Sveaskogs brutna löften om insyn

Är brutna löften en medveten taktik från Sveaskog? Foto: Staffan Widstrand

Strax innan midsommar avslöjade TV4 hur Sveaskog använder sålda skogar för att skönmåla sitt naturvårdsarbete. Dagen efter lovade Olof Johansson, skogspolitisk chef på Sveaskog, att de underlag som varje år lämnas till Skogsstyrelsen även skulle redovisas öppet. Drygt tre månader senare står det klart att Sveaskog inte står vid sitt ord. Underlagen fortsätter att vara hemliga. Det är inte första gången som bolaget bryter löften om ökad insyn i avsatta naturvårdsskogar. Än så länge har det dessutom varit ett vinnande koncept.

Landets tidigare statsminister skrev att öppenhet och transparens var vägledande för Sveaskog.

Hösten 2014 skrev Naturskyddsföreningen ett öppet brev till Sveaskogs styrelse om läget i våra statligt ägda skogar. Föreningen var orolig för att Sveaskogs brukande inte var hållbart. Ett tecken på det kunde vara en ökad avverkning av yngre skogar. Vidare slog man fast att det var av största vikt att Sveaskogs ”frivilliga avsättningarna lever upp till kriterier om långsiktighet, transparens och kvalitet.” I brevet framfördes även uppgifter om att bortåt 20 000 hektar naturvårdsskogar i norra Sverige hade eller kunde komma att omklassas till produktionsskogar.

Sveaskogs avverkningsplaner klassas som affärshemligheter. Foto: Privat

En vecka senare kom svaret från Sveaskogs dåvarande ordförande Göran Persson. Landets tidigare statsminister skrev att öppenhet och transparens var vägledande för Sveaskog. Därför lovade Göran Persson att skogsbolaget senare under hösten skulle börja publicera förändringar av innehavet i bolagets naturvårdsskogar. Däremot avvisades kraven på utförligare information om produktionsskogarnas ålder och planerade avverkningar de närmaste åren med hänvisning till affärshemligheter.

Men redan året efter var meningen försvunnen ur årsredovisningen.

I slutet av 2014 berättade Skogsaktuellt om den förbättrade insynen. Stefan Bleckert, Sveaskogs naturvårdschef, presenterade en funktion som möjliggör ”att man kan se var våra avsättningar finns och hur de förändrades under år 2013”. Framsteget noterades till och med i bolagets års- och hållbarhetsredovisning för 2014. På sidan elva står det att ”från och med 2014 redovisas förändringarna av naturvårdsskogarna från föregående år på Sveaskogs hemsida.” Men redan året efter var meningen försvunnen ur årsredovisningen. Och när jag själv tidigare i år letade efter den aktuella funktionen, insåg jag att den var borta.

Frivilligt avsatta skogar måste gå att följa över tid. Foto: Staffan Widstrand

Därför skrev jag till Sveaskogs presstjänst och frågade vad som har hänt. Om det stämde att funktionen var borta, så ville jag veta varför och när den försvann. Efter drygt en månad och lite tjat fick jag svar. Sveaskog förklarade att funktionen är borttagen, då bolaget inte längre storskaligt kvalitetssäkrar sina avsättningar, utan kvalitetssäkrar löpande i fält i samband med skogliga åtgärder. Vad det betyder i praktiken vet jag inte, men det låter inte bra.

En central mening i brevet var att Sveaskog inte höll sina löften.

I slutet av 2017 hade Naturskyddsföreningen på nytt tappat tålamodet med Sveaskog. Ett nytt öppet brev författades till skogsbolagets styrelse. Även den här gången handlade det om brist på öppenhet i naturvårdsarbetet. Närmare bestämt om hur landets 37 ekoparker förvaltades och varför gjorda naturvärdesbedömningar hemlighölls. En central mening i brevet var att Sveaskog inte höll sina löften. I två år hade bolagets företrädare lämnat tomma löften om att tillhandhålla underlag, som visade hur tidigare avsatta skogar omklassats till produktionsskogar med risk för avverkning. Något som tidningen Sveriges Natur uppmärksammade 2015.

Per-Olof Wedins löfte lyser med sin frånvaro. Foto: Sveaskog

Efter årsskiftet kom svaret från Sveaskogs förre vd Per-Olof Wedin. Han förklarade att naturvärdesbedömningar var ett dynamiskt arbetsmaterial som löpande förbättras och kvalitetsgranskas. Därför lämpar de sig inte för offentlig publicering på nätet. När det gäller insynen i hur landets ekoparker förvaltas, medgav Wedin att bolagets ekoparksplaner behövde kompletteras. Därför utlovades redan samma år uppdaterade sammanställningar för varje ekopark.

När media flåsar i nacken utlovas öppenhet och fakta på bordet.

Året efter, sommaren 2019, började jag själv granska Sveaskogs ekoparker. De senaste två åren har jag gjort otaliga besök på skogsbolagets webbsida, men aldrig sett röken av några uppdaterade sammanställningar. Tvärtom saknades i flera fall redan tidigare utlovade ekoparksplaner. Något som jag först påpekade i obesvarade mejl till Sveaskog. Efter en tid insåg jag att syrliga påminnelser på Twitter fungerade bättre. I början av det här året publicerades faktiskt de sista ekoparksplanerna. Bland annat planen för Rosfors ekopark nordväst om Piteå, som invigdes hösten 2004. Föreställ er att råvaran till skogsindustrin försenades i 15 år. Vilket ramaskri det skulle bli.

Skulle skogsindustrin acceptera förseningar på 15 år? Foto: Privat

Det är möjligt att Sveaskog kontrar med glömska, bristande rutiner eller något annat hittepå. Själv tror jag dock att mycket av detta är medveten taktik. När media flåsar i nacken utlovas öppenhet och fakta på bordet. Sedan väntar bolaget på att stormen bedarrar och andra frågor hamnar i fokus. De sista kritikerna tröttas ut med långbänkar eller nonchaleras helt enkelt.

Ett öppet brev till Sveaskogs styrelse vart tredje år är otillräckligt.

Och det verkar som taktiken fungerar. Flera tuffa granskningar i radioprogrammet Kaliber har runnit ut i sanden. Nu riskerar det senaste årets uppmärksamhet i Dagens Nyheter, TV4 och senast SVT gå samma öde till mötes. Därför måste den ideella naturvården ta sitt ansvar och fortsätta ett tålmodigt opinionsarbete, engagera sina medlemmar att samla nya fakta och vässa argumenten mot riksdag och regering. Ett öppet brev till Sveaskogs styrelse vart tredje år är otillräckligt.

FSC dras in i Sveaskogs bedrägeri

Sveaskogs fusk riskerar nu att smutsa ner FSC:s logotyp.

När Sveaskog inte längre kan förneka sitt naturvårdsbedrägeri, ändras berättelsen och bolaget medger att viktiga dokument är manipulerade med hjälp av andras skogar. Detta trots att den högsta ledningen bara två månader tidigare förnekat att så var fallet. Fusket handlar alltså inte bara om bolagets årsredovisningar. Nu vet vi att det dessutom trixas med viktiga underlag för Sveaskogs FSC-certifiering och ett klagomål är inlämnat. Situationen är nu så allvarlig att regeringen måste ta sitt ägaransvar för Sveaskog.

I flera år har skogsbolaget medvetet mörkat att redovisade naturvårdsarealer till FSC inkluderar skogar som ägs av andra.

Avslöjandet i TV4 hamnade mitt i sommarens regeringskris. Därför fick nyheten om ett utbrett naturvårdsbedrägeri begränsad spridning. I början av juli kommenterade ändå Sveaskog inslagen. Utan omsvep medgav plötsligt bolaget att sålda skogar, sedan flera år formella reservat i Naturvårdsverkets ägo, hade inkluderats i många av de ekologiska landskapsplaner som presenterades fyra år tidigare. ”De ekologiska landskapsplanerna togs fram 2016/2017 med syftet att för allmänheten visa hur de långsiktiga planerna och naturskyddet ser ut i de landskap där Sveaskog har ett stort markinnehav. Därför ingår också tidigare sålda reservat i kartorna.”

En handfull reservat på gränsen mellan Småland och Östergötland som Sveaskog räknar som sina.

Sveaskog försöker påskina att valet att inkludera sålda skogar i sina naturvårdsarealer ökar allmänhetens insyn i bolagets naturvårdsarbete. Sanningen är den rakt motsatta. I flera år har skogsbolaget medvetet mörkat att redovisade naturvårdsarealer till FSC inkluderar skogar som ägs av andra. Inte ett ord, inte en fotnot i landskapsplanerna om att delar av ”naturvårdsskogarna” inte tillhör Sveaskog. Däremot finns det explicita formuleringar på varje landskapsplans förstasida om att det redovisade innehavet är Sveaskogs. ”För varje ekologiskt landskap finns en ekologisk landskapsplan, där du bland annat kan läsa om vilka markslag som finns, vilka trädslag och åldersklasser som dominerar, och vilka typer av naturvårdsskogar och annan värdefull mark Sveaskogs markinnehav hyser.”

Nu väljer alltså Sveaskog att modifiera sin berättelse.

Enligt FSC:s standard ska större markägare planera utifrån ett landskapsekologiskt perspektiv och tillgängliggöra underlagen på sin hemsida. Syftet är bland annat att ge allmänhet och andra en inblick i hur skogsbolaget bedriver sitt naturvårdsarbete. Att då medvetet manipulera dessa planer och vilseleda utomstående, bör rimligen vara ett brott mot FSC:s standard. Sannolikt har Sveaskog även fört de två certifieringsbolag, som har granskat bolaget de senaste fem åren, bakom ljuset. Om inte, är FSC en aktiv del i en medveten manipulation av viktiga underlag. Så illa får det bara inte vara. Nyligen lämnade jag därför in ett klagomål till FSC om att Sveaskog under fyra år bedragit allmänheten med falska landskapsplaner. I min bilaga ställer jag även frågan om Sveaskog har manipulerat information för att nå upp till kravet på två procent äldre skogar.

Används manipulerade underlag för att uppnå FSC:s krav på äldre skogar? Foto: Staffan Widstrand

Nu väljer alltså Sveaskog att modifiera sin berättelse. Bland annat det svar som bolagets vd Per Matses gav till Dagens Nyheter, när tidningen i slutet av april frågade om sålda skogar inkluderades i bolagets naturvård:
”Det har olyckligtvis varit så att i en karttjänst på vår hemsida, så har en felaktighet funnits som rättats till – men i vår årsredovisning har vi bara vår egen skog och det är sådan skog som är föremål för revision, både av FSC och våra revisorer.”
Ett svar som uppenbarligen inte var sant, eftersom Sveaskog två månader senare medgav att andra skogar har använts för att öka arealen naturvårdsskogar i underlag till FSC.

Löftet till TV4, om att redovisa rapporten som årligen lämnas in till Skogsstyrelsen, är två månader senare inte uppfyllt.

På webbsidan där Sveaskogs ekologiska landskapsplaner presenteras, finns nu ett nytt stycke som förklarar att planerna inkluderar reservat som inte ligger på Sveaskogs mark. Dessutom har en tidigare skrivning om ”mark Sveaskog äger” ändrats till ”som finns i landskapet.” Ett subtilt sätt att i smyg och efterhand sopa igen spåren om hur dessa landskapsplaner presenterades för bara ett par månader sedan. För mig blir det tyvärr allt mer uppenbart att Sveaskog präglas av en kultur, där fundamentala begrepp som sanning och transparens har en helt annan innebörd än för folk i allmänhet.

Sveaskogs uppgift om 300 000 hektar naturvårdsskogar är omöjlig att kontrollera. Foto: Per Jiborn

Och trots alla bevis och medgivande, fortsätter Sveaskog att obstinat hävda att uppgivna naturvårdsarealer i bolagets årsredovisningar stämmer. I kommentaren från början av juli slår Sveaskog självsäkert fast att ”de arealer skyddad mark som redovisats till myndigheter och redovisats i vår års- och hållbarhetsredovisning är således korrekt.” Men några underlag eller bevis för detta påstående presenteras inte. Löftet till TV4, om att redovisa rapporten som årligen lämnas in till Skogsstyrelsen, är två månader senare inte uppfyllt. Istället ska vi utomstående bara blint tro på vad Sveriges största markägare säger. Ett maktfullkomligt eko från en svunnen tid, då stora delar av Sveaskogs skogar var en enväldig kungs egendom.

Sveaskogs ledning och styrelse saknar såväl förmåga som vilja att tvätta den smutsiga byk som vårens granskningar har blottat.

Det är svårt att förstå denna trotsiga attityd. Kanske finns det skäl för Sveaskogs ledning att fortsätta förneka fel i årsredovisningen. Bör detta omfattande naturvårdsbedrägeri även få rättsliga följder utifrån lagar om bokföringsbrott och trolöshet mot huvudman? Jag vet inte, men jag har bett miljö- och klimatministern Per Bolund att rådfråga regeringskansliets jurister. Straffet för grovt bokföringsbrott är fängelse i upp till sex år.

Hur länge tänker Per Bolund tiga om Sveaskogs naturvårdsbedrägeri? Foto: Miljöpartiet / Agnes Johanson

Detta är nu uppenbart en fråga för regeringen. Sveaskogs ledning och styrelse saknar såväl förmåga som vilja att tvätta den smutsiga byk som vårens granskningar har blottat. Därför måste regeringen omgående tillsätta en oberoende granskning, en sorts haverikommission kan man säga. Uppdraget ska gå till kunniga personer med hög integritet och stark lojalitet till sanningen. Först efter en sådan ordentlig, oberoende och extern genomlysning är det möjligt att veta hur omfattande Sveaskogs naturvårdsbedrägeri är. Och då om några rättsliga åtgärder måste vidtas.

TV4 avslöjar Sveaskogs fusk

Naturskyddsföreningen tycker att fusket är ytterst anmärkningsvärt.

Under våren har statliga Sveaskog varvat förnekanden med mer eller mindre osannolika bortförklaringar om hur bolagets frivilliga avsättningar räknas fram. I samverkan med TV4 Nyheterna kan jag nu avslöja att det inte stämmer att dubbelräkningen av sålda skogar upphörde 2010. Fusket har fortsatt, det bekräftas av tidigare anställda och är mer omfattande än vad som tidigare var känt.

Mot bakgrund av Sveaskogs alla förnekanden den senaste tiden var frågan märklig.

I mitt förra inlägg berättade jag hur Sveaskogs skogschef Fredrik Klang i mars 2019 medgav att även sålda skogar räknas in i bolagets naturvårdsarealer. Sveaskog bemötte avslöjandet med att påstå att deras egen skogschef var felinformerad. En vecka senare kommenterade bolaget även anklagelserna i en intervju på Natursidan. Där försäkrade Sveaskog att årsredovisningens siffra på 460 000 hektar bara består av egna skogar och att uppgiften kontrolleras av både certifieringen FSC och en oberoende hållbarhetskonsult. Samtidigt erkände Sveaskog att bolaget tidigare inkluderade sålda skogar i sin naturvård. Detta eftersom FSC:s standard fram till 2010 tillät ett märkligt upplägg, där även sålda skogar kunde räknas in i skogsbrukets frivilliga avsättningar. Men Sveaskogs dubbelräkning fortsatte även efter 2010.

Fusket med skogar som Sveaskog har sålt är omfattande. Foto: Per Jiborn

Nya underlag visar att skogschefens medgivande i mars 2019 var en del i en större kontext. Det var nämligen slutpunkten på en flera år lång följetong. Den kända startpunkten är en mejlväxling från slutet av 2017 där Örebros länsstyrelse vänder sig till Naturvårdsverket med en fråga. Mot bakgrund av Sveaskogs alla förnekanden den senaste tiden var frågan märklig. I dialogen med länsstyrelsen hade skogsbolaget nämligen hävdat att det fanns en överenskommelse med Naturvårdsverket, som tvingade Sveaskog att inkludera även sålda skogar i sina naturvårdsarealer. Verket svarade att det inte stämmer. Det finns inga ”beslut som reglerar vad som ska utgöra Sveaskogs frivilliga avsättningar. Det är i grunden ett internt beslut av Sveaskog och de själva definierar vad som ingår i detta.”

Ett av svaren är en lögn.

Trots svaret löpte frågan om sålda skogar som en röd tråd mellan de fyra möten som länsstyrelsen och skogsbolaget hade under 2018. I februari svarade Sveaskogs företrädare att de inte kände igen sig i svaret från Naturvårdsverket. Länsstyrelsen bad då skogsbolaget att utreda frågan och återkomma med ett formellt svar från Sveaskogs ledning. I april svarade bolaget att frågan hade diskuterats med naturvårdschefen Peter Bergman, som hänvisade till Sveaskogs tidigare skogsbruksledning. Samtidigt sade Sveaskog att frågan nu låg på koncernledningens bord och att tidigare beslut sannolikt skulle ändras. I september togs frågan upp igen. Sveaskog meddelade att ärendet inte var färdigbehandlat, men lovade att återkomma till länsstyrelsen så snart frågan var avgjord. I december påminde länsstyrelsen om att de ville ha ett svar. Än en gång lovade Sveaskog att ta upp detta med sin ledning och återkomma till länsstyrelsen med besked. Med andra ord, på mötet i mars 2019 besvarade Fredrik Klang en fråga som hade ältats i minst 15 månader.

Vilka skogar har fallit på grund av Sveaskogs fusk? Foto: Per Jiborn

Att då hävda att Sveaskogs skogschef och chefsjurist, som båda sitter i koncernledningen, kommer felinformerade till ett viktigt möte med länsstyrelsen och Naturvårdsverket är inte trovärdigt. Dessutom visar de nya underlagen att Sveaskogs naturvårdschef har lämnat olika svar på frågan. Nyligen försäkrade Peter Bergman på Natursidan att Sveaskog slutade räkna in sålda skogar 2010. Men när frågan ställdes 2018 blev svaret att arbetssättet hade tagits fram av bolagets tidigare skogsbruksledning. Ett av svaren är en lögn. Dessutom är den som skriver minnesanteckningar från mötet i april 2018, där svaret går att läsa, Sveaskogs dåvarande resultatområdeschef för Södra Bergslagen – Helene Bergström. Sedan hösten 2020 är hon chef för Svenska Skogsplantor och sitter i Sveaskogs koncernledning.

Och det är inget småfifflande i marginalen.

Nu träder även tidigare anställda fram i TV4 och bekräftar fusket. Dessutom finns det fler dokument, som visar att Sveaskog har räknat in sålda skogar i sin naturvård efter 2010. Och fusket är mer omfattande än vad som tidigare var känt. I maj 2017 presenterade Sveaskog sina nya utvecklade ekologiska landskapsplaner. Totalt rör det sig om 180 ekologiska landskap, varav 37 utgörs av Sveaskogs ekoparker. Landskapsplanerna är ett krav i FSC:s standard och används för att planera naturvården i bolagets skogsbruk.

Stora Härnön är bara ett exempel av över hundra. Foto: TV4

För TV4:s räkning har jag gått igenom 45 av dessa landskapsplaner från Götaland, Svealand och Norrland . Och granskningen blottlägger ett omfattande och systematiskt fusk. I dessa underlag identifieras drygt 310 naturreservat, som Sveaskog inkluderar i sin naturvård. Men av dessa reservat ägs mer än 125 av Naturvårdsverket. Mest utbrett är fusket i södra Sverige, där skogen växer snabbare och markpriset är högre. I Götaland ägs runt 75 procent av de identifierade reservaten och deras areal av Naturvårdsverket. Och det är inget småfifflande i marginalen. Tvärtom. Av landskapsplanen för Hjärtsjö-Ringamåla i Blekinge framgår att 65 procent av den uppgivna naturvårdsarealen inte ägs av Sveaskog. Planen för Kilsbergen i Närke visar att nästan hälften av reservaten tillhör Naturvårdsverket, vilket inte hindrar Sveaskog från att räkna in minst 500 hektar produktiv skogsmark i sin naturvård. Och i planen för Storberget i Västerbotten inkluderar Sveaskog flera hundra hektar skog, som ingår i Björnlandets nationalpark. Listan kan tyvärr göras mycket längre.

Det är nämligen vanskligt att jobba med dubbel bokföring.

Den totala omfattningen på fusket är ännu okänt. Den senaste granskningen stärker dock misstanken att det kan handla om runt 10 000 hektar, vilket även uppgifter från Sveaskog själv pekar på. Det är nämligen vanskligt att jobba med dubbel bokföring. Plötsligt blandas olika siffror ihop. Som exempelvis i höstas då Sveaskog premierades med utmärkelsen Svenska Greenwashpriset 2020, vilket fick skogsbolaget att försvara sig i årets tredje kvartalsrapport. Där försäkrade Sveaskog att man har ”avsatt drygt 460 000 hektar (motsvarande 670 000 fotbollsplaner) av företagets brukade skogsmark för naturvård.” Rapporten offentliggjordes den 26 oktober, men bara en vecka senare dök en annan siffra upp i Sveaskogs egen annons i Dagens Industri. Där anges bolagets naturvård till lika många fotbollsplaner, men antalet hektar är nu bara 450 000. En anmärkningsvärd skillnad på drygt 10 000 hektar. Var det ännu ett ”olyckligt misstag” eller var det en miss som gjorde att den rätta siffran publicerades? När det gäller Sveaskog är det inte lätt att veta.

Sveaskogs naturvård måste nu synas av oberoende experter. Foto: Per Jiborn

Och varför upptäcks inte dessa ”olyckliga misstag” när oberoende kontrollorgan granskar Sveaskog? Enligt FSC:s standard för skogsbruk i Sverige ska större markägare ta fram ekologiska landskapsplaner (6.8.1) och dessa ska finnas på företagets hemsida (7.5.1). Men varken revisionsbyrån Bureau Veritas eller Den Norske Veritas, som varje år har granskat Sveaskogs FSC-certifiering i omgångar efter 2010, har upptäckt att stora arealer av sålda skogar dubbelräknas. Märkligt eftersom fusket är omfattande och lätt att upptäcka. Efter förändringen av FSC:s standard 2010 fanns det dessutom goda skäl att kontrollera att dubbelräkningen inte fortsatte. Men de revisionsbyråer, som anlitas på uppdrag av Sveaskog, valde tydligen att titta åt ett annat håll. Och vem är den oberoende hållbarhetskonsult som kontrollerar siffrorna i årsredovisningen?
Frågorna är många, men svaren få.

Eller är det bara staten som fuskar?

Skogsbolagets kommentar till TV Nyheterna är ännu ett beklagande, som inte bringar klarhet i sakfrågan. Inte heller vill Sveaskog lämna ut siffrorna som rapporteras till Skogsstyrelsen. Om siffran på 460 000 hektar lämnas till myndigheten, som sammanställer statistiken för frivilliga avsättningar, är Sveaskogs andel hela 36 procent. Det kan inte stämma. Att Sveaskogs naturvårdarealer är insvepta i ett töcken av bortförklaringar och olyckliga misstag skadar skogsbolagets trovärdighet. Men det undergräver även förtroendet för hela skogsbrukets frivilliga avsättningar. Eller är det bara staten som fuskar?
Därför måste regeringen nu ta sitt ansvar som ägare och ingripa.

Berättade skogschefen sanningen?

Ett planerat reservat hindrar Sveaskog från att hugga. Foto: Staffan Widstrand

En hög chef på Sveaskog medgav att sålda skogar räknades in i naturvården. När bolaget konfronteras med uppgiften, blir svaret att chefen var felinformerad. I mars 2019 hölls ett möte mellan Sveaskog och Örebros länsstyrelse. Det speglade en allt tuffare dragkamp om skogen. Anteckningarna från mötet kastar även nytt ljus över tidigare avslöjanden om fusk i Hornsö ekopark och starka indicier på ett systematiskt trixande med naturvården. Men påståendet att skogsbrukschefen inte visste vad han talade om, är kanske det mest anmärkningsvärda. Är koncernledningen så illa informerad eller försöker ett statligt bolag undgå kritik genom att helt fräckt dra en vals?

Processer som uppenbarligen skapar friktion och resulterade i ett särskilt möte för två år sedan.

Skyddet av värdefulla skogar i Örebro län sticker inte ut. Drygt fyra procent enligt den senaste statistiken från SCB blir nästan 25 000 hektar formellt skyddad produktiv skogsmark och är representativt för södra Sverige. Länet är därmed långt ifrån nationellt satta miljömål och internationella åtaganden. Däremot är Örebro län ett av de viktigaste länen i södra Sverige för Sveaskog. Därför är det inte konstigt att det pågår flera reservatsärenden mellan länsstyrelsen och skogsbolaget. Processer som uppenbarligen skapar friktion och resulterade i ett särskilt möte för två år sedan.

Är alla medel tillåtna när dragkampen om skogsråvara hårdnar? Foto: Privat

Torsdagen den 7 mars 2019 träffas en handfull medarbetare vid naturskyddsenheten på länsstyrelsen i Örebro län och företrädare för Sveaskog. Skogsbolaget har mönstrat två chefer ur sin koncernledning, och dessutom deltar två handläggare från Naturvårdsverket och en högre chef från länsstyrelsen. Sveaskog har tagit initiativ till mötet, eftersom bildandet av nya reservat krockar med deras uppdrag att driva ett kommersiellt skogsbruk. När länsstyrelsen pekar ut skogar som möjliga reservat, blir det en ”blöt hand” över Sveaskogs skogsbruk står det i anteckningarna från mötet. Frågan har diskuterats länge och man hänvisar till fyra tidigare möten med syftet att komma ”överens om former för ett ökat driv i processerna från båda parter.”

När Sveaskog två år senare konfronteras med mötesanteckningarna blir svaret från deras presstjänst att Fredrik Klang är rätt citerad, men att han hade fel i sak.

Sveaskog tycker det tar för lång tid att bilda reservat och vill begränsa processen till ett år. Men inte heller Örebros länsstyrelse är helt tillfreds med samverkan. Myndigheten menar bland annat att Sveaskogs sätt att räkna naturvårdsarealer motverkar samarbetet. Därför ställs en fråga om hur Sveaskog räknar mark som avsatts till naturvård. Skogsbrukschefen Fredrik Klang svarar: ”Sveaskog tog ett internt beslut 2003 att all mark som avsatts för naturvård efter 2003 ska räknas in. Där ingår frivilliga avsättningar och alla reservatsbildningar, både där intrångsersättning betalats och där Sveaskog sålt marken. Sveaskog är medvetna om att denna beräkningsmetod är ifrågasatt, men till dess bolagets styrelse beslutat något annat kommer beräkningen att fortsätta att göras på det sättet.”

Räknar Sveaskog även in sålda skogar i sin naturvård? Foto: Staffan Widstrand

När Sveaskog två år senare konfronteras med mötesanteckningarna blir svaret från deras presstjänst att Fredrik Klang är rätt citerad, men att han hade fel i sak. Samtidigt uppger presstjänsten att Sveaskog tidigare räknade in sålda skogar i sin avsatta naturvårdsareal. I mejlsvaret läser jag att ”Sveaskog ändrade sitt sätt att beräkna avsatta arealer 2010 i samband med den revidering av FSC-reglerna som då gjordes.” Vi återkommer till det, men först en presentation av Sveaskogs två chefer på mötet.

Den bild som tar form av Fredrik Klang skaver därför en aning mot presstjänstens påstående om att han var felinformerad.

Fredrik Klang kan Sveaskog från grunden. Han började 2000, blev chef för marknadsområde Syd 2012 och tog då plats i koncernledningen. Sex år senare steg han i graderna och blev skogsbrukschef. Han är med andra ord väl etablerad i bolagets högsta ledning. I en intervju som skogsbrukschef beskriver han sig som en engagerad naturvårdare med rötter i Fältbiologerna och en person som vill ”rädda världen genom ett banbrytande och naturnära skogsbruk.” I en annan intervju i LandSkogsbruk från 2018 besvarar han frågor om bolagets naturvård och bemöter kritiken med att ”vi har inget att dölja.” I ett debattinlägg från samma år försäkrar han att Sveaskog tål att granskas och avfärdar kritiken om att höga avkastningskrav påverkar bolagets naturvårdsarbete. Den bild som tar form av Fredrik Klang skaver därför en aning mot presstjänstens påstående om att han var felinformerad. Tvärtom tyder mycket på att han är väl insatt i dessa frågor.

Viveka Beckeman har lämnat Sveaskog för Skogsindustrierna. Foto: Björn Leijon

På mötet deltar även Viveka Beckeman, chefsjurist och del av Sveaskogs koncernledning sedan 2013. Hon är en rutinerad jurist med lång erfarenhet av affärsjuridik. Naturvård är kanske inte hennes främsta kompetens. Det är däremot juridiska spörsmål om avtal och äganderätt. Viveka Beckeman stod bakom stämningen av fyra biltestföretag, när de använde isarna på Sveaskogs sjöar utanför Arjeplog. Biltester som inte påverkade skogsbruket, men som handlade om principen om hur annans mark får nyttjas.
– Ska man som markägare behöva tåla att någon annan tar din mark i anspråk, utan att du får ta betalt, så omkullkastas hela principen om äganderätt, förklarade Viveka Beckeman då i maj 2016.

Jo, rimligen borde en klocka ha ringt för en jurist med en strikt syn på äganderätten, men det gjorde det inte.

Här syns en parallell till Fredrik Klangs medgivande om att andras skogar används av Sveaskog för att öka på bolagets naturvårdsarealer. Alltså att ett företag drar fördelar av något som ägs av någon annan. Men till skillnad från tvisten om biltester på vinterisar där allemansrätten åberopades, finns i fallet med Sveaskogs naturvårdsarealer ingen så kallad sedvanerätt att falla tillbaka på. Borde inte Viveka Beckeman ha reagerat redan på mötet? Jo, rimligen borde en klocka ha ringt för en jurist med en strikt syn på äganderätten, men det gjorde det inte. Inte heller ville hon ändra något när hon drygt en vecka senare ombads kommentera minnesanteckningarna. Hennes svar från den 19 mars lyder ”vi tycker det ser bra ut och har inga synpunkter.”

Sveaskog stämde biltestföretagen när de använde vinterisen. Foto: Volvo Car

Två år senare väljer alltså Sveaskog att förödmjuka sin skogsbrukschef och påstå att han var felinformerad. Eftersom Viveka Beckeman inte längre är Sveaskogs chefjurist utan ny vd på Skogsindustrierna sedan i höstas, ber jag henne själv kommentera den ifrågasatta metoden. Jag gör det av två skäl. Dels vill jag veta hur hon hanterade detta som tidigare chefsjurist på Sveaskog, men frågan är också intressant i hennes nya roll som skogsbranschens främsta företrädare.

Men Sveaskog vill inte svara på fler frågor.

Viveka Beckeman vill inte uttala sig om mötet med Örebros länsstyrelse i mars 2019. Istället hänvisar hon till Sveaskog. Samma svar ger revisorn, som undertecknat revisionsberättelsen i Sveaskogs års- och hållbarhetsredovisning för 2019. Frågan till Hans Warén på Deloitte AB gäller om han kände till att andras skogar inkluderades i bolagets naturvårdsarealer, enligt den förklaring som skogsbrukschefen Fredrik Klang gav i mars 2019. En personlig fråga, om vad just han som revisor visste. Men Hans Warén bollar vidare till Sveaskogs presstjänst, som väljer att tiga.

Har revisorn kontrollerat alla siffror i årsredovisningen? Bild: Sveaskog

Sveaskogs version av ovanstående är alltså att Fredrik Klang inte visste vad han pratade om. Däremot har skogsbolaget åren innan 2010 räknat in sålda skogar i sina naturvårdsarealer. Att Sveaskog då valde att ändra sitt sätt att beräkna avsatta arealer berodde på den nya skogsbruksstandard som FSC lanserade 2010. Jag ställer ett antal följdfrågor till bolaget om hur många hektar sålda skogar som inkluderades i naturvårdsarealen åren innan 2010, hur länge detta sätt att räkna pågick och om bolagets styrelse var informerad. Men Sveaskog vill inte svara på fler frågor.

Bolagets ordförande 2010 var en viss Göran Persson.

Kanske borde jag kontakta någon i dåvarande styrelse.
Bolagets ordförande 2010 var en viss Göran Persson.
Jag får en känsla av att den här historien inte är slut riktigt än.

Misstag eller systematiskt fusk?

Avslöjandet i Björnlandets nationalpark resulterade i ett datafel. Foto: Emma Johansson

Statliga Sveaskog slog på trumman 2008. I sin årsredovisning skrev bolaget att 300 000 hektar skyddad produktiv skog var den största satsningen någonsin nedan fjällskogsgränsen. Urvalet av naturvårdsskogar hade skett i samråd med myndigheter, forskare och ideella organisationer. Tio år senare försökte jag förstå ett annat av bolagets begrepp – ekoparker. Jag såg en potential för turism och naturvård på landskapsnivå. När jag senare på allvar ville greppa storleken på Hornsö ekopark, snavade jag över märkligheter. Det tog mig ett år att begripa hur Sveaskog hade räknat. För en månad sedan visade jag att det inkluderade falsk matematik. I skymundan försökte skogsbolaget sedan korrigera felet, vilket facktidningen Aktuell Hållbarhet uppmärksammade. Men var det ett olyckligt misstag eller en del av ett större systematiskt fusk? Låt oss ta det från början.

Samtidigt har Naturvårdsverket från 2005 till idag köpt särskilt värdefulla skogar av Sveaskog för 1 581 miljoner kronor.

Våren 2002 antog styrelsen för Sveaskog en hyllad miljöpolicy. Hela 20 procent av den produktiva skogsmarken skulle skyddas. Mycket handlar visserligen om svårbedömd hänsyn vid avverkningar, men merparten är ändå tusentals skyddade skogar i olika storlekar runt om i Sverige. Sedan 2012 har Sveaskog i sina årsredovisningar angett att arealen skyddad skog i form av naturvårdskogar, ekoparker och naturvård i fjällskogar ska uppgå till minst 460 000 hektar. Under flera år faktiskt något mer – 480 000 hektar.

Går det att lita på siffrorna i Sveaskogs årsredovisningar? Bild: Sveaskog

Samtidigt har Naturvårdsverket från 2005 till idag köpt särskilt värdefulla skogar av Sveaskog för 1 581 miljoner kronor. Hur mycket produktiv skogsmark det blir, är svårt att räkna ut. Det beror på var i Sverige och skogarnas virkesförråd, men flera tiotusentals hektar med höga naturvärden lär det handla om.

Bidrog denna målkonflikt till en nytolkning av äganderätten i Sveaskogs högsta ledning?

Försäljningarna har skett till marknadsmässiga priser, och har därmed bidragit till Sveaskogs vinst. Samtidigt har landets största leverantör av skogsråvara ett annat överordnat mål. Säkra leveranser av massaved och sågtimmer till industrin. När flera tusentals hektar sålda naturvårdsskogar ska ersättas med nya avsättningar uppstår en målkonflikt. Det ska ju vara skog med höga naturvärde som avsätts, vilket ofta betyder avverkningsmogen skog. Det är sedan länge en bristvara på Sveaskogs marker.

Leverans av skogsråvara är Sveaskogs överordnade mål och syfte. Foto: Privat

Bidrog denna målkonflikt till en nytolkning av äganderätten i Sveaskogs högsta ledning? Tillsammans med föregångarna Domänverket och AssiDomän hade ju bolaget under årtionden skapat skogar med höga naturvärden. Tack vare försäljningen till Naturvårdsverket hade skogarna fått ett än starkare skydd. Det blev kanske grunden för ett upplägg där det ansågs rimligt att fortsätta att räkna in dessa sålda skogar i bolagets naturvårdsarealer. Ett fiffigt sätt att både äta kakan och ha den kvar.

När Aktuell Hållbarhet nyligen avslöjade Sveaskog med naturvårdsskogar i en nationalpark, svarade skogsbolaget att de hade upptäckt ”ett tekniskt fel…”

För en tid sedan undersökte jag antagandet med hjälp av olika digitala kartor. Det blev träff nästan på en gång. Under en helg kunde jag dokumentera 24 exempel i södra Sverige upp till Dalälven. En sammanfattning visar att mest och flest naturvårdsskogar på annans mark fanns i Örebro län, men även i Västra Götaland, Östergötland och i ytterligare fem län. Totalt summerade jag drygt 3 500 hektar produktiv skogsmark. Men det är en osäker siffra. Det kan vara mer, om jag inte hittade allt. Men det kan också vara mindre, om Sveaskog inte har räknat med all produktiv skogsmark i de aktuella reservaten. Hur det ser ut i norra Sverige vet jag inte. Tiden räckte inte. Däremot ligger merparten av Sveaskogs skogar, kanske mer än 80 procent, norr om Dalälven. Då är det rimligt att anta att minst lika mycket till eller mer tillkommer. En trolig gissning på skogar på annans mark, som Sveaskog räknar in i sina naturvårdsarealer, kan alltså ligga på mellan 7 000 och 15 000 hektar.

Hundratals hektar av Sveaskogs naturvårdsskogar fanns i Björnlandets nationalpark. Bild: Sveaskog

Ett exempel norr om Dalälven är känt. Ett par hundra hektar i Björnlandets nationalpark, där Naturvårdsverket åtminstone ägt marken sedan 1991. När Aktuell Hållbarhet nyligen avslöjade Sveaskog med naturvårdsskogar i en nationalpark, svarade skogsbolaget att de hade upptäckt ”ett tekniskt fel som gör att vår kartfunktion för tillfället felaktigt visar enstaka reservat, som är avyttrade till andra markägare, som ’våra’ naturvårdsskogar”. Skogsbolaget tvår sina händer och tar skydd bakom ett tekniskt fel. Tre veckor senare ligger felmeddelandet kvar.

Fusket med att inkludera andras skogar i Hornsö ekopark var omfattande, medvetet och pågick i minst 13 år.

Därmed punkteras även detta avslöjande. Sveaskog lär svara att även dessa exempel beror på fel i programkoden. Och i Aktuell Hållbarhet har bolagets naturvårdschef Peter Bergman bedyrat att felet inte påverkar rapporteringen till myndigheterna.
– När vi sammanställer och rapporterar våra totala avsättningar till olika myndigheter räknar vi enbart samman arealer som vi äger. Kartfunktionen på hemsidan är enbart till för att visualisera vårt innehav, och ligger inte till grund för hur vi sammanställer eller rapporterar våra avsättningar till aktuella myndigheter.
När Aktuell Hållbarhet en vecka senare ställer följdfrågor om rapporterna till Skogsstyrelsen svarar Sveaskog att de inte lämnar ut några underlag och avböjer fler frågor.

Skogarna runt Allgunnen såldes, men räknades ändå in i Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Låt mig summera. Fusket med att inkludera andras skogar i Hornsö ekopark var omfattande, medvetet och pågick i minst 13 år. Bevis i form av ekoparksplaner, informationstavlor och andra underlag är odiskutabla. Därför försökte Sveaskog justera det hela i tysthet. Nu vill statens skogsbolag att vi ska tro att övriga naturvårdsskogar på annans mark upptäckta i deras eget kartverktyg beror på ett tekniskt fel. Däremot vill inte Sveaskog redovisa vilka siffror man lämnar till Skogsstyrelsen. Jag är nog inte ensam om att tycka att förtroendet för Sveaskog har fått sig en knäck.

Flyr man sitt ansvar måste myndigheter axla sitt.

Den här är inget kiv om siffror och hektar. Det handlar om hur mycket skog Sveaskog har lovat att skydda. Just nu rasar en strid om värdefulla hänglavsskogar för ett antal samebyar. Kanske försvinner den konflikten, om Sveaskog tvingas redovisa hur de räknar. Om tidigare sålda skogar bokförs i Sveaskogs egna frivilliga avsättningar, ska kanske 10 000 hektar till skyddas enligt bolagets egna löften.

Hur många hektar sålda skogar räknar Sveaskog som sina? Foto: Staffan Widstrand

Men om detta vill inte Sveaskog prata.
Därmed riskerar det statliga bolaget grunden för hela det svenska skogsbruket – frihet under ansvar. Flyr man sitt ansvar måste myndigheter axla sitt.
Där är vi nu.

Kan Sveaskog inte skilja på ditt och mitt?

Sveaskogs naturvårdsarealer känner inga gränser. Foto: Per Jiborn

Nyligen påstod jag att statliga Sveaskog inkluderar andras skogar i sina naturvårdsarealer. Mer specifikt handlar det om gränserna för Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är en allvarlig anklagelse, som naturligtvis ska beläggas med fakta. Tyvärr fick det inte plats i mitt debattsvar i småländska Barometern. Därför kommer här en bakgrund till detta märkliga ärende.

Slutsatsen kan bara bli en.

Utgångspunkten är att Sveaskog under lång tid och i olika sammanhang har påstått att Allgunnens naturreservat ingår i Hornsö ekopark. Men i en ekopark måste all skog ägas av Sveaskog. Därför måste vi först reda ut vem som äger skogarna runt sjön Allgunnen.

Ljusgrönt ägs av Naturvårdsverket och olivgrönt av Sveaskog. Skärmdump från Skyddad natur

Karttjänsten Skyddad natur visar att i stort sett hela reservatet ägs av Naturvårdsverket. Sveaskog äger ingenting. Allgunnens naturreservat bildades i april 2003 och omfattar totalt 2 344 hektar. Det är ett av Kalmar läns största och hyser en ansenlig mängd produktiv skogsmark, närmare bestämt 1 123 hektar. Ett registerutdrag från Lantmäteriet bekräftar att reservatets två största fastigheter (Skurebo 3:7 och Uddevallshyltan 1:19) tillhör Naturvårdsverket. Så har varit fallet åtminstone sedan juni 2004. Det vill säga drygt tre månader innan Hornsö ekopark invigdes den 8 oktober samma år. En granskning av de fastigheter som omnämns i ekoparksavtalet mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen, upprättat sommaren 2008, verifierar att Allgunnens reservat inte ingår i ekoparken. Och Sveaskogs egen karttjänst ger samma svar. Zooma in området och klicka i rutan för ekoparker. De gränser som visas stämmer med ovan nämnda källor. Slutsatsen kan bara bli en. Skogarna i Allgunnens naturreservat ägs av Naturvårdsverket sedan sommaren 2004. Delar har dessutom varit i myndighetens ägo ännu längre.

Det verkar som att Sveaskog fortsätter att räkna in skogar, som bolaget inte längre äger.

Stanna kvar på Sveaskogs karttjänst. Till vänster finns en ruta för naturvårdsskogar. När den markeras, inträffar något konstigt. Skogarna runt Allgunnen dyker upp i Sveaskogs karttjänst. Det verkar som att Sveaskog fortsätter att räkna in skogar, som bolaget inte längre äger. Och det är ingen bugg. På informationsskyltar ute i ekoparken, dras gränserna så att det mesta av Allgunnens naturreservat hamnar i ekoparken. Samma kartbild går som en röd tråd genom hela ekoparksplanen från april 2008.

Mörkrött betyder naturvård orört. Det mesta runt sjön Allgunnen tillhör alltså någon annan. Ur Sveaskogs ekoparksplan.

Men kan det handla om ett olyckligt misstag? Stora delar av Allgunnens skogar tillhörde ju Sveaskog fram till strax innan invigningen. Kanske glömde någon att dessa skogar hade sålts till Naturvårdsverket och sedan har felet aldrig rättats till. Knappast, för jag är inte den förste som har frågat om gränserna för Hornsö ekopark.

Eller är det toppen på ett isberg av omfattande och systematiskt fusk?

Frågan diskuterades bland annat på det årliga förvaltningsmöte som hölls mellan Sveaskog, Skogsstyrelsens distrikt i Kalmar och Kalmars länsstyrelse i november 2019. Av Sveaskogs egna mötesanteckningar framgår att ”även frågan om huruvida Allgunnens naturreservat ska räknas med eller inte i ekoparken har varit ett diskussionsämne. I dagslägen utreds det sistnämnda på nationell nivå.” Det vill säga ansvaret för detta ska sökas på huvudkontoret i Stockholm. På samma möte presenterades ett utkast till en så kallad förvaltningsplan för Hornsö ekopark. I det interna arbetsdokumentet går det att läsa följande på sidan 8. ”Dessutom räknas 894 ha produktiv skogsmark i Allgunnens naturreservat in i ekoparken (se ekoparksplanen).” Detta är inte ett olyckligt misstag. Sveaskog vet att dessa skogar sedan 17 år tillbaka tillhör någon annan, men insisterar ändå på att dessa naturvårdsskogar ska ingå i Hornsö ekopark.

Även på informationstavlor ute i ekoparken inkluderas andras skogar i ekoparken. Foto: Per Jiborn från sommaren 2020

Detta väcker en rad frågor.
Är Hornsö ekopark ett enstaka undantag?
Eller är det toppen på ett isberg av omfattande och systematiskt fusk?
Vem på Sveaskog är i så fall ansvarig för detta?
Känner bolagets styrelse till upplägget?
Vad vet myndigheterna och har de reagerat?

Och här snubblar vi över ännu en pikant detalj.

Grunden för landets 37 ekoparker är ett avtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen. Och här snubblar vi över ännu en pikant detalj. Sedan 2016 leds Skogsstyrelsen av Herman Sundqvist, som under många år var skogschef på Sveaskog. Den positionen hade han bland annat 2008. Det vill säga det år då avtal och ekoparksplan blev till. Därför kan det inte uteslutas att Herman Sundqvist är bekant med upplägget. Faktum är att det är ganska sannolikt att han känner till att annans mark inkluderas i Hornsö ekopark. Idag leder han den myndighet som har störst insyn i hur Sveaskog bedriver naturvård på drygt 460 000 hektar produktiv skogsmark.

Innebär skyddade skogar på annans mark att Sveaskog kan avverka mer i sina egna skogar? Bild: Per Jiborn

Men viktigast är att få klarhet i om detta har påverkat vårt naturskydd. Har de 894 hektaren produktiv skogsmark i Allgunnens naturreservat räknats mer än en gång? Först en gång i vårt formella naturskydd. Sedan en gång till när Sveaskog redovisar sina frivilliga avsättningar till Skogsstyrelsen? Den frågan kan inte besvaras. Bolaget presenterar bara övergripande siffror om ekoparker, naturvårdsskogar och hänsyn i produktionsskogarna på sin webbplats. Uppgifterna till Skogsstyrelsen är belagda med sekretess och hemliga för oss andra.

Men upplägget i Hornsö ekopark kan tyda på att kvoten delvis är fylld med skogar som Sveaskog inte längre äger.

En annan möjlighet är att detta trixande mest handlar om interna mål och löften. Sveaskog har ju lovat att skydda 20 procent av bolagets produktiva skogar. Mer än en gång har jag hört företrädare för Sveaskog förklara att bolaget inte kan skydda mer. Kvoten är fylld. Ska något mer skyddas, måste något annat plockas bort. Men upplägget i Hornsö ekopark kan tyda på att kvoten delvis är fylld med skogar som Sveaskog inte längre äger. Det förändrar i så fall saken. Är det så att 894 hektar skog med höga naturvärden har avverkats av Sveaskog någon annanstans i södra Sverige de senaste 15 åren? Och har detta blivit möjligt för att det trixas med gränserna för Hornsö ekopark?
Den frågan vill jag ha ett svar på.

Frivilligt skogsskydd kräver öppenhet

Hur skyddad är en frivilligt avsatt skog? Foto: Staffan Widstrand

Det är något som skaver kring skogsbrukets frivilliga avsättningar. Frivilligt betyder ju av fri vilja, självmant och utan tvång. Något man gör med lust och stolt berättar för andra om. Men trots att avsättningar omfattar stora arealer, är grunden för två certifieringar, ger skogsägarna högre intäkter och öppnar upp för andra verksamheter, är begreppet omgärdat av ett grönt töcken. En begränsad insyn har skadat anseendet.

För en skogsägare, som frivilligt skyddar en skog, kan också häva skyddet.

Enligt den senaste officiella statistiken uppgick de frivilliga avsättningarna till 1 254 800 hektar produktiv skog. Det vill säga marker där skogen växer med minst en kubikmeter per hektar och år. Till skillnad från myrar och hällmarker där träden växer för långsamt för skogsbruk. Det betyder att frivilliga avsättningar skyddar nästan lika mycket produktiv skog som alla nationalparker, reservat och andra formellt skyddade områden gör tillsammans. Enligt SCB är idag sex procent av landets produktiva skogsmark formellt skyddad. Till det tillkommer fem procent som är frivilliga avsättningarna. Det innebär att frivilligt skogsskydd borde kunna spela en viktig roll för naturskydd, friluftsliv, turism och mångbruk av skogen. Det förutsätter dock att rätt skogar skyddas över tid. Eller som BirdLife formulerade uppgiften i höstas frivilliga avsättningar måste vara långsiktiga.”

Skogsstyrelsen ansvarar för det frivilliga skogsskyddet.

Och här är frivilligheten ett tveeggat verktyg. För en skogsägare, som frivilligt skyddar en skog, kan också häva skyddet. Det är möjligt att avsätta en 40-årig tallskog och sedan byta ut den mot en yngre skog 50 år senare. Därmed inte sagt att alla, inte ens de flesta, tänker göra på det viset. Problemen dyker främst upp vid generationsskiften eller när skogen säljs. 2012 berättade P4 Jämtland om att en ny ägare ville hugga träd som tidigare var frivilligt skyddad. Ett färskare exempel är Sveaskogs försäljning av den tidigare kronoparken Hålt utanför Stenungsund i Bohuslän.

Och 2014, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering, tog avverkningarna ett skutt uppåt.

Om frivilliga avsättningar ska vara en central pusselbit i vårt naturskydd, vore det rimligt att just Sveaskog visar vägen. Inte bara för att Sveaskog är landets största skogsägare, utan kanske främst för att det är ett statligt bolag. Och Sveaskog gick före, i vart fall till en början.

Sveaskog lovade dubbelt så mycket skyddad skog 2002. Foto: Staffan Widstrand

Den 27 april 2002 skrev Dagens Nyheter om Sveaskogs beslut att skydda 20 procent av skogen. Rubriken Arealen skyddad skog fördubblas var hoppfull och bolagets dåvarande naturvårdschef Stefan Bleckert berättade att:
– Det innebär givetvis minskade avverkningar och i förlängningen minskade intäkter. Men samtidigt gör vi en vinst. Vi bevarar biologisk mångfald och vi tar vårt ansvar för naturvården.
En bra summering av innebörden i frivilliga avsättningar. Och avverkningarna minskade faktiskt enligt företagets årsredovisningar. Åtminstone efter stormen Gudrun 2005 och låg sedan avsevärt lägre under nästan hela regeringen Reinfeldts tid vid makten. Men trenden var att virkesuttaget sakta ökade för varje år. Och 2014, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering, tog avverkningarna ett skutt uppåt. Under Löfvens första mandatperiod var uttaget av skogsråvara tillbaka på 6,5 miljoner kubikmeter per år.

Vad var det för magiskt reptrick som Sveaskog hade utvecklat?

Avverkningar minskade alltså inte. De ökade, eftersom Sveaskog tolv år senare hade minskat sitt innehav av produktiv skogsmark med över 300 000 hektar. Bedriften presenterades i en extra grön årsredovisning för 2014, där ordet hållbar i olika former förekommer mer än hundra gånger. Vad var det för magiskt reptrick som Sveaskog hade utvecklat? Det är klart att man blir nyfiken.

Vilken betydelse har Sveaskogs ökade virkesuttag från 2014 haft? Foto: Per Jiborn

Men att få svar från Sveaskog är en utmaning. Jag har misslyckats flera gånger. Så därför söker jag svaren i deras finansiella rapporter och på Sveaskogs egen webbsida. Jag finner då att en stor del av bolagets naturvård består av hänsyn i produktionsskogar. Det vill säga kvarlämnade frötallar, kantzoner, högstubbar och död ved. Deras naturvårdsarealer kan summeras på följande vis. Landets 37 ekoparker bidrar med ungefär 110 000 hektar skyddad skog. Naturvård i fjällskogar tillför ytterligare 50 000 hektar. Det centrala begreppet är naturvårdsskogar, som omfattar totalt 300 000 hektar produktiv skogsmark. I redovisningen för 2009 beskrivs detta som ”den största enskilda naturvårdssatsningen hittills i Sverige, nedanför fjällskogsgränsen. Urvalet har skett i samråd med myndigheter, forskare och ideella organisationer.” Betryggande kan tyckas. Det är bara det att Sveaskog prisades med Svenska Greenwashpriset 2020 i höstas, så jag väljer att gräva vidare.

Skogsstyrelsen svarar snabbt. Allt omfattas av sekretess och myndigheten svarar inte på någon fråga.

Sveaskog gillade inte priset från Jordens Vänner. Utmärkelsen var tydligen orättvis och i deras rapport för tredje kvartalet 2020 svarar bolaget att ”Sveaskog, som avsatt drygt 460 000 hektar (motsvarande 670 000 fotbollsplaner) av företagets brukade skogsmark för naturvård är av helt annan uppfattning än Jordens Vänner.” Med den siffran vänder jag mig till Skogsstyrelsen. Sedan en tid levererar nämligen Sveaskog årliga underlag om sina frivilliga avsättningar till myndigheten. Jag vill veta mer om vad som döljs bakom siffrorna, vilken status de skyddade skogarna har, hur länge skyddet gäller, hur mycket som är skyddat i olika skogsregioner och så vidare. Skogsstyrelsen svarar snabbt. Allt omfattas av sekretess och myndigheten svarar inte på någon fråga. Jag hänvisas istället till karttjänsten Skyddad skog, som sköts av branschorganet Skogsindustrierna.

Den som vill veta mer hänvisas till en karta med områden i olika färger.

Här presenteras frivilligt skogsskydd från sex av landets största skogsägare. På en karta redovisar bolagen sina nyckelbiotoper och avsättningar. Plötsligt är jag i andra änden, där varje enskilt bestånd är ett litet färgat område på en karta. Däremot saknas arealer och möjlighet att summera detaljerna. En sådan karta är bra för den som vill granska ett särskilt område, men värdelös när du söker överblick. Jag känner igen konceptet från Sveaskogs ekoparker. Där redovisas skyddet i tabeller över flera sidor. Ofta runt 500 bestånd, ibland flera tusen, men utan möjlighet att summera eller greppa helheten. Konceptet verkar vara utformat för att den som vill veta mer ska ge upp eller gå vilse bland alla detaljer.

Det skulle minska misstron, stärka dialogen mellan skogsbruk och ideell naturvård, och inte minst minska polarisering i skogsdebatten.

I höstas presenterade Skogsstyrelsen ett förslag om hur skogsbrukets frivilliga avsättningar kan redovisas tydligare. Rapporten slår fast att ”transparensen kring avsättningarna behöver öka och kunskapen om deras varaktighet och kvalitet bli bättre.” Låter klokt, men förslaget bygger på fortsatt så kallad statistiksekretess. Det innebär att uppgifter inte får hamna utanför Skogsstyrelsen. Därmed begränsas också insynen och tvivlet lär fortsätta att gro bland de som inte får svar på sina frågor.

Mer öppenhet borde kunna bidra till en bättre skogsdebatt. Foto: Staffan Widstrand

Jag vill gärna tro att Sveaskog är stolta över sitt naturvårdsarbete.
Varför då inte var öppen mot sina ägare, svenska folket, om allt bra som görs i gemensamt ägda skogar. Låt Sveaskog bli ett föredöme när det gäller naturvårdsinformation. Enkelt, begripligt och uppföljbart över tid. Det skulle minska misstron, stärka dialogen mellan skogsbruk och ideell naturvård, och inte minst minska polarisering i skogsdebatten.
För det är väl ändå inte så, att det bakom Sveaskogs gröna dunster faktiskt finns något som inte tål att synas i sömmarna…?

Nationalpark en chans för Hudiksvall

En nationalpark på Hornslandet kan bidra till en levande landsbygd. Foto Ola Jennersten

Tallskogen var snitslad för avverkning. Visserligen ligger det 125 år gamla beståndet i en ekopark, men är klassat som produktionsskog. Fältbesöket från Skogsstyrelsen visade även att Sveaskogs löfte om förstärkt hänsyn var uppfyllt. Ändå vädjade handläggaren om att de tio hektaren borde klassas om till naturvårdande skötsel. Sveaskogs svar var lika bistert som det grådaskiga decembervädret. Råvara ska levereras till skogsindustrin och det löftet går först. Detta trots Sveaskogs upprepade försäkran om att i en ekopark ska ekologi gå före ekonomi. I de flesta fall hade detta slutat med ännu ett hygge i en av våra 37 ekoparker. Men den här gången tog historien en annan vändning.

Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri.

Fältbesöket i Hornslandets ekopark i norra Hälsingland gjordes den 3 december tre dagar efter att Skogsutredningen presenterade sitt slutbetänkande. Bland utredningens många förslag fanns ett om att ombilda ekoparker till framtida nationalparker. Hornslandets ekopark är en av fyra. De tre andra är Böda på norra Öland, Hornsö i östra Småland och Halle- och Hunneberg söder om Vänern. När avverkningshotet på Hornslandet blev känt, tog motståndet raskt form. Lokala naturvänner besökte skogen och ännu fler naturvärden identifierades. Den lokala kretsen och Naturskyddsföreningens länsförbund formulerade snabbt ett uttalande, som spreds vidare av andra. Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri. Rubriken Sveaskog kritiseras för att vilja avverka i nationalpark blev till och med för mycket för ett hårdhudat statligt skogsbolag. Sveaskog pausade avverkningen.

Sveriges äldsta tall och andra mäktiga träd har sitt hem på Hornslandet. Foto Ola Jennersten

Det ger oss en chans att diskutera Skogsutredningens förslag. Inte minst för Hudiksvalls kommun, som i snart två sekel har utvecklats i nära samverkan med skogsindustrin. Strax söder om centralorten ligger Iggesund med ett modernt kartongbruk och ett stort sågverk. Båda viktiga delar i skogskoncernen Holmen, som omsätter drygt 17 miljarder kronor och sysselsätter bortåt tre tusen personer. För en del politiker räcker det som argument. Men låt oss ändå titta närmare på vad en nationalpark kan innebära för en norrländsk kommun.

Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet.

Halvön Hornslandet ligger strax öster om Hudiksvall. Det är inte bara ett omtyckt besöksmål, utan även hem för Sveriges äldsta tall, den nästan utrotade jättepraktbaggen och många andra rara ting. En analys av området visar att merparten av drygt sju tusen hektar redan är skyddat av naturreservat, ekoparkens naturvårdsskogar och Sveaskogs utlovade hänsyn. Kvar blir 2 500 hektar produktionsskog, som årligen lär leverera drygt 9 000 kubikmeter skogsråvara. Det täcker ungefär fyra promille av sågverkets och kartongbrukets behov och bidrar på så vis till fyra årsarbeten i Iggesund. Det är här i industrin de flesta jobben skapas.

Hornslandets skogar kan göra större nytta i en möjlig nationalpark. Foto: Privat

Ute på Hornslandet är skogsbrukets bidrag till den lokala sysselsättningen mer blygsamt. Kalkylen visar att det blir 1,4 årsarbeten för plantering, röjning, gallring och slutavverkning. Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet. Det är det jobbet, som bidrar med skatt till kommunens skolor, äldreomsorg och utbud av kultur och idrott. Resterande två miljoner kronor från avverkningarna går till Sveaskogs övriga anställda, skatter och vinst till staten. En liten del flödar tillbaka till Hudiksvall i form av skötsel av ekoparken och underhåll av halvöns skogsbilvägar.

Det var sannolikt inte sista gången.

Men förädlingen i Iggesund står och faller inte med skogarna på Hornslandet. Fyra promille är marginellt, lär knappast påverka produktionen och kan hämtas från andra skogar. Dessutom är det viktigt att veta att trots stora investeringar, i både sågverk och kartongbruk, ökar inte antalet anställda i Iggesund. Tvärtom, ägarnas krav på effektivare produktion leder till färre medarbetare. Sommaren 2018 varslade Holmen 150 anställda i Iggesund. Syftet var att ”öka produktionskapaciteten och minska kostnaderna för verksamheten.” Det var sannolikt inte sista gången.

Hur mycket koldioxid kan en orörd skog binda? Foto: Staffan Widstrand

Så för Hudiksvalls politiker ligger ett jobb i den ena vågskålen och i den andra en möjlig nationalpark. Ett starkare skydd vore bra för skogarnas unika mångfald, men även för att binda mer växthusgaser det närmaste seklet. För en stor del av ekoparkens produktiva skogsmark är ungskog. När parken invigdes 2004 var över hälften yngre än 50 år. Här finns skogar som gratis dammsuger atmosfären på koldioxid i minst hundra år till. Troligen avsevärt längre. Men det förutsätter att skogen blir gammal, våtmarker fortsätter att återskapas och död ved sakta får bildas mellan träden.

Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år.

Och den som läser Skogsutredningen inser att förslaget om nationalpark innehåller ett generöst erbjudande om en satsning på naturturism. Det bör intressera de flesta politiker. Åtminstone de som vill skapa nya arbetstillfällen, diversifiera näringslivet och sätta den egna kommunen på kartan.

Hölick Havsresort siktar på att trefaldiga antalet arbetstillfällen. Bild: Hölick Havsresort

Det finns redan exempel att titta närmare på. Längst ute på halvön ligger Hölick Havsresort, som under flera år har erbjudit naturnära upplevelser utifrån ett exklusivt utbud av god mat och skönt boende. Flera miljoner kronor har investerats i anläggningen, som de senaste åren mer än fördubblat antalet gästnätter och nu skapar bortåt tio årsarbeten. Och resorten vill fortsätta att växa. Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år. Ett fortsatt skogsbruk med nya hyggen och trista plantager riskerar att sätta käppar i hjulen för satsningen. Därför vill företaget veta mer om vad en framtida nationalpark på Hornslandet innebär.

Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel.

Förutsättningarna är nämligen ytterst goda. Här är det möjligt att bilda en drygt 7 000 hektar stor nationalpark enbart på statlig mark. I så fall blir den en av de större nedanför fjällen, och ett område som är värt att upptäcka under flera dagar. Ett sådant resmål behöver fler boenden i andra prisklasser. Därför är det lämpligt att titta närmare på förutsättningarna för kompletterande logi i närheten av infarten i ekoparkens norra delar. Den lokaliseringen ger flera fördelar. Själva nationalparken bör i möjligaste mån tillgängliggöras utan behov av egen bil. Färre bilar gör besöket mycket trevligare för de som cyklar och vandrar. Och då blir närheten till Hudiksvalls järnvägsstation viktig. Tågresan från Stockholm går under tre timmar och kostar ett par hundralappar. Ett bekvämt och klimatsmart ressätt som har framtiden för sig. Kan tåget kombineras med en buss ut till Hornslandet är mycket vunnet.

I framtiden kan kanske Hornslandet upptäckas med häst och vagn. Foto: Staffan Widstrand

Halvöns sevärdheter och utflyktsmål bör med fördel upptäckas med cykel och till fots. Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel. Som grädde på moset kan man önska några upplevelseföretag, som sysslar med ridning, paddling och andra guidade naturupplevelser. Väl där, kan Hornslandet attrahera besökare från andra länder. Därför ligger minst ett tiotal nya lokala jobb i samma vågskål som nationalparken. Och med rätt entreprenörer kan den potentialen dubblas en eller flera gånger om. Vem trodde i början av 1990-talet att en teater med utvecklingsstörda skulle sätta Hudiksvall på kartan? Förra året tog de plats på en catwalk på Manhattan.

Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.

Jag vet att många kommunpolitiker inte förknippar svensk naturvård med affärsmöjligheter. Det är tragiskt och hög tid att ändra på. Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.
De lär bli positivt överraskade.

Naturskydd på låtsas i ekoparker?

Naturskydd bara på pappret? En obruten horisontlinje kan snart vara ett minne blott. Foto: Per Jiborn

Natur kan skyddas på olika vis. Nationalparker och naturreservat är välkända, men även biotopskydd och Natura 2000 kan värna ett hotat område. Tillsammans med ett par andra skyddsformer ingår dessa i vårt formella naturskydd, som ligger till grund för officiell svensk statistik. Siffrorna därifrån stäms av mot nationella miljömål och internationella åtaganden. I början av 2014 beslutade regeringen Reinfeldt att inkludera ekoparkernas naturvårdsavtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen i det formella naturskyddet.
Vad var syftet med det beslutet? Att skydda natur på riktigt eller att snygga till statistiken?

Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige.

Det är tidig septembermorgon i östra Småland. Sjön Allgunnen, som omges av Hornsö ekopark, ligger spegelblank. Från andra sidan sjön hörs ett svagt kutter från en orre eller två. När solen skingrar gryningsdiset är friden närmast total. Mäktig är också vetskapen att de skyddade skogarna vid horisonten fortsätter tio kilometer österut. Ekoparkens storlek på mer än 9 200 hektar är en del av dess tjusning. Sedan tillkommer sju naturreservat på närmare 3 000 hektar och en handfull sjöar. Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige. Bara det är ett gott skäl för en framtida nationalpark. Ett förslag som har diskuterats länge, eftersom skogarna här hyser en ovanligt rik insektsfauna.

Merparten av Hornsö ekopark är redan skyddad, men det är inte lätt att veta. Foto: Per Jiborn

Och det mesta är redan skyddat. I vart fall på pappret. För det är inte bara områdets sju reservat som är skyddade. Efter regeringsbeslutet 2014 räknas även ekoparkens naturvårdskogar in i det formella naturskyddet. Dessutom hävdar Sveaskog att förstärkt hänsyn i skogsbruket är naturvård. Allt som allt med häll- och våtmarker blir det totalt 8 500 hektar skyddad natur redan idag. Återstår att hantera områdets sjöar och omvandla drygt 3 500 hektar produktionsskog till ett mångfaldsrikt landskap med hjälp av återställda våtmarker, skogsbete och bränder. Visionen är glesa ljusa skogar präglade av tall, ek och andra lövträd längs med Alsteråns krumbukter. På så vis värnas och återskapas en naturtyp som i tusentals år kännetecknade östra Småland. Naturskogar som förutom sällsynta skalbaggar, fjärilar och tvåvingar även kan hysa vitryggig hackspett och svart stork. Som bonus skapas ett resmål med potential att locka flera hundratusen besökare varje år.

Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård.

Men hur naturen ska användas är en ständig dragkamp. Ett danskt företag vill bygga nio vindkraftverk upp till 250 meter höga precis i kanten av området. Det vill säga ett par meter utanför en möjlig framtida nationalpark. Kraftverken kommer att synas från alla områdets större sjöar och riskerar att hamna i blickfånget för den som anländer via Blomstermåla i öster. Den tätort som har bäst förutsättningar att ta emot besökare, som väljer att resa klimatsmart med tåg eller buss.

Ekoparkens naturvårdsskogar i rött syns inte på Skyddad natur. Kartor: Naturvårdsverket och Sveaskog

Vad vindkraftsbolaget tycker om en framtida nationalpark är okänt. En granskning av deras ansökan till länsstyrelsen i Kalmar, visar att de är ovetande om att stora delar av området redan är skyddat. Och utan den vetskapen är det svårt att göra rätt. Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård. Det verkar som att regeringsbeslutet inte har omsatts i praktiken, utan fallit mellan stolarna. Och det handlar inte bara om Sveaskogs mer än lovligt tänjbara ekoparkskoncept. Röran verkar inkludera såväl Miljödepartementet, Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen. Men för att det sambandet ska bli begripligt, måste vi blicka tillbaka på Lena Eks sista tid som miljöminister.

Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Den 27 februari 2014 beslutade regeringen Reinfeldt om fem nya etappmål för att stärka den biologiska mångfalden och ekosystemtjänster. Det innebar bland annat att det formella skyddet av skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog skulle öka med cirka 150 000 hektar skogsmark till 2020. Redan på samma regeringssammanträde uppnåddes en stor del av målet, när tidigare frivilliga avsättningar som naturvårdsavtal, ekoparker och vitryggsavtal i en handvändning räknades in i vårt formella naturskydd. När Skogsstyrelsen tillsammans med Naturvårdsverket, SLU och SCB förra året redovisade mängden formellt skyddad skogsmark visade det sig att ekoparksavtalens naturvårdsskogar idag tillför 68 100 hektar produktiv skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog. Det vill säga 45 procent av regeringens etappmål.

Målbilden är glesa öppna skogar med tall, löv och mycket död ved. Foto: Per Jiborn

Från 2017 syns regeringens beslut i statistiken hos SCB. Däremot lyser ekoparkerna med sin frånvaro i viktiga databaser hos Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Kunskapskällor för miljökonsultföretag när de gör miljökonsekvensbeskrivningar, vilket enligt svensk lag krävs för verksamheter som påverkar miljön. Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Syftet med naturskydd är just att skydda värdefull natur. Det förutsätter att information om vad som är skyddat är tillgänglig. Den som vill göra rätt och följa miljöbalken, ska enkelt kunna se om ett område är lämpligt för en tänkt verksamhet. Sedan länge finns det bra kartverktyg som fyller den funktionen. Exempelvis Skyddad natur och Skogens pärlor. Men sex år efter regeringens beslut saknas ekoparkernas formellt skyddade naturvårdsskogar i dessa databaser. Varför är en gåta.

Gårdagens väderkvarnar är små dvärgar jämfört med moderna vindkraftverk. Foto: Per Jiborn

Sedan hösten 2014 är det Miljöpartiet som styr Miljödepartementet och i den uppgiften ingår väl även att försäkra sig om att beslut fattade av tidigare regeringar blir verklighet? Ett särskilt ansvar faller på Naturvårdsverket, som av regeringen pekas ut som ansvarig myndighet för etappmålen om ökat skydd av skogar, våtmarker, sjöar och marina områden. Samtidigt är den lagliga grunden för ekoparkernas naturvårdsskogar ett avtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen. När jag i somras ställde frågor kring detta, blev svaret från generaldirektör Herman Sundqvist att Skogsstyrelsen inte har några synpunkter på hur Sveaskog hanterar insynen i förvaltningen av landets ekoparker och att myndigheten i strikt juridisk mening saknar tillsynsansvar av ekoparkernas naturvårdsskogar. Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet.

Till saken hör också att jag sedan drygt ett år har ställt frågor och önskat ta del av olika underlag från Sveaskog om hur ekoparkerna förvaltas. Resultatet är magert. Ekoparksavtalen lämnar Sveaskog inte ut och på Skogsstyrelsen finns de bara i pappersformat. Kanske är det inte bara jag som har svårt att få del av underlagen. Kanske har Naturvårdsverket inte de bästa förutsättningarna för att publicera uppgifter om tiotusentals naturvårdsskogar digitalt i sitt kartverktyg?

Naturskogarna längs Alsterån kan locka hundratusentals besökare varje år. Foto: Per Jiborn

En annan möjlighet är att jag missförstått andan i själva regeringsbeslutet från 2014. Det handlade kanske inte alls om att stärka skyddet av värdefull natur runt om i Sverige. Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet. Ett enkelt och billigt sätt att bättra på statistiken och göra det lättare för Sverige att nå utlovade internationella löften och nationella miljömål. Så kan det gå till i andra läder, men sker det även i Sverige?

Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

De senaste åren har statliga utredningar, enskilda riksdagsledamöter och en samlad besöksnäring pekat på att Sveriges 37 ekoparker borde förvaltas på ett annat vis. Närmare 250 000 hektar skogsmark har en potential för nya jobb inom naturturism och skydd av biologisk mångfald på riktigt. Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

Vindparken är tänkt att ligga mindre än två kilometer från ekoparkens minnesplats. Foto: Per Jiborn

I början av oktober yttrade sig Naturskyddsföreningen i Nybro över ansökan om en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark. Budskapet till länsstyrelsen är att ansökan måste kompletteras. Bland annat för att ekoparkens formellt skyddade naturvårdsskogar inte har hanterats i ansökans miljökonsekvensutredning. Fortsättning följer…

Sköna cykeldagar i Hornsö ekopark

Flera tiotals mil slingriga cykelvägar väntar i Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Hornsös skogar är vidsträckta och glest befolkade. Området är så stort och de slingriga vägarna så många, att jag misslyckas med att räkna fram hur många mil cykelled som redan är på plats. När naturturismen fortsätter att växa, finns här ett slumrande resmål som bara väntar på att upptäckas av fler. En verksamhet som rätt utformad kan bidra till att stärka skyddet för en av norra Europas mest värdefulla skogar för biologisk mångfald.
Att detta ännu inte har skett, är faktiskt en gåta.

Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister.

I somras cyklade min fru och jag i Hornsö ekopark i två dagar. Ett nästan 10 000 hektar stort område som vi utforskade härs och tvärs på nästan helt otrafikerade vägar. Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister. Bara det magiskt exklusivt. Inte minst i år då nyheter om parkeringskaos vid naturreservat och bilköer till nationalparker är vanliga. Själva kunde vi däremot njuta av tystnad, svängrum och den upptäckarglädje som uppstår när kartan visar på närmast oändligt många spännande cykelalternativ.

Minihotellet är en bra bas för cykelturer in i ekoparken. Foto: Per Jiborn

Vår bas var Alsterbro Minihotell, som varmt kan rekommenderas. Snyggt, komfortabelt och prisvärt och samtidigt enkelt och personligt. Två hyrcyklar är i minsta laget, men räckte för oss. Ett stort plus är ett fräscht och välutrustat kök, som gör det möjligt att äta frukost i ottan och trampa iväg innan solen har gått upp. Det är en elegant lösning, guld värd för morgonpigga naturvänner. Även Alsterbro, med sina drygt 400 invånare, ger ett ovanligt piggt intryck för att vara en av många avfolkningsbygder i Småland. Cykelturens fika inhandlas med fördel i ortens välsorterade Coop-butik. Väl tillbaka efter en dags trampande erbjuder minihotellets granne – den lokala pizzerian – på många läckra och mättande rätter.

Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré.

Men bäst är Alsterbros läge strax väster om Hornsö ekopark. Visserligen är det en halvmil till ekoparkens gräns, men den särskilda cykelvägen genom samhället övergår efter en stund i småvägar in i skogarna och vidare till ekoparken. Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré. Och för mig är cykeln ett svårslaget alternativ, när jag vill ta mig fram med alla sinnen. Jag missar varken smultron i vägkanten, fjärilarnas vingslag eller ljuden i skogen.
Varför hittar då inte fler ut i ekoparken?

Lugna grusvägar med gott om svängrum. Foto: Per Jiborn

Förutsättningarna är i det närmaste perfekta. Ett lagom kuperat och cykelvänligt landskap med ett dussin sjöar och nästan lika många naturreservat. Detta är ett av få områden i södra Sverige där vildmarkskänslan kan infinna sig, vilket många tyskar har upptäckt och därför köpt någon av områdets ganska få stugor. Sommarställen som ofta ligger strategiskt vackert vid någon sjö. En utmaning som skapar en viss friktion när vi själva, i jakten på fikaställen med sjöutsikt, hamnar i redan inpinkade revir. Här krävs handfasta tips om sköna platser på kullar, i gläntor, vid vattendrag eller betade ängar för besökaren att pausa på. Och när de flesta cyklar här för första gången behövs förslag på slingor för olika målgrupper som motionärer, äldre och barnfamiljer.

När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort.

Men den stora utmaningen är att Hornsös skogar är för okända. Beläget i utkanten av tre kommuner faller området lätt mellan stolarna. Sveaskog, som förvaltar ekoparken, skriver förvisso i sin ekoparksplan att här ska skogens betydelse för friluftslivet sättas i fokus. Av den ambitionen syns dock inte mycket. Med undantag för två nya entréskyltar, känns snarare ekoparkens sparsamma infrastruktur i form av några rastbänkar och ett vindskydd övergivet, bortglömt och lätt bedagat. Samtidigt handlar ju turismutveckling inte främst om gratis nätter i vindskydd.

Att hitta fram till det perfekta fikastället är inte alltid lätt. Foto: Per Jiborn

Är det jobb och tillväxt på landsbygden som är målet, då är det traktens utbud av boenden, måltider och andra turismtjänster som ska lyftas fram. Men inte heller det gör Sveaskog. När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort. Det är helt enligt direktiven som riksdagen klubbade sommaren 2010. Bolagets kärnverksamhet är skogsbruk, som ska generera en affärsmässig avkastning. Men följden blir att den oinvigde besökaren inte får tips om Alsterbro Minihotell & Camping, Staby Gårdshotell, Aboda Café och Restaurang eller Pizzeria Alsterbro. En kritik som jag framförde redan förra året, men som då inte föranledde någon reaktion hos statliga Sveaskog.

Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar.

Nu tar istället Högsby, Nybro och Mönsterås initiativ till samtal om hur naturturism och friluftsliv kan främjas i Hornsö ekopark. Det är utmärkt. Kommunerna har bättre drivkrafter för att skapa lokala jobb, som kan resultera i mer skatteintäkter. Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar. Jag har mött flera anställda som menar att Sveaskog är ägare till skogar, som faktiskt tillhör oss alla här i Sverige.

Starkare naturskydd och mer cykelturism kan värna Hornsös unika insektsfauna. Foto: Per Jiborn

Därför hörs nu förslag om att Sveaskog är en lämplig samarbetspartner när naturturismen ska gynnas. Argumentet är att en ekopark mycket väl går att förena med fler besökare. Och det var kanske ett möjligt alternativ när ekoparken invigdes 2004. Men vad som måste bedömas och granskas är vad Sveaskog har uträttat under 16 år. Eller kanske bättre uttryckt, allt som inte har blivit gjort. Landets 37 ekoparker är en resurs för svensk landsbygd. Då kan det inte vara hugget i sten att dessa skogar ska förvaltas av ett skogsbolag, som både saknar kompetens och incitament att utveckla en attraktiv natur- och ekoturism.