Skog – Sida 4 – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

30 juni, 201916 juli, 2019

Skadar vårt skogsbruk Sverigebilden?

Förra året gjorde Sveaskog en rekordvinst. Därför delade skogsjätten ut över en miljard kronor till ägaren – svenska staten. Även turismen slog rekord med ökad omsättning, fler sysselsatta och lysande exportframgångar. Här kunde staten inkassera nästan 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare. Träden är basen för skogsindustrin, men de blir också allt viktigare för en växande besöksnäring. Vill vi optimera intäkterna från skogen, då måste vi syna relationen mellan två av våra största gröna näringar.

Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden.

Det går bra för både skogsbruk och turism. Det betyder att intresset för skogen ökar. Dessutom förväntas skogen leverera råvaran till morgondagens biobränslen, plastprodukter, textilier och mycket mer. Men bakom rekordresultaten skymtar risken för en fördjupad konflikt om hur våra skogar ska brukas och förvaltas. Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden. Det gäller på kort sikt, men ännu mer för kommande generationer.

Turismen gör succé, åtminstone med svenska mått mätt. Sedan 2000 har omsättningen mer än fördubblats och uppgick förra året till drygt 336 miljarder kronor. Besöksnäringen är den nya jobbmotorn som sysselsätter mer än 172 000 människor. De senast tio åren har mer än 2 300 nya jobb skapats varje år. Inte minst tack vare vår förmåga att locka fler internationella besökare. Deras konsumtion här i Sverige har mer än trefaldigats sedan millenniumskiftet. Förra året noterades exportintäkter på 144 miljarder kronor, vilket enligt Tillväxtverket är lika mycket som exporten av skogsvaror i form av trävaror, papper och pappersmassa. Till skillnad från den traditionella skogsexporten, bidrar utländska turister därtill med värdefulla momsintäkter. Närmare bestämt närmare 20 miljarder kronor. En allt viktigare intäkt till statskassan, som nästan har fyrfaldigats sedan 2000.

Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Sveaskog är landets största skogsägare med ett innehav på 14 procent av landets skogsmarker. Tillsammans med sjöar, myrar och fjäll förvaltar bolaget nästan en tiondel av hela Sveriges yta. Hur Sveaskog sköter våra skogar spelar roll för det som brukar kallas Sverigebilden. Det vill säga bilden av Sverige som ett attraktivt besöksmål, ett land värt att investera i och som en pålitlig partner i internationella sammanhang. Orörd natur, välfärd, fred och hållbarhet är några av fundamenten i Sverigebilden. Kvaliteter som sätter oss på en internationell karta och lockar besökare till norra Europa. Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

För snart tio år sedan ändrade riksdagen Sveaskogs ägardirektiv. Sedan 2010 betonas skogsbruket som affärsmässig kärnverksamhet och kravet på marknadsmässig avkastning. En förändring, som tillsammans med en ny koncernchef i början av 2011, satt spår i både årsredovisningar och skogar. Konflikterna kring företagets avverkningar har tilltagit. Det är inte märkligt, eftersom virkesuttaget per hektar har ökat med över 20 procent efter 2010. De senaste fem åren har uttaget överträffat det tidigare toppåret 2005. Det var då stormen Gudrun härjade i södra Sverige. Därför har Sveaskog med råge uppnått statens mål på avkastning fyra gånger de senaste fem åren. Om detta skrev Lantbrukets affärstidning ATL tidigare i maj under rubrikerna Hårt hugget i statens skogar och Allt mindre slutavverkningsskog.

När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter.

Att leverera en rimlig avkastning är varje affärsdrivande företags uppgift. Men det ska inte äventyra den framtida virkesförsörjningen. Hur det står till med det, är inte helt lätt att begripa. Som lekman får jag inte ihop siffrorna. I sina senaste årsredovisningar uppger Sveaskog att virkesuttaget är 70 procent av nettotillväxten. Om 30 procent av tillväxten lämnas kvar i skogen, borde bolagets virkesförråd öka. Men det gör det inte. När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter. Det är nästan en femtedel av Sveaskogs virkesförråd, värt mer än sex miljarder kronor. Så mycket skog kan inte försvinna. Men bolagets högste skogschef, Fredrik Klang, kan inte svara när ATL frågar. Istället avfärdas saken med att företaget inte har som mål att öka virkesförrådet. Fredrik Klang konstaterar också att Sveaskog avverkar allt de kan. I så fall är det troligt att tillväxten inte är så hög som företaget påstår. Något som i sin tur väcker nya frågor om innehållet i företagets årsredovisningar och informationsmaterial.
Finns det fler poster och påståenden som är uppblåsta?

För Sveaskog och skogsindustrin hägrar framtidens bioekonomi. De senaste åren har industrin gjort miljardinvesteringar i nya och större massa- och pappersbruk. Dessutom ska skogen leverera råvaran till många nya produkter. Då ökar efterfrågan på mer skogsråvara, vilket fått Sveaskog att tidigare föreslå sänkt avverkningsåldern i norra Sveriges skogar. En uppfattning som bolagets skogschef upprepar i intervjun i ATL.

Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden.

Förra hösten presenterade Skogsstyrelsen en rapport om hur produktionen i skogarna kan öka. Vid sidan av kortare omloppstider diskuteras även insatser som gödsling, dikning, främmande trädslag och färre gallringar. Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden. Den biologiska mångfalden kan bli den stora förloraren, men även bilden av Sverige som ett land med vacker och orörd natur lär få sig en törn.

Finansdepartementet inser säkert att 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare är mer än Sveaskogs utdelning på drygt en miljard. Men vår attraktionskraft består av mer än bara skog. Det handlar om unika skärgårdar, mjuka fjäll, säkra storstäder, populär musik och mycket mer. Men naturen är tveklöst en av landets främsta reseanledningar. Det har flera enkäter och kartläggningar slagit fast. Därför hävdar Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) sedan en tid tillbaka att var fjärde internationella besökare väljer Sverige främst på grund av vacker och vild natur. Det innebär att nästan fem miljarder i momsintäkter kan kopplas till den naturbaserade besöksnäringen.

Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört.

Statens uppgift måste vara att optimera nyttan från svensk natur. Både i rena pengar från olika näringar, liksom i mjuka värden som inte låter sig fångas i en vanlig balans- och resultaträkning. Jag syftar på biologisk mångfald, levande landsbygd, rekreation, folkhälsa och annat. Ur ett sådant perspektiv kan det bli kontraproduktivt att bara fokusera på ett statligt skogsbolags nettoomsättning, operativa rörelseresultat och direktavkastning. Särskilt om det i den andra vågskålen ligger större belopp, som kan växa ännu mer, och som är starkt kopplade till skogens upplevelsevärden.

Sverige står inför tuffa utmaningar. I skogen handlar det inte om antingen skogsbruk eller bara naturturism. På många platser skapas störst nytta ekonomiskt, socialt och miljömässigt genom ett mångbruk i skogen. Den naturbaserade turismen är ännu bara i sin linda. Potentialen är avsevärt större och naturturismen hämmas av korta säsonger, lågt förädlingsvärde och otillräcklig professionalism. Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört. En viktig slutsats i den nationella strategin för svensk naturturism som presenterades förra året i Almedalen.

Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder.

Dessutom behövs modeller och goda exempel kring hur naturturism kombineras med skogbruk av olika slag. Det är ett utvecklingsarbete som med fördel genomförs runt om i Sverige. Gärna i större sammanhängande områden där naturbaserade turismföretag kan bilda kluster i skogar med en tydlig och stabil förvaltning. Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder. Redan avsatta områden med löftet att ekologi ska gå före ekonomi. Här skulle skogs- och besöksnäring tillsammans kunna utveckla framtidens mångbruk. För staten borde fem miljarder kronor i årliga momsintäkter, som de närmaste åren kan växa till sex, sju eller åtta, vara ett tillräckligt starkt incitament för att agera.
Själv återkommer jag med fler tankar kring Sveaskogs ekoparker.

Läs mer om Sveaskogs ekoparker:
Vår skog kan skapa nya och större värden

1 maj, 20191 maj, 2019

Vår skog kan skapa nya och större värden

Innan påsk överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan. Bakom insamlingen, som vill se ett förändrat uppdrag för Sveaskog, står 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF, Greenpeace och Birdlife i spetsen. Kraven handlar om att förbättra skyddet av skogar med höga naturvärden, att Sveaskog ska ligga i framkant när det gäller hyggesfritt skogsbruk och att avkastningskraven på det statliga skogsbolaget sänks. Om regeringen väljer att ta till sig budskapet, blir nästa utmaning att samla en majoritet i riksdagen bakom förslagen.

Risken är uppenbar att biologisk mångfald ställs mot insatser till förmån för äldre, funktionsnedsatta och sjuka.

Att kräva lägre avkastning till statskassan är modigt, rimligt och relevant. Men det är inte populärt bland politiker som sneglar på opinionsundersökningar och har siktet inställt på nästa val. Därför behöver kampanjen stärkas med argument som gör ett förändrat uppdrag för Sveaskog mer attraktivt bland folkvalda beslutsfattare.

De senaste åren har Sveaskog delat ut närmare 900 miljoner till svenska staten. Ett värdefullt bidrag till en gemensam välfärd. En lägre avkastning innebär ett antal miljoner kronor mindre till statskassan. Risken är uppenbar att biologisk mångfald ställs mot insatser till förmån för äldre, funktionsnedsatta och sjuka. Hur det kan gå till, såg vi när regeringen nyligen gav besked om fortsatt låg moms för landets naturguider. En investering i växtkraft på landsbygden, som brutalt sågades av Moderaterna i TV och debattartiklar. Genom att raljera kring begreppet ”bäversafari” ställdes guide- och upplevelseföretag mot polis och äldre.

En investering i växtkraft på landsbygden, som brutalt sågades av Moderaterna i TV och debattartiklar.

Givetvis är det viktigt och riktigt att argumentera för att höga naturvärden och biologisk mångfald har ett egenvärde. Något som inte alltid kan bokföras i kronor och ören. Men gör vi inte ett angeläget naturskyddsarbete onödigt svårt, om vi förorsakar en politisk debatt där magiska naturskogar ställs mot nedskärningar i vård, skola och omsorg? Särskilt när det faktiskt finns alternativa ekonomiska verksamheter, som lokalt skapar större mervärden av gemensamt ägda skogar än konventionellt trakthyggesbruk.

Jag tänker på en bred allians mellan biologisk mångfald, naturturism och friluftsliv, som för kommunalråd i glesbygdskommuner och många av landsbygdens markägare borde vara mer intressant än tillfälliga besök av högeffektiva skördare eller utländska gästarbetare som sätter nya granplantor. En första analys av Sveaskogs ekoparker ger en fingervisning om potentialen i en pakt mellan ekologi, ekonomi och rekreation.

Med åren har dock glansen bleknat och förvaltningen av ekoparkerna ifrågasatts i flera kritiska reportage…

Det har gått drygt 15 år sedan Sveaskogs första ekopark invigdes. Idag har vi 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar, vilket motsvarar fem procent av vårt statliga bolags totala skogsinnehav. Till en början fick satsningen ett varmt mottagande av naturvänner och 2003 tilldelades initiativet Världsnaturfondens WWF:s utmärkelse ”Gåva till jorden”. Med åren har dock glansen bleknat och förvaltningen av ekoparkerna ifrågasatts i flera kritiska reportage i Sveriges Natur, Land Skogsbruk och Sveriges Radios program Kaliber. Nyligen krävde WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman att ekoparkernas status måste återupprättas. Detta samtidigt som flera tidigare medarbetare, som i praktiken format och utvecklat ekoparksmodellen, nu offentligt kritiserar Sveaskog för att prioritera ned naturvården.

Trots en ifrågasatt skön- och grönmålning är det möjligt att analysera kostnader och nyttor av våra ekoparker. I bolagets årsredovisningar saknas information om prislappen på ekoparkerna, men utifrån nettoomsättning och volymen av levererad råvara från de egna skogarna går det att göra en kvalificerad gissning. En uppskattning som Sveaskog har ombetts kommentera, men ännu inte besvarat. En gissning i överkant är att prislappen för ekoparkernas skydd under 50 år landar på totalt 4,7 miljarder kronor, vilket motsvarar minskade intäkter på drygt 90 miljoner per år. Personer med god insyn i Sveaskog menar att siffran egentligen är avsevärt lägre. Ur ett ägarperspektiv, det vill säga för riksdag och Finansdepartement, är det kanske mer intressant att veta hur ekoparkerna påverkar resultatet före skatt. Då hamnar en väl tilltagen prislapp på drygt 1,5 miljarder för ett halvt sekel, vilket innebär ett försämrat resultat på drygt 30 miljoner per år.

Tillsammans skapade alltså bara dessa tre exempel lokala turismintäkter på 77 miljoner kronor, vilket är nästan lika mycket som kostnaden för alla 37 ekoparker.

Svårare är att beräkna värdet på naturturismen som verkar i och runt ekoparkerna. Ett försök gjordes förra året för ekoparken Halle- och Hunneberg, där turismintäkterna uppskattades till 15 miljoner kronor årligen. Halle- och Hunneberg är en välbesökt ekopark, men utbudet av upplevelser och aktiviteter är begränsat och det saknas ett välprofilerat boende i direkt anslutning till parken. Att naturnära boende sannolikt är den främsta intäktskällan visar siffror från Ombergs Turisthotell. Enligt företagets bokslut uppgick omsättning förra året till drygt elva miljoner kronor och i Ombergs ekopark finns ytterligare boenden och flera aktivitetsföretag. Sol och bad är de främsta skälen för att checka in på Böda Sands camping, men med skogen som granne spelar Sveaskogs förvaltning av den omgivande ekoparken roll. Enbart förra året omsatte Böda Sand över 50 miljoner kronor. Även här tillkommer fler boenden, guide- och aktivitetsföretag på norra Öland. Tillsammans skapade alltså bara dessa tre exempel lokala turismintäkter på 77 miljoner kronor, vilket är nästan lika mycket som kostnaden för alla 37 ekoparker. Naturturismens konto ska sedan plussas på med verksamheter i ytterligare 34 ekoparker och fler företag runt både Omberg och Böda.

Än intressantare blir jämförelsen om vi tittar på hur dessa tre exempel på naturturism har utvecklats de senaste tio åren. Böda Sand har fördubblat sina intäkter medan Ombergs Turisthotell nästan har tredubblat sin omsättning. Runt Halle- och Hunneberg har gästnätterna ökat med 30 procent sedan 2013 och antalet besök fördubblats på Kungajaktmuseet Älgens Berg sedan ekoparken invigdes 2004. Värdefull tillväxt för landsbygden samtidigt som Sveaskogs omsättning i princip stått och stampat.

Däremot uppvisar naturturismen en stadig tillväxt, och branschen har en stor potential.

Analysen ovan behöver fördjupas, nyanseras och diskuteras, men det är ändå möjligt att dra två slutsatser:
1. Naturturismen i och runt ekoparkerna skapar idag större ekonomiska mervärden för Sverige, kommuner, landsbygden och oss svenskar, än ett konventionellt skogsbruk på samma yta.
2. Sveaskogs intäkter varierar över tid, men under de senaste tio åren är det uppenbart att bolaget har nått sitt tak. Bara stora prisökningar eller en snabbare avverkningstakt kan skapa större intäkter till statskassan. Däremot uppvisar naturturismen en stadig tillväxt, och branschen har en stor potential. Det går både att förlänga säsonger och öka naturturismens förädlingsvärde. I flera parker är dessutom naturturismen mycket outvecklad.

Det fortsatta opinionsarbetet för att förändra Sveaskogs uppdrag och inriktning borde därför vässas och förstärkas med dessa ekonomiska insikter. Utifrån resonemangen ovan borde det vara möjligt att kroka arm med politiker av olika färg i minst 50 berörda kommuner runt om i landet. Flera av riksdagens partier har dessutom ett särskilt fokus på landsbygd, småföretag och en strävan att hela Sverige ska leva. Bland borgerliga partier finns krafter som bryr sig om biologisk mångfald, men vi måste göra det lättare för dem att höja rösten. Det kan ske utifrån en plattform där natur- och kulturvärden kopplas samman med möjligheter till landsbygdsutveckling, entreprenörskap, nya jobb och högre skatteintäkter till kommunerna.

Läs mer om skogsskydd och naturturism:
Att äta kakan och ha den kvar

Målet med kampanjen ”Vår skog” är förändra Sveaskogs uppdrag.
45 000 namn är en utmärkt början. Nu är det dags för nästa fas, då vi vässar argumenten och skapar nya allianser till naturskogarnas förmån och framtid.

17 december, 201817 december, 2018

Varför gjorde vi inte läxan 2012?

Sveriges miljöbudget skärs ner kraftigt nästa år. Det är åtminstone läget efter att riksdagen klubbade den moderata budgetreservationen förra veckan. Naturvänner är med all rätt arga. Många är dessutom överraskade, men det borde vi inte vara. Moderaternas bantade miljöbudget är ingen blixt från en klar himmel. Förslagen har varit kända länge. Därför är det hög tid att vi ställer oss frågan om hur arbetet med biologisk mångfald och naturskydd kan breddas och inkluderar många fler borgerliga politiker.

Naturvårdsverkets ledning försöker få en överblick av vad som gäller för nästa budgetår. Myndighetens verksamhet ska bantas med över 2 000 miljoner kronor. Björn Risinger, verkets generaldirektör, är bekymrad och säger till nyhetsportalen Altinget att beslutet innebär väldigt omfattande nedskärningar på områden som miljö, klimat och naturskydd.

Den landsomfattande nyckelbiotopsinventering, som inleddes tidigare i år, verkar vara ett särskilt rött skynke för Moderaterna.

Moderaternas vilja att driva sin egen budget ända in i kaklet uppmärksammades ganska sent. Deras ståndpunkter kring miljö, klimat och naturskydd är dock kända sedan länge. Redan förra året varnade ledande företrädare från Naturskyddsföreningen i Svenska Dagbladet för förslag om kraftiga besparingar på anslagen till biologisk mångfald. Moderaterna ville spara mest, tätt följda av SD, men även kristdemokrater, liberaler och centerpartister föreslog stora minskningar för naturskyddet.

På sidan 97 i sin budgetmotion skriver Moderaterna att de senaste fyra åren har präglats av en ineffektiv miljö- och klimatpolitik. Går vi vidare till Moderaternas motion (2018/19:2947) angående Allmän miljö- och naturvård framträder två skäl till de kraftiga nedskärningarna. Dels omprioriteringar med ökade satsningar på Östersjön, men även att den rödgröna regeringen har misskött skogspolitiken och skapat osäkerhet för skogsägarna. Den landsomfattande nyckelbiotopsinventering, som inleddes tidigare i år, verkar vara ett särskilt rött skynke för Moderaterna.

Äganderätt och konventionellt skogsbruk går med andra ord före biologisk mångfald när Moderaterna får bestämma. Inte särskilt förvånande för den som följer svensk politik och ingen ny moderat ståndpunkt. Det får mig att minnas Maciej Zarembas hyllade reportage ”Skogen vi ärvde” i Dagens Nyheter. I sin sista och femte del Skönheten och odjuren – så drivs människan ut ur skogen påstår han att det sköna saknar ombud och frågar sig varför vi måste hänvisa till rödlistade arter för att få lov att värna skogen? Det är en fängslande och ytterst tänkvärd text om de låsningar som naturvårdens ensidiga fokus på rödlistade arter skapar. Bland annat hänvisar Maciej Zaremba till Roger Olsson, tidigare redaktör för Sveriges Natur. ”Han ser det som ett misslyckande för miljörörelsen att den inte ser människan för de rödlistade arterna. Då blir det massaved – mot mesar.”

Det blev dock mest bara tyst – varken självrannsakan eller nyfikna samtal om alternativa vägar. Och nu står vi här med en moderat miljöbudget.

Det är en lika relevant och angelägen slutsats idag som våren 2012, då reportageserien i DN var i stort sett på alla naturvänners läppar. Jag läste alla delarna med stor behållning, men minns den sista delen särskilt väl. Äntligen en startpunkt för en konstruktiv dialog tänkte jag. Något vi kan ta avstamp från för att lyfta blicken, att tilltala fler och diskutera fler lämpliga verktyg. Det blev dock mest bara tyst – varken självrannsakan eller nyfikna samtal om alternativa vägar. Och nu står vi här med en moderat miljöbudget. Minus 2 000 miljoner kronor till naturvård och klimatarbete är givetvis något som främst Moderaterna och övriga borgerliga partier ska ställas till svars för. Men jag menar att även vi själva har ett ansvar. Varför blir det alltför ofta massaved mot mesar och varför plockar vi inte upp fler verktyg ur lådan?

På en punkt är jag inte överens med Maciej Zaremba. Det sköna har visst ett ombud. Något som kan överföras i termer, som även borgerliga kommunalråd på landsbygden lystrar till. Det är här som natur- och ekoturism kan göra skillnad. Som ett komplement som breddar arbetet med biologisk mångfald och tillför en ekonomisk dimension. Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) har visat att vacker och vild svensk natur redan idag drar in 4 500 miljoner i momsintäkter* till staten och då enbart från internationella besökare. Sedan tillkommer momsen från de svenskar som väljer att semestra på hemmaplan, istället för att resa utomlands. Och med 175 000 sysselsatta är turismen arbetsintensiv och genererar många fler miljarder i kommunalskatt, sociala avgifter och andra pålagor.

Det sköna har visst ett ombud. Något som kan överföras i termer, som även borgerliga kommunalråd på landsbygden lystrar till.

Nyckelbiotoper i all ära, men det finns fler användbara argument som betydligt fler politiker är mottagliga för. Fler naturvänner behöver få upp ögonen för att traktens natur- och ekoturismföretagare är naturvårdens partners. Turismen är en möjlighet som förstärker arbetet med rödlistor och biologisk mångfald och förankrar det i ett bredare politiskt fält. Därför måste fler av oss använda de ekonomiska argumenten för att stärka vårt ekologiska budskap.

Läs mer om arbetet med att skydda värdefull skog i inlägget
Att äta kakan och ha den kvar.

Dessutom är natur- och ekoturismen bara i sin linda. Utvecklingspotentialen på landsbygden är väldigt mycket större. Men det förutsätter att vi några gånger per år väljer att öppna plånboken när vi besöker ett naturskönt resmål. Att vi bokar boende på platsen, njuter av den lokala maten, kanske shoppar loss i traktens gårdsbutik och sätter guldkant på tillvaron med en guidad upplevelse eller aktivitet.
Helt enkelt ger det sköna och vackra ett ekonomiskt mervärde.

* Uppdaterad siffra för 2017.

28 november, 201828 november, 2018

Gör en vargsafari skillnad?

Rovdjuren älskas, hatas och debatteras ofta i ett högt tonläge. Inte minst gäller det vargen, som dessutom blivit ett slagträ i konflikten mellan stad och land. De tre senaste åren har vargstammen minskat och tjuvjakten ökat. Därför blir det ingen licensjakt i vinter. Något som fått företrädare för jägarna att rasa.

I morgon torsdag börjar serien I rovdjurens spår på SVT. Anders Lundin reser runt i Sverige, Finland och Norge för att skildra rovdjur som varg, björn och järv. Att på plats möta rovdjur med hjälp av gömslen, lokala guider och forskare är något som fler av oss borde göra. Inte minst vi naturvänner som bryr oss och fascineras av vilda djur.

Marcus Eldh har ordnat vargsafaris i snart 15 år och hans internationellt erkända företag Wild Sweden är Sveriges ledande arrangör av vilda möten med älg, bäver, björn och varg.
Relationen med traktens människor är god. Några är visserligen fortfarande skeptiska till att man visar upp varg för betalande gäster, men flertalet är positivt nyfikna på guideföretagets verksamhet. Idag händer det ganska ofta att människor i området ringer och delar med sig av sina egna vargobservationer. Något som är guld värt, eftersom det krävs hundratals arbetstimmar för att ha koll på ett vargrevir. Samtidigt försöker Wild Sweden ge tillbaka en del av intäkterna till bygden i form av inköpta lokala matvaror, guider och så vidare.

Jag tror dessutom att respekten för oss rovdjursvänner ökar, när vi visar att vår passion för varg, järv och björn inte stannar vid insändare och inlägg på Facebook. Utan att det faktiskt är något som vi är villiga att öppna den egna plånboken för.

På de närmast fullbokade turerna följer varje sommar ett par hundra personer med ut i Bergslagens skogar. Safarins höjdpunkter är möte med forskare, en natt i tält i reviret och förhoppningsvis även ylande vargar. Marcus och hans guider försöker ge en nyanserad bild av vargen, även om fokus främst ligger på minnesvärda upplevelser i naturen istället för detaljerade beskrivningar av rivna får.

Hälften av Marcus gäster är välutbildade och resvana svenskar, som ofta lägger vargsafarin till en längre lista av möten med vilda djur runt om i världen. Drygt hundra svenska vargturister är inte att förakta, men innebär troligen att fler svenskar bokar en tigersafari. Det är lätt att leka med siffror, men borde inte vi som gillar rovdjur drömma om att årligen locka ut åtminstone tusen svenskar i Mellansveriges vargskogar. Ett antal som motsvarar mindre än en halv procent av Naturskyddsföreningens drygt 225 000 medlemmar.

Med tio gånger fler svenska vargturister skulle det finnas underlag för ytterligare en handfull professionella safariarrangörer. Om deras utbud utformas rätt ger det många vinster. Det skapas fler broar för dialog mellan städernas naturvänner och människorna på landsbygden. Dessutom kan fler safaris nyansera bilden av vargen. Från ett ensidigt fokus på rovdjur som problem, till insikter om vargen som resurs och tillgång. Både bokstavligen för en växande natur- och ekoturism, men även i mer generella termer som en omistlig pusselbit av svensk biologisk mångfald.

Kanske skulle även en mer omfattande vargturism påverka debatten i riksdagen, som det senaste året nästan uteslutande har handlat om rivna får, rädda dagisbarn och förolyckade hundar. När miljöministern Karolina Skog förra året debatterade antalet vargar i Sverige nämndes inte vargen som affärsmöjlighet en enda gång. Kanske inte orimligt med tanke på vargturismens begränsade omfattning.

Därför gör en vargsafari skillnad. Ett besök som ökar din egen kunskap och förståelse, men även bidrar till att dämpa tonläget i dagens vargdebatt och lyfta fram möjligheterna runt vargen och andra rovdjur. Jag tror dessutom att respekten för oss rovdjursvänner ökar, när vi visar att vår passion för varg, järv och björn inte stannar vid insändare och inlägg på Facebook. Utan att det faktiskt är något som vi är villiga att öppna den egna plånboken för. På köpet berikas vi med minnen för livet när några vargar svarar i den mörka sensommarnatten någonstans i Bergslagen med ett utdraget yl mot en tindrande stjärnhimmel.

13 november, 201819 november, 2018

Att äta kakan och ha den kvar

När Naturvårdsverket stolt berättar att Sverige får allt fler naturreservat, då invänder tunga företrädare för Sveriges skogsägare att dagens naturvårdspolitik har nått vägs ände. I Vilhelmina krävde nyligen närmare 600 personer stopp för fler naturreservat. Rimligen ett underbetyg för svensk naturvård. En infekterad skogsdebatt kretsar främst kring rödlistade arter, äganderätt och bioekonomins behov av mer råvaror. Bara i sällsynta fall nämns att skyddad natur är en möjlighet för naturturism, nya jobb och intäkter på landsbygden. Detta trots att turismens exportintäkter nu är ifatt landets dominerande exportmotor – skogsindustriprodukter.

I början av det här året fanns det drygt 4 700 reservat runt om i Sverige. Ökningen har varit särskilt hög de senaste åren. Sedan 2013 har det tillkommit över 800 reservat. Sammanlagt motsvarar de en landyta på mer än 185 000 hektar. Det är nästan lika mycket som vår näst största nationalpark Sarek.

Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

De senaste årens tillskott av skyddad natur borde i mina ögon vara en fantastisk möjlighet. Inte minst för mindre privata skogsägare med starka rötter i sin hembygd. Kanske inte alla, men åtminstone några markägare med intresse för natur, jakt och sportfiske borde ha haft goda möjligheter att göra sitt livs affär. Först ersätter staten intrånget när skogen inte längre får avverkas. Men i de flesta fall fortsätter markägaren att äga sin skog, och ofta påverkas varken jakt eller fiskevatten av det nya reservatet. Sedan adderar vi markägarens unika lokalkännedom och kanske även ett kulturellt kapital, i de fall man är tredje generationen eller mer på samma skogsfastighet. Sammantaget blir detta en utmärkt plattform för ett företag inom naturbaserad turism, som kan erbjuda boende, svamphelger, viltskådning, naturfoto, vandringspaket, jakt eller andra naturupplevelser.
Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog, och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

Därför tänker jag att naturturism som affärsmöjlighet borde vara ett utmärkt smörjmedel när nya naturreservat bildas. Och borde inte markägarnas företrädare välkomna en alternativ affärsverksamhet, när man fått ersättning för att inte bedriva den ursprungliga. Många av oss får aldrig en sådan möjlighet – att både äta kakan och ha den kvar.

Kanske har jag missat något väsentligt i det här resonemanget. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga varför detta alternativ i stort sett lyser med sin frånvaro?
Det ska jag försöka svara på i framtida blogginlägg.