juni 2019 – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

30 juni, 201916 juli, 2019

Skadar vårt skogsbruk Sverigebilden?

Förra året gjorde Sveaskog en rekordvinst. Därför delade skogsjätten ut över en miljard kronor till ägaren – svenska staten. Även turismen slog rekord med ökad omsättning, fler sysselsatta och lysande exportframgångar. Här kunde staten inkassera nästan 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare. Träden är basen för skogsindustrin, men de blir också allt viktigare för en växande besöksnäring. Vill vi optimera intäkterna från skogen, då måste vi syna relationen mellan två av våra största gröna näringar.

Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden.

Det går bra för både skogsbruk och turism. Det betyder att intresset för skogen ökar. Dessutom förväntas skogen leverera råvaran till morgondagens biobränslen, plastprodukter, textilier och mycket mer. Men bakom rekordresultaten skymtar risken för en fördjupad konflikt om hur våra skogar ska brukas och förvaltas. Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden. Det gäller på kort sikt, men ännu mer för kommande generationer.

Turismen gör succé, åtminstone med svenska mått mätt. Sedan 2000 har omsättningen mer än fördubblats och uppgick förra året till drygt 336 miljarder kronor. Besöksnäringen är den nya jobbmotorn som sysselsätter mer än 172 000 människor. De senast tio åren har mer än 2 300 nya jobb skapats varje år. Inte minst tack vare vår förmåga att locka fler internationella besökare. Deras konsumtion här i Sverige har mer än trefaldigats sedan millenniumskiftet. Förra året noterades exportintäkter på 144 miljarder kronor, vilket enligt Tillväxtverket är lika mycket som exporten av skogsvaror i form av trävaror, papper och pappersmassa. Till skillnad från den traditionella skogsexporten, bidrar utländska turister därtill med värdefulla momsintäkter. Närmare bestämt närmare 20 miljarder kronor. En allt viktigare intäkt till statskassan, som nästan har fyrfaldigats sedan 2000.

Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Sveaskog är landets största skogsägare med ett innehav på 14 procent av landets skogsmarker. Tillsammans med sjöar, myrar och fjäll förvaltar bolaget nästan en tiondel av hela Sveriges yta. Hur Sveaskog sköter våra skogar spelar roll för det som brukar kallas Sverigebilden. Det vill säga bilden av Sverige som ett attraktivt besöksmål, ett land värt att investera i och som en pålitlig partner i internationella sammanhang. Orörd natur, välfärd, fred och hållbarhet är några av fundamenten i Sverigebilden. Kvaliteter som sätter oss på en internationell karta och lockar besökare till norra Europa. Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

För snart tio år sedan ändrade riksdagen Sveaskogs ägardirektiv. Sedan 2010 betonas skogsbruket som affärsmässig kärnverksamhet och kravet på marknadsmässig avkastning. En förändring, som tillsammans med en ny koncernchef i början av 2011, satt spår i både årsredovisningar och skogar. Konflikterna kring företagets avverkningar har tilltagit. Det är inte märkligt, eftersom virkesuttaget per hektar har ökat med över 20 procent efter 2010. De senaste fem åren har uttaget överträffat det tidigare toppåret 2005. Det var då stormen Gudrun härjade i södra Sverige. Därför har Sveaskog med råge uppnått statens mål på avkastning fyra gånger de senaste fem åren. Om detta skrev Lantbrukets affärstidning ATL tidigare i maj under rubrikerna Hårt hugget i statens skogar och Allt mindre slutavverkningsskog.

När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter.

Att leverera en rimlig avkastning är varje affärsdrivande företags uppgift. Men det ska inte äventyra den framtida virkesförsörjningen. Hur det står till med det, är inte helt lätt att begripa. Som lekman får jag inte ihop siffrorna. I sina senaste årsredovisningar uppger Sveaskog att virkesuttaget är 70 procent av nettotillväxten. Om 30 procent av tillväxten lämnas kvar i skogen, borde bolagets virkesförråd öka. Men det gör det inte. När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter. Det är nästan en femtedel av Sveaskogs virkesförråd, värt mer än sex miljarder kronor. Så mycket skog kan inte försvinna. Men bolagets högste skogschef, Fredrik Klang, kan inte svara när ATL frågar. Istället avfärdas saken med att företaget inte har som mål att öka virkesförrådet. Fredrik Klang konstaterar också att Sveaskog avverkar allt de kan. I så fall är det troligt att tillväxten inte är så hög som företaget påstår. Något som i sin tur väcker nya frågor om innehållet i företagets årsredovisningar och informationsmaterial.
Finns det fler poster och påståenden som är uppblåsta?

För Sveaskog och skogsindustrin hägrar framtidens bioekonomi. De senaste åren har industrin gjort miljardinvesteringar i nya och större massa- och pappersbruk. Dessutom ska skogen leverera råvaran till många nya produkter. Då ökar efterfrågan på mer skogsråvara, vilket fått Sveaskog att tidigare föreslå sänkt avverkningsåldern i norra Sveriges skogar. En uppfattning som bolagets skogschef upprepar i intervjun i ATL.

Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden.

Förra hösten presenterade Skogsstyrelsen en rapport om hur produktionen i skogarna kan öka. Vid sidan av kortare omloppstider diskuteras även insatser som gödsling, dikning, främmande trädslag och färre gallringar. Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden. Den biologiska mångfalden kan bli den stora förloraren, men även bilden av Sverige som ett land med vacker och orörd natur lär få sig en törn.

Finansdepartementet inser säkert att 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare är mer än Sveaskogs utdelning på drygt en miljard. Men vår attraktionskraft består av mer än bara skog. Det handlar om unika skärgårdar, mjuka fjäll, säkra storstäder, populär musik och mycket mer. Men naturen är tveklöst en av landets främsta reseanledningar. Det har flera enkäter och kartläggningar slagit fast. Därför hävdar Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) sedan en tid tillbaka att var fjärde internationella besökare väljer Sverige främst på grund av vacker och vild natur. Det innebär att nästan fem miljarder i momsintäkter kan kopplas till den naturbaserade besöksnäringen.

Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört.

Statens uppgift måste vara att optimera nyttan från svensk natur. Både i rena pengar från olika näringar, liksom i mjuka värden som inte låter sig fångas i en vanlig balans- och resultaträkning. Jag syftar på biologisk mångfald, levande landsbygd, rekreation, folkhälsa och annat. Ur ett sådant perspektiv kan det bli kontraproduktivt att bara fokusera på ett statligt skogsbolags nettoomsättning, operativa rörelseresultat och direktavkastning. Särskilt om det i den andra vågskålen ligger större belopp, som kan växa ännu mer, och som är starkt kopplade till skogens upplevelsevärden.

Sverige står inför tuffa utmaningar. I skogen handlar det inte om antingen skogsbruk eller bara naturturism. På många platser skapas störst nytta ekonomiskt, socialt och miljömässigt genom ett mångbruk i skogen. Den naturbaserade turismen är ännu bara i sin linda. Potentialen är avsevärt större och naturturismen hämmas av korta säsonger, lågt förädlingsvärde och otillräcklig professionalism. Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört. En viktig slutsats i den nationella strategin för svensk naturturism som presenterades förra året i Almedalen.

Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder.

Dessutom behövs modeller och goda exempel kring hur naturturism kombineras med skogbruk av olika slag. Det är ett utvecklingsarbete som med fördel genomförs runt om i Sverige. Gärna i större sammanhängande områden där naturbaserade turismföretag kan bilda kluster i skogar med en tydlig och stabil förvaltning. Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder. Redan avsatta områden med löftet att ekologi ska gå före ekonomi. Här skulle skogs- och besöksnäring tillsammans kunna utveckla framtidens mångbruk. För staten borde fem miljarder kronor i årliga momsintäkter, som de närmaste åren kan växa till sex, sju eller åtta, vara ett tillräckligt starkt incitament för att agera.
Själv återkommer jag med fler tankar kring Sveaskogs ekoparker.

Läs mer om Sveaskogs ekoparker:
Vår skog kan skapa nya och större värden

17 juni, 201917 juni, 2019

Näbbklapper med attraktionskraft

Storken glidflyger fram över våtmarken med sikte på risboet strax utanför hägnet. När den kommer fram böjer partnern huvudet långt tillbaka och klapprar ivrigt med näbben. Den säregna hälsningsfrasen genljuder över nejden och blandar sig med skränet från en koloni med skrattmåsar, drillande sånglärkor och högljudda tofsvipor och rödbenor. Det är en fin morgon i början av juni. Min kvalitetstid med en av Sveriges mest ikoniska fåglar, som nu återerövrar det skånska landskapet, förverkligar inte bara en gammal dröm. Den visar även på ekoturismens möjligheter. Fågelns attraktionskraft har varit grunden för ett lyckat bevarandearbete, men storken främjar mångfalden i hela landskapet. Dessutom kan den sporra till ett mer klimatsmart resande.

Därefter kom olyckorna slag i slag.

När Carl von Linné gjorde sin skånska resa i mitten av 1700-talet räknades storkarna i tusentals. Kanske så många som 5 000 par. Hundra år senare var stammen ännu stark och utanför Tomelilla fanns exempelvis en koloni med 80 bon. Därefter kom olyckorna slag i slag. Ett våldsamt oväder skördade många storkars liv under en vårflytt 1856, men än värre blev moderniseringen av jordbruket. Våtmarker dikades ut och försvann, och senare under 1900-talet gjorde de kemiska bekämpningsmedlen entré. Resultatet blev att tillgången på storkens favoritföda – grodor, men även daggmask, fisk, insekter, ormar och sork drastiskt minskade. När Sverige elektrifierades blev kraftledningarna ytterligare ett hot. Idag är krockar med elledningar troligen den vanligaste dödsorsaken bland västra Europas storkar.

För 40 år sedan, när jag själv upptäckte Skåne på cykel, var storken utrotad i Sverige. Det sista paret hade häckat 1954 norr om Ystad. Storkens närvaro inskränktes därför till en handfull årliga besök av ensamma individer från kontinenten. Själv fantiserade jag om att få en skymt av en vit stork på visit. När Sveriges Ornitologiska Förening (idag Birdlife Sverige) på 1980-talet utsåg våra landskapsfåglar, var det därför inte konstigt att storken som självklar skånsk symbolart fick stå tillbaka för den röda gladan. Ett val som det kanske snart är dags att ompröva.

När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch.

Ungefär samtidigt kom en vändpunkt i synen på hur det skånska landskapet borde brukas. Allt fler insåg att jakten på mer utdikad jordbruksmark hade gått för långt. Dessutom hade övergödning av vattendrag, sjöar och hav blivit ett växande problem. Något som utdikningen bidrog till. När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch. 1989, då storkprojektet på allvar tog form, anlades våtmarker främst som kvävefällor med syftet att minska övergödningen. Under de senaste 20 åren har runt 3 000 hektar våtmarker återställts på hundratals platser i Skåne. Åtgärder, som inte bara binder kväve och fosfor, utan även gynnar den biologiska mångfalden. Inte minst grodor och därmed indirekt även storken.

Idag pekar det mesta på att storken är på väg tillbaka. Under de senaste tio åren har årligen bortåt hundra storkungar från olika hägn blivit flygfärdiga, och sedan 2015 släpps samtliga ungar fria för att flytta söderut. Utsläppta ungar återvänder nu till Sverige, efter ett par år som unga i södra Europa eller Afrika. Förra året registrerade projektet dessutom runt 70 frihäckande storkpar. Några av dem väljer att häcka i närheten av projektets fyra hägn, eftersom storkar är sociala och gärna bildar mindre kolonier med stora risbon. Målet att etablera en stabil storkstam på runt 150 frihäckande par har nu kommit halvvägs.

Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Det är dessa framgångar som jag får skörda en skön försommarmorgon. Tidigare i maj, i samband med ett studiebesök under Naturskyddsföreningens rikskonferens, förförde Fulltoftas storkar mig. Nu, några veckor senare, är jag tillbaka med resten av familjen. Under tre dagar besöker vi storkarna lika många gånger, men passar även på att doppa oss i Ringsjön, röra oss i nyutslagen bokskog, äta gott på lokala caféer och restauranger, och med hjälp av cykel utforska ett landskap där näktergalar och andra fåglar tävlar om att sjunga högst. Det blev minnesvärda dagar, men var en utmaning att sy ihop. Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Inom besöksnäringen pratas det ofta om vikten av reseanledningar. Det betyder att turismen drivs av att vi resenärer vill uppleva eller göra något nytt. För oss var storkar och en studentexamen skälet till resan. Centralt för resan blev ett hägn ute på vischan öster om Ringsjön. Därför letade jag boenden i närheten, gärna med frukost, på lämpligt avstånd från en busshållplats eller tågstation, och med möjlighet att hyra cyklar. Efter flera timmars sökande på nätet var jag på vippen att ge upp. Räddningen blev att rådfråga en person inom storkprojektet med god lokalkännedom. Tipset om en större campingplats vid Ringsjön uppfyllde mina önskemål, men eftersom deras utbud av hyrcyklar var väl gömt långt in i bokningsprocessen, var det svårt att hitta på egen hand. Ett exempel på att normen är att alla förväntas komma i egen bil. En genomgång av de drygt tio boendealternativ, som finns inom en mils radie från storkhägnet, visar att bara två, möjligen tre, berättar något om storkarna. De flesta nämner alltså inte en stark reseanledning, som kan locka långväga fågelskådare från både Sverige och vårt grannland Danmark, där storken tyvärr för en tynande tillvaro. Den bristen avslöjar att stora delar av besöksnäringen ännu inte fullt ut har förstått vad som är turismens drivkraft.

För den som greppar taktpinnen och sätter agendan,
skaffar sig ett övertag.

Istället skvallrar webbsidorna om att många företag tror att besökaren först väljer boende. Därefter funderar vi resenärer på vad besöksmålet kan erbjuda. Jag tror tvärtom att allt fler bokningar startar med själva reseanledningen, och utifrån det valet försöker vi sedan pussla ihop boende, måltider och lokala transporter. Om besöksnäringen menar allvar med sina löften om hållbarhet, då måste fler aktörer uppmuntra resor med tåg och buss. Väl på plats måste det sedan vara enkelt att kunna utforska destinationens sevärdheter och attraktioner med klimatsmarta alternativ som cykel, vandring och lokaltrafik. Här återstår det mesta att göra. Än värre är att många verkar vänta på att någon annan ska börja. Och kanske är det just det som behövs. För den som greppar taktpinnen och sätter agendan, skaffar sig ett övertag. Den chansen borde storkprojektets ägare – Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening noga överväga.

Besöksnäringen måste med andra ord göra mer när gäller hållbarheten. Men även ägarna till ett långvarigt bevarandeprojekt av en karismatisk fågelart har ett ansvar. Att storkprojektets webbsida saknar information om hur vi kan besöka deras hägn på ett klimatsmart sätt, kan skada miljörörelsens trovärdighet. Inte minst när värdefulla tips om hur man tar sig med tåg och buss till närmaste tätort och sedan vidare med buss, cykel eller till fots ut till något av de fyra hägnen faktiskt är ganska lätt att fixa.

Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar.

Klappret från storkarna är resultatet av ett mödosamt och långvarigt ideellt engagemang. Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar. Just matningen kräver massor av arbetstimmar och sköts av oavlönade volontärer. Projektets utgifter, inklusive en anställd på deltid, finansieras med insamlade medel och donationer från privatpersoner, företag och kommuner. Ur det perspektivet kan det tyckas orättvist att de ekonomiska vinsterna lär skördas av turismföretagen när antalet besökare ökar. I vårt fall hamnade mer än fem tusen kronor hos traktens campingplats. Storkprojektet fick nöja sig med ett par hundralappar.

Men framtiden är inte given på förhand. Om storkprojektet tar initiativ till ett nytt sorts fadderskap för traktens boendeanläggningar, borde det vara fullt möjligt att skapa en viktig intäktskälla från den lokala besöksnäringen. Att turismföretag är med och tar ansvar för de natur- och kulturvärden som lockar besökarna, är en framgångsrik och beprövad modell runt om i världen. Det brukar kallas ekoturism. Även i Sverige finns det goda exempel på samverkan mellan bevarandeprojekt och besöksnäring. Flera års goda erfarenheter av fjällrävssafari i Härjedalen tyder på att en liknande modell även borde fungera i Skåne.

Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans.

Våra cykeldagar gav fler lärdomar. En är behovet av bra cykelkartor. Vissa riksvägar lämpar sig dåligt för cykling, medan det var en nyhet för mig (som tidigare bott i Skåne i 20 år) att Skåneleden på sina ställen består av asfalterad cykelväg och fina grusvägar genom skogen. Den förträffliga infrastrukturen måste marknadsföras bättre.

En annan upptäckt var att storkhägnets granne, Fulltofta strövområde, är en slumrande resurs för en spirande naturturism. Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans. Med en offentlig markägare borde området kunna spela en strategisk roll för regionens natur- och ekoturism. Delar är redan skyddade som reservat och består av vacker bok- och lövskog. Men merparten verkar vara trista enfaldiga granåkrar, som mest finns för att skapa intäkter till stiftelsen som förvaltar området. Tanken som slår mig är att här finns möjligen ett embryo till en framtida nationalpark, där natur- och ekoturism mycket väl kan skapa avsevärt större intäkter till lokala företag och kommuner än dagens skogsbruk. Det kan vara värt att titta närmare på i ett kommande blogginlägg.

Läs mer om resor till karismatiska fåglar:
Klimatsmarta tranor borde inspirera