Mosaiklandskapet ger jobb och mångfald

Visenten sätter sin prägel på landskapet och skapar turismintäkter. Foto: Per Jiborn

Ljuset strilar ner mellan träden. En del av det morgonvåta gräset, några mossiga stenar och ett par gläntor lyser upp i morgonsolen. Tillsammans med skuggorna från träd, grenar och stengärdsgårdar skapas en mosaik av gröna, bruna och mörka nyanser runt visenten, som går och betar ett tiotal meter bort. Ett utsökt läge för en skicklig naturfotograf. Synd att jag inte tillhör den gruppen.

Allt medan mamma gris strängt spänner ögon i oss och grymtar till när antingen vi eller någon av kultingarna passerar någon osynlig gräns.

Det är tidig morgon i början av augusti. Vi är på en rundtur med Per-Arne Olsson, som driver Nordens största vilthägn – Eriksberg Vilt & Natur i Blekinge. Vi alternerar mellan korta förflyttningar i bil och lugna strövtåg i ett kuperat och omväxlande landskap. Glesa öppna skogar blandas med hed- och betesmarker. Där emellan ligger dammar, våtmarker och avlånga havsvikar. Skogarna består mest av ek, bok och andra lövträd, men på magra hällmarker växer knotiga tallar och envisa enar. Mosaiken runt den betande visenten, kompletteras i det stora av ett brokigt småbrutet landskap. En miljö som både bjuder på mångfald och nära möten med vilda djur.

Närkontakt med vildsvin får hjärtat att slå lite extra. Foto: Per Jiborn

Som vildsvinens nyfikna kultingar, som inte vet om de ska fly eller närma sig. Allt medan mamma gris strängt spänner ögon i oss och grymtar till när antingen vi eller någon av kultingarna passerar någon osynlig gräns. Hemma i Västervik, där vi har gott om vildsvin, är det mest bara uppbökade marker, som skvallrar om grisarnas framfart. Att utan skyddsnät och stängsel få möta vilda grisar på nära håll, är nytt för mig och får mitt hjärta att bulta snabbare av både spänning och glädje.

Det betyder att Eriksberg har blivit en fristad för mycket av den mångfald som är på väg att försvinna runt om i Sverige.

Det är en förmån att i arla morgonstund få vandra runt med Per-Arne Olsson. Många av oss svenskar förstår inte, eller vill i vart fall inte betala för en duktig guide, som skapar mervärde ute i naturen. Det är synd, eftersom Per-Arne berättar gärna och kunnigt om djuren som med sina mular och trynen formar Eriksbergs egenartade landskap. Syftet med vilthägnet, som dessutom är ett naturreservat, är att främja den biologiska mångfalden i ett betat mosaiklandskap. Sommarens viltstam på drygt 1 500 djur skapar en öppen och varierad natur, som minner om hur området såg ut i mitten av 1800-talet. En mångfaldsmix av skogsbryn, gläntor och övergångar mellan olika biotoper. Skiftningar och variationer som blir allt mer sällsynta idag. Det betyder att Eriksberg har blivit en fristad för mycket av den mångfald som är på väg att försvinna runt om i Sverige. Här trivs fåglar, fjärilar, skalbaggar och spindlar, som gynnas av ett betat landskap med skadade och döda träd och mycket spillning från stora djur som visent och kronhjort. Ett tecken på den rika mångfalden är att Eriksbergs är en av landets främsta lokaler för fladdermöss. Totalt har Sverige 19 arter av fladdermöss. Här på Eriksberg har 16 av dessa påträffats.

Dovhjort och annat klövvilt är även bas för jaktturism och måltider. Foto: Alice Jiborn

Men Eriksbergs brokiga fauna och flora skapar inte bara glädje, spänning och är vacker att titta på. Det är en biodiversitet, som förädlas på ett skickligt sätt och skapar lokala turismintäkter, jobb och utveckling på landsbygden. De flesta besökarna gör en rundtur i hägnet i egen bil och passar på att äta dagens lunch. Andra stannar över natten och bokar något av anläggningens 30 hotellrum i olika prisklasser. Då ingår även en exklusiv spa- och relaxavdelning med en enastående utsikt över ett öppet landskap där visenter, hjortar, vildsvin och mufflonfår betar och bökar runt. Klövvilt som inte bara är till för att titta på, utan även är basen för en genomtänkt jaktturism. Något som i sin tur genererar bortåt 15 ton viltkött till det egna slakteriet, vilket sedan förädlas i de två egna restaurangerna och hamnar på mer än 50 000 tallrikar. Under sommar och helger dominerar privata besök, medan företagskonferenser skapar värdefulla intäkter under stora delar av det övriga året. Totalt blir det nästan 60 000 besök, som skapar intäkter på närmare 40 miljoner kronor och sysselsätter mer än 30 anställda på heltid året runt.

Denna ständiga utveckling är en av orsakerna till att Eriksbergs nettointäkter i princip har mer än tiofaldigast de senaste tio åren.

Eriksberg är på flera vis en udda verksamhet. Ett privatägt naturreservat, som är inhägnat och klassat som djurpark, ställer till det för myndigheter. De vill gärna att verksamheter ska passa in i byråkratiska mallar istället för tvärtom. Själv ser jag främst en välplanerad och smart affärsverksamhet, som på ett hållbart sätt förvaltar och gynnar en typ av landskap som annars lär försvinna.

En guidad rundvandring på Eriksberg ger mersmak. Foto: Alice Jiborn

Det här är något som borde inspirera myndigheter och övrig naturturism i Sverige. Att hägna in stora landskap lär vara svårt, men erfarenheterna av att kombinera viltskådning med jakt och konferenser är banbrytande och värda att lära av. Per-Arne Olsson och hans personal utvecklar också ständigt företaget. Bland annat utbudet för naturfotografer. Ett snabbt växande segment inom naturturismen. Att då förfoga över ett vackert mosaiklandskap med många djur ger fördelar. Denna ständiga utveckling är en av orsakerna till att Eriksbergs nettointäkter i princip har mer än tiofaldigast de senaste tio åren.

98 procents outnyttjad potential i ekoparken ger en fingervisning om vad som väntar på att tas i bruk av unga driftiga entreprenörer.

Här är det svårt att låta bli att jämföra med den statliga ekoparken Hornsö i östra Småland, som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Trots att vilthägnet i Blekinge bara är en tiondel så stor som Hornsö ekopark, är Eriksbergs omsättning troligen fem gånger större än Hornsös samlade naturturism. 98 procents outnyttjad potential i ekoparken ger en fingervisning om vad som väntar på att tas i bruk av unga driftiga entreprenörer.

Vi har bland annat Bengt Berg att tacka för havsörnens återkomst. Foto: Staffan Widstrand

En framgångssaga som redan är förverkligad är havsörnens revansch. Örnen finns både i Eriksbergs logotyp och häckar numera i närheten. Eriksberg är ju ett av många arv från författaren och naturfotografen Bengt Berg. Det var han som hägnade in området efter andra världskriget för att hålla en egen stam av kronhjort. Bengt Berg var även aktiv i arbetet med att få våra örnar fredade. Hans bok ”De sista örnarna” såg dagens ljus året innan regeringen i oktober 1924 meddelade att kungs- och havsörn skulle fredas från jakt. Då fanns det enligt Bengt Berg färre än 20 par häckande havsörn i hela Sverige. Idag har örnen gjort en magnifik återkomst och havsörnarna räknas enligt Naturvårdsverket till mer än 700 par.

Däremot var Bengt Berg mindre förtjust i att själv få besök, särskilt oväntade sådana.

Örnarnas fantastiska comeback hade Bengt Berg säkert gillat. Däremot är det mer tveksamt vad han skulle säga om Eriksbergs utveckling till ett av Blekinges mest profilerade resmål. Som naturfotograf skrev han närmare 30 böcker, gjorde internationell succé och drog fulla hus när han för hundra år sedan föreläste i Berlin. Däremot var Bengt Berg mindre förtjust i att själv få besök, särskilt oväntade sådana. Till och med när några av dåtidens främsta konstnärer dök upp. Enligt Bengt Berg fanns det ju inget att uppleva i Blekinge. Mest bara kallt vatten, dåligt fiske, fula hus och ogina sinnen.
Lyckligtvis såg generationerna som följde möjligheterna och gjorde på ett annat vis.

Missa inte filmen om
Eriksberg Vilt & Natur

Praktbaggens skog är värd ett bättre öde

Hornsö ekopark invigdes 2004 av landshövdingen i Kalmar län. Foto: Per Jiborn

Den såg sällsynt ut och försvann snabbt ner i det knäckta trädet. Täckvingarna med åtta gula fläckar glänste svartblå i solen. Jag är ingen skalbaggsexpert, men kunde bestämma arten. En åttafläcklig praktbagge, tidigare rödlistad, som har ett av sina viktigaste bestånd i Hornsö ekopark.

Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Tillsammans med ett par naturreservat täcker Hornsö ekopark i östra Småland drygt 10 000 hektar. Sveaskogs största ekopark i södra Sverige är även en av västra Europas värdefullaste skogar. Förmodligen den främsta i Norden när det gäller biologisk mångfald. Skogarna är präglade av magra och steniga marker, långvarigt skogsbete, en omfattande framställning av träkol för 200 år sedan och regelbundna bränder långt in på 1900-talet. Tillsammans med östra Smålands torra varma klimat och Alsteråns krumbukter genom landskapet formades här variationsrika och glesa skogar av främst tall med stort inslag av löv. Ett eldorado för insekter, särskilt skalbaggar vars larver lever i både levande och döda träd. En äkta skatt av praktbaggar, knäppare, blombockar, långhorningar och mycket mer. Totalt närmare 700 skalbaggar knutna till träd och död ved, varav mer än 200 finns på rödlistan över hotade och missgynnade arter. Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Allgunnen är områdets största sjö med storlom och fiskgjuse. Foto: Alice Jiborn

Boven i dramat är ett industriellt skogsbruk där den tidigare mångfaldsmosaiken har ersatts med täta, mörka och enfaldiga plantager av gran och tall med brist på död ved. Därför tändes hoppet hos insektälskare, naturvänner, omgivande kommuner och naturvårdande myndigheter när Hornsö ekopark invigdes för snart 15 år sedan. Enligt ekoparksplanen ska naturvården vara huvudmålet, och i parken ”styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet sätts i fokus.”

När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade.

Det låter bra. Efter en första genomläsning av ekoparksplanen verkar det än bättre. Planen innehåller en rad ekologiska målbilder, som att nästan hälften av produktionsskogarna ska återställas till naturskogar. Det innebär att andelen naturskogar utanför befintliga reservat ska höjas från fem till 40 procent. Vidare ska naturliga lövskogar återskapas, gamla ekar gallras fram, mängden död ved ökas, omfattande naturvårdsbränningar genomföras och tidigare våtmarker restaureras. En del av detta är gjort. Några avsiktliga bränder har det blivit, och nyligen berättade Sveaskog att naturvårdande insatser har genomförts på 1 200 hektar i Hornsö ekopark. Åtgärder som i vissa fall har fått sällsynta skalbaggar, som raggbocken, att bli fler.

En brand gynnar insekter, hackspettar och många lövträd. Foto: Per Jiborn

Jag besökte nyligen Hornsö ekopark för att lära känna området med hjälp av traktens alla skogsbilvägar. Med undantag av ett par tidigare brandfält, där vi hittade praktbaggen, var det svårt att upptäcka de gjorda insatserna. En rättvis bild lär dock kräva mer än ett enda besök. Därför har jag samtalat med personer med god och lång insyn i ekoparken. Då framträder delvis en annan bild än den som förmedlas på Sveaskogs webbplats. Att frihugga äldre lövträd och glesa ut befintliga skogar gynnar mångfalden och återskapar ett tidigare landskap. Men samtidigt är det åtgärder som ger Sveaskog intäkter. En faktor som verkar väga tungt. När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade. Tidigare anställda vittnar bland annat om minskade anslag till naturvård och att personer med viktig kompetens har slutat.

Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent.

Trots vackra målbilder verkar ekonomin faktiskt spela roll, inte minst sedan riksdagen ändrade bolagets uppdrag 2010. Utifrån det som går att läsa på Sveaskogs webbsida är det svårt att se hur arbetet framskrider. Bland annat för att en tidsplan saknas. Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent. Därför blev det bråk mellan Sveaskog och naturvänner, forskare och berörda kommuner när bolaget för snart två år sedan ville avverka mer än hundra hektar äldre tallskog.

Sveaskog vill avverka äldre tallskog samtidigt som andelen tallnaturskog ska öka dramatiskt. Foto: Per Jiborn

Därför behöver andra lösningar övervägas. Ett förslag är att göra natur- och ekoturism till den prioriterade näringen. Som ägare kan staten besluta att omvandla våra 37 ekoparker till gröna kärn- och utvecklingsområden för landets naturturism. I Hornsö ekopark kan turismen skapa avsevärt större ekonomiska värden, samtidigt som samspelet med områdets biologiska mångfald och friluftsliv underlättas. Dessutom är det ett upplägg som ger större intäkter lokalt, bidrar till kommunernas skattebas och skapar fem gånger fler jobb i trakten jämfört med vanligt skogsbruk.

Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk.

Utifrån en första kalkyl går det att dra följande slutsatser. Dagens modell innebär kostnader för både Sveaskog och staten. Sedan invigningen 2004 har Sveaskog gått miste om nästan 70 miljoner kronor i försäljning och staten runt 14 miljoner i minskad avkastning och skatt. Att göra naturturismen till huvudnäring minskar Sveaskogs intäkter med ytterligare sex miljoner årligen, men målet är att ersätta den förlusten med lokala turismintäkter på drygt 20 miljoner kronor per år. Då ökar statens momsintäkter från utländska besökare, vilket innebär att staten inte drabbas. Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk. Det gör traktens kommuner och besöksnäring till vinnare. Jämför vi sedan med Tivedens nationalpark och Ombergs ekopark visar det sig att siffrorna är i underkant och rimligen går att trefaldiga på längre sikt.

Ekoparkens infrastruktur för besökaren består av en handfull informationstavlor. Foto: Per Jiborn

En viktig faktor är att Hornsö ekopark ligger väl till. Granne med Glasriket och nära välkända resmål som Kalmar, Öland, Astrid Lindgrens Värld och Västervik. Vidare är det inte långt till länder som Danmark, Tyskland och Nederländerna. Hornsö ekopark är dessutom fyra gånger större än Tiveden, som idag omges av närmare tio naturturismföretag på cykelavstånd. Den stora skillnaden är att i Tiveden spirar besöksnäringen tack vare pigga turismentreprenörer. Hornsö påminner däremot om en sovande Törnrosa som väntar på sin förlösande kyss.

Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna.

Sommarens genomgång av Sveaskogs arbete med naturturismen och mitt eget besök för ett par veckor sedan stärker den bilden. Efter en hel del möda, tid och flera telefonsamtal lyckas jag lokalisera två boenden i närområdet. Av en slump hittar jag en restaurang med utsikt över ekoparken. Där ska det vara möjligt att hyra kanot, medan utbudet av hyrcyklar inte verkar vara fler än två. Några aktivitetsföretag står inte att finna och guiden som borde visa upp traktens alla skalbaggar lyser med sin frånvaro. Sveaskogs webbplats saknar länkar och information om traktens boende, restauranger och fikaställen. På kommunernas webbsidor är det något bättre, men ingen jobbar med ekoparken som ett attraktivt besöksmål värt ett eget varumärkesarbete.

Visenter skulle kunna ersätta äldre tiders skogsbeten. Foto: Per Jiborn

Hornsös skalbaggar och andra sällsyntheter behöver varierade omgivningar. Glesa skogar med gott om storväxta träd i olika stadier ger mig bilder av ett spännande och inbjudande landskap. Jag är inte den förste att bli förförd av traktens potential. Läs gärna Mats Ottosson fina skildring om Hornsö och andra skogar i reportaget Lyssna på nornan. Hornsö borde vara perfekt att upptäcka på cykel eller ströva runt i längs ett nätverk av vindlande stigar. Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna. Men om detta ska bli verklighet krävs driftiga företagare. Och innan någon på allvar vill satsa och investera tid och pengar, krävs tydliga besked om hur skogarna ska skötas och förvaltas.

Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare.

Möjligheterna är oändliga och bara fantasin sätter gränser. Jag väntar därför otåligt på att politiska beslutsfattare i riksdag, region och kommun åtminstone räcker upp handen och säger att detta borde vi titta närmare på. Ett seriöst samtal om hur Hornsö ekopark kan tjäna landsbygd och biologisk mångfald bättre, om vi låter skogsbruket ta ett steg tillbaka. En dialog verkar nu vara på gång mellan traktens kommuner.

Jätteträd är inte bara en resurs för mångfald, utan även för en växande naturturism. Foto: Per Jiborn

Det är dags att väcka Törnrosa och se traktens gamla träd och död ved som en tillgång. Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare. Något som skapar lokala turismintäkter och nya jobb på landsbygden, samtidigt som nära och långväga besökare berikas med fina naturupplevelser.

Varför blev ekoparkerna ett svart hål?

H.M. Konung Carl XVI Gustaf har invigt flera av Sveaskogs ekoparker. Foto: Sveaskog / Patrick Degerman

Stämningen var inte på topp den där höstdagen för snart två år sedan. Vi satt på Sveaskogs huvudkontor i centrala Stockholm, och tydligen hade jag jobbat ihop till en uppsträckning. Plötsligt möttes jag av några bistra blickar från det statliga skogsbolagets företrädare.
– En sak ska du ha klart för dig. Våra ekoparker är ett svart hål som kostar pengar.

Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren.

Påståendet förmedlades med eftertryck, men är en rimlig slutsats för ett affärsdrivande företag vars kärnverksamhet är skogsbruk. I Sveaskogs resultaträkning syns nämligen ekoparkerna mest som utgifter för underhåll av vindskydd, rastplatser och vandringleder. Eventuella intäkter hamnar däremot hos omgivande turismföretag, som erbjuder boende, måltider och aktiviteter. Ur det perspektivet är det inte ologiskt att en fantastisk resurs likställs med ett svart hål. Däremot är det en attityd som ställer till det när Sveaskog, som förvaltar ekoparkerna, även vill främja naturturismen.

Tranuberget, nära gränsen till Norge, är en av fyra ekoparker i Dalarna. Foto: Sveaskog

Sveaskogs första ekopark blev Omberg, som invigdes 2003. Idag finns det 37 ekoparker. Tillsammans utgör de fem procent av Sveaskogs produktiva skogsmarksareal, vilket är nästan 175 000 hektar. Räknas dessutom myrar, sjöar, magra hällmarker, hagar och andra inte skogsbevuxna ytor in, blir det över 244 000 hektar. Det motsvarar fem nationalparker av Muddus storlek. Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren. Det var med andra ord ett historiskt beslut, som Sveaskogs styrelse fattade 2002. Ekoparkernas potential och värde för biologisk mångfald, friluftsliv, rekreation och inte minst naturturism är svår att överskatta.

Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng.

Då för 17 år sedan fick Sveaskogs beslut att bilda ekoparker ett varmt mottagande av flera miljö- och naturskyddsorganisationer. Världsnaturfonden WWF premierade Sveaskog med utmärkelsen ”Gift to the Earth” för ett banbrytande naturvårdsarbete. Med åren har dock glansen falnat, kritiken tilltagit och invändningarna blivit allt fler. Nyligen skrev Sveaskogs tidigare ordförande Bo Dockered i ett debattinlägg att ekoparkerna var tänkta ”att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng. Det är djupt tragiskt, eftersom ekoparkerna inte bara är värdefulla pusselbitar för att värna skogens biologiska mångfald. Rätt förvaltade kan de dessutom bli viktiga tillväxtmotorer för en spirande svensk natur- och ekoturism. Men en genomgång av Sveaskogs webbplats visar att där är vi inte idag.

Svamp och bär är viktiga resurser för rekreation och lokalt friluftsliv i många av landets ekoparker. Foto: Staffan Widstrand

I början av juli granskade jag Sveaskogs arbete med naturturism i och runt ekoparkerna utifrån tillgängligt material på deras webbplats. Ekoparksplaner, besöksfoldrar och webbsidor betygssattes utifrån i vilken grad underlagen främjar traktens turism. Att nämna traktens turismföretag gav poäng. Om besöksnäringen nämndes som möjlighet för bygden fick ekoparken en trea i betyg och godkänt. Fanns det därutöver formuleringar om hur ekoparkens naturturism kan utvecklas blev det en fyra och väl godkänt. För högsta betyg – mycket väl godkänt – krävdes en plan för hur turismen ska blomstra i och runt den aktuella ekoparken. Naturturism definierades i granskningen som förflyttad konsumtion där ekoparken är ett viktigt skäl till besöket. Tanken är ju att besöken ska bidra till arbetstillfällen och lokal ekonomisk utveckling. Därför räknas inte dagsvandringar eller nätter i vindskydd, som inte ger något ekonomiskt avtryck i området, som naturturism.

Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Utifrån Sveaskogs omfattande satsning på ekoparker är resultatet nedslående. Av totalt 37 ekoparker fick bara var femte godkänt. I övriga var insatserna otillräckliga och i 16 ekoparker (43 %) lyste varje ansats att främja traktens turism helt med sin frånvaro. Ingen av Sveaskogs ekoparker fick högsta betyg, och endast en park fick omdömet väl godkänt. Granskningen tyder på att bäst erfarenheter finns i och runt Ombergs ekopark, med flera boenden, aktivitetsföretag och guidade upplevelser.

Ekoparkernas fiske är en resurs som kan förädlas till gagn för många glesbygdskommuner. Foto: Staffan Widstrand

En intressant intention finns i Piteälvens ekopark där Sveaskog vill sälja mark för att ett fisketurismföretag ska etablera sig. Men erbjudandet låg väl gömt i en ekoparksplan, och på webbsidorna som presenterar ekoparkerna fanns ingen information om affärsmöjligheter för intresserade turismföretagare. Sveaskogs företrädare brukar nämligen hävda att orsaken till att naturturismen inte blomstrar, är att duktiga entreprenörer saknas. Det ligger en hel del i det påståendet, men samtidigt gör inte Sveaskog särskilt mycket för att stimulera ett intresse. Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål.

Att göra det lätt för besökarna att hitta fram till boende, måltider och aktiviteter är en annan utmaning. På webbsidorna hittades 49 länkar till partners och tjänster som fiskekort. Men bara två av dessa gick till något sorts boende, vilket många gånger är den mest lönsamma delen inom naturbaserad turism. Sju länkar visade vägen till lokala måltider. Resterande 40 länktips gick till aktiviteter, fiskekort och andra tjänster. Hälften av dessa utgjordes dock av Sveaskogs eget fiskekort och ideella föreningar. Återstod länkar till 20 guide-, jakt- och aktivitetsföretag. Med andra ord, inte ens hälften av parkerna länkade till ett turismföretag, och i snitt erbjöd varje ekopark mindre än en länk till traktens besöksnäring. Det är långt ifrån den ambition, som Sveaskog fram till 2010 formulerade i sina årsredovisningar. Ekoparkerna ska skapa ”möjligheter för turismföretagare att bedriva verksamhet som i sin tur skapar nya arbetstillfällen.”

Ekopark Luottåive söder om Jokkmokk är mer än 10 000 hektar stor. Foto: Sveaskog / Lars-Göran Ek

Ett annat dilemma är att naturturism lätt blandas ihop med friluftsliv på egen hand. Det är begripligt, eftersom den traditionen är stark här i Sverige och flera ekoparker är sprungna ur tidigare friluftsområden. Men vindskydd, rastplatser och gratis rast- och övernattningsstugor skapar inga turismintäkter. Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål. I Sveaskogs fem årsredovisningar för åren 2008 till 2012 framgår att storleken på investeringarna i friluftsområden och ekoparker uppgick till drygt fyra miljoner kronor årligen. Beloppen ändrades dock över tid och sjönk från 5,6 miljoner kronor 2008 till 2,5 miljoner 2012. Sedan slutade Sveaskog att redovisa sina investeringar. Måhända en konsekvens av ett ökat fokus på skogsbruk som kärnverksamhet, men kanske också för att en fortsatt transparens skulle visa att ekoparkernas infrastruktur hade blivit satta på undantag. Även det, i så fall, en rimlig följd av riksdagens beslut 2010 att ändra Sveaskogs ägardirektiv och sätta avkastningen främst.

De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

Visserligen blomstrade inte natur- och ekoturismen i Sveaskogs ekoparker innan 2010. Men riksdagens ändrade uppdrag för snart tio år sedan, har för ekoparkernas del resulterat i en olycklig halvmesyr. Kritiken tilltar från miljöorganisationer, kommuner och tidigare anställda när Sveaskogs ledning gör det som riksdagen har beslutat – fokuserar på en marknadsmässig avkastning. Därmed har dörren sakta stängts för en historisk satsning på biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism. I sitt debattinlägg föreslår Bo Dockered en annan modell eller en helt ny förvaltningsorganisation. En statlig utredning, landets samlade besöksnäring och tidigare anställda på Sveaskog framför liknande förslag. Själv menar jag att det är hög tid att utreda hur ekoparkernas förvaltning kan renodlas för att skapa störst nytta för Sverige. Ett omtag krävs om vi vill förverkliga huvudsyftet med ekoparkerna – att främja skogens mångfald och samtidigt satsa seriöst på natur- och ekoturism. Naturturism som viktigaste gröna näring skulle även gynna rekreation och lokalt friluftsliv. De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

I många ekoparker finns det möjlighet att etablera spännande naturnära boende. Dalagård i södra Dalarna kan inspirera. Foto: Staffan Widstrand

Utifrån ett förändrat uppdrag måste sedan en rad förändringar göras i förvaltningen. Grunden måste vara en genomarbetad utvecklingsplan för naturturism i varje ekopark. Där ska målet vara att locka privata naturturismföretagare att etablera sig och investera i våra ekoparker. Vidare behöver varje ekoparks förutsättningar kartläggas, och parkerna ges olika inriktningar. Viltskådning och jaktturism sker exempelvis bäst i skilda ekoparker. Satsningar på spännande boende måste uppmuntras. Till en början kan det handla om tälthotell, men på sikt kan erfarenheter från engelska Forest Holidays inspirera.

Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera.

Ekoparkerna kräver även lösningar som bygger på samverkan med angränsande kommuner. Flera glesbygdskommuner skulle vinna på en rejäl naturturismsatsning i ekoparkerna. Då är det rimligt att kommunerna som skördar frukterna, även bidrar till nödvändig infrastruktur som skyltning, vandringsleder och sophantering. Vidare måste marknadsföringen av ekoparkerna vässas. Det ska vara lätt att hitta fram till parkernas utbud av boende, måltider och aktiviteter. Så är fallet inte idag. Att dagens webbplats bara finns på svenska och att endast fyra ekoparker har foldrar översatta till engelska och i några fall till tyska visar vilken outnyttjad potential som ligger och slumrar.

Naturfoto växer snabbt runt om i världen. Ekoparkerna är en enorm möjlighet för Sverige att konkurrera på internationella marknader. Foto: Staffan Widstrand

Merparten, sannolikt alla, av riksdagens partier står bakom tanken att hela Sverige ska leva och utvecklas. Idag är Sveaskogs ekoparker en resurs som inte används fullt ut. Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera. Att optimera parkernas ekonomiska värden och nyttor, utan att göra avkall på att värna deras biologiska mångfald, borde vara möjligt att göra i närtid.

Medan våra politiker tar tag i utmaningen, passar jag på att göra ett studiebesök i Hornsö ekopark. Ett drygt 8 000 hektar stort skogsområde i östra Småland med en enorm potential och inte långt ifrån välkända destinationer som Glasriket, Astrid Lindgrens Värld och Öland.

En affärsmodell för skogens jätteträd

Jätteträd attraherar, men var hamnar besökarens pengar? Foto: Per Jiborn

Visserligen blev kungen försenad och anlände först sent på eftermiddagen. Prinsessan Sofias nedkomst med lillprinsen Gabriel stökade till planeringen. Övriga inbjudna var dock på plats i Mörrum, när Sveaskog ordnade ett uppskattat naturturismseminarium för två år sedan. Blekinges landshövding, en tidigare generaldirektör för Svenska Institutet tillsammans med företrädare för näringsdepartementet, en statlig utredning, Ekoturismföreningen, jägare, sportfiskare och flera framgångsrika naturturismföretagare. Inför dagen formulerade en av Sveaskogs företrädare en högst relevant fråga. Hur skapar vi en affärsmodell, som även ger markägaren del av turismens intäkter?

Däremot lämpar den sig sämre om vi vill öka antalet gästnätter, måltider och guidade upplevelser i och runt en ekopark.

Skogen kan användas på allt fler sätt. Därför riskerar tvisterna att växa kring hur nytta och intäkter optimeras från drygt 23 miljoner hektar skogsmark. Statliga Sveaskog är inget undantag, och de senaste åren har friktionen tilltagit i bolagets 37 ekoparker. Det är delvis ett resultat av att riksdagen ändrade bolagets ägardirektiv 2010. Sedan dess ska Sveaskogs kärnverksamhet vara ett affärsmässigt skogsbruk, som skapar marknadsmässig avkastning till staten. Det innebär inte att Sveaskog är förbjudet att göra annat, exempelvis främja naturturismen. Men i så fall ska det skapa klirr i den egna kassan. Eller som Fredrik Reinfeldts regering lite elegantare formulerade det i avsnitt 5 i proposition 2009/10:169: ”Sveaskog bör kunna bedriva närliggande verksamhet om det bidrar till att öka bolagets avkastning.”

Sveaskogs förre vd Per-Olof Wedin medverkade på seminariet om naturturism i Mörrum. Foto: Sveaskog / Ben G.T. Nyberg

En sådan affärsmodell fungerar väl när Sveaskog säljer fiskekort eller hyr ut jaktmark. Däremot lämpar den sig sämre om vi vill öka antalet gästnätter, måltider och guidade upplevelser i och runt en ekopark. För i dessa fall hamnar intäkterna hos turismföretagen, medan Sveaskog får axla kostnaderna för ekoparkernas infrastruktur. Ett konkret exempel belyser detta.

Även Sveaskog blev stolta och glada över upptäckten, trots att jättegranen både betyder uteblivna intäkter och högre kostnader.

För ett par år sedan upptäcktes Sveriges högsta träd på Omberg. Eller det var kanske bara näst högst. En värmländsk gran ska vara en handfull högre. Oavsett vilket, är en nästan 50 meter hög silvergran en attraktion med potential att locka fler till ekoparken Omberg. Något som i sin tur kan bidra till fler övernattningar, cafébesök och annan konsumtion. Det är bra för landsbygden, traktens besöksnäring och omgivande kommuner. Även Sveaskog blev stolta och glada över upptäckten, trots att jättegranen både betyder uteblivna intäkter och högre kostnader. Detta eftersom silvergranarna var tänkta att avverkas, men nu ska sparas. Dessutom framfördes önskemål om en upprustad vandringsled för att underlätta besök till jätteträdet. En extra utgift för Sveaskog, som ansvarar för parkens infrastruktur.

Den tusenåriga Kvilleken norr om Vimmerby är inte högst, men äldst i Sverige. Foto: Per Jiborn

Men rimligen bör jätteträdet på Omberg skapa intäkter hos närliggande turismföretag, som med råge överträffar Sveaskogs uteblivna intäkter och högre kostnader. Om vi dessutom antar att silvergranen varje år får 50 utländska gäster att stanna i Sverige ett dygn extra. Då blir statens momsintäkter under kommande tio år högre än Sveaskogs utdelning till ägaren när en handfull jättegranar huggs ner. Och i detta fall, när markägaren är vi svenskar företrädda av staten, besvarar lösningen även Sveaskogs fråga om hur markägaren får del av kakan. Problemet är att en sådan affärsmodell genomförd fullt ut i alla ekoparker lär strida mot innebörden i bolagets uppdrag. Det som riksdagen beslutade om för snart tio år sedan.

Dagen efter röstade socialdemokraterna mot ett ändrat uppdrag, men riksdagens majoritet valde att inte lyssna på invändningarna.

Det var den 22 juni 2010 som riksdagen debatterade förslaget om att förändra Sveaskogs uppdrag. Socialdemokraterna argumenterade mot förslaget. Ett ökat fokus på produktionen kan medföra att viktiga miljömål glöms bort, hävdade riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (S) och slog fast att ”marknaden har en tendens att agera för kortsiktigt och att inte beakta värdet av så kallade ekosystemtjänster.” Dessutom såg hon skogen som en ”viktig förutsättning för att vi ska få fler turister till vårt vackra land.” Dagen efter röstade socialdemokraterna mot ett ändrat uppdrag, men riksdagens majoritet valde att inte lyssna på invändningarna.

Sveaskogs jakt på avverkningsmogen skog lär skärpas den närmaste tio åren. Foto: Per Jiborn

Idag ser det ut som att Eva-Lena Janssons farhågor har besannats. Efter 2010 har Sveaskogs avkastning till staten prioriterats upp. Som en följd av det har uttaget av virke per hektar ökat med drygt 20 procent. Bristen på avverkningsmogen skog blir allt värre för bolaget och de närmaste årens leveranser av sågtimmer, massaved och biobränsle lär bli en tuff uppgift. Därför argumenterar Sveaskog för sänkt avverkningsålder i norra Sveriges skogar och kastar lystna blickar på all äldre skog, inklusive det som finns i ekoparkerna.

Förträffligt om det låter sig göras utan ett förändrat ägardirektiv, men i så fall borde turismen redan spira i Sveaskogs ekoparker.

Nu är det Socialdemokraterna och Miljöpartiet som sitter i regeringen. Vad det innebär för Sveaskogs framtida verksamhet är oklart. När Världsnaturfonden WWF för ett år sedan frågade riksdagspartierna om de ville ändra ägardirektivet för Sveaskog, svarade Socialdemokraterna först ja. Dagen efter att WWF:s Skogskompass 2018 publicerades, återkom partiet med en reviderad uppfattning. Ett ändrat ägardirektiv var inte längre aktuellt. I våras krävde mer än 45 000 svenskar att Sveaskogs uppdrag måste ses över. Ansvarig för Sveaskog är näringsminister Ibrahim Baylan (S), som jag träffade i Almedalen i början av juli. Jag passade på att fråga ministern om skogsbolagets framtida inriktning, och han svarade att han avsåg att fördjupa sig i ägarfrågorna som rör vårt statliga skogsbolag. Förhoppningsvis tar ministern intryck av hur det egna partiet resonerade i juni 2010.

Spirar naturturismen i Sveaskogs ekoparker? En fråga för ett kommande blogginlägg. Foto: Per Jiborn

Däremot vill Sveaskog inte se någon förändring. I sitt remissyttrande över utredningen Ett land att besöka (SOU 2017:95) avvisade Sveaskogs företrädare med kraft förslaget om ett förändrat ägardirektiv. Skogsbolaget menade att ett särskilt uppdrag att främja turismen i ekoparkerna skulle snedvrida konkurrensen, försvåra samarbetet mellan turism och markägare på andra håll i Sverige och innebära begränsningar av det kommersiella skogsbruket. Vidare ansåg Sveaskog att utredningen inte redovisar några tydliga sakskäl för sitt förslag om ett förändrat ägardirektiv. Om mina argument i detta blogginlägg kan ändra bolagets inställning får framtiden utvisa.

Samma uppfattning framförde Sveaskog när bolaget kommenterade besöksnäringens nationella strategi för svensk naturturism från förra sommaren. Strategin föreslår en komplettering av bolagets uppdrag gällande ekoparkerna. Något som Sveaskog motsätter sig, samtidigt som skogsbolaget förklarar att man vill vara en jobbmotor på landsbygden. Sveaskog menar att det i och runt ekoparkerna kan skapas hundratals nya jobb inom svensk naturturism. Förträffligt om det låter sig göras utan ett förändrat ägardirektiv, men i så fall borde turismen redan spira i Sveaskogs ekoparker. I ett kommande blogginlägg tar jag mig en närmare titt på hur det förhåller sig med den saken.

Skadar vårt skogsbruk Sverigebilden?

Den svenska skogen attraherar många internationella besökare. Foto: Staffan Widstrand

Förra året gjorde Sveaskog en rekordvinst. Därför delade skogsjätten ut över en miljard kronor till ägaren – svenska staten. Även turismen slog rekord med ökad omsättning, fler sysselsatta och lysande exportframgångar. Här kunde staten inkassera nästan 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare. Träden är basen för skogsindustrin, men de blir också allt viktigare för en växande besöksnäring. Vill vi optimera intäkterna från skogen, då måste vi syna relationen mellan två av våra största gröna näringar.

Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden.

Det går bra för både skogsbruk och turism. Det betyder att intresset för skogen ökar. Dessutom förväntas skogen leverera råvaran till morgondagens biobränslen, plastprodukter, textilier och mycket mer. Men bakom rekordresultaten skymtar risken för en fördjupad konflikt om hur våra skogar ska brukas och förvaltas. Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden. Det gäller på kort sikt, men ännu mer för kommande generationer.

Turism och skogsprodukter är nu lika viktiga för svensk export. Foto: Staffan Widstrand

Turismen gör succé, åtminstone med svenska mått mätt. Sedan 2000 har omsättningen mer än fördubblats och uppgick förra året till drygt 336 miljarder kronor. Besöksnäringen är den nya jobbmotorn som sysselsätter mer än 172 000 människor. De senast tio åren har mer än 2 300 nya jobb skapats varje år. Inte minst tack vare vår förmåga att locka fler internationella besökare. Deras konsumtion här i Sverige har mer än trefaldigats sedan millenniumskiftet. Förra året noterades exportintäkter på 144 miljarder kronor, vilket enligt Tillväxtverket är lika mycket som exporten av skogsvaror i form av trävaror, papper och pappersmassa. Till skillnad från den traditionella skogsexporten, bidrar utländska turister därtill med värdefulla momsintäkter. Närmare bestämt närmare 20 miljarder kronor. En allt viktigare intäkt till statskassan, som nästan har fyrfaldigats sedan 2000.

Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Sveaskog är landets största skogsägare med ett innehav på 14 procent av landets skogsmarker. Tillsammans med sjöar, myrar och fjäll förvaltar bolaget nästan en tiondel av hela Sveriges yta. Hur Sveaskog sköter våra skogar spelar roll för det som brukar kallas Sverigebilden. Det vill säga bilden av Sverige som ett attraktivt besöksmål, ett land värt att investera i och som en pålitlig partner i internationella sammanhang. Orörd natur, välfärd, fred och hållbarhet är några av fundamenten i Sverigebilden. Kvaliteter som sätter oss på en internationell karta och lockar besökare till norra Europa. Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Det är svårt att få ihop siffrorna kring tillväxt och uttag i Sveaskogs skogar. Foto: Per Jiborn

För snart tio år sedan ändrade riksdagen Sveaskogs ägardirektiv. Sedan 2010 betonas skogsbruket som affärsmässig kärnverksamhet och kravet på marknadsmässig avkastning. En förändring, som tillsammans med en ny koncernchef i början av 2011, satt spår i både årsredovisningar och skogar. Konflikterna kring företagets avverkningar har tilltagit. Det är inte märkligt, eftersom virkesuttaget per hektar har ökat med över 20 procent efter 2010. De senaste fem åren har uttaget överträffat det tidigare toppåret 2005. Det var då stormen Gudrun härjade i södra Sverige. Därför har Sveaskog med råge uppnått statens mål på avkastning fyra gånger de senaste fem åren. Om detta skrev Lantbrukets affärstidning ATL tidigare i maj under rubrikerna Hårt hugget i statens skogar och Allt mindre slutavverkningsskog.

När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter.

Att leverera en rimlig avkastning är varje affärsdrivande företags uppgift. Men det ska inte äventyra den framtida virkesförsörjningen. Hur det står till med det, är inte helt lätt att begripa. Som lekman får jag inte ihop siffrorna. I sina senaste årsredovisningar uppger Sveaskog att virkesuttaget är 70 procent av nettotillväxten. Om 30 procent av tillväxten lämnas kvar i skogen, borde bolagets virkesförråd öka. Men det gör det inte. När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter. Det är nästan en femtedel av Sveaskogs virkesförråd, värt mer än sex miljarder kronor. Så mycket skog kan inte försvinna. Men bolagets högste skogschef, Fredrik Klang, kan inte svara när ATL frågar. Istället avfärdas saken med att företaget inte har som mål att öka virkesförrådet. Fredrik Klang konstaterar också att Sveaskog avverkar allt de kan. I så fall är det troligt att tillväxten inte är så hög som företaget påstår. Något som i sin tur väcker nya frågor om innehållet i företagets årsredovisningar och informationsmaterial.
Finns det fler poster och påståenden som är uppblåsta?

I vilken sorts skogar vill vi ströva, fika, leka, plocka bär och svamp och jaga? Foto: Per Jiborn

För Sveaskog och skogsindustrin hägrar framtidens bioekonomi. De senaste åren har industrin gjort miljardinvesteringar i nya och större massa- och pappersbruk. Dessutom ska skogen leverera råvaran till många nya produkter. Då ökar efterfrågan på mer skogsråvara, vilket fått Sveaskog att tidigare föreslå sänkt avverkningsåldern i norra Sveriges skogar. En uppfattning som bolagets skogschef upprepar i intervjun i ATL.

Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden.

Förra hösten presenterade Skogsstyrelsen en rapport om hur produktionen i skogarna kan öka. Vid sidan av kortare omloppstider diskuteras även insatser som gödsling, dikning, främmande trädslag och färre gallringar. Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden. Den biologiska mångfalden kan bli den stora förloraren, men även bilden av Sverige som ett land med vacker och orörd natur lär få sig en törn.

Biologisk mångfald måste också beaktas i statens övergripande budgetkalkyl. Foto: Staffan Widstrand

Finansdepartementet inser säkert att 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare är mer än Sveaskogs utdelning på drygt en miljard. Men vår attraktionskraft består av mer än bara skog. Det handlar om unika skärgårdar, mjuka fjäll, säkra storstäder, populär musik och mycket mer. Men naturen är tveklöst en av landets främsta reseanledningar. Det har flera enkäter och kartläggningar slagit fast. Därför hävdar Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) sedan en tid tillbaka att var fjärde internationella besökare väljer Sverige främst på grund av vacker och vild natur. Det innebär att nästan fem miljarder i momsintäkter kan kopplas till den naturbaserade besöksnäringen.

Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört.

Statens uppgift måste vara att optimera nyttan från svensk natur. Både i rena pengar från olika näringar, liksom i mjuka värden som inte låter sig fångas i en vanlig balans- och resultaträkning. Jag syftar på biologisk mångfald, levande landsbygd, rekreation, folkhälsa och annat. Ur ett sådant perspektiv kan det bli kontraproduktivt att bara fokusera på ett statligt skogsbolags nettoomsättning, operativa rörelseresultat och direktavkastning. Särskilt om det i den andra vågskålen ligger större belopp, som kan växa ännu mer, och som är starkt kopplade till skogens upplevelsevärden.

Ser vi inte skogens övriga värden på grund av alla träd? Foto: Staffan Widstrand

Sverige står inför tuffa utmaningar. I skogen handlar det inte om antingen skogsbruk eller bara naturturism. På många platser skapas störst nytta ekonomiskt, socialt och miljömässigt genom ett mångbruk i skogen. Den naturbaserade turismen är ännu bara i sin linda. Potentialen är avsevärt större och naturturismen hämmas av korta säsonger, lågt förädlingsvärde och otillräcklig professionalism. Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört. En viktig slutsats i den nationella strategin för svensk naturturism som presenterades förra året i Almedalen.

Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder.

Dessutom behövs modeller och goda exempel kring hur naturturism kombineras med skogbruk av olika slag. Det är ett utvecklingsarbete som med fördel genomförs runt om i Sverige. Gärna i större sammanhängande områden där naturbaserade turismföretag kan bilda kluster i skogar med en tydlig och stabil förvaltning. Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder. Redan avsatta områden med löftet att ekologi ska gå före ekonomi. Här skulle skogs- och besöksnäring tillsammans kunna utveckla framtidens mångbruk. För staten borde fem miljarder kronor i årliga momsintäkter, som de närmaste åren kan växa till sex, sju eller åtta, vara ett tillräckligt starkt incitament för att agera.
Själv återkommer jag med fler tankar kring Sveaskogs ekoparker.

Läs mer om Sveaskogs ekoparker:
Vår skog kan skapa nya och större värden

Vår skog kan skapa nya och större värden

Människor och biologisk mångfald trivs bäst i äldre, glesa och ljusa skogar. Skogsindustrin vill ha fler unga, täta och mörka skogar. Foto: Per Jiborn

Innan påsk överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan. Bakom insamlingen, som vill se ett förändrat uppdrag för Sveaskog, står 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF, Greenpeace och Birdlife i spetsen. Kraven handlar om att förbättra skyddet av skogar med höga naturvärden, att Sveaskog ska ligga i framkant när det gäller hyggesfritt skogsbruk och att avkastningskraven på det statliga skogsbolaget sänks. Om regeringen väljer att ta till sig budskapet, blir nästa utmaning att samla en majoritet i riksdagen bakom förslagen.

Risken är uppenbar att biologisk mångfald ställs mot insatser till förmån för äldre, funktionsnedsatta och sjuka.

Att kräva lägre avkastning till statskassan är modigt, rimligt och relevant. Men det är inte populärt bland politiker som sneglar på opinionsundersökningar och har siktet inställt på nästa val. Därför behöver kampanjen stärkas med argument som gör ett förändrat uppdrag för Sveaskog mer attraktivt bland folkvalda beslutsfattare.

I vissa fall skapas större ekonomiska värden om skogen inte huggs ner, men det tar inte Sveaskogs affärsmodell hänsyn till. Foto: Per Jiborn

De senaste åren har Sveaskog delat ut närmare 900 miljoner till svenska staten. Ett värdefullt bidrag till en gemensam välfärd. En lägre avkastning innebär ett antal miljoner kronor mindre till statskassan. Risken är uppenbar att biologisk mångfald ställs mot insatser till förmån för äldre, funktionsnedsatta och sjuka. Hur det kan gå till, såg vi när regeringen nyligen gav besked om fortsatt låg moms för landets naturguider. En investering i växtkraft på landsbygden, som brutalt sågades av Moderaterna i TV och debattartiklar. Genom att raljera kring begreppet ”bäversafari” ställdes guide- och upplevelseföretag mot polis och äldre.

En investering i växtkraft på landsbygden, som brutalt sågades av Moderaterna i TV och debattartiklar.

Givetvis är det viktigt och riktigt att argumentera för att höga naturvärden och biologisk mångfald har ett egenvärde. Något som inte alltid kan bokföras i kronor och ören. Men gör vi inte ett angeläget naturskyddsarbete onödigt svårt, om vi förorsakar en politisk debatt där magiska naturskogar ställs mot nedskärningar i vård, skola och omsorg? Särskilt när det faktiskt finns alternativa ekonomiska verksamheter, som lokalt skapar större mervärden av gemensamt ägda skogar än konventionellt trakthyggesbruk.

Det blir onödigt svårt om vackra och vilda naturskogar ställs mot gemensam välfärd. Foto: Staffan Widstrand

Jag tänker på en bred allians mellan biologisk mångfald, naturturism och friluftsliv, som för kommunalråd i glesbygdskommuner och många av landsbygdens markägare borde vara mer intressant än tillfälliga besök av högeffektiva skördare eller utländska gästarbetare som sätter nya granplantor. En första analys av Sveaskogs ekoparker ger en fingervisning om potentialen i en pakt mellan ekologi, ekonomi och rekreation.

Med åren har dock glansen bleknat och förvaltningen av ekoparkerna ifrågasatts i flera kritiska reportage…

Det har gått drygt 15 år sedan Sveaskogs första ekopark invigdes. Idag har vi 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar, vilket motsvarar fem procent av vårt statliga bolags totala skogsinnehav. Till en början fick satsningen ett varmt mottagande av naturvänner och 2003 tilldelades initiativet Världsnaturfondens WWF:s utmärkelse ”Gåva till jorden”. Med åren har dock glansen bleknat och förvaltningen av ekoparkerna ifrågasatts i flera kritiska reportage i Sveriges Natur, Land Skogsbruk och Sveriges Radios program Kaliber. Nyligen krävde WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman att ekoparkernas status måste återupprättas. Detta samtidigt som flera tidigare medarbetare, som i praktiken format och utvecklat ekoparksmodellen, nu offentligt kritiserar Sveaskog för att prioritera ned naturvården.

Runt Tivedens nationalpark finns nu en zon med buffertskogar. Ett sätt att maximera nyttan för Sverige och dess befolkning. Foto: Per Jiborn

Trots en ifrågasatt skön- och grönmålning är det möjligt att analysera kostnader och nyttor av våra ekoparker. I bolagets årsredovisningar saknas information om prislappen på ekoparkerna, men utifrån nettoomsättning och volymen av levererad råvara från de egna skogarna går det att göra en kvalificerad gissning. En uppskattning som Sveaskog har ombetts kommentera, men ännu inte besvarat. En gissning i överkant är att prislappen för ekoparkernas skydd under 50 år landar på totalt 4,7 miljarder kronor, vilket motsvarar minskade intäkter på drygt 90 miljoner per år. Personer med god insyn i Sveaskog menar att siffran egentligen är avsevärt lägre. Ur ett ägarperspektiv, det vill säga för riksdag och Finansdepartement, är det kanske mer intressant att veta hur ekoparkerna påverkar resultatet före skatt. Då hamnar en väl tilltagen prislapp på drygt 1,5 miljarder för ett halvt sekel, vilket innebär ett försämrat resultat på drygt 30 miljoner per år.

Tillsammans skapade alltså bara dessa tre exempel lokala turismintäkter på 77 miljoner kronor, vilket är nästan lika mycket som kostnaden för alla 37 ekoparker.

Svårare är att beräkna värdet på naturturismen som verkar i och runt ekoparkerna. Ett försök gjordes förra året för ekoparken Halle- och Hunneberg, där turismintäkterna uppskattades till 15 miljoner kronor årligen. Halle- och Hunneberg är en välbesökt ekopark, men utbudet av upplevelser och aktiviteter är begränsat och det saknas ett välprofilerat boende i direkt anslutning till parken. Att naturnära boende sannolikt är den främsta intäktskällan visar siffror från Ombergs Turisthotell. Enligt företagets bokslut uppgick omsättning förra året till drygt elva miljoner kronor och i Ombergs ekopark finns ytterligare boenden och flera aktivitetsföretag. Sol och bad är de främsta skälen för att checka in på Böda Sands camping, men med skogen som granne spelar Sveaskogs förvaltning av den omgivande ekoparken roll. Enbart förra året omsatte Böda Sand över 50 miljoner kronor. Även här tillkommer fler boenden, guide- och aktivitetsföretag på norra Öland. Tillsammans skapade alltså bara dessa tre exempel lokala turismintäkter på 77 miljoner kronor, vilket är nästan lika mycket som kostnaden för alla 37 ekoparker. Naturturismens konto ska sedan plussas på med verksamheter i ytterligare 34 ekoparker och fler företag runt både Omberg och Böda.

Älgarna på Halle- och Hunneberg lockar många internationella besökare till Sverige. Foto: Staffan Widstrand

Än intressantare blir jämförelsen om vi tittar på hur dessa tre exempel på naturturism har utvecklats de senaste tio åren. Böda Sand har fördubblat sina intäkter medan Ombergs Turisthotell nästan har tredubblat sin omsättning. Runt Halle- och Hunneberg har gästnätterna ökat med 30 procent sedan 2013 och antalet besök fördubblats på Kungajaktmuseet Älgens Berg sedan ekoparken invigdes 2004. Värdefull tillväxt för landsbygden samtidigt som Sveaskogs omsättning i princip stått och stampat.

Däremot uppvisar naturturismen en stadig tillväxt, och branschen har en stor potential.

Analysen ovan behöver fördjupas, nyanseras och diskuteras, men det är ändå möjligt att dra två slutsatser:
1.  Naturturismen i och runt ekoparkerna skapar idag större ekonomiska mervärden för Sverige, kommuner, landsbygden och oss svenskar, än ett konventionellt skogsbruk på samma yta.
2.  Sveaskogs intäkter varierar över tid, men under de senaste tio åren är det uppenbart att bolaget har nått sitt tak. Bara stora prisökningar eller en snabbare avverkningstakt kan skapa större intäkter till statskassan. Däremot uppvisar naturturismen en stadig tillväxt, och branschen har en stor potential. Det går både att förlänga säsonger och öka naturturismens förädlingsvärde. I flera parker är dessutom naturturismen mycket outvecklad.

Viktiga kampanjer är till för att vinnas. För vår egen skull och barnens framtid. Foto: Per Jiborn

Det fortsatta opinionsarbetet för att förändra Sveaskogs uppdrag och inriktning borde därför vässas och förstärkas med dessa ekonomiska insikter. Utifrån resonemangen ovan borde det vara möjligt att kroka arm med politiker av olika färg i minst 50 berörda kommuner runt om i landet. Flera av riksdagens partier har dessutom ett särskilt fokus på landsbygd, småföretag och en strävan att hela Sverige ska leva. Bland borgerliga partier finns krafter som bryr sig om biologisk mångfald, men vi måste göra det lättare för dem att höja rösten. Det kan ske utifrån en plattform där natur- och kulturvärden kopplas samman med möjligheter till landsbygdsutveckling, entreprenörskap, nya jobb och högre skatteintäkter till kommunerna.

Läs mer om skogsskydd och naturturism:
Att äta kakan och ha den kvar

Målet med kampanjen ”Vår skog” är förändra Sveaskogs uppdrag.
45 000 namn är en utmärkt början. Nu är det dags för nästa fas, då vi vässar argumenten och skapar nya allianser till naturskogarnas förmån och framtid.

Varför gjorde vi inte läxan 2012?

Naturvård är mer än rödlistade arter. Det är även grunden för natur- och ekoturism. Foto: Staffan Widstrand

Sveriges miljöbudget skärs ner kraftigt nästa år. Det är åtminstone läget efter att riksdagen klubbade den moderata budgetreservationen förra veckan. Naturvänner är med all rätt arga. Många är dessutom överraskade, men det borde vi inte vara. Moderaternas bantade miljöbudget är ingen blixt från en klar himmel. Förslagen har varit kända länge. Därför är det hög tid att vi ställer oss frågan om hur arbetet med biologisk mångfald och naturskydd kan breddas och inkluderar många fler borgerliga politiker.

Naturvårdsverkets ledning försöker få en överblick av vad som gäller för nästa budgetår. Myndighetens verksamhet ska bantas med över 2 000 miljoner kronor. Björn Risinger, verkets generaldirektör, är bekymrad och säger till nyhetsportalen Altinget att beslutet innebär väldigt omfattande nedskärningar på områden som miljö, klimat och naturskydd.

Den landsomfattande nyckelbiotopsinventering, som inleddes tidigare i år, verkar vara ett särskilt rött skynke för Moderaterna.

Moderaternas vilja att driva sin egen budget ända in i kaklet uppmärksammades ganska sent. Deras ståndpunkter kring miljö, klimat och naturskydd är dock kända sedan länge. Redan förra året varnade ledande företrädare från Naturskyddsföreningen i Svenska Dagbladet för förslag om kraftiga besparingar på anslagen till biologisk mångfald. Moderaterna ville spara mest, tätt följda av SD, men även kristdemokrater, liberaler och centerpartister föreslog stora minskningar för naturskyddet.

På sidan 97 i sin budgetmotion skriver Moderaterna att de senaste fyra åren har präglats av en ineffektiv miljö- och klimatpolitik. Går vi vidare till Moderaternas motion (2018/19:2947) angående Allmän miljö- och naturvård framträder två skäl till de kraftiga nedskärningarna. Dels omprioriteringar med ökade satsningar på Östersjön, men även att den rödgröna regeringen har misskött skogspolitiken och skapat osäkerhet för skogsägarna. Den landsomfattande nyckelbiotopsinventering, som inleddes tidigare i år, verkar vara ett särskilt rött skynke för Moderaterna.

Fler måste berätta om vad svensk natur innebär för en av landsbygdens viktigaste framtidsnäringar. Foto: Staffan Widstrand

Äganderätt och konventionellt skogsbruk går med andra ord före biologisk mångfald när Moderaterna får bestämma. Inte särskilt förvånande för den som följer svensk politik och ingen ny moderat ståndpunkt. Det får mig att minnas Maciej Zarembas hyllade reportage ”Skogen vi ärvde” i Dagens Nyheter. I sin sista och femte del Skönheten och odjuren – så drivs människan ut ur skogen påstår han att det sköna saknar ombud och frågar sig varför vi måste hänvisa till rödlistade arter för att få lov att värna skogen? Det är en fängslande och ytterst tänkvärd text om de låsningar som naturvårdens ensidiga fokus på rödlistade arter skapar. Bland annat hänvisar Maciej Zaremba till Roger Olsson, tidigare redaktör för Sveriges Natur. ”Han ser det som ett misslyckande för miljörörelsen att den inte ser människan för de rödlistade arterna. Då blir det massaved – mot mesar.”

Det blev dock mest bara tyst – varken självrannsakan eller nyfikna samtal om alternativa vägar. Och nu står vi här med en moderat miljöbudget.

Det är en lika relevant och angelägen slutsats idag som våren 2012, då reportageserien i DN var i stort sett på alla naturvänners läppar. Jag läste alla delarna med stor behållning, men minns den sista delen särskilt väl. Äntligen en startpunkt för en konstruktiv dialog tänkte jag. Något vi kan ta avstamp från för att lyfta blicken, att tilltala fler och diskutera fler lämpliga verktyg. Det blev dock mest bara tyst – varken självrannsakan eller nyfikna samtal om alternativa vägar. Och nu står vi här med en moderat miljöbudget. Minus 2 000 miljoner kronor till naturvård och klimatarbete är givetvis något som främst Moderaterna och övriga borgerliga partier ska ställas till svars för. Men jag menar att även vi själva har ett ansvar. Varför blir det alltför ofta massaved mot mesar och varför plockar vi inte upp fler verktyg ur lådan?

Att svensk natur genererar 4 500 miljoner kronor i moms enbart från internationella besökare är ett budskap som fler borgerliga politiker lär lyssna på. Foto: Staffan Widstrand

På en punkt är jag inte överens med Maciej Zaremba. Det sköna har visst ett ombud. Något som kan överföras i termer, som även borgerliga kommunalråd på landsbygden lystrar till. Det är här som natur- och ekoturism kan göra skillnad. Som ett komplement som breddar arbetet med biologisk mångfald och tillför en ekonomisk dimension. Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) har visat att vacker och vild svensk natur redan idag drar in 4 500 miljoner i momsintäkter* till staten och då enbart från internationella besökare. Sedan tillkommer momsen från de svenskar som väljer att semestra på hemmaplan, istället för att resa utomlands. Och med 175 000 sysselsatta är turismen arbetsintensiv och genererar många fler miljarder i kommunalskatt, sociala avgifter och andra pålagor.

Det sköna har visst ett ombud. Något som kan överföras i termer, som även borgerliga kommunalråd på landsbygden lystrar till.

Nyckelbiotoper i all ära, men det finns fler användbara argument som betydligt fler politiker är mottagliga för. Fler naturvänner behöver få upp ögonen för att traktens natur- och ekoturismföretagare är naturvårdens partners. Turismen är en möjlighet som förstärker arbetet med rödlistor och biologisk mångfald och förankrar det i ett bredare politiskt fält. Därför måste fler av oss använda de ekonomiska argumenten för att stärka vårt ekologiska budskap.

Läs mer om arbetet med att skydda värdefull skog i inlägget
Att äta kakan och ha den kvar.

Dessutom är natur- och ekoturismen bara i sin linda. Utvecklingspotentialen på landsbygden är väldigt mycket större. Men det förutsätter att vi några gånger per år väljer att öppna plånboken när vi besöker ett naturskönt resmål. Att vi bokar boende på platsen, njuter av den lokala maten, kanske shoppar loss i traktens gårdsbutik och sätter guldkant på tillvaron med en guidad upplevelse eller aktivitet.
Helt enkelt ger det sköna och vackra ett ekonomiskt mervärde.

* Uppdaterad siffra för 2017.

Gör en vargsafari skillnad?

Kan vargen i Bergslagens skogar skapa mervärden för Sverige? Foto: Simon Green

Rovdjuren älskas, hatas och debatteras ofta i ett högt tonläge. Inte minst gäller det vargen, som dessutom blivit ett slagträ i konflikten mellan stad och land. De tre senaste åren har vargstammen minskat och tjuvjakten ökat. Därför blir det ingen licensjakt i vinter. Något som fått företrädare för jägarna att rasa.

I morgon torsdag börjar serien I rovdjurens spår på SVT. Anders Lundin reser runt i Sverige, Finland och Norge för att skildra rovdjur som varg, björn och järv. Att på plats möta rovdjur med hjälp av gömslen, lokala guider och forskare är något som fler av oss borde göra. Inte minst vi naturvänner som bryr oss och fascineras av vilda djur.

Marcus Eldh har ordnat vargsafaris i snart 15 år och hans internationellt erkända företag Wild Sweden är Sveriges ledande arrangör av vilda möten med älg, bäver, björn och varg.
Relationen med traktens människor är god. Några är visserligen fortfarande skeptiska till att man visar upp varg för betalande gäster, men flertalet är positivt nyfikna på guideföretagets verksamhet. Idag händer det ganska ofta att människor i området ringer och delar med sig av sina egna vargobservationer. Något som är guld värt, eftersom det krävs hundratals arbetstimmar för att ha koll på ett vargrevir. Samtidigt försöker Wild Sweden ge tillbaka en del av intäkterna till bygden i form av inköpta lokala matvaror, guider och så vidare.

Jag tror dessutom att respekten för oss rovdjursvänner ökar, när vi visar att vår passion för varg, järv och björn inte stannar vid insändare och inlägg på Facebook. Utan att det faktiskt är något som vi är villiga att öppna den egna plånboken för.

På de närmast fullbokade turerna följer varje sommar ett par hundra personer med ut i Bergslagens skogar. Safarins höjdpunkter är möte med forskare, en natt i tält i reviret och förhoppningsvis även ylande vargar. Marcus och hans guider försöker ge en nyanserad bild av vargen, även om fokus främst ligger på minnesvärda upplevelser i naturen istället för detaljerade beskrivningar av rivna får.

Hälften av Marcus gäster är välutbildade och resvana svenskar, som ofta lägger vargsafarin till en längre lista av möten med vilda djur runt om i världen. Drygt hundra svenska vargturister är inte att förakta, men innebär troligen att fler svenskar bokar en tigersafari. Det är lätt att leka med siffror, men borde inte vi som gillar rovdjur drömma om att årligen locka ut åtminstone tusen svenskar i Mellansveriges vargskogar. Ett antal som motsvarar mindre än en halv procent av Naturskyddsföreningens drygt 225 000 medlemmar.

Med tio gånger fler svenska vargturister skulle det finnas underlag för ytterligare en handfull professionella safariarrangörer. Om deras utbud utformas rätt ger det många vinster. Det skapas fler broar för dialog mellan städernas naturvänner och människorna på landsbygden. Dessutom kan fler safaris nyansera bilden av vargen. Från ett ensidigt fokus på rovdjur som problem, till insikter om vargen som resurs och tillgång. Både bokstavligen för en växande natur- och ekoturism, men även i mer generella termer som en omistlig pusselbit av svensk biologisk mångfald.

Ylande vargar är något som man minns länge. Foto: Marcus Westberg

Kanske skulle även en mer omfattande vargturism påverka debatten i riksdagen, som det senaste året nästan uteslutande har handlat om rivna får, rädda dagisbarn och förolyckade hundar. När miljöministern Karolina Skog förra året debatterade antalet vargar i Sverige nämndes inte vargen som affärsmöjlighet en enda gång. Kanske inte orimligt med tanke på vargturismens begränsade omfattning.

Därför gör en vargsafari skillnad. Ett besök som ökar din egen kunskap och förståelse, men även bidrar till att dämpa tonläget i dagens vargdebatt och lyfta fram möjligheterna runt vargen och andra rovdjur. Jag tror dessutom att respekten för oss rovdjursvänner ökar, när vi visar att vår passion för varg, järv och björn inte stannar vid insändare och inlägg på Facebook. Utan att det faktiskt är något som vi är villiga att öppna den egna plånboken för. På köpet berikas vi med minnen för livet när några vargar svarar i den mörka sensommarnatten någonstans i Bergslagen med ett utdraget yl mot en tindrande stjärnhimmel.

Att äta kakan och ha den kvar

Att äta kakan och ha den kvar
Borde inte natur- och ekoturism vara en affärsmöjlighet när nya naturreservat bildas? Foto: Staffan Widstrand

När Naturvårdsverket stolt berättar att Sverige får allt fler naturreservat, då invänder tunga företrädare för Sveriges skogsägare att dagens naturvårdspolitik har nått vägs ände. I Vilhelmina krävde nyligen närmare 600 personer stopp för fler naturreservat. Rimligen ett underbetyg för svensk naturvård. En infekterad skogsdebatt kretsar främst kring rödlistade arter, äganderätt och bioekonomins behov av mer råvaror. Bara i sällsynta fall nämns att skyddad natur är en möjlighet för naturturism, nya jobb och intäkter på landsbygden. Detta trots att turismens exportintäkter nu är ifatt landets dominerande exportmotor – skogsindustriprodukter.

I början av det här året fanns det drygt 4 700 reservat runt om i Sverige. Ökningen har varit särskilt hög de senaste åren. Sedan 2013 har det tillkommit över 800 reservat. Sammanlagt motsvarar de en landyta på mer än 185 000 hektar. Det är nästan lika mycket som vår näst största nationalpark Sarek.

Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

De senaste årens tillskott av skyddad natur borde i mina ögon vara en fantastisk möjlighet. Inte minst för mindre privata skogsägare med starka rötter i sin hembygd. Kanske inte alla, men åtminstone några markägare med intresse för natur, jakt och sportfiske borde ha haft goda möjligheter att göra sitt livs affär. Först ersätter staten intrånget när skogen inte längre får avverkas. Men i de flesta fall fortsätter markägaren att äga sin skog, och ofta påverkas varken jakt eller fiskevatten av det nya reservatet. Sedan adderar vi markägarens unika lokalkännedom och kanske även ett kulturellt kapital, i de fall man är tredje generationen eller mer på samma skogsfastighet. Sammantaget blir detta en utmärkt plattform för ett företag inom naturbaserad turism, som kan erbjuda boende, svamphelger, viltskådning, naturfoto, vandringspaket, jakt eller andra naturupplevelser.
Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog, och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

Därför tänker jag att naturturism som affärsmöjlighet borde vara ett utmärkt smörjmedel när nya naturreservat bildas. Och borde inte markägarnas företrädare välkomna en alternativ affärsverksamhet, när man fått ersättning för att inte bedriva den ursprungliga. Många av oss får aldrig en sådan möjlighet – att både äta kakan och ha den kvar.

Kanske har jag missat något väsentligt i det här resonemanget. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga varför detta alternativ i stort sett lyser med sin frånvaro?
Det ska jag försöka svara på i framtida blogginlägg.