Stämningen var inte på topp den där höstdagen för snart två år sedan. Vi satt på Sveaskogs huvudkontor i centrala Stockholm, och tydligen hade jag jobbat ihop till en uppsträckning. Plötsligt möttes jag av några bistra blickar från det statliga skogsbolagets företrädare.
– En sak ska du ha klart för dig. Våra ekoparker är ett svart hål som kostar pengar.
Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren.
Påståendet förmedlades med eftertryck, men är en rimlig slutsats för ett affärsdrivande företag vars kärnverksamhet är skogsbruk. I Sveaskogs resultaträkning syns nämligen ekoparkerna mest som utgifter för underhåll av vindskydd, rastplatser och vandringleder. Eventuella intäkter hamnar däremot hos omgivande turismföretag, som erbjuder boende, måltider och aktiviteter. Ur det perspektivet är det inte ologiskt att en fantastisk resurs likställs med ett svart hål. Däremot är det en attityd som ställer till det när Sveaskog, som förvaltar ekoparkerna, även vill främja naturturismen.
Sveaskogs första ekopark blev Omberg, som invigdes 2003. Idag finns det 37 ekoparker. Tillsammans utgör de fem procent av Sveaskogs produktiva skogsmarksareal, vilket är nästan 175 000 hektar. Räknas dessutom myrar, sjöar, magra hällmarker, hagar och andra inte skogsbevuxna ytor in, blir det över 244 000 hektar. Det motsvarar fem nationalparker av Muddus storlek. Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren. Det var med andra ord ett historiskt beslut, som Sveaskogs styrelse fattade 2002. Ekoparkernas potential och värde för biologisk mångfald, friluftsliv, rekreation och inte minst naturturism är svår att överskatta.
Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng.
Då för 17 år sedan fick Sveaskogs beslut att bilda ekoparker ett varmt mottagande av flera miljö- och naturskyddsorganisationer. Världsnaturfonden WWF premierade Sveaskog med utmärkelsen ”Gift to the Earth” för ett banbrytande naturvårdsarbete. Med åren har dock glansen falnat, kritiken tilltagit och invändningarna blivit allt fler. Nyligen skrev Sveaskogs tidigare ordförande Bo Dockered i ett debattinlägg att ekoparkerna var tänkta ”att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng. Det är djupt tragiskt, eftersom ekoparkerna inte bara är värdefulla pusselbitar för att värna skogens biologiska mångfald. Rätt förvaltade kan de dessutom bli viktiga tillväxtmotorer för en spirande svensk natur- och ekoturism. Men en genomgång av Sveaskogs webbplats visar att där är vi inte idag.
I början av juli granskade jag Sveaskogs arbete med naturturism i och runt ekoparkerna utifrån tillgängligt material på deras webbplats. Ekoparksplaner, besöksfoldrar och webbsidor betygssattes utifrån i vilken grad underlagen främjar traktens turism. Att nämna traktens turismföretag gav poäng. Om besöksnäringen nämndes som möjlighet för bygden fick ekoparken en trea i betyg och godkänt. Fanns det därutöver formuleringar om hur ekoparkens naturturism kan utvecklas blev det en fyra och väl godkänt. För högsta betyg – mycket väl godkänt – krävdes en plan för hur turismen ska blomstra i och runt den aktuella ekoparken. Naturturism definierades i granskningen som förflyttad konsumtion där ekoparken är ett viktigt skäl till besöket. Tanken är ju att besöken ska bidra till arbetstillfällen och lokal ekonomisk utveckling. Därför räknas inte dagsvandringar eller nätter i vindskydd, som inte ger något ekonomiskt avtryck i området, som naturturism.
Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.
Utifrån Sveaskogs omfattande satsning på ekoparker är resultatet nedslående. Av totalt 37 ekoparker fick bara var femte godkänt. I övriga var insatserna otillräckliga och i 16 ekoparker (43 %) lyste varje ansats att främja traktens turism helt med sin frånvaro. Ingen av Sveaskogs ekoparker fick högsta betyg, och endast en park fick omdömet väl godkänt. Granskningen tyder på att bäst erfarenheter finns i och runt Ombergs ekopark, med flera boenden, aktivitetsföretag och guidade upplevelser.
En intressant intention finns i Piteälvens ekopark där Sveaskog vill sälja mark för att ett fisketurismföretag ska etablera sig. Men erbjudandet låg väl gömt i en ekoparksplan, och på webbsidorna som presenterar ekoparkerna fanns ingen information om affärsmöjligheter för intresserade turismföretagare. Sveaskogs företrädare brukar nämligen hävda att orsaken till att naturturismen inte blomstrar, är att duktiga entreprenörer saknas. Det ligger en hel del i det påståendet, men samtidigt gör inte Sveaskog särskilt mycket för att stimulera ett intresse. Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.
Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål.
Att göra det lätt för besökarna att hitta fram till boende, måltider och aktiviteter är en annan utmaning. På webbsidorna hittades 49 länkar till partners och tjänster som fiskekort. Men bara två av dessa gick till något sorts boende, vilket många gånger är den mest lönsamma delen inom naturbaserad turism. Sju länkar visade vägen till lokala måltider. Resterande 40 länktips gick till aktiviteter, fiskekort och andra tjänster. Hälften av dessa utgjordes dock av Sveaskogs eget fiskekort och ideella föreningar. Återstod länkar till 20 guide-, jakt- och aktivitetsföretag. Med andra ord, inte ens hälften av parkerna länkade till ett turismföretag, och i snitt erbjöd varje ekopark mindre än en länk till traktens besöksnäring. Det är långt ifrån den ambition, som Sveaskog fram till 2010 formulerade i sina årsredovisningar. Ekoparkerna ska skapa ”möjligheter för turismföretagare att bedriva verksamhet som i sin tur skapar nya arbetstillfällen.”
Ett annat dilemma är att naturturism lätt blandas ihop med friluftsliv på egen hand. Det är begripligt, eftersom den traditionen är stark här i Sverige och flera ekoparker är sprungna ur tidigare friluftsområden. Men vindskydd, rastplatser och gratis rast- och övernattningsstugor skapar inga turismintäkter. Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål. I Sveaskogs fem årsredovisningar för åren 2008 till 2012 framgår att storleken på investeringarna i friluftsområden och ekoparker uppgick till drygt fyra miljoner kronor årligen. Beloppen ändrades dock över tid och sjönk från 5,6 miljoner kronor 2008 till 2,5 miljoner 2012. Sedan slutade Sveaskog att redovisa sina investeringar. Måhända en konsekvens av ett ökat fokus på skogsbruk som kärnverksamhet, men kanske också för att en fortsatt transparens skulle visa att ekoparkernas infrastruktur hade blivit satta på undantag. Även det, i så fall, en rimlig följd av riksdagens beslut 2010 att ändra Sveaskogs ägardirektiv och sätta avkastningen främst.
De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.
Visserligen blomstrade inte natur- och ekoturismen i Sveaskogs ekoparker innan 2010. Men riksdagens ändrade uppdrag för snart tio år sedan, har för ekoparkernas del resulterat i en olycklig halvmesyr. Kritiken tilltar från miljöorganisationer, kommuner och tidigare anställda när Sveaskogs ledning gör det som riksdagen har beslutat – fokuserar på en marknadsmässig avkastning. Därmed har dörren sakta stängts för en historisk satsning på biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism. I sitt debattinlägg föreslår Bo Dockered en annan modell eller en helt ny förvaltningsorganisation. En statlig utredning, landets samlade besöksnäring och tidigare anställda på Sveaskog framför liknande förslag. Själv menar jag att det är hög tid att utreda hur ekoparkernas förvaltning kan renodlas för att skapa störst nytta för Sverige. Ett omtag krävs om vi vill förverkliga huvudsyftet med ekoparkerna – att främja skogens mångfald och samtidigt satsa seriöst på natur- och ekoturism. Naturturism som viktigaste gröna näring skulle även gynna rekreation och lokalt friluftsliv. De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.
Utifrån ett förändrat uppdrag måste sedan en rad förändringar göras i förvaltningen. Grunden måste vara en genomarbetad utvecklingsplan för naturturism i varje ekopark. Där ska målet vara att locka privata naturturismföretagare att etablera sig och investera i våra ekoparker. Vidare behöver varje ekoparks förutsättningar kartläggas, och parkerna ges olika inriktningar. Viltskådning och jaktturism sker exempelvis bäst i skilda ekoparker. Satsningar på spännande boende måste uppmuntras. Till en början kan det handla om tälthotell, men på sikt kan erfarenheter från engelska Forest Holidays inspirera.
Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera.
Ekoparkerna kräver även lösningar som bygger på samverkan med angränsande kommuner. Flera glesbygdskommuner skulle vinna på en rejäl naturturismsatsning i ekoparkerna. Då är det rimligt att kommunerna som skördar frukterna, även bidrar till nödvändig infrastruktur som skyltning, vandringsleder och sophantering. Vidare måste marknadsföringen av ekoparkerna vässas. Det ska vara lätt att hitta fram till parkernas utbud av boende, måltider och aktiviteter. Så är fallet inte idag. Att dagens webbplats bara finns på svenska och att endast fyra ekoparker har foldrar översatta till engelska och i några fall till tyska visar vilken outnyttjad potential som ligger och slumrar.
Merparten, sannolikt alla, av riksdagens partier står bakom tanken att hela Sverige ska leva och utvecklas. Idag är Sveaskogs ekoparker en resurs som inte används fullt ut. Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera. Att optimera parkernas ekonomiska värden och nyttor, utan att göra avkall på att värna deras biologiska mångfald, borde vara möjligt att göra i närtid.
Läs mer om Sveaskogs ekoparker:
Vår skog kan skapa nya och större värden,
Skadar vårt skogsbruk Sverigebilden?
och
En affärsmodell för skogens jätteträd
Medan våra politiker tar tag i utmaningen, passar jag på att göra ett studiebesök i Hornsö ekopark. Ett drygt 8 000 hektar stort skogsområde i östra Småland med en enorm potential och inte långt ifrån välkända destinationer som Glasriket, Astrid Lindgrens Värld och Öland.
