inte med ett ord nämner en av landsbygdens verkligt gröna och växande näringar: natur- och ekoturismen. Ett annat skäl kan givetvis vara djup okunnighet hos Moderaterna om en verksamhet, som under rätt villkor skapar fler jobb och större ekonomiska värden än skogsbruket i en skog som är tänkt att skyddas. Idag är nämligen turismens exportvärde på 144 miljarder kronor lika stort som skogsindustrins. Men en viktig skillnad är att de utländska besökarnas konsumtion i Sverige genererar momsintäkter till staten på nästan 20 miljarder kronor. När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

Givetvis går inte alla utländska turister på skogspromenad. Däremot är svensk natur, där vackra och orörda skogar ingår, en av våra främsta reseanledningar. Därför är det rimligt att uppskatta naturens bidrag till vår turismexport till 36 miljarder och momsintäkterna från internationella besökare till bortåt 5 miljarder kronor. Och diskussionen handlar ju inte om att hela Sverige ska förvandlas till ett enda stort rekreationsområde. Det är en helt orimlig ståndpunkt, som mig veterligen ingen förfäktar. Frågan gäller hur en viktig del av redan skyddade skogar, och flera av framtidens reservat och nationalparker, kan brukas på bästa vis till förmån för biologisk mångfald, landsbygd, markägare och övriga i Sverige.

En näring som skapar sysselsättning i hela landet.
Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt.

Skogsindustrin vill gärna påskina att man är landsbygdens främsta jobbmotor. En näring som skapar sysselsättning i hela landet. Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt. Siffror och statistik talar ett tydligt språk. År 1976 sysselsatte skogsbruket nästan 32 500 personer på årsbasis. Idag 40 år senare är siffran 16 356 enligt Skogsstyrelsen. Hälften av jobben är alltså borta. Samma trend syns i de kommande förädlingsleden. Enligt Skogsindustrierna fanns det 1970 nästan 350 sågverk. Idag återstår 140 verk. I Norrland halverades nästan antalet mellan 2001 och 2011. Nu hittar jag bara 23 sågverk i norra Sverige, som direkt eller indirekt är medlemmar i Skogsindustrierna. Av dessa ligger åtta sågverk i inlandet och resterande 15 längs kusten. De flesta inlandskommuner i norr saknar alltså idag ett större sågverk, och antalet sysselsatta på sågverken minskar enligt SCB:s databas. Från drygt 15 000 (1993) till färre än 11 000 anställda 20 år senare. Samma strukturrationalisering genomgår även skogsindustrins hjärta: pappers- och massabruken. Under 20 år försvann nästan hälften av jobben. Drygt 37 000 (1993) blev färre än 20 000 (2013).

Inom svensk natur- och ekoturism är trenden den motsatta. Det är en näring som spirar och som i framtiden har goda möjligheter att blomstra i skyddade skogar. Där, i naturreservat och nationalparker, kan besöksnäringen med rätt villkor skapa avsevärt större ekonomiska värden och minst tio gånger fler arbetstillfällen än ett traditionellt skogsbruk. Jämförelsen bygger på att sågverk, massafabriker och pappersbruk exkluderas, men som framgår av siffrorna ovan ligger dessa industrier allt mer sällan i de mest utsatta glesbygdskommunerna. Därför vill jag tipsa landets gles- och landsbygdskommuner, den moderata partitoppen och andra intresserade att besöka Tivedens skogar. Här kan nämligen framtidens möjligheter beskådas redan idag.

Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift,
i vart fall inte i Tiveden.

I samverkan med Laxå kommun och ett pågående utvecklingsprojekt har jag kartlagt Tivedens natur- och ekoturism under säsongen 2018. I korthet visar studien att Tivedens skogar, med nationalparken som huvudattraktion, genererar över 80 000 gästnätter. Något som gav turismintäkter på drygt 18 miljoner kronor och bidrog till drygt 30 arbetstillfällen på årsbasis. Till detta ska läggas ytterligare några miljoner kronor för lokala inköp av livs- och drivmedel, som kartläggningen inte fångade upp. Vidare visar studien att under både vår och höst finns det ledig kapacitet och att turismens förädlingsgrad, mätt i konsumtion per dygn och besökare, är låg. Därför är det rimligt att anta att traktens turismintäkter kan fördubblas om fler besökare väljer att stanna längre, äta gott, sova skönt och unna sig fler guidade naturupplevelser. Med andra ord, bortåt 25 nya jobb kan skapas fram till 2030, utan att antalet besökare under de populäraste sommarveckorna måste öka. Att en sådan tillväxt är möjlig visar ett av Tivedens större företag, där omsättningen mellan 2009 och 2018 ökade med nästan 140 procent.

Underlaget från Tivedens skogar blir än mer intressant när naturturism jämförs med vanligt skogsbruk. Dagens 30 turismjobb i Tiveden kräver drygt 75 hektar skog per arbetstillfälle. Det ska jämföras med att varje årsarbete inom skogsbruket i snitt behöver nästan 1 400 hektar. Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift, i vart fall inte i Tiveden. Därtill ska läggas naturturismens potential att fördubbla omsättning, gästnätter och sysselsättning. En sådan kalkyl borde till och med stämma till eftertanke i Moderaternas partitopp. Där finns ju duktiga borgerliga ekonomer, som borde inse att om man vurmar om landsbygden, markägarna, skogens mångfald och Sveriges bästa, då finns det goda skäl att ompröva ett utspel, som i annat fall lätt uppfattas som en beställning från skogsindustrins största bolag.

23 januari, 202023 januari, 2020

Bryr sig riksdagen inte om Högsby?

Mer natur- och ekoturism i Sveaskogs ekoparker kan skapa regionala mervärden och nya jobb i utsatta glesbygdskommuner. Trots detta väljer vi att utan närmare motivering avslå riksdagsmotionen och lägga den till handlingarna. Ungefär så kan näringsutskottets behandling av motionen om naturturism i Sveaskogs ekoparker summeras. Och alla är överens – ingen reserverar sig. Politik är komplicerat och handlar ofta om svåra frågor där olika intressen står mot varandra. Här handlade det om naturturism eller vanligt skogsbruk i 37 ekoparker. Motionen visar att turism kan skapa fördelar för landsbygden – fler jobb, större skattebas och på sikt även öka statens intäkter. På köpet värnas skogens biologiska mångfald. Att utskottet då avfärdar ett förslag med potential att skapa hundratals nya jobb utanför våra städer är inte helt lätt att begripa.

Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar?
Luktar ekoturism för mycket skogsmulle?

Vad är skälet till att en motion om mångfald, arbetstillfällen och landsbygdsutveckling gillas, men ändå avfärdas? Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar? Luktar ekoturism för mycket skogsmulle? Istället för att associeras med export, tusentals småföretag och nya jobb i glesbygd. Fakta är ju att turismens omsättning har fördubblats och exportvärdet mer än trefaldigats under de senaste 20 åren. Idag är de utländska besökarnas konsumtion i Sverige lika stor som den sammanlagda exporten av virke, papper och pappersmassa. Allt enligt Tillväxtverket, som tillsammans med flera andra statliga aktörer slår fast att vår natur är ett av de främsta skälen till att besökaren väljer Sverige.

Flera politiker har även uppmärksammat landsbygdens nya växande näring. Bland annat Helena Lindahl (C), som sitter just i näringsutskottet. Förra året, när momsen för landets naturguider debatterades i ett uppskruvat tonläge, slog hon i ett pressmeddelande fast att ”besöksnäringen är en av landsbygds- och småstadssveriges främsta källor till nya jobb.” Det vet även regeringen. Innan jul berättade numera helstatliga Visit Sweden om en nysatsning på marknadsföring av hållbar naturturism. Tillskottet på fem miljoner kronor under 2020 ingår i regeringens nya export- och investeringsstrategi, som är en del av överenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Ansvarig för strategin är näringsministern Ibrahim Baylan.

Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006.

Är det kopplingen mellan Sverigebilden och värdet av vild och vacker natur, där våra ekoparker borde vara en strategisk pusselbit, som är otydlig? Borde inte vara så, eftersom ett skarpt förslag om Sveaskogs ekoparker fanns med i den statliga utredningen Ett land att besöka och sedan upprepades av en samlad besöksnäring när deras strategi för svensk naturturism presenterades sommaren 2018.

För att förklara sambandet mellan turism och attraktiv natur, skrev Tomas Kronståhl och jag en debattartikel om Sveaskogs ekoparker i början av hösten. Kronståhl sitter i riksdagen för Socialdemokraterna och var tidigare kommunalråd här i Västervik. Vårt budskap i Svenska Dagbladet var att ”i stället för skogsbruk kan naturturism vara parkernas gröna näring. Turismen kan ge lika stora eller högre intäkter till staten och skapa betydligt fler jobb på landsbygden.” Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006. Deras, nu avslagna, motion avslutas med förslaget att se över ”förvaltningen av Sveaskogs ekoparker med syftet att öka de ekonomiska mervärdena för Sverige och samtidigt främja den biologiska mångfalden.”

Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Är det så att ett modest förslag utan extravaganta löften fick Näringsutskottet att tappa intresset? Utskottets självbild är kanske att tid och resurser bäst läggs på insatser som skapar tusentals nya arbetstillfällen. Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Så lär dock knappast Högsby i östra Småland se på saken. Kommunen nordväst om Kalmar hyser nämligen en stor del av Hornsö ekopark inom sina gränser. De senaste 50 åren har Högsby tappat nästan 30 procent av sin befolkning och har idag drygt 6 000 invånare. Bristen på jobb är ett tungt skäl till kräftgången. Arbetslösheten är dubbelt så hög som i övriga Sverige. Betydligt fler tvingas försörja sig på bidrag och kommunalskatten är en krona högre. Vidare är både inkomster och nyföretagandet lägre jämfört med snittet för riket. Här skulle 50 nya jobb inom hotell, restaurang och guide- och upplevelseföretag göra skillnad. Problemet är att varken Högsby eller grannkommunen Nybro har något inflytande över hur ekoparken Hornsö, som är södra Sveriges största vildmarksområde, förvaltas. Om det beslutar statliga Sveaskog och i förlängningen bolagets ägare – regering och riksdag.

Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan.

Men om förslaget om naturturism i ekoparkerna är så bra, då kan väl Sveaskog göra det utan att fråga riksdagen om lov. Motionen påstår ju att staten kan få lika stora momsintäkter från internationella besökare, som avkastning och skatt på dagens skogsbruk ger i flera ekoparker. Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan. Då beslutade Alliansregeringen under Reinfeldts ledning att Sveaskogs kärnverksamhet ska vara skogsbruk. En verksamhet på affärsmässig grund och som genererar marknadsmässig avkastning. Då i juni 2010 röstade dagens två regeringspartier emot att begränsa och snäva av Sveaskogs uppdrag. Idag har Socialdemokraterna och Miljöpartiet en annan uppfattning.

Visserligen förbjuder inte riksdagen Sveaskog att bedriva närliggande verksamhet, som att sälja fiskekort och arrendera ut jakten. Men villkoret är enligt näringsutskottets eget betänkande att ”det bidrar till att öka bolagets avkastning.” Det bakbinder Sveaskog. Dagens affärsmodell kan nämligen förenklat beskrivas som att Sveaskogs ska stå för underhåll och skötsel av leder, rastplatser, vindskydd och annan infrastruktur i ekoparkerna. Intäkterna hamnar däremot hos traktens besöksnäring och sedan via skatter till kommun, region och stat. Ett sådant upplägg skapar inga starka drivkrafter hos Sveaskog att utveckla natur- och ekoturismen i ekoparkerna. Och den paradoxala knuten kan bara riksdag och regering lösa upp.

Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar.

Även hårt arbetade riksdagsledamöter behöver incitament. Väljarstöd brukar motivera politiker att göra det lilla extra. Hur har det då gått med det stödet i Högsby i de senaste riksdagsvalen? Svaret är att det går allt sämre för de fyra partier, som för ett år sedan lovade varandra samverkan i det så kallade januariavtalet. De två minsta partierna – Miljöpartiet och Liberalerna är på väg att utraderas. Sedan 2010 har de tappat över hälften av sina väljare. Fortsätter den trenden tvingas de i nästa val att mäta resultatet i promille. Centern ligger på runt tio procent, men backar tydligt i de tre senaste valen. Värst är det för Socialdemokraterna, som sedan 2010 har förlorat nästan tio procent. 2018 sjönk partiet under 32 procent. Och Högsby är inget extremt undantag. Tvärtom lär kommunen rätt väl spegla vad som har hänt i många landsbygdskommuner.

Efter det senaste valet lade Socialdemokraternas valstrateger pannorna i djupa veck. I sin analys konstaterades att ”subventioner till elcyklar och eventuella miljözoner med förbud mot dieselbilar.., signalerar inte att Socialdemokraterna står på samma sida som landsbygdens arbetarväljare.” Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar. Därtill tilltar huvudvärken när det forna stora arbetarpartiet tvingas sänka skatten för de rikaste, och dessutom ska se över arbetsrätt, hyressättning och Arbetsförmedlingens roll utifrån en agenda formulerad av två borgerliga partier.

Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor.

Att då avfärda ett förslag, som förenklat innebär att skogbruk ersätts med en annan näring med större potential för glesbygden, verkar inte genomtänkt. Inte när exempelvis Tivedens nationalpark visar att tio gånger fler jobb kan skapas i utkanten av en glesbygdskommun. Något som förbättrar skattebasen för kommuner med ansträngd ekonomi, och på sikt kan bidra med positiva spiraler med hjälp av inflyttning och ökat nyföretagande. Kostnaden för ägaren (staten) är liten, med möjlighet att öka de egna intäkterna när ekoparkerna lockar allt fler besökare från andra länder. Förslaget hjälper dessutom Sverige att uppfylla sina internationella löften när det gäller biologisk mångfald. Fast det är klart, baksidan är att statliga Sveaskog mister ett par procent av sitt virkesförråd. Det är väl där förslaget skaver.

Styrkan i motionen från Kronståhl och Åkesson är enligt min mening följande. Två ledamöter i riksdagen har över partigränsen börjat snickra på en gemensam framtidsvision för delar av landsbygden. Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor. Socialdemokraternas mantra om arbetstillfällen och välfärd kan kroka arm med Centerns vurm för landsbygd och småföretag. Och Miljöpartiet, som borde tänka på hur de ska överleva utanför storstäderna, får en chans att utveckla en politik för hur bevarandet av biologisk mångfald kan bli en resurs för glesbygden.

Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

För ett år sedan, när januariavtalet presenterades, hoppades jag att dessa fyra partier skulle kunna mejsla fram gemensamma berättelser och framtidsvisioner. Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

Efterord.
Näringsutskottets betänkande om statliga företag förvandlades i förra veckan till en riksdagsdebatt om Ringhals och kärnkraften. Trots detta nämnde två ledamöter Sveaskog i sina inlägg, men ingen talade om nya jobb i statliga skogar. Igår beslutade riksdagen att avslå motionen om att utveckla naturturismen i Sveaskogs ekoparker från Kronståhl och Åkesson.

6 januari, 20206 januari, 2020

Dröm om odinsvalans återkomst

Det kallas redan supernaturåret. 2020 är året som många av oss hoppas ska bli avgörande för att hejda förlusten av biologisk mångfald. Mitt nyårslöfte blev därför att aktivt verka för den svarta storkens återkomst. Gärna tillsammans med andra. Ett löfte som i själva verket handlar om att återskapa stora, sammanhängande och orörda skogar i södra Sverige. Något som det råder akut brist på.

Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin.

Söder om Dalälven har vi fyra lite större nationalparker som värnar skogens mångfald. Tillsammans täcker Tiveden, Tresticklan, Tyresta och Söderåsen en yta på drygt 8 500 hektar. Ett värdefullt bidrag, men faktiskt inte särskilt mycket. Sarek är nästan hundra gånger större än Tiveden. Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin. En nationalpark med vidsträckta tallskogar, naturliga bokskogar och våtmarker, och som lockar många besökare med tranor, havsörn, rördrom och just svart stork.

Den svarta storken är sällsynt och gåtfull. Dess nordiska namn, odinsvalan, skvallrar om att den spelade en roll redan på vikingatiden. Fram till mitten av 1800-talet häckande den sparsamt, men regelbundet i södra och mellersta Sverige. Därefter, när industrialiseringen tog fart, föll de stora tallarna och ekarna som var storkens boträd i Sydsveriges sista djupa skogar. I jakten på lättillgänglig råvara dikades dessutom många blöta skogar ut. Då försvann stora delar av den svarta storkens jaktmarker med småfisk, grodor och andra smådjur. Fram till andra världskriget häckade den svarta storken sporadiskt upp till södra Norrland, men de senaste 80 åren har bara en handfull lyckade häckningar noterats. Bland annat i Närke och möjligen även i Skåne, Västergötland och på Öland. I ArtDatabankens rödlistor klassas den svarta storken som utdöd i Sverige.

På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven.

Odinsvalans krav på djupa orörda skogar gör den till en passande symbol för nödvändigheten att återskapa stora sammanhängande skogar här i södra Sverige. På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven. Givetvis en tuff uppgift och på kort sikt är det sannolikt inte den svarta storken som blir den stora vinnaren. Däremot kan, i skydd av dess symboliska vingar, framtiden tryggas för andra ovanliga fåglar och inte minst mängder av hotade insekter och sällsynta mossor, lavar och svampar. Det är gott nog.

Om vi ska bevara skogens biologiska mångfald, måste vi sprida en begriplig berättelse som fängslar en bred publik. Tidigare bevarandeprojekt kring havsörn och pilgrimsfalk visar att större karismatiska djur fungerar bättre än okända småkryp. Därför borde odinsvalan vara en lämplig kandidat att axla ett sådant uppdrag.

Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet.

Men enbart intressanta historier räcker inte. Vi måste också rusta oss med goda sakargument. En pusselbit är att visa att andelen skyddad natur i södra Sverige är helt otillräcklig för skogens mångfald. Hösten 2010 lovade Sverige omvärlden att uppfylla de så kallade Aichimålen antagna i japanska Nagoya. Det innebär bland annat att vi ska skydda minst 17 procent av våra land- och sötvattensområden till år 2020. Här i södra Sverige är vi i bästa fall halvvägs. Det krävs även krafttag om Sverige ska lyckas uppfylla riksdagens miljömål eller de etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som regeringen Reinfeldt beslutade om 2014.

Den andra nyckeln handlar om att visa att skyddad natur är en värdefull resurs för natur- och ekoturism. En grön näring som på många platser utanför våra tätorter kan skapa fler jobb och större intäkter än skogsbruket. Det är en gåtfull svart stork ett bra exempel på. Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet. Något som redan sker på andra platser i Europa. Det svenska företaget Wild Nature fotoresor anordnar regelbundet resor till Ungern, där bland annat svart stork står på programmet. Möjligheten att skydda värdefull natur genom hållbar natur- och ekoturism är en underskattad och fortfarande alltför okänd lösning här i Sverige. Idén med denna blogg är att synliggöra den kraften.

En ny nationalpark skulle här i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag.

Stora orörda skogsområden på flera tusen hektar finns inte längre i södra Sverige. Därför tror jag att vi måste jobba utifrån två strategier. En väg bör vara att knyta ihop redan skyddade områden med hjälp av biologiska korridorer, som samtidigt fungerar som leder för vandrare och andra. Det andra arbetssättet bör ta sin utgångspunkt i större områden med få markägare. Under året som gick besökte jag och skrev om flera möjliga kandidater. Det skånska storkhägnet i utkanten av Fulltofta strövområde som förvaltas av stiftelsen Skånska Landskap. Eller Åkulla bokskogar i Halland, där ett tiotal naturturismföretag erbjuder aktiviteter, mat och boende runt ett dussin naturreservat. En tredje möjlighet är Norra Kvills nationalpark, som gränsar till flera nyckelbiotoper på statliga Sveaskogs marker. Men på kort sikt lär Sveaskogs ekoparker vara den enklaste och snabbaste lösningen. Här finns sammanhängande skogar med höga naturvärden eller åtminstone goda förutsättningar för att återskapa djupa skogar. Dessutom är arbetet delvis redan inlett i det dussin ekoparker som Sveaskog förvaltar söder om Dalälven.

Fram till 1933 häckade den svarta storken i närheten av det som idag är Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är sannolikt en av de bästa lokalerna för oss som drömmer om odinsvalans återkomst. Tillsammans med närliggande naturreservat omfattar området idag drygt 10 000 hektar där det mesta är produktiv skogsmark. En ny nationalpark här skulle i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag. Än bättre är att de tre berörda kommunerna Nybro, Högsby och Mönsterås har inlett en dialog om en möjlig nationalparks potential och utmaningar. Här väger naturturismen tungt för de lokala politiska beslutsfattarna. För många naturvänner är det skogarnas unika mångfald av vedlevande skalbaggar och andra insekter som är huvudargumentet. Oavsett vilket perspektiv vi väljer, skymtar här en plattform för att hejda förlusten av biologisk mångfald och göra verklighet av drömmen att locka tillbaka den svarta storken till Sverige.