Omotiverat om moms på forsränning

EU tillåter lägre moms på berg- och dalbanor, men i Sverige stoppar juridiken sex procent i moms på forsränning. Foto: Staffan Widstrand

Jag gillar oberoende domstolar. Historien lär oss att motsatsen är förödande. Korruption, politisk förföljelse och summariska rättegångar blir inte sällan följden. Rättvisan ska vara blind. Alltså inte ängsligt snegla på vad den politiska makten tycker och tänker. Samtidigt kan juridiken inte reduceras till att enbart mekaniskt tolka lagtexter och tidigare juridisk praxis. Ett bra domslut måste inkludera vissa insikter om den verklighet som tvisten handlar om. Hur väl en domstol lyckas med detta, framgår av ett välmotiverat och begripligt domslut. Berörda myndigheter, företag och individer har rätt att veta hur juristerna kom fram till sitt domslut. Ett underlag som även är viktigt för en lagstiftande riksdag, om slutsatsen blir att lagen behöver skärpas, förtydligas eller ändras.

Domstolen hänvisar till en EU-dom från 2010 om hur ”tillträde till biografer” har tolkats när erotisk film förevisas i enskilda bås på en belgisk sexklubb.

För en månad sedan meddelade Högsta förvaltningsdomstolen vilken moms som gäller för forsränning i Sverige. Beslutet innebär att forsränning ska beskattas med högsta momsen på 25 procent. Kärnan i domen handlar om hur ordet ”tillträde” ska förstås. Domstolen hänvisar till en EU-dom från 2010 om hur ”tillträde till biografer” har tolkats när erotisk film förevisas i enskilda bås på en belgisk sexklubb. Varför och hur detta är relevant för forsränning i Sverige är högst oklart. Domstolen motiverar inte sitt beslut och ger inga inblickar i hur justitieråden har resonerat. Några hundra guide- och upplevelseföretag ska bara finna sig i att en allsmäktig sanning har förkunnats. Möjligen kan en återblick kasta lite ljus över hur Högsta förvaltningsdomstolen landade i denna märkliga slutsats.

Är det smart att beskatta verksamheter som sticker ur och sätter Sverige på kartan internationellt med den högsta momsen? Foto: Staffan Widstrand

I mars 2017 presenterade dåvarande regering sitt förslag att sänka momsen för landets guide- och upplevelseföretag. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville få ut fler i naturen och samtidigt skapa nya jobb på landsbygden. En majoritet av remissvaren välkomnade förslaget, men tunga instanser som Skatteverket och Lagrådets jurister avvisade sänkningen. De menade att underlaget var otydligt utformat och oprecist. Lagrådet invände dessutom att ”redan det förhållandet att tillträdet till naturen inte är avgiftsbelagt utgör en väsentlig skillnad” jämfört med de tjänster och nöjen som vanligtvis inkluderas i den så kallade kulturmomsen. Efter några preciseringar presenterades förslaget ”sänkt mervärdesskatt på förevisning av naturområden” i regeringens budget för 2018. Den nya lägre momsen för naturguider klubbades av riksdagen den 22 november 2017.

Skatteverket har en företrädare i Skatterättsnämnden och den rösten fick därför ett avgörande inflytande på beslutet.

Efter riksdagens beslut är det upp till myndigheter att tolka och genomföra de nya lagarna. Momslagstiftning hanteras av Skatteverket och det var ingen överraskning att ett tidigare negativt Skatteverk tolkade den nya momsen för guide- och upplevelseföretag strikt. I sin rättsliga vägledning skriver Skatteverket att ”därför ska exempelvis hundspannsåkning och forsränning som görs i nöjessyfte beskattas med normalskattesatsen 25 procent.” Samma tolkning gäller även för turridning i skog och mark. Däremot är Skatteverket inte enväldigt i sin tolkning, utan praxis skapas i domstolar. När det gäller moms avgörs dessa tvister i Skatterättsnämnden som första instans.

I Skatterättsnämnden förlorade forsränningsföretaget med en enda röst. Foto: Staffan Widstrand

Våren 2018 bad därför ett företag i Jämtland Skatterättsnämnden att pröva om forsränning är ett sätt att förevisa ett naturområde. Nämnden behandlade ärendet och meddelade för snart ett år sedan att forsränning inte kan likställas med förevisning av ett naturområde. Men nämnden var inte enig. Nämndens beslut fattades med en rösts övervikt och fyra ledamöter angav en skiljaktig mening. Där skrev de att ”särskilt med beaktande av att det saknas alternativa sätt att ta del av och förevisas de ifrågavarande naturområdena, finns det enligt vår mening inte skäl för att undanta aktuellt tillhandahållande från den reducerade skattesatsen om sex procent.” Skatteverket har en företrädare i Skatterättsnämnden och den rösten fick därför ett avgörande inflytande på beslutet. Det jämtländska företaget valde att överklaga beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen. I början av mars 2019 lämnade jag som juridiskt ombud för företaget in en överklagan.

Detta är i princip allt.
Förklaringar och resonemang tycks vara överflödiga och lyser med sin frånvaro.

Skatterättsnämndens besked förra vintern kom att överskuggas av Moderaternas förslag att med stöd av Kristdemokraterna chockhöja momsen för landets naturguider. Skälen angavs vara en vilja att öka statens skatteintäkter, förenkla företagens administration och att den sänkta momsen på naturguidningar kunde strida mot gällande EU-rätt. På goda grunder avvisades förslaget av en massiv opinion och möttes av protester från naturturismföretag, näringslivet i stort, regionala turismorganisationer och flera myndigheter. Debatten var så intensiv att den omnämndes när uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern presenterades av Annie Lööf en ruggig fredag i januari 2019. När sedan vårbudgeten blev offentlig i april kunde tusentals mindre guide- och upplevelseföretag dra en suck av lättnad. En betydelsefull seger, men som vi nu vet inte gäller alla. Ett halvår senare meddelade Högsta förvaltningsdomstolen att regeringens momsreform inte omfattar forsränning.

Forsränningen inkluderar bävrar, fjällfåglar och hällristningar, men anses inte vara ett sätt att förevisa ett naturområde, som svårligen kan besökas på ett annat vis. Foto: Staffan Widstrand

All denna politiska turbulens borde motiverat några av landets mest erfarna jurister att klargöra hur den nya momslagstiftningen ska tolkas. Förvaltningsdomstolens besked är dock mycket kortfattat. Det centrala argumentet bygger således på en dom, som handlar om hur begreppet tillträde till biografer ska tolkas när det även förekommer förevisning av erotisk film i enskilda bås. Utifrån den EU-domen slår Högsta förvaltningsdomstolen fast att ”forsränningsturen inte omfattas av mervärdesskattedirektivets bestämmelser om reducerad skattesats.” Inte heller anser domstolen att den nya svenska lagstiftningen ger stöd för att forsränning är ett sätt att visa upp ett naturområde. ”När det gäller den nu aktuella tjänsten framstår det dock som klart att den inte heller omfattas av den svenska bestämmelsen om reducerad skattesats. Forsränningsturen karaktäriseras nämligen enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening framför allt av aktiviteten forsränning.” Detta är i princip allt. Förklaringar och resonemang tycks vara överflödiga och lyser med sin frånvaro.

Istället har domen ett stänk av arrogans och högdragenhet, när fem välmeriterade och välavlönade justitieråd inte anser att de behöver motivera sitt beslut.

Dagens tre momssatser är en djungel präglad av svårigheten att dra gränser. Särskilt gäller det många aktiviteter i naturen. Förevisning av ett naturområde innehåller ofta aktiviteter som i andra fall, inte minst inomhus och i städer, klassas som idrott, transport eller kultur och då beskattas med sex procent i moms. Förändringen att införa en lägre moms för förevisning av naturområde, blev ett sätt att skapa mer lika villkor mellan stad och land. Storstädernas utbud av teater, konserter, idrottsevenemang och museum, inte sällan finansierat av offentliga medel, är skälet bakom många resor. Landsbygden lockar däremot med spännande upplevelser i djupa skogar, storslagna fjällandskap och unika skärgårdar. Dessa olika anledningar för att resa bör beskattas lika.

Även vildmarksritter och hundspannsturer ska enligt Skatteverket beskattas med högsta momsen på 25 procent. Foto: Staffan Widstrand

I överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen försöker vi lyfta momsfrågan till en högre nivå. Därför för vi resonemang kring vad som ingår i en förevisning av ett naturområde, hur begreppet ”liknande kulturella evenemang och anläggningar” bör tolkas, om syftet med den nya svenska momslagstiftningen och vilka avsikter som rimligen bör finnas bakom EU:s mervärdesskattedirektiv. Allt föll platt till marken och avvisades med tystnad av domstolen. Kanske är det så juridiken ska fungera. I så fall skapar det varken förståelse eller förtroende för svensk lagstiftning. Istället har domen ett stänk av arrogans och högdragenhet, när fem välmeriterade och välavlönade justitieråd inte anser att de behöver motivera sitt beslut.

För just nu tävlar partierna i riksdagen om vem som står upp mest för landsbygden.

Högsta förvaltningsdomstolen är högsta instans i Sverige. Deras beslut går inte att överklaga. Kanske går det att driva ärendet vidare till Europadomstolen, vilket vore värdefullt för att skapa klarhet i hur EU:s mervärdesskattedirektiv ska tolkas. Ett sådant juridiskt äventyr lär dock kräva resurser och juridisk kompetens, som varken jag eller det jämtländska företaget besitter. Då är det enklare att be regering och riksdag att på nytt se över hur man vill beskatta den naturbaserade turismen.

Vilka andra näringar skapar nya jobb i väglöst land utan att föröda storslagna landskap? Foto: Staffan Widstrand

Även om företagen som erbjuder forsränning är tillbaka på ruta ett, är läget inte hopplöst. Sannolikt är läget det samma för de som sysslar med turridning och hundspannsturer. För just nu tävlar partierna i riksdagen om vem som står upp mest för landsbygden. Alla vill att hela Sverige ska leva. Därför lovas det vitt och brett om hur offentliga medel ska omfördelas mellan landets kommuner, statsanslagen höjas och fler statliga servicekontor etableras. Däremot hördes inga konkreta förslag i SVT:s senaste partiledaredebatt om hur nya jobb kan skapas utanför våra städer. Här sticker turismen ut som en av få näringar som bidrar med nya arbetstillfällen på landsbygden. I flera vidsträckta kommuner i Norrlands inland sysselsätter turismen sedan länge betydligt fler människor än skogsbruket.

Här kan spännande och attraktiva upplevelser som forsränning, ridning och hundspann göra skillnad och få ut nya grupper i skog och mark.

Dessutom är regeringen, Centern och Liberalerna redan överens om en kraftfull grön skatteväxling. Enligt januariavtalet mellan de fyra partierna ska höjda miljöskatter växlas mot sänkt skatt på jobb och företagande. Ett bra första steg vore att sänka momsen även för de naturturismföretag, som erbjuder forsränning, vildmarksritter och hundspannsturer. Bättre villkor för pigga guide- och upplevelseföretag har nämligen flera fördelar. Stärks deras attraktionskraft innebär det fler gästnätter och restaurangbesök i bygden, men även intäkter till de som erbjuder transporter, handel och annan service. De senaste årens norrskensturism är ett gott exempel på kraften i en lyckad naturturism.

Forsränning och hundspann kittlar reslusten. Merparten av pengarna hamnar hos företag som erbjuder boende och måltider. Foto: Staffan Widstrand

Men det handlar också om att locka ut många fler i vår vackra natur. De utmaningar som vi står inför när det gäller klimat och biologisk mångfald kräver radikalt bättre kunskaper och större engagemang för naturen. Inte minst gäller det att få fler att sätta värde på vild och vacker natur. Här kan spännande och attraktiva upplevelser som forsränning, ridning och hundspann göra skillnad och få ut nya grupper i skog och mark.

Branschen måste än en gång mobilisera en stark opinion för sex procents moms även på turridning, forsränning och hundspannsturer.

Ekoturismföreningen, idag Naturturismföretagen, lyckades efter flera års hårt arbete sänka momsen för landets naturguider. Nu är det dags att ta nya tag för de företag och personer som blivit exkluderade ur reformen. Branschen måste än en gång mobilisera en stark opinion för sex procents moms även på turridning, forsränning och hundspannsturer. Ett första steg är att många fler går med i Naturturismföretagen. Drygt två hundra organiserade företag är inte tillräckligt för en bransch som omfattar flera tusen verksamheter.

Dags för branschens företrädare att ännu en gång formulera budskapet om låg moms för naturturismens alla företag. Foto: Staffan Widstrand

Det juridiska spåret resulterade i en återvändsgränd. Nu är det brett opinionsarbete som gäller. Jag hoppas därför att Naturturismföretagen har tid och resurser för att ta emot stafettpinnen när den nu överlämnas. Själv kan jag bidra med sakkunskap på området. Däremot är det upp till branschens företrädare att se till att frågan om momsen i svensk natur på nytt hamnar på den politiska agendan.
Lycka till.

Omfattande kritik av Sveaskogs ekoparker

Sveaskogs förvaltning av landets ekoparker möter allt mer kritik. Foto: Per Jiborn

I flera år har Sveaskog kritiserats för hur man förvaltar landets ekoparker. Radioprogrammet Kaliber har granskat det statliga skogsbolaget och tidningen Sveriges Natur har ingående skrivit om ekoparken Halle- och Hunneberg. Det senaste halvåret har kritiken tilltagit med inlägg från riksdagsledamöter, före detta anställda, tidigare ledamöter i Sveaskogs styrelse, fågelskådare, naturvänner och ledarskribenter. Sveaskog anser att kritiken ofta bottnar i missförstånd och brist på information, men väljer ändå att inte alltid svara.

Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar.

Nyligen visade jag och riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) att jämfört med skogsbruk är naturturism i välbesökta ekoparker mer lönsamt för både staten och den omgivande bygden. Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar. Detta trots att texten var ställd till bolagets ägare, det vill säga regering och riksdag. I Sveaskogs svar välkomnade bolagets företrädare mer natur- och ekoturism i våra ekoparker, men menade att den stora utmaningen är bristen på turismföretagare. Det är givetvis en viktig faktor, men inte den enda och i vår slutreplik föreslog vi tre åtgärder för att utveckla turismen i våra ekoparker.
  1. Bjud in länsstyrelser, regioner och inte minst kommuner i förvaltningen.
  2. Ta fram genomarbetade utvecklingsplaner för ekoparkens naturturism.
  3. Pausa skogsbruket i ekoparkerna under tio år för att skapa arbetsro för arbetet.

Riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) menar att naturturism i landets ekopark skapar fler jobb. Foto: Riksdagen

Efter det har det varit tyst från skogsbolaget. Däremot har debatten lett till samtal mellan riksdagsledamöter från olika partier och inläggen i Svenska Dagbladet uppmärksammades i lokalradio och krönikor. Även Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för Miljöpartiet, kräver att Sveaskog tar större hänsyn till biologisk mångfald och andra naturvärden när man brukar statens skogar. I en riksdagsmotion förra hösten föreslog Rebecka Le Moine bland annat att 20 nya ekoparker bildas.

“Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden.”

Sommarens skarpaste kritik kom från Bo Dockered, som var Sveaskogs ordförande i nästan tio år. I en artikel i Altinget den 1 juli skrev Dockered att ”Sveaskog får numera också massiv kritik för skötseln av sina drygt 30 ekoparker. Dessa var tänkta att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Den kritiken har varken Sveaskog eller regeringen svarat på.

Totalt omfattar landets ekoparker nästan 250 000 hektar. Foto: Staffan Widstrand

Inte heller har jag läst något svar på ledarskribenten Pär Fornlings funderingar i Land Skogsbruk angående prägeln på Sveaskogs skogsbruk. Nyligen skrev Fornling att ”i den vildvuxna floran av målsättningar framhålls också att man har ett speciellt ansvar att visa vägen för naturhänsyn. Det är bra. Dess mer oroande är att bolaget under våren fått kritik just på den punkten.” Längre ner i samma ledare konstaterade han att ”vid bildandet av Sveaskog gjordes också en ansats att utveckla jakt, fiske och naturturism i samverkan med privata entreprenörer. Nu säljer man fiskekort och jakter, vilket är något helt annat. Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden. Det är en värdig uppgift för en statlig skogsägare.”

De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått för andra ambitioner.

Men det är inte bara Bo Dockered som riktar kritik mot sin tidigare arbetsplats. I april skrev Stefan Silfverblad, före detta naturvårdschef, tillsammans med fyra andra tidigare anställda att Sveaskog inte har lyckats med att förvalta ekoparkernas höga naturvärden på ett bra sätt. I debattinlägget i Land Skogsbruk hävdade de att avkastningskraven till staten har kommit att överskugga andra mål, och att skötseln av ekoparkerna därför har blivit eftersatt. Istället föreslog de fem skribenterna en ny och fristående förvaltning av ekoparkerna. Kritiken avvisades av dagens naturvårdschef Peter Bergman, som menade att förvaltningen av Sveaskogs 37 ekoparker styrs av ekologiska behov och inga vinstkrav. Han svarade att i dialog med Skogsstyrelsen tas nu nya förvaltningsplaner fram för att förbättra skötseln av varje ekopark. I sin slutreplik poängterade de fem tidigare anställda att de har en lång samlad erfarenhet av konflikten mellan naturvård och vinstkrav på Sveaskog. De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått före andra ambitioner.

Ibrahim Baylan är ansvarig minister för Sveaskog och indirekt även för ekoparkernas framtid. Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

Även från naturvårdshåll har kritiken mot Sveaskogs skogsbruk växt i omfattning och styrka. I våras överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan med krav på ett förändrat uppdrag för Sveaskog. Bakom namninsamlingen stod 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Birdlife i spetsen. Dessa tre organisationer har också var för sig under det senaste halvåret formulerat specifik kritik när det gäller förvaltningen av Sveaskogs ekoparker.

Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

I radioprogrammet Naturmorgon förklarade lokala företrädare för Naturskyddsföreningen att Halle- och Hunnebergs ekopark vore en spännande möjlighet om ekologin verkligen gick före ekonomi. De berättade att de vill se ett hyggesfritt skogsbruk där biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism prioriteras, men att så inte är fallet idag. Istället för en riktig storskog, präglas de två platåbergen i Västergötland av ett svåröverskådligt pussel där olika mindre skogsbestånd för naturvård respektive produktion ska samsas. Även Sveaskogs sätt att räkna fram ytan för skyddade skogar kritiserades. Sveaskogs företrädare menade att detta inte stämde. Istället påstod skogsbolaget att man tar stor hänsyn, har minskat sina avverkningar och prioriterat åtgärder för att gynna ek, tall och björk. Resan till nya vackra skogar tar däremot tid, ofta flera årtionden. Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

Möjligheten att skapa djupa vackra skogar försvåras när hundratals, ibland flera tusen, mindre skogsbestånd har olika syften och inriktning som naturvård och produktion. Foto: Per Jiborn

Utifrån omfattande inventeringar av fågellivet i Halle- och Hunnebergs ekopark föreslog BirdLife Sverige ett omtag, ett slags ekoparksplan 2.0, i ett debattinlägg i Altinget i slutet av maj. BirdLife menade att en nystart är nödvändig för att Sveaskogs höga ambitioner med ekoparkerna ska förverkligas. Dessutom skrev BirdLife att hyggesbruket i ekoparkerna bör avvecklas, hyggesfria alternativ utvecklas och satsningar på ekoturism genomföras. Sveaskog har inte besvarat debattinlägget.

Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker.

Liknande tankar formulerades tidigare under våren av Världsnaturfonden WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman i en debattartikel i Land Skogsbruk. Inlägget behandlade hur statens eget skogsinnehav bör användas för att Sverige ska nå miljömålet levande skogar. En rad åtgärder föreslogs på fyra områden, och ett område var Sveaskogs ekoparker. Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker. Även dessa synpunkter har blivit obesvarade av både regering och Sveaskog.

Att göra naturturismen till ekoparkernas gröna näring kan skapa hundratals nya jobb på landsbygden. Foto: Sveaskog

Sveaskogs ekoparker är en fantastisk resurs som kan användas smartare. Prislappen för skogsbolaget är bortåt fem miljarder kronor i minskade intäkter över 50 år. För staten, som äger skogarna, lär den uteblivna avkastningen uppgå till 1,5 miljarder kronor. Så stora värden måste hanteras ansvarfullt och med en ambition att ekoparkerna på bästa vis tjänar Sverige, landsbygden och skogens biologiska mångfald.

Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon.

I en handfull inlägg har jag försökt granska och resonera kring Sveaskogs ekoparker, deras affärsmodell, hur naturturismen främjas och utifrån ett par besök i Hornsö ekopark. Tillkommer den här summeringen av det senaste halvårets debatt. Kritiska synpunkter som har formulerats av organisationer och personer med lång erfarenhet av skog och naturvård. I vissa fall av människor med god insyn i Sveaskogs arbete utifrån egna långa anställningar i bolaget. Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon. Allra minst för Sveaskog själv. Det är dags att regering och riksdag tar sitt ägaransvar för hur Sveaskog förvaltar våra gemensamma 37 ekoparker.