Frivilligt skogsskydd kräver öppenhet

Hur skyddad är en frivilligt avsatt skog? Foto: Staffan Widstrand

Det är något som skaver kring skogsbrukets frivilliga avsättningar. Frivilligt betyder ju av fri vilja, självmant och utan tvång. Något man gör med lust och stolt berättar för andra om. Men trots att avsättningar omfattar stora arealer, är grunden för två certifieringar, ger skogsägarna högre intäkter och öppnar upp för andra verksamheter, är begreppet omgärdat av ett grönt töcken. En begränsad insyn har skadat anseendet.

För en skogsägare, som frivilligt skyddar en skog, kan också häva skyddet.

Enligt den senaste officiella statistiken uppgick de frivilliga avsättningarna till 1 254 800 hektar produktiv skog. Det vill säga marker där skogen växer med minst en kubikmeter per hektar och år. Till skillnad från myrar och hällmarker där träden växer för långsamt för skogsbruk. Det betyder att frivilliga avsättningar skyddar nästan lika mycket produktiv skog som alla nationalparker, reservat och andra formellt skyddade områden gör tillsammans. Enligt SCB är idag sex procent av landets produktiva skogsmark formellt skyddad. Till det tillkommer fem procent som är frivilliga avsättningarna. Det innebär att frivilligt skogsskydd borde kunna spela en viktig roll för naturskydd, friluftsliv, turism och mångbruk av skogen. Det förutsätter dock att rätt skogar skyddas över tid. Eller som BirdLife formulerade uppgiften i höstas frivilliga avsättningar måste vara långsiktiga.”

Skogsstyrelsen ansvarar för det frivilliga skogsskyddet.

Och här är frivilligheten ett tveeggat verktyg. För en skogsägare, som frivilligt skyddar en skog, kan också häva skyddet. Det är möjligt att avsätta en 40-årig tallskog och sedan byta ut den mot en yngre skog 50 år senare. Därmed inte sagt att alla, inte ens de flesta, tänker göra på det viset. Problemen dyker främst upp vid generationsskiften eller när skogen säljs. 2012 berättade P4 Jämtland om att en ny ägare ville hugga träd som tidigare var frivilligt skyddad. Ett färskare exempel är Sveaskogs försäljning av den tidigare kronoparken Hålt utanför Stenungsund i Bohuslän.

Och 2014, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering, tog avverkningarna ett skutt uppåt.

Om frivilliga avsättningar ska vara en central pusselbit i vårt naturskydd, vore det rimligt att just Sveaskog visar vägen. Inte bara för att Sveaskog är landets största skogsägare, utan kanske främst för att det är ett statligt bolag. Och Sveaskog gick före, i vart fall till en början.

Sveaskog lovade dubbelt så mycket skyddad skog 2002. Foto: Staffan Widstrand

Den 27 april 2002 skrev Dagens Nyheter om Sveaskogs beslut att skydda 20 procent av skogen. Rubriken Arealen skyddad skog fördubblas var hoppfull och bolagets dåvarande naturvårdschef Stefan Bleckert berättade att:
– Det innebär givetvis minskade avverkningar och i förlängningen minskade intäkter. Men samtidigt gör vi en vinst. Vi bevarar biologisk mångfald och vi tar vårt ansvar för naturvården.
En bra summering av innebörden i frivilliga avsättningar. Och avverkningarna minskade faktiskt enligt företagets årsredovisningar. Åtminstone efter stormen Gudrun 2005 och låg sedan avsevärt lägre under nästan hela regeringen Reinfeldts tid vid makten. Men trenden var att virkesuttaget sakta ökade för varje år. Och 2014, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering, tog avverkningarna ett skutt uppåt. Under Löfvens första mandatperiod var uttaget av skogsråvara tillbaka på 6,5 miljoner kubikmeter per år.

Vad var det för magiskt reptrick som Sveaskog hade utvecklat?

Avverkningar minskade alltså inte. De ökade, eftersom Sveaskog tolv år senare hade minskat sitt innehav av produktiv skogsmark med över 300 000 hektar. Bedriften presenterades i en extra grön årsredovisning för 2014, där ordet hållbar i olika former förekommer mer än hundra gånger. Vad var det för magiskt reptrick som Sveaskog hade utvecklat? Det är klart att man blir nyfiken.

Vilken betydelse har Sveaskogs ökade virkesuttag från 2014 haft? Foto: Per Jiborn

Men att få svar från Sveaskog är en utmaning. Jag har misslyckats flera gånger. Så därför söker jag svaren i deras finansiella rapporter och på Sveaskogs egen webbsida. Jag finner då att en stor del av bolagets naturvård består av hänsyn i produktionsskogar. Det vill säga kvarlämnade frötallar, kantzoner, högstubbar och död ved. Deras naturvårdsarealer kan summeras på följande vis. Landets 37 ekoparker bidrar med ungefär 110 000 hektar skyddad skog. Naturvård i fjällskogar tillför ytterligare 50 000 hektar. Det centrala begreppet är naturvårdsskogar, som omfattar totalt 300 000 hektar produktiv skogsmark. I redovisningen för 2009 beskrivs detta som ”den största enskilda naturvårdssatsningen hittills i Sverige, nedanför fjällskogsgränsen. Urvalet har skett i samråd med myndigheter, forskare och ideella organisationer.” Betryggande kan tyckas. Det är bara det att Sveaskog prisades med Svenska Greenwashpriset 2020 i höstas, så jag väljer att gräva vidare.

Skogsstyrelsen svarar snabbt. Allt omfattas av sekretess och myndigheten svarar inte på någon fråga.

Sveaskog gillade inte priset från Jordens Vänner. Utmärkelsen var tydligen orättvis och i deras rapport för tredje kvartalet 2020 svarar bolaget att ”Sveaskog, som avsatt drygt 460 000 hektar (motsvarande 670 000 fotbollsplaner) av företagets brukade skogsmark för naturvård är av helt annan uppfattning än Jordens Vänner.” Med den siffran vänder jag mig till Skogsstyrelsen. Sedan en tid levererar nämligen Sveaskog årliga underlag om sina frivilliga avsättningar till myndigheten. Jag vill veta mer om vad som döljs bakom siffrorna, vilken status de skyddade skogarna har, hur länge skyddet gäller, hur mycket som är skyddat i olika skogsregioner och så vidare. Skogsstyrelsen svarar snabbt. Allt omfattas av sekretess och myndigheten svarar inte på någon fråga. Jag hänvisas istället till karttjänsten Skyddad skog, som sköts av branschorganet Skogsindustrierna.

Den som vill veta mer hänvisas till en karta med områden i olika färger.

Här presenteras frivilligt skogsskydd från sex av landets största skogsägare. På en karta redovisar bolagen sina nyckelbiotoper och avsättningar. Plötsligt är jag i andra änden, där varje enskilt bestånd är ett litet färgat område på en karta. Däremot saknas arealer och möjlighet att summera detaljerna. En sådan karta är bra för den som vill granska ett särskilt område, men värdelös när du söker överblick. Jag känner igen konceptet från Sveaskogs ekoparker. Där redovisas skyddet i tabeller över flera sidor. Ofta runt 500 bestånd, ibland flera tusen, men utan möjlighet att summera eller greppa helheten. Konceptet verkar vara utformat för att den som vill veta mer ska ge upp eller gå vilse bland alla detaljer.

Det skulle minska misstron, stärka dialogen mellan skogsbruk och ideell naturvård, och inte minst minska polarisering i skogsdebatten.

I höstas presenterade Skogsstyrelsen ett förslag om hur skogsbrukets frivilliga avsättningar kan redovisas tydligare. Rapporten slår fast att ”transparensen kring avsättningarna behöver öka och kunskapen om deras varaktighet och kvalitet bli bättre.” Låter klokt, men förslaget bygger på fortsatt så kallad statistiksekretess. Det innebär att uppgifter inte får hamna utanför Skogsstyrelsen. Därmed begränsas också insynen och tvivlet lär fortsätta att gro bland de som inte får svar på sina frågor.

Mer öppenhet borde kunna bidra till en bättre skogsdebatt. Foto: Staffan Widstrand

Jag vill gärna tro att Sveaskog är stolta över sitt naturvårdsarbete.
Varför då inte var öppen mot sina ägare, svenska folket, om allt bra som görs i gemensamt ägda skogar. Låt Sveaskog bli ett föredöme när det gäller naturvårdsinformation. Enkelt, begripligt och uppföljbart över tid. Det skulle minska misstron, stärka dialogen mellan skogsbruk och ideell naturvård, och inte minst minska polarisering i skogsdebatten.
För det är väl ändå inte så, att det bakom Sveaskogs gröna dunster faktiskt finns något som inte tål att synas i sömmarna…?

Nationalpark en chans för Hudiksvall

En nationalpark på Hornslandet kan bidra till en levande landsbygd. Foto Ola Jennersten

Tallskogen var snitslad för avverkning. Visserligen ligger det 125 år gamla beståndet i en ekopark, men är klassat som produktionsskog. Fältbesöket från Skogsstyrelsen visade även att Sveaskogs löfte om förstärkt hänsyn var uppfyllt. Ändå vädjade handläggaren om att de tio hektaren borde klassas om till naturvårdande skötsel. Sveaskogs svar var lika bistert som det grådaskiga decembervädret. Råvara ska levereras till skogsindustrin och det löftet går först. Detta trots Sveaskogs upprepade försäkran om att i en ekopark ska ekologi gå före ekonomi. I de flesta fall hade detta slutat med ännu ett hygge i en av våra 37 ekoparker. Men den här gången tog historien en annan vändning.

Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri.

Fältbesöket i Hornslandets ekopark i norra Hälsingland gjordes den 3 december tre dagar efter att Skogsutredningen presenterade sitt slutbetänkande. Bland utredningens många förslag fanns ett om att ombilda ekoparker till framtida nationalparker. Hornslandets ekopark är en av fyra. De tre andra är Böda på norra Öland, Hornsö i östra Småland och Halle- och Hunneberg söder om Vänern. När avverkningshotet på Hornslandet blev känt, tog motståndet raskt form. Lokala naturvänner besökte skogen och ännu fler naturvärden identifierades. Den lokala kretsen och Naturskyddsföreningens länsförbund formulerade snabbt ett uttalande, som spreds vidare av andra. Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri. Rubriken Sveaskog kritiseras för att vilja avverka i nationalpark blev till och med för mycket för ett hårdhudat statligt skogsbolag. Sveaskog pausade avverkningen.

Sveriges äldsta tall och andra mäktiga träd har sitt hem på Hornslandet. Foto Ola Jennersten

Det ger oss en chans att diskutera Skogsutredningens förslag. Inte minst för Hudiksvalls kommun, som i snart två sekel har utvecklats i nära samverkan med skogsindustrin. Strax söder om centralorten ligger Iggesund med ett modernt kartongbruk och ett stort sågverk. Båda viktiga delar i skogskoncernen Holmen, som omsätter drygt 17 miljarder kronor och sysselsätter bortåt tre tusen personer. För en del politiker räcker det som argument. Men låt oss ändå titta närmare på vad en nationalpark kan innebära för en norrländsk kommun.

Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet.

Halvön Hornslandet ligger strax öster om Hudiksvall. Det är inte bara ett omtyckt besöksmål, utan även hem för Sveriges äldsta tall, den nästan utrotade jättepraktbaggen och många andra rara ting. En analys av området visar att merparten av drygt sju tusen hektar redan är skyddat av naturreservat, ekoparkens naturvårdsskogar och Sveaskogs utlovade hänsyn. Kvar blir 2 500 hektar produktionsskog, som årligen lär leverera drygt 9 000 kubikmeter skogsråvara. Det täcker ungefär fyra promille av sågverkets och kartongbrukets behov och bidrar på så vis till fyra årsarbeten i Iggesund. Det är här i industrin de flesta jobben skapas.

Hornslandets skogar kan göra större nytta i en möjlig nationalpark. Foto: Privat

Ute på Hornslandet är skogsbrukets bidrag till den lokala sysselsättningen mer blygsamt. Kalkylen visar att det blir 1,4 årsarbeten för plantering, röjning, gallring och slutavverkning. Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet. Det är det jobbet, som bidrar med skatt till kommunens skolor, äldreomsorg och utbud av kultur och idrott. Resterande två miljoner kronor från avverkningarna går till Sveaskogs övriga anställda, skatter och vinst till staten. En liten del flödar tillbaka till Hudiksvall i form av skötsel av ekoparken och underhåll av halvöns skogsbilvägar.

Det var sannolikt inte sista gången.

Men förädlingen i Iggesund står och faller inte med skogarna på Hornslandet. Fyra promille är marginellt, lär knappast påverka produktionen och kan hämtas från andra skogar. Dessutom är det viktigt att veta att trots stora investeringar, i både sågverk och kartongbruk, ökar inte antalet anställda i Iggesund. Tvärtom, ägarnas krav på effektivare produktion leder till färre medarbetare. Sommaren 2018 varslade Holmen 150 anställda i Iggesund. Syftet var att ”öka produktionskapaciteten och minska kostnaderna för verksamheten.” Det var sannolikt inte sista gången.

Hur mycket koldioxid kan en orörd skog binda? Foto: Staffan Widstrand

Så för Hudiksvalls politiker ligger ett jobb i den ena vågskålen och i den andra en möjlig nationalpark. Ett starkare skydd vore bra för skogarnas unika mångfald, men även för att binda mer växthusgaser det närmaste seklet. För en stor del av ekoparkens produktiva skogsmark är ungskog. När parken invigdes 2004 var över hälften yngre än 50 år. Här finns skogar som gratis dammsuger atmosfären på koldioxid i minst hundra år till. Troligen avsevärt längre. Men det förutsätter att skogen blir gammal, våtmarker fortsätter att återskapas och död ved sakta får bildas mellan träden.

Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år.

Och den som läser Skogsutredningen inser att förslaget om nationalpark innehåller ett generöst erbjudande om en satsning på naturturism. Det bör intressera de flesta politiker. Åtminstone de som vill skapa nya arbetstillfällen, diversifiera näringslivet och sätta den egna kommunen på kartan.

Hölick Havsresort siktar på att trefaldiga antalet arbetstillfällen. Bild: Hölick Havsresort

Det finns redan exempel att titta närmare på. Längst ute på halvön ligger Hölick Havsresort, som under flera år har erbjudit naturnära upplevelser utifrån ett exklusivt utbud av god mat och skönt boende. Flera miljoner kronor har investerats i anläggningen, som de senaste åren mer än fördubblat antalet gästnätter och nu skapar bortåt tio årsarbeten. Och resorten vill fortsätta att växa. Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år. Ett fortsatt skogsbruk med nya hyggen och trista plantager riskerar att sätta käppar i hjulen för satsningen. Därför vill företaget veta mer om vad en framtida nationalpark på Hornslandet innebär.

Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel.

Förutsättningarna är nämligen ytterst goda. Här är det möjligt att bilda en drygt 7 000 hektar stor nationalpark enbart på statlig mark. I så fall blir den en av de större nedanför fjällen, och ett område som är värt att upptäcka under flera dagar. Ett sådant resmål behöver fler boenden i andra prisklasser. Därför är det lämpligt att titta närmare på förutsättningarna för kompletterande logi i närheten av infarten i ekoparkens norra delar. Den lokaliseringen ger flera fördelar. Själva nationalparken bör i möjligaste mån tillgängliggöras utan behov av egen bil. Färre bilar gör besöket mycket trevligare för de som cyklar och vandrar. Och då blir närheten till Hudiksvalls järnvägsstation viktig. Tågresan från Stockholm går under tre timmar och kostar ett par hundralappar. Ett bekvämt och klimatsmart ressätt som har framtiden för sig. Kan tåget kombineras med en buss ut till Hornslandet är mycket vunnet.

I framtiden kan kanske Hornslandet upptäckas med häst och vagn. Foto: Staffan Widstrand

Halvöns sevärdheter och utflyktsmål bör med fördel upptäckas med cykel och till fots. Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel. Som grädde på moset kan man önska några upplevelseföretag, som sysslar med ridning, paddling och andra guidade naturupplevelser. Väl där, kan Hornslandet attrahera besökare från andra länder. Därför ligger minst ett tiotal nya lokala jobb i samma vågskål som nationalparken. Och med rätt entreprenörer kan den potentialen dubblas en eller flera gånger om. Vem trodde i början av 1990-talet att en teater med utvecklingsstörda skulle sätta Hudiksvall på kartan? Förra året tog de plats på en catwalk på Manhattan.

Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.

Jag vet att många kommunpolitiker inte förknippar svensk naturvård med affärsmöjligheter. Det är tragiskt och hög tid att ändra på. Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.
De lär bli positivt överraskade.

Naturskydd på låtsas i ekoparker?

Naturskydd bara på pappret? En obruten horisontlinje kan snart vara ett minne blott. Foto: Per Jiborn

Natur kan skyddas på olika vis. Nationalparker och naturreservat är välkända, men även biotopskydd och Natura 2000 kan värna ett hotat område. Tillsammans med ett par andra skyddsformer ingår dessa i vårt formella naturskydd, som ligger till grund för officiell svensk statistik. Siffrorna därifrån stäms av mot nationella miljömål och internationella åtaganden. I början av 2014 beslutade regeringen Reinfeldt att inkludera ekoparkernas naturvårdsavtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen i det formella naturskyddet.
Vad var syftet med det beslutet? Att skydda natur på riktigt eller att snygga till statistiken?

Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige.

Det är tidig septembermorgon i östra Småland. Sjön Allgunnen, som omges av Hornsö ekopark, ligger spegelblank. Från andra sidan sjön hörs ett svagt kutter från en orre eller två. När solen skingrar gryningsdiset är friden närmast total. Mäktig är också vetskapen att de skyddade skogarna vid horisonten fortsätter tio kilometer österut. Ekoparkens storlek på mer än 9 200 hektar är en del av dess tjusning. Sedan tillkommer sju naturreservat på närmare 3 000 hektar och en handfull sjöar. Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige. Bara det är ett gott skäl för en framtida nationalpark. Ett förslag som har diskuterats länge, eftersom skogarna här hyser en ovanligt rik insektsfauna.

Merparten av Hornsö ekopark är redan skyddad, men det är inte lätt att veta. Foto: Per Jiborn

Och det mesta är redan skyddat. I vart fall på pappret. För det är inte bara områdets sju reservat som är skyddade. Efter regeringsbeslutet 2014 räknas även ekoparkens naturvårdskogar in i det formella naturskyddet. Dessutom hävdar Sveaskog att förstärkt hänsyn i skogsbruket är naturvård. Allt som allt med häll- och våtmarker blir det totalt 8 500 hektar skyddad natur redan idag. Återstår att hantera områdets sjöar och omvandla drygt 3 500 hektar produktionsskog till ett mångfaldsrikt landskap med hjälp av återställda våtmarker, skogsbete och bränder. Visionen är glesa ljusa skogar präglade av tall, ek och andra lövträd längs med Alsteråns krumbukter. På så vis värnas och återskapas en naturtyp som i tusentals år kännetecknade östra Småland. Naturskogar som förutom sällsynta skalbaggar, fjärilar och tvåvingar även kan hysa vitryggig hackspett och svart stork. Som bonus skapas ett resmål med potential att locka flera hundratusen besökare varje år.

Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård.

Men hur naturen ska användas är en ständig dragkamp. Ett danskt företag vill bygga nio vindkraftverk upp till 250 meter höga precis i kanten av området. Det vill säga ett par meter utanför en möjlig framtida nationalpark. Kraftverken kommer att synas från alla områdets större sjöar och riskerar att hamna i blickfånget för den som anländer via Blomstermåla i öster. Den tätort som har bäst förutsättningar att ta emot besökare, som väljer att resa klimatsmart med tåg eller buss.

Ekoparkens naturvårdsskogar i rött syns inte på Skyddad natur. Kartor: Naturvårdsverket och Sveaskog

Vad vindkraftsbolaget tycker om en framtida nationalpark är okänt. En granskning av deras ansökan till länsstyrelsen i Kalmar, visar att de är ovetande om att stora delar av området redan är skyddat. Och utan den vetskapen är det svårt att göra rätt. Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård. Det verkar som att regeringsbeslutet inte har omsatts i praktiken, utan fallit mellan stolarna. Och det handlar inte bara om Sveaskogs mer än lovligt tänjbara ekoparkskoncept. Röran verkar inkludera såväl Miljödepartementet, Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen. Men för att det sambandet ska bli begripligt, måste vi blicka tillbaka på Lena Eks sista tid som miljöminister.

Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Den 27 februari 2014 beslutade regeringen Reinfeldt om fem nya etappmål för att stärka den biologiska mångfalden och ekosystemtjänster. Det innebar bland annat att det formella skyddet av skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog skulle öka med cirka 150 000 hektar skogsmark till 2020. Redan på samma regeringssammanträde uppnåddes en stor del av målet, när tidigare frivilliga avsättningar som naturvårdsavtal, ekoparker och vitryggsavtal i en handvändning räknades in i vårt formella naturskydd. När Skogsstyrelsen tillsammans med Naturvårdsverket, SLU och SCB förra året redovisade mängden formellt skyddad skogsmark visade det sig att ekoparksavtalens naturvårdsskogar idag tillför 68 100 hektar produktiv skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog. Det vill säga 45 procent av regeringens etappmål.

Målbilden är glesa öppna skogar med tall, löv och mycket död ved. Foto: Per Jiborn

Från 2017 syns regeringens beslut i statistiken hos SCB. Däremot lyser ekoparkerna med sin frånvaro i viktiga databaser hos Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Kunskapskällor för miljökonsultföretag när de gör miljökonsekvensbeskrivningar, vilket enligt svensk lag krävs för verksamheter som påverkar miljön. Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Syftet med naturskydd är just att skydda värdefull natur. Det förutsätter att information om vad som är skyddat är tillgänglig. Den som vill göra rätt och följa miljöbalken, ska enkelt kunna se om ett område är lämpligt för en tänkt verksamhet. Sedan länge finns det bra kartverktyg som fyller den funktionen. Exempelvis Skyddad natur och Skogens pärlor. Men sex år efter regeringens beslut saknas ekoparkernas formellt skyddade naturvårdsskogar i dessa databaser. Varför är en gåta.

Gårdagens väderkvarnar är små dvärgar jämfört med moderna vindkraftverk. Foto: Per Jiborn

Sedan hösten 2014 är det Miljöpartiet som styr Miljödepartementet och i den uppgiften ingår väl även att försäkra sig om att beslut fattade av tidigare regeringar blir verklighet? Ett särskilt ansvar faller på Naturvårdsverket, som av regeringen pekas ut som ansvarig myndighet för etappmålen om ökat skydd av skogar, våtmarker, sjöar och marina områden. Samtidigt är den lagliga grunden för ekoparkernas naturvårdsskogar ett avtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen. När jag i somras ställde frågor kring detta, blev svaret från generaldirektör Herman Sundqvist att Skogsstyrelsen inte har några synpunkter på hur Sveaskog hanterar insynen i förvaltningen av landets ekoparker och att myndigheten i strikt juridisk mening saknar tillsynsansvar av ekoparkernas naturvårdsskogar. Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet.

Till saken hör också att jag sedan drygt ett år har ställt frågor och önskat ta del av olika underlag från Sveaskog om hur ekoparkerna förvaltas. Resultatet är magert. Ekoparksavtalen lämnar Sveaskog inte ut och på Skogsstyrelsen finns de bara i pappersformat. Kanske är det inte bara jag som har svårt att få del av underlagen. Kanske har Naturvårdsverket inte de bästa förutsättningarna för att publicera uppgifter om tiotusentals naturvårdsskogar digitalt i sitt kartverktyg?

Naturskogarna längs Alsterån kan locka hundratusentals besökare varje år. Foto: Per Jiborn

En annan möjlighet är att jag missförstått andan i själva regeringsbeslutet från 2014. Det handlade kanske inte alls om att stärka skyddet av värdefull natur runt om i Sverige. Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet. Ett enkelt och billigt sätt att bättra på statistiken och göra det lättare för Sverige att nå utlovade internationella löften och nationella miljömål. Så kan det gå till i andra läder, men sker det även i Sverige?

Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

De senaste åren har statliga utredningar, enskilda riksdagsledamöter och en samlad besöksnäring pekat på att Sveriges 37 ekoparker borde förvaltas på ett annat vis. Närmare 250 000 hektar skogsmark har en potential för nya jobb inom naturturism och skydd av biologisk mångfald på riktigt. Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

Vindparken är tänkt att ligga mindre än två kilometer från ekoparkens minnesplats. Foto: Per Jiborn

I början av oktober yttrade sig Naturskyddsföreningen i Nybro över ansökan om en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark. Budskapet till länsstyrelsen är att ansökan måste kompletteras. Bland annat för att ekoparkens formellt skyddade naturvårdsskogar inte har hanterats i ansökans miljökonsekvensutredning. Fortsättning följer…

Sköna cykeldagar i Hornsö ekopark

Flera tiotals mil slingriga cykelvägar väntar i Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Hornsös skogar är vidsträckta och glest befolkade. Området är så stort och de slingriga vägarna så många, att jag misslyckas med att räkna fram hur många mil cykelled som redan är på plats. När naturturismen fortsätter att växa, finns här ett slumrande resmål som bara väntar på att upptäckas av fler. En verksamhet som rätt utformad kan bidra till att stärka skyddet för en av norra Europas mest värdefulla skogar för biologisk mångfald.
Att detta ännu inte har skett, är faktiskt en gåta.

Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister.

I somras cyklade min fru och jag i Hornsö ekopark i två dagar. Ett nästan 10 000 hektar stort område som vi utforskade härs och tvärs på nästan helt otrafikerade vägar. Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister. Bara det magiskt exklusivt. Inte minst i år då nyheter om parkeringskaos vid naturreservat och bilköer till nationalparker är vanliga. Själva kunde vi däremot njuta av tystnad, svängrum och den upptäckarglädje som uppstår när kartan visar på närmast oändligt många spännande cykelalternativ.

Minihotellet är en bra bas för cykelturer in i ekoparken. Foto: Per Jiborn

Vår bas var Alsterbro Minihotell, som varmt kan rekommenderas. Snyggt, komfortabelt och prisvärt och samtidigt enkelt och personligt. Två hyrcyklar är i minsta laget, men räckte för oss. Ett stort plus är ett fräscht och välutrustat kök, som gör det möjligt att äta frukost i ottan och trampa iväg innan solen har gått upp. Det är en elegant lösning, guld värd för morgonpigga naturvänner. Även Alsterbro, med sina drygt 400 invånare, ger ett ovanligt piggt intryck för att vara en av många avfolkningsbygder i Småland. Cykelturens fika inhandlas med fördel i ortens välsorterade Coop-butik. Väl tillbaka efter en dags trampande erbjuder minihotellets granne – den lokala pizzerian – på många läckra och mättande rätter.

Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré.

Men bäst är Alsterbros läge strax väster om Hornsö ekopark. Visserligen är det en halvmil till ekoparkens gräns, men den särskilda cykelvägen genom samhället övergår efter en stund i småvägar in i skogarna och vidare till ekoparken. Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré. Och för mig är cykeln ett svårslaget alternativ, när jag vill ta mig fram med alla sinnen. Jag missar varken smultron i vägkanten, fjärilarnas vingslag eller ljuden i skogen.
Varför hittar då inte fler ut i ekoparken?

Lugna grusvägar med gott om svängrum. Foto: Per Jiborn

Förutsättningarna är i det närmaste perfekta. Ett lagom kuperat och cykelvänligt landskap med ett dussin sjöar och nästan lika många naturreservat. Detta är ett av få områden i södra Sverige där vildmarkskänslan kan infinna sig, vilket många tyskar har upptäckt och därför köpt någon av områdets ganska få stugor. Sommarställen som ofta ligger strategiskt vackert vid någon sjö. En utmaning som skapar en viss friktion när vi själva, i jakten på fikaställen med sjöutsikt, hamnar i redan inpinkade revir. Här krävs handfasta tips om sköna platser på kullar, i gläntor, vid vattendrag eller betade ängar för besökaren att pausa på. Och när de flesta cyklar här för första gången behövs förslag på slingor för olika målgrupper som motionärer, äldre och barnfamiljer.

När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort.

Men den stora utmaningen är att Hornsös skogar är för okända. Beläget i utkanten av tre kommuner faller området lätt mellan stolarna. Sveaskog, som förvaltar ekoparken, skriver förvisso i sin ekoparksplan att här ska skogens betydelse för friluftslivet sättas i fokus. Av den ambitionen syns dock inte mycket. Med undantag för två nya entréskyltar, känns snarare ekoparkens sparsamma infrastruktur i form av några rastbänkar och ett vindskydd övergivet, bortglömt och lätt bedagat. Samtidigt handlar ju turismutveckling inte främst om gratis nätter i vindskydd.

Att hitta fram till det perfekta fikastället är inte alltid lätt. Foto: Per Jiborn

Är det jobb och tillväxt på landsbygden som är målet, då är det traktens utbud av boenden, måltider och andra turismtjänster som ska lyftas fram. Men inte heller det gör Sveaskog. När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort. Det är helt enligt direktiven som riksdagen klubbade sommaren 2010. Bolagets kärnverksamhet är skogsbruk, som ska generera en affärsmässig avkastning. Men följden blir att den oinvigde besökaren inte får tips om Alsterbro Minihotell & Camping, Staby Gårdshotell, Aboda Café och Restaurang eller Pizzeria Alsterbro. En kritik som jag framförde redan förra året, men som då inte föranledde någon reaktion hos statliga Sveaskog.

Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar.

Nu tar istället Högsby, Nybro och Mönsterås initiativ till samtal om hur naturturism och friluftsliv kan främjas i Hornsö ekopark. Det är utmärkt. Kommunerna har bättre drivkrafter för att skapa lokala jobb, som kan resultera i mer skatteintäkter. Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar. Jag har mött flera anställda som menar att Sveaskog är ägare till skogar, som faktiskt tillhör oss alla här i Sverige.

Starkare naturskydd och mer cykelturism kan värna Hornsös unika insektsfauna. Foto: Per Jiborn

Därför hörs nu förslag om att Sveaskog är en lämplig samarbetspartner när naturturismen ska gynnas. Argumentet är att en ekopark mycket väl går att förena med fler besökare. Och det var kanske ett möjligt alternativ när ekoparken invigdes 2004. Men vad som måste bedömas och granskas är vad Sveaskog har uträttat under 16 år. Eller kanske bättre uttryckt, allt som inte har blivit gjort. Landets 37 ekoparker är en resurs för svensk landsbygd. Då kan det inte vara hugget i sten att dessa skogar ska förvaltas av ett skogsbolag, som både saknar kompetens och incitament att utveckla en attraktiv natur- och ekoturism.

Vad är så hemligt i våra ekoparker?

Vilka affärshemligheter ruvar ekoparkernas skogar på? Foto: Per Jiborn

Efter ett regeringsbeslut våren 2014 blev landets ekoparker en del i Sveriges formella naturskydd. Det syns några år senare när ekoparker och andra naturvårdsavtal redovisas i statistiken. Det formella naturskyddet i Sverige hoppar upp med nästan en halv procent. Men vad gäller kring insyn, tillsyn och dokumentation i ekoparkerna? I drygt ett års tid har jag försökt granska Sveaskogs förvaltning. Nästan alla svar har uteblivit. Nyligen vände jag mig därför till Skogsstyrelsen med tre frågor om våra 37 ekoparker.

När lönsamhetens båge spänns till bristningsgränsen, får andra värden maka på sig.

Egentligen borde detta inte vara något problem. Åtminstone inte om utgångspunkten är Sveaskogs uppförandekod. En kort handledning som ska vägleda alla anställda. Här står att bolagets vision är att ”visa vägen till ett hållbart samhälle”, vilket bland annat innebär att statens skogsbolag ska vara ”bäst på att kombinera ett lönsamt skogsbruk med miljöansvar”. Och i så fall borde väl ”öppenhet”, som är ett av Sveaskogs fyra värdeord, väga blytungt när någon vill veta mer om hur landets ekoparker förvaltas.

Även på plats i ekoparken möts jag av tomma informationstavlor. Foto: Per Jiborn

Sprickan mellan uppförandekodens högtravande formuleringar och vardagens skogsbruk kan dock anas mellan raderna. ”Kundfokus” är nämligen ett annat värdeord och visionen om ett hållbart samhälle inkluderar även att Sveaskog ska vara ”det mest lönsamma skogsföretaget på kort och lång sikt”. När lönsamhetens båge spänns till bristningsgränsen, får andra värden maka på sig. Det har historien visat många gånger. Och på den långa listan riskerar alltså Sveaskogs ekoparker att hamna.

I officiell statistik värderas ju ekoparkernas skogar numera lika högt som naturen i våra nationalparker och reservat.

Men politiker och myndigheter får inte vara så naiva, att de missar självklara målkonflikter. Samtidigt som ekoparkerna klev in i naturvårdens finrum borde insyn och tillsyn skärpas, och en rimlig dokumentation säkras. I officiell statistik värderas ju ekoparkernas skogar numera lika högt som naturen i våra nationalparker och reservat. Men så blev det inte. En formell tillsynsmyndighet av ekoparkerna saknas. Istället bygger en tandlös tillsyn på ett okänt och svårtillgängligt avtal och årliga förvaltningsmöten där dokumentationen från tidigare år ofta saknas.

I statistiken väger ekoparkernas skogar numera lika tungt som våra mest älskade nationalparker. Foto: Staffan Widstrand

Jag har på olika sätt jobbat med Sveaskogs ekoparker de senaste fem åren. Förra sommaren började jag djupdyka i deras förvaltning. Jag ville veta mer och begripa, men också förstå vad i de senaste årens omfattande kritik som är rättvist och berättigat. Det handlar ju om stora områden, som i flera fall hyser några av våra mest värdefulla skogar på statens marker.

Resultatet har mest blivit fortsatt tystnad.

I min granskning har jag inte mött någon öppenhet från Sveaskog. De första frågorna, som formulerades för ett år sedan, är ännu obesvarade. Under året som gått har jag påmint om uteblivna svar och mejlat in nya frågor. Resultatet har mest blivit fortsatt tystnad. I början av sommaren valde jag att kontakta en av ledamöterna i Sveaskogs styrelse. Fick omgående ett artigt svar, men mina frågor är fortsatt obesvarade och viktiga underlag lämnas inte ut.

Böda ekopark invigdes 2006, men fortfarande saknas en publicerad ekoparksplan. Foto: Per Jiborn

Nyligen gick jag därför vidare och skrev till Skogsstyrelsen, som åtminstone på pappret är Sveaskogs motpart i underskrivna ekoparksavtal. Förhoppningsvis svarar myndigheten när sommarens semestrar är över.

Är bocken trädgårdsmästare i Hornsö?

Hornsö räknas som en av Nordens biologiskt mest värdefulla skogar. Foto: Nils Elgqvist

Den senaste tiden har Hornsö ekopark i östra Småland diskuterats livligt. Traktens kommuner har flaggat för att en nationalpark vore ett bättre alternativ. Förslaget har fått stöd från lokala natur- och miljöorganisationer och en tidigare chef vid länsstyrelsen. Däremot har Sveaskog, som förvaltar ekoparken, invänt och hävdat att gällande avtal borgar för rätt naturvårdsinsatser och att ekoparkens skogsbruk finansierar naturvården. Det låter bra, om det är sant.

Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument.

Debatten startade i slutet av januari när Naturskyddsföreningens kretsar i Nybro och Mönsterås tillsammans med en fågelklubb och en skogsgrupp i Oskarhamn gav sitt stöd till planerna på en ny nationalpark. Ett starkare skydd av skogens mångfald tillsammans med naturturismens möjligheter var budskapet. Några veckor senare gav sig Anders Johansson in i debatten. Han, en författare i Kalmar, menade att en nationalpark är en orimlighet och att skogarna skulle växa igen. En ekopark räcker. Där kan turismen samsas med skogsbruket. Det inhoppet fick mig att skriva en replik. I den försökte jag förklara varför Sveaskog saknar drivkrafter för att utveckla naturturismen. En näring med långt större lokal potential än skogsbruket. I sin slutreplik avfärdade Johansson mitt svar med grundlösa påståenden om att jag var okunnig, inte besökt området och gjort en dålig analys.

Sekler av bete har präglat Hornsös skogar. Foto: Per Jiborn

Men debatten tog fart igen. I slutet av mars skrev Stefan Svenaeus, tidigare miljövårdsdirektör på länsstyrelsen i Kalmar, att han gillade förslaget om en nationalpark. En skyddsform som inte alls innebär igenväxta skogar, utan numera alltid bygger på en grundlig skötselplan. Sammanhängande skyddade skogar ger dessutom bättre villkor för en lokal besöksnäring. Anders Johansson gav sig på nytt in i debatten. Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument. Dagen efter fyllde Sveaskog på. Ett svar värt en närmare granskning, och som jag återkommer till. I sin slutreplik förtydligade Svenaeus att i Hornsö ekopark hotas idag äldre tallskogar och att resurserna till naturvårdande skötsel har minskat efter att riksdagen ändrade Sveaskogs uppdrag 2010.

Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta.

Svaret från Sveaskog, värt att läsa ordentligt, är skrivet av naturvårdschefen Peter Bergman och bygger på tre påståenden. För det första att förvaltningen grundas på ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Avtalet reglerar varje enskilt skogsbestånd och ”hur naturvårdsåtgärder ska genomföras samt vilket ekologiskt mål dessa åtgärder har.” För det andra att Sveaskog har utfört naturvårdsåtgärder ”på hundratals hektar för att bevara och stärka den biologiska mångfalden i Hornsö.” Ett kostsamt och omfattande arbete där en hel del återstår att göra. Till sist menar Bergman att Sveaskogs förvaltning är kostnadseffektiv och att en framtida nationalpark måste finansieras via statens budget. Till synes tre sakliga argument, men tål de en granskning?

Ringlande vattendrag är en annan källa till mångfald. Foto: Nils Elgqvist

Alla Sveaskogs ekoparker förvaltas utifrån ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta. Däremot går det att beställa från Skogsstyrelsen. Avtalet, som löper över 50 år, är dock varken detaljerat eller specifikt. För Hornsö ekopark handlar det om tolv punkter på två sidor plus bilagor. Den centrala formuleringen lyder ”Sveaskog förbinder sig att inom ekoparken och under avtalstiden i sitt skogsbruk aktivt arbeta för de övergripande ekologiska målbilder som framgår av ekoparksplanen.” I ekoparksplanen står det att naturskogar av tall, gran, löv och ädellöv ska återskapas på totalt 40 procent av parkens yta. Det är avtalets kärna. Hur en naturskog definieras och vägen dit, bestäms av Sveaskog efter samråd med Skogsstyrelsen.

Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter.

Hornsös skogar präglades under sekler av bete, bränder, översvämningar och plockhuggning. I slutet av 1800-talet förändrades landskapet dramatiskt. Gran blev det dominerande trädslaget och mörka barrskogar bredde ut sig från några ynka procent till runt 40 procent. För att återskapa Hornsös glesa öppna skogar med främst tall och löv, krävs regelbundna bränder i naturvårdssyfte, ett omfattande skogsbete och restaurerade sumpskogar. Särskilt mot bakgrund av att skogarna ännu hyser Nordens viktigaste bestånd av vedlevande skalbaggar och flera andra sällsynta insekter.

Ekoparksavtalet i korthet. När och hur bestämmer Sveaskog själv.

Generationers plockhuggning kan däremot återställas genom att frihugga ekar och glesa ut lövrika barrskogar. Alla insatser behövs och är välkomna. Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter. Men det finns en viktig skillnad mellan skogsbete, bränder och återskapade sumpskogar å ena sidan och frihuggning och utglesning å den andra. De förstnämnda åtgärderna ger i de flesta fall ingen skogsråvara. Frihuggning och gallring ger däremot ofta en ansenlig mängd råvara och därmed en lockande nettointäkt. Vilka åtgärder prioriterar Sveaskog, vars ägare har bestämt att skogsbruk är kärnverksamhet och syftet en marknadsmässig avkastning till staten?

“Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog.”

Det vet inte vi. Insynen i Sveaskogs förvaltning är begränsad. Men när jag samtalar med tidigare anställda, forskare och andra med god lokalkännedom är svaren samstämmiga. Prioriterade åtgärder har varit de som även generar skogsråvara till industrin. Det verkar som vi i Hornsö har satt bocken till trädgårdsmästare. På sin webbplats redovisar Sveaskog NS-åtgärderna (naturvårdande skötsel) i sina ekoparker mellan åren 2008 och 2018. Totalt har olika skötselåtgärder gjorts på mer än sex tusen hektar. Av dessa har över 20 procent (1 286 hektar) utförts i Hornsö. Vilka åtgärderna är redovisas inte. Men i samma text skriver Sveaskog att ”en av de vanligaste NS-åtgärderna är att plocka fram ung lövskog ur tidigare planterade granbestånd.” Den åtgärden borde passa utmärkt i Hornsö. Viktig naturvård kan då genomföras med bonuseffekten att tusentals kubikmeter skogsråvara även levereras till industrin. Det ger Sveaskog extra intäkter.

Glesa tall- och lövskogar ersattes av mörka granskogar. Foto: Per Jiborn

Och det är inget fel i detta. Men frågan som först måste ställas är: Vilka akuta åtgärder behöver göras nu för att rädda Hornsös unika mångfald av insekter som tvåvingar, fjärilar och skalbaggar? Jag frågar Sven G Nilsson, som är professor emeritus i zooekologi vid Lunds universitet, en auktoritet på området och som under flera år har inventerat vedlevande skalbaggar i Hornsös skogar.
– Varje bestånd måste skötas efter sina förutsättningar. Brand, bete, återställda våtmarker eller glesare och ljusare skogar. Det beror på omständigheterna. Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog, svarar Sven G Nilsson.

Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Det är mycket som vi utomstående inte vet. Men Sveaskog kan stoppa gissningsleken genom att presentera en sammanställning över de senaste 15 årens åtgärder i Hornsö. En redogörelse som berättar hur många och omfattande skogsbetena är i ekoparken. Hur många hektar sumpskog och våtmark som har återskapats? Antal naturvårdsbränningar som har genomförts, när och på hur stor yta? Och hur många hektar barrskog med lövinslag som har glesats ut? Vilka är NS-åtgärderna som har utförts på 1 286 hektar? Hur många hektar är nu på allvar på väg att bli vackra och funktionella naturskogar? Sveaskog skriver att det varit ett omfattande arbete som har kostat. Varför då inte stolt berätta mer ingående om vad som har uträttats. På köpet skulle onödigt tvivel skingras. Därtill handlar det om formellt skyddade skogar, som tillhör oss alla. Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Naturvård som även ger skogsråvara tycks prioriteras. Foto: Per Jiborn

Men en sådan transparens är inte prioriterad. Själv väntar jag på svar på frågor om Hornsö ekopark som ställdes för två månader sedan. Därför vänder jag mig till Skogsstyrelsen för att få ta del av minnesanteckningarna från de årliga förvaltningsmötena. Omgående trillar protokollen från 2017, 2018 och 2019 in i min mejlbox.

De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog.

Genomläsningen av protokollen ger nya insikter. Här redovisas årliga samtal om planerade avverkningar, skötselåtgärder och övrig förvaltning. Närvarar gör företrädare för Sveaskog, Skogsstyrelsen och Kalmars länsstyrelse. I de tre protokollen redovisas kort insatser kring inventeringar, naturvärdesbedömningar, naturvårdsbränningar, skogsbeten och igenproppade diken. Protokollen ger ingen helhetsbild, men inblicken i den praktiska förvaltningen väcker fler funderingar kring den berättelse som Sveaskog försöker ge.

Nya skyltar blir Sveaskogs satsning i Hornsö 2020. Foto: Per Jiborn

Några exempel. Naturvårdsbränningar planeras i samarbete med länsstyrelsen på fem hektar, men skjuts på framtiden. Skogsstyrelsen erbjuder arbetskraft för röjning och risplockning på ett skogsbete. Två år senare meddelar Sveaskog att man vill plocka ner stängslet kring ett annat bete, eftersom en djurhållare saknas. Förra vintern proppades tre diken igen med hjälp av länsstyrelsen. Av det senaste protokollet framgår att länsstyrelsen vill gynna ekoparkens mångfald genom torrängar, mulmholkar och nedgrävda ekstockar. Sveaskog nöjer sig med nya välkomstskyltar och kanske ett vindskydd. Fragment av en komplex verklighet, men en mindre fördelaktig bild tonar ändå fram. De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog. Både initiativ och finansiering av dessa olönsamma åtgärder, ser också ut att komma från andra än Sveaskog. Kanske är slutsatsen orättvis. Möjligen uträttades mer före 2017, men protokollen från åren innan saknas hos Skogsstyrelsen och lämnas inte ut av Sveaskog.

Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Det går inte att göra en heltäckande granskning av Sveaskogs förvaltning av Hornsö ekopark. Samtidigt måste samtalet fortsätta och lärdomar dras. Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Många insekter behöver löv, ljus och värme. Foto: Per Jiborn

1. Avtalet med Skogsstyrelsen ger Sveaskog en stor handlingsfrihet när det gäller val av skötselåtgärd och när den ska genomföras. Det ställs inga krav på ett bestämt antal hektar återskapade sumpskogar, regelbundna naturvårdsbränningar eller skogsbeten. Tidsplaner att stämma av emot saknas. Det mesta tyder på att Sveaskog främst väljer skötselåtgärder, som ger råvara till skogsindustrin och egna nettointäkter.

2. Påståendet att den naturvårdande skötseln i Hornsö ekopark har kostat, verkar inte stämma. Antal kubikmeter skogsråvara och intäkter har varit mindre än vid en normal slutavverkning, men i väntan på en öppen redovisning pekar det mesta på att Sveaskog har gått plus på de flesta åtgärder. Kanske handlar det om nettointäkter på 20 miljoner sedan ekoparken invigdes för 15 år sedan, men det kan också vara det dubbla.

3. I repliken skriver Sveaskog som slutkläm att en nationalpark innebär att framtida utgifter för skötsel i Hornsö hamnar hos landets skattebetalare. Förvaltningsprotokollen från de senaste åren antyder att Sveaskog redan idag låter våra myndigheter betala delar eller merparten för de insatser i naturvårdsskogarna som inte är lönsamma.

Trixas det i Sveaskogs ekoparker?

Platåbergen omges av en av Europas största sammanhängande ädellövskogar. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Nyligen upptäckte jag att en ekopark hade krympt med 20 procent. Det var i alla fall min första tanke, när jag noterade att ekoparken Halle- och Hunnebergs ursprungliga 6 700 hektar hade blivit 5 300 hektar på Sveaskogs webbsida. Siffran upprepas i en färsk broschyr, så det lär vara mer än en olycklig felskrivning. När jag frågade personer med god kunskap om de västgötska platåbergen, kunde ingen svara. Till sist gav en av Sveaskogs egna anställda den troligaste förklaringen. Ekoparken hade inte krympt. Skillnaden handlar istället om hur man räknar.

Det är nästan dubbelt så mycket som Sverige har skyddat med nya och utvidgade nationalparker de senaste 50 åren.

Sedan 2002 har statliga Sveaskog avsatt 37 ekoparker runt om i Sverige. Tillsammans omfattar de 175 000 hektar produktiv skogsmark, det vill säga de näringsrika marker där skogsbruk vanligtvis bedrivs. Inkluderas även näringsfattiga marker som myrar, hällmarker och andra så kallade impediment handlar det om bortåt 245 000 hektar. Det är nästan dubbelt så mycket som Sverige har skyddat med nya och utvidgade nationalparker de senaste 50 åren. Hur Sveaskog sköter våra ekoparker spelar därför roll för skogens mångfald.

Halle- och Hunneberg är värdefulla för det lokala friluftslivet. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Jag gillar flexibilitet och pragmatiska lösningar. Men ju mer jag lär och förstår om hur Sveaskog förvaltar ekoparkerna, desto starkare blir min känsla av en närmast avsiktlig otydlighet när det gäller arealer, andelar naturvårdsskogar, ekologiska målbilder och uppnådda resultat. Det förnekas givetvis med jämna mellanrum. Bland annat av bolagets naturvårdschef Peter Bergman i en intervju förra året i LandSkogsbruk.
”Att det finns synpunkter och kritik på vår verksamhet, visar att det vi gör är viktigt och att det är många som bryr sig om vad som händer i skogen. Vi tar synpunkterna på stort allvar och vi gör vårt bästa för att vara så transparenta som möjligt. Ofta grundar sig kritiken på missförstånd eller brist på information.”

Ekoparksplanens karta visar färre och mindre röda bitar, som står för naturvård i ett komplext pussel dominerat av gröna produktionsbitar.

När jag granskar planen för ekoparken Halle- och Hunneberg blir bristen på information ett återkommande tema. Här på bergen förvaltas 1 500 olika skogsbestånd för produktion eller biologisk mångfald. Ekoparksplanens karta visar färre och mindre röda bitar, som står för naturvård i ett komplext pussel dominerat av gröna produktionsbitar. En sådan förvaltningsmodell ställer extra höga krav på transparens. Men Sveaskog nöjer sig med att ange målen för ekoparken i procent, utan att förklara vad siffrorna är andelar av. Är det hela området eller bara produktiv skogsmark? Och vilka reservat ingår i beräkningen? De två platåbergen med rasbranter täcks nämligen fullt ut av tre naturreservat och två tidigare naturvårdsområden där skogsbruk är tillåtet. Med hjälp av dessa detaljerade underlag försöker jag bakvägen räkna fram storleken på ekoparkens skogar för naturvård respektive produktion, men jag misslyckas. Att inkludera dessa uppgifter i ekoparksplanen från början borde vara enkelt. Då hade transparensen ökat och missförstånden minskat.

Gröna produktionsskogar blandat med naturvård i rött bildar ekoparkens komplexa pussel. Bild: Sveaskog

I planen för Halle- och Hunneberg står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Märkligt då att de orörda naturvårdsskogarna bara är sex procent. Skötta naturvårdsskogar tillför ytterligare 17 procent. Tillsammans blir det 23 procent eller knappt en fjärdedel. Sedan tillkommer naturreservat med en andel på 14 procent. Vilka reservat som ingår förklaras inte. Kanske för att de i flera fall avsattes 20 år innan ekoparken invigdes. Hur som haver, i bästa fall innebar det nya konceptet med en ekopark att skyddet stärktes för 37 procent av bergens skogar. Det antagandet förutsätter dock att vi inte granskar den ekologiska landskapsplan för platåbergen, som Sveaskogs föregångare AssiDomän sjösatte ett årtionde tidigare. Vad den säger, vet jag inte. Men i värsta fall var ekoparken bara ett sätt att klä platåbergen i kejsarens nya kläder? När insynen är begränsad är det svårt att säkert veta.

Det vill säga, kantzoner och kvarlämnade träd och högstubbar på kalhyggen ska bidra med dubbelt så mycket naturvårdsareal som ekoparkens orörda skogar tillsammans.

För att nå löftet om minst 50 procent naturvårdsareal i varje ekopark, räknar Sveaskog dessutom in 13 procent naturhänsyn i områdets produktionsskogar. Det vill säga, kantzoner och kvarlämnade träd och högstubbar på kalhyggen ska bidra med dubbelt så mycket naturvårdsareal som ekoparkens orörda skogar tillsammans. Det är en magstark lösning i en ekopark, där ekologi ska gå före ekonomi.

Hyggenas kvarlämnade träd bidrar till mer naturvård än ekoparkens orörda skogar. Bild: Privat

Men den avgörande frågan handlar om rätt skogar har skyddats. Ekoparksplanen bygger på en biotopanalys där 1 186 bestånd har inventerats utifrån trädslag, ålder, mängd död ved och antal större så kallade naturvärdesträd. Hur nästa steg gick till, när resultatet omvandlades till ett urval av orörda och skötta naturvårdsskogar, är inte glasklart. Rimligen borde de äldre skogarna ha sparats om syftet var att värna biologisk mångfald och gynna friluftsliv. Gamla skogar kan i närtid axla en roll för skogens mångfald och området blir mer attraktivt för naturturism och rörligt friluftsliv.

Däremot vill bolaget ogärna dela den kunskapen med andra.

En del tyder på att det blev tvärtom. Det påstås att stora delar av den äldre skogen klassades som produktionsskog och efter invigningen har ett par hundra hektar avverkats. För ett par år sedan ville Sveaskog dessutom öka avverkningstakten till 60 hektar årligen. Förslaget mötte hård kritik från naturvård, friluftsliv och de tre berörda kommunerna.

Bergens starka älgstam lockar både kungen och internationella besökare. Bild Staffan Widstrand

Sveaskog vet vad som är sant eller ej av dessa påståenden. Däremot vill bolaget ogärna dela den kunskapen med andra. Ekoparksavtalen mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen är den juridiska grunden för konceptet. Men dessa avtal finns inte på någon webbplats, även om det rör sig om en offentlig handling. Den som vill kan beställa avtalet från Skogsstyrelsen för några hundralappar. Om man nöjer sig med en bunt papper vill säga. För den som på djupet vill förstå hur ekoparkens 1 500 olika bestånd fördelas när det gäller ålder och trädslag, är det till liten hjälp. En företrädare för Sveaskog svarar att underlaget inte är tillgängligt i Excel, och finns det i ett annat digitalt format kommer det inte att lämnas ut. Det finns gränser för bolagets transparens.

Så rundas vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip av ett statligt bolag, med syftet att begränsa insynen i ekoparker som tillhör oss alla.

Viktigt i sammanhanget är att ekoparkernas så kallade naturvårdsskogar numera inkluderas i statistiken över Sveriges formellt skyddade skogar. Det beslutade regeringen Reinfeldt våren 2014 och det handlar inte om småpotatis i marginalen. Ekoparkernas bestånd av orörda (NO) och skötta (NS) naturvårdsskogar uppgår till över 80 000 hektar produktiv skogsmark enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, SLU och SCB. Det är 65 procent mer än vad som skyddas i Sveriges 30 nationalparker. Och i vissa län, exempelvis här i Kalmar, står två ekoparker för över 20 procent av den totala ytan formellt skyddad produktiv skogsmark. Ekoparkerna är med andra ord en tung pusselbit i vårt skogsskydd.

Nu höjs röster för att omvandla flera ekoparker till nationalparker. Det skulle öka insyn och transparens. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Förra årets rapport gjordes på uppdrag av regeringen. Syftet var att ge en gemensam lägesbild och öka transparensen om mängden skyddad skog. Med viss förväntan vänder jag mig till de ansvariga med frågan om hur ekoparkernas areal av naturvårdsskogar har räknats ut. Här borde det finnas ett offentligt underlag, som kan skapa klarhet. Men det gör det inte. Sveaskogs underlag har gjort en omväg via en fristående konsultfirma, som i sin tur räknat fram och levererat rapportens siffror. Så rundas vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip av ett statligt bolag, med syftet att begränsa insynen i ekoparker som tillhör oss alla.

Mitt grävande efter klarhet och transparens hade skapat turbulens på skogsbolaget.

I veckan blev jag uppringd av en företrädare för Sveaskog. Mitt grävande efter klarhet och transparens hade skapat turbulens på skogsbolaget. I framtiden uppmanas jag bara vända mig till en person på Sveaskog. Jag passade på att fråga om varför underlag saknas, restriktioner ges om vem jag får ställa frågor till och varför ekoparkernas naturvårdsskogar hanteras som affärshemligheter hos våra myndigheter.
Är det möjligen så att Sveaskog försöker dölja något?
Nej, blev det blixtsnabba svaret.
Jag önskar att jag kunde tro på det.

Fler granskande blogginlägg om
Sveaskogs ekoparker.

Moderaterna borde besöka Tiveden

30 jobb på årsbasis skapar naturturismen i Tivedens skogar. Foto: Pavel Koubek

Vi behöver inte mer skyddad skog. Det var budskapet från John Widegren, Moderaternas landsbygdspolitiske talesperson, på Svenska Dagbladets debattsida för ett par veckor sedan. Det bärande argumentet är att sågverk, pappers- och massabruk behöver en säker tillgång på skogsråvara för att skapa exportintäkter till Sverige. Då får inte fler reservat stå i vägen. För enligt Moderaterna finns det nämligen bara ett sätt att bruka skogen – att hugga ner den och tillverka papper, virke, flis och annat av träden. I bästa fall känner inte den moderata partitoppen till att det finns en annan näring, som just i skyddade skogar kan skapa både jobb och exportintäkter. I värsta fall vill partiet mörka att naturturismen är ett alternativ till vanligt skogsbruk. Därför undrar jag om Moderaterna ser till landsbygdens, skogens och markägarnas bästa? Eller om det finns andra intressen, som fått partiet att överge tidigare löften och mål utstakade under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister?

Men det är väl egentligen inte det som skaver,
utan att importerad råvara kostar mer.

Sverige är världsledande när det gäller export av papper och massa. En export som under lång tid bidragit till sysselsättning och välfärd runt om i Sverige. Men nu skärps huggsexan om det gröna guldet, och önskelistan på allt som skogen ska fixa blir allt längre. Allt från nya förpackningar till banbrytande produkter i form av textilier, läkemedel och biodrivmedel. Ur det perspektivet är det logiskt att biologisk mångfald och naturskydd blir ett hot för de stora sågverken och massa- och pappersbruken. En bransch som redan lider av en besvärande överkapacitet och tvingas importera skogsråvara från andra länder. Det skriver även Johan Widegren i klartext i sitt inlägg. ”De (skogsindustrin) behöver garanteras råvara för att slippa importera virke från länder med mindre klimatsmart skogsbruk.” Varför svensk skogsråvara är mer klimatsmart än importerade träd från Norge, Lettland eller Estland förklaras inte. Men det är väl egentligen inte det som skaver, utan att importerad råvara kostar mer.

För Moderaterna finns bara ett sätt at bruka skogen - att fälla träden. Foto: Privat

Vidare menar Moderaterna att mer naturskydd är dåligt för skogsägaren. Utgångspunkten är att markägarens intresse alltid sammanfaller med skogsindustrins, men så är det inte. Många skogsägare vittnar om priser som länge stått och stampat, och om virkesköpare som med lock och pock vill få markägaren att avverka. Den som tvivlar på det, kan granska statistik från Skogsstyrelsen. Där syns även tydligt hur marknaden styr priset på svensk skogsråvara. Efter stormen Gudruns framfart i början av 2005 föll priset på granmassaved med 20 procent. Å andra sidan betyder mer skyddad skog att utbudet av skogsråvara minskar, vilket pressar priset uppåt. Det gynnar skogsägarna, men är sämre för skogsindustrins vinstmarginal. Många markägare är positiva till att skydda sin skog, om de får vettigt betalt. Därför är det märkligt att LRF Skogsägarna skriver till regeringen att de inte vill ha mer skyddad natur, när detta ofta är en bra affär för medlemmarna. När ett naturreservat bildas får markägaren marknadsvärdet plus 25 procent i så kallad intrångsersättning. Man fortsätter som ägare och har dessutom fortsatt tillgång till jakt, fiske, egen rekreation och möjligheten att satsa på turism. I mina ögon ett ytterst fördelaktigt upplägg. Det är här en av få gånger, som någon faktiskt både kan äta kakan och ha den kvar. Men om dessa affärsmöjligheter berättar sällan länsstyrelsen, Naturvårdsverket och än mindre ledningen för LRF Skogsägarna. Frågan är med andra ord om Moderaternas utspel verkligen handlar om skogsägarnas väl och ve? Eller handlar det egentligen om skogsindustrins önskan om mesta möjliga råvara till lägsta pris?

När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

Det kan i så fall förklara varför debattinlägget inte med ett ord nämner en av landsbygdens verkligt gröna och växande näringar: natur- och ekoturismen. Ett annat skäl kan givetvis vara djup okunnighet hos Moderaterna om en verksamhet, som under rätt villkor skapar fler jobb och större ekonomiska värden än skogsbruket i en skog som är tänkt att skyddas. Idag är nämligen turismens exportvärde på 144 miljarder kronor lika stort som skogsindustrins. Men en viktig skillnad är att de utländska besökarnas konsumtion i Sverige genererar momsintäkter till staten på nästan 20 miljarder kronor. När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

När jakten på skogsråvara skärps höjs röster för nej till mer skyddad natur. Foto: Privat

Givetvis går inte alla utländska turister på skogspromenad. Däremot är svensk natur, där vackra och orörda skogar ingår, en av våra främsta reseanledningar. Därför är det rimligt att uppskatta naturens bidrag till vår turismexport till 36 miljarder och momsintäkterna från internationella besökare till bortåt 5 miljarder kronor. Och diskussionen handlar ju inte om att hela Sverige ska förvandlas till ett enda stort rekreationsområde. Det är en helt orimlig ståndpunkt, som mig veterligen ingen förfäktar. Frågan gäller hur en viktig del av redan skyddade skogar, och flera av framtidens reservat och nationalparker, kan brukas på bästa vis till förmån för biologisk mångfald, landsbygd, markägare och övriga i Sverige.

En näring som skapar sysselsättning i hela landet.
Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt.

Skogsindustrin vill gärna påskina att man är landsbygdens främsta jobbmotor. En näring som skapar sysselsättning i hela landet. Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt. Siffror och statistik talar ett tydligt språk. År 1976 sysselsatte skogsbruket nästan 32 500 personer på årsbasis. Idag 40 år senare är siffran 16 356 enligt Skogsstyrelsen. Hälften av jobben är alltså borta. Samma trend syns i de kommande förädlingsleden. Enligt Skogsindustrierna fanns det 1970 nästan 350 sågverk. Idag återstår 140 verk. I Norrland halverades nästan antalet mellan 2001 och 2011. Nu hittar jag bara 23 sågverk i norra Sverige, som direkt eller indirekt är medlemmar i Skogsindustrierna. Av dessa ligger åtta sågverk i inlandet och resterande 15 längs kusten. De flesta inlandskommuner i norr saknar alltså idag ett större sågverk, och antalet sysselsatta på sågverken minskar enligt SCB:s databas. Från drygt 15 000 (1993) till färre än 11 000 anställda 20 år senare. Samma strukturrationalisering genomgår även skogsindustrins hjärta: pappers- och massabruken. Under 20 år försvann nästan hälften av jobben. Drygt 37 000 (1993) blev färre än 20 000 (2013).

Sågverken blir större, färre och med mindre personal. Bild: Skogsindustrierna

Inom svensk natur- och ekoturism är trenden den motsatta. Det är en näring som spirar och som i framtiden har goda möjligheter att blomstra i skyddade skogar. Där, i naturreservat och nationalparker, kan besöksnäringen med rätt villkor skapa avsevärt större ekonomiska värden och minst tio gånger fler arbetstillfällen än ett traditionellt skogsbruk. Jämförelsen bygger på att sågverk, massafabriker och pappersbruk exkluderas, men som framgår av siffrorna ovan ligger dessa industrier allt mer sällan i de mest utsatta glesbygdskommunerna. Därför vill jag tipsa landets gles- och landsbygdskommuner, den moderata partitoppen och andra intresserade att besöka Tivedens skogar. Här kan nämligen framtidens möjligheter beskådas redan idag.

Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift,
i vart fall inte i Tiveden.

I samverkan med Laxå kommun och ett pågående utvecklingsprojekt har jag kartlagt Tivedens natur- och ekoturism under säsongen 2018. I korthet visar studien att Tivedens skogar, med nationalparken som huvudattraktion, genererar över 80 000 gästnätter. Något som gav turismintäkter på drygt 18 miljoner kronor och bidrog till drygt 30 arbetstillfällen på årsbasis. Till detta ska läggas ytterligare några miljoner kronor för lokala inköp av livs- och drivmedel, som kartläggningen inte fångade upp. Vidare visar studien att under både vår och höst finns det ledig kapacitet och att turismens förädlingsgrad, mätt i konsumtion per dygn och besökare, är låg. Därför är det rimligt att anta att traktens turismintäkter kan fördubblas om fler besökare väljer att stanna längre, äta gott, sova skönt och unna sig fler guidade naturupplevelser. Med andra ord, bortåt 25 nya jobb kan skapas fram till 2030, utan att antalet besökare under de populäraste sommarveckorna måste öka. Att en sådan tillväxt är möjlig visar ett av Tivedens större företag, där omsättningen mellan 2009 och 2018 ökade med nästan 140 procent.

Fler naturguider ökar turismens förädlingsvärde. Foto: Pavel Koubek

Underlaget från Tivedens skogar blir än mer intressant när naturturism jämförs med vanligt skogsbruk. Dagens 30 turismjobb i Tiveden kräver drygt 75 hektar skog per arbetstillfälle. Det ska jämföras med att varje årsarbete inom skogsbruket i snitt behöver nästan 1 400 hektar. Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift, i vart fall inte i Tiveden. Därtill ska läggas naturturismens potential att fördubbla omsättning, gästnätter och sysselsättning. En sådan kalkyl borde till och med stämma till eftertanke i Moderaternas partitopp. Där finns ju duktiga borgerliga ekonomer, som borde inse att om man vurmar om landsbygden, markägarna, skogens mångfald och Sveriges bästa, då finns det goda skäl att ompröva ett utspel, som i annat fall lätt uppfattas som en beställning från skogsindustrins största bolag.

Bryr sig riksdagen inte om Högsby?

Är det okunnighet, brist på visioner, politiskt rävspel eller något annat som hindrar riksdagen från att hantera förvaltningen av Sveaskogs ekoparker? Bild: Melker Dahlstrand / Sveriges riksdag

Mer natur- och ekoturism i Sveaskogs ekoparker kan skapa regionala mervärden och nya jobb i utsatta glesbygdskommuner. Trots detta väljer vi att utan närmare motivering avslå riksdagsmotionen och lägga den till handlingarna. Ungefär så kan näringsutskottets behandling av motionen om naturturism i Sveaskogs ekoparker summeras. Och alla är överens – ingen reserverar sig. Politik är komplicerat och handlar ofta om svåra frågor där olika intressen står mot varandra. Här handlade det om naturturism eller vanligt skogsbruk i 37 ekoparker. Motionen visar att turism kan skapa fördelar för landsbygden – fler jobb, större skattebas och på sikt även öka statens intäkter. På köpet värnas skogens biologiska mångfald. Att utskottet då avfärdar ett förslag med potential att skapa hundratals nya jobb utanför våra städer är inte helt lätt att begripa.

Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar?
Luktar ekoturism för mycket skogsmulle?

Vad är skälet till att en motion om mångfald, arbetstillfällen och landsbygdsutveckling gillas, men ändå avfärdas? Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar? Luktar ekoturism för mycket skogsmulle? Istället för att associeras med export, tusentals småföretag och nya jobb i glesbygd. Fakta är ju att turismens omsättning har fördubblats och exportvärdet mer än trefaldigats under de senaste 20 åren. Idag är de utländska besökarnas konsumtion i Sverige lika stor som den sammanlagda exporten av virke, papper och pappersmassa. Allt enligt Tillväxtverket, som tillsammans med flera andra statliga aktörer slår fast att vår natur är ett av de främsta skälen till att besökaren väljer Sverige.

Helena Lindahl (C) pekade förra året på naturturismens potential, men avslog motionen om jobb och mångfald i våra ekoparker. Bild: Centerpartiet

Flera politiker har även uppmärksammat landsbygdens nya växande näring. Bland annat Helena Lindahl (C), som sitter just i näringsutskottet. Förra året, när momsen för landets naturguider debatterades i ett uppskruvat tonläge, slog hon i ett pressmeddelande fast att ”besöksnäringen är en av landsbygds- och småstadssveriges främsta källor till nya jobb.” Det vet även regeringen. Innan jul berättade numera helstatliga Visit Sweden om en nysatsning på marknadsföring av hållbar naturturism. Tillskottet på fem miljoner kronor under 2020 ingår i regeringens nya export- och investeringsstrategi, som är en del av överenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Ansvarig för strategin är näringsministern Ibrahim Baylan.

Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006.

Är det kopplingen mellan Sverigebilden och värdet av vild och vacker natur, där våra ekoparker borde vara en strategisk pusselbit, som är otydlig? Borde inte vara så, eftersom ett skarpt förslag om Sveaskogs ekoparker fanns med i den statliga utredningen Ett land att besöka och sedan upprepades av en samlad besöksnäring när deras strategi för svensk naturturism presenterades sommaren 2018.

Nu diskuteras mest bidrag till kommunerna. Då 2014 var Stefan Löfvens löfte - jobb i hela Sverige. Bild: Anders Löwdin

För att förklara sambandet mellan turism och attraktiv natur, skrev Tomas Kronståhl och jag en debattartikel om Sveaskogs ekoparker i början av hösten. Kronståhl sitter i riksdagen för Socialdemokraterna och var tidigare kommunalråd här i Västervik. Vårt budskap i Svenska Dagbladet var att ”i stället för skogsbruk kan naturturism vara parkernas gröna näring. Turismen kan ge lika stora eller högre intäkter till staten och skapa betydligt fler jobb på landsbygden.” Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006. Deras, nu avslagna, motion avslutas med förslaget att se över ”förvaltningen av Sveaskogs ekoparker med syftet att öka de ekonomiska mervärdena för Sverige och samtidigt främja den biologiska mångfalden.”

Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Är det så att ett modest förslag utan extravaganta löften fick Näringsutskottet att tappa intresset? Utskottets självbild är kanske att tid och resurser bäst läggs på insatser som skapar tusentals nya arbetstillfällen. Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Hornsö kan bli södra Sveriges största vildmarksområde. Nu diskuterar kommunerna att bilda en nationalpark. Bild: Per Jiborn

Så lär dock knappast Högsby i östra Småland se på saken. Kommunen nordväst om Kalmar hyser nämligen en stor del av Hornsö ekopark inom sina gränser. De senaste 50 åren har Högsby tappat nästan 30 procent av sin befolkning och har idag drygt 6 000 invånare. Bristen på jobb är ett tungt skäl till kräftgången. Arbetslösheten är dubbelt så hög som i övriga Sverige. Betydligt fler tvingas försörja sig på bidrag och kommunalskatten är en krona högre. Vidare är både inkomster och nyföretagandet lägre jämfört med snittet för riket. Här skulle 50 nya jobb inom hotell, restaurang och guide- och upplevelseföretag göra skillnad. Problemet är att varken Högsby eller grannkommunen Nybro har något inflytande över hur ekoparken Hornsö, som är södra Sveriges största vildmarksområde, förvaltas. Om det beslutar statliga Sveaskog och i förlängningen bolagets ägare – regering och riksdag.

Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan.

Men om förslaget om naturturism i ekoparkerna är så bra, då kan väl Sveaskog göra det utan att fråga riksdagen om lov. Motionen påstår ju att staten kan få lika stora momsintäkter från internationella besökare, som avkastning och skatt på dagens skogsbruk ger i flera ekoparker. Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan. Då beslutade Alliansregeringen under Reinfeldts ledning att Sveaskogs kärnverksamhet ska vara skogsbruk. En verksamhet på affärsmässig grund och som genererar marknadsmässig avkastning. Då i juni 2010 röstade dagens två regeringspartier emot att begränsa och snäva av Sveaskogs uppdrag. Idag har Socialdemokraterna och Miljöpartiet en annan uppfattning.

Försäljning av billiga fiskekort är knappast någon kassako för Sveaskog. Bild: Staffan Widstrand

Visserligen förbjuder inte riksdagen Sveaskog att bedriva närliggande verksamhet, som att sälja fiskekort och arrendera ut jakten. Men villkoret är enligt näringsutskottets eget betänkande att ”det bidrar till att öka bolagets avkastning.” Det bakbinder Sveaskog. Dagens affärsmodell kan nämligen förenklat beskrivas som att Sveaskogs ska stå för underhåll och skötsel av leder, rastplatser, vindskydd och annan infrastruktur i ekoparkerna. Intäkterna hamnar däremot hos traktens besöksnäring och sedan via skatter till kommun, region och stat. Ett sådant upplägg skapar inga starka drivkrafter hos Sveaskog att utveckla natur- och ekoturismen i ekoparkerna. Och den paradoxala knuten kan bara riksdag och regering lösa upp.

Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar.

Även hårt arbetade riksdagsledamöter behöver incitament. Väljarstöd brukar motivera politiker att göra det lilla extra. Hur har det då gått med det stödet i Högsby i de senaste riksdagsvalen? Svaret är att det går allt sämre för de fyra partier, som för ett år sedan lovade varandra samverkan i det så kallade januariavtalet. De två minsta partierna – Miljöpartiet och Liberalerna är på väg att utraderas. Sedan 2010 har de tappat över hälften av sina väljare. Fortsätter den trenden tvingas de i nästa val att mäta resultatet i promille. Centern ligger på runt tio procent, men backar tydligt i de tre senaste valen. Värst är det för Socialdemokraterna, som sedan 2010 har förlorat nästan tio procent. 2018 sjönk partiet under 32 procent. Och Högsby är inget extremt undantag. Tvärtom lär kommunen rätt väl spegla vad som har hänt i många landsbygdskommuner.

Miljöpartiet tappar väljare utanför storstäderna trots regeringsmakt och ett program för landsbygden. Bild: Fredrik Hjerling

Efter det senaste valet lade Socialdemokraternas valstrateger pannorna i djupa veck. I sin analys konstaterades att ”subventioner till elcyklar och eventuella miljözoner med förbud mot dieselbilar.., signalerar inte att Socialdemokraterna står på samma sida som landsbygdens arbetarväljare.” Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar. Därtill tilltar huvudvärken när det forna stora arbetarpartiet tvingas sänka skatten för de rikaste, och dessutom ska se över arbetsrätt, hyressättning och Arbetsförmedlingens roll utifrån en agenda formulerad av två borgerliga partier.

Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor.

Att då avfärda ett förslag, som förenklat innebär att skogbruk ersätts med en annan näring med större potential för glesbygden, verkar inte genomtänkt. Inte när exempelvis Tivedens nationalpark visar att tio gånger fler jobb kan skapas i utkanten av en glesbygdskommun. Något som förbättrar skattebasen för kommuner med ansträngd ekonomi, och på sikt kan bidra med positiva spiraler med hjälp av inflyttning och ökat nyföretagande. Kostnaden för ägaren (staten) är liten, med möjlighet att öka de egna intäkterna när ekoparkerna lockar allt fler besökare från andra länder. Förslaget hjälper dessutom Sverige att uppfylla sina internationella löften när det gäller biologisk mångfald. Fast det är klart, baksidan är att statliga Sveaskog mister ett par procent av sitt virkesförråd. Det är väl där förslaget skaver.

Politikens uppgift är att skapa en vision och fungerande affärsmodell för jobb och biologisk mångfald i våra ekoparker. Bild: Per Jiborn

Styrkan i motionen från Kronståhl och Åkesson är enligt min mening följande. Två ledamöter i riksdagen har över partigränsen börjat snickra på en gemensam framtidsvision för delar av landsbygden. Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor. Socialdemokraternas mantra om arbetstillfällen och välfärd kan kroka arm med Centerns vurm för landsbygd och småföretag. Och Miljöpartiet, som borde tänka på hur de ska överleva utanför storstäderna, får en chans att utveckla en politik för hur bevarandet av biologisk mångfald kan bli en resurs för glesbygden.

Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

För ett år sedan, när januariavtalet presenterades, hoppades jag att dessa fyra partier skulle kunna mejsla fram gemensamma berättelser och framtidsvisioner. Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

Efterord.
Näringsutskottets betänkande om statliga företag förvandlades i förra veckan till en riksdagsdebatt om Ringhals och kärnkraften. Trots detta nämnde två ledamöter Sveaskog i sina inlägg, men ingen talade om nya jobb i statliga skogar. Igår beslutade riksdagen att avslå motionen om att utveckla naturturismen i Sveaskogs ekoparker från Kronståhl och Åkesson.

Dröm om odinsvalans återkomst

Kan den svarta storken bli en symbolart för djupa orörda skogar? Bild: Staffan Widstrand

Det kallas redan supernaturåret. 2020 är året som många av oss hoppas ska bli avgörande för att hejda förlusten av biologisk mångfald. Mitt nyårslöfte blev därför att aktivt verka för den svarta storkens återkomst. Gärna tillsammans med andra. Ett löfte som i själva verket handlar om att återskapa stora, sammanhängande och orörda skogar i södra Sverige. Något som det råder akut brist på.

Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin.

Söder om Dalälven har vi fyra lite större nationalparker som värnar skogens mångfald. Tillsammans täcker Tiveden, Tresticklan, Tyresta och Söderåsen en yta på drygt 8 500 hektar. Ett värdefullt bidrag, men faktiskt inte särskilt mycket. Sarek är nästan hundra gånger större än Tiveden. Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin. En nationalpark med vidsträckta tallskogar, naturliga bokskogar och våtmarker, och som lockar många besökare med tranor, havsörn, rördrom och just svart stork.

Med undantag för Färnebofjärden, Kosterhavet och Store Mosse syns Sydsveriges övriga nationalparker inte mer än som flugskitar. Bild: Skyddad Natur / Naturvårdsverket

Den svarta storken är sällsynt och gåtfull. Dess nordiska namn, odinsvalan, skvallrar om att den spelade en roll redan på vikingatiden. Fram till mitten av 1800-talet häckande den sparsamt, men regelbundet i södra och mellersta Sverige. Därefter, när industrialiseringen tog fart, föll de stora tallarna och ekarna som var storkens boträd i Sydsveriges sista djupa skogar. I jakten på lättillgänglig råvara dikades dessutom många blöta skogar ut. Då försvann stora delar av den svarta storkens jaktmarker med småfisk, grodor och andra smådjur. Fram till andra världskriget häckade den svarta storken sporadiskt upp till södra Norrland, men de senaste 80 åren har bara en handfull lyckade häckningar noterats. Bland annat i Närke och möjligen även i Skåne, Västergötland och på Öland. I ArtDatabankens rödlistor klassas den svarta storken som utdöd i Sverige.

På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven.

Odinsvalans krav på djupa orörda skogar gör den till en passande symbol för nödvändigheten att återskapa stora sammanhängande skogar här i södra Sverige. På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven. Givetvis en tuff uppgift och på kort sikt är det sannolikt inte den svarta storken som blir den stora vinnaren. Däremot kan, i skydd av dess symboliska vingar, framtiden tryggas för andra ovanliga fåglar och inte minst mängder av hotade insekter och sällsynta mossor, lavar och svampar. Det är gott nog.

Den svarta storken behöver djupa gamla skogar och våtmarker för att häcka. Bild: Staffan Widstrand

Om vi ska bevara skogens biologiska mångfald, måste vi sprida en begriplig berättelse som fängslar en bred publik. Tidigare bevarandeprojekt kring havsörn och pilgrimsfalk visar att större karismatiska djur fungerar bättre än okända småkryp. Därför borde odinsvalan vara en lämplig kandidat att axla ett sådant uppdrag.

Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet.

Men enbart intressanta historier räcker inte. Vi måste också rusta oss med goda sakargument. En pusselbit är att visa att andelen skyddad natur i södra Sverige är helt otillräcklig för skogens mångfald. Hösten 2010 lovade Sverige omvärlden att uppfylla de så kallade Aichimålen antagna i japanska Nagoya. Det innebär bland annat att vi ska skydda minst 17 procent av våra land- och sötvattensområden till år 2020. Här i södra Sverige är vi i bästa fall halvvägs. Det krävs även krafttag om Sverige ska lyckas uppfylla riksdagens miljömål eller de etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som regeringen Reinfeldt beslutade om 2014.

Tivedens nationalpark är ett bra exempel på natur- och ekoturismens potential. Bild: Elisabet Karlsson / Länsstyrelsen

Den andra nyckeln handlar om att visa att skyddad natur är en värdefull resurs för natur- och ekoturism. En grön näring som på många platser utanför våra tätorter kan skapa fler jobb och större intäkter än skogsbruket. Det är en gåtfull svart stork ett bra exempel på. Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet. Något som redan sker på andra platser i Europa. Det svenska företaget Wild Nature fotoresor anordnar regelbundet resor till Ungern, där bland annat svart stork står på programmet. Möjligheten att skydda värdefull natur genom hållbar natur- och ekoturism är en underskattad och fortfarande alltför okänd lösning här i Sverige. Idén med denna blogg är att synliggöra den kraften.

En ny nationalpark skulle här i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag.

Stora orörda skogsområden på flera tusen hektar finns inte längre i södra Sverige. Därför tror jag att vi måste jobba utifrån två strategier. En väg bör vara att knyta ihop redan skyddade områden med hjälp av biologiska korridorer, som samtidigt fungerar som leder för vandrare och andra. Det andra arbetssättet bör ta sin utgångspunkt i större områden med få markägare. Under året som gick besökte jag och skrev om flera möjliga kandidater. Det skånska storkhägnet i utkanten av Fulltofta strövområde som förvaltas av stiftelsen Skånska Landskap. Eller Åkulla bokskogar i Halland, där ett tiotal naturturismföretag erbjuder aktiviteter, mat och boende runt ett dussin naturreservat. En tredje möjlighet är Norra Kvills nationalpark, som gränsar till flera nyckelbiotoper på statliga Sveaskogs marker. Men på kort sikt lär Sveaskogs ekoparker vara den enklaste och snabbaste lösningen. Här finns sammanhängande skogar med höga naturvärden eller åtminstone goda förutsättningar för att återskapa djupa skogar. Dessutom är arbetet delvis redan inlett i det dussin ekoparker som Sveaskog förvaltar söder om Dalälven.

När berörda kommuner diskuterar Hornsö som en framtida nationalpark väger naturturismens intäkter tungt. Bild: Nils Elgqvist

Fram till 1933 häckade den svarta storken i närheten av det som idag är Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är sannolikt en av de bästa lokalerna för oss som drömmer om odinsvalans återkomst. Tillsammans med närliggande naturreservat omfattar området idag drygt 10 000 hektar där det mesta är produktiv skogsmark. En ny nationalpark här skulle i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag. Än bättre är att de tre berörda kommunerna Nybro, Högsby och Mönsterås har inlett en dialog om en möjlig nationalparks potential och utmaningar. Här väger naturturismen tungt för de lokala politiska beslutsfattarna. För många naturvänner är det skogarnas unika mångfald av vedlevande skalbaggar och andra insekter som är huvudargumentet. Oavsett vilket perspektiv vi väljer, skymtar här en plattform för att hejda förlusten av biologisk mångfald och göra verklighet av drömmen att locka tillbaka den svarta storken till Sverige.