Skidguiden som växlade spår

Carl Lundberg arbetar för rätten till gnistrande vackra vintrar. Foto: Linus Meyer

Han sålde sin del i reseföretaget som arrangerar skidresor jorden runt. Samtidigt slutade han sitt välbetalda expertjobb på Nordsjöns oljeriggar. Oljeutvinning och flygresor till jordens alla hörn skavde mot en inre övertygelse. Berättelsen om skid- och bergsguiden, som valde att växla till ett mer hållbart spår, är värd att sprida till fler. Inte minst i dessa dagar då vi väntar på att våra politiska beslutsfattare ska leverera påtagliga resultat från FN:s stora klimatmöte 2018 i polska Katowice.

Beslutet att byta spår var inte helt lätt för Carl Lundberg, som vår guide heter. Länge ursäktade han en livsstil med många flygresor och helikopterlyft upp till omtalade bergstoppar, med argument som ”om inte jag gör det, då fixar någon annan det.” Eller vad spelade hans ganska få skidresor för roll i ett större globalt sammanhang. Hans omställning skulle sannolikt inte ens vara mätbar.

Att en allt varmare planet ofta illustreras med smältande glaciärer och kortare vintrar, gör livet extra svårt för en skidentusiast som vill ta ansvar.

Men kvalen mellan skidåkning världen runt och ett hållbart företagande blev bara värre. Att en allt varmare planet ofta illustreras med smältande glaciärer och kortare vintrar, gör livet extra svårt för en skidentusiast som vill ta ansvar. När Carl Lundberg sedan jämförde sina resor, insåg han att skillnaden ur ett klimatperspektiv var stor mellan sämsta och bästa tänkbara skidresa. Plötsligt fanns det ett alternativ på hemmaplan, som var mycket mer hållbart. Och då frågade han sig: Om inte vi välbeställda i väst, som har råd med skidsemester, väljer att resa mer hållbart, vem tar då ansvar för morgondagens klimat?

Utifrån en handfull vägledande kriterier fortsätter Carl Lundberg idag att arrangera toppturer och skidresor. Hans företag Skitouring Scandinavia prioriterar nära resmål, så att flyg kan väljas bort. Fjällkedjan längs Sverige och Norge bjuder på många fina resmål för både skid- och brädåkare, menar Carl Lundgren och pekar på att en gemensam tågresa kan användas för planering, erfarenhetsutbyte och att lära känna varandra. Vidare uppmuntras vegetariska måltidsalternativ och nyligen valde Carl Lundberg att inte köpa ny skidutrustning när alternativet att hyra finns.

Därför är det upp till alla oss som vill försvara rätten till gnistrande vackra vintrar, att på olika vis driva klimatarbetet vidare.

Och han är inte ensam. Sedan ett par år tillbaka finns det ideella och växande nätverket Protect Our Winters (POW) i Sverige. Här samlas unga skid- och brädåkare för att tillsammans med organisationer och företag arbeta för att vintersporterna ska minska sin klimatpåverkan. POW vill bli en starkare röst i samhällsdebatten och sporra oss alla som älskar snö, att resa smartare, äta grönare, leva enklare, lära sig mer om klimatutmaningen och sprida budskapet.

Vad som händer i polska Katowice är ännu för tidigt att sia om. Många är på plats – både politiker och miljöorganisationer. Förhoppningsvis blir resultatet kloka och effektiva åtgärder som bromsar och på sikt stoppar den globala uppvärmningen, men tyvärr tyder mycket på att resultatet kommer vara otillräckligt.

Vårt resande kan göra skillnad om vi väljer rätt. Foto: Per Jiborn

Därför är det upp till alla oss som vill försvara rätten till gnistrande vackra vintrar, att på olika vis driva klimatarbetet vidare. Bland annat kan vi välja vart och med vem vi åker på nästa skidsemester. Här måste fler av oss välja engagerade ekoturismföretag och pionjärer som Carl Lundberg. Sedan måste vi diskutera mer med varandra för att formulera kraven som våra politiker ska genomföra. Tredje steget är kanske viktigast – att vara en aktiv del av organisationer som påverkar och vill ta ansvar. Jag tänker bland annat på Protect Our Winters, Svenska Turistföreningen, Världsnaturfonden WWF och Naturskyddsföreningen. Det är när vi agerar tillsammans med tydliga gemensamma mål som vårt resande gör skillnad.

Gör en vargsafari skillnad?

Kan vargen i Bergslagens skogar skapa mervärden för Sverige? Foto: Simon Green

Rovdjuren älskas, hatas och debatteras ofta i ett högt tonläge. Inte minst gäller det vargen, som dessutom blivit ett slagträ i konflikten mellan stad och land. De tre senaste åren har vargstammen minskat och tjuvjakten ökat. Därför blir det ingen licensjakt i vinter. Något som fått företrädare för jägarna att rasa.

I morgon torsdag börjar serien I rovdjurens spår på SVT. Anders Lundin reser runt i Sverige, Finland och Norge för att skildra rovdjur som varg, björn och järv. Att på plats möta rovdjur med hjälp av gömslen, lokala guider och forskare är något som fler av oss borde göra. Inte minst vi naturvänner som bryr oss och fascineras av vilda djur.

Marcus Eldh har ordnat vargsafaris i snart 15 år och hans internationellt erkända företag Wild Sweden är Sveriges ledande arrangör av vilda möten med älg, bäver, björn och varg.
Relationen med traktens människor är god. Några är visserligen fortfarande skeptiska till att man visar upp varg för betalande gäster, men flertalet är positivt nyfikna på guideföretagets verksamhet. Idag händer det ganska ofta att människor i området ringer och delar med sig av sina egna vargobservationer. Något som är guld värt, eftersom det krävs hundratals arbetstimmar för att ha koll på ett vargrevir. Samtidigt försöker Wild Sweden ge tillbaka en del av intäkterna till bygden i form av inköpta lokala matvaror, guider och så vidare.

Jag tror dessutom att respekten för oss rovdjursvänner ökar, när vi visar att vår passion för varg, järv och björn inte stannar vid insändare och inlägg på Facebook. Utan att det faktiskt är något som vi är villiga att öppna den egna plånboken för.

På de närmast fullbokade turerna följer varje sommar ett par hundra personer med ut i Bergslagens skogar. Safarins höjdpunkter är möte med forskare, en natt i tält i reviret och förhoppningsvis även ylande vargar. Marcus och hans guider försöker ge en nyanserad bild av vargen, även om fokus främst ligger på minnesvärda upplevelser i naturen istället för detaljerade beskrivningar av rivna får.

Hälften av Marcus gäster är välutbildade och resvana svenskar, som ofta lägger vargsafarin till en längre lista av möten med vilda djur runt om i världen. Drygt hundra svenska vargturister är inte att förakta, men innebär troligen att fler svenskar bokar en tigersafari. Det är lätt att leka med siffror, men borde inte vi som gillar rovdjur drömma om att årligen locka ut åtminstone tusen svenskar i Mellansveriges vargskogar. Ett antal som motsvarar mindre än en halv procent av Naturskyddsföreningens drygt 225 000 medlemmar.

Med tio gånger fler svenska vargturister skulle det finnas underlag för ytterligare en handfull professionella safariarrangörer. Om deras utbud utformas rätt ger det många vinster. Det skapas fler broar för dialog mellan städernas naturvänner och människorna på landsbygden. Dessutom kan fler safaris nyansera bilden av vargen. Från ett ensidigt fokus på rovdjur som problem, till insikter om vargen som resurs och tillgång. Både bokstavligen för en växande natur- och ekoturism, men även i mer generella termer som en omistlig pusselbit av svensk biologisk mångfald.

Ylande vargar är något som man minns länge. Foto: Marcus Westberg

Kanske skulle även en mer omfattande vargturism påverka debatten i riksdagen, som det senaste året nästan uteslutande har handlat om rivna får, rädda dagisbarn och förolyckade hundar. När miljöministern Karolina Skog förra året debatterade antalet vargar i Sverige nämndes inte vargen som affärsmöjlighet en enda gång. Kanske inte orimligt med tanke på vargturismens begränsade omfattning.

Därför gör en vargsafari skillnad. Ett besök som ökar din egen kunskap och förståelse, men även bidrar till att dämpa tonläget i dagens vargdebatt och lyfta fram möjligheterna runt vargen och andra rovdjur. Jag tror dessutom att respekten för oss rovdjursvänner ökar, när vi visar att vår passion för varg, järv och björn inte stannar vid insändare och inlägg på Facebook. Utan att det faktiskt är något som vi är villiga att öppna den egna plånboken för. På köpet berikas vi med minnen för livet när några vargar svarar i den mörka sensommarnatten någonstans i Bergslagen med ett utdraget yl mot en tindrande stjärnhimmel.

Han vågar prata om att begränsa

Nya och annorlunda upplevelser är turismens drivkraft, menar Doug Lansky.

Den amerikanska reseskribenten Doug Lansky var en uppfriskande ny bekantskap. Nyligen träffade jag honom i småländska Isaberg. Ljuvligt att lyssna på någon som kan turism, lyfter blicken, inte duckar för problemen, och samtidigt har ett grundbudskap om hållbar och lönsam turism. Doug Lansky var en av huvudtalarna på den lyckade nätverksträffen Forum för naturturism, som samlade företagare, beslutsfattare och branschfolk från hela landet.

Hans budskap kan summeras på följande vis.
Vi reser för att uppleva något annorlunda. Natur, kultur, människor eller specialintressen, men vi vill att detta något ska vara unikt och oförfalskat. Detta är turismens drivkraft, och då måste vi värna och vårda äktheten hos resmålets människor och deras natur- och kulturarv. Attraktionerna får inte förstöras eller utarmas av mass- eller överturism, vilket i sin tur kräver att alltför stora besöksvolymer måste hanteras, styras och dimensioneras. Lyckas vi med den balansgången finns förutsättningar att bygga en långsiktigt hållbar besöksnäring.

När lokalbefolkningen handgripligen protesterar mot turismen är det dåligt för både hållbarhet och affärer.

Detta är en ganska ny insikt i ett glesbefolkat land som Sverige. När turismen var ung väckte inte heller vår natur särskilt stort intresse. I städer som Barcelona och Venedig och på populära resmål som Mallorca runt Medelhavet är däremot överturism ett påtagligt problem. När lokalbefolkningen handgripligen protesterar mot turismen är det dåligt för både hållbarhet och affärer.

Där är Sverige inte än. Men Island har visat att resan mellan outvecklad destination till hajpat resmål kan gå väldigt snabbt. Och vi har en sak gemensam – nordisk natur har en stark dragningskraft. Vår egen besöksnäring växer dessutom redan så det knakar. Sedan millennieskiftet har turismens exportvärde här i Sverige ökat med 230 procent.
Globalt är tillväxten ännu mer dramatisk. Förra året noterade turismorganisationen UNWTO ett nytt rekord med 1 323 miljoner internationella ankomster. För 28 år sedan (1990) var siffran 435 miljoner och för 2030 är prognosen 1 800 miljoner internationella ankomster.

Vad innebär det för Sverige? På kort sikt, förhoppningsvis strålande affärer. Men vad händer sedan med hållbarhet, äkthet och kvalitetsupplevelser? Idag attraherar svenska nationalparker, inte minst utomlands. I några av parkerna skymtar turismens baksida med trafikkaos och överfyllda parkeringsplatser.

För fyra år sedan skrev Ekoturismföreningen (idag Naturturismföretagen) en gemensam debattartikel med LRF, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden. Under rubriken Reglera turism i känslig natur krävde en udda konstellation med fyra organisationer att Naturvårdsverket inte skulle släppa turismen vind för våg i våra nationalparker. Då valde myndigheten att slå dövörat till, men är det inte dags att nu börja diskutera dessa framtida utmaningar. Det blev en av mina funderingar efter föreläsningen med Doug Lansky.

Missade du nätverksträffen i Isaberg?
Notera att nästa höst träffas vi i Jämtland.
Vill du veta mer om Doug Lansky?
Här kan du lyssna på hans TED Talk i Stockholm från 2015

Att äta kakan och ha den kvar

Att äta kakan och ha den kvar
Borde inte natur- och ekoturism vara en affärsmöjlighet när nya naturreservat bildas? Foto: Staffan Widstrand

När Naturvårdsverket stolt berättar att Sverige får allt fler naturreservat, då invänder tunga företrädare för Sveriges skogsägare att dagens naturvårdspolitik har nått vägs ände. I Vilhelmina krävde nyligen närmare 600 personer stopp för fler naturreservat. Rimligen ett underbetyg för svensk naturvård. En infekterad skogsdebatt kretsar främst kring rödlistade arter, äganderätt och bioekonomins behov av mer råvaror. Bara i sällsynta fall nämns att skyddad natur är en möjlighet för naturturism, nya jobb och intäkter på landsbygden. Detta trots att turismens exportintäkter nu är ifatt landets dominerande exportmotor – skogsindustriprodukter.

I början av det här året fanns det drygt 4 700 reservat runt om i Sverige. Ökningen har varit särskilt hög de senaste åren. Sedan 2013 har det tillkommit över 800 reservat. Sammanlagt motsvarar de en landyta på mer än 185 000 hektar. Det är nästan lika mycket som vår näst största nationalpark Sarek.

Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

De senaste årens tillskott av skyddad natur borde i mina ögon vara en fantastisk möjlighet. Inte minst för mindre privata skogsägare med starka rötter i sin hembygd. Kanske inte alla, men åtminstone några markägare med intresse för natur, jakt och sportfiske borde ha haft goda möjligheter att göra sitt livs affär. Först ersätter staten intrånget när skogen inte längre får avverkas. Men i de flesta fall fortsätter markägaren att äga sin skog, och ofta påverkas varken jakt eller fiskevatten av det nya reservatet. Sedan adderar vi markägarens unika lokalkännedom och kanske även ett kulturellt kapital, i de fall man är tredje generationen eller mer på samma skogsfastighet. Sammantaget blir detta en utmärkt plattform för ett företag inom naturbaserad turism, som kan erbjuda boende, svamphelger, viltskådning, naturfoto, vandringspaket, jakt eller andra naturupplevelser.
Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog, och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

Därför tänker jag att naturturism som affärsmöjlighet borde vara ett utmärkt smörjmedel när nya naturreservat bildas. Och borde inte markägarnas företrädare välkomna en alternativ affärsverksamhet, när man fått ersättning för att inte bedriva den ursprungliga. Många av oss får aldrig en sådan möjlighet – att både äta kakan och ha den kvar.

Kanske har jag missat något väsentligt i det här resonemanget. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga varför detta alternativ i stort sett lyser med sin frånvaro?
Det ska jag försöka svara på i framtida blogginlägg.