Är bocken trädgårdsmästare i Hornsö?

Hornsö räknas som en av Nordens biologiskt mest värdefulla skogar. Foto: Nils Elgqvist

Den senaste tiden har Hornsö ekopark i östra Småland diskuterats livligt. Traktens kommuner har flaggat för att en nationalpark vore ett bättre alternativ. Förslaget har fått stöd från lokala natur- och miljöorganisationer och en tidigare chef vid länsstyrelsen. Däremot har Sveaskog, som förvaltar ekoparken, invänt och hävdat att gällande avtal borgar för rätt naturvårdsinsatser och att ekoparkens skogsbruk finansierar naturvården. Det låter bra, om det är sant.

Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument.

Debatten startade i slutet av januari när Naturskyddsföreningens kretsar i Nybro och Mönsterås tillsammans med en fågelklubb och en skogsgrupp i Oskarhamn gav sitt stöd till planerna på en ny nationalpark. Ett starkare skydd av skogens mångfald tillsammans med naturturismens möjligheter var budskapet. Några veckor senare gav sig Anders Johansson in i debatten. Han, en författare i Kalmar, menade att en nationalpark är en orimlighet och att skogarna skulle växa igen. En ekopark räcker. Där kan turismen samsas med skogsbruket. Det inhoppet fick mig att skriva en replik. I den försökte jag förklara varför Sveaskog saknar drivkrafter för att utveckla naturturismen. En näring med långt större lokal potential än skogsbruket. I sin slutreplik avfärdade Johansson mitt svar med grundlösa påståenden om att jag var okunnig, inte besökt området och gjort en dålig analys.

Sekler av bete har präglat Hornsös skogar. Foto: Per Jiborn

Men debatten tog fart igen. I slutet av mars skrev Stefan Svenaeus, tidigare miljövårdsdirektör på länsstyrelsen i Kalmar, att han gillade förslaget om en nationalpark. En skyddsform som inte alls innebär igenväxta skogar, utan numera alltid bygger på en grundlig skötselplan. Sammanhängande skyddade skogar ger dessutom bättre villkor för en lokal besöksnäring. Anders Johansson gav sig på nytt in i debatten. Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument. Dagen efter fyllde Sveaskog på. Ett svar värt en närmare granskning, och som jag återkommer till. I sin slutreplik förtydligade Svenaeus att i Hornsö ekopark hotas idag äldre tallskogar och att resurserna till naturvårdande skötsel har minskat efter att riksdagen ändrade Sveaskogs uppdrag 2010.

Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta.

Svaret från Sveaskog, värt att läsa ordentligt, är skrivet av naturvårdschefen Peter Bergman och bygger på tre påståenden. För det första att förvaltningen grundas på ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Avtalet reglerar varje enskilt skogsbestånd och ”hur naturvårdsåtgärder ska genomföras samt vilket ekologiskt mål dessa åtgärder har.” För det andra att Sveaskog har utfört naturvårdsåtgärder ”på hundratals hektar för att bevara och stärka den biologiska mångfalden i Hornsö.” Ett kostsamt och omfattande arbete där en hel del återstår att göra. Till sist menar Bergman att Sveaskogs förvaltning är kostnadseffektiv och att en framtida nationalpark måste finansieras via statens budget. Till synes tre sakliga argument, men tål de en granskning?

Ringlande vattendrag är en annan källa till mångfald. Foto: Nils Elgqvist

Alla Sveaskogs ekoparker förvaltas utifrån ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta. Däremot går det att beställa från Skogsstyrelsen. Avtalet, som löper över 50 år, är dock varken detaljerat eller specifikt. För Hornsö ekopark handlar det om tolv punkter på två sidor plus bilagor. Den centrala formuleringen lyder ”Sveaskog förbinder sig att inom ekoparken och under avtalstiden i sitt skogsbruk aktivt arbeta för de övergripande ekologiska målbilder som framgår av ekoparksplanen.” I ekoparksplanen står det att naturskogar av tall, gran, löv och ädellöv ska återskapas på totalt 40 procent av parkens yta. Det är avtalets kärna. Hur en naturskog definieras och vägen dit, bestäms av Sveaskog efter samråd med Skogsstyrelsen.

Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter.

Hornsös skogar präglades under sekler av bete, bränder, översvämningar och plockhuggning. I slutet av 1800-talet förändrades landskapet dramatiskt. Gran blev det dominerande trädslaget och mörka barrskogar bredde ut sig från några ynka procent till runt 40 procent. För att återskapa Hornsös glesa öppna skogar med främst tall och löv, krävs regelbundna bränder i naturvårdssyfte, ett omfattande skogsbete och restaurerade sumpskogar. Särskilt mot bakgrund av att skogarna ännu hyser Nordens viktigaste bestånd av vedlevande skalbaggar och flera andra sällsynta insekter.

Ekoparksavtalet i korthet. När och hur bestämmer Sveaskog själv.

Generationers plockhuggning kan däremot återställas genom att frihugga ekar och glesa ut lövrika barrskogar. Alla insatser behövs och är välkomna. Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter. Men det finns en viktig skillnad mellan skogsbete, bränder och återskapade sumpskogar å ena sidan och frihuggning och utglesning å den andra. De förstnämnda åtgärderna ger i de flesta fall ingen skogsråvara. Frihuggning och gallring ger däremot ofta en ansenlig mängd råvara och därmed en lockande nettointäkt. Vilka åtgärder prioriterar Sveaskog, vars ägare har bestämt att skogsbruk är kärnverksamhet och syftet en marknadsmässig avkastning till staten?

“Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog.”

Det vet inte vi. Insynen i Sveaskogs förvaltning är begränsad. Men när jag samtalar med tidigare anställda, forskare och andra med god lokalkännedom är svaren samstämmiga. Prioriterade åtgärder har varit de som även generar skogsråvara till industrin. Det verkar som vi i Hornsö har satt bocken till trädgårdsmästare. På sin webbplats redovisar Sveaskog NS-åtgärderna (naturvårdande skötsel) i sina ekoparker mellan åren 2008 och 2018. Totalt har olika skötselåtgärder gjorts på mer än sex tusen hektar. Av dessa har över 20 procent (1 286 hektar) utförts i Hornsö. Vilka åtgärderna är redovisas inte. Men i samma text skriver Sveaskog att ”en av de vanligaste NS-åtgärderna är att plocka fram ung lövskog ur tidigare planterade granbestånd.” Den åtgärden borde passa utmärkt i Hornsö. Viktig naturvård kan då genomföras med bonuseffekten att tusentals kubikmeter skogsråvara även levereras till industrin. Det ger Sveaskog extra intäkter.

Glesa tall- och lövskogar ersattes av mörka granskogar. Foto: Per Jiborn

Och det är inget fel i detta. Men frågan som först måste ställas är: Vilka akuta åtgärder behöver göras nu för att rädda Hornsös unika mångfald av insekter som tvåvingar, fjärilar och skalbaggar? Jag frågar Sven G Nilsson, som är professor emeritus i zooekologi vid Lunds universitet, en auktoritet på området och som under flera år har inventerat vedlevande skalbaggar i Hornsös skogar.
– Varje bestånd måste skötas efter sina förutsättningar. Brand, bete, återställda våtmarker eller glesare och ljusare skogar. Det beror på omständigheterna. Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog, svarar Sven G Nilsson.

Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Det är mycket som vi utomstående inte vet. Men Sveaskog kan stoppa gissningsleken genom att presentera en sammanställning över de senaste 15 årens åtgärder i Hornsö. En redogörelse som berättar hur många och omfattande skogsbetena är i ekoparken. Hur många hektar sumpskog och våtmark som har återskapats? Antal naturvårdsbränningar som har genomförts, när och på hur stor yta? Och hur många hektar barrskog med lövinslag som har glesats ut? Vilka är NS-åtgärderna som har utförts på 1 286 hektar? Hur många hektar är nu på allvar på väg att bli vackra och funktionella naturskogar? Sveaskog skriver att det varit ett omfattande arbete som har kostat. Varför då inte stolt berätta mer ingående om vad som har uträttats. På köpet skulle onödigt tvivel skingras. Därtill handlar det om formellt skyddade skogar, som tillhör oss alla. Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Naturvård som även ger skogsråvara tycks prioriteras. Foto: Per Jiborn

Men en sådan transparens är inte prioriterad. Själv väntar jag på svar på frågor om Hornsö ekopark som ställdes för två månader sedan. Därför vänder jag mig till Skogsstyrelsen för att få ta del av minnesanteckningarna från de årliga förvaltningsmötena. Omgående trillar protokollen från 2017, 2018 och 2019 in i min mejlbox.

De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog.

Genomläsningen av protokollen ger nya insikter. Här redovisas årliga samtal om planerade avverkningar, skötselåtgärder och övrig förvaltning. Närvarar gör företrädare för Sveaskog, Skogsstyrelsen och Kalmars länsstyrelse. I de tre protokollen redovisas kort insatser kring inventeringar, naturvärdesbedömningar, naturvårdsbränningar, skogsbeten och igenproppade diken. Protokollen ger ingen helhetsbild, men inblicken i den praktiska förvaltningen väcker fler funderingar kring den berättelse som Sveaskog försöker ge.

Nya skyltar blir Sveaskogs satsning i Hornsö 2020. Foto: Per Jiborn

Några exempel. Naturvårdsbränningar planeras i samarbete med länsstyrelsen på fem hektar, men skjuts på framtiden. Skogsstyrelsen erbjuder arbetskraft för röjning och risplockning på ett skogsbete. Två år senare meddelar Sveaskog att man vill plocka ner stängslet kring ett annat bete, eftersom en djurhållare saknas. Förra vintern proppades tre diken igen med hjälp av länsstyrelsen. Av det senaste protokollet framgår att länsstyrelsen vill gynna ekoparkens mångfald genom torrängar, mulmholkar och nedgrävda ekstockar. Sveaskog nöjer sig med nya välkomstskyltar och kanske ett vindskydd. Fragment av en komplex verklighet, men en mindre fördelaktig bild tonar ändå fram. De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog. Både initiativ och finansiering av dessa olönsamma åtgärder, ser också ut att komma från andra än Sveaskog. Kanske är slutsatsen orättvis. Möjligen uträttades mer före 2017, men protokollen från åren innan saknas hos Skogsstyrelsen och lämnas inte ut av Sveaskog.

Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Det går inte att göra en heltäckande granskning av Sveaskogs förvaltning av Hornsö ekopark. Samtidigt måste samtalet fortsätta och lärdomar dras. Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Många insekter behöver löv, ljus och värme. Foto: Per Jiborn

1. Avtalet med Skogsstyrelsen ger Sveaskog en stor handlingsfrihet när det gäller val av skötselåtgärd och när den ska genomföras. Det ställs inga krav på ett bestämt antal hektar återskapade sumpskogar, regelbundna naturvårdsbränningar eller skogsbeten. Tidsplaner att stämma av emot saknas. Det mesta tyder på att Sveaskog främst väljer skötselåtgärder, som ger råvara till skogsindustrin och egna nettointäkter.

2. Påståendet att den naturvårdande skötseln i Hornsö ekopark har kostat, verkar inte stämma. Antal kubikmeter skogsråvara och intäkter har varit mindre än vid en normal slutavverkning, men i väntan på en öppen redovisning pekar det mesta på att Sveaskog har gått plus på de flesta åtgärder. Kanske handlar det om nettointäkter på 20 miljoner sedan ekoparken invigdes för 15 år sedan, men det kan också vara det dubbla.

3. I repliken skriver Sveaskog som slutkläm att en nationalpark innebär att framtida utgifter för skötsel i Hornsö hamnar hos landets skattebetalare. Förvaltningsprotokollen från de senaste åren antyder att Sveaskog redan idag låter våra myndigheter betala delar eller merparten för de insatser i naturvårdsskogarna som inte är lönsamma.