Det är skillnad på tranor och människor. Bland annat hur vi tar oss till Hornborgasjön. Tranan förbrukar bara en procent eller två av den energin som vi fågelskådare behöver, för att ta oss till mötet med vårens budbärare. Det betyder att tranorna är mer transporteffektiva. Ett centralt begrepp i den handlingsplan för klimatet som Naturvårdsverket nyligen lämnade över till regeringen. Låt oss därför inspireras av naturens smarta transportlösningar när vi själva reser ut i svensk natur.
Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.
Vårsolen värmer skönt i mitten av mars. Över den skånska slätten använder en flock tranor uppåtvindarna som bildas av värmen. Fåglarna når lätt en höjd på flera hundra meter, och några skruvar sig upp till tusen meter, innan de tar sikte norrut. Målet är Hornborgasjön, som ska nås innan kvällen. Mellan varma uppåtvindar formerar sig tranorna ofta i välkända plogformationer. Ett flygsätt som forskarna för ett par år sedan visade spar ytterligare energi. Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.
Fälten där tranorna rastar, äter, trumpetar och dansar kallas Trandansen och ligger vid Hornborgasjöns sydvästra ände. Platsens attraktionskraft beror på att länsstyrelsen i Västra Götaland sprider ut runt 150 ton korn. Det gillar tranorna och en dag i början av april 2012 kunde man räkna till över 26 000. Skådespelet har blivit populärt och lockar ännu fler människor. Beroende på väder och vind, och när påsken infaller, strömmar bortåt 150 000 besökare till under några intensiva vårveckor.
…och en ynka procent med tåg.
Vår eget sätt att ta oss till Hornborgasjön lämnar dock en del att önska. Två kartläggningar från 2014 och 2018 visar att 9 av 10 av Trandansens besökare kommer i egen bil. Största förändringen är att antalet husbilar ökar. Resterande tio procent anländer med organiserade bussresor och en ynka procent med tåg. Det innebär att snittbesökaren använder nästan hundra gånger mer energi per förflyttad kilometer, än tranan som flyger från norra Tyskland. En jämförelse som givetvis haltar, eftersom människor och tranor är två helt skilda väsen. Men något som borde uppmärksammas och stämma till eftertanke bland oss fågelskådare och naturvänner.
Bättre transporteffektivitet är ett nyckelord i Naturvårdsverkets handlingsplan för att nå Sveriges klimatmål. Underlaget överlämnades till regeringen förra veckan och slår fast att utsläppen av växthusgaser från våra inrikestransporter måste minska med 70 procent till 2030. Det borde innebära en katalog med tusentals åtgärder – från små till stora och med resultat i närtid och på längre sikt. Avgörande är att insatserna är effektiva. Det vill säga små utsläppsminskningar är motiverade om de är billiga, enkla och ger snabba resultat. Mycket talar för att resandet till Hornborgasjön är en sådan insats.
De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel.
Falköping nås med tåg från hela Sverige, och särskilt smidigt från Göteborg och Stockholm. Bussen mellan Falköping och Skara stannar dessutom vid Trandansen. I veckorna finns det avgångar nästan varje timme och på helgerna en handfull varje dag. Det finns alltså redan en lösning på plats. För många av besökarna från närområdet innebär det att resans energiåtgång kan halveras och dess klimatpåverkan minskas med 75 procent. För långväga besökare är vinsterna än större. Idag genererar bortåt 150 000 besökare nästan 50 000 bilresor, vilket i sin tur ger utsläpp på minst 500 ton koldioxid. Men än viktigare är att många i målgruppen är kunniga om vilka utmaningar vi står inför. De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel. Då borde fågelskådare och naturvänner vara en särskilt tacksam grupp att arbeta med.
Det som avgör om en åtgärd ska förverkligas är dess prislapp. De första insatserna för att ställa om resandet till Trandansen är enkla och billiga. Vi måste berätta om befintliga alternativ med tåg och buss. Det gjordes redan 2011 då Västtrafik satte ihop en särskild trantidtabell. Ett uppmärksammat pressmeddelande som gav positiva ekon i tidningar, radio och TV. Men initiativet blev aldrig utvärderat och heller ingen tradition. Svårt att begripa när insatsen går ut på att koppla samman två länkar med en förklarande text. Sedan är det möjligt att en särskild tidtabell inte räcker för att ändra vårt beteende. Många vill gärna äta en bit mat, fika, vandra en sträcka och uppleva något mer. Utan egen bil blir man lätt begränsad. Dessa behov kräver större investeringar och insatser, men är samtidigt affärsmöjligheter för traktens natur- och måltidsturism. En tredje åtgärd handlar om att exponera dagens utbud av organiserade bussresor till Hornborgasjön. Här krävs ett genomtänkt och konkurrensneutralt upplägg, som dessutom gärna får vaska fram de mest seriösa aktörerna. Till sist måste vi tillgängliggöra Hornborgasjön och dess omgivningar för ett av våra mest energisnåla färdmedel – cykeln. Ett transportsätt som är 30 gånger effektivare än bilen och skulle höja upplevelsevärdet för många besökare.
Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner.
Kartläggningen av Trandansens besökare ger fler insikter. En är att internets betydelse har ökat. Idag använder 7 av 10 besökare nätet som informationskälla, vilket är mer än en fördubbling sedan 2014. Dessutom har sociala medier klättrat från en jumboplats till topp fyra. Slagkraftig digital information borde kunna nå många potentiella besökare, och en välbesökt webbplats bör vara länsstyrelsens informationssajt om Hornborgasjön. Den är åtminstone matnyttig och hamnar nästan alltid i topp på relevanta sökningar.
En uppenbar brist är därför att sajtens information om hur man reser till Hornborgasjön bara består av en enkel kartskiss med områdets tre centralorter, vägarnas nummer och var naturum och Trandansen ligger. Tåg och buss existerar inte och länkar till kollektiva transportmedel lyser med sin frånvaro. Varför information om mer transporteffektiva färdsätt saknas är svårt att förstå. Min erfarenhet är att frågan är känslig och en öm tå som sällan diskuteras. Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner. I stället för att visa ledarskap göms frågan undan och förtigs. Baksidan är att det lätt skorrar falskt när ett verk med ansvar för vårt klimatarbete med myndig stämma predikar ett förändrat resande, men duckar för utmaningen på hemmaplan. Efter fyra år med särskilt gröna miljöministrar har även Miljöpartiet ett ansvar för att skyddad natur kan tillgängliggöras på ett klimatsmart vis.
Läs mer i tidigare inlägg:
När ett verk missar sitt eget klimatavtryck
Det finns mer att lära från Hornborgasjön. Här finns goda krafter både på länsstyrelsen och i omgivande kommuner, som på riktigt vill utveckla ett hållbart resmål för framtiden. Arbetet är igång och viktiga resultat har redan uppnåtts. Om det vill jag gärna berätta i ett framtida blogginlägg.
