Klimatsmarta tranor borde inspirera

Tranorna är vårens budbärare och lockar tusentals besökare. Foto: Staffan Widstrand

Det är skillnad på tranor och människor. Bland annat hur vi tar oss till Hornborgasjön. Tranan förbrukar bara en procent eller två av den energin som vi fågelskådare behöver, för att ta oss till mötet med vårens budbärare. Det betyder att tranorna är mer transporteffektiva. Ett centralt begrepp i den handlingsplan för klimatet som Naturvårdsverket nyligen lämnade över till regeringen. Låt oss därför inspireras av naturens smarta transportlösningar när vi själva reser ut i svensk natur.

Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.

Vårsolen värmer skönt i mitten av mars. Över den skånska slätten använder en flock tranor uppåtvindarna som bildas av värmen. Fåglarna når lätt en höjd på flera hundra meter, och några skruvar sig upp till tusen meter, innan de tar sikte norrut. Målet är Hornborgasjön, som ska nås innan kvällen. Mellan varma uppåtvindar formerar sig tranorna ofta i välkända plogformationer. Ett flygsätt som forskarna för ett par år sedan visade spar ytterligare energi. Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.

Hornborgasjön lockar inte bara tranor utan även sångsvan och gäss. Foto: Staffan Widstrand

Fälten där tranorna rastar, äter, trumpetar och dansar kallas Trandansen och ligger vid Hornborgasjöns sydvästra ände. Platsens attraktionskraft beror på att länsstyrelsen i Västra Götaland sprider ut runt 150 ton korn. Det gillar tranorna och en dag i början av april 2012 kunde man räkna till över 26 000. Skådespelet har blivit populärt och lockar ännu fler människor. Beroende på väder och vind, och när påsken infaller, strömmar bortåt 150 000 besökare till under några intensiva vårveckor.

…och en ynka procent med tåg.

Vår eget sätt att ta oss till Hornborgasjön lämnar dock en del att önska. Två kartläggningar från 2014 och 2018 visar att 9 av 10 av Trandansens besökare kommer i egen bil. Största förändringen är att antalet husbilar ökar. Resterande tio procent anländer med organiserade bussresor och en ynka procent med tåg. Det innebär att snittbesökaren använder nästan hundra gånger mer energi per förflyttad kilometer, än tranan som flyger från norra Tyskland. En jämförelse som givetvis haltar, eftersom människor och tranor är två helt skilda väsen. Men något som borde uppmärksammas och stämma till eftertanke bland oss fågelskådare och naturvänner.

Tranas smarta flygteknik borde inspirera oss människor. Foto: Staffan Widstrand

Bättre transporteffektivitet är ett nyckelord i Naturvårdsverkets handlingsplan för att nå Sveriges klimatmål. Underlaget överlämnades till regeringen förra veckan och slår fast att utsläppen av växthusgaser från våra inrikestransporter måste minska med 70 procent till 2030. Det borde innebära en katalog med tusentals åtgärder – från små till stora och med resultat i närtid och på längre sikt. Avgörande är att insatserna är effektiva. Det vill säga små utsläppsminskningar är motiverade om de är billiga, enkla och ger snabba resultat. Mycket talar för att resandet till Hornborgasjön är en sådan insats.

De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel.

Falköping nås med tåg från hela Sverige, och särskilt smidigt från Göteborg och Stockholm. Bussen mellan Falköping och Skara stannar dessutom vid Trandansen. I veckorna finns det avgångar nästan varje timme och på helgerna en handfull varje dag. Det finns alltså redan en lösning på plats. För många av besökarna från närområdet innebär det att resans energiåtgång kan halveras och dess klimatpåverkan minskas med 75 procent. För långväga besökare är vinsterna än större. Idag genererar bortåt 150 000 besökare nästan 50 000 bilresor, vilket i sin tur ger utsläpp på minst 500 ton koldioxid. Men än viktigare är att många i målgruppen är kunniga om vilka utmaningar vi står inför. De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel. Då borde fågelskådare och naturvänner vara en särskilt tacksam grupp att arbeta med.

Cykla är inte bara transporteffektivt, utan även ett sätt att ta in naturen med alla sinnen. Foto: Staffan Widstrand

Det som avgör om en åtgärd ska förverkligas är dess prislapp. De första insatserna för att ställa om resandet till Trandansen är enkla och billiga. Vi måste berätta om befintliga alternativ med tåg och buss. Det gjordes redan 2011 då Västtrafik satte ihop en särskild trantidtabell. Ett uppmärksammat pressmeddelande som gav positiva ekon i tidningar, radio och TV. Men initiativet blev aldrig utvärderat och heller ingen tradition. Svårt att begripa när insatsen går ut på att koppla samman två länkar med en förklarande text. Sedan är det möjligt att en särskild tidtabell inte räcker för att ändra vårt beteende. Många vill gärna äta en bit mat, fika, vandra en sträcka och uppleva något mer. Utan egen bil blir man lätt begränsad. Dessa behov kräver större investeringar och insatser, men är samtidigt affärsmöjligheter för traktens natur- och måltidsturism. En tredje åtgärd handlar om att exponera dagens utbud av organiserade bussresor till Hornborgasjön. Här krävs ett genomtänkt och konkurrensneutralt upplägg, som dessutom gärna får vaska fram de mest seriösa aktörerna. Till sist måste vi tillgängliggöra Hornborgasjön och dess omgivningar för ett av våra mest energisnåla färdmedel – cykeln. Ett transportsätt som är 30 gånger effektivare än bilen och skulle höja upplevelsevärdet för många besökare.

Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner.

Kartläggningen av Trandansens besökare ger fler insikter. En är att internets betydelse har ökat. Idag använder 7 av 10 besökare nätet som informationskälla, vilket är mer än en fördubbling sedan 2014. Dessutom har sociala medier klättrat från en jumboplats till topp fyra. Slagkraftig digital information borde kunna nå många potentiella besökare, och en välbesökt webbplats bör vara länsstyrelsens informationssajt om Hornborgasjön. Den är åtminstone matnyttig och hamnar nästan alltid i topp på relevanta sökningar.

Innan vi basunerar ut vad andra ska göra, är det bra att göra den egna läxan. Foto: Staffan Widstrand

En uppenbar brist är därför att sajtens information om hur man reser till Hornborgasjön bara består av en enkel kartskiss med områdets tre centralorter, vägarnas nummer och var naturum och Trandansen ligger. Tåg och buss existerar inte och länkar till kollektiva transportmedel lyser med sin frånvaro. Varför information om mer transporteffektiva färdsätt saknas är svårt att förstå. Min erfarenhet är att frågan är känslig och en öm tå som sällan diskuteras. Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner. I stället för att visa ledarskap göms frågan undan och förtigs. Baksidan är att det lätt skorrar falskt när ett verk med ansvar för vårt klimatarbete med myndig stämma predikar ett förändrat resande, men duckar för utmaningen på hemmaplan. Efter fyra år med särskilt gröna miljöministrar har även Miljöpartiet ett ansvar för att skyddad natur kan tillgängliggöras på ett klimatsmart vis.

Läs mer i tidigare inlägg –
När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Det finns mer att lära från Hornborgasjön. Här finns goda krafter både på länsstyrelsen och i omgivande kommuner, som på riktigt vill utveckla ett hållbart resmål för framtiden. Arbetet är igång och viktiga resultat har redan uppnåtts. Om det vill jag gärna berätta i ett framtida blogginlägg.

När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Söderåsen är en nationalpark som även är vacker att cykla i. Foto: Johnér / Matton

I en färsk rapport konstaterar Naturvårdsverket att Sverige riskerar att missa sitt nationella miljökvalitetsmål Begränsad klimatpåverkan. För att lyckas ”behövs krafttag av historiska mått och en genomgripande samhällsförändring” dundrar verket och pekar ut transporter, som en strategisk sektor i närtid. På Naturvårdsverkets egen hemmaplan – förvaltningen av våra nationalparker, är det däremot svårt att se några genomgripande förändringar. Där satsas istället resurser på större parkeringsplatser, när skyddad natur ska bli tillgänglig för fler.

En rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton.

Enligt Naturvårdsverket gjordes 2,5 miljoner besök i Sveriges nationalparker under 2017. Populärast är Stenshuvud, Söderåsen, Kosterhavet och Tyresta nationalpark, där varje park noterar mer än 300 000 besök. När nationalparker ligger avsides och långt från större städer, är den egna bilen ett naturligt val för många. Vad det innebär för klimatet vet ingen. Det saknas statistik, men en rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton. Det är mindre än en halv promille av de svenska transporternas totala klimatpåverkan. Med andra ord ett utsläpp på marginalen, men ändå större än den felredovisning, som nyligen motiverade Naturvårdsverket att rikta skarp kritik mot det koleldade Värtaverket i Stockholm.

Vem har företräde på nationalparkens småvägar? Bilister, cyklister eller vandrare? Garphyttans nationalpark utanför Örebro. Foto: Elisabeth Karlsson

Att skapa klimatsmarta ressätt till 30 nationalparker och bortåt 5 000 naturreservat handlar därför främst om att inspirera, visa på möjligheter och gå före. En roll som Sverige gärna vill axla i internationella sammanhang, och som då kritiseras för att våra utsläppsminskningar är försumbara i ett globalt perspektiv. Därför är det utmärkt att Naturvårdsverket i sin rapport slår fast att ”även små länder som Sverige har potential till globalt inflytande – däribland i roller som förebilder, inspiratörer och exportörer av produkter, kunskaper, stöd och kapacitetsuppbyggnad i den globala omställningen.” Varför dessa tankar inte tillämpas här hemma i Sverige, när det handlar om att ta sig ut i skyddad natur, är därför svårt att förstå.

I ett mejl svarade nyligen en av Sveriges landshövdingar att ”klimatsmart resande är ofta en utmaning för naturvården då många skyddade områden i Sverige ligger långt från tätbebyggt område och saknar kollektivtrafik.” Så är det naturligtvis, men innebär det att det är för dyrt eller för svårt för att göra något alls?

Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil.

Sex av våra nationalparker finns på öar, som inte nås med egen bil. Återstår 24 parker där flera i norra Sverige ligger för avlägset och har för få besökare för att i ett första skede motivera särskilda insatser. Men runt hälften av landets nationalparker i södra och mellersta Sverige finns faktiskt på cykelavstånd från en tätort där bussen stannar eller ett tåg passerar. Under de senaste tio åren har tiotals miljoner kronor investerats i upprustade eller nya nationalparksentréer runt om i landet. Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil. I flera parker har konsekvensen istället blivit trafikkaos och överfulla parkeringsplatser.

Alternativet borde i flera fall vara att skapa kompletterande entréer på cykelavstånd där besökare inte bara kan hyra cykel, utan även stanna en natt eller två och spisa gott på bygdens råvaror. Det kräver dock en samverkan med traktens naturturism och att Naturvårdsverket gör upp med den beröringsskräck för svensk turism, som har präglat myndighetens politik de senaste 30 åren. Det förutsätter även ett nytt sätt att resa för oss som gillar fantastisk natur. Längre besök där vi njuter av skyddad natur i ett par dagar och använder tåg och buss för att resa till och från nationalparker och naturreservat.

Små slingriga cykelvägar öppnar på ett naturligt sätt upp reservat och nationalparker för barnfamiljer. Foto: Per Jiborn

Kostnaderna för en sådan satsning är troligen blygsamma. Detta då de flesta entréerna bör kunna drivas i nära samverkan med utvalda aktörer inom den lokala besöksnäringen. Samtidigt lär vinsterna vara flera och betydande, som ökade lokala intäkter från måltider, övernattningar, cykeluthyrning och andra turismtjänster. Ett plus blir även att vårt naturskydd förankras bättre på landsbygden. Som bonus stärks dessutom förvaltningen, när lokala entreprenörer ges tillfälle att axla en roll som ambassadörer och resurspersoner i svensk naturvård.

Då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar.

Exakt hur det ska gå till vet vi inte. Vi har nämligen aldrig försökt hantera dessa utmaningar på allvar. Men är det inte dags nu? När Naturvårdsverket förkunnar att klimatarbetet kräver krafttag av historiska mått och genomgripande förändringar, då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar. Eller menar Sveriges nya miljöminister Isabella Lövin att här i Sverige behövs varken inspiratörer och förebilder när en historisk omställning av ett helt samhälle ska göras?

Så här räknades nationalparksresornas klimatpåverkan ut.
Av 2,5 miljoner besök antas 80 procent ha gjorts med i tre personer i varje bil. Resterande uppskattas ha skett med cykel, buss, tåg eller båt. Det blir 667 000 bilresor, som förmodas ha körts i genomsnitt 100 kilometer tur och retur. Enligt Trafikverket var medelvärdet för nya personbilar 122 gram koldioxid per kilometer, vilket innebär att varje nationalparksbesök ger ett utsläpp på drygt 12 kilo. Det sammanlagda utsläppet av alla bilresor till svenska nationalparker blir då drygt 8 000 ton koldioxid.

Kan ett glashotell stärka naturskyddet?

En nationalparksentré tillsammans med ett spektakulärt glashotell kan bidra till jobb och utveckling i småländska Gullringen. Bildmontage: LAJ Illustration AB

Ett designat glashotell i ett småländskt vattenfall. Tanken är att en udda publikmagnet, tillsammans med en upprustad kraftstation, ett museum, en originell konferensanläggning och ett café, ska sätta Gullringen på kartan. Planerna är ganska långt komna och privata investerare tänker satsa minst tio miljoner kronor. De har också vinnlagt sig om att förankra förslagen i bygden och ett par informations- och samrådsmöten har mötts med gillande. Inom ett år eller två är det tänkt att allt ska vara verklighet.

Sedan följde drygt 50 år av tillväxt och ökat välstånd, men efter 1970 började maskineriet hacka.

Gullringen norr om Vimmerby speglar de småländska bruksorternas historia under de senaste hundra åren. Samhället byggdes runt de mervärden som skapades av traktens råvaror som skog och malm. I början av förra seklet kom järnvägen, man fick en tågstation och el från ett eget vattenkraftverk. Det blev ett lyft för bygden. På samma sätt som när sågverket, som senare blev Gullringshus, såg dagens ljus 1909. Sedan följde drygt 50 år av tillväxt och ökat välstånd, men efter 1970 började maskineriet hacka. Kraftverket togs ur bruk, antalet invånare vände neråt och Gullringshus varslade sina anställda och hamnade i malpåse i kölvattnet av 1990-talets ekonomiska kris.

Glashotellet är tänkt att kompletteras med en konferensanläggning inspirerad av kraftverkets vattentub. Bildmontage: LAJ Illustration AB

Idag har utvecklingen vänt. Framtidstron spirar på nytt i Gullringen. Ur resterna av Gullringshus skapades konceptet BoKlok med IKEA och Skanska som ägare. Just nu investeras ett par hundra miljoner kronor, så att än fler färdigbyggda lägenheter kan tillverkas. Det betyder fler jobb i bygden. Som grädde på moset projekteras dessutom ett unikt glashotell i ett vattenfall. Sammantaget blir detta en efterlängtad nytändning.

Naturvårdsverket och länsstyrelse kan visa att naturvården bryr sig och välja att samverka med lokalsamhället.

Men vad har småländsk investeringslust med den närliggande nationalparken Norra Kvill att göra? En koppling är att parken finns på behagligt cykelavstånd och kanske kan framtida besökare bidra till att tåget på nytt gör ett stopp i Gullringen. Men än viktigare är tillfället att bli en del i ett vinnande lag. Naturvårdsverket och länsstyrelse kan visa att naturvården bryr sig och välja att samverka med lokalsamhället. Varför det är bra för biologisk mångfald, kan kanske en inlandskommun i Norrlands ge svar på.

Norra Kvills nationalpark lockar varje år bortåt 12 000 besökare. Om tio procent av besökarna väljer att komma via Gullringen och göra en övernattning, innebär det lokala turismintäkter på runt en miljon kronor varje år. Foto: Martin Borg

I Sorsele regerar Vänsterpartiet och Centerpartiet tillsammans. En ovanlig allians kan tyckas, men än märkligare är att kittet mellan partierna bland annat består av ett svuret motstånd mot fler nationalparker och naturreservat. Kommunalrådet Kjell Öjeryd (V) förklarar:
– Ett naturreservat skulle förstöra möjligheterna till exploatering av marken.

En logisk ståndpunkt om man är övertygad om att nya jobb och välstånd på landsbygden enbart kan skapas av gruvdrift, nerhuggna skogar och exploaterade vattendrag. En vitt spridd uppfattning, som står i vägen för oss som gillar vild och vacker natur. I Sorsele är den verklighetsbilden särskilt problematisk, eftersom ett par värdefulla naturskogar just nu hotas av avverkning. När arbetstillfällen ställs mot omistliga naturvärden, då drar alltför ofta naturvården det kortaste strået. Därför måste vi förändra bilden av skyddad natur hos många av våra beslutsfattare. Naturskyddet har inte råd att fortsätta att förknippas med enbart rödlistade arter. Vi måste använda oss av fler argument och inte minst visa att naturvården kan vara en del av en positiv lokal utveckling.

…men än märkligare är att kittet mellan partierna bland annat består av ett svuret motstånd mot fler nationalparker.

Just nu har länsstyrelsen i Kalmar en unik möjlighet att bryta ny mark. Det genom att söka samverkan med pigga entreprenörer och en positivt sinnad lokalbefolkning. När en ny upprustad entré nästa år ska byggas i direkt anslutning till nationalparken, då är det läge att även satsa på en alternativ väg in till nationalparken. En officiell entré för Norra Kvill i Gullringen, som välkomnar de som vill resa klimatsmart eller saknar egen bil. Som blir start- och slutpunkt för besökare som önskar stanna längre och vill förlänga vistelsen med ett cykeläventyr, kolla på spännande arkitektur, göra ett cafébesök och stanna en natt eller två.

Kan ett småländskt vattenfall bli början på en samverkan mellan offentligt förvaltad natur och professionell natur- och ekoturism? Foto: LAJ Illustration AB

Kostnaden är marginell samtidigt som den samhällsekonomiska vinsten i form av ett klimatanpassat resande och nya lokala arbetstillfällen är påtaglig. Och än viktigare är att om länsstyrelsen tar chansen, då kan vi rucka en aning på många svenskars bild av skyddad natur. I praktiken kan vi visa att naturskydd inte bara handlar om fantastiska skogar med mäktiga träd och sällsynta arter. Utan att naturvård även kan förknippas med tågstopp, lokal cykeluthyrning och nya gästnätter i trakten.

Då arbetar vi inte bara med naturen, utan också med människorna som bor runt omkring. En investering i framtiden som är guld värd, när nästa nationalpark och reservat behöver bildas.

Missa inte möjligheterna runt Norra Kvill

Varför blomstrar inte naturturismen runt våra nationalparker? Foto: Martin Borg

Flera av Sveriges statsministrar har framhållit naturturismens möjligheter. Göran Persson skrev att naturvårdspolitiken ska skapa möjligheter för mer naturturism. Fredrik Reinfeldt ville att skyddad natur blir ”en resurs för bland annat landsbygdsutveckling, turism och folkhälsa.” Och i sin första regeringsförklaring tillkännagav Stefan Löfven att ekoturismen skulle stärkas. I minst 20 år har vi pratat sysselsättning i och runt skyddad natur. Några jobb har givetvis tillkommit, men på det stora hela står processen och stampar. Varför blomstrar inte natur- och ekoturismen i våra reservat och nationalparker? Kanske kan en närmare titt på den småländska nationalparken Norra Kvill ge några svar.

Gamla tallar och mäktiga granar lockar drygt 10 000 personer varje år, men Pippi och hennes vänner drar 50 gånger fler.

För ett upptaget kommunalråd är nationalparken Norra Kvill varken störst, bäst eller vackrast. Drygt hundra hektar uråldrig småländsk barrskog är inte att förakta, men Sarek i norr är nästan två tusen gånger större. Den småländska parken är även en dvärg jämfört med grannen – Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Gamla tallar och mäktiga granar lockar drygt 10 000 personer varje år, men Pippi och hennes vänner drar 50 gånger fler. Och jämför vi omsättning, jobb och skatt till kommunen, då kan nationalparken i princip kasta in handduken.

Under tidig vår hörs sparvugglan i nationalparken. Foto: Johnér / Matton

Eller kanske ändå inte? Jag tror att Norra Kvills attraktionskraft är större än de flesta inser. Parken lockar svenskar, tyskar, holländare och andra européer. Nordisk urskog uppskattas och en nationalpark är en stark magnet. När riktiga skogar blir allt mer sällsynta, då har Norra Kvill potential. Men det förutsätter att vi ser möjligheterna, inte minst traktens markägare, besöksnäring och politiska beslutsfattare. Någon måste berätta om naturskogens dragningskraft och gärna flera gånger. Ett budskap som handlar om mer än rödlistade arter. Gärna med fokus på fler gästnätter, köp i gårdsbutiker, uthyrda cyklar, lustfyllda guidedagar och nöjda besökare. Om det sker, då lär även politikerna lyssna. Ett gyllene tillfälle för naturvården att bygga vänskapsband med andra än de redan frälsta.

Det är trist att konstatera, men för de flesta av oss, som inte är hängivna biologer, räcker det sällan med knärot, svartoxe och rosenticka.

Det är kanske oförskämt, men för många svenskar lär dagens koncept för att besöka Norra Kvill framstå som slätstruket. Ett dagsbesök i egen bil där parkeringsplatsen är start- och målpunkt för två rundvandringar på egen hand. Däremot lyser spännande aktiviteter, naturliga äventyr, kunniga guider, god mat, möten med traktens människor och lokal logi med sin frånvaro. Det är trist att konstatera, men för de flesta av oss, som inte är hängivna biologer, räcker det sällan med knärot, svartoxe och rosenticka.

Nu planerar länsstyrelsen i Kalmar för en ny entré. Budgeten är anspråkslös jämfört med flera andra entréprojekt i svenska nationalparker de senaste åren. Drygt två miljoner kronor är ändå en hyfsad summa pengar, och en entré är ett kraftfullt verktyg som styr besöken till och i en nationalpark. Varje entréprojekt borde därför svara på frågor som hur vill vi att besökaren ska resa dit? Och hur entrén kan bidra till fler övernattningar, måltider och guidade upplevelser i närområdet? En väl genomtänkt entré borde bidra till traktens välfärd, nya jobb och inte minst ett bredare och mer attraktivt utbud av naturliga äventyr för olika grupper av besökare. Eller som Reinfeldt skrev – ”en resurs för … landsbygdsutveckling, turism och folkhälsa.”

Kommande generationer blir kanske bättre på att lyfta blicken. Foto: Sven Persson/IBL

Men dessa frågor har inte ställts i andra entréprojekt med större budget, så varför tänka nytt i Småland? Istället rullar Norra Kvill på i gamla hjulspår. Fler besökare i egen bil hanteras med en större parkeringsplats. En sliten infrastruktur ersätts med ny toalett, eldstad, sopstation och vindskydd. Delar av entrén tillgängliggörs dessutom för funktionshindrade. Det innebär visserligen en del schaktning i själva nationalparken och upphävt strandskydd. Men det är nog inte så svårt, när länsstyrelsen själv beslutar. Vidare görs en informationssatsning i form av bland annat skyltmaterial, folderställ och ledmarkeringar. Som kronan på verket ska en gyllene stjärna i lättbetong placeras bland de gamla träden. En markör för nationalparken med en budgeterad prislapp på 350 000 kronor.

Det är utmärkt att parkens besökare informeras. Många av nationalparkernas entréer är dessutom snygga med en genomtänkt design och ett genomarbetat pedagogiskt budskap. Men frågan är vart riksdagens andra önskemål tog vägen? Om ett politiskt mål är lokal utveckling, då borde väl Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser lyfta blicken och fundera på hur en nationalpark på bästa vis kan interagera med traktens besöksnäring?

… och på vägen passeras Sveriges äldsta ek – Kvilleken

På cykelavstånd ligger Gullringen och Södra Vi, och området där emellan verkar vara fullt av slingriga skogsvägar för spännande cykelturer. En vandringsled går redan från Södra Vi med riktning mot nationalparken och på vägen passeras Sveriges äldsta ek – Kvilleken. Enligt turistbyrån i Vimmerby finns ett par logimöjligheter i närområdet och i Gullringen finns storslagna planer på en investering i ett glashotell i ett vattenfall. Att satsa på cykeluthyrning och vandringspaket borde vara en naturlig affärsutveckling, men det förutsätter att någon ser möjligheten och vill satsa. Ett sätt att stimulera processen vore att undersöka varianten att lägga en alternativ entré i någon av tätorterna. Finns det intresserade entreprenörer kan samhällets bidrag begränsas till skyltmaterial, folderställ och en hänvisning från parkens webbsida. Men dessa tillfällen missar en närsynt länsstyrelse, när den inte lyfter blicken och försöker tänka nytt. Och det är inte de enda möjligheterna som ignoreras.

Parkens många döda träd i olika åldrar innebär mat för hackspettar. Foto. Staffan Widstrand

Den senaste tiden har FN och ledande forskare upprepat sitt budskap om att utsläppen av växthusgaser måste minskas radikalt och nu. Att en länsstyrelse tillsammans med Naturvårdsverket, som är en myndighet med ett avgörande ansvar för Sveriges klimatarbete, inte ens resonerar kring hur fler kan besöka Sveriges nationalparker utan egen bil är minst sagt förvånande. Vilka signaler sänder det till näringsliv, andra myndigheter och samhället i stort? Om Naturvårdsverket inte är föregångare på sin egen hemmaplan, vem ska då visa vägen?

Och en möjlig lösning verkar finnas i närtid till en rimlig kostnad. Tåget mellan Linköping och Kalmar passerar nämligen inte bara Vimmerby, utan även Gullringen och Södra Vi. Problemet idag är att tågen inte stannar där. Det är något som traktens näringsliv och politiker försöker ändra på. Kan Naturvårdsverket och länsstyrelsen bli tungan på vågen, då vore det kanske möjligt att redan i år marknadsföra Norra Kvills nationalpark som ett klimatsmart resmål. Ett alternativ som kan få tyska naturvänner att avstå en ny husbil.

Den kritiken omfattar i så fall även två, snart tre, miljöministrar från ett parti vars huvudbudskap är ”Nu. Klimatet kan inte vänta”.

Norra Kvill är inget undantag. Närsynthet och tunnelseende är vanligt på länsstyrelser och Naturvårdsverk. Varför riksdagens ambitioner när det gäller naturskydd, klimat och landsbygdsutveckling inte förverkligas runt våra skyddade områden är en gåta. Någon menar att våra miljöministrar inte varit tillräckligt aktiva. Den kritiken omfattar i så fall även två, snart tre, miljöministrar från ett parti vars huvudbudskap är ”Nu. Klimatet kan inte vänta”. Är det inte hög tid att Norra Kvill och andra nationalparker blir föredömen, som visar att det är möjligt att både skapa jobb och inleda en grön omställning? Kostnaden ryms inom befintlig budget, åtminstone om gyllene stjärnor prioriteras bort. Som välkommen bonuseffekt kanske fler svenskar hittar ut i en fantastisk biologisk mångfald, som vi naturvänner vill vårda, värna och visa upp.

Uppdaterad den 1 februari 2019.

Att förevisa vilda älgar och erotisk film

Brunstiga älgar har mer gemensamt med belgisk sexfilm än de flesta tror. Foto: Staffan Widstrand

De senaste veckorna har en omfattande debatt rasat om Moderaternas försök att höja momsen för landets naturguider. Svenskt Näringsliv har rapporterat om effekterna i norr. Fiskejournalen har publicerat viktiga nyheter där Centern och Socialdemokraterna har lovat att arbeta för en bibehållen låg moms. Själv intervjuades jag i veckan av Land och mitt tidigare blogginlägg Företagsfientligt, okunnigt och dåligt har fått stor spridning inom besöksnäringen. Samtidig har moderata företrädare försökt svara på kritiken. De har inte haft det helt lätt, men det hedrar dem att de försöker och när någon argumenterar, då försöker jag lyssna. Däremot hade jag inte väntat mig att de moderata motargumenten skulle leda till en erotisk nattklubb i Belgien. Men låt oss ta det från början.

Att värna attraktionskraften i Sveriges främsta reseanledningar, som ofta är naturbaserade, är helt nödvändigt om besöksnäringen ska fortsätta att skapa jobb och tillväxt runt om i hela Sverige.

Dagen innan Lucia beslutade en majoritet i riksdagen att redan till sommaren återställa momsen på naturguidningar till 25 procent. Det innebär att företag som erbjuder guidade upplevelser i svensk natur får dagens moms på sex procent fyrfaldigad. Nu är förslaget ute på remiss och förhoppningsvis kommer svaren handla om naturturismens konkurrens- och växtkraft. Att värna attraktionskraften i Sveriges främsta reseanledningar, som ofta är naturbaserade, är helt nödvändigt om besöksnäringen ska fortsätta att skapa jobb och tillväxt runt om i hela Sverige. Men det handlar även om att tillgängliggöra fantastisk natur för fler, skapa ekonomiska mervärden kring skyddade områden, och stimulera en mer hållbar och klimatsmart utveckling på landsbygden.

Klyftan mellan stad måste minska och då är det rimligt med likande villkor för både städernas och landsbygdens reseanledningar. Foto: Staffan Widstrand

Våra argument har också handlat om lika villkor för städernas och landsbygdens reseanledningar. Tillsammans med nationalekonomen Stefan Fölster skrev jag ett debattinlägg på Dagens Samhälle innan jul.
”Därför är det olyckligt att Moderaternas nyligen antagna budgetreservation innehåller förslag om kraftigt höjd moms för naturguider, medan storstädernas musik, teater, idrott och annan kultur ofta är momsbefriad och sällan beskattas med mer än sex procent i moms. Förslaget lär öka klyftorna mellan stad och land och kommer inte tjäna Sverige som attraktivt resmål.”

Det moderata svaret i mellandagarna blev överraskande positivt.
”Landsbygdens konkurrenskraft måste stärkas och principiellt är vi inte emot en låg moms på naturguider. Men reformen har varit otydlig, byråkratisk och få företag har fått ta del av den. Det är långt ifrån tillräckligt och mer behöver göras” skrev två moderata riksdagsledamöter.

Och med en liknande formulering bemöttes även kritiken i Land.
”Momssänkningen för turistguider var ingen dålig reform, men den var för smal och för få företag kom i åtnjutande. Vi har gjort avvägningar där stora breda reformer prioriterats.”

Några av de stora breda reformerna som gynnar landsbygden är enligt Moderaterna avskaffad flygskatt, stopp för inventering av skogarnas nyckelbiotoper och sänkt skatt på bensin och diesel. Däremot verkar inte förslag som både värnar framtidens klimat och bidrar till nya jobb på landsbygden stå särskilt högt på Moderaternas agenda.

Att gå en rond mot Lagrådet, som samlar några av landets kunnigaste jurister, är ingen enkel match.

Den moderata logiken att momssänkningens begränsningar ska rättas till med återställd högre moms för alla naturguider är också svår att begripa. Jag utesluter inte andra sätt att lagstifta på området, men upplägget att likställa förevisning av naturområde med besök i djurparker är enligt min mening en tillfredsställande lösning som minskar klyftan mellan stad och land. Att forsränning, hundspann och turridning ännu inte fått ta del av den lägre momsen är inte den förra regeringens fel. Den kritiken bör riktas mot Skatteverket som nitiskt försökt begränsa reformens omfattning.

Tvisten om forsränning ska inkluderas i begreppet förevisning av naturområde fortsätter. Innan jul överklagades Skatterättsnämndens beslut till Högsta förvaltningsdomstolen. Foto: Staffan Widstrand

En annan moderat invändning, hämtad från Skatteverket och Lagrådet, är att den sänkta momsen kan strida mot EU-rätten. Ett tufft argument att knäcka för oss som saknar juridisk spetskompetens på området. Att gå en rond mot Lagrådet, som samlar några av landets kunnigaste jurister, är ingen enkel match. Däremot kan man ju tycka att lagstiftning, även den som styr EU:s regelverk, borde vara begriplig och förutsägbar för oss medborgare.

Det är EU:s så kallade mervärdesskattedirektiv, som styr medlemsländernas lagstiftning när det gäller moms. I direktivets tredje bilaga (sidan 69) finns en förteckning över varor och tjänster som enligt EU kan beskattas med lägre moms. Visserligen saknas, åtminstone på den sidan, en förklaring till urvalet av undantag, men någon tanke fanns rimligen hos lagstiftarna. Jag tycker mig urskilja minst tre principer. Den första handlar om att livets nödtorft inte ska överbeskattas. Här ger bilagan exempel som att lägre moms är möjlig för livsmedel, sjukvård, läkemedel, sophämtning och begravningar. Den andra principen verkar ha som mål att uppmuntra andlig utveckling i en sund kropp. Därför kan momsen sänkas för bland annat böcker, tidningar, radio, teater, konserter och idrott. En tredje ambitionen förefaller vara att gynna internationell gemenskap. Rimligt då EU är sprunget ur ett projekt för fred och säkerhet i Europa, och där frihandel och fri rörlighet är unionens grundvalar. Lägre moms för turismtjänster som hotell, nöjesparker, camping, persontransporter och andra kulturella evenemang blir då logiskt.

På det hela taget en ganska träffande beskrivning av den verklighet som Sveriges naturguider har haft att hantera de senaste decennierna.

Jag avundas inte Skatteverkets uppdrag att avgöra vad som är vad, och dra gränser mellan olika verksamheter. Oavsett hur gränserna dras blir resultatet lätt bisarra inkonsekvenser som hängs ut i media. Låt mig nämna några exempel från de senaste åren. Häst och vagn räknas som persontransport, men hundspann gör det inte. Lektioner i ridhus anses vara idrott, men ridning i skogen är det inte. Inträde till djurpark ingår i den lägre kulturmomsen, medan en guidad älgsafari inte gjorde det. I vilken mån dessa dragna gränser är förenliga med EU-rätten vet jag inte. Däremot blev jag varse att när den förra regeringen med goda argument föreslog en lägre moms för förevisning av naturområde, då svarade Lagrådet att detta inte var förenligt med EU:s regelverk.

I sitt korta svar till regeringen i slutet av maj 2017 skriver Lagrådet att lagändringen förväntas skapa gränsdragningsproblem, är otydligt utformad och att förslaget framstår som mycket oprecist. Lagrådet hävdar att denna bristande precision innebär osäkerhet för de skattskyldiga. På det hela taget en ganska träffande beskrivning av den verklighet som Sveriges naturguider har haft att hantera de senaste decennierna.

Kanske finns det en koppling mellan vårens tjäderspel i svenska skogar och belgisk erotisk film. Jag väntar med spänning på Lagrådets klargörande i frågan. Foto: Staffan Widstrand

Den tunga invändningen avlossas längre ner när Lagrådet avfärdar tanken att förevisning av naturområde kan likställas med inträde till djurparker.
”Redan det förhållandet att tillträdet till naturen inte är avgiftsbelagt utgör en väsentlig skillnad. Skillnaden mellan ett besök i en zoologisk trädgård och till exempel deltagande i en jakt- eller fisketur torde vara påtaglig. Det kan därför enligt Lagrådets mening inte finnas grund för att anse att skatteneutralitetsprincipen motiverar en lägre skattesats för de aktuella förevisningarna.”

För att ge ytterligare tyngd i sin argumentation hänvisar de namnkunniga juristerna till en EU-dom på området. En vägledande dom som rimligen borde handla om hur en djurpark definieras eller om guidningar enligt EU-rätten kan ske utanför en inhägnad. Att luta sig mot en tvist som behandlar något annat och där skillnaden, för att använda rådets egen formulering, ”torde vara påtaglig”, riskerar att uppfattas om ologiskt och ohederligt.

En tvist som handlar om hur begreppet ”biograf” ska tolkas när erotisk film förevisas i enskilda bås i det belgiska bolagets Erotic Center BVBA:s lokaler.

Men så är fallet. Underlagets enda citat från en vägledande dom hämtas från EU-domstolens avgörande den 18 mars 2010 i målet C-3/09. En tvist som handlar om hur begreppet ”biograf” ska tolkas när erotisk film förevisas i enskilda bås i det belgiska bolagets Erotic Center BVBA:s lokaler. På vilket sätt den domen är relevant för Lagrådets uppfattning framgår inte. Inte heller lyckas jag hitta något principiellt resonemang i domen som bringar klarhet i frågan om inträde till en djurpark kan likställas med betalningen till en naturguide. Varför Lagrådet över huvud taget refererar till domen förstår jag inte, men respekten och förtroendet för högre juridiska instanser fick sig en törn.

Kanske är det en tröst att det inte är första gången som Lagrådet sätter sig på tvären mot progressiva reformer. Jan Bergqvist (S), tidigare riksdagsledamot, hävdade i en artikel i Dagens Nyheter i juni 1995 att Lagrådet genom historien har motsatt sig åtta timmars arbetsdag, utökad semester, barnavårdslagen och kvinnliga domare.

Nästa vecka kan förhoppningsvis många av Sveriges naturguider dra en suck av lättnad. Foto: Staffan Widstrand

Därmed faller ännu ett moderat argument platt till marken. Läxan, för både moderater och oss andra, borde bli att vara mer källkritiska när vi bedömer våra högsta juristers sanningar.  Nästa vecka hoppas jag att förslaget att höja momsen för Sverige naturguider går i graven.
Det är bra för alla inblandade.

Varför gjorde vi inte läxan 2012?

Naturvård är mer än rödlistade arter. Det är även grunden för natur- och ekoturism. Foto: Staffan Widstrand

Sveriges miljöbudget skärs ner kraftigt nästa år. Det är åtminstone läget efter att riksdagen klubbade den moderata budgetreservationen förra veckan. Naturvänner är med all rätt arga. Många är dessutom överraskade, men det borde vi inte vara. Moderaternas bantade miljöbudget är ingen blixt från en klar himmel. Förslagen har varit kända länge. Därför är det hög tid att vi ställer oss frågan om hur arbetet med biologisk mångfald och naturskydd kan breddas och inkluderar många fler borgerliga politiker.

Naturvårdsverkets ledning försöker få en överblick av vad som gäller för nästa budgetår. Myndighetens verksamhet ska bantas med över 2 000 miljoner kronor. Björn Risinger, verkets generaldirektör, är bekymrad och säger till nyhetsportalen Altinget att beslutet innebär väldigt omfattande nedskärningar på områden som miljö, klimat och naturskydd.

Den landsomfattande nyckelbiotopsinventering, som inleddes tidigare i år, verkar vara ett särskilt rött skynke för Moderaterna.

Moderaternas vilja att driva sin egen budget ända in i kaklet uppmärksammades ganska sent. Deras ståndpunkter kring miljö, klimat och naturskydd är dock kända sedan länge. Redan förra året varnade ledande företrädare från Naturskyddsföreningen i Svenska Dagbladet för förslag om kraftiga besparingar på anslagen till biologisk mångfald. Moderaterna ville spara mest, tätt följda av SD, men även kristdemokrater, liberaler och centerpartister föreslog stora minskningar för naturskyddet.

På sidan 97 i sin budgetmotion skriver Moderaterna att de senaste fyra åren har präglats av en ineffektiv miljö- och klimatpolitik. Går vi vidare till Moderaternas motion (2018/19:2947) angående Allmän miljö- och naturvård framträder två skäl till de kraftiga nedskärningarna. Dels omprioriteringar med ökade satsningar på Östersjön, men även att den rödgröna regeringen har misskött skogspolitiken och skapat osäkerhet för skogsägarna. Den landsomfattande nyckelbiotopsinventering, som inleddes tidigare i år, verkar vara ett särskilt rött skynke för Moderaterna.

Fler måste berätta om vad svensk natur innebär för en av landsbygdens viktigaste framtidsnäringar. Foto: Staffan Widstrand

Äganderätt och konventionellt skogsbruk går med andra ord före biologisk mångfald när Moderaterna får bestämma. Inte särskilt förvånande för den som följer svensk politik och ingen ny moderat ståndpunkt. Det får mig att minnas Maciej Zarembas hyllade reportage ”Skogen vi ärvde” i Dagens Nyheter. I sin sista och femte del Skönheten och odjuren – så drivs människan ut ur skogen påstår han att det sköna saknar ombud och frågar sig varför vi måste hänvisa till rödlistade arter för att få lov att värna skogen? Det är en fängslande och ytterst tänkvärd text om de låsningar som naturvårdens ensidiga fokus på rödlistade arter skapar. Bland annat hänvisar Maciej Zaremba till Roger Olsson, tidigare redaktör för Sveriges Natur. ”Han ser det som ett misslyckande för miljörörelsen att den inte ser människan för de rödlistade arterna. Då blir det massaved – mot mesar.”

Det blev dock mest bara tyst – varken självrannsakan eller nyfikna samtal om alternativa vägar. Och nu står vi här med en moderat miljöbudget.

Det är en lika relevant och angelägen slutsats idag som våren 2012, då reportageserien i DN var i stort sett på alla naturvänners läppar. Jag läste alla delarna med stor behållning, men minns den sista delen särskilt väl. Äntligen en startpunkt för en konstruktiv dialog tänkte jag. Något vi kan ta avstamp från för att lyfta blicken, att tilltala fler och diskutera fler lämpliga verktyg. Det blev dock mest bara tyst – varken självrannsakan eller nyfikna samtal om alternativa vägar. Och nu står vi här med en moderat miljöbudget. Minus 2 000 miljoner kronor till naturvård och klimatarbete är givetvis något som främst Moderaterna och övriga borgerliga partier ska ställas till svars för. Men jag menar att även vi själva har ett ansvar. Varför blir det alltför ofta massaved mot mesar och varför plockar vi inte upp fler verktyg ur lådan?

Att svensk natur genererar 4 500 miljoner kronor i moms enbart från internationella besökare är ett budskap som fler borgerliga politiker lär lyssna på. Foto: Staffan Widstrand

På en punkt är jag inte överens med Maciej Zaremba. Det sköna har visst ett ombud. Något som kan överföras i termer, som även borgerliga kommunalråd på landsbygden lystrar till. Det är här som natur- och ekoturism kan göra skillnad. Som ett komplement som breddar arbetet med biologisk mångfald och tillför en ekonomisk dimension. Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) har visat att vacker och vild svensk natur redan idag drar in 4 500 miljoner i momsintäkter* till staten och då enbart från internationella besökare. Sedan tillkommer momsen från de svenskar som väljer att semestra på hemmaplan, istället för att resa utomlands. Och med 175 000 sysselsatta är turismen arbetsintensiv och genererar många fler miljarder i kommunalskatt, sociala avgifter och andra pålagor.

Det sköna har visst ett ombud. Något som kan överföras i termer, som även borgerliga kommunalråd på landsbygden lystrar till.

Nyckelbiotoper i all ära, men det finns fler användbara argument som betydligt fler politiker är mottagliga för. Fler naturvänner behöver få upp ögonen för att traktens natur- och ekoturismföretagare är naturvårdens partners. Turismen är en möjlighet som förstärker arbetet med rödlistor och biologisk mångfald och förankrar det i ett bredare politiskt fält. Därför måste fler av oss använda de ekonomiska argumenten för att stärka vårt ekologiska budskap.

Läs mer om arbetet med att skydda värdefull skog i inlägget
Att äta kakan och ha den kvar.

Dessutom är natur- och ekoturismen bara i sin linda. Utvecklingspotentialen på landsbygden är väldigt mycket större. Men det förutsätter att vi några gånger per år väljer att öppna plånboken när vi besöker ett naturskönt resmål. Att vi bokar boende på platsen, njuter av den lokala maten, kanske shoppar loss i traktens gårdsbutik och sätter guldkant på tillvaron med en guidad upplevelse eller aktivitet.
Helt enkelt ger det sköna och vackra ett ekonomiskt mervärde.

* Uppdaterad siffra för 2017.

Företagsfientligt, okunnigt och dåligt

Elisabeth Svantesson, Moderaternas ekonomisk-politisk talesperson, vill fyrdubbla momsen på naturguidningar. Foto: Pavel Maria.

Snart klubbar riksdagen nästa års budget och det är ännu oklart vilket förslag som vinner. En stark kandidat är den moderata budgetmotionen, vilken i så fall inkluderar ett förslag om kraftigt höjd moms på naturguidningar. Varför Moderaterna i den här frågan väljer att gå stick i stäv med sitt traditionella budskap om konkurrenskraft, tillväxt och entreprenörskap är svårt att förstå. En möjlig förklaring är att tusentals naturturismföretag tillsammans med skräddare, skomakare och cykelreparatörer har blivit slagträn i en politisk vendetta. Det viktiga för Moderaterna är att markera mot Miljöpartiet. Småföretagens väl och ve kommer i andra hand, men så har det inte alltid varit.

Under Fredrik Reinfeldts tid valde Alliansregeringen att sänka momsen på restaurangernas måltider. En logisk reform, eftersom det är svårt att motivera varför restaurangernas meny ska beskattas dubbelt så högt som Ica-butikens frysta färdigrätter från Dafgårds. Skälet var enligt den moderata statsministern främst fler jobb för unga människor. Att det enligt Tillväxtverket skapades 10 600 nya jobb inom svensk turism enbart under förra året, är delvis ett resultat av den sänkta restaurangmomsen och näringens vässade konkurrenskraft.

En möjlig förklaring är att tusentals naturturismföretag tillsammans med skräddare, skomakare och cykelreparatörer har blivit slagträn i en politisk vendetta.

Däremot gjorde Alliansregeringen aldrig något åt den kontraproduktiva situation, som under ett par årtionden innebar att mindre aktivitets- och upplevelseföretag i svensk natur beskattades med den högsta momsen. Detta trots att flera moderata riksdagsledamöter under många år argumenterade för att ”den svenska turistnäringen behöver rättvisa och lika villkor” och därför sänkt moms på naturguidningar. Istället sänkte den rödgröna regeringen under Stefan Löfvens ledning momsen på naturguidningar för snart ett år sedan.

Men nu vill alltså Moderaterna fyrdubbla momsen på naturguidningar redan nästa sommar. På sidan 99 i deras budgetmotion redovisas skälen, som är selektivt valda och visar på okunskap i den moderat partitoppen om turismens dynamik och drivkrafter. Om Moderaternas budgetförslag får stöd av KD och SD riskerar höjningen att bli verklighet. Därför finns det skäl att granska de moderata argumenten i detalj.

Naturguider tillgängliggör svensk natur för många friluftsovana besökare. Foto: Staffan Widstrand.

Inledningsvis menar Moderaterna att det finns en risk att den sänkta momsen på naturguidningar kan strida mot gällande EU-rätt. Men mer än 600 dagar efter att regeringen Löfven presenterade den sänkta momsen på naturguidningar har mig veterligen EU inte reagerat. Om så vore fallet, borde Moderaterna rimligen hänvisa till en sådan reaktion. Däremot kan den återkommande moderata kritiken väcka någon nitisk EU-jurists intresse. Något som i så fall allvarligt skulle skada svensk naturturism, vilket jag har svårt att tro är Moderaternas avsikt.

Vidare skriver Moderaterna att tunga remissinstanser som Kammarrätten i Stockholm, Företagarna, Svenskt Näringsliv och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) var negativa till förslaget, men berättar inte att besöksnäringens största företrädare Visita och en tung aktör som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i sina remissvar välkomnade sänkningen. När några är emot och andra för, borde det rimligen leda till en fördjupad analys av guide- och upplevelseföretagens betydelse för besöksnäringen. Men en sådan genomgång lyser med sin frånvaro i den moderata budgetmotionen.

Det vill säga 50 procent krångligare om den moderata partiledningen får som den vill.

För det tredje påstår Moderaterna att den sänkta momsen på naturguidningar har gjort företagens momshantering mer komplicerad. Här blottas den moderata okunskapen. Turism handlar om att resa, bo, äta och göra. Idag, efter momssänkningarna, innebär det för de flesta naturturismföretagare två momssatser. Transport och naturguidning beskattas med sex procent i moms, medan tolv procent gäller för boende och måltider. Blir det moderata förslaget verklighet, innebär det att naturguidningar åter ska beskattas med 25 %, vilket får som resultat att företagen tvingas hantera tre momssatser. Det vill säga 50 % krångligare om den moderata partiledningen får som den vill.

Avslutningsvis hävdar Moderaterna att den höjda momsen ökar statens intäkter med 150 miljoner kronor under andra halvåret 2019 och med 260 miljoner kronor för helåret 2020. Eftersom ett detaljerat underlag saknas, går det inte att granska Moderaternas kalkyl. I Ekoturismföreningens (idag Naturturismföretagens) remissvar från april 2017 presenteras siffror, som visar att den initiala kostnaden för den sänkta momsen bör uppgå till runt 100 miljoner kronor under det första året. Men branschens logik är att den sänkta momsen på naturguidningar ska stärka företagens konkurrens- och växtkraft. Något som bör leda till fler och växande professionella upplevelseföretag med större omsättning, vilket på sikt ger staten mer i moms. Och den helt avgörande vinsten ligger i Sveriges förmåga att bättre attrahera både inhemska och internationella besökare. Det är inom deras breda konsumtion av transporter, boenden, måltider och varor som de stora momsintäkterna finns.

Vad är det som sätter Sverige på kartan utomlands? Foto: Staffan Widstrand.

Denna slutsats kräver dock en insikt om hur turismen fungerar, vilket verkar saknas i den moderata partitoppen. Låt oss därför hastigt gå igenom sambanden mellan turismens orsak och dess verkan:
Människor reser för att koppla av och uppleva något nytt, annorlunda och spännande. Svensk natur är ett av våra främsta säljargument, för att inte påstå det viktigaste. Det visar en rad studier och kartläggningar. Därför är det rimligt att anta att minst 25 procent av alla internationella besökare i första hand kommer hit på grund av vår natur. Det innebar att vår natur under 2017 genererade momsintäkter till statskassan på hisnande 4 500 miljoner kronor enbart från internationella besökare. Nästa steg handlar om vem och vad som sätter Sverige på kartan utomlands. Det krävs ingen banbrytande forskning för att konstatera att det väldigt sällan är livsmedelsbutiker, bensinmackar, pizzerior eller vanliga hotell, även om det är här merparten av de naturintresserade besökarnas pengar hamnar och därmed även är källan till statens momsintäkter. Det som istället uppmärksammas internationellt är nationalparker, storslagna fjäll, unika skärgårdar, magiskt norrsken, stora älgar och annan vild och vacker natur. Och inte bara natur i största allmänhet. Ofta handlar reportagen i internationell media om profilstarka guider och landsbygdens upplevelseföretag. Jag tror att Icehotel och Treehotel är mer kända utomlands än en viktig hotellkedja som Scandic. Däremot är det ingen diskussion om vem som omsätter mest.

Istället förslår man något som inte bara riskerar att hämma natur- och ekoturismens fortsatta tillväxt och ökad professionalisering, utan i värsta fall försvagar hela landets attraktionskraft.

Affärslogiken i sänkt moms på naturguidningar är alltså följande. Vi sänker momsen på naturguidningar och aktiviteter för att stärka naturturismföretagens konkurrens- och växtkraft. Det ger i sin tur fler och mer professionella guide- och upplevelseföretag, vilket stärker bilden av Sverige på internationella marknader och även bidrar till att fler semestrar på hemmaplan. Tillsammans ger detta mer klirr i statens kassa, men den insikten saknas helt i det moderat budgetförslaget. Istället förslår man något som inte bara riskerar att hämma natur- och ekoturismens fortsatta tillväxt och ökad professionalisering, utan i värsta fall försvagar hela landets attraktionskraft. Förslaget från den moderata partiledningen är inte bara okunnigt och ogenomtänkt, utan riskerar att på sikt bromsa statens växande momsintäkter från svensk turism och då i synnerhet från internationella besökare. Genom att idag öka skattetrycket på natur- och ekoturismföretag, kan staten imorgon förlora avsevärt mer pengar.

Moderaternas förslag om straffskatt på naturguidningar kommer öka klyftan mellan stad och land. Foto: Staffan Widstrand.

Moderaternas budgetmotion har titeln ”Sverige ska hålla ihop – reformer för ökad tillväxt och ett återupprättat samhällskontrakt”. Förslaget om straffskatt på naturguider visar att det glappar rejält mellan moderata visioner och konkret sakpolitik. Städernas turistmagneter har sedan länge gynnsamma villkor, och fyller under helger och längre ledigheter hotell och restauranger i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det som lockar är musik, teater, idrott, museer och annan, ofta offentligt, finansierad kultur. Momsen är många gånger noll och sällan mer än sex procent. Ibland bjuder till och med staten på gratis inträde.

Nu vill alltså Moderaterna öka klyftan mellan stad och land genom att beskatta landsbygdens reseanledningar som hundspann, forsränning, toppturer, vilt- och fågelskådning, guidat sportfiske och jakt, kajakpaddlingar, ridning och mycket mer med den högsta momsen. Det är ett slag i ansiktet på tusentals småföretag, som säsong efter säsong genererar mängder av gästnätter och kunder till landsbygdens vandrarhem, pensionat, restauranger, pizzerior, bensinmackar och lokala transportföretag. Inte sällan även till storstädernas hotell, eftersom det är där flygplanen landar och tågen har sin slutstation.

Nu har den moderata partiledaren ett gyllene tillfälle att visa vad det borde innebära. Dra tillbaka ett förslag som främst tycks grundat på politisk hämnd och inte genomtänkta sakargument.

Förslaget om höjd skatt på naturguidningar är okunnigt och dåligt för tusentals företag, för hela Sverige som resmål och kommer att öka klyftan mellan stad och land.

När Ulf Kristersson tillträdde efterlyste han ett mer vuxet politiskt samtal. Nu har den moderata partiledaren ett gyllene tillfälle att visa vad det borde innebära. Dra tillbaka ett förslag som främst tycks grundat på politisk hämnd och inte genomtänkta sakargument.

Skidguiden som växlade spår

Carl Lundberg arbetar för rätten till gnistrande vackra vintrar. Foto: Linus Meyer

Han sålde sin del i reseföretaget som arrangerar skidresor jorden runt. Samtidigt slutade han sitt välbetalda expertjobb på Nordsjöns oljeriggar. Oljeutvinning och flygresor till jordens alla hörn skavde mot en inre övertygelse. Berättelsen om skid- och bergsguiden, som valde att växla till ett mer hållbart spår, är värd att sprida till fler. Inte minst i dessa dagar då vi väntar på att våra politiska beslutsfattare ska leverera påtagliga resultat från FN:s stora klimatmöte 2018 i polska Katowice.

Beslutet att byta spår var inte helt lätt för Carl Lundberg, som vår guide heter. Länge ursäktade han en livsstil med många flygresor och helikopterlyft upp till omtalade bergstoppar, med argument som ”om inte jag gör det, då fixar någon annan det.” Eller vad spelade hans ganska få skidresor för roll i ett större globalt sammanhang. Hans omställning skulle sannolikt inte ens vara mätbar.

Att en allt varmare planet ofta illustreras med smältande glaciärer och kortare vintrar, gör livet extra svårt för en skidentusiast som vill ta ansvar.

Men kvalen mellan skidåkning världen runt och ett hållbart företagande blev bara värre. Att en allt varmare planet ofta illustreras med smältande glaciärer och kortare vintrar, gör livet extra svårt för en skidentusiast som vill ta ansvar. När Carl Lundberg sedan jämförde sina resor, insåg han att skillnaden ur ett klimatperspektiv var stor mellan sämsta och bästa tänkbara skidresa. Plötsligt fanns det ett alternativ på hemmaplan, som var mycket mer hållbart. Och då frågade han sig: Om inte vi välbeställda i väst, som har råd med skidsemester, väljer att resa mer hållbart, vem tar då ansvar för morgondagens klimat?

Utifrån en handfull vägledande kriterier fortsätter Carl Lundberg idag att arrangera toppturer och skidresor. Hans företag Skitouring Scandinavia prioriterar nära resmål, så att flyg kan väljas bort. Fjällkedjan längs Sverige och Norge bjuder på många fina resmål för både skid- och brädåkare, menar Carl Lundgren och pekar på att en gemensam tågresa kan användas för planering, erfarenhetsutbyte och att lära känna varandra. Vidare uppmuntras vegetariska måltidsalternativ och nyligen valde Carl Lundberg att inte köpa ny skidutrustning när alternativet att hyra finns.

Därför är det upp till alla oss som vill försvara rätten till gnistrande vackra vintrar, att på olika vis driva klimatarbetet vidare.

Och han är inte ensam. Sedan ett par år tillbaka finns det ideella och växande nätverket Protect Our Winters (POW) i Sverige. Här samlas unga skid- och brädåkare för att tillsammans med organisationer och företag arbeta för att vintersporterna ska minska sin klimatpåverkan. POW vill bli en starkare röst i samhällsdebatten och sporra oss alla som älskar snö, att resa smartare, äta grönare, leva enklare, lära sig mer om klimatutmaningen och sprida budskapet.

Vad som händer i polska Katowice är ännu för tidigt att sia om. Många är på plats – både politiker och miljöorganisationer. Förhoppningsvis blir resultatet kloka och effektiva åtgärder som bromsar och på sikt stoppar den globala uppvärmningen, men tyvärr tyder mycket på att resultatet kommer vara otillräckligt.

Vårt resande kan göra skillnad om vi väljer rätt. Foto: Per Jiborn

Därför är det upp till alla oss som vill försvara rätten till gnistrande vackra vintrar, att på olika vis driva klimatarbetet vidare. Bland annat kan vi välja vart och med vem vi åker på nästa skidsemester. Här måste fler av oss välja engagerade ekoturismföretag och pionjärer som Carl Lundberg. Sedan måste vi diskutera mer med varandra för att formulera kraven som våra politiker ska genomföra. Tredje steget är kanske viktigast – att vara en aktiv del av organisationer som påverkar och vill ta ansvar. Jag tänker bland annat på Protect Our Winters, Svenska Turistföreningen, Världsnaturfonden WWF och Naturskyddsföreningen. Det är när vi agerar tillsammans med tydliga gemensamma mål som vårt resande gör skillnad.

Gör en vargsafari skillnad?

Kan vargen i Bergslagens skogar skapa mervärden för Sverige? Foto: Simon Green

Rovdjuren älskas, hatas och debatteras ofta i ett högt tonläge. Inte minst gäller det vargen, som dessutom blivit ett slagträ i konflikten mellan stad och land. De tre senaste åren har vargstammen minskat och tjuvjakten ökat. Därför blir det ingen licensjakt i vinter. Något som fått företrädare för jägarna att rasa.

I morgon torsdag börjar serien I rovdjurens spår på SVT. Anders Lundin reser runt i Sverige, Finland och Norge för att skildra rovdjur som varg, björn och järv. Att på plats möta rovdjur med hjälp av gömslen, lokala guider och forskare är något som fler av oss borde göra. Inte minst vi naturvänner som bryr oss och fascineras av vilda djur.

Marcus Eldh har ordnat vargsafaris i snart 15 år och hans internationellt erkända företag Wild Sweden är Sveriges ledande arrangör av vilda möten med älg, bäver, björn och varg.
Relationen med traktens människor är god. Några är visserligen fortfarande skeptiska till att man visar upp varg för betalande gäster, men flertalet är positivt nyfikna på guideföretagets verksamhet. Idag händer det ganska ofta att människor i området ringer och delar med sig av sina egna vargobservationer. Något som är guld värt, eftersom det krävs hundratals arbetstimmar för att ha koll på ett vargrevir. Samtidigt försöker Wild Sweden ge tillbaka en del av intäkterna till bygden i form av inköpta lokala matvaror, guider och så vidare.

Jag tror dessutom att respekten för oss rovdjursvänner ökar, när vi visar att vår passion för varg, järv och björn inte stannar vid insändare och inlägg på Facebook. Utan att det faktiskt är något som vi är villiga att öppna den egna plånboken för.

På de närmast fullbokade turerna följer varje sommar ett par hundra personer med ut i Bergslagens skogar. Safarins höjdpunkter är möte med forskare, en natt i tält i reviret och förhoppningsvis även ylande vargar. Marcus och hans guider försöker ge en nyanserad bild av vargen, även om fokus främst ligger på minnesvärda upplevelser i naturen istället för detaljerade beskrivningar av rivna får.

Hälften av Marcus gäster är välutbildade och resvana svenskar, som ofta lägger vargsafarin till en längre lista av möten med vilda djur runt om i världen. Drygt hundra svenska vargturister är inte att förakta, men innebär troligen att fler svenskar bokar en tigersafari. Det är lätt att leka med siffror, men borde inte vi som gillar rovdjur drömma om att årligen locka ut åtminstone tusen svenskar i Mellansveriges vargskogar. Ett antal som motsvarar mindre än en halv procent av Naturskyddsföreningens drygt 225 000 medlemmar.

Med tio gånger fler svenska vargturister skulle det finnas underlag för ytterligare en handfull professionella safariarrangörer. Om deras utbud utformas rätt ger det många vinster. Det skapas fler broar för dialog mellan städernas naturvänner och människorna på landsbygden. Dessutom kan fler safaris nyansera bilden av vargen. Från ett ensidigt fokus på rovdjur som problem, till insikter om vargen som resurs och tillgång. Både bokstavligen för en växande natur- och ekoturism, men även i mer generella termer som en omistlig pusselbit av svensk biologisk mångfald.

Ylande vargar är något som man minns länge. Foto: Marcus Westberg

Kanske skulle även en mer omfattande vargturism påverka debatten i riksdagen, som det senaste året nästan uteslutande har handlat om rivna får, rädda dagisbarn och förolyckade hundar. När miljöministern Karolina Skog förra året debatterade antalet vargar i Sverige nämndes inte vargen som affärsmöjlighet en enda gång. Kanske inte orimligt med tanke på vargturismens begränsade omfattning.

Därför gör en vargsafari skillnad. Ett besök som ökar din egen kunskap och förståelse, men även bidrar till att dämpa tonläget i dagens vargdebatt och lyfta fram möjligheterna runt vargen och andra rovdjur. Jag tror dessutom att respekten för oss rovdjursvänner ökar, när vi visar att vår passion för varg, järv och björn inte stannar vid insändare och inlägg på Facebook. Utan att det faktiskt är något som vi är villiga att öppna den egna plånboken för. På köpet berikas vi med minnen för livet när några vargar svarar i den mörka sensommarnatten någonstans i Bergslagen med ett utdraget yl mot en tindrande stjärnhimmel.

Han vågar prata om att begränsa

Nya och annorlunda upplevelser är turismens drivkraft, menar Doug Lansky.

Den amerikanska reseskribenten Doug Lansky var en uppfriskande ny bekantskap. Nyligen träffade jag honom i småländska Isaberg. Ljuvligt att lyssna på någon som kan turism, lyfter blicken, inte duckar för problemen, och samtidigt har ett grundbudskap om hållbar och lönsam turism. Doug Lansky var en av huvudtalarna på den lyckade nätverksträffen Forum för naturturism, som samlade företagare, beslutsfattare och branschfolk från hela landet.

Hans budskap kan summeras på följande vis.
Vi reser för att uppleva något annorlunda. Natur, kultur, människor eller specialintressen, men vi vill att detta något ska vara unikt och oförfalskat. Detta är turismens drivkraft, och då måste vi värna och vårda äktheten hos resmålets människor och deras natur- och kulturarv. Attraktionerna får inte förstöras eller utarmas av mass- eller överturism, vilket i sin tur kräver att alltför stora besöksvolymer måste hanteras, styras och dimensioneras. Lyckas vi med den balansgången finns förutsättningar att bygga en långsiktigt hållbar besöksnäring.

När lokalbefolkningen handgripligen protesterar mot turismen är det dåligt för både hållbarhet och affärer.

Detta är en ganska ny insikt i ett glesbefolkat land som Sverige. När turismen var ung väckte inte heller vår natur särskilt stort intresse. I städer som Barcelona och Venedig och på populära resmål som Mallorca runt Medelhavet är däremot överturism ett påtagligt problem. När lokalbefolkningen handgripligen protesterar mot turismen är det dåligt för både hållbarhet och affärer.

Där är Sverige inte än. Men Island har visat att resan mellan outvecklad destination till hajpat resmål kan gå väldigt snabbt. Och vi har en sak gemensam – nordisk natur har en stark dragningskraft. Vår egen besöksnäring växer dessutom redan så det knakar. Sedan millennieskiftet har turismens exportvärde här i Sverige ökat med 230 procent.
Globalt är tillväxten ännu mer dramatisk. Förra året noterade turismorganisationen UNWTO ett nytt rekord med 1 323 miljoner internationella ankomster. För 28 år sedan (1990) var siffran 435 miljoner och för 2030 är prognosen 1 800 miljoner internationella ankomster.

Vad innebär det för Sverige? På kort sikt, förhoppningsvis strålande affärer. Men vad händer sedan med hållbarhet, äkthet och kvalitetsupplevelser? Idag attraherar svenska nationalparker, inte minst utomlands. I några av parkerna skymtar turismens baksida med trafikkaos och överfyllda parkeringsplatser.

För fyra år sedan skrev Ekoturismföreningen (idag Naturturismföretagen) en gemensam debattartikel med LRF, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden. Under rubriken Reglera turism i känslig natur krävde en udda konstellation med fyra organisationer att Naturvårdsverket inte skulle släppa turismen vind för våg i våra nationalparker. Då valde myndigheten att slå dövörat till, men är det inte dags att nu börja diskutera dessa framtida utmaningar. Det blev en av mina funderingar efter föreläsningen med Doug Lansky.

Missade du nätverksträffen i Isaberg?
Notera att nästa höst träffas vi i Jämtland.
Vill du veta mer om Doug Lansky?
Här kan du lyssna på hans TED Talk i Stockholm från 2015