Varför gjorde vi inte läxan 2012?

Naturvård är mer än rödlistade arter. Det är även grunden för natur- och ekoturism. Foto: Staffan Widstrand

Sveriges miljöbudget skärs ner kraftigt nästa år. Det är åtminstone läget efter att riksdagen klubbade den moderata budgetreservationen förra veckan. Naturvänner är med all rätt arga. Många är dessutom överraskade, men det borde vi inte vara. Moderaternas bantade miljöbudget är ingen blixt från en klar himmel. Förslagen har varit kända länge. Därför är det hög tid att vi ställer oss frågan om hur arbetet med biologisk mångfald och naturskydd kan breddas och inkluderar många fler borgerliga politiker.

Naturvårdsverkets ledning försöker få en överblick av vad som gäller för nästa budgetår. Myndighetens verksamhet ska bantas med över 2 000 miljoner kronor. Björn Risinger, verkets generaldirektör, är bekymrad och säger till nyhetsportalen Altinget att beslutet innebär väldigt omfattande nedskärningar på områden som miljö, klimat och naturskydd.

Den landsomfattande nyckelbiotopsinventering, som inleddes tidigare i år, verkar vara ett särskilt rött skynke för Moderaterna.

Moderaternas vilja att driva sin egen budget ända in i kaklet uppmärksammades ganska sent. Deras ståndpunkter kring miljö, klimat och naturskydd är dock kända sedan länge. Redan förra året varnade ledande företrädare från Naturskyddsföreningen i Svenska Dagbladet för förslag om kraftiga besparingar på anslagen till biologisk mångfald. Moderaterna ville spara mest, tätt följda av SD, men även kristdemokrater, liberaler och centerpartister föreslog stora minskningar för naturskyddet.

På sidan 97 i sin budgetmotion skriver Moderaterna att de senaste fyra åren har präglats av en ineffektiv miljö- och klimatpolitik. Går vi vidare till Moderaternas motion (2018/19:2947) angående Allmän miljö- och naturvård framträder två skäl till de kraftiga nedskärningarna. Dels omprioriteringar med ökade satsningar på Östersjön, men även att den rödgröna regeringen har misskött skogspolitiken och skapat osäkerhet för skogsägarna. Den landsomfattande nyckelbiotopsinventering, som inleddes tidigare i år, verkar vara ett särskilt rött skynke för Moderaterna.

Fler måste berätta om vad svensk natur innebär för en av landsbygdens viktigaste framtidsnäringar. Foto: Staffan Widstrand

Äganderätt och konventionellt skogsbruk går med andra ord före biologisk mångfald när Moderaterna får bestämma. Inte särskilt förvånande för den som följer svensk politik och ingen ny moderat ståndpunkt. Det får mig att minnas Maciej Zarembas hyllade reportage ”Skogen vi ärvde” i Dagens Nyheter. I sin sista och femte del Skönheten och odjuren – så drivs människan ut ur skogen påstår han att det sköna saknar ombud och frågar sig varför vi måste hänvisa till rödlistade arter för att få lov att värna skogen? Det är en fängslande och ytterst tänkvärd text om de låsningar som naturvårdens ensidiga fokus på rödlistade arter skapar. Bland annat hänvisar Maciej Zaremba till Roger Olsson, tidigare redaktör för Sveriges Natur. ”Han ser det som ett misslyckande för miljörörelsen att den inte ser människan för de rödlistade arterna. Då blir det massaved – mot mesar.”

Det blev dock mest bara tyst – varken självrannsakan eller nyfikna samtal om alternativa vägar. Och nu står vi här med en moderat miljöbudget.

Det är en lika relevant och angelägen slutsats idag som våren 2012, då reportageserien i DN var i stort sett på alla naturvänners läppar. Jag läste alla delarna med stor behållning, men minns den sista delen särskilt väl. Äntligen en startpunkt för en konstruktiv dialog tänkte jag. Något vi kan ta avstamp från för att lyfta blicken, att tilltala fler och diskutera fler lämpliga verktyg. Det blev dock mest bara tyst – varken självrannsakan eller nyfikna samtal om alternativa vägar. Och nu står vi här med en moderat miljöbudget. Minus 2 000 miljoner kronor till naturvård och klimatarbete är givetvis något som främst Moderaterna och övriga borgerliga partier ska ställas till svars för. Men jag menar att även vi själva har ett ansvar. Varför blir det alltför ofta massaved mot mesar och varför plockar vi inte upp fler verktyg ur lådan?

Att svensk natur genererar 4 500 miljoner kronor i moms enbart från internationella besökare är ett budskap som fler borgerliga politiker lär lyssna på. Foto: Staffan Widstrand

På en punkt är jag inte överens med Maciej Zaremba. Det sköna har visst ett ombud. Något som kan överföras i termer, som även borgerliga kommunalråd på landsbygden lystrar till. Det är här som natur- och ekoturism kan göra skillnad. Som ett komplement som breddar arbetet med biologisk mångfald och tillför en ekonomisk dimension. Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) har visat att vacker och vild svensk natur redan idag drar in 4 500 miljoner i momsintäkter* till staten och då enbart från internationella besökare. Sedan tillkommer momsen från de svenskar som väljer att semestra på hemmaplan, istället för att resa utomlands. Och med 175 000 sysselsatta är turismen arbetsintensiv och genererar många fler miljarder i kommunalskatt, sociala avgifter och andra pålagor.

Det sköna har visst ett ombud. Något som kan överföras i termer, som även borgerliga kommunalråd på landsbygden lystrar till.

Nyckelbiotoper i all ära, men det finns fler användbara argument som betydligt fler politiker är mottagliga för. Fler naturvänner behöver få upp ögonen för att traktens natur- och ekoturismföretagare är naturvårdens partners. Turismen är en möjlighet som förstärker arbetet med rödlistor och biologisk mångfald och förankrar det i ett bredare politiskt fält. Därför måste fler av oss använda de ekonomiska argumenten för att stärka vårt ekologiska budskap.

Läs mer om arbetet med att skydda värdefull skog i inlägget
Att äta kakan och ha den kvar.

Dessutom är natur- och ekoturismen bara i sin linda. Utvecklingspotentialen på landsbygden är väldigt mycket större. Men det förutsätter att vi några gånger per år väljer att öppna plånboken när vi besöker ett naturskönt resmål. Att vi bokar boende på platsen, njuter av den lokala maten, kanske shoppar loss i traktens gårdsbutik och sätter guldkant på tillvaron med en guidad upplevelse eller aktivitet.
Helt enkelt ger det sköna och vackra ett ekonomiskt mervärde.

* Uppdaterad siffra för 2017.

Gör en vargsafari skillnad?

Kan vargen i Bergslagens skogar skapa mervärden för Sverige? Foto: Simon Green

Rovdjuren älskas, hatas och debatteras ofta i ett högt tonläge. Inte minst gäller det vargen, som dessutom blivit ett slagträ i konflikten mellan stad och land. De tre senaste åren har vargstammen minskat och tjuvjakten ökat. Därför blir det ingen licensjakt i vinter. Något som fått företrädare för jägarna att rasa.

I morgon torsdag börjar serien I rovdjurens spår på SVT. Anders Lundin reser runt i Sverige, Finland och Norge för att skildra rovdjur som varg, björn och järv. Att på plats möta rovdjur med hjälp av gömslen, lokala guider och forskare är något som fler av oss borde göra. Inte minst vi naturvänner som bryr oss och fascineras av vilda djur.

Marcus Eldh har ordnat vargsafaris i snart 15 år och hans internationellt erkända företag Wild Sweden är Sveriges ledande arrangör av vilda möten med älg, bäver, björn och varg.
Relationen med traktens människor är god. Några är visserligen fortfarande skeptiska till att man visar upp varg för betalande gäster, men flertalet är positivt nyfikna på guideföretagets verksamhet. Idag händer det ganska ofta att människor i området ringer och delar med sig av sina egna vargobservationer. Något som är guld värt, eftersom det krävs hundratals arbetstimmar för att ha koll på ett vargrevir. Samtidigt försöker Wild Sweden ge tillbaka en del av intäkterna till bygden i form av inköpta lokala matvaror, guider och så vidare.

Jag tror dessutom att respekten för oss rovdjursvänner ökar, när vi visar att vår passion för varg, järv och björn inte stannar vid insändare och inlägg på Facebook. Utan att det faktiskt är något som vi är villiga att öppna den egna plånboken för.

På de närmast fullbokade turerna följer varje sommar ett par hundra personer med ut i Bergslagens skogar. Safarins höjdpunkter är möte med forskare, en natt i tält i reviret och förhoppningsvis även ylande vargar. Marcus och hans guider försöker ge en nyanserad bild av vargen, även om fokus främst ligger på minnesvärda upplevelser i naturen istället för detaljerade beskrivningar av rivna får.

Hälften av Marcus gäster är välutbildade och resvana svenskar, som ofta lägger vargsafarin till en längre lista av möten med vilda djur runt om i världen. Drygt hundra svenska vargturister är inte att förakta, men innebär troligen att fler svenskar bokar en tigersafari. Det är lätt att leka med siffror, men borde inte vi som gillar rovdjur drömma om att årligen locka ut åtminstone tusen svenskar i Mellansveriges vargskogar. Ett antal som motsvarar mindre än en halv procent av Naturskyddsföreningens drygt 225 000 medlemmar.

Med tio gånger fler svenska vargturister skulle det finnas underlag för ytterligare en handfull professionella safariarrangörer. Om deras utbud utformas rätt ger det många vinster. Det skapas fler broar för dialog mellan städernas naturvänner och människorna på landsbygden. Dessutom kan fler safaris nyansera bilden av vargen. Från ett ensidigt fokus på rovdjur som problem, till insikter om vargen som resurs och tillgång. Både bokstavligen för en växande natur- och ekoturism, men även i mer generella termer som en omistlig pusselbit av svensk biologisk mångfald.

Ylande vargar är något som man minns länge. Foto: Marcus Westberg

Kanske skulle även en mer omfattande vargturism påverka debatten i riksdagen, som det senaste året nästan uteslutande har handlat om rivna får, rädda dagisbarn och förolyckade hundar. När miljöministern Karolina Skog förra året debatterade antalet vargar i Sverige nämndes inte vargen som affärsmöjlighet en enda gång. Kanske inte orimligt med tanke på vargturismens begränsade omfattning.

Därför gör en vargsafari skillnad. Ett besök som ökar din egen kunskap och förståelse, men även bidrar till att dämpa tonläget i dagens vargdebatt och lyfta fram möjligheterna runt vargen och andra rovdjur. Jag tror dessutom att respekten för oss rovdjursvänner ökar, när vi visar att vår passion för varg, järv och björn inte stannar vid insändare och inlägg på Facebook. Utan att det faktiskt är något som vi är villiga att öppna den egna plånboken för. På köpet berikas vi med minnen för livet när några vargar svarar i den mörka sensommarnatten någonstans i Bergslagen med ett utdraget yl mot en tindrande stjärnhimmel.

Att äta kakan och ha den kvar

Att äta kakan och ha den kvar
Borde inte natur- och ekoturism vara en affärsmöjlighet när nya naturreservat bildas? Foto: Staffan Widstrand

När Naturvårdsverket stolt berättar att Sverige får allt fler naturreservat, då invänder tunga företrädare för Sveriges skogsägare att dagens naturvårdspolitik har nått vägs ände. I Vilhelmina krävde nyligen närmare 600 personer stopp för fler naturreservat. Rimligen ett underbetyg för svensk naturvård. En infekterad skogsdebatt kretsar främst kring rödlistade arter, äganderätt och bioekonomins behov av mer råvaror. Bara i sällsynta fall nämns att skyddad natur är en möjlighet för naturturism, nya jobb och intäkter på landsbygden. Detta trots att turismens exportintäkter nu är ifatt landets dominerande exportmotor – skogsindustriprodukter.

I början av det här året fanns det drygt 4 700 reservat runt om i Sverige. Ökningen har varit särskilt hög de senaste åren. Sedan 2013 har det tillkommit över 800 reservat. Sammanlagt motsvarar de en landyta på mer än 185 000 hektar. Det är nästan lika mycket som vår näst största nationalpark Sarek.

Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

De senaste årens tillskott av skyddad natur borde i mina ögon vara en fantastisk möjlighet. Inte minst för mindre privata skogsägare med starka rötter i sin hembygd. Kanske inte alla, men åtminstone några markägare med intresse för natur, jakt och sportfiske borde ha haft goda möjligheter att göra sitt livs affär. Först ersätter staten intrånget när skogen inte längre får avverkas. Men i de flesta fall fortsätter markägaren att äga sin skog, och ofta påverkas varken jakt eller fiskevatten av det nya reservatet. Sedan adderar vi markägarens unika lokalkännedom och kanske även ett kulturellt kapital, i de fall man är tredje generationen eller mer på samma skogsfastighet. Sammantaget blir detta en utmärkt plattform för ett företag inom naturbaserad turism, som kan erbjuda boende, svamphelger, viltskådning, naturfoto, vandringspaket, jakt eller andra naturupplevelser.
Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog, och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

Därför tänker jag att naturturism som affärsmöjlighet borde vara ett utmärkt smörjmedel när nya naturreservat bildas. Och borde inte markägarnas företrädare välkomna en alternativ affärsverksamhet, när man fått ersättning för att inte bedriva den ursprungliga. Många av oss får aldrig en sådan möjlighet – att både äta kakan och ha den kvar.

Kanske har jag missat något väsentligt i det här resonemanget. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga varför detta alternativ i stort sett lyser med sin frånvaro?
Det ska jag försöka svara på i framtida blogginlägg.