Frivilligt skogsskydd kräver öppenhet

Hur skyddad är en frivilligt avsatt skog? Foto: Staffan Widstrand

Det är något som skaver kring skogsbrukets frivilliga avsättningar. Frivilligt betyder ju av fri vilja, självmant och utan tvång. Något man gör med lust och stolt berättar för andra om. Men trots att avsättningar omfattar stora arealer, är grunden för två certifieringar, ger skogsägarna högre intäkter och öppnar upp för andra verksamheter, är begreppet omgärdat av ett grönt töcken. En begränsad insyn har skadat anseendet.

För en skogsägare, som frivilligt skyddar en skog, kan också häva skyddet.

Enligt den senaste officiella statistiken uppgick de frivilliga avsättningarna till 1 254 800 hektar produktiv skog. Det vill säga marker där skogen växer med minst en kubikmeter per hektar och år. Till skillnad från myrar och hällmarker där träden växer för långsamt för skogsbruk. Det betyder att frivilliga avsättningar skyddar nästan lika mycket produktiv skog som alla nationalparker, reservat och andra formellt skyddade områden gör tillsammans. Enligt SCB är idag sex procent av landets produktiva skogsmark formellt skyddad. Till det tillkommer fem procent som är frivilliga avsättningarna. Det innebär att frivilligt skogsskydd borde kunna spela en viktig roll för naturskydd, friluftsliv, turism och mångbruk av skogen. Det förutsätter dock att rätt skogar skyddas över tid. Eller som BirdLife formulerade uppgiften i höstas frivilliga avsättningar måste vara långsiktiga.”

Skogsstyrelsen ansvarar för det frivilliga skogsskyddet.

Och här är frivilligheten ett tveeggat verktyg. För en skogsägare, som frivilligt skyddar en skog, kan också häva skyddet. Det är möjligt att avsätta en 40-årig tallskog och sedan byta ut den mot en yngre skog 50 år senare. Därmed inte sagt att alla, inte ens de flesta, tänker göra på det viset. Problemen dyker främst upp vid generationsskiften eller när skogen säljs. 2012 berättade P4 Jämtland om att en ny ägare ville hugga träd som tidigare var frivilligt skyddad. Ett färskare exempel är Sveaskogs försäljning av den tidigare kronoparken Hålt utanför Stenungsund i Bohuslän.

Och 2014, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering, tog avverkningarna ett skutt uppåt.

Om frivilliga avsättningar ska vara en central pusselbit i vårt naturskydd, vore det rimligt att just Sveaskog visar vägen. Inte bara för att Sveaskog är landets största skogsägare, utan kanske främst för att det är ett statligt bolag. Och Sveaskog gick före, i vart fall till en början.

Sveaskog lovade dubbelt så mycket skyddad skog 2002. Foto: Staffan Widstrand

Den 27 april 2002 skrev Dagens Nyheter om Sveaskogs beslut att skydda 20 procent av skogen. Rubriken Arealen skyddad skog fördubblas var hoppfull och bolagets dåvarande naturvårdschef Stefan Bleckert berättade att:
– Det innebär givetvis minskade avverkningar och i förlängningen minskade intäkter. Men samtidigt gör vi en vinst. Vi bevarar biologisk mångfald och vi tar vårt ansvar för naturvården.
En bra summering av innebörden i frivilliga avsättningar. Och avverkningarna minskade faktiskt enligt företagets årsredovisningar. Åtminstone efter stormen Gudrun 2005 och låg sedan avsevärt lägre under nästan hela regeringen Reinfeldts tid vid makten. Men trenden var att virkesuttaget sakta ökade för varje år. Och 2014, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering, tog avverkningarna ett skutt uppåt. Under Löfvens första mandatperiod var uttaget av skogsråvara tillbaka på 6,5 miljoner kubikmeter per år.

Vad var det för magiskt reptrick som Sveaskog hade utvecklat?

Avverkningar minskade alltså inte. De ökade, eftersom Sveaskog tolv år senare hade minskat sitt innehav av produktiv skogsmark med över 300 000 hektar. Bedriften presenterades i en extra grön årsredovisning för 2014, där ordet hållbar i olika former förekommer mer än hundra gånger. Vad var det för magiskt reptrick som Sveaskog hade utvecklat? Det är klart att man blir nyfiken.

Vilken betydelse har Sveaskogs ökade virkesuttag från 2014 haft? Foto: Per Jiborn

Men att få svar från Sveaskog är en utmaning. Jag har misslyckats flera gånger. Så därför söker jag svaren i deras finansiella rapporter och på Sveaskogs egen webbsida. Jag finner då att en stor del av bolagets naturvård består av hänsyn i produktionsskogar. Det vill säga kvarlämnade frötallar, kantzoner, högstubbar och död ved. Deras naturvårdsarealer kan summeras på följande vis. Landets 37 ekoparker bidrar med ungefär 110 000 hektar skyddad skog. Naturvård i fjällskogar tillför ytterligare 50 000 hektar. Det centrala begreppet är naturvårdsskogar, som omfattar totalt 300 000 hektar produktiv skogsmark. I redovisningen för 2009 beskrivs detta som ”den största enskilda naturvårdssatsningen hittills i Sverige, nedanför fjällskogsgränsen. Urvalet har skett i samråd med myndigheter, forskare och ideella organisationer.” Betryggande kan tyckas. Det är bara det att Sveaskog prisades med Svenska Greenwashpriset 2020 i höstas, så jag väljer att gräva vidare.

Skogsstyrelsen svarar snabbt. Allt omfattas av sekretess och myndigheten svarar inte på någon fråga.

Sveaskog gillade inte priset från Jordens Vänner. Utmärkelsen var tydligen orättvis och i deras rapport för tredje kvartalet 2020 svarar bolaget att ”Sveaskog, som avsatt drygt 460 000 hektar (motsvarande 670 000 fotbollsplaner) av företagets brukade skogsmark för naturvård är av helt annan uppfattning än Jordens Vänner.” Med den siffran vänder jag mig till Skogsstyrelsen. Sedan en tid levererar nämligen Sveaskog årliga underlag om sina frivilliga avsättningar till myndigheten. Jag vill veta mer om vad som döljs bakom siffrorna, vilken status de skyddade skogarna har, hur länge skyddet gäller, hur mycket som är skyddat i olika skogsregioner och så vidare. Skogsstyrelsen svarar snabbt. Allt omfattas av sekretess och myndigheten svarar inte på någon fråga. Jag hänvisas istället till karttjänsten Skyddad skog, som sköts av branschorganet Skogsindustrierna.

Den som vill veta mer hänvisas till en karta med områden i olika färger.

Här presenteras frivilligt skogsskydd från sex av landets största skogsägare. På en karta redovisar bolagen sina nyckelbiotoper och avsättningar. Plötsligt är jag i andra änden, där varje enskilt bestånd är ett litet färgat område på en karta. Däremot saknas arealer och möjlighet att summera detaljerna. En sådan karta är bra för den som vill granska ett särskilt område, men värdelös när du söker överblick. Jag känner igen konceptet från Sveaskogs ekoparker. Där redovisas skyddet i tabeller över flera sidor. Ofta runt 500 bestånd, ibland flera tusen, men utan möjlighet att summera eller greppa helheten. Konceptet verkar vara utformat för att den som vill veta mer ska ge upp eller gå vilse bland alla detaljer.

Det skulle minska misstron, stärka dialogen mellan skogsbruk och ideell naturvård, och inte minst minska polarisering i skogsdebatten.

I höstas presenterade Skogsstyrelsen ett förslag om hur skogsbrukets frivilliga avsättningar kan redovisas tydligare. Rapporten slår fast att ”transparensen kring avsättningarna behöver öka och kunskapen om deras varaktighet och kvalitet bli bättre.” Låter klokt, men förslaget bygger på fortsatt så kallad statistiksekretess. Det innebär att uppgifter inte får hamna utanför Skogsstyrelsen. Därmed begränsas också insynen och tvivlet lär fortsätta att gro bland de som inte får svar på sina frågor.

Mer öppenhet borde kunna bidra till en bättre skogsdebatt. Foto: Staffan Widstrand

Jag vill gärna tro att Sveaskog är stolta över sitt naturvårdsarbete.
Varför då inte var öppen mot sina ägare, svenska folket, om allt bra som görs i gemensamt ägda skogar. Låt Sveaskog bli ett föredöme när det gäller naturvårdsinformation. Enkelt, begripligt och uppföljbart över tid. Det skulle minska misstron, stärka dialogen mellan skogsbruk och ideell naturvård, och inte minst minska polarisering i skogsdebatten.
För det är väl ändå inte så, att det bakom Sveaskogs gröna dunster faktiskt finns något som inte tål att synas i sömmarna…?

Nationalpark en chans för Hudiksvall

En nationalpark på Hornslandet kan bidra till en levande landsbygd. Foto Ola Jennersten

Tallskogen var snitslad för avverkning. Visserligen ligger det 125 år gamla beståndet i en ekopark, men är klassat som produktionsskog. Fältbesöket från Skogsstyrelsen visade även att Sveaskogs löfte om förstärkt hänsyn var uppfyllt. Ändå vädjade handläggaren om att de tio hektaren borde klassas om till naturvårdande skötsel. Sveaskogs svar var lika bistert som det grådaskiga decembervädret. Råvara ska levereras till skogsindustrin och det löftet går först. Detta trots Sveaskogs upprepade försäkran om att i en ekopark ska ekologi gå före ekonomi. I de flesta fall hade detta slutat med ännu ett hygge i en av våra 37 ekoparker. Men den här gången tog historien en annan vändning.

Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri.

Fältbesöket i Hornslandets ekopark i norra Hälsingland gjordes den 3 december tre dagar efter att Skogsutredningen presenterade sitt slutbetänkande. Bland utredningens många förslag fanns ett om att ombilda ekoparker till framtida nationalparker. Hornslandets ekopark är en av fyra. De tre andra är Böda på norra Öland, Hornsö i östra Småland och Halle- och Hunneberg söder om Vänern. När avverkningshotet på Hornslandet blev känt, tog motståndet raskt form. Lokala naturvänner besökte skogen och ännu fler naturvärden identifierades. Den lokala kretsen och Naturskyddsföreningens länsförbund formulerade snabbt ett uttalande, som spreds vidare av andra. Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri. Rubriken Sveaskog kritiseras för att vilja avverka i nationalpark blev till och med för mycket för ett hårdhudat statligt skogsbolag. Sveaskog pausade avverkningen.

Sveriges äldsta tall och andra mäktiga träd har sitt hem på Hornslandet. Foto Ola Jennersten

Det ger oss en chans att diskutera Skogsutredningens förslag. Inte minst för Hudiksvalls kommun, som i snart två sekel har utvecklats i nära samverkan med skogsindustrin. Strax söder om centralorten ligger Iggesund med ett modernt kartongbruk och ett stort sågverk. Båda viktiga delar i skogskoncernen Holmen, som omsätter drygt 17 miljarder kronor och sysselsätter bortåt tre tusen personer. För en del politiker räcker det som argument. Men låt oss ändå titta närmare på vad en nationalpark kan innebära för en norrländsk kommun.

Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet.

Halvön Hornslandet ligger strax öster om Hudiksvall. Det är inte bara ett omtyckt besöksmål, utan även hem för Sveriges äldsta tall, den nästan utrotade jättepraktbaggen och många andra rara ting. En analys av området visar att merparten av drygt sju tusen hektar redan är skyddat av naturreservat, ekoparkens naturvårdsskogar och Sveaskogs utlovade hänsyn. Kvar blir 2 500 hektar produktionsskog, som årligen lär leverera drygt 9 000 kubikmeter skogsråvara. Det täcker ungefär fyra promille av sågverkets och kartongbrukets behov och bidrar på så vis till fyra årsarbeten i Iggesund. Det är här i industrin de flesta jobben skapas.

Hornslandets skogar kan göra större nytta i en möjlig nationalpark. Foto: Privat

Ute på Hornslandet är skogsbrukets bidrag till den lokala sysselsättningen mer blygsamt. Kalkylen visar att det blir 1,4 årsarbeten för plantering, röjning, gallring och slutavverkning. Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet. Det är det jobbet, som bidrar med skatt till kommunens skolor, äldreomsorg och utbud av kultur och idrott. Resterande två miljoner kronor från avverkningarna går till Sveaskogs övriga anställda, skatter och vinst till staten. En liten del flödar tillbaka till Hudiksvall i form av skötsel av ekoparken och underhåll av halvöns skogsbilvägar.

Det var sannolikt inte sista gången.

Men förädlingen i Iggesund står och faller inte med skogarna på Hornslandet. Fyra promille är marginellt, lär knappast påverka produktionen och kan hämtas från andra skogar. Dessutom är det viktigt att veta att trots stora investeringar, i både sågverk och kartongbruk, ökar inte antalet anställda i Iggesund. Tvärtom, ägarnas krav på effektivare produktion leder till färre medarbetare. Sommaren 2018 varslade Holmen 150 anställda i Iggesund. Syftet var att ”öka produktionskapaciteten och minska kostnaderna för verksamheten.” Det var sannolikt inte sista gången.

Hur mycket koldioxid kan en orörd skog binda? Foto: Staffan Widstrand

Så för Hudiksvalls politiker ligger ett jobb i den ena vågskålen och i den andra en möjlig nationalpark. Ett starkare skydd vore bra för skogarnas unika mångfald, men även för att binda mer växthusgaser det närmaste seklet. För en stor del av ekoparkens produktiva skogsmark är ungskog. När parken invigdes 2004 var över hälften yngre än 50 år. Här finns skogar som gratis dammsuger atmosfären på koldioxid i minst hundra år till. Troligen avsevärt längre. Men det förutsätter att skogen blir gammal, våtmarker fortsätter att återskapas och död ved sakta får bildas mellan träden.

Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år.

Och den som läser Skogsutredningen inser att förslaget om nationalpark innehåller ett generöst erbjudande om en satsning på naturturism. Det bör intressera de flesta politiker. Åtminstone de som vill skapa nya arbetstillfällen, diversifiera näringslivet och sätta den egna kommunen på kartan.

Hölick Havsresort siktar på att trefaldiga antalet arbetstillfällen. Bild: Hölick Havsresort

Det finns redan exempel att titta närmare på. Längst ute på halvön ligger Hölick Havsresort, som under flera år har erbjudit naturnära upplevelser utifrån ett exklusivt utbud av god mat och skönt boende. Flera miljoner kronor har investerats i anläggningen, som de senaste åren mer än fördubblat antalet gästnätter och nu skapar bortåt tio årsarbeten. Och resorten vill fortsätta att växa. Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år. Ett fortsatt skogsbruk med nya hyggen och trista plantager riskerar att sätta käppar i hjulen för satsningen. Därför vill företaget veta mer om vad en framtida nationalpark på Hornslandet innebär.

Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel.

Förutsättningarna är nämligen ytterst goda. Här är det möjligt att bilda en drygt 7 000 hektar stor nationalpark enbart på statlig mark. I så fall blir den en av de större nedanför fjällen, och ett område som är värt att upptäcka under flera dagar. Ett sådant resmål behöver fler boenden i andra prisklasser. Därför är det lämpligt att titta närmare på förutsättningarna för kompletterande logi i närheten av infarten i ekoparkens norra delar. Den lokaliseringen ger flera fördelar. Själva nationalparken bör i möjligaste mån tillgängliggöras utan behov av egen bil. Färre bilar gör besöket mycket trevligare för de som cyklar och vandrar. Och då blir närheten till Hudiksvalls järnvägsstation viktig. Tågresan från Stockholm går under tre timmar och kostar ett par hundralappar. Ett bekvämt och klimatsmart ressätt som har framtiden för sig. Kan tåget kombineras med en buss ut till Hornslandet är mycket vunnet.

I framtiden kan kanske Hornslandet upptäckas med häst och vagn. Foto: Staffan Widstrand

Halvöns sevärdheter och utflyktsmål bör med fördel upptäckas med cykel och till fots. Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel. Som grädde på moset kan man önska några upplevelseföretag, som sysslar med ridning, paddling och andra guidade naturupplevelser. Väl där, kan Hornslandet attrahera besökare från andra länder. Därför ligger minst ett tiotal nya lokala jobb i samma vågskål som nationalparken. Och med rätt entreprenörer kan den potentialen dubblas en eller flera gånger om. Vem trodde i början av 1990-talet att en teater med utvecklingsstörda skulle sätta Hudiksvall på kartan? Förra året tog de plats på en catwalk på Manhattan.

Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.

Jag vet att många kommunpolitiker inte förknippar svensk naturvård med affärsmöjligheter. Det är tragiskt och hög tid att ändra på. Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.
De lär bli positivt överraskade.

Allt sällsyntare med nya nationalparker

Sonfjällets nationalpark i Härjedalen bildades 1909. Bild: Anders Good/IBL

Våra nationalparker lockar allt fler, och nästan alla besökare är nöjda. I dessa coronatider har än fler svenskar upptäckt kronjuvelerna i vårt naturskydd. Däremot har antalet utländska gäster rasat i år, vilket sannolikt betyder kraftigt minskade intäkter för många turismföretag. Runt om i världen är nationalparker motorn för jobb och intäkter på landsbygden. Sverige har minst lika goda förutsättningar. Och en sådan vision målade en socialdemokratisk regering upp redan för 18 år sedan. Men varför blir då invigningarna av nya nationalparker allt mer sällsynta?

Flera regeringar har länge pekat ut just nationalparker, som en resurs för regional utveckling.

Sveriges 30 nationalparker lockar allt fler. Enligt Naturvårdsverket har antalet besök ökat med drygt 20 procent sedan 2013, och förra året noterades nästan 2,8 miljoner besök. Dessutom är nästan alla besökare nöjda. Bara en procent är missnöjda, medan 95 procent ansåg att besöket var bra eller mycket bra. För 2020 finns ännu inga officiella besökssiffror. Däremot skvallrar nyhetsartiklar och en rundringning av Natursidan om att antalet svenskar har ökat, samtidigt som mängden internationella gäster har minskat kraftigt. Samma utveckling syns i finska nationalparker. Vad fler inhemska besök, men färre internationella gäster, betyder för naturturismen i och runt svenska nationalparker får vi kanske inte veta. Till skillnad från flera andra länder sammanställer inte Sverige någon årlig statistik över lokala turismintäkter och arbetstillfällen. Men troligt är att bortfallet av intäkter från utländska gäster inte kompenseras av fler svenska besökare.

Söderåsens nationalpark lockar med sina bok- och lövskogar. Bild: Peter Johnsen/Skånska bilder

Att Sverige saknar statistik över nationalparkernas ekonomiska effekter är märkligt. Flera regeringar har länge pekat ut just nationalparker, som en resurs för regional utveckling. Redan 2002 framhöll regeringen Persson detta i skrivelsen En samlad naturvårdspolitik:
”Nationalparker får i regel stor uppmärksamhet såväl nationellt som internationellt. De får ofta, genom att fungera som turistattraktioner, en positiv betydelse för turismnäringen och glesbygdsutvecklingen. Det är angeläget att Naturvårdsverket i det fortsatta arbetet fäster vikt vid såväl områdenas nationella betydelse från bevarandesynpunkt som deras möjligheter att som besöksmål ge nytta åt lokalsamhället.”

Efter 2002 har bara två nya nationalparker blivit till.

Mot bakgrund av fler besökare och nationalparkernas potential för regional utveckling är det därför konstigt att processen att bilda nya nationalparker tar allt längre tid. Efter 2002 syns ett tydligt trendbrott. Under 1980-talet invigdes fyra nya nationalparker. Sedan tillkom sex nya parker under 1990-talet och arbetet fortsatte att tuffa på efter millenniumskiftet med Söderåsen (2001) och Fulufjällets nationalpark (2002). Men sedan dröjde det till 2009 innan Kosterhavets nationalpark invigdes och därefter ytterligare nio år innan Åsnen i södra Småland såg dagens ljus 2018. Med andra ord, under 20 år fram till 2002 invigdes tolv nya nationalparker. Efter 2002 har bara två nya nationalparker blivit till.

Drygt hälften av besökarna i Tivedens nationalpark är utländska. Bild: Elisabet Karlsson

Ett annat sätt att räkna är summera antalet nya hektar i våra nationalparker. Även dessa siffror oroar. Under både 80- och 90-talet skyddades en bra bit över 20 000 hektar i nya och utvidgade nationalparker varje årtionde. På 00-talet ökade ytan till nästan 80 000 hektar. Främst tack vare Fulufjället och Kosterhavet, som båda omfattar mer än 38 000 hektar. Under de senaste tio åren har däremot nationalparkernas totala yta bara ökat med 5 000 hektar. Över hälften kommer från utvidgningar av nationalparkerna Hamra, Tiveden och Björnlandet.

Det är svårt att utifrån så små områden framgångsrikt bygga och utveckla starka och attraktiva resmål där naturturismen frodas.

Samtidigt som det går trögt att bilda nya nationalparker, skapas många nya naturreservat. Idag har vi över 5 000 reservat. De senaste tio åren har det tillkommit över 1 750 nya reservat, som tillsammans skyddar drygt 580 000 hektar. Det är mer än våra fyra största nationalparker (Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet och Muddus) hyser tillsammans. Våra nationalparker har dock några avgörande fördelar, som är viktiga för både naturskydd och landsbygdsutveckling.

Besöken i Tyresta nationalpark har ökat kraftigt i år. Bild: Nicklas Wijkmark

Nationalparker är stora.
Nya parker ska omfatta ett helt landskap på minst tusen hektar. Naturreservat, särskilt i södra Sverige, är ofta små. Här i Kalmar län är mer än hälften av reservaten under 100 hektar. I Halland är runt 80 procent av reservaten mindre än 100 hektar. Det är svårt att utifrån så små områden framgångsrikt bygga och utveckla starka och attraktiva resmål där naturturismen frodas. Små fragmenterade reservat är också ett problem för naturvården. Särskilt för arter som kräver större ytor eller behöver spridas i ett landskap.

De är klenoder, som spelar i högsta divisionen tillsammans med världskändisar som Yellowstone och Serengeti.

Nationalparker ger ett starkare skydd.
Nya vägar, gruvor, vindparker och annan exploatering stoppas för det mesta av en nationalpark. Däremot är det inte alltid som ett naturreservat kan stå emot. Särskilt inte när industriella verksamheter marknadsförs med lockande kalkyler över nya jobb och intäkter. Många små reservat ger vanligtvis ett svagare skydd åt ett större landskap.

Skuleskogens nationalpark bidrar till Höga Kustens attraktionskraft. Bild: Michael Engman/Engmanbild

Nationalparker är ikoner.
I stort sett alla vet att en nationalpark är värd att besöka. De är klenoder, som spelar i högsta divisionen tillsammans med världskändisar som Yellowstone och Serengeti. Det är mycket värt för lokala turismföretag, arbetstillfällen och regional utveckling. Exakt det som regeringen Persson konstaterade för snart 20 år sedan.

Den samverkan mellan naturskydd och turism, som pekades ut av regeringen Person 2002, har aldrig blivit konkret handling.

Men varför tar då processen att bilda en nationalpark allt längre tid? I några fall har till och med arbetet avbrutits, som med den tilltänkta nationalparken i västra Jämtland förra året. Ett viktigt skäl är att kommuner och andra lokala aktörer fått mer att säga till om. Att förankra naturskyddet lokalt är utmärkt. Men samtidigt kan vi konstatera att naturvården inte varit särskilt framgångsrik med att koppla ihop naturskydd med nya jobb, lokala turismintäkter och regional tillväxt. Den samverkan mellan naturskydd och turism, som pekades ut av regeringen Person 2002, har aldrig blivit konkret handling. Varför socialdemokrater och miljöpartister, som på olika sätt samarbetat under alla dessa år, inte har lyckats sjösätta en skarp politik kring naturskydd och landsbygdsutveckling är svårt att förstå. Betydligt lättare att begripa är att denna oförmåga har fått djupt tragiska konsekvenser för svensk natur och landsbygd.

Naturskydd på låtsas i ekoparker?

Naturskydd bara på pappret? En obruten horisontlinje kan snart vara ett minne blott. Foto: Per Jiborn

Natur kan skyddas på olika vis. Nationalparker och naturreservat är välkända, men även biotopskydd och Natura 2000 kan värna ett hotat område. Tillsammans med ett par andra skyddsformer ingår dessa i vårt formella naturskydd, som ligger till grund för officiell svensk statistik. Siffrorna därifrån stäms av mot nationella miljömål och internationella åtaganden. I början av 2014 beslutade regeringen Reinfeldt att inkludera ekoparkernas naturvårdsavtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen i det formella naturskyddet.
Vad var syftet med det beslutet? Att skydda natur på riktigt eller att snygga till statistiken?

Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige.

Det är tidig septembermorgon i östra Småland. Sjön Allgunnen, som omges av Hornsö ekopark, ligger spegelblank. Från andra sidan sjön hörs ett svagt kutter från en orre eller två. När solen skingrar gryningsdiset är friden närmast total. Mäktig är också vetskapen att de skyddade skogarna vid horisonten fortsätter tio kilometer österut. Ekoparkens storlek på mer än 9 200 hektar är en del av dess tjusning. Sedan tillkommer sju naturreservat på närmare 3 000 hektar och en handfull sjöar. Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige. Bara det är ett gott skäl för en framtida nationalpark. Ett förslag som har diskuterats länge, eftersom skogarna här hyser en ovanligt rik insektsfauna.

Merparten av Hornsö ekopark är redan skyddad, men det är inte lätt att veta. Foto: Per Jiborn

Och det mesta är redan skyddat. I vart fall på pappret. För det är inte bara områdets sju reservat som är skyddade. Efter regeringsbeslutet 2014 räknas även ekoparkens naturvårdskogar in i det formella naturskyddet. Dessutom hävdar Sveaskog att förstärkt hänsyn i skogsbruket är naturvård. Allt som allt med häll- och våtmarker blir det totalt 8 500 hektar skyddad natur redan idag. Återstår att hantera områdets sjöar och omvandla drygt 3 500 hektar produktionsskog till ett mångfaldsrikt landskap med hjälp av återställda våtmarker, skogsbete och bränder. Visionen är glesa ljusa skogar präglade av tall, ek och andra lövträd längs med Alsteråns krumbukter. På så vis värnas och återskapas en naturtyp som i tusentals år kännetecknade östra Småland. Naturskogar som förutom sällsynta skalbaggar, fjärilar och tvåvingar även kan hysa vitryggig hackspett och svart stork. Som bonus skapas ett resmål med potential att locka flera hundratusen besökare varje år.

Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård.

Men hur naturen ska användas är en ständig dragkamp. Ett danskt företag vill bygga nio vindkraftverk upp till 250 meter höga precis i kanten av området. Det vill säga ett par meter utanför en möjlig framtida nationalpark. Kraftverken kommer att synas från alla områdets större sjöar och riskerar att hamna i blickfånget för den som anländer via Blomstermåla i öster. Den tätort som har bäst förutsättningar att ta emot besökare, som väljer att resa klimatsmart med tåg eller buss.

Ekoparkens naturvårdsskogar i rött syns inte på Skyddad natur. Kartor: Naturvårdsverket och Sveaskog

Vad vindkraftsbolaget tycker om en framtida nationalpark är okänt. En granskning av deras ansökan till länsstyrelsen i Kalmar, visar att de är ovetande om att stora delar av området redan är skyddat. Och utan den vetskapen är det svårt att göra rätt. Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård. Det verkar som att regeringsbeslutet inte har omsatts i praktiken, utan fallit mellan stolarna. Och det handlar inte bara om Sveaskogs mer än lovligt tänjbara ekoparkskoncept. Röran verkar inkludera såväl Miljödepartementet, Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen. Men för att det sambandet ska bli begripligt, måste vi blicka tillbaka på Lena Eks sista tid som miljöminister.

Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Den 27 februari 2014 beslutade regeringen Reinfeldt om fem nya etappmål för att stärka den biologiska mångfalden och ekosystemtjänster. Det innebar bland annat att det formella skyddet av skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog skulle öka med cirka 150 000 hektar skogsmark till 2020. Redan på samma regeringssammanträde uppnåddes en stor del av målet, när tidigare frivilliga avsättningar som naturvårdsavtal, ekoparker och vitryggsavtal i en handvändning räknades in i vårt formella naturskydd. När Skogsstyrelsen tillsammans med Naturvårdsverket, SLU och SCB förra året redovisade mängden formellt skyddad skogsmark visade det sig att ekoparksavtalens naturvårdsskogar idag tillför 68 100 hektar produktiv skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog. Det vill säga 45 procent av regeringens etappmål.

Målbilden är glesa öppna skogar med tall, löv och mycket död ved. Foto: Per Jiborn

Från 2017 syns regeringens beslut i statistiken hos SCB. Däremot lyser ekoparkerna med sin frånvaro i viktiga databaser hos Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Kunskapskällor för miljökonsultföretag när de gör miljökonsekvensbeskrivningar, vilket enligt svensk lag krävs för verksamheter som påverkar miljön. Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Syftet med naturskydd är just att skydda värdefull natur. Det förutsätter att information om vad som är skyddat är tillgänglig. Den som vill göra rätt och följa miljöbalken, ska enkelt kunna se om ett område är lämpligt för en tänkt verksamhet. Sedan länge finns det bra kartverktyg som fyller den funktionen. Exempelvis Skyddad natur och Skogens pärlor. Men sex år efter regeringens beslut saknas ekoparkernas formellt skyddade naturvårdsskogar i dessa databaser. Varför är en gåta.

Gårdagens väderkvarnar är små dvärgar jämfört med moderna vindkraftverk. Foto: Per Jiborn

Sedan hösten 2014 är det Miljöpartiet som styr Miljödepartementet och i den uppgiften ingår väl även att försäkra sig om att beslut fattade av tidigare regeringar blir verklighet? Ett särskilt ansvar faller på Naturvårdsverket, som av regeringen pekas ut som ansvarig myndighet för etappmålen om ökat skydd av skogar, våtmarker, sjöar och marina områden. Samtidigt är den lagliga grunden för ekoparkernas naturvårdsskogar ett avtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen. När jag i somras ställde frågor kring detta, blev svaret från generaldirektör Herman Sundqvist att Skogsstyrelsen inte har några synpunkter på hur Sveaskog hanterar insynen i förvaltningen av landets ekoparker och att myndigheten i strikt juridisk mening saknar tillsynsansvar av ekoparkernas naturvårdsskogar. Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet.

Till saken hör också att jag sedan drygt ett år har ställt frågor och önskat ta del av olika underlag från Sveaskog om hur ekoparkerna förvaltas. Resultatet är magert. Ekoparksavtalen lämnar Sveaskog inte ut och på Skogsstyrelsen finns de bara i pappersformat. Kanske är det inte bara jag som har svårt att få del av underlagen. Kanske har Naturvårdsverket inte de bästa förutsättningarna för att publicera uppgifter om tiotusentals naturvårdsskogar digitalt i sitt kartverktyg?

Naturskogarna längs Alsterån kan locka hundratusentals besökare varje år. Foto: Per Jiborn

En annan möjlighet är att jag missförstått andan i själva regeringsbeslutet från 2014. Det handlade kanske inte alls om att stärka skyddet av värdefull natur runt om i Sverige. Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet. Ett enkelt och billigt sätt att bättra på statistiken och göra det lättare för Sverige att nå utlovade internationella löften och nationella miljömål. Så kan det gå till i andra läder, men sker det även i Sverige?

Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

De senaste åren har statliga utredningar, enskilda riksdagsledamöter och en samlad besöksnäring pekat på att Sveriges 37 ekoparker borde förvaltas på ett annat vis. Närmare 250 000 hektar skogsmark har en potential för nya jobb inom naturturism och skydd av biologisk mångfald på riktigt. Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

Vindparken är tänkt att ligga mindre än två kilometer från ekoparkens minnesplats. Foto: Per Jiborn

I början av oktober yttrade sig Naturskyddsföreningen i Nybro över ansökan om en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark. Budskapet till länsstyrelsen är att ansökan måste kompletteras. Bland annat för att ekoparkens formellt skyddade naturvårdsskogar inte har hanterats i ansökans miljökonsekvensutredning. Fortsättning följer…

Sköna cykeldagar i Hornsö ekopark

Flera tiotals mil slingriga cykelvägar väntar i Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Hornsös skogar är vidsträckta och glest befolkade. Området är så stort och de slingriga vägarna så många, att jag misslyckas med att räkna fram hur många mil cykelled som redan är på plats. När naturturismen fortsätter att växa, finns här ett slumrande resmål som bara väntar på att upptäckas av fler. En verksamhet som rätt utformad kan bidra till att stärka skyddet för en av norra Europas mest värdefulla skogar för biologisk mångfald.
Att detta ännu inte har skett, är faktiskt en gåta.

Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister.

I somras cyklade min fru och jag i Hornsö ekopark i två dagar. Ett nästan 10 000 hektar stort område som vi utforskade härs och tvärs på nästan helt otrafikerade vägar. Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister. Bara det magiskt exklusivt. Inte minst i år då nyheter om parkeringskaos vid naturreservat och bilköer till nationalparker är vanliga. Själva kunde vi däremot njuta av tystnad, svängrum och den upptäckarglädje som uppstår när kartan visar på närmast oändligt många spännande cykelalternativ.

Minihotellet är en bra bas för cykelturer in i ekoparken. Foto: Per Jiborn

Vår bas var Alsterbro Minihotell, som varmt kan rekommenderas. Snyggt, komfortabelt och prisvärt och samtidigt enkelt och personligt. Två hyrcyklar är i minsta laget, men räckte för oss. Ett stort plus är ett fräscht och välutrustat kök, som gör det möjligt att äta frukost i ottan och trampa iväg innan solen har gått upp. Det är en elegant lösning, guld värd för morgonpigga naturvänner. Även Alsterbro, med sina drygt 400 invånare, ger ett ovanligt piggt intryck för att vara en av många avfolkningsbygder i Småland. Cykelturens fika inhandlas med fördel i ortens välsorterade Coop-butik. Väl tillbaka efter en dags trampande erbjuder minihotellets granne – den lokala pizzerian – på många läckra och mättande rätter.

Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré.

Men bäst är Alsterbros läge strax väster om Hornsö ekopark. Visserligen är det en halvmil till ekoparkens gräns, men den särskilda cykelvägen genom samhället övergår efter en stund i småvägar in i skogarna och vidare till ekoparken. Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré. Och för mig är cykeln ett svårslaget alternativ, när jag vill ta mig fram med alla sinnen. Jag missar varken smultron i vägkanten, fjärilarnas vingslag eller ljuden i skogen.
Varför hittar då inte fler ut i ekoparken?

Lugna grusvägar med gott om svängrum. Foto: Per Jiborn

Förutsättningarna är i det närmaste perfekta. Ett lagom kuperat och cykelvänligt landskap med ett dussin sjöar och nästan lika många naturreservat. Detta är ett av få områden i södra Sverige där vildmarkskänslan kan infinna sig, vilket många tyskar har upptäckt och därför köpt någon av områdets ganska få stugor. Sommarställen som ofta ligger strategiskt vackert vid någon sjö. En utmaning som skapar en viss friktion när vi själva, i jakten på fikaställen med sjöutsikt, hamnar i redan inpinkade revir. Här krävs handfasta tips om sköna platser på kullar, i gläntor, vid vattendrag eller betade ängar för besökaren att pausa på. Och när de flesta cyklar här för första gången behövs förslag på slingor för olika målgrupper som motionärer, äldre och barnfamiljer.

När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort.

Men den stora utmaningen är att Hornsös skogar är för okända. Beläget i utkanten av tre kommuner faller området lätt mellan stolarna. Sveaskog, som förvaltar ekoparken, skriver förvisso i sin ekoparksplan att här ska skogens betydelse för friluftslivet sättas i fokus. Av den ambitionen syns dock inte mycket. Med undantag för två nya entréskyltar, känns snarare ekoparkens sparsamma infrastruktur i form av några rastbänkar och ett vindskydd övergivet, bortglömt och lätt bedagat. Samtidigt handlar ju turismutveckling inte främst om gratis nätter i vindskydd.

Att hitta fram till det perfekta fikastället är inte alltid lätt. Foto: Per Jiborn

Är det jobb och tillväxt på landsbygden som är målet, då är det traktens utbud av boenden, måltider och andra turismtjänster som ska lyftas fram. Men inte heller det gör Sveaskog. När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort. Det är helt enligt direktiven som riksdagen klubbade sommaren 2010. Bolagets kärnverksamhet är skogsbruk, som ska generera en affärsmässig avkastning. Men följden blir att den oinvigde besökaren inte får tips om Alsterbro Minihotell & Camping, Staby Gårdshotell, Aboda Café och Restaurang eller Pizzeria Alsterbro. En kritik som jag framförde redan förra året, men som då inte föranledde någon reaktion hos statliga Sveaskog.

Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar.

Nu tar istället Högsby, Nybro och Mönsterås initiativ till samtal om hur naturturism och friluftsliv kan främjas i Hornsö ekopark. Det är utmärkt. Kommunerna har bättre drivkrafter för att skapa lokala jobb, som kan resultera i mer skatteintäkter. Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar. Jag har mött flera anställda som menar att Sveaskog är ägare till skogar, som faktiskt tillhör oss alla här i Sverige.

Starkare naturskydd och mer cykelturism kan värna Hornsös unika insektsfauna. Foto: Per Jiborn

Därför hörs nu förslag om att Sveaskog är en lämplig samarbetspartner när naturturismen ska gynnas. Argumentet är att en ekopark mycket väl går att förena med fler besökare. Och det var kanske ett möjligt alternativ när ekoparken invigdes 2004. Men vad som måste bedömas och granskas är vad Sveaskog har uträttat under 16 år. Eller kanske bättre uttryckt, allt som inte har blivit gjort. Landets 37 ekoparker är en resurs för svensk landsbygd. Då kan det inte vara hugget i sten att dessa skogar ska förvaltas av ett skogsbolag, som både saknar kompetens och incitament att utveckla en attraktiv natur- och ekoturism.

Kristdemokraterna nappade först

Alsteråns vattenspeglar präglar Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Intresset för ekoparkerna i östra Småland och på Öland växer. I början av augusti besökte riksdagsledamöter och regionpolitiker från Kristdemokraterna ekoparken Hornsö. Ett första resultat av en skrivelse från sju regionala natur- och friluftsorganisationer i Kalmar län. Dessutom spirar engagemanget bland naturvänner. Några besöker skogarna på egen hand. Andra vill veta mer om hur hotade arter kan värnas på kort sikt. Upplägget att kombinera skydd av skogens mångfald med naturturismens möjlighet till jobb och intäkter ser ut att vara ett vinnande koncept.

Ett tillskott på 78 000 hektar skog skulle göra skillnad här i södra Sverige, där mindre än fyra procent av skogarna är formellt skyddade.

I maj publicerade drygt ett dussin olika dagstidningar en debattartikel om behovet av att skydda och återskapa stora orörda skogar i södra Sverige. Den pågående coronapandemin och sommarens semestrande på hemmaplan har visat på längtan efter vacker natur. Bakom inlägget stod 18 av Naturskyddsföreningens länsförbund, som föreslog att statliga Sveaskogs ekoparker kan fylla detta tomrum. Ett tillskott på 78 000 hektar skog skulle göra skillnad här i södra Sverige, där mindre än fyra procent av skogarna är formellt skyddade. Men 15 år efter att de första ekoparkerna invigdes är kritiken mot hur de förvaltas mer utbredd än någonsin. En olycklig och onödig låsning då dessa skogar kan brukas på andra vis, som skapar större värden för både landsbygd och statskassa. En kartläggning i Tiveden visar att naturturism i och runt nationalparken där skapar tio gånger fler lokala jobb än skogsbruket. Debattinlägget avslutades med en uppmaning till regering och riksdag att snarast se över hur Sveaskogs ekoparker bäst främjar biologisk mångfald, ett rörligt friluftsliv och skapar högre turismintäkter i nästan 50 landsbygdskommuner runt våra ekoparker.

Kristdemokraternas besök blev en helsida i Barometern.

Initiativet till debattinlägget kom från östra Småland och Öland. Här skulle nämligen ett bättre skydd av ekoparkerna Böda och Hornsö i ett slag öka mängden formellt skyddad skog med nästan 80 procent. Tillsammans rymmer dessa två statliga skogar över 15 000 hektar, varav drygt 13 600 hektar klassas som produktiv skogsmark. Det är nästan lika mycket som all formellt skyddad produktiv skog i Kalmar län, som 2018 uppgick till lite mer än 17 100 hektar. Men då har jag inte räknat med ekoparkernas så kallade naturvårdsskogar, eftersom jag ifrågasätter om dessa ska inkluderas i Sveriges formella naturskydd. Skälet är alla de frågetecken som bland annat hopar sig runt Hornsös naturvårdsskogar, och som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg.

Sådant kan prägla uppväxten och lägga grunden för ett personligt engagemang för mångfald och vacker natur ända upp i riksdagen.

I början av sommaren valde Naturskyddsföreningen i Kalmar län att följa upp debattinlägget med en skrivelse till det egna länets riksdagsledamöter. Grunden för skrivelsen, som ytterligare sex regionala natur- och friluftsorganisationer skrev under, är att ett starkare skydd av Böda och Hornsös skogar verkligen gör skillnad för länets naturskydd. Detta tunga naturvårdsargument kopplades sedan ihop med förbättrade förutsättningar och uppenbara vinster för både friluftsliv och naturturism. Den attraktiva mixen får politiker att lyssna, särskilt de som verkar i kommuner och regioner.

Mer skogsbete är ett sätt att återskapa glesa ljusa skogar. Foto: Per Jiborn

Jag blev ändå lite överraskad över att Kristdemokraterna nappade först. Men Gudrun Brunegård, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, hade en fjärilssamlande far. Sådant kan prägla uppväxten och lägga grunden för ett personligt engagemang för mångfald och vacker natur ända upp i riksdagen. Dylika drivkrafter ska inte föraktas. Och Gudrun Brunegård ville inte bara se Hornsö ekopark med egna ögon. Hon bjöd även med Kristdemokraternas talesperson i miljö- och landsbygdsfrågor och en central politiker i Region Kalmar. I början av augusti gjorde vi tillsammans en guidad rundtur i Hornsö ekopark där vi även träffade några av traktens turismföretagare. En summering av rundturen finns på Naturskyddsföreningens webbsida. Nu ser det ut som att fler riksdagsledamöter från andra partier följer i Kristdemokraternas spår.

Vår mest hotade hackspett häckade nämligen i området ända fram till 1990-talet.

Samtidigt växer intresset bland länets naturvänner. Fler än jag själv har utforskat både Böda och Hornsö ekopark på cykel i sommar. Nyfikna frågor ställs om vad som bör göras för att locka tillbaka den vitryggiga hackspetten. Vår mest hotade hackspett häckade nämligen i området ända fram till 1990-talet. Samtal inleds om skogsbete, fler naturvårdsbränningar och mer återskapade våtmarker. Ett nätverk börjar ta form och under hösten lär nya initiativ tas för att få veta mer om hur ekoparkerna förvaltas och vad som kan göras i närtid för att gynna skogarnas höga biologiska mångfald.

Anders Johanssons nya bok lär inspirera fler att upptäcka Hornsös skogar. Foto: Per Jiborn

I det arbetet får vi dessutom draghjälp av en färsk bok om Hornsö ekopark. Boken är skriven av naturfotografen och författaren Anders Johansson, som flitigt besökt områdets skogar. Johansson väljer att kalla Hornsös skogar ”södra Sveriges finaste vildmarksområde” och växlar i boken mellan filosofiska betraktelser och minnen från egna besök. Han berättar också om hur tidigare epoker präglat landskapet, och om möten med skogarnas djur, fåglar, träd och några av ekoparkens pärlor. Boken är rikt illustrerad av Johanssons egna fina bilder.

Men då lär många besökare bli varse att en stor del av ekoparken består av trista gran- och tallplanteringar.

Förordet är skrivet av Sveaskog, som vill att boken ska inspirera fler att upptäcka Hornsös skogar. Det hoppas jag också. Men då lär många besökare bli varse att en stor del av ekoparken består av trista gran- och tallplanteringar. Andra, med djupare insikter om östra Smålands tidigare skogar, lär inse att mycket ännu återstår för att skydda skogarnas unika mångfald. För många torde slutsatsen bli att södra Sveriges finaste vildmarksområde behöver ett starkare skydd och en mer transparent förvaltning än dagens mer än lovligt tänjbara ekoparkskoncept.

Vad är så hemligt i våra ekoparker?

Vilka affärshemligheter ruvar ekoparkernas skogar på? Foto: Per Jiborn

Efter ett regeringsbeslut våren 2014 blev landets ekoparker en del i Sveriges formella naturskydd. Det syns några år senare när ekoparker och andra naturvårdsavtal redovisas i statistiken. Det formella naturskyddet i Sverige hoppar upp med nästan en halv procent. Men vad gäller kring insyn, tillsyn och dokumentation i ekoparkerna? I drygt ett års tid har jag försökt granska Sveaskogs förvaltning. Nästan alla svar har uteblivit. Nyligen vände jag mig därför till Skogsstyrelsen med tre frågor om våra 37 ekoparker.

När lönsamhetens båge spänns till bristningsgränsen, får andra värden maka på sig.

Egentligen borde detta inte vara något problem. Åtminstone inte om utgångspunkten är Sveaskogs uppförandekod. En kort handledning som ska vägleda alla anställda. Här står att bolagets vision är att ”visa vägen till ett hållbart samhälle”, vilket bland annat innebär att statens skogsbolag ska vara ”bäst på att kombinera ett lönsamt skogsbruk med miljöansvar”. Och i så fall borde väl ”öppenhet”, som är ett av Sveaskogs fyra värdeord, väga blytungt när någon vill veta mer om hur landets ekoparker förvaltas.

Även på plats i ekoparken möts jag av tomma informationstavlor. Foto: Per Jiborn

Sprickan mellan uppförandekodens högtravande formuleringar och vardagens skogsbruk kan dock anas mellan raderna. ”Kundfokus” är nämligen ett annat värdeord och visionen om ett hållbart samhälle inkluderar även att Sveaskog ska vara ”det mest lönsamma skogsföretaget på kort och lång sikt”. När lönsamhetens båge spänns till bristningsgränsen, får andra värden maka på sig. Det har historien visat många gånger. Och på den långa listan riskerar alltså Sveaskogs ekoparker att hamna.

I officiell statistik värderas ju ekoparkernas skogar numera lika högt som naturen i våra nationalparker och reservat.

Men politiker och myndigheter får inte vara så naiva, att de missar självklara målkonflikter. Samtidigt som ekoparkerna klev in i naturvårdens finrum borde insyn och tillsyn skärpas, och en rimlig dokumentation säkras. I officiell statistik värderas ju ekoparkernas skogar numera lika högt som naturen i våra nationalparker och reservat. Men så blev det inte. En formell tillsynsmyndighet av ekoparkerna saknas. Istället bygger en tandlös tillsyn på ett okänt och svårtillgängligt avtal och årliga förvaltningsmöten där dokumentationen från tidigare år ofta saknas.

I statistiken väger ekoparkernas skogar numera lika tungt som våra mest älskade nationalparker. Foto: Staffan Widstrand

Jag har på olika sätt jobbat med Sveaskogs ekoparker de senaste fem åren. Förra sommaren började jag djupdyka i deras förvaltning. Jag ville veta mer och begripa, men också förstå vad i de senaste årens omfattande kritik som är rättvist och berättigat. Det handlar ju om stora områden, som i flera fall hyser några av våra mest värdefulla skogar på statens marker.

Resultatet har mest blivit fortsatt tystnad.

I min granskning har jag inte mött någon öppenhet från Sveaskog. De första frågorna, som formulerades för ett år sedan, är ännu obesvarade. Under året som gått har jag påmint om uteblivna svar och mejlat in nya frågor. Resultatet har mest blivit fortsatt tystnad. I början av sommaren valde jag att kontakta en av ledamöterna i Sveaskogs styrelse. Fick omgående ett artigt svar, men mina frågor är fortsatt obesvarade och viktiga underlag lämnas inte ut.

Böda ekopark invigdes 2006, men fortfarande saknas en publicerad ekoparksplan. Foto: Per Jiborn

Nyligen gick jag därför vidare och skrev till Skogsstyrelsen, som åtminstone på pappret är Sveaskogs motpart i underskrivna ekoparksavtal. Förhoppningsvis svarar myndigheten när sommarens semestrar är över.

Är bocken trädgårdsmästare i Hornsö?

Hornsö räknas som en av Nordens biologiskt mest värdefulla skogar. Foto: Nils Elgqvist

Den senaste tiden har Hornsö ekopark i östra Småland diskuterats livligt. Traktens kommuner har flaggat för att en nationalpark vore ett bättre alternativ. Förslaget har fått stöd från lokala natur- och miljöorganisationer och en tidigare chef vid länsstyrelsen. Däremot har Sveaskog, som förvaltar ekoparken, invänt och hävdat att gällande avtal borgar för rätt naturvårdsinsatser och att ekoparkens skogsbruk finansierar naturvården. Det låter bra, om det är sant.

Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument.

Debatten startade i slutet av januari när Naturskyddsföreningens kretsar i Nybro och Mönsterås tillsammans med en fågelklubb och en skogsgrupp i Oskarhamn gav sitt stöd till planerna på en ny nationalpark. Ett starkare skydd av skogens mångfald tillsammans med naturturismens möjligheter var budskapet. Några veckor senare gav sig Anders Johansson in i debatten. Han, en författare i Kalmar, menade att en nationalpark är en orimlighet och att skogarna skulle växa igen. En ekopark räcker. Där kan turismen samsas med skogsbruket. Det inhoppet fick mig att skriva en replik. I den försökte jag förklara varför Sveaskog saknar drivkrafter för att utveckla naturturismen. En näring med långt större lokal potential än skogsbruket. I sin slutreplik avfärdade Johansson mitt svar med grundlösa påståenden om att jag var okunnig, inte besökt området och gjort en dålig analys.

Sekler av bete har präglat Hornsös skogar. Foto: Per Jiborn

Men debatten tog fart igen. I slutet av mars skrev Stefan Svenaeus, tidigare miljövårdsdirektör på länsstyrelsen i Kalmar, att han gillade förslaget om en nationalpark. En skyddsform som inte alls innebär igenväxta skogar, utan numera alltid bygger på en grundlig skötselplan. Sammanhängande skyddade skogar ger dessutom bättre villkor för en lokal besöksnäring. Anders Johansson gav sig på nytt in i debatten. Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument. Dagen efter fyllde Sveaskog på. Ett svar värt en närmare granskning, och som jag återkommer till. I sin slutreplik förtydligade Svenaeus att i Hornsö ekopark hotas idag äldre tallskogar och att resurserna till naturvårdande skötsel har minskat efter att riksdagen ändrade Sveaskogs uppdrag 2010.

Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta.

Svaret från Sveaskog, värt att läsa ordentligt, är skrivet av naturvårdschefen Peter Bergman och bygger på tre påståenden. För det första att förvaltningen grundas på ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Avtalet reglerar varje enskilt skogsbestånd och ”hur naturvårdsåtgärder ska genomföras samt vilket ekologiskt mål dessa åtgärder har.” För det andra att Sveaskog har utfört naturvårdsåtgärder ”på hundratals hektar för att bevara och stärka den biologiska mångfalden i Hornsö.” Ett kostsamt och omfattande arbete där en hel del återstår att göra. Till sist menar Bergman att Sveaskogs förvaltning är kostnadseffektiv och att en framtida nationalpark måste finansieras via statens budget. Till synes tre sakliga argument, men tål de en granskning?

Ringlande vattendrag är en annan källa till mångfald. Foto: Nils Elgqvist

Alla Sveaskogs ekoparker förvaltas utifrån ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta. Däremot går det att beställa från Skogsstyrelsen. Avtalet, som löper över 50 år, är dock varken detaljerat eller specifikt. För Hornsö ekopark handlar det om tolv punkter på två sidor plus bilagor. Den centrala formuleringen lyder ”Sveaskog förbinder sig att inom ekoparken och under avtalstiden i sitt skogsbruk aktivt arbeta för de övergripande ekologiska målbilder som framgår av ekoparksplanen.” I ekoparksplanen står det att naturskogar av tall, gran, löv och ädellöv ska återskapas på totalt 40 procent av parkens yta. Det är avtalets kärna. Hur en naturskog definieras och vägen dit, bestäms av Sveaskog efter samråd med Skogsstyrelsen.

Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter.

Hornsös skogar präglades under sekler av bete, bränder, översvämningar och plockhuggning. I slutet av 1800-talet förändrades landskapet dramatiskt. Gran blev det dominerande trädslaget och mörka barrskogar bredde ut sig från några ynka procent till runt 40 procent. För att återskapa Hornsös glesa öppna skogar med främst tall och löv, krävs regelbundna bränder i naturvårdssyfte, ett omfattande skogsbete och restaurerade sumpskogar. Särskilt mot bakgrund av att skogarna ännu hyser Nordens viktigaste bestånd av vedlevande skalbaggar och flera andra sällsynta insekter.

Ekoparksavtalet i korthet. När och hur bestämmer Sveaskog själv.

Generationers plockhuggning kan däremot återställas genom att frihugga ekar och glesa ut lövrika barrskogar. Alla insatser behövs och är välkomna. Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter. Men det finns en viktig skillnad mellan skogsbete, bränder och återskapade sumpskogar å ena sidan och frihuggning och utglesning å den andra. De förstnämnda åtgärderna ger i de flesta fall ingen skogsråvara. Frihuggning och gallring ger däremot ofta en ansenlig mängd råvara och därmed en lockande nettointäkt. Vilka åtgärder prioriterar Sveaskog, vars ägare har bestämt att skogsbruk är kärnverksamhet och syftet en marknadsmässig avkastning till staten?

“Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog.”

Det vet inte vi. Insynen i Sveaskogs förvaltning är begränsad. Men när jag samtalar med tidigare anställda, forskare och andra med god lokalkännedom är svaren samstämmiga. Prioriterade åtgärder har varit de som även generar skogsråvara till industrin. Det verkar som vi i Hornsö har satt bocken till trädgårdsmästare. På sin webbplats redovisar Sveaskog NS-åtgärderna (naturvårdande skötsel) i sina ekoparker mellan åren 2008 och 2018. Totalt har olika skötselåtgärder gjorts på mer än sex tusen hektar. Av dessa har över 20 procent (1 286 hektar) utförts i Hornsö. Vilka åtgärderna är redovisas inte. Men i samma text skriver Sveaskog att ”en av de vanligaste NS-åtgärderna är att plocka fram ung lövskog ur tidigare planterade granbestånd.” Den åtgärden borde passa utmärkt i Hornsö. Viktig naturvård kan då genomföras med bonuseffekten att tusentals kubikmeter skogsråvara även levereras till industrin. Det ger Sveaskog extra intäkter.

Glesa tall- och lövskogar ersattes av mörka granskogar. Foto: Per Jiborn

Och det är inget fel i detta. Men frågan som först måste ställas är: Vilka akuta åtgärder behöver göras nu för att rädda Hornsös unika mångfald av insekter som tvåvingar, fjärilar och skalbaggar? Jag frågar Sven G Nilsson, som är professor emeritus i zooekologi vid Lunds universitet, en auktoritet på området och som under flera år har inventerat vedlevande skalbaggar i Hornsös skogar.
– Varje bestånd måste skötas efter sina förutsättningar. Brand, bete, återställda våtmarker eller glesare och ljusare skogar. Det beror på omständigheterna. Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog, svarar Sven G Nilsson.

Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Det är mycket som vi utomstående inte vet. Men Sveaskog kan stoppa gissningsleken genom att presentera en sammanställning över de senaste 15 årens åtgärder i Hornsö. En redogörelse som berättar hur många och omfattande skogsbetena är i ekoparken. Hur många hektar sumpskog och våtmark som har återskapats? Antal naturvårdsbränningar som har genomförts, när och på hur stor yta? Och hur många hektar barrskog med lövinslag som har glesats ut? Vilka är NS-åtgärderna som har utförts på 1 286 hektar? Hur många hektar är nu på allvar på väg att bli vackra och funktionella naturskogar? Sveaskog skriver att det varit ett omfattande arbete som har kostat. Varför då inte stolt berätta mer ingående om vad som har uträttats. På köpet skulle onödigt tvivel skingras. Därtill handlar det om formellt skyddade skogar, som tillhör oss alla. Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Naturvård som även ger skogsråvara tycks prioriteras. Foto: Per Jiborn

Men en sådan transparens är inte prioriterad. Själv väntar jag på svar på frågor om Hornsö ekopark som ställdes för två månader sedan. Därför vänder jag mig till Skogsstyrelsen för att få ta del av minnesanteckningarna från de årliga förvaltningsmötena. Omgående trillar protokollen från 2017, 2018 och 2019 in i min mejlbox.

De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog.

Genomläsningen av protokollen ger nya insikter. Här redovisas årliga samtal om planerade avverkningar, skötselåtgärder och övrig förvaltning. Närvarar gör företrädare för Sveaskog, Skogsstyrelsen och Kalmars länsstyrelse. I de tre protokollen redovisas kort insatser kring inventeringar, naturvärdesbedömningar, naturvårdsbränningar, skogsbeten och igenproppade diken. Protokollen ger ingen helhetsbild, men inblicken i den praktiska förvaltningen väcker fler funderingar kring den berättelse som Sveaskog försöker ge.

Nya skyltar blir Sveaskogs satsning i Hornsö 2020. Foto: Per Jiborn

Några exempel. Naturvårdsbränningar planeras i samarbete med länsstyrelsen på fem hektar, men skjuts på framtiden. Skogsstyrelsen erbjuder arbetskraft för röjning och risplockning på ett skogsbete. Två år senare meddelar Sveaskog att man vill plocka ner stängslet kring ett annat bete, eftersom en djurhållare saknas. Förra vintern proppades tre diken igen med hjälp av länsstyrelsen. Av det senaste protokollet framgår att länsstyrelsen vill gynna ekoparkens mångfald genom torrängar, mulmholkar och nedgrävda ekstockar. Sveaskog nöjer sig med nya välkomstskyltar och kanske ett vindskydd. Fragment av en komplex verklighet, men en mindre fördelaktig bild tonar ändå fram. De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog. Både initiativ och finansiering av dessa olönsamma åtgärder, ser också ut att komma från andra än Sveaskog. Kanske är slutsatsen orättvis. Möjligen uträttades mer före 2017, men protokollen från åren innan saknas hos Skogsstyrelsen och lämnas inte ut av Sveaskog.

Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Det går inte att göra en heltäckande granskning av Sveaskogs förvaltning av Hornsö ekopark. Samtidigt måste samtalet fortsätta och lärdomar dras. Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Många insekter behöver löv, ljus och värme. Foto: Per Jiborn

1. Avtalet med Skogsstyrelsen ger Sveaskog en stor handlingsfrihet när det gäller val av skötselåtgärd och när den ska genomföras. Det ställs inga krav på ett bestämt antal hektar återskapade sumpskogar, regelbundna naturvårdsbränningar eller skogsbeten. Tidsplaner att stämma av emot saknas. Det mesta tyder på att Sveaskog främst väljer skötselåtgärder, som ger råvara till skogsindustrin och egna nettointäkter.

2. Påståendet att den naturvårdande skötseln i Hornsö ekopark har kostat, verkar inte stämma. Antal kubikmeter skogsråvara och intäkter har varit mindre än vid en normal slutavverkning, men i väntan på en öppen redovisning pekar det mesta på att Sveaskog har gått plus på de flesta åtgärder. Kanske handlar det om nettointäkter på 20 miljoner sedan ekoparken invigdes för 15 år sedan, men det kan också vara det dubbla.

3. I repliken skriver Sveaskog som slutkläm att en nationalpark innebär att framtida utgifter för skötsel i Hornsö hamnar hos landets skattebetalare. Förvaltningsprotokollen från de senaste åren antyder att Sveaskog redan idag låter våra myndigheter betala delar eller merparten för de insatser i naturvårdsskogarna som inte är lönsamma.

Trixas det i Sveaskogs ekoparker?

Platåbergen omges av en av Europas största sammanhängande ädellövskogar. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Nyligen upptäckte jag att en ekopark hade krympt med 20 procent. Det var i alla fall min första tanke, när jag noterade att ekoparken Halle- och Hunnebergs ursprungliga 6 700 hektar hade blivit 5 300 hektar på Sveaskogs webbsida. Siffran upprepas i en färsk broschyr, så det lär vara mer än en olycklig felskrivning. När jag frågade personer med god kunskap om de västgötska platåbergen, kunde ingen svara. Till sist gav en av Sveaskogs egna anställda den troligaste förklaringen. Ekoparken hade inte krympt. Skillnaden handlar istället om hur man räknar.

Det är nästan dubbelt så mycket som Sverige har skyddat med nya och utvidgade nationalparker de senaste 50 åren.

Sedan 2002 har statliga Sveaskog avsatt 37 ekoparker runt om i Sverige. Tillsammans omfattar de 175 000 hektar produktiv skogsmark, det vill säga de näringsrika marker där skogsbruk vanligtvis bedrivs. Inkluderas även näringsfattiga marker som myrar, hällmarker och andra så kallade impediment handlar det om bortåt 245 000 hektar. Det är nästan dubbelt så mycket som Sverige har skyddat med nya och utvidgade nationalparker de senaste 50 åren. Hur Sveaskog sköter våra ekoparker spelar därför roll för skogens mångfald.

Halle- och Hunneberg är värdefulla för det lokala friluftslivet. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Jag gillar flexibilitet och pragmatiska lösningar. Men ju mer jag lär och förstår om hur Sveaskog förvaltar ekoparkerna, desto starkare blir min känsla av en närmast avsiktlig otydlighet när det gäller arealer, andelar naturvårdsskogar, ekologiska målbilder och uppnådda resultat. Det förnekas givetvis med jämna mellanrum. Bland annat av bolagets naturvårdschef Peter Bergman i en intervju förra året i LandSkogsbruk.
”Att det finns synpunkter och kritik på vår verksamhet, visar att det vi gör är viktigt och att det är många som bryr sig om vad som händer i skogen. Vi tar synpunkterna på stort allvar och vi gör vårt bästa för att vara så transparenta som möjligt. Ofta grundar sig kritiken på missförstånd eller brist på information.”

Ekoparksplanens karta visar färre och mindre röda bitar, som står för naturvård i ett komplext pussel dominerat av gröna produktionsbitar.

När jag granskar planen för ekoparken Halle- och Hunneberg blir bristen på information ett återkommande tema. Här på bergen förvaltas 1 500 olika skogsbestånd för produktion eller biologisk mångfald. Ekoparksplanens karta visar färre och mindre röda bitar, som står för naturvård i ett komplext pussel dominerat av gröna produktionsbitar. En sådan förvaltningsmodell ställer extra höga krav på transparens. Men Sveaskog nöjer sig med att ange målen för ekoparken i procent, utan att förklara vad siffrorna är andelar av. Är det hela området eller bara produktiv skogsmark? Och vilka reservat ingår i beräkningen? De två platåbergen med rasbranter täcks nämligen fullt ut av tre naturreservat och två tidigare naturvårdsområden där skogsbruk är tillåtet. Med hjälp av dessa detaljerade underlag försöker jag bakvägen räkna fram storleken på ekoparkens skogar för naturvård respektive produktion, men jag misslyckas. Att inkludera dessa uppgifter i ekoparksplanen från början borde vara enkelt. Då hade transparensen ökat och missförstånden minskat.

Gröna produktionsskogar blandat med naturvård i rött bildar ekoparkens komplexa pussel. Bild: Sveaskog

I planen för Halle- och Hunneberg står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Märkligt då att de orörda naturvårdsskogarna bara är sex procent. Skötta naturvårdsskogar tillför ytterligare 17 procent. Tillsammans blir det 23 procent eller knappt en fjärdedel. Sedan tillkommer naturreservat med en andel på 14 procent. Vilka reservat som ingår förklaras inte. Kanske för att de i flera fall avsattes 20 år innan ekoparken invigdes. Hur som haver, i bästa fall innebar det nya konceptet med en ekopark att skyddet stärktes för 37 procent av bergens skogar. Det antagandet förutsätter dock att vi inte granskar den ekologiska landskapsplan för platåbergen, som Sveaskogs föregångare AssiDomän sjösatte ett årtionde tidigare. Vad den säger, vet jag inte. Men i värsta fall var ekoparken bara ett sätt att klä platåbergen i kejsarens nya kläder? När insynen är begränsad är det svårt att säkert veta.

Det vill säga, kantzoner och kvarlämnade träd och högstubbar på kalhyggen ska bidra med dubbelt så mycket naturvårdsareal som ekoparkens orörda skogar tillsammans.

För att nå löftet om minst 50 procent naturvårdsareal i varje ekopark, räknar Sveaskog dessutom in 13 procent naturhänsyn i områdets produktionsskogar. Det vill säga, kantzoner och kvarlämnade träd och högstubbar på kalhyggen ska bidra med dubbelt så mycket naturvårdsareal som ekoparkens orörda skogar tillsammans. Det är en magstark lösning i en ekopark, där ekologi ska gå före ekonomi.

Hyggenas kvarlämnade träd bidrar till mer naturvård än ekoparkens orörda skogar. Bild: Privat

Men den avgörande frågan handlar om rätt skogar har skyddats. Ekoparksplanen bygger på en biotopanalys där 1 186 bestånd har inventerats utifrån trädslag, ålder, mängd död ved och antal större så kallade naturvärdesträd. Hur nästa steg gick till, när resultatet omvandlades till ett urval av orörda och skötta naturvårdsskogar, är inte glasklart. Rimligen borde de äldre skogarna ha sparats om syftet var att värna biologisk mångfald och gynna friluftsliv. Gamla skogar kan i närtid axla en roll för skogens mångfald och området blir mer attraktivt för naturturism och rörligt friluftsliv.

Däremot vill bolaget ogärna dela den kunskapen med andra.

En del tyder på att det blev tvärtom. Det påstås att stora delar av den äldre skogen klassades som produktionsskog och efter invigningen har ett par hundra hektar avverkats. För ett par år sedan ville Sveaskog dessutom öka avverkningstakten till 60 hektar årligen. Förslaget mötte hård kritik från naturvård, friluftsliv och de tre berörda kommunerna.

Bergens starka älgstam lockar både kungen och internationella besökare. Bild Staffan Widstrand

Sveaskog vet vad som är sant eller ej av dessa påståenden. Däremot vill bolaget ogärna dela den kunskapen med andra. Ekoparksavtalen mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen är den juridiska grunden för konceptet. Men dessa avtal finns inte på någon webbplats, även om det rör sig om en offentlig handling. Den som vill kan beställa avtalet från Skogsstyrelsen för några hundralappar. Om man nöjer sig med en bunt papper vill säga. För den som på djupet vill förstå hur ekoparkens 1 500 olika bestånd fördelas när det gäller ålder och trädslag, är det till liten hjälp. En företrädare för Sveaskog svarar att underlaget inte är tillgängligt i Excel, och finns det i ett annat digitalt format kommer det inte att lämnas ut. Det finns gränser för bolagets transparens.

Så rundas vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip av ett statligt bolag, med syftet att begränsa insynen i ekoparker som tillhör oss alla.

Viktigt i sammanhanget är att ekoparkernas så kallade naturvårdsskogar numera inkluderas i statistiken över Sveriges formellt skyddade skogar. Det beslutade regeringen Reinfeldt våren 2014 och det handlar inte om småpotatis i marginalen. Ekoparkernas bestånd av orörda (NO) och skötta (NS) naturvårdsskogar uppgår till över 80 000 hektar produktiv skogsmark enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, SLU och SCB. Det är 65 procent mer än vad som skyddas i Sveriges 30 nationalparker. Och i vissa län, exempelvis här i Kalmar, står två ekoparker för över 20 procent av den totala ytan formellt skyddad produktiv skogsmark. Ekoparkerna är med andra ord en tung pusselbit i vårt skogsskydd.

Nu höjs röster för att omvandla flera ekoparker till nationalparker. Det skulle öka insyn och transparens. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Förra årets rapport gjordes på uppdrag av regeringen. Syftet var att ge en gemensam lägesbild och öka transparensen om mängden skyddad skog. Med viss förväntan vänder jag mig till de ansvariga med frågan om hur ekoparkernas areal av naturvårdsskogar har räknats ut. Här borde det finnas ett offentligt underlag, som kan skapa klarhet. Men det gör det inte. Sveaskogs underlag har gjort en omväg via en fristående konsultfirma, som i sin tur räknat fram och levererat rapportens siffror. Så rundas vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip av ett statligt bolag, med syftet att begränsa insynen i ekoparker som tillhör oss alla.

Mitt grävande efter klarhet och transparens hade skapat turbulens på skogsbolaget.

I veckan blev jag uppringd av en företrädare för Sveaskog. Mitt grävande efter klarhet och transparens hade skapat turbulens på skogsbolaget. I framtiden uppmanas jag bara vända mig till en person på Sveaskog. Jag passade på att fråga om varför underlag saknas, restriktioner ges om vem jag får ställa frågor till och varför ekoparkernas naturvårdsskogar hanteras som affärshemligheter hos våra myndigheter.
Är det möjligen så att Sveaskog försöker dölja något?
Nej, blev det blixtsnabba svaret.
Jag önskar att jag kunde tro på det.

Fler granskande blogginlägg om
Sveaskogs ekoparker.

Corona hotar mångfald i fattiga länder

Vad händer om vi slutar resa när pandemin är över? Foto: Staffan Widstrand

De senaste veckorna har ett virus stängt gränser, inskränkt vår mötesfrihet och i princip stoppat allt resande. I Sverige har besöksnäringen tvärnitat, tiotusentals personer har förlorat sitt jobb eller blivit uppsagda. Städernas restauranger och hotell kämpar för sin överlevnad och många naturturismföretag på landsbygden hotas av konkurs de närmaste månaderna. Om någon tvivlat på besöksnäringens roll i svensk ekonomi, visas nu i realtid en strid ström av exempel på hur beroende olika verksamheter är av varandra.

Bakom dessa miljö- och klimatvinster finns bland annat tiotusentals inställda flygavgångar.

Samtidigt dyker positiva nyheter upp i coronakrisens kölvatten. Norra Italien är inte bara tusentals dödsfall. Från Venedig rapporteras om kristallklart vatten, renare luft och delfiner på besök. I Kina föll energiförbrukning med 25 procent. Forskare tror att årets ökning av växthusgaser kan bli den lägsta sedan finanskrisen för drygt tio år sedan. Bakom dessa miljö- och klimatvinster finns bland annat tiotusentals inställda flygavgångar. Men flygplan som inte lyfter skapar andra problem, och då syftar jag inte främst på beskedet från att SAS att permittera upp till 10 000 personer. Blir pandemin långvarig, lär den på allvar hota biologisk mångfald i många fattiga länder.

De vilda djuren spelar huvudrollen i Tanzanias turism. Foto: Staffan Widstrand

Ett av dessa länder är Tanzania med bortåt 60 miljoner invånare på en yta dubbelt så stor som Sverige. Sedan millenniumskiftet har Tanzanias ekonomi växt med drygt sex procent varje år, men fortfarande är landet ett av de fattigare i världen. Den starka tillväxten beror till stor del på en snabbt växande turism. Antalet internationella besökare har trefaldigats sedan år 2000. Idag är turismen landets främsta exportnäring, som sysselsätter en halv miljon människor och står för 15 procent eller mer av Tanzanias totala ekonomi.

Vilka andra sätt att försörja sig finns – jaga i regnskogen, röja en odling på savannen eller flytta till storstaden?

Vild och storslagen natur är landets främsta attraktionskraft. Zanzibar, Kilimanjaro och Serengeti är tre välkända resmål. Bara Serengeti lockar flera hundratusen besökare varje år. När lejon, gnuer, elefanter och andra vilda djur ger jobb och lokala intäkter, skapas starka skäl för att bevara ett fantastiskt naturarv. Därför värnas 38 procent av landets yta med hjälp av 17 nationalparker och en lång rad reservat och skyddade områden. Det är mycket mer än Sverige. Nationalparken Serengeti är sju gånger större än Sarek och Selous viltreservat rymmer nästan två hela Småland. Utan safariturismens framgångar hade dessa områden varit både mindre och sämre förvaltade.

Det pågår en dragkamp om hur Afrikas natur ska användas. Foto: Staffan Widstrand

Nu stundar ett par månaders regnperiod i Tanzania och det innebär lågsäsong för turismen. Kanske därför vi ännu inte har hört något nödrop från östra Afrika, men fortsätter pandemin att härja långt in på sommaren, kan konsekvenserna bli förödande. Tusentals naturguider, chaufförer, personal på hotell och restauranger lär förlora jobbet i ett land där sociala trygghetssystem i princip inte existerar. Hur ska hundratusentals familjer få mat på bordet? Vilka andra sätt att försörja sig finns – jaga i regnskogen, röja en odling på savannen eller flytta till storstaden?

Enligt forskarna var bristen på pengar en av naturskyddets största utmaningar och konstaterade att över 80 procent av förvaltning av världens nationalparker finansieras av turismen.

Coronaviruset kommer få stora konsekvenser även här i Sverige. Krisen är övergående, men väcker tankar och samtal om en betydligt större uppgift – om hur vi på sikt måste ställa om till ett mer hållbart och klimatanpassat samhälle. Våra utsläpp av växthusgaser från industri, hushåll och transporter måste minska drastiskt. Men innan vi självsäkert slår fast att flygplanen inte bör lyfta igen, måste vi prata om och förstå vad som händer på andra platser i världen. Om vi i världens rika länder slutar resa, då blir följderna dramatiska för en mycket stor del av världens biologiska mångfald.

Det är dags att prata om kopplingen mellan naturskydd och turism. Foto: Staffan Widstrand

För ett par år sedan publicerade en grupp australiensiska forskare en studie över turismens nettoeffekt för en handfull hotade djur- och fågelarter. Resultatet visade att natur- och ekoturism i de flesta fall bidrog till att bevara arter och skydda hotad natur. Enligt forskarna var bristen på pengar en av naturskyddets största utmaningar och konstaterade att över 80 procent av förvaltning av världens nationalparker finansieras av turismen.

Svensk natur är fantastisk, men vi måste också ägna länder som Tanzania en tanke.

I ett mejl från förra veckan skrev en hög företrädare för WWF International att pandemin kan skapa stora problem för naturskyddet runt om i världen. Därför måste kopplingen mellan naturskydd och turism synliggöras och diskuteras. Just nu, i dessa coronatider, är det lika bra att stanna hemma. Svensk natur är fantastisk, men vi måste också ägna länder som Tanzania en tanke. Låt oss därför börja prata om hur vi kan resa imorgon och hur dessa resor kan bidra till både mångfald och klimat. Det är en tuff uppgift, men det blir inte bättre om vi värjer oss för utmaningen. Själv tror jag att en del av svaret finns i följande önskan från en representant för WWF International.
– Vi måste fortsätta uppmuntra de som bryr sig om naturen att använda sin budget för klimatpåverkan för att besöka vilda platser.