Oväntat möte med kraft att förändra

Vårens bensinuppror måste bemötas med genomtänkta förslag som gynnar landsbygden. Foto: Volvo Cars Sweden

Bensinupproret 2.0 är en av vårens politiska bubblare och innebär att landsbygden på allvar blivit ett slagträ i klimatdebatten. Det enorma gensvaret visar att en grön omställning inte sker i en handvändning. Och nödvändiga åtgärder för minskade och hållbara transporter lär skapa fler framtida motreaktioner. Svåra utmaningar som jag passade på att grubbla över på tåget till Naturskyddsföreningens rikskonferens i Kristianstad tidigare i vår. Där blev en av flera höjdpunkter ett oväntat möte med en annan av Naturskyddsföreningens medlemmar. Även han från Småland, men till skillnad från mig en äkta bilfantast känd från radio och TV.

Mina tankar mottogs nyfiket och med oväntat öppna sinnen, och det är alltid kul när ens egna fördomar kommer på skam.

Förra årets riksstämma i Uppsala antog en framtidsstrategi för Naturskyddsföreningen. Minskade utsläpp av växthusgaser och försvar av biologisk mångfald är de två långsiktiga målen, men strategin pekar även på metoder för förändring, anger fem prioriterade områden och slår fast 17 uttalade mål till 2022. Under rubriken Kraft att förändra var det i år dags för en rikskonferens – ett mer informellt forum öppet för intresserade medlemmar och fullmatat med diskussioner, utflykter och tillfällen att träffas. Själv reste jag söderut med ambitionen att prata om natur- och ekoturismens möjligheter och utmaningar. Resultatet blev flera givande samtal med andra medlemmar och tongivande företrädare från styrelse och kansli i Stockholm. Mina tankar mottogs nyfiket och med oväntat öppna sinnen, och det är alltid kul när ens egna fördomar kommer på skam.

Rikskonferensen genomfördes i maj när Skånes bokar slår ut. Foto: Staffan Widstrand

På en workshop om hållbara transporter fanns ett bekant ansikte med en röst som jag tyckte mig känna igen. Ansikten och namn är inte min starka sida, och när ingen annan verkade notera det uppenbara växte osäkerheten. Men jag var tvungen att fråga om det inte var självaste Bosse Bildoktorn känd från radio och TV som satt bland oss. Bo Andersson erkände omgående att så var fallet. Att Naturskyddsföreningen lockar brett och att jag på ett seminarium för hållbara transporter träffar en av Sveriges främsta bilentusiaster – det är oväntad lycka för mig. Det är ett bevis på att vi engagerar ”människor med olika bakgrund, erfarenheter och kompetenser”, som det så fint formuleras i framtidsstrategin.

… men jag känner mig ändå delaktig och stolt över det som sedan har blivit en viral succé med blänkare i bland annat Aftonbladet.

Tankarna snurrade i huvudet. Bosse Bildoktorn på Naturskyddsföreningens rikskonferens när tidningarna fylls av nyheter om krav på sänkta bensinpriser. Det är en möjlighet som måste fångas i flykten. Jag tog därför på nytt till orda och föreslog Bosse som talesperson i den här frågan. Sedan tog andra duktiga krafter över och kanske var jag inte ensam om att tänka tanken, men jag känner mig ändå delaktig och stolt över det som sedan har blivit en viral succé med blänkare i bland annat Aftonbladet. Dessutom är videoklippet med över 360 000 visningar, mer än 2 500 delningar, drygt 1 600 kommentarer och nästan 5 000 gillanden årets mest uppmärksammade på Naturskyddsföreningens sida på Facebook.

Bosse Bildoktorn är Naturskyddsföreningens mest visade videoklipp i år. Foto: Naturskyddsföreningen

Jag tror att det finns en liknande potential i ett närmare samarbete mellan naturvänner och småskalig besöksnäring, särskilt på landsbygden. När jag noga läser Naturskyddsföreningens framtidsstrategi blir jag stärkt i övertygelsen och ser flera möjligheter till samverkan. Strategins skrivningar om att ”ge fler människor möjlighet att njuta av och förstå naturen” och uppmana till ”handling som bidrar till en mer hållbar konsumtionskultur” kan med fördel genomföras med mer natur- och ekoturismen. Att arbeta för ”minskade och hållbara transporter” och för skydd och bevarande av ”arter, populationer och värdefulla områden” på både land och i vatten är direkt kopplat till två avgörande frågor för naturturismen. Än närmare ligger tanken att ”resurssnål tjänstekonsumtion” i möjligaste mån ska ersätta varukonsumtion. Och en strategisk allians mellan naturvård och turism ska givetvis vara till ömsesidig nytta, som även bidrar till att nå Naturskyddsföreningens mål att ”våra företagssamarbeten ska stärkas och utvecklas, så att vi kan öka våra intäkter och samtidigt påverka näringslivet i dess hållbarhetsarbete.”

Det är ett av många svar som behöver artikuleras i kölvattnet av vårens bensinuppror.

Jag menar att natur- och ekoturismen är en outnyttjad möjlighet för landets miljö- och naturskyddsorganisationer. Det är ett sätt att bygga broar mellan stad och land. Dels för dialog och utbyte av erfarenheter, men kanske ännu viktigare när pengar och andra resurser överförs från ekonomiskt starka grupper i städerna till naturbaserade turismföretag på landsbygden. Det är ett av många svar som behöver artikuleras i kölvattnet av vårens bensinuppror. Kreativa människor, som skapar jobb, kommunala skatteintäkter och attraktionskraft i och runt nationalparker, reservat och annan värdefull natur, bidrar dessutom till att stärka och förankra vårt naturskydd. Vidare handlar en klimatanpassad natur- och ekoturism om att stimulera längre besök som inkluderar övernattningar, måltider och upplevelser och att utveckla alternativ så fler kan göra den långa resan med tåg och buss till resmålet. På plats ska vi sedan kunna upptäcka och njuta av spännande natur- och kulturvärden till fots, cykel, häst och andra färdmedel som kanot, kajak och hundspann.

Det måste bli mycket lättare att uppleva svensk natur på cykel. Foto: Per Jiborn

Rikskonferensen i Kristianstad inleddes med nätverksträffar, och själv valde jag att delta på Klimatnätverkets träff. Där presenterades ett utkast till metodhandbok i lokal politisk påverkan, som innehåller avsnittet om hur kommuner fungerar och hur en krets i Naturskyddsföreningen kan påverka. Metodhandboken pekar ut fyra arbetsområden som fossilfria kommuner, hållbar samhällsplanering, skydd och hållbart brukande av kommunens marker och insatser för att skapa cirkulära flöden.

Näringslivschefer och kommunalråd brukar nämligen gilla nya arbetstillfällen, fler gästnätter och företag som sätter den egna kommunen på kartan.

Jag föreslog att naturturism kan vara ett femte område och ett bra alternativ för kretsar som söker nya ingångar till sin kommun. Näringslivschefer och kommunalråd brukar nämligen gilla nya arbetstillfällen, fler gästnätter och företag som sätter den egna kommunen på kartan. Särskilt glesbygdskommuner som kämpar i motvind med minskade skatteintäkter och utflyttning. Därför lovade jag att skriva ihop ett sådant avsnitt, vilket nu är gjort till ansvarig person på kansliet i Stockholm. Där presenteras bland annat insatser som tillgängliggör sevärdheter och attraktioner för besökare utan egen bil, som främjar cykelturism på resmålet, utvecklar kollektivtrafiken för både egna naturintresserade invånare och långväga besökare, och åtgärder där vi stimulerar samverkan mellan trevliga caféer och värdefulla naturområden.

Storkarnas attraktionskraft kan användas i bevarandearbetet. Foto: Staffan Widstrand

Sista dagen bjöd på en bussutflykt till storkhägnet i Fulltofta. Jag blev förförd av storkarnas näbbklapper i en härlig vårgrönska. Det här är ju ett spännande bevarandeprojekt, som dessutom är ett fullfjädrat besöksmål. Något som borde kunna tjäna som förebild för hur ett framgångsrikt samarbete till ömsesidig nytta kan byggas mellan traktens natur- och ekoturism och Naturskyddsföreningen i Skåne.
I början av juni åker hela familjen på skånsk storksafari.

Ramslökssoppa i naturvårdens tjänst

Café Doppingen blev omgående en succé, som lockar nya målgrupper ut i Västergötlands natur. Foto: Naturum Hornborgasjön

De senaste fem åren har intresset för naturum Hornborgasjön trefaldigats. En framgång med flera förklaringar, som nya utställningar, upprustade lokaler, men kanske främst tillskottet av en vacker byggnad med plats för kontor, hörsal och i synnerhet ett lockande café. En lyckad samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring. Ett koncept värt att lära av. Inte minst möjligheten att växla upp samarbetet i omfattning och innehåll i en bygd, som tidigare präglats av konflikter mellan naturvård och Hornborgasjöns närmaste grannar.

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på.

I mars 2017 öppnade Café Doppingen, ett stenkast från naturum Hornborgasjön, med pompa och ståt. Landshövdingen invigde och företrädare för Naturvårdsverket, länsstyrelsen och Falköping talade, ackompanjerade av operasång och underhållning från lokala talanger. Det nya huset är till stor del byggt i lokala material, som furu från Hökensås och kalksten från Kinnekulle, och har snabbt blivit den turismmagnet som många hoppades på. Redan första året fördubblades antalet besök till naturum Hornborgasjön och har sedan stabiliserat på drygt 60 000, vilket är tre gånger så många som fem år tidigare. Även caféet har gått bra. Enligt länsstyrelsen noterades 66 000 besök förra året och nettoomsättningen uppgick till tre miljoner kronor.

Nya utställningar och ett populärt cafe som granne trefaldigade besöken till naturum Hornborgasjön. Foto: Roger Borge

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på. Dels för att lära av framgången, men även för att undvika de fallgropar som lurar längs vägen. Avgörande är att krav på arrendator, upphandlingsprocess och villkor för driften är tydliga och transparenta. Konkurrensen mellan traktens aktörer får inte snedvridas eller skapa missämja. Jag är ingen expert på offentlig upphandling, men när jag läser underlaget tycker jag att det är genomtänkt och konsekvent. Tydliga krav gäller inte bara arrendatorns kompetens, ekonomisk stabilitet, kollektivavtal, öppettider och utbud, utan även miljöprofil och en vilja att gynna såväl ekologiska som närodlade råvaror. Mest gillar jag att personalen ska känna till ”naturums verksamhet och naturreservatet”. Det inkluderar bland annat närvaro på en gemensam introduktion med naturum. Å andra sidan ska länsstyrelsen ”bemöta besökare med pålästa och hjälpsamma svar kring caféverksamheten.” En samverkan till ömsesidig nytta med andra ord.

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong.

Duktiga arrendatorer är grunden för framgången. Sedan ett par månader tillbaka drivs caféet av Ingrid Axelsson, som har lång erfarenhet från branschen från närbelägna Kinnekulle. På vårens lunchmeny har bland annat stått ramslökssoppa, prästostpaj och kyckling med ramslökscrème. För den som vill fika finns kaffebiskvier, chokladtårta, prinsessbakelser och annat hembakat. Ett uppskattat utbud som i flera fall tillagas av lokala råvaror och lockar många gäster.

Kraven på caféets arrendator inkluderar uppköp av ekologiska och närodlade råvaror. Foto: Jesper Anhede

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong. Det finns fler faktorer. Ett välbesökt naturum som granne skapar dubbla reseanledningar och en uppmärksammad invigning gav en flygande start. Att sedan som enda café exponeras på länsstyrelsens webbplats är en annan fördel.

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur?

För en länsstyrelse är det en grannlaga uppgift att opartiskt samverka med näringslivet. Inte minst på landsbygden där gamla oförätter, grannfejder och jantelagen kan sätta käppar i hjulen för många goda initiativ. I början höjdes kritiska röster mot planerna på ett nytt café vid Hornborgasjön. Ett större utbud kunde skada redan etablerade verksamheter. Andra turismföretag välkomnade däremot satsningen och underströk att fler aktörer skapar ett kluster med starkare attraktionskraft. Än är det inte tal om någon överetablering och ett bredare utbud med sund konkurrens skapar mångfald och ett attraktivare utbud. Något som i sin tur lockar fler besökare till resmålet.

Doppingen är en vacker, unik och dyr byggnad. Då krävs det att satsade naturvårdsmedel skapar största möjliga samhälls- och naturskyddsnytta. Foto: Naturum Hornborgasjön

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur? Borde det inte byggas och finansieras av ägaren själv? En rimlig invändning, men i det här fallet var caféet en del i en större satsning, som inkluderade en ombyggnad av naturum och en ny lokal med hörsal, toaletter och kontor. I prislappen på drygt 40 miljoner ingick även nya utställningar, liksom vatten, avlopp och bredband. Ett sammanhållet bygg- och renoveringsprojekt gav viktiga synergieffekter. Att invänta en privat investerare hade sannolikt inneburit att Café Doppingen fortfarande bara hade varit en dröm. Nu betalar arrendatorn en årlig hyra på ett par hundra tusen kronor, vilket för en utomstående lekman verkar vara rimligt.

Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta?

Däremot kan man resonera kring det faktum att Café Doppingen ensamt får synas på länsstyrelsens sajt. Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta? Länsstyrelsens webb är nämligen hårdvaluta, och hamnar inte bara i topp för sökord som Hornborgasjön, utan även för mer generella ord som trandans och trana. Med drygt 300 000 sidvisningar om året är det en attraktiv digital kanal ut till potentiella besökare.

Tranorna är fortfarande Hornborgasjöns stora dragplåster. Det syns tydligt när länsstyrelsens webbplats analyseras. Foto: Jonas Ingman

Men lösningen kan inte bli att sluta exponera Café Doppingen. Det blir kontraproduktivt för besökarna, naturum och caféet själv. Klokare vore att växla upp en framgångsrik samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring till ett större geografiskt område. Modellen finns ju redan, där länsstyrelsen står för ramarna, ett övergripande ansvar och erbjuder en infrastruktur i form av en lokal eller en välbesökt webbsida.

40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige.

Fördelarna borde överväga om fler av besöksnäringens aktörer bjuds in att samverka med naturvården. Givetvis inte utan krav på motprestation och engagemang, men utifrån enklare och mindre formella krav. Genom att vaska fram och visa upp närområdets boenden, restauranger, övriga caféer och aktivitets- och upplevelsebolag gör man även besökaren en tjänst. Det skapas ett sorts ambassadörskap. Något som i sin tur gör det lättare för oss besökare att hitta fram till de företag, som är engagerade i traktens natur- och kulturvärden. Lärdomar finns redan från det årliga evenemanget Trandansen, som är ett uppskattat samarrangemang mellan besöksnäring och länsstyrelse. För ett par år sedan utarbetades även ett förslag till samverkansmodell i Kosterhavets nationalpark. Ett underlag framtaget gemensamt mellan besöksnäring och naturvård, som fortfarande är relevant, ger vägledning och väntar på att testas i praktiken.

Kan Cafe Doppingen bli ett fönster som ökar efterfrågan på lokala livsmedel? Foto: Jonas Ingman

Satsningen på Café Doppingen blev en succé. En handfull lokala jobb inom besöksnäringen skapades. Naturum Hornborgasjön fördubblade antalet besök. Utbudet av hembakade kanelbullar och exklusiv ramslökssopa har sannolikt även bidragit till att nå nya målgrupper. På sikt kan caféet bli en länk och värdefull aktör, som ökar efterfrågan på lokala livsmedel. Men framgångarna kom inte gratis. 40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige. Därför måste naturvården prioritera utifrån målet att maximera samhällsnyttan och skapa mesta möjliga naturskydd. När länsstyrelsen inleder arbetet med en ny webbsida kan de goda erfarenheterna från samverkan mellan naturum Hornborgasjön och Café Doppingen växlas upp och ge fler jobb och intäkter till bygden. En värdefull gest och insats i en trakt där restaureringen av en av landets främsta fågelsjöar för 30 år sedan skapade bittra lokala konflikter.

Läs mer om Hornborgasjöns dansande tranor:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Därtill kan länsstyrelsens webbsida bli en plattform för att stimulera en utveckling mot ett mer klimatsmart resmål. Med en tydlig ambition att locka fler att stanna längre och inte bara besöka området i början av våren när tranorna dansar. En sajt som gör det enkelt att hitta fram till det lokala måltidsutbudet och olika boenden runt sjön. Presentera tips om hur traktens reservat, kloster, kyrkor och kulturminnen nås med cykel, till fots eller med lokal kollektivtrafik. Då skulle viktiga nyttor skapas för många. Inte minst för de som bor runt naturreservatet. Dessutom en åtgärd som skulle göra det lite svårare för riksdagsledamöter som inte älskar biologisk mångfald att skära i kommande budgetar för svensk naturvård.

Vår skog kan skapa nya och större värden

Människor och biologisk mångfald trivs bäst i äldre, glesa och ljusa skogar. Skogsindustrin vill ha fler unga, täta och mörka skogar. Foto: Per Jiborn

Innan påsk överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan. Bakom insamlingen, som vill se ett förändrat uppdrag för Sveaskog, står 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF, Greenpeace och Birdlife i spetsen. Kraven handlar om att förbättra skyddet av skogar med höga naturvärden, att Sveaskog ska ligga i framkant när det gäller hyggesfritt skogsbruk och att avkastningskraven på det statliga skogsbolaget sänks. Om regeringen väljer att ta till sig budskapet, blir nästa utmaning att samla en majoritet i riksdagen bakom förslagen.

Risken är uppenbar att biologisk mångfald ställs mot insatser till förmån för äldre, funktionsnedsatta och sjuka.

Att kräva lägre avkastning till statskassan är modigt, rimligt och relevant. Men det är inte populärt bland politiker som sneglar på opinionsundersökningar och har siktet inställt på nästa val. Därför behöver kampanjen stärkas med argument som gör ett förändrat uppdrag för Sveaskog mer attraktivt bland folkvalda beslutsfattare.

I vissa fall skapas större ekonomiska värden om skogen inte huggs ner, men det tar inte Sveaskogs affärsmodell hänsyn till. Foto: Per Jiborn

De senaste åren har Sveaskog delat ut närmare 900 miljoner till svenska staten. Ett värdefullt bidrag till en gemensam välfärd. En lägre avkastning innebär ett antal miljoner kronor mindre till statskassan. Risken är uppenbar att biologisk mångfald ställs mot insatser till förmån för äldre, funktionsnedsatta och sjuka. Hur det kan gå till, såg vi när regeringen nyligen gav besked om fortsatt låg moms för landets naturguider. En investering i växtkraft på landsbygden, som brutalt sågades av Moderaterna i TV och debattartiklar. Genom att raljera kring begreppet ”bäversafari” ställdes guide- och upplevelseföretag mot polis och äldre.

En investering i växtkraft på landsbygden, som brutalt sågades av Moderaterna i TV och debattartiklar.

Givetvis är det viktigt och riktigt att argumentera för att höga naturvärden och biologisk mångfald har ett egenvärde. Något som inte alltid kan bokföras i kronor och ören. Men gör vi inte ett angeläget naturskyddsarbete onödigt svårt, om vi förorsakar en politisk debatt där magiska naturskogar ställs mot nedskärningar i vård, skola och omsorg? Särskilt när det faktiskt finns alternativa ekonomiska verksamheter, som lokalt skapar större mervärden av gemensamt ägda skogar än konventionellt trakthyggesbruk.

Det blir onödigt svårt om vackra och vilda naturskogar ställs mot gemensam välfärd. Foto: Staffan Widstrand

Jag tänker på en bred allians mellan biologisk mångfald, naturturism och friluftsliv, som för kommunalråd i glesbygdskommuner och många av landsbygdens markägare borde vara mer intressant än tillfälliga besök av högeffektiva skördare eller utländska gästarbetare som sätter nya granplantor. En första analys av Sveaskogs ekoparker ger en fingervisning om potentialen i en pakt mellan ekologi, ekonomi och rekreation.

Med åren har dock glansen bleknat och förvaltningen av ekoparkerna ifrågasatts i flera kritiska reportage…

Det har gått drygt 15 år sedan Sveaskogs första ekopark invigdes. Idag har vi 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar, vilket motsvarar fem procent av vårt statliga bolags totala skogsinnehav. Till en början fick satsningen ett varmt mottagande av naturvänner och 2003 tilldelades initiativet Världsnaturfondens WWF:s utmärkelse ”Gåva till jorden”. Med åren har dock glansen bleknat och förvaltningen av ekoparkerna ifrågasatts i flera kritiska reportage i Sveriges Natur, Land Skogsbruk och Sveriges Radios program Kaliber. Nyligen krävde WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman att ekoparkernas status måste återupprättas. Detta samtidigt som flera tidigare medarbetare, som i praktiken format och utvecklat ekoparksmodellen, nu offentligt kritiserar Sveaskog för att prioritera ned naturvården.

Runt Tivedens nationalpark finns nu en zon med buffertskogar. Ett sätt att maximera nyttan för Sverige och dess befolkning. Foto: Per Jiborn

Trots en ifrågasatt skön- och grönmålning är det möjligt att analysera kostnader och nyttor av våra ekoparker. I bolagets årsredovisningar saknas information om prislappen på ekoparkerna, men utifrån nettoomsättning och volymen av levererad råvara från de egna skogarna går det att göra en kvalificerad gissning. En uppskattning som Sveaskog har ombetts kommentera, men ännu inte besvarat. En gissning i överkant är att prislappen för ekoparkernas skydd under 50 år landar på totalt 4,7 miljarder kronor, vilket motsvarar minskade intäkter på drygt 90 miljoner per år. Personer med god insyn i Sveaskog menar att siffran egentligen är avsevärt lägre. Ur ett ägarperspektiv, det vill säga för riksdag och Finansdepartement, är det kanske mer intressant att veta hur ekoparkerna påverkar resultatet före skatt. Då hamnar en väl tilltagen prislapp på drygt 1,5 miljarder för ett halvt sekel, vilket innebär ett försämrat resultat på drygt 30 miljoner per år.

Tillsammans skapade alltså bara dessa tre exempel lokala turismintäkter på 77 miljoner kronor, vilket är nästan lika mycket som kostnaden för alla 37 ekoparker.

Svårare är att beräkna värdet på naturturismen som verkar i och runt ekoparkerna. Ett försök gjordes förra året för ekoparken Halle- och Hunneberg, där turismintäkterna uppskattades till 15 miljoner kronor årligen. Halle- och Hunneberg är en välbesökt ekopark, men utbudet av upplevelser och aktiviteter är begränsat och det saknas ett välprofilerat boende i direkt anslutning till parken. Att naturnära boende sannolikt är den främsta intäktskällan visar siffror från Ombergs Turisthotell. Enligt företagets bokslut uppgick omsättning förra året till drygt elva miljoner kronor och i Ombergs ekopark finns ytterligare boenden och flera aktivitetsföretag. Sol och bad är de främsta skälen för att checka in på Böda Sands camping, men med skogen som granne spelar Sveaskogs förvaltning av den omgivande ekoparken roll. Enbart förra året omsatte Böda Sand över 50 miljoner kronor. Även här tillkommer fler boenden, guide- och aktivitetsföretag på norra Öland. Tillsammans skapade alltså bara dessa tre exempel lokala turismintäkter på 77 miljoner kronor, vilket är nästan lika mycket som kostnaden för alla 37 ekoparker. Naturturismens konto ska sedan plussas på med verksamheter i ytterligare 34 ekoparker och fler företag runt både Omberg och Böda.

Älgarna på Halle- och Hunneberg lockar många internationella besökare till Sverige. Foto: Staffan Widstrand

Än intressantare blir jämförelsen om vi tittar på hur dessa tre exempel på naturturism har utvecklats de senaste tio åren. Böda Sand har fördubblat sina intäkter medan Ombergs Turisthotell nästan har tredubblat sin omsättning. Runt Halle- och Hunneberg har gästnätterna ökat med 30 procent sedan 2013 och antalet besök fördubblats på Kungajaktmuseet Älgens Berg sedan ekoparken invigdes 2004. Värdefull tillväxt för landsbygden samtidigt som Sveaskogs omsättning i princip stått och stampat.

Däremot uppvisar naturturismen en stadig tillväxt, och branschen har en stor potential.

Analysen ovan behöver fördjupas, nyanseras och diskuteras, men det är ändå möjligt att dra två slutsatser:
1.  Naturturismen i och runt ekoparkerna skapar idag större ekonomiska mervärden för Sverige, kommuner, landsbygden och oss svenskar, än ett konventionellt skogsbruk på samma yta.
2.  Sveaskogs intäkter varierar över tid, men under de senaste tio åren är det uppenbart att bolaget har nått sitt tak. Bara stora prisökningar eller en snabbare avverkningstakt kan skapa större intäkter till statskassan. Däremot uppvisar naturturismen en stadig tillväxt, och branschen har en stor potential. Det går både att förlänga säsonger och öka naturturismens förädlingsvärde. I flera parker är dessutom naturturismen mycket outvecklad.

Viktiga kampanjer är till för att vinnas. För vår egen skull och barnens framtid. Foto: Per Jiborn

Det fortsatta opinionsarbetet för att förändra Sveaskogs uppdrag och inriktning borde därför vässas och förstärkas med dessa ekonomiska insikter. Utifrån resonemangen ovan borde det vara möjligt att kroka arm med politiker av olika färg i minst 50 berörda kommuner runt om i landet. Flera av riksdagens partier har dessutom ett särskilt fokus på landsbygd, småföretag och en strävan att hela Sverige ska leva. Bland borgerliga partier finns krafter som bryr sig om biologisk mångfald, men vi måste göra det lättare för dem att höja rösten. Det kan ske utifrån en plattform där natur- och kulturvärden kopplas samman med möjligheter till landsbygdsutveckling, entreprenörskap, nya jobb och högre skatteintäkter till kommunerna.

Läs mer om skogsskydd och naturturism:
Att äta kakan och ha den kvar

Målet med kampanjen ”Vår skog” är förändra Sveaskogs uppdrag.
45 000 namn är en utmärkt början. Nu är det dags för nästa fas, då vi vässar argumenten och skapar nya allianser till naturskogarnas förmån och framtid.

Käppar i hjulen för cykelsemestern

Vallebygden bjuder på fina cykelmöjligheter, men hur tar man sig dit utan bil? Foto: Roger Borgelid/Westsweden.com

Det är inget fel på attraktionskraften. Här sjuder det av berättelser och skrönor om munkar, vikingar, riddaren Arn och några av Sveriges första konungar. Dagarna när körsbärsträden blommar i Vallebygden i Skarborg verkar vara magiska. Och Hornborgasjön om våren är mer än trandans, som exempelvis naturum, gökotta och blomstriga strövtåg. Tillgången till trivsamt boende, mysiga caféer och lokala restauranger med aptitretande menyer ser bra ut på webbsidor, i resereportage och kataloger. Och enligt topografiska kartan förefaller bygden bjuda på flera trampvänliga alternativ. Ändå misslyckades jag med uppgiften att fixa en angenäm cykelsemester för två dagarna efter påsk.

Men hur svårt ska det vara att planera ett par cykeldagar i ett civiliserat område i södra Sverige?

En förklaring kan givetvis vara att jag har blivit feg. När jag var yngre planerades det mesta enligt devisen – det fixar sig. Med stigande ålder och överdrivet kortrollbehov chansar jag ogärna. Men hur svårt ska det vara att planera ett par cykeldagar i ett civiliserat område i södra Sverige? Knappast omöjligt, men låt mig berätta mer innan ni dömer mig.

Hornborgssjön är mycket mer än vårens trandans. Foto: Roger Borgelid/Westsweden.com

Första frågan gäller egen cykel eller hyrd på plats? Om jag förstår villkoren rätt är cyklar välkomna på Västtåg, men trots ivrigt sökande hittar jag ingen uppgift om vad som gäller för bussen mellan Västervik och Nässjö. Väljer därför alternativet att hyra på plats. Jag får tips om ett seriöst företag i närheten av en järnvägsknut, som utlovar cykeltyper av alla slag. På webbsidan är det gott om fräna tävlingscyklar och sofistikerade mountainbikes. Däremot lyser pakethållare, cykelkorgar och andra alternativ för egen packning med sin frånvaro på bilderna som jag hittar.

Jag förlikar mig med tanken att alternera mellan olika pizzor.

Byter strategi och fokuserar istället på boendet, som verkar brett och lovande. Men önskemål om dubbelrum, närhet till lämplig cykelväg och inte minst frukost reducerar alternativen. Att önska en god middag på eller i närheten av det valda boendet gör ekvationen än svårare. Jag kapitulerar tillfälligt och börja tänka i banor som självhushåll i egen stuga. Det kan också vara mysigt, men kräver inköp till ett okänt kök där det mesta lär saknas. Företagens webbsidor har ingen eller sparsam information om närmaste affär, men jag gissar att boendets ägare utgår ifrån att man tar bilen till närmaste stormarknad en mil bort. Lätt som en plätt, om det nu inte handlade om en semester utan just bil.

Lokalt mathantverk är en stark reseanledning, som smakar extra gott efter en heldag på cykel. Foto: Jonas Ingman/Westsweden.com

Jag väljer att ändra på upplägget att cykla mellan olika boende under flera dagar. Istället börjar jag fila på en plan som utgår ifrån ett fast basläger, något som kan bli ett nav för dagsturer i olika riktningar. Historiska Varnhem ligger strategiskt mellan Skövde och Skara. I söder Hornborgasjön på lämpligt avstånd och åt andra hållet Vallebygden. Här finns goda bussförbindelser från Skövde, och den lokala pizzerian är öppen året runt. Jag förlikar mig med tanken att alternera mellan olika pizzor. Men här verkar inga cyklar gå att hyra, åtminstone inte enligt boendeföretagets hemsida. Samtidigt inser jag att jag nu är på väg att föregripa mig på själva idén med cykelsemestern – att njuta av goda lokala måltider.

Jackpott, eftersom allt på min önskelista går i uppfyllelse.

Behåller tanken på ett basläger, men väljer sida. Börjar med att sondera omgivningarna öster om Hornborgasjön. Hittar ett boende som kan nås med buss från Falköping ett par gånger om dagen, men där bussarna inte går på helgerna. Vänder blicken norrut mot fagra Vallebygden och lokaliserar ett ypperligt boendealternativ med cykeluthyrning, frukost och dubbelrum. Jackpott, eftersom allt på min önskelista går i uppfyllelse. Upprymd mäter jag avstånd på Google Earth och kommer fram till att det bör gå att cykla fram och tillbaka till naturum Hornborgasjön över dagen. Bestämmer självsäkert att det klarar vi av, och använder sedan en halvtimme för att hitta en lämplig busslinje från Skara till det hägrande boendet. Avgångarna är få, men i förbifarten noterar jag att bussen även går på helgerna.

Det finns många sätt att underlätta för cykelturism. En del kostar en slant, men mycket bara extra omtanke - inte minst värdefull information. Foto: Staffan Widstrand

Dags att slå till och med uppskruvade förväntningar ringer jag pensionatet.
Jag möts av ett bistert besked, som framförs på ett vänligt och älskvärt sätt – fullbokat. En bra bit ända in på sommaren kan dubbelrum bara erbjudas enstaka nätter. Tröstar mig själv med att min önskelista om boendets bekvämligheter tydligen delas av andra. Återvänder till fliken med den aktuella busstidtabellen för att släcka ner den och avsluta mitt surfande. Först då noterar jag att bussen på helgerna måste förbeställas och avgår klockan ett på natten. Inser att hemresan hade inletts med en väldigt lång natt på Skaras busstation. Väljer att kasta in handduken, åtminstone tillfälligt, och frågar min kära hustru om ett par dagar i Stockholm kan fungera lika bra.

Forsränning i förvaltningsdomstolen

Forsränningen genomförs i ett större Natura 2000-område i västra Jämtland. Foto: Staffan Widstrand

Momsen för landets naturguider höjs inte i sommar. Den glädjande nyheten är en viktig seger för en allt bättre organiserad naturturism. Därmed är det dags för nästa punkt på agendan – en mer generös och tillåtande tillämpning av låg moms även för upplevelser som ridning, hundspann och forsränning. Snart avgör Högsta förvaltningsdomstolen vilken moms som ska gälla för forsränning.

Visserligen fortsätter Moderaterna att raljera om bäversafari och försöker ställa en av Sveriges största exportnäringar mot fler poliser.

När riksdagen i december klubbade igenom budgetreservationen från Moderaterna och Kristdemokraterna, innebar det att regeringen fick i uppdrag att lagstifta om en fyrfaldigt högre moms för landets naturguider. Det företagsfientliga förslaget väckte berättigad kritik och ilska runt om i Sverige. Särskilt intensiv var debatten kring årsskiftet och veckorna efteråt avvisade en lång rad remissinstanser som Tillväxtverket, Jordbruksverket, Sametinget, Naturvårdsverket, Visit Sweden, Visita, Naturturismföretagen, Hela Sverige ska leva, BirdLife Sverige och Friluftsfrämjandet tanken på en höjd moms. När januariavtalet presenterades av Annie Lööf blev det även klart att bibehållen låg moms var en informell del i uppgörelsen mellan Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Visserligen fortsätter Moderaterna att raljera om bäversafari och försöker ställa en av Sveriges största exportnäringar mot fler poliser. Men när regeringens vårbudget nu är presenterad är det klart att den lägre momsen på sex procent bibehålls för tusentals naturguider.

Vattnets virvlar ger adrenalinkickar, men även förståelse för hur ett landskap under årtusenden har formats av väder, vind och vatten. Foto: Staffan Widstrand

Framgången beror på att branschens företrädare, Naturturismföretagen, ledde opinionen med välbehövligt stöd av myndigheter, journalister, nationalekonomer, branschexperter och Centerpartiet. Guide- och upplevelseföretagens konkurrens- och attraktionskraft är nämligen en strategisk faktor, inte bara för naturturismens fortsatta tillväxt, utan även för landsbygden och besöknäringen i stort. På sikt lär den sänkta momsen på naturguidningar öka statens intäkter från en växande besöksnäring. Ett illustrativt exempel på det är norrskensturismens framgångar, som på 15 år vuxit från ingenting till flera hundra miljoner kronor. Förhoppningsvis utvärderas den sänkta momsen ordentligt om ett par år. Då kanske det visar sig att sänkt moms var viktigare för branschens utveckling än många av de senaste årens satsningar på projekt och bidrag.

Myndigheten gillade inte förslaget om sänkt moms på naturguidningar, och har därför motvilligt genomfört reformen.

Nästa steg blir nu att se till att Skatteverkets tillämpning blir mer tillåtande. Myndigheten gillade inte förslaget om sänkt moms på naturguidningar, och har därför motvilligt genomfört reformen. Konsekvensen har blivit strikta tolkningar av begreppet natur och att exkludera några av naturturismens viktigaste verksamheter. Efter kritik har verket sedan i ett par fall backat och ändrat i sin vägledning. Förra året beslutade Skatterättsnämnden att guidning i en nedlagd kalkstensgruva räknas som förevisning av ett naturområde. Resultatet är att begreppet naturområde nu tolkas generöst och i princip inbegriper all natur utanför våra tätorter. Däremot fortsätter Skatteverket att hävda att vår natur inte kan förevisas med hjälp av häst, hundspann eller forsränning. Där ska istället högsta momsen på 25 procent tillämpas.

Äventyrliga forsar avlöses av lugna partier där guiden berättar om fauna, geologi och områdets hällristningar. Foto: Staffan Widstrand

En ståndpunkt som lett till en juridisk tvist. Förra året tittade Skatterättsnämnden även närmare på forsränning, eftersom det jämtländska företaget JoPe Fors & Fjäll begärde ett förhandsbesked om vilken momssats som gäller. I december svarade Skatterättsnämnden, men det var ingen enig nämnd som stod bakom beskedet på 25 procent. Tre ledamöter, inklusive nämndens ordförande, ansåg att den aktuella turen borde betraktas som en förevisning av ett naturområde. De övriga fyra menade att forsränning per definition är en äventyrlig aktivitet som ska beskattas med högsta momsen. Som juridiskt ombud har jag tillsammans med JoPe Fors & Fjäll överklagat beslutet till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Läs mer om Moderaternas förslag om höjd moms för landets naturguider:
Företagsfientligt, okunnigt och dåligt

Efter regeringens budgetbesked är det nu klart att Högsta förvaltningsdomstolen hanterar vår överklagan senare i år. I vårt underlag argumenterar vi för att forsränning ska inkluderas i begreppet förevisning av ett naturområde utifrån både ett nationellt och europeiskt perspektiv.

Forsränning lockar ut nya grupper i naturen. Inte minst kan det bli en inkörsport till naturen för yngre målgrupper. Foto: Staffan Widstrand

En fråga gäller om sänkt moms på naturguidningar är förenligt med gällande EU-praxis eller inte. Det är oklart om detta påverkat Skatterättsnämndens bedömning, men argumentet har framförts av tunga aktörer vid flera tillfällen. Därför har vi granskat utslagen i de tre EU-domslut, som brukar anges som referenser. Där visar det sig att dessa handlar om vägtullar, sjukvårdsutrustning och erotisk film. Det vill säga verksamheter med liten eller ingen koppling alls till guidning i naturen. Väljer Högsta förvaltningsdomstolen att beakta EU:s lagstiftning, kan det rimligen bara gälla om begreppet ”förevisning av naturområden” kan inkluderas i formuleringen ”och liknande kulturella evenemang”. En skrivning i EU:s momsdirektiv som är grunden för svensk kulturmoms och bland annat innefattar cirkusar, marknader, nöjesparker, museer och djurparker.

Det som ska bedömas är om en guide i vid bemärkelse förmedlar kunskap, erfarenheter och insikter om ett naturområde eller inte.

Huvudfrågan för Högsta förvaltningsdomstolen måste bli att bedöma om forsränning är att betrakta som ett sätt att förevisa ett naturområde enligt svensk lagstiftning. Vi hävdar att så är fallet och hänvisar till den skiljaktig mening som tre av Skatterättsnämndens har skrivit. Det som ska bedömas är om en guide i vid bemärkelse förmedlar kunskap, erfarenheter och insikter om ett naturområde eller inte. Här är guidernas kunskap om området liksom tillgång till ett guidemanus väsentliga underlag för en rättssäker bedömning. Om det sedan guidas till fots, cykel, häst eller på andra vis bör i de flesta fall vara av underordnad betydelse. Vidare menar vi att det finns ytterst goda skäl att betona säkerheten, eftersom guidens förmåga och kunskap att leda deltagarna längs en säker väg i flera fall som skidåkning off-pist, klättring, långfärdsskridskor eller forsränning är livsviktig i bokstavlig mening.

Fikapausen runt elden är ett utmärkt tillfälle för att knyta samman vilda forsar med geologi, hydrologi och biologisk mångfald. Foto: Staffan Widstrand

Det är också en uppfattning som regeringen har redovisat i sina förarbeten till lagändringen och framfört till media och i möten med näringen. Däremot avvisar vi resonemanget som Skatterättsnämndens knappa majoritet för kring grad av äventyrlighet. En sådan praxis öppnar upp för avsevärt mer subjektiva bedömningar och större osäkerhet om hur lagen kommer att tolkas över tid och runt om i Sverige. Här visar vi även att Skatteverkets praxis kring fisketurer med båt, sightseeing med buss och flygning med luftballong motsäger centrala argument bakom slutsatsen att forsränning inte kan betecknas som förevisning av ett naturområde.

Vi hoppas att JoPe Fors & Fjäll drar det längsta strået, men det är ett mål som står och väger.

Nu inväntar vi Högsta förvaltningsdomstolens beslut.
Vi hoppas att JoPe Fors & Fjäll drar det längsta strået, men det är ett mål som står och väger. Även denna del av momsreformen behöver diskuteras brett. Förhoppningsvis kan Naturturismföretagen leda opinionsarbetet och andra även denna gång drar sitt strå till stacken. Det inkluderar även berörda företag, som ännu inte stöttar sin egen branschorganisation med ett medlemskap.

Läs mer om EU:s praxis för moms:
Att förevisa vilda älgar och erotisk film

Arbetet med en likvärdig och rättvis moms fortsätter. Tillsammans kan vi förbättra branschens lönsamhet och höja attraktionskraften hos de tusentals guide- och upplevelseföretag som utgör svensk natur- och ekoturism.
Det vore bra för Sverige och gynnar landsbygden.

Klimatsmart trendbrott på väg?

Intresset för tågresor ökar, men ändrar vi även vårt sätt att resa ut i svensk natur? Foto: Capri Norrman / SJ

Färre flyger inom Sverige, intresset för en tågsemester ut i Europa exploderar och svenska nationalparker uppmärksammas på nya sätt. Är det ett trendbrott för klimatsmarta resor vi ser? Gäller det allt resande? Även när vi reser ut i naturen här hemma? Det är svårt att säga. En analys av färsk statistisk, inslag i media och samtal med några av Sveriges pionjär på området ger dock en fingervisning om vart är vi på väg.

Däremot skedde ett trendbrott för årets två första månader, då de europeiska flygresorna för första gången på tio år minskade med två procent.

I helgen genomfördes en slutsåld tågsemesterträff i Stockholm. Bakom minimässan stod gruppen Tågsemester på Facebook, som på ett par år vuxit från knappt tusen entusiaster till över 75 000 medlemmar. Initiativet utgår ifrån en vilja att hitta alternativ till flyget för resor ut i Europa. I december skrev Dagens Nyheter att intresset även syns i försäljningen av biljetter. Förra året ökade antalet sålda Interrailkort med runt 50 procent och Centralens Resebutik i Kalmar fördubblade försäljningen av tågresor till utlandet.

Sedan drygt ett år minskar inrikesflyget. Nu syns tecken på att även flygresor till och från Europa kan minska. Foto: Daniel Asplund / Swedavia

Vurmen för tåg märks ännu inte i statistiken över internationella flygresor. Enligt statliga Swedavia, som driver de tio största flygplatserna, ökade antalet resenärer till och från Europa förra året med ett par hundratusen till nästan 26 miljoner passagerare. Däremot skedde ett trendbrott för årets två första månader, då de europeiska flygresorna för första gången på tio år minskade med två procent. För inrikesflyget är nedgången tydligare. Under årets två första månader backade antalet passagerare med fem procent, vilket stärker den nedåtgående trend som inleddes hösten 2017. Förra året minskade flygresandet inom Sverige med tre procent jämfört med året innan. Troligen ett resultat av alla skriverier om klimatet, en ny flygskatt och ett växande intresse för alternativa ressätt.

Det är vägtrafikens utsläpp som måste minskas radikalt, och här är resor ut i naturen inte försumbara.

Givetvis är det bra att flygresandet minskar, men när det gäller klimatpåverkan inom Sverige är det trafiken på vägarna som är den största boven. Medan vägtrafiken står för över 90 procent av utsläppen, är inrikesflygets andel drygt tre procent enligt Naturvårdsverkets statistik. Den samlade vägtrafiken är en brokig samling med allt från lastbilar och arbetspendling till utflykter i bil. Det förändrar emellertid inte den stora utmaningen – det är vägtrafikens utsläpp som måste minskas radikalt, och här är resor ut i naturen inte försumbara.

Vi måste bli bättre på att koppla samman klimatsmarta tågresor med lokal kollektivtrafik, taxi, upphämtning och cykeluthyrning. Foto: Stefan Nilsson / SJ

Tåg är ett suveränt sätt att förflytta sig långa sträckor ut i svensk natur. Ett faktum som SJ nu på allvar lyfter fram i sina kanaler. Marsnumret av ombordtidningen Kupé har ett sex sidor långt reportage om Sveriges nationalparker, som inkluderar restips med tåg och buss till sju nationalparker. Där berättas om den transferbuss, som Laxå kommun satsar på för att göra det lätt att nå olika boenden runt Tivedens nationalpark. Just nu avgörs även en omröstning om tio svenska resmål på SJ:s webbplats. Bland de tio kandidater, som jämförs med utländska alternativ, finns tre nationalparker. Att göra reklam för svensk natur, redovisa resornas klimatpåverkan och dessutom tipsa om hur vi tar oss dit på kollektiva sätt är något som jag efterlyst länge. Nu sker det och då är det på sin plats att tacka vårt statliga tågbolag.

Resan blir då ett sätt att sätta värde på vacker natur och samtidigt bidra till broar mellan stad och land.

Ett annat sätt att nå nationalparker och andra pärlor i svensk natur är med hjälp av organiserade bussresor. Förra året sjösattes Nationalparksresor av Tomas Bergenfeldt, som för 35 år sedan startade Äventyrsresor. Tanken är att erbjuda ett klimatsmart alternativ där vi reser tillsammans, men väl framme kan upptäcka och vandra på egen hand. Upplägget inkluderar transport, boende, måltider och kunniga guider, och prislappen för en handfull dagar hamnar ofta runt 5 000 kronor. Pengar som till stor del hamnar hos människor som bor och verkar i och runt den natur som besöks. Resan blir då ett sätt att sätta värde på vacker natur och samtidigt bidra till broar mellan stad och land. En aspekt som bör beaktas innan prislappen avfärdas som onödigt dyr. För givetvis blir det billigare att själv bila dit med egen matsäck. En annan utmaning för oss naturvänner är en djupt rotad uppfattning att naturen bäst upplevs på egen hand. Det innebär att många av oss missar samvaron när dagens händelser summeras i medresenärers sällskap vid kvällens måltid.

Tillsammans med Friluftsfrämjandet erbjuder Nationalparksresor bussresor till Sonfjället, Hamra och Fulufjället. Foto: Anders Good / IBL

Att bryta ny mark är svårt, men jag är otålig och drömmer om en snabbare utveckling. Det handlar därför inte bara om visionära entreprenörer, utan minst lika mycket om resenärer som vill bidra till en förändring. Förra årets gjorde Nationalparksresor en vällovlig satsning med flera resor i samarbete med Världsnaturfonden WWF. Resultatet blev en resa med 15 deltagare. I år görs nya försök i samverkan med Friluftsfrämjandet och Dagens Nyheter. Bokningsläget ser bättre ut och konceptet är inte omöjligt. Marknadsförs ett attraktivt resmål med en populär guide exklusivt mot tidigare resvana kunder, kan bussresor ut i vår natur bokas fulla. Att nå rätt målgrupp är ofta avgörande. Här borde en webbplats som Sveriges nationalparker kunna spela en främjande roll genom att exponera klimatsmarta resor, men så är ännu inte fallet.

Lunchstoppet där innebar att några tusenlappar hamnade på landsbygden.

Det finns fler klimatsmarta alternativ. Naturskyddsföreningen i Alvesta och Växjö ordnade för en tid sedan en bussresa över dagen till Norra Kvills nationalpark. Det blev en lyckad höstdag där 40 personer lärde känna en av Smålands nationalparker med hjälp av en kunnig lokal guide. Besöket i själva nationalparken var i kortaste laget, men priset på knappt 300 kronor desto överkomligare. Då ingick även en måltid på Ingebo Hagar, som är en liten kretsloppsanpassad bondby med egen gårdsbutik och vandringsleder. Lunchstoppet där innebar att några tusenlappar hamnade på landsbygden. Det här kan Naturskyddsföreningen göra på fler platser i Sverige. Görs det rätt, kan vi tillgängliggöra vacker natur både billigt och klimatsmart, samtidigt som besöket bidrar till en dialog mellan naturskydd och de som bor och verkar på landsbygden.

Svensk cykelturism är ung, men har framtiden för sig. Foto: Per Jiborn

Många reservat och nationalparker kan även tillgängliggöras med hjälp av cykel. I fem år har företaget Sweden by Bike arbetat med utveckla och förädla utbudet av olika cykelpaket. Deras bokningsbara utbud kittlar åtminstone min reslust. Upplevelsepaket på cykel bör ha framtiden för sig, men det tar tid att utveckla nya verksamheter. Katarina Bergstrand, som driver företaget tillsammans med Ivan Glauser, berättar att det går åt rätt håll. Besöken på sajten ökar, bokningarna sker tidigare och största åldersgruppen runt 40 år ger hopp om fortsatt tillväxt. Men även här möter ansvarsfulla entreprenörer utmaningar. I stora delar av Sverige går det inte att resa kollektivt med egen cykel, vilket gör att resan till resmålet ofta sker med egen bil. Dessutom är det svårt att hyra cykel i närheten av städernas tågstationer eller resecentrum.

Läs mer om naturturismens möjligheter:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Cykelturism i Sverige är alltjämt en ganska okänd företeelse, som ofta förknippas med motvind, uppförsbackar, tung packning, blöta tält och en torftig måltid tillredd på ett stormkök. Samtidigt växer utbudet av upplevelsepaket med skönt boende, lagom långa etapper, picknickluncher och läckra middagar. Idag erbjuder Sweden by Bike även en handfull cykelpaket till och runt våra nationalparker, men utbudet är okänt för del flesta. Ett skäl är att inte heller dessa miljöanpassade naturupplevelser visas upp på den officiella och skattefinansierade webbplatsen för Sveriges nationalparker. Jag menar att det är hög tid att våra myndigheter hittar former för hur vi tillsammans axlar vårt ansvar för naturturismens och friluftslivets klimatpåverkan. Inte minst mot bakgrund av att överfulla parkeringsplatser, i vissa fall även trafikkaos, är ett växande problem i flera nationalparker.
Men den historien tar vi en annan gång.

Klimatsmarta tranor borde inspirera

Tranorna är vårens budbärare och lockar tusentals besökare. Foto: Staffan Widstrand

Det är skillnad på tranor och människor. Bland annat hur vi tar oss till Hornborgasjön. Tranan förbrukar bara en procent eller två av den energin som vi fågelskådare behöver, för att ta oss till mötet med vårens budbärare. Det betyder att tranorna är mer transporteffektiva. Ett centralt begrepp i den handlingsplan för klimatet som Naturvårdsverket nyligen lämnade över till regeringen. Låt oss därför inspireras av naturens smarta transportlösningar när vi själva reser ut i svensk natur.

Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.

Vårsolen värmer skönt i mitten av mars. Över den skånska slätten använder en flock tranor uppåtvindarna som bildas av värmen. Fåglarna når lätt en höjd på flera hundra meter, och några skruvar sig upp till tusen meter, innan de tar sikte norrut. Målet är Hornborgasjön, som ska nås innan kvällen. Mellan varma uppåtvindar formerar sig tranorna ofta i välkända plogformationer. Ett flygsätt som forskarna för ett par år sedan visade spar ytterligare energi. Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.

Hornborgasjön lockar inte bara tranor utan även sångsvan och gäss. Foto: Staffan Widstrand

Fälten där tranorna rastar, äter, trumpetar och dansar kallas Trandansen och ligger vid Hornborgasjöns sydvästra ände. Platsens attraktionskraft beror på att länsstyrelsen i Västra Götaland sprider ut runt 150 ton korn. Det gillar tranorna och en dag i början av april 2012 kunde man räkna till över 26 000. Skådespelet har blivit populärt och lockar ännu fler människor. Beroende på väder och vind, och när påsken infaller, strömmar bortåt 150 000 besökare till under några intensiva vårveckor.

…och en ynka procent med tåg.

Vår eget sätt att ta oss till Hornborgasjön lämnar dock en del att önska. Två kartläggningar från 2014 och 2018 visar att 9 av 10 av Trandansens besökare kommer i egen bil. Största förändringen är att antalet husbilar ökar. Resterande tio procent anländer med organiserade bussresor och en ynka procent med tåg. Det innebär att snittbesökaren använder nästan hundra gånger mer energi per förflyttad kilometer, än tranan som flyger från norra Tyskland. En jämförelse som givetvis haltar, eftersom människor och tranor är två helt skilda väsen. Men något som borde uppmärksammas och stämma till eftertanke bland oss fågelskådare och naturvänner.

Tranas smarta flygteknik borde inspirera oss människor. Foto: Staffan Widstrand

Bättre transporteffektivitet är ett nyckelord i Naturvårdsverkets handlingsplan för att nå Sveriges klimatmål. Underlaget överlämnades till regeringen förra veckan och slår fast att utsläppen av växthusgaser från våra inrikestransporter måste minska med 70 procent till 2030. Det borde innebära en katalog med tusentals åtgärder – från små till stora och med resultat i närtid och på längre sikt. Avgörande är att insatserna är effektiva. Det vill säga små utsläppsminskningar är motiverade om de är billiga, enkla och ger snabba resultat. Mycket talar för att resandet till Hornborgasjön är en sådan insats.

De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel.

Falköping nås med tåg från hela Sverige, och särskilt smidigt från Göteborg och Stockholm. Bussen mellan Falköping och Skara stannar dessutom vid Trandansen. I veckorna finns det avgångar nästan varje timme och på helgerna en handfull varje dag. Det finns alltså redan en lösning på plats. För många av besökarna från närområdet innebär det att resans energiåtgång kan halveras och dess klimatpåverkan minskas med 75 procent. För långväga besökare är vinsterna än större. Idag genererar bortåt 150 000 besökare nästan 50 000 bilresor, vilket i sin tur ger utsläpp på minst 500 ton koldioxid. Men än viktigare är att många i målgruppen är kunniga om vilka utmaningar vi står inför. De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel. Då borde fågelskådare och naturvänner vara en särskilt tacksam grupp att arbeta med.

Cykla är inte bara transporteffektivt, utan även ett sätt att ta in naturen med alla sinnen. Foto: Staffan Widstrand

Det som avgör om en åtgärd ska förverkligas är dess prislapp. De första insatserna för att ställa om resandet till Trandansen är enkla och billiga. Vi måste berätta om befintliga alternativ med tåg och buss. Det gjordes redan 2011 då Västtrafik satte ihop en särskild trantidtabell. Ett uppmärksammat pressmeddelande som gav positiva ekon i tidningar, radio och TV. Men initiativet blev aldrig utvärderat och heller ingen tradition. Svårt att begripa när insatsen går ut på att koppla samman två länkar med en förklarande text. Sedan är det möjligt att en särskild tidtabell inte räcker för att ändra vårt beteende. Många vill gärna äta en bit mat, fika, vandra en sträcka och uppleva något mer. Utan egen bil blir man lätt begränsad. Dessa behov kräver större investeringar och insatser, men är samtidigt affärsmöjligheter för traktens natur- och måltidsturism. En tredje åtgärd handlar om att exponera dagens utbud av organiserade bussresor till Hornborgasjön. Här krävs ett genomtänkt och konkurrensneutralt upplägg, som dessutom gärna får vaska fram de mest seriösa aktörerna. Till sist måste vi tillgängliggöra Hornborgasjön och dess omgivningar för ett av våra mest energisnåla färdmedel – cykeln. Ett transportsätt som är 30 gånger effektivare än bilen och skulle höja upplevelsevärdet för många besökare.

Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner.

Kartläggningen av Trandansens besökare ger fler insikter. En är att internets betydelse har ökat. Idag använder 7 av 10 besökare nätet som informationskälla, vilket är mer än en fördubbling sedan 2014. Dessutom har sociala medier klättrat från en jumboplats till topp fyra. Slagkraftig digital information borde kunna nå många potentiella besökare, och en välbesökt webbplats bör vara länsstyrelsens informationssajt om Hornborgasjön. Den är åtminstone matnyttig och hamnar nästan alltid i topp på relevanta sökningar.

Innan vi basunerar ut vad andra ska göra, är det bra att göra den egna läxan. Foto: Staffan Widstrand

En uppenbar brist är därför att sajtens information om hur man reser till Hornborgasjön bara består av en enkel kartskiss med områdets tre centralorter, vägarnas nummer och var naturum och Trandansen ligger. Tåg och buss existerar inte och länkar till kollektiva transportmedel lyser med sin frånvaro. Varför information om mer transporteffektiva färdsätt saknas är svårt att förstå. Min erfarenhet är att frågan är känslig och en öm tå som sällan diskuteras. Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner. I stället för att visa ledarskap göms frågan undan och förtigs. Baksidan är att det lätt skorrar falskt när ett verk med ansvar för vårt klimatarbete med myndig stämma predikar ett förändrat resande, men duckar för utmaningen på hemmaplan. Efter fyra år med särskilt gröna miljöministrar har även Miljöpartiet ett ansvar för att skyddad natur kan tillgängliggöras på ett klimatsmart vis.

Läs mer i tidigare inlägg: 
När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Det finns mer att lära från Hornborgasjön. Här finns goda krafter både på länsstyrelsen och i omgivande kommuner, som på riktigt vill utveckla ett hållbart resmål för framtiden. Arbetet är igång och viktiga resultat har redan uppnåtts. Om det vill jag gärna berätta i ett framtida blogginlägg.

När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Söderåsen är en nationalpark som även är vacker att cykla i. Foto: Johnér / Matton

I en färsk rapport konstaterar Naturvårdsverket att Sverige riskerar att missa sitt nationella miljökvalitetsmål Begränsad klimatpåverkan. För att lyckas ”behövs krafttag av historiska mått och en genomgripande samhällsförändring” dundrar verket och pekar ut transporter, som en strategisk sektor i närtid. På Naturvårdsverkets egen hemmaplan – förvaltningen av våra nationalparker, är det däremot svårt att se några genomgripande förändringar. Där satsas istället resurser på större parkeringsplatser, när skyddad natur ska bli tillgänglig för fler.

En rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton.

Enligt Naturvårdsverket gjordes 2,5 miljoner besök i Sveriges nationalparker under 2017. Populärast är Stenshuvud, Söderåsen, Kosterhavet och Tyresta nationalpark, där varje park noterar mer än 300 000 besök. När nationalparker ligger avsides och långt från större städer, är den egna bilen ett naturligt val för många. Vad det innebär för klimatet vet ingen. Det saknas statistik, men en rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton. Det är mindre än en halv promille av de svenska transporternas totala klimatpåverkan. Med andra ord ett utsläpp på marginalen, men ändå större än den felredovisning, som nyligen motiverade Naturvårdsverket att rikta skarp kritik mot det koleldade Värtaverket i Stockholm.

Vem har företräde på nationalparkens småvägar? Bilister, cyklister eller vandrare? Garphyttans nationalpark utanför Örebro. Foto: Elisabeth Karlsson

Att skapa klimatsmarta ressätt till 30 nationalparker och bortåt 5 000 naturreservat handlar därför främst om att inspirera, visa på möjligheter och gå före. En roll som Sverige gärna vill axla i internationella sammanhang, och som då kritiseras för att våra utsläppsminskningar är försumbara i ett globalt perspektiv. Därför är det utmärkt att Naturvårdsverket i sin rapport slår fast att ”även små länder som Sverige har potential till globalt inflytande – däribland i roller som förebilder, inspiratörer och exportörer av produkter, kunskaper, stöd och kapacitetsuppbyggnad i den globala omställningen.” Varför dessa tankar inte tillämpas här hemma i Sverige, när det handlar om att ta sig ut i skyddad natur, är därför svårt att förstå.

I ett mejl svarade nyligen en av Sveriges landshövdingar att ”klimatsmart resande är ofta en utmaning för naturvården då många skyddade områden i Sverige ligger långt från tätbebyggt område och saknar kollektivtrafik.” Så är det naturligtvis, men innebär det att det är för dyrt eller för svårt för att göra något alls?

Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil.

Sex av våra nationalparker finns på öar, som inte nås med egen bil. Återstår 24 parker där flera i norra Sverige ligger för avlägset och har för få besökare för att i ett första skede motivera särskilda insatser. Men runt hälften av landets nationalparker i södra och mellersta Sverige finns faktiskt på cykelavstånd från en tätort där bussen stannar eller ett tåg passerar. Under de senaste tio åren har tiotals miljoner kronor investerats i upprustade eller nya nationalparksentréer runt om i landet. Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil. I flera parker har konsekvensen istället blivit trafikkaos och överfulla parkeringsplatser.

Alternativet borde i flera fall vara att skapa kompletterande entréer på cykelavstånd där besökare inte bara kan hyra cykel, utan även stanna en natt eller två och spisa gott på bygdens råvaror. Det kräver dock en samverkan med traktens naturturism och att Naturvårdsverket gör upp med den beröringsskräck för svensk turism, som har präglat myndighetens politik de senaste 30 åren. Det förutsätter även ett nytt sätt att resa för oss som gillar fantastisk natur. Längre besök där vi njuter av skyddad natur i ett par dagar och använder tåg och buss för att resa till och från nationalparker och naturreservat.

Små slingriga cykelvägar öppnar på ett naturligt sätt upp reservat och nationalparker för barnfamiljer. Foto: Per Jiborn

Kostnaderna för en sådan satsning är troligen blygsamma. Detta då de flesta entréerna bör kunna drivas i nära samverkan med utvalda aktörer inom den lokala besöksnäringen. Samtidigt lär vinsterna vara flera och betydande, som ökade lokala intäkter från måltider, övernattningar, cykeluthyrning och andra turismtjänster. Ett plus blir även att vårt naturskydd förankras bättre på landsbygden. Som bonus stärks dessutom förvaltningen, när lokala entreprenörer ges tillfälle att axla en roll som ambassadörer och resurspersoner i svensk naturvård.

Då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar.

Exakt hur det ska gå till vet vi inte. Vi har nämligen aldrig försökt hantera dessa utmaningar på allvar. Men är det inte dags nu? När Naturvårdsverket förkunnar att klimatarbetet kräver krafttag av historiska mått och genomgripande förändringar, då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar. Eller menar Sveriges nya miljöminister Isabella Lövin att här i Sverige behövs varken inspiratörer och förebilder när en historisk omställning av ett helt samhälle ska göras?

Så här räknades nationalparksresornas klimatpåverkan ut.
Av 2,5 miljoner besök antas 80 procent ha gjorts med i tre personer i varje bil. Resterande uppskattas ha skett med cykel, buss, tåg eller båt. Det blir 667 000 bilresor, som förmodas ha körts i genomsnitt 100 kilometer tur och retur. Enligt Trafikverket var medelvärdet för nya personbilar 122 gram koldioxid per kilometer, vilket innebär att varje nationalparksbesök ger ett utsläpp på drygt 12 kilo. Det sammanlagda utsläppet av alla bilresor till svenska nationalparker blir då drygt 8 000 ton koldioxid.

Kan ett glashotell stärka naturskyddet?

En nationalparksentré tillsammans med ett spektakulärt glashotell kan bidra till jobb och utveckling i småländska Gullringen. Bildmontage: LAJ Illustration AB

Ett designat glashotell i ett småländskt vattenfall. Tanken är att en udda publikmagnet, tillsammans med en upprustad kraftstation, ett museum, en originell konferensanläggning och ett café, ska sätta Gullringen på kartan. Planerna är ganska långt komna och privata investerare tänker satsa minst tio miljoner kronor. De har också vinnlagt sig om att förankra förslagen i bygden och ett par informations- och samrådsmöten har mötts med gillande. Inom ett år eller två är det tänkt att allt ska vara verklighet.

Sedan följde drygt 50 år av tillväxt och ökat välstånd, men efter 1970 började maskineriet hacka.

Gullringen norr om Vimmerby speglar de småländska bruksorternas historia under de senaste hundra åren. Samhället byggdes runt de mervärden som skapades av traktens råvaror som skog och malm. I början av förra seklet kom järnvägen, man fick en tågstation och el från ett eget vattenkraftverk. Det blev ett lyft för bygden. På samma sätt som när sågverket, som senare blev Gullringshus, såg dagens ljus 1909. Sedan följde drygt 50 år av tillväxt och ökat välstånd, men efter 1970 började maskineriet hacka. Kraftverket togs ur bruk, antalet invånare vände neråt och Gullringshus varslade sina anställda och hamnade i malpåse i kölvattnet av 1990-talets ekonomiska kris.

Glashotellet är tänkt att kompletteras med en konferensanläggning inspirerad av kraftverkets vattentub. Bildmontage: LAJ Illustration AB

Idag har utvecklingen vänt. Framtidstron spirar på nytt i Gullringen. Ur resterna av Gullringshus skapades konceptet BoKlok med IKEA och Skanska som ägare. Just nu investeras ett par hundra miljoner kronor, så att än fler färdigbyggda lägenheter kan tillverkas. Det betyder fler jobb i bygden. Som grädde på moset projekteras dessutom ett unikt glashotell i ett vattenfall. Sammantaget blir detta en efterlängtad nytändning.

Naturvårdsverket och länsstyrelse kan visa att naturvården bryr sig och välja att samverka med lokalsamhället.

Men vad har småländsk investeringslust med den närliggande nationalparken Norra Kvill att göra? En koppling är att parken finns på behagligt cykelavstånd och kanske kan framtida besökare bidra till att tåget på nytt gör ett stopp i Gullringen. Men än viktigare är tillfället att bli en del i ett vinnande lag. Naturvårdsverket och länsstyrelse kan visa att naturvården bryr sig och välja att samverka med lokalsamhället. Varför det är bra för biologisk mångfald, kan kanske en inlandskommun i Norrlands ge svar på.

Norra Kvills nationalpark lockar varje år bortåt 12 000 besökare. Om tio procent av besökarna väljer att komma via Gullringen och göra en övernattning, innebär det lokala turismintäkter på runt en miljon kronor varje år. Foto: Martin Borg

I Sorsele regerar Vänsterpartiet och Centerpartiet tillsammans. En ovanlig allians kan tyckas, men än märkligare är att kittet mellan partierna bland annat består av ett svuret motstånd mot fler nationalparker och naturreservat. Kommunalrådet Kjell Öjeryd (V) förklarar:
– Ett naturreservat skulle förstöra möjligheterna till exploatering av marken.

En logisk ståndpunkt om man är övertygad om att nya jobb och välstånd på landsbygden enbart kan skapas av gruvdrift, nerhuggna skogar och exploaterade vattendrag. En vitt spridd uppfattning, som står i vägen för oss som gillar vild och vacker natur. I Sorsele är den verklighetsbilden särskilt problematisk, eftersom ett par värdefulla naturskogar just nu hotas av avverkning. När arbetstillfällen ställs mot omistliga naturvärden, då drar alltför ofta naturvården det kortaste strået. Därför måste vi förändra bilden av skyddad natur hos många av våra beslutsfattare. Naturskyddet har inte råd att fortsätta att förknippas med enbart rödlistade arter. Vi måste använda oss av fler argument och inte minst visa att naturvården kan vara en del av en positiv lokal utveckling.

…men än märkligare är att kittet mellan partierna bland annat består av ett svuret motstånd mot fler nationalparker.

Just nu har länsstyrelsen i Kalmar en unik möjlighet att bryta ny mark. Det genom att söka samverkan med pigga entreprenörer och en positivt sinnad lokalbefolkning. När en ny upprustad entré nästa år ska byggas i direkt anslutning till nationalparken, då är det läge att även satsa på en alternativ väg in till nationalparken. En officiell entré för Norra Kvill i Gullringen, som välkomnar de som vill resa klimatsmart eller saknar egen bil. Som blir start- och slutpunkt för besökare som önskar stanna längre och vill förlänga vistelsen med ett cykeläventyr, kolla på spännande arkitektur, göra ett cafébesök och stanna en natt eller två.

Kan ett småländskt vattenfall bli början på en samverkan mellan offentligt förvaltad natur och professionell natur- och ekoturism? Foto: LAJ Illustration AB

Kostnaden är marginell samtidigt som den samhällsekonomiska vinsten i form av ett klimatanpassat resande och nya lokala arbetstillfällen är påtaglig. Och än viktigare är att om länsstyrelsen tar chansen, då kan vi rucka en aning på många svenskars bild av skyddad natur. I praktiken kan vi visa att naturskydd inte bara handlar om fantastiska skogar med mäktiga träd och sällsynta arter. Utan att naturvård även kan förknippas med tågstopp, lokal cykeluthyrning och nya gästnätter i trakten.

Då arbetar vi inte bara med naturen, utan också med människorna som bor runt omkring. En investering i framtiden som är guld värd, när nästa nationalpark och reservat behöver bildas.

Missa inte möjligheterna runt Norra Kvill

Varför blomstrar inte naturturismen runt våra nationalparker? Foto: Martin Borg

Flera av Sveriges statsministrar har framhållit naturturismens möjligheter. Göran Persson skrev att naturvårdspolitiken ska skapa möjligheter för mer naturturism. Fredrik Reinfeldt ville att skyddad natur blir ”en resurs för bland annat landsbygdsutveckling, turism och folkhälsa.” Och i sin första regeringsförklaring tillkännagav Stefan Löfven att ekoturismen skulle stärkas. I minst 20 år har vi pratat sysselsättning i och runt skyddad natur. Några jobb har givetvis tillkommit, men på det stora hela står processen och stampar. Varför blomstrar inte natur- och ekoturismen i våra reservat och nationalparker? Kanske kan en närmare titt på den småländska nationalparken Norra Kvill ge några svar.

Gamla tallar och mäktiga granar lockar drygt 10 000 personer varje år, men Pippi och hennes vänner drar 50 gånger fler.

För ett upptaget kommunalråd är nationalparken Norra Kvill varken störst, bäst eller vackrast. Drygt hundra hektar uråldrig småländsk barrskog är inte att förakta, men Sarek i norr är nästan två tusen gånger större. Den småländska parken är även en dvärg jämfört med grannen – Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Gamla tallar och mäktiga granar lockar drygt 10 000 personer varje år, men Pippi och hennes vänner drar 50 gånger fler. Och jämför vi omsättning, jobb och skatt till kommunen, då kan nationalparken i princip kasta in handduken.

Under tidig vår hörs sparvugglan i nationalparken. Foto: Johnér / Matton

Eller kanske ändå inte? Jag tror att Norra Kvills attraktionskraft är större än de flesta inser. Parken lockar svenskar, tyskar, holländare och andra européer. Nordisk urskog uppskattas och en nationalpark är en stark magnet. När riktiga skogar blir allt mer sällsynta, då har Norra Kvill potential. Men det förutsätter att vi ser möjligheterna, inte minst traktens markägare, besöksnäring och politiska beslutsfattare. Någon måste berätta om naturskogens dragningskraft och gärna flera gånger. Ett budskap som handlar om mer än rödlistade arter. Gärna med fokus på fler gästnätter, köp i gårdsbutiker, uthyrda cyklar, lustfyllda guidedagar och nöjda besökare. Om det sker, då lär även politikerna lyssna. Ett gyllene tillfälle för naturvården att bygga vänskapsband med andra än de redan frälsta.

Det är trist att konstatera, men för de flesta av oss, som inte är hängivna biologer, räcker det sällan med knärot, svartoxe och rosenticka.

Det är kanske oförskämt, men för många svenskar lär dagens koncept för att besöka Norra Kvill framstå som slätstruket. Ett dagsbesök i egen bil där parkeringsplatsen är start- och målpunkt för två rundvandringar på egen hand. Däremot lyser spännande aktiviteter, naturliga äventyr, kunniga guider, god mat, möten med traktens människor och lokal logi med sin frånvaro. Det är trist att konstatera, men för de flesta av oss, som inte är hängivna biologer, räcker det sällan med knärot, svartoxe och rosenticka.

Nu planerar länsstyrelsen i Kalmar för en ny entré. Budgeten är anspråkslös jämfört med flera andra entréprojekt i svenska nationalparker de senaste åren. Drygt två miljoner kronor är ändå en hyfsad summa pengar, och en entré är ett kraftfullt verktyg som styr besöken till och i en nationalpark. Varje entréprojekt borde därför svara på frågor som hur vill vi att besökaren ska resa dit? Och hur entrén kan bidra till fler övernattningar, måltider och guidade upplevelser i närområdet? En väl genomtänkt entré borde bidra till traktens välfärd, nya jobb och inte minst ett bredare och mer attraktivt utbud av naturliga äventyr för olika grupper av besökare. Eller som Reinfeldt skrev – ”en resurs för … landsbygdsutveckling, turism och folkhälsa.”

Kommande generationer blir kanske bättre på att lyfta blicken. Foto: Sven Persson/IBL

Men dessa frågor har inte ställts i andra entréprojekt med större budget, så varför tänka nytt i Småland? Istället rullar Norra Kvill på i gamla hjulspår. Fler besökare i egen bil hanteras med en större parkeringsplats. En sliten infrastruktur ersätts med ny toalett, eldstad, sopstation och vindskydd. Delar av entrén tillgängliggörs dessutom för funktionshindrade. Det innebär visserligen en del schaktning i själva nationalparken och upphävt strandskydd. Men det är nog inte så svårt, när länsstyrelsen själv beslutar. Vidare görs en informationssatsning i form av bland annat skyltmaterial, folderställ och ledmarkeringar. Som kronan på verket ska en gyllene stjärna i lättbetong placeras bland de gamla träden. En markör för nationalparken med en budgeterad prislapp på 350 000 kronor.

Det är utmärkt att parkens besökare informeras. Många av nationalparkernas entréer är dessutom snygga med en genomtänkt design och ett genomarbetat pedagogiskt budskap. Men frågan är vart riksdagens andra önskemål tog vägen? Om ett politiskt mål är lokal utveckling, då borde väl Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser lyfta blicken och fundera på hur en nationalpark på bästa vis kan interagera med traktens besöksnäring?

… och på vägen passeras Sveriges äldsta ek – Kvilleken

På cykelavstånd ligger Gullringen och Södra Vi, och området där emellan verkar vara fullt av slingriga skogsvägar för spännande cykelturer. En vandringsled går redan från Södra Vi med riktning mot nationalparken och på vägen passeras Sveriges äldsta ek – Kvilleken. Enligt turistbyrån i Vimmerby finns ett par logimöjligheter i närområdet och i Gullringen finns storslagna planer på en investering i ett glashotell i ett vattenfall. Att satsa på cykeluthyrning och vandringspaket borde vara en naturlig affärsutveckling, men det förutsätter att någon ser möjligheten och vill satsa. Ett sätt att stimulera processen vore att undersöka varianten att lägga en alternativ entré i någon av tätorterna. Finns det intresserade entreprenörer kan samhällets bidrag begränsas till skyltmaterial, folderställ och en hänvisning från parkens webbsida. Men dessa tillfällen missar en närsynt länsstyrelse, när den inte lyfter blicken och försöker tänka nytt. Och det är inte de enda möjligheterna som ignoreras.

Parkens många döda träd i olika åldrar innebär mat för hackspettar. Foto. Staffan Widstrand

Den senaste tiden har FN och ledande forskare upprepat sitt budskap om att utsläppen av växthusgaser måste minskas radikalt och nu. Att en länsstyrelse tillsammans med Naturvårdsverket, som är en myndighet med ett avgörande ansvar för Sveriges klimatarbete, inte ens resonerar kring hur fler kan besöka Sveriges nationalparker utan egen bil är minst sagt förvånande. Vilka signaler sänder det till näringsliv, andra myndigheter och samhället i stort? Om Naturvårdsverket inte är föregångare på sin egen hemmaplan, vem ska då visa vägen?

Och en möjlig lösning verkar finnas i närtid till en rimlig kostnad. Tåget mellan Linköping och Kalmar passerar nämligen inte bara Vimmerby, utan även Gullringen och Södra Vi. Problemet idag är att tågen inte stannar där. Det är något som traktens näringsliv och politiker försöker ändra på. Kan Naturvårdsverket och länsstyrelsen bli tungan på vågen, då vore det kanske möjligt att redan i år marknadsföra Norra Kvills nationalpark som ett klimatsmart resmål. Ett alternativ som kan få tyska naturvänner att avstå en ny husbil.

Den kritiken omfattar i så fall även två, snart tre, miljöministrar från ett parti vars huvudbudskap är ”Nu. Klimatet kan inte vänta”.

Norra Kvill är inget undantag. Närsynthet och tunnelseende är vanligt på länsstyrelser och Naturvårdsverk. Varför riksdagens ambitioner när det gäller naturskydd, klimat och landsbygdsutveckling inte förverkligas runt våra skyddade områden är en gåta. Någon menar att våra miljöministrar inte varit tillräckligt aktiva. Den kritiken omfattar i så fall även två, snart tre, miljöministrar från ett parti vars huvudbudskap är ”Nu. Klimatet kan inte vänta”. Är det inte hög tid att Norra Kvill och andra nationalparker blir föredömen, som visar att det är möjligt att både skapa jobb och inleda en grön omställning? Kostnaden ryms inom befintlig budget, åtminstone om gyllene stjärnor prioriteras bort. Som välkommen bonuseffekt kanske fler svenskar hittar ut i en fantastisk biologisk mångfald, som vi naturvänner vill vårda, värna och visa upp.

Uppdaterad den 1 februari 2019.