Ramslökssoppa i naturvårdens tjänst

Café Doppingen blev omgående en succé, som lockar nya målgrupper ut i Västergötlands natur. Foto: Naturum Hornborgasjön

De senaste fem åren har intresset för naturum Hornborgasjön trefaldigats. En framgång med flera förklaringar, som nya utställningar, upprustade lokaler, men kanske främst tillskottet av en vacker byggnad med plats för kontor, hörsal och i synnerhet ett lockande café. En lyckad samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring. Ett koncept värt att lära av. Inte minst möjligheten att växla upp samarbetet i omfattning och innehåll i en bygd, som tidigare präglats av konflikter mellan naturvård och Hornborgasjöns närmaste grannar.

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på.

I mars 2017 öppnade Café Doppingen, ett stenkast från naturum Hornborgasjön, med pompa och ståt. Landshövdingen invigde och företrädare för Naturvårdsverket, länsstyrelsen och Falköping talade, ackompanjerade av operasång och underhållning från lokala talanger. Det nya huset är till stor del byggt i lokala material, som furu från Hökensås och kalksten från Kinnekulle, och har snabbt blivit den turismmagnet som många hoppades på. Redan första året fördubblades antalet besök till naturum Hornborgasjön och har sedan stabiliserat på drygt 60 000, vilket är tre gånger så många som fem år tidigare. Även caféet har gått bra. Enligt länsstyrelsen noterades 66 000 besök förra året och nettoomsättningen uppgick till tre miljoner kronor.

Nya utställningar och ett populärt cafe som granne trefaldigade besöken till naturum Hornborgasjön. Foto: Roger Borge

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på. Dels för att lära av framgången, men även för att undvika de fallgropar som lurar längs vägen. Avgörande är att krav på arrendator, upphandlingsprocess och villkor för driften är tydliga och transparenta. Konkurrensen mellan traktens aktörer får inte snedvridas eller skapa missämja. Jag är ingen expert på offentlig upphandling, men när jag läser underlaget tycker jag att det är genomtänkt och konsekvent. Tydliga krav gäller inte bara arrendatorns kompetens, ekonomisk stabilitet, kollektivavtal, öppettider och utbud, utan även miljöprofil och en vilja att gynna såväl ekologiska som närodlade råvaror. Mest gillar jag att personalen ska känna till ”naturums verksamhet och naturreservatet”. Det inkluderar bland annat närvaro på en gemensam introduktion med naturum. Å andra sidan ska länsstyrelsen ”bemöta besökare med pålästa och hjälpsamma svar kring caféverksamheten.” En samverkan till ömsesidig nytta med andra ord.

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong.

Duktiga arrendatorer är grunden för framgången. Sedan ett par månader tillbaka drivs caféet av Ingrid Axelsson, som har lång erfarenhet från branschen från närbelägna Kinnekulle. På vårens lunchmeny har bland annat stått ramslökssoppa, prästostpaj och kyckling med ramslökscrème. För den som vill fika finns kaffebiskvier, chokladtårta, prinsessbakelser och annat hembakat. Ett uppskattat utbud som i flera fall tillagas av lokala råvaror och lockar många gäster.

Kraven på caféets arrendator inkluderar uppköp av ekologiska och närodlade råvaror. Foto: Jesper Anhede

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong. Det finns fler faktorer. Ett välbesökt naturum som granne skapar dubbla reseanledningar och en uppmärksammad invigning gav en flygande start. Att sedan som enda café exponeras på länsstyrelsens webbplats är en annan fördel.

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur?

För en länsstyrelse är det en grannlaga uppgift att opartiskt samverka med näringslivet. Inte minst på landsbygden där gamla oförätter, grannfejder och jantelagen kan sätta käppar i hjulen för många goda initiativ. I början höjdes kritiska röster mot planerna på ett nytt café vid Hornborgasjön. Ett större utbud kunde skada redan etablerade verksamheter. Andra turismföretag välkomnade däremot satsningen och underströk att fler aktörer skapar ett kluster med starkare attraktionskraft. Än är det inte tal om någon överetablering och ett bredare utbud med sund konkurrens skapar mångfald och ett attraktivare utbud. Något som i sin tur lockar fler besökare till resmålet.

Doppingen är en vacker, unik och dyr byggnad. Då krävs det att satsade naturvårdsmedel skapar största möjliga samhälls- och naturskyddsnytta. Foto: Naturum Hornborgasjön

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur? Borde det inte byggas och finansieras av ägaren själv? En rimlig invändning, men i det här fallet var caféet en del i en större satsning, som inkluderade en ombyggnad av naturum och en ny lokal med hörsal, toaletter och kontor. I prislappen på drygt 40 miljoner ingick även nya utställningar, liksom vatten, avlopp och bredband. Ett sammanhållet bygg- och renoveringsprojekt gav viktiga synergieffekter. Att invänta en privat investerare hade sannolikt inneburit att Café Doppingen fortfarande bara hade varit en dröm. Nu betalar arrendatorn en årlig hyra på ett par hundra tusen kronor, vilket för en utomstående lekman verkar vara rimligt.

Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta?

Däremot kan man resonera kring det faktum att Café Doppingen ensamt får synas på länsstyrelsens sajt. Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta? Länsstyrelsens webb är nämligen hårdvaluta, och hamnar inte bara i topp för sökord som Hornborgasjön, utan även för mer generella ord som trandans och trana. Med drygt 300 000 sidvisningar om året är det en attraktiv digital kanal ut till potentiella besökare.

Tranorna är fortfarande Hornborgasjöns stora dragplåster. Det syns tydligt när länsstyrelsens webbplats analyseras. Foto: Jonas Ingman

Men lösningen kan inte bli att sluta exponera Café Doppingen. Det blir kontraproduktivt för besökarna, naturum och caféet själv. Klokare vore att växla upp en framgångsrik samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring till ett större geografiskt område. Modellen finns ju redan, där länsstyrelsen står för ramarna, ett övergripande ansvar och erbjuder en infrastruktur i form av en lokal eller en välbesökt webbsida.

40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige.

Fördelarna borde överväga om fler av besöksnäringens aktörer bjuds in att samverka med naturvården. Givetvis inte utan krav på motprestation och engagemang, men utifrån enklare och mindre formella krav. Genom att vaska fram och visa upp närområdets boenden, restauranger, övriga caféer och aktivitets- och upplevelsebolag gör man även besökaren en tjänst. Det skapas ett sorts ambassadörskap. Något som i sin tur gör det lättare för oss besökare att hitta fram till de företag, som är engagerade i traktens natur- och kulturvärden. Lärdomar finns redan från det årliga evenemanget Trandansen, som är ett uppskattat samarrangemang mellan besöksnäring och länsstyrelse. För ett par år sedan utarbetades även ett förslag till samverkansmodell i Kosterhavets nationalpark. Ett underlag framtaget gemensamt mellan besöksnäring och naturvård, som fortfarande är relevant, ger vägledning och väntar på att testas i praktiken.

Kan Cafe Doppingen bli ett fönster som ökar efterfrågan på lokala livsmedel? Foto: Jonas Ingman

Satsningen på Café Doppingen blev en succé. En handfull lokala jobb inom besöksnäringen skapades. Naturum Hornborgasjön fördubblade antalet besök. Utbudet av hembakade kanelbullar och exklusiv ramslökssopa har sannolikt även bidragit till att nå nya målgrupper. På sikt kan caféet bli en länk och värdefull aktör, som ökar efterfrågan på lokala livsmedel. Men framgångarna kom inte gratis. 40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige. Därför måste naturvården prioritera utifrån målet att maximera samhällsnyttan och skapa mesta möjliga naturskydd. När länsstyrelsen inleder arbetet med en ny webbsida kan de goda erfarenheterna från samverkan mellan naturum Hornborgasjön och Café Doppingen växlas upp och ge fler jobb och intäkter till bygden. En värdefull gest och insats i en trakt där restaureringen av en av landets främsta fågelsjöar för 30 år sedan skapade bittra lokala konflikter.

Läs mer om Hornborgasjöns dansande tranor:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Därtill kan länsstyrelsens webbsida bli en plattform för att stimulera en utveckling mot ett mer klimatsmart resmål. Med en tydlig ambition att locka fler att stanna längre och inte bara besöka området i början av våren när tranorna dansar. En sajt som gör det enkelt att hitta fram till det lokala måltidsutbudet och olika boenden runt sjön. Presentera tips om hur traktens reservat, kloster, kyrkor och kulturminnen nås med cykel, till fots eller med lokal kollektivtrafik. Då skulle viktiga nyttor skapas för många. Inte minst för de som bor runt naturreservatet. Dessutom en åtgärd som skulle göra det lite svårare för riksdagsledamöter som inte älskar biologisk mångfald att skära i kommande budgetar för svensk naturvård.

Käppar i hjulen för cykelsemestern

Vallebygden bjuder på fina cykelmöjligheter, men hur tar man sig dit utan bil? Foto: Roger Borgelid/Westsweden.com

Det är inget fel på attraktionskraften. Här sjuder det av berättelser och skrönor om munkar, vikingar, riddaren Arn och några av Sveriges första konungar. Dagarna när körsbärsträden blommar i Vallebygden i Skarborg verkar vara magiska. Och Hornborgasjön om våren är mer än trandans, som exempelvis naturum, gökotta och blomstriga strövtåg. Tillgången till trivsamt boende, mysiga caféer och lokala restauranger med aptitretande menyer ser bra ut på webbsidor, i resereportage och kataloger. Och enligt topografiska kartan förefaller bygden bjuda på flera trampvänliga alternativ. Ändå misslyckades jag med uppgiften att fixa en angenäm cykelsemester för två dagarna efter påsk.

Men hur svårt ska det vara att planera ett par cykeldagar i ett civiliserat område i södra Sverige?

En förklaring kan givetvis vara att jag har blivit feg. När jag var yngre planerades det mesta enligt devisen – det fixar sig. Med stigande ålder och överdrivet kortrollbehov chansar jag ogärna. Men hur svårt ska det vara att planera ett par cykeldagar i ett civiliserat område i södra Sverige? Knappast omöjligt, men låt mig berätta mer innan ni dömer mig.

Hornborgssjön är mycket mer än vårens trandans. Foto: Roger Borgelid/Westsweden.com

Första frågan gäller egen cykel eller hyrd på plats? Om jag förstår villkoren rätt är cyklar välkomna på Västtåg, men trots ivrigt sökande hittar jag ingen uppgift om vad som gäller för bussen mellan Västervik och Nässjö. Väljer därför alternativet att hyra på plats. Jag får tips om ett seriöst företag i närheten av en järnvägsknut, som utlovar cykeltyper av alla slag. På webbsidan är det gott om fräna tävlingscyklar och sofistikerade mountainbikes. Däremot lyser pakethållare, cykelkorgar och andra alternativ för egen packning med sin frånvaro på bilderna som jag hittar.

Jag förlikar mig med tanken att alternera mellan olika pizzor.

Byter strategi och fokuserar istället på boendet, som verkar brett och lovande. Men önskemål om dubbelrum, närhet till lämplig cykelväg och inte minst frukost reducerar alternativen. Att önska en god middag på eller i närheten av det valda boendet gör ekvationen än svårare. Jag kapitulerar tillfälligt och börja tänka i banor som självhushåll i egen stuga. Det kan också vara mysigt, men kräver inköp till ett okänt kök där det mesta lär saknas. Företagens webbsidor har ingen eller sparsam information om närmaste affär, men jag gissar att boendets ägare utgår ifrån att man tar bilen till närmaste stormarknad en mil bort. Lätt som en plätt, om det nu inte handlade om en semester utan just bil.

Lokalt mathantverk är en stark reseanledning, som smakar extra gott efter en heldag på cykel. Foto: Jonas Ingman/Westsweden.com

Jag väljer att ändra på upplägget att cykla mellan olika boende under flera dagar. Istället börjar jag fila på en plan som utgår ifrån ett fast basläger, något som kan bli ett nav för dagsturer i olika riktningar. Historiska Varnhem ligger strategiskt mellan Skövde och Skara. I söder Hornborgasjön på lämpligt avstånd och åt andra hållet Vallebygden. Här finns goda bussförbindelser från Skövde, och den lokala pizzerian är öppen året runt. Jag förlikar mig med tanken att alternera mellan olika pizzor. Men här verkar inga cyklar gå att hyra, åtminstone inte enligt boendeföretagets hemsida. Samtidigt inser jag att jag nu är på väg att föregripa mig på själva idén med cykelsemestern – att njuta av goda lokala måltider.

Jackpott, eftersom allt på min önskelista går i uppfyllelse.

Behåller tanken på ett basläger, men väljer sida. Börjar med att sondera omgivningarna öster om Hornborgasjön. Hittar ett boende som kan nås med buss från Falköping ett par gånger om dagen, men där bussarna inte går på helgerna. Vänder blicken norrut mot fagra Vallebygden och lokaliserar ett ypperligt boendealternativ med cykeluthyrning, frukost och dubbelrum. Jackpott, eftersom allt på min önskelista går i uppfyllelse. Upprymd mäter jag avstånd på Google Earth och kommer fram till att det bör gå att cykla fram och tillbaka till naturum Hornborgasjön över dagen. Bestämmer självsäkert att det klarar vi av, och använder sedan en halvtimme för att hitta en lämplig busslinje från Skara till det hägrande boendet. Avgångarna är få, men i förbifarten noterar jag att bussen även går på helgerna.

Det finns många sätt att underlätta för cykelturism. En del kostar en slant, men mycket bara extra omtanke - inte minst värdefull information. Foto: Staffan Widstrand

Dags att slå till och med uppskruvade förväntningar ringer jag pensionatet.
Jag möts av ett bistert besked, som framförs på ett vänligt och älskvärt sätt – fullbokat. En bra bit ända in på sommaren kan dubbelrum bara erbjudas enstaka nätter. Tröstar mig själv med att min önskelista om boendets bekvämligheter tydligen delas av andra. Återvänder till fliken med den aktuella busstidtabellen för att släcka ner den och avsluta mitt surfande. Först då noterar jag att bussen på helgerna måste förbeställas och avgår klockan ett på natten. Inser att hemresan hade inletts med en väldigt lång natt på Skaras busstation. Väljer att kasta in handduken, åtminstone tillfälligt, och frågar min kära hustru om ett par dagar i Stockholm kan fungera lika bra.

Klimatsmarta tranor borde inspirera

Tranorna är vårens budbärare och lockar tusentals besökare. Foto: Staffan Widstrand

Det är skillnad på tranor och människor. Bland annat hur vi tar oss till Hornborgasjön. Tranan förbrukar bara en procent eller två av den energin som vi fågelskådare behöver, för att ta oss till mötet med vårens budbärare. Det betyder att tranorna är mer transporteffektiva. Ett centralt begrepp i den handlingsplan för klimatet som Naturvårdsverket nyligen lämnade över till regeringen. Låt oss därför inspireras av naturens smarta transportlösningar när vi själva reser ut i svensk natur.

Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.

Vårsolen värmer skönt i mitten av mars. Över den skånska slätten använder en flock tranor uppåtvindarna som bildas av värmen. Fåglarna når lätt en höjd på flera hundra meter, och några skruvar sig upp till tusen meter, innan de tar sikte norrut. Målet är Hornborgasjön, som ska nås innan kvällen. Mellan varma uppåtvindar formerar sig tranorna ofta i välkända plogformationer. Ett flygsätt som forskarna för ett par år sedan visade spar ytterligare energi. Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.

Hornborgasjön lockar inte bara tranor utan även sångsvan och gäss. Foto: Staffan Widstrand

Fälten där tranorna rastar, äter, trumpetar och dansar kallas Trandansen och ligger vid Hornborgasjöns sydvästra ände. Platsens attraktionskraft beror på att länsstyrelsen i Västra Götaland sprider ut runt 150 ton korn. Det gillar tranorna och en dag i början av april 2012 kunde man räkna till över 26 000. Skådespelet har blivit populärt och lockar ännu fler människor. Beroende på väder och vind, och när påsken infaller, strömmar bortåt 150 000 besökare till under några intensiva vårveckor.

…och en ynka procent med tåg.

Vår eget sätt att ta oss till Hornborgasjön lämnar dock en del att önska. Två kartläggningar från 2014 och 2018 visar att 9 av 10 av Trandansens besökare kommer i egen bil. Största förändringen är att antalet husbilar ökar. Resterande tio procent anländer med organiserade bussresor och en ynka procent med tåg. Det innebär att snittbesökaren använder nästan hundra gånger mer energi per förflyttad kilometer, än tranan som flyger från norra Tyskland. En jämförelse som givetvis haltar, eftersom människor och tranor är två helt skilda väsen. Men något som borde uppmärksammas och stämma till eftertanke bland oss fågelskådare och naturvänner.

Tranas smarta flygteknik borde inspirera oss människor. Foto: Staffan Widstrand

Bättre transporteffektivitet är ett nyckelord i Naturvårdsverkets handlingsplan för att nå Sveriges klimatmål. Underlaget överlämnades till regeringen förra veckan och slår fast att utsläppen av växthusgaser från våra inrikestransporter måste minska med 70 procent till 2030. Det borde innebära en katalog med tusentals åtgärder – från små till stora och med resultat i närtid och på längre sikt. Avgörande är att insatserna är effektiva. Det vill säga små utsläppsminskningar är motiverade om de är billiga, enkla och ger snabba resultat. Mycket talar för att resandet till Hornborgasjön är en sådan insats.

De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel.

Falköping nås med tåg från hela Sverige, och särskilt smidigt från Göteborg och Stockholm. Bussen mellan Falköping och Skara stannar dessutom vid Trandansen. I veckorna finns det avgångar nästan varje timme och på helgerna en handfull varje dag. Det finns alltså redan en lösning på plats. För många av besökarna från närområdet innebär det att resans energiåtgång kan halveras och dess klimatpåverkan minskas med 75 procent. För långväga besökare är vinsterna än större. Idag genererar bortåt 150 000 besökare nästan 50 000 bilresor, vilket i sin tur ger utsläpp på minst 500 ton koldioxid. Men än viktigare är att många i målgruppen är kunniga om vilka utmaningar vi står inför. De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel. Då borde fågelskådare och naturvänner vara en särskilt tacksam grupp att arbeta med.

Cykla är inte bara transporteffektivt, utan även ett sätt att ta in naturen med alla sinnen. Foto: Staffan Widstrand

Det som avgör om en åtgärd ska förverkligas är dess prislapp. De första insatserna för att ställa om resandet till Trandansen är enkla och billiga. Vi måste berätta om befintliga alternativ med tåg och buss. Det gjordes redan 2011 då Västtrafik satte ihop en särskild trantidtabell. Ett uppmärksammat pressmeddelande som gav positiva ekon i tidningar, radio och TV. Men initiativet blev aldrig utvärderat och heller ingen tradition. Svårt att begripa när insatsen går ut på att koppla samman två länkar med en förklarande text. Sedan är det möjligt att en särskild tidtabell inte räcker för att ändra vårt beteende. Många vill gärna äta en bit mat, fika, vandra en sträcka och uppleva något mer. Utan egen bil blir man lätt begränsad. Dessa behov kräver större investeringar och insatser, men är samtidigt affärsmöjligheter för traktens natur- och måltidsturism. En tredje åtgärd handlar om att exponera dagens utbud av organiserade bussresor till Hornborgasjön. Här krävs ett genomtänkt och konkurrensneutralt upplägg, som dessutom gärna får vaska fram de mest seriösa aktörerna. Till sist måste vi tillgängliggöra Hornborgasjön och dess omgivningar för ett av våra mest energisnåla färdmedel – cykeln. Ett transportsätt som är 30 gånger effektivare än bilen och skulle höja upplevelsevärdet för många besökare.

Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner.

Kartläggningen av Trandansens besökare ger fler insikter. En är att internets betydelse har ökat. Idag använder 7 av 10 besökare nätet som informationskälla, vilket är mer än en fördubbling sedan 2014. Dessutom har sociala medier klättrat från en jumboplats till topp fyra. Slagkraftig digital information borde kunna nå många potentiella besökare, och en välbesökt webbplats bör vara länsstyrelsens informationssajt om Hornborgasjön. Den är åtminstone matnyttig och hamnar nästan alltid i topp på relevanta sökningar.

Innan vi basunerar ut vad andra ska göra, är det bra att göra den egna läxan. Foto: Staffan Widstrand

En uppenbar brist är därför att sajtens information om hur man reser till Hornborgasjön bara består av en enkel kartskiss med områdets tre centralorter, vägarnas nummer och var naturum och Trandansen ligger. Tåg och buss existerar inte och länkar till kollektiva transportmedel lyser med sin frånvaro. Varför information om mer transporteffektiva färdsätt saknas är svårt att förstå. Min erfarenhet är att frågan är känslig och en öm tå som sällan diskuteras. Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner. I stället för att visa ledarskap göms frågan undan och förtigs. Baksidan är att det lätt skorrar falskt när ett verk med ansvar för vårt klimatarbete med myndig stämma predikar ett förändrat resande, men duckar för utmaningen på hemmaplan. Efter fyra år med särskilt gröna miljöministrar har även Miljöpartiet ett ansvar för att skyddad natur kan tillgängliggöras på ett klimatsmart vis.

Läs mer i tidigare inlägg: 
När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Det finns mer att lära från Hornborgasjön. Här finns goda krafter både på länsstyrelsen och i omgivande kommuner, som på riktigt vill utveckla ett hållbart resmål för framtiden. Arbetet är igång och viktiga resultat har redan uppnåtts. Om det vill jag gärna berätta i ett framtida blogginlägg.

Skidguiden som växlade spår

Carl Lundberg arbetar för rätten till gnistrande vackra vintrar. Foto: Linus Meyer

Han sålde sin del i reseföretaget som arrangerar skidresor jorden runt. Samtidigt slutade han sitt välbetalda expertjobb på Nordsjöns oljeriggar. Oljeutvinning och flygresor till jordens alla hörn skavde mot en inre övertygelse. Berättelsen om skid- och bergsguiden, som valde att växla till ett mer hållbart spår, är värd att sprida till fler. Inte minst i dessa dagar då vi väntar på att våra politiska beslutsfattare ska leverera påtagliga resultat från FN:s stora klimatmöte 2018 i polska Katowice.

Beslutet att byta spår var inte helt lätt för Carl Lundberg, som vår guide heter. Länge ursäktade han en livsstil med många flygresor och helikopterlyft upp till omtalade bergstoppar, med argument som ”om inte jag gör det, då fixar någon annan det.” Eller vad spelade hans ganska få skidresor för roll i ett större globalt sammanhang. Hans omställning skulle sannolikt inte ens vara mätbar.

Att en allt varmare planet ofta illustreras med smältande glaciärer och kortare vintrar, gör livet extra svårt för en skidentusiast som vill ta ansvar.

Men kvalen mellan skidåkning världen runt och ett hållbart företagande blev bara värre. Att en allt varmare planet ofta illustreras med smältande glaciärer och kortare vintrar, gör livet extra svårt för en skidentusiast som vill ta ansvar. När Carl Lundberg sedan jämförde sina resor, insåg han att skillnaden ur ett klimatperspektiv var stor mellan sämsta och bästa tänkbara skidresa. Plötsligt fanns det ett alternativ på hemmaplan, som var mycket mer hållbart. Och då frågade han sig: Om inte vi välbeställda i väst, som har råd med skidsemester, väljer att resa mer hållbart, vem tar då ansvar för morgondagens klimat?

Utifrån en handfull vägledande kriterier fortsätter Carl Lundberg idag att arrangera toppturer och skidresor. Hans företag Skitouring Scandinavia prioriterar nära resmål, så att flyg kan väljas bort. Fjällkedjan längs Sverige och Norge bjuder på många fina resmål för både skid- och brädåkare, menar Carl Lundgren och pekar på att en gemensam tågresa kan användas för planering, erfarenhetsutbyte och att lära känna varandra. Vidare uppmuntras vegetariska måltidsalternativ och nyligen valde Carl Lundberg att inte köpa ny skidutrustning när alternativet att hyra finns.

Därför är det upp till alla oss som vill försvara rätten till gnistrande vackra vintrar, att på olika vis driva klimatarbetet vidare.

Och han är inte ensam. Sedan ett par år tillbaka finns det ideella och växande nätverket Protect Our Winters (POW) i Sverige. Här samlas unga skid- och brädåkare för att tillsammans med organisationer och företag arbeta för att vintersporterna ska minska sin klimatpåverkan. POW vill bli en starkare röst i samhällsdebatten och sporra oss alla som älskar snö, att resa smartare, äta grönare, leva enklare, lära sig mer om klimatutmaningen och sprida budskapet.

Vad som händer i polska Katowice är ännu för tidigt att sia om. Många är på plats – både politiker och miljöorganisationer. Förhoppningsvis blir resultatet kloka och effektiva åtgärder som bromsar och på sikt stoppar den globala uppvärmningen, men tyvärr tyder mycket på att resultatet kommer vara otillräckligt.

Vårt resande kan göra skillnad om vi väljer rätt. Foto: Per Jiborn

Därför är det upp till alla oss som vill försvara rätten till gnistrande vackra vintrar, att på olika vis driva klimatarbetet vidare. Bland annat kan vi välja vart och med vem vi åker på nästa skidsemester. Här måste fler av oss välja engagerade ekoturismföretag och pionjärer som Carl Lundberg. Sedan måste vi diskutera mer med varandra för att formulera kraven som våra politiker ska genomföra. Tredje steget är kanske viktigast – att vara en aktiv del av organisationer som påverkar och vill ta ansvar. Jag tänker bland annat på Protect Our Winters, Svenska Turistföreningen, Världsnaturfonden WWF och Naturskyddsföreningen. Det är när vi agerar tillsammans med tydliga gemensamma mål som vårt resande gör skillnad.