Låt din resa göra skillnad
Regnskogen står orörd runt den blanka vattenspegeln. Ovanför de höga trädkronorna, som ångar efter nattens skyfall, flyger ett par skränande arapapegojor i maklig takt. Sakta paddlar, ömsom glider, vi fram på den avsnörpta korvsjön. Omgivningen är inte bara förföriskt grön, temperaturen behaglig, utan vi befinner oss dessutom i en sällsynt frizon utan stickande insekter. Det här är det närmaste paradiset, som jag kommit i mitt levande liv.
Men det blir ännu bättre. Plötsligt gör en familj jätteuttrar entré. De nästan två meter långa och slanka varelserna dyker upp ur vattnet och betraktar oss nyfiket på vår enkla flotte. Här inne i den peruanska nationalparken Manu njuter vi fullt ut av det exklusiva mötet med ett av Sydamerikas mest hotade däggdjur.
Fram till början av 1970-talet jagades jätteuttern hårt för sitt värdefulla skinn. Idag har hotet från päls- och tjuvjägare minskat, men beståndet av jätteutter är kraftigt decimerat till ett okänt antal tusen djur i hela Sydamerika. Idag hotas inte bara jätteuttern, utan hela Manu, av regnskogens andra naturtillgångar. Primitiv och hantverksmässig guldutvinning förgiftar floderna med kvicksilver. Värdefulla regnskogsträd som mahogny avverkas illegalt. Och får oljebolagen bestämma hägrar ekonomisk tillväxt om bara regionens enorma gas- och oljetillgångar får exploateras.
En tio dagar lång djungelexpedition för två svenskar sysselsatte av och till mer än ett dussin personer i form av kockar, guider, båtförare, hotellägare och chaufförer.
Mot sådana krafter krävs mer än bara listor över utrotningshotade djur och goda argument om den biologiska mångfaldens nyttor. Vi som önskar en annan utveckling måste kraftsamla och använda alla tillgängliga verktyg. Inte minst behöver vi argument som kompletterar biologiska resonemang med arbetstillfällen, lokal ekonomisk utveckling och exportintäkter.
Min egen resa till Manu i början av 90-talet visade att naturintresserade resenärer från andra länder kan bidra med alternativa intäkter till Madre de Dios, som är en av Perus fattigaste och minst utvecklade regioner. En tio dagar lång djungelexpedition för två svenskar sysselsatte av och till mer än ett dussin personer i form av kockar, guider, båtförare, hotellägare och chaufförer.
Våra sista naturskogar riskerar att försvinna på bioekonomins altare och vårt naturskydd kan visa sig otillräckligt när jakten på nya mineraler som kobolt, vanadin och litium hårdnar.
Peru är större än Sverige. Tre gånger både till yta och befolkning för att vara mer exakt. Men det är också två länder med många likheter. Bland annat en omfattande gruvdrift och vidsträckta skogar, även om andelen orörda skogar är ofantligt mycket större i Peru än i Sverige. Här som där hotas även ett unikt natur- och kulturarv av andra ekonomiska verksamheter. Det är här som ekoturismen gör skillnad. Särskilt bland oss som gillar att resa, upptäcka och möta nya människor och kulturer. Möten som knyter band mellan människor och ökar förståelsen för andra sätt att leva, tänka och organisera sina liv.
Samtidigt har vårt resande en uppenbar baksida. Något som de senaste decennierna blivit allt mer uppenbart. Varje bil- och flygresa påverkar vårt klimat och därmed framtida generationers möjlighet till ett bra liv. Ett alternativ är givetvis att sluta resa, men då blir gruvdrift, oljeutvinning och skogsavverkningar de enda försörjningsalternativen i peruanska Madre de Dios. Och samma konflikter finns här i Sverige. Våra sista naturskogar riskerar att försvinna på bioekonomins altare och vårt naturskydd kan visa sig otillräckligt när jakten på nya mineraler som kobolt, vanadin och litium hårdnar.
Rödlistor och formellt naturskydd i all ära, men måste vi inte välkomna ytterligare argument och sakskäl. Låt oss kroka arm med andra näringar som renskötsel, småskaligt jordbruk, kustnära fiske och naturbaserad besöksnäring. Det kan göra skillnad för oss idag och våra barnbarn i morgon. Men det innebär inte en frisedel för obegränsat resande överallt eller jämt och ständigt. Varje resa måste klimat- och miljöanpassas så mycket det bara går. Det handlar om att stimulera upptäckarglädje på hemmaplan, prioritera kollektiva transportsätt och när vi reser långt bort – att stanna längre och uppleva mer. Dessutom måste vi hitta sätt som ser till att våra pengar hamnar där de gör mest nytta – hos de lokala krafter som bidrar till naturskydd och tar ansvar för unika kulturarv.
För dåvarande Ekoturismföreningens räkning granskade jag för snart tio år sedan ett antal tigersafaris med svenska researrangörer. Då visade det sig att två av företagen sålde resor där safarin genomfördes i en nationalpark, som vid den tidpunkten saknade tigrar. Sådana resor gynnar varken tigrar, lokalbefolkning eller oss besökare, utan bara oseriösa arrangörer. Låt oss därför kombinera vår reslust med krav på de som säljer resor och upplevelser.
November 2018