Vanliga dödliga måste deklarera rätt. Annars väntar böter eller fängelse för skattefusk. Borde inte samma krav på ärlighet gälla när ett bolag redovisar sitt skydd av skog? Certifieringen FSC granskar att skogsbruket sker enligt gällande kriterier och att informationen är korrekt. Men vad händer om granskaren inte gör sitt jobb, utan istället medverkar till att dölja fusket? Utomlands brukar sådant kallas korruption, men det finns väl inte här i Sverige?
Kundernas förtroende är märkningens största tillgång.
Tanken med miljö- och hållbarhetsmärkningar är att de ska kolla det som vi inte ser. Då är vi villiga att betala lite mer, men det bygger på att vi litar på att KRAV, Svanen, Bra Miljöval och andra gör sitt jobb. Själv har jag jobbat med märkningar i över 20 år. Det har gett mig en viktig insikt. Kundernas förtroende är märkningens största tillgång.
Det bör även gälla en skogscertifiering som FSC, även om den skiljer sig lite från andra miljömärkningar. I butiken är det mesta konventionellt odlade grönsaker och det ekologiska är alternativet. För skogsprodukter är däremot FSC huvudfåran. Ungefär hälften av den svenska skogen är certifierad av FSC och alla de stora skogsägarna som SCA, Sveaskog, Stora Enso, Holmen och Södra är med. Flera av dem var med redan från början, tillsammans med många miljöorganisationer. Men efter 2007 har först Fältbiologerna och sedan Naturskyddsföreningen och Jordens Vänner valt att lämna FSC Sverige. Kritiken har varit samstämmig och handlat om kriterier som inte följs och att anmälda regelbrott inte resulterat i sanktioner.
En allvarlig anklagelse, men döm själv…
Någon förbättring är svår att se. Det senaste halvåret har jag på nära håll följt ett klagomål till FSC. Att mitt klagomål, åtminstone själva kärnan, inte blev granskat var kanske inte helt oväntat. Däremot blev jag förvånad över att certifieringsbolaget aktivt bidrog till att dölja ett systematiskt bedrägeri. En allvarlig anklagelse, men döm själv utifrån vår mejlväxling och följande summering.
I augusti lämnade jag in ett klagomål till FSC, som handlade om Sveaskogs ekologiska landskapsplaner. Dessa publicerades visserligen redan våren 2017, men är fortfarande de som gäller. I klagomålet skrev jag att ”Sveaskog medvetet och avsiktligen presenterar en falsk och vilseledande bild av bolagets naturvårdsavsättningar. Ett sorts naturvårdsbedrägeri med syftet att sprida en förskönad och felaktig bild till allmänhet, politiska beslutsfattare och certifieringen FSC.” Påståendet grundades på ett avslöjande i TV4 och bekräftades av en detaljerad kontrollräkning i höstas. Där visade jag att hälften av Sveaskogs landskapsplaner för södra Sverige var manipulerade med över hundra naturreservat, som inte låg på skogsbolagets mark. Dessa skogar hade Sveaskog sålt till Naturvårdsverket långt innan 2016. I de flesta fall fem till tio år tidigare, men det fanns även exempel på skogar som hade sålts av Sveaskogs företrädare Domänverket eller AssiDomän långt innan millenniumskiftet.
Däremot ägnades de ekologiska landskapsplanerna marginellt intresse, men tillräckligt för att Bureau Veritas Finland skulle dra en slutsats.
Svaret på mitt klagomål fick jag i början av februari. Av granskningsrapporten från Bureau Veritas Finland framgår att certifieringsföretaget först gör en skenmanöver för att avleda uppmärksamheten. Granskaren hänvisar till Sveaskogs årsredovisningar och deras webbaserade karttjänst över skyddade skogar, trots att mitt klagomål varken gällde årsredovisningar eller karttjänsten. Däremot ägnades de ekologiska landskapsplanerna marginellt intresse, men tillräckligt för att Bureau Veritas Finland skulle dra en slutsats. Man hittade inget som visade att Sveaskog medvetet publicerat felaktig information om sina avsättningar.
Det påståendet fick mig att kontakta Bureau Veritas. Jag ville veta vilka landskapsplaner de hade kontrollerat och hur granskaren hade dragit slutsatsen att underlagen inte var manipulerade med sålda skogar. Inledningsvis upprepade Bureau Veritas att de inte hade ”hittat ett enda bevis på att det skulle handla om en medveten strategi att presentera falsk information.”
Vi kommer inte att granska ditt inspel på ’manipulation’.
Jag var inte nöjd med svaret och insisterade på att få veta vilka landskapsplaner som hade granskats. Det ville Bureau Veritas inte svara på, utan lämnade istället ett helt nytt svar på tvärs med det första svaret och deras egen slutsats i granskningsrapporten.
”Landskapsplanerna har inte uppdaterats sedan 2017 och det har de (Sveaskog) fått en avvikelse på. Ifall de redan gjordes felaktiga sådana år 2017 hör inte till oss att ta ställning till, det är över 4 år sedan och att revidera en historisk situation hör inte till vårt arbete. Vi kommer inte att granska ditt inspel på ’manipulation’. Det kräver någon annan granskning, som en FSC revisor inte gör.”
Med andra ord, Sveaskog får en avvikelse för att deras landskapsplaner är för gamla. Samtidigt intygar Bureau Veritas att underlagen inte är manipulerade. Men när jag vill veta mer, blir svaret att landskapsplanerna inte har kontrollerats. Det ska någon annan göra. Jag ser framför mig hur en oberoende granskare förvandlas till en tjänstvillig städgumma. Någon som utan skrupler hjälper Sveaskog att sopa ett omfattande bedrägeri under mattan.
Men att påstå att bevis saknas, när sanningen är att jobbet inte har gjorts, kan knappast betecknas som något annat än korruption.
Kostade dessa extratjänster något? Det får vi utomstående inte veta. Skogsägarna väljer fritt bland de godkända certifieringsbolagen, och FSC har ingen insyn i prisnivåer eller vilka villkor som gäller mellan granskare och skogsbolag. Relationen mellan parterna diskuteras inom FSC. Några pekar på att dagens system kan pressa priserna och försämra kvaliteten på granskningen. Andra menar att det finns en risk för att certifieringsbolagets oberoende går att köpa.
Relationen mellan Sveaskog och Bureau Veritas Finland är höljd i dunkel. Men att påstå att bevis saknas, när sanningen är att jobbet inte har gjorts, kan knappast betecknas som något annat än korruption. Det kan givetvis skada både Sveaskog och Bureau men även FSC. Därför vänder jag mig till FSC Sverige och BirdLife Sverige och Världsnaturfonden WWF, som är de två miljöorganisationer som fortfarande står bakom FSC.
Är detta två undantag eller toppen på ett isberg?
FSC Sverige svarar att det inte är deras uppgift att kommentera det en certifierare gör. BirdLife Sverige har inte gått att nå för en kommentar. Världsnaturfonden WWF uppmanar mig att skicka ett klagomål till Assurance Services International (ASI) om hur Bureau Veritas Finland har granskat Sveaskogs landskapsplaner. ASI kontrollerar varje år att certifierarna har rätt kunskap och kan förhålla sig oberoende till sina uppdragsgivare. Till saken hör att Bureau Veritas har varit i blåsväder förr. Hösten 2016 förlorade bolaget tillfälligt sin ackreditering hos ASI.
Jag är inte ensam om att dra slutsatsen att Bureau Veritas agerar städgumma till Sveaskog. I början av mars formulerade Naturskyddsföreningen i Norrbotten en liknande anklagelse. Den handlar om hur Bureau Veritas felaktigt stängde ett tidigare ärende om en viktig skog för renskötseln. Är detta två undantag eller toppen på ett isberg? Den frågan hoppas jag att Världsnaturfonden WWF och BirdLife Sverige vill besvara under våren.