Kust och hav – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

11 januari, 202311 januari, 2023

Skriver Sveaskog om historien i Böda?

Avverkningarna i Böda ekopark är avslutade. Åtminstone för den här gången. Efterspelet har handlat om varför träden fälldes. På Twitter har jag kritiserats för att sprida felaktig information, när jag påstått att det har handlat om att leverera råvara till industrin. Statliga Sveaskog försöker å sin sida skapa en berättelse om att avverkningarna gjordes för att främja ekoparkens natur- och kulturvärden.

Att avverka skogar under ett pågående utredningsarbete är ett märkligt förhållningssätt, eftersom det är okänt vilka slutsatserna blir.

Den 3 oktober anlände skogsmaskinerna till Böda ekopark. Sveaskogs avsikt var att avverka nio bestånd på totalt 25 hektar. Detta samtidigt som Naturvårdsverket utreder om ekoparken ska ombildas till en framtida nationalpark. Att avverka skogar under ett pågående utredningsarbete är ett märkligt förhållningssätt, eftersom det är okänt vilka slutsatserna blir. Därför reagerade Naturskyddsföreningen. Både kretsen på Öland och länsförbundet i Kalmar skrev till länsstyrelsen. Kravet var att stoppa de pågående avverkningarna.

En månad senare, i början av november, stoppades avverkningarna. Sannolikt blev kritiken för omfattande och Sveaskog valde att spara tre mindre bestånd på totalt fyra hektar. Kanske de mest värdefulla bestånden, eftersom länsstyrelsens här pekat på gott om död ved och förekomst av sällsynta orkidéer. Stoppet blev en viktig delseger för den ideella naturvården, och visar att ett aktivt opinionsarbete ger resultat.

En skog avverkas på några få dagar, men det tar 70 år eller mer att få tillbaka den.

Men efterspelet har präglats av varför Sveaskog valde att avverka i en möjlig framtida nationalpark. Först gjorde naturfilmaren Patrik Waernbaum ett inslag från ekoparken, som bland annat visar de mer än manshöga virkestravarna. I en insändare i Ölandsbladet föreslog sedan medlemmar i Naturskyddsföreningen att oberoende forskare borde utvärdera ekoparkens första 15 år. Särskilt mot bakgrund av att flera åtgärder de senaste åren mer verkar ha handlat om råvaruleveranser än att värna skogarnas naturvärden. I november gjorde även en journaliststudent ett eget nyhetsinslag om avverkningarna i Böda. Där förnekar Sveaskog att avverkningarna görs för att säkra råvara, och svarar istället att syftet är att öppna upp skogen och gynna lövträd. Om inget görs kommer ekoparken enligt bolaget att präglas av mörka granskogar om 50 år.

Skogar växer långsamt. Det talar för att det klokaste vore att avvakta Naturvårdsverkets utredning. Oönskade mörka skogar om ett halvt sekel förklarar inte varför Sveaskog avverkningsanmälde 17 bestånd på totalt 50 hektar i somras. Alltså flera veckor efter att regeringen hade gett Naturvårdsverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för en möjlig nationalpark i Böda. En skog avverkas på några få dagar, men det tar 70 år eller mer att få tillbaka den.

En sådan åtgärd skapar stora mängder död ved och gynnar sannolikt även vattensituationen på norra Öland.

Och om Naturvårdsverkets slutsats blir en framtida nationalpark, handlar arbetet inte om att avverka med förstärkt hänsyn. Istället ska vi återskapa naturskogar med höga upplevelsevärden och rik biologisk mångfald så fort och effektivt som möjligt. Då finns det helt andra alternativ i verktygslådan. En första möjlighet är att återskapa de sumpskogar och våtmarker som torrlades på 1800-talet. En sådan åtgärd skapar stora mängder död ved och gynnar sannolikt även vattensituationen på norra Öland. Ett annat alternativ är mer skogsbete, vilket under århundraden, kanske årtusenden, präglade skogarna på norra Öland. Nackdelen är att inget av dessa två alternativ skapar manshöga virkestravar. Därför verkar de inte heller ha funnits med i Sveaskogs samtal med länsstyrelsen.

När jag har twittrat om att uttaget av råvara i Böda var det främsta skälet bakom avverkningarna, har Sveaskogs vd svarat att jag sprider felaktig information. Strax innan jul sände även SVT Småland två nyhetsinslag, vilka väl illustrerar våra två ståndpunkter. I det ena inslaget hävdar Naturskyddsföreningen och jag att avverkningarna borde ha pausats under Naturvårdsverkets utredning. I det andra är budskapet från Sveaskog att åtgärderna är ganska odramatiska. Det handlar helt enkelt om naturvårdande skötsel enligt ekoparkens plan. Sveaskogs mål är inte råvaran, utan ambitionen är att gynna områdets natur- och kulturvärden. Några veckor tidigare, i mitten av november, var däremot förklaringen på Sveaskogs webbsida delvis en annan: ”Det rör sig om mindre avverkningar i vanliga produktionsklassade skogar utan höga naturvärden. Samtliga är genomförda i dialog med Länsstyrelsen och följer den ekoparksplan som reglerar skötseln i ekoparken.”

Oroväckande mycket i ett område som riksdagens majoritet precis pekat ut som en möjlig framtida nationalpark.

Vilken bild är korrekt? Handlade avverkningarna i ekoparken främst om att få fram råvara till skogsindustrin eller för att främja den biologiska mångfalden? Svaret framträder om vi tittar närmare på vad som hände innan träden fälldes i Böda. Den 3 maj 2022 träffades Sveaskog, Skogsstyrelsen och Kalmars länsstyrelse för ett årligt förvaltningsmöte. Drygt en månad tidigare hade riksdagen behandlat regeringens skogsproposition, där Böda och tre andra ekoparker pekades ut som möjliga nationalparker. Riksdagen beslutade att ställa sig bakom Miljö- och jordbruksutskottets betänkande. I korthet ville utskottet öka takten i arbetet med nya nationalparker, fortsätta utvecklingen av naturturism i anslutning till skyddad natur och menade att besöksnäringens nationella naturturismstrategi bör beaktas i arbetet.

Men riksdagens beslut nämndes inte i kallelsen till förvaltningsmötet om Böda. Inte heller vittnar mötesanteckningarna om några samtal om en framtida nationalpark. Om frågan diskuterades på mötet vet vi inte. Däremot visar mötesanteckningarna att Sveaskog presenterade skogliga åtgärder på totalt 200 hektar i ekoparken – 40 hektar hyggesfria avverkningar, 60 hektar naturvårdshuggningar och 100 hektar gallringar. Oroväckande mycket i ett område som riksdagens majoritet precis pekat ut som en möjlig framtida nationalpark.

Men Sveaskog tog ingen notis av länsstyrelsens synpunkter.

I augusti anmälde Sveaskog ytterligare fem föryngringsavverkningar. Underlagen för de aktuella nio bestånden visar att det handlade om just föryngringsavverkningar. Inte i något fall är alternativen ”avverkning för annat ändamål än virkesproduktion” eller ”avverkning för att bevara och utveckla natur- och kulturmiljövärden” ikryssade. Det borde de ha varit om de främst handlat om naturvårdande skötsel. Den 10 augusti meddelade länsstyrelsen att de med undantag för ett bestånd inte hade några synpunkter på de åtgärder som Sveaskog hade redovisat för samråd i maj. Samtidigt verkar det vara förvirrat kring vilka bestånd som avses, eftersom Sveaskog har infört nya id-nummer, vilka varken Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen har tillgång till.

Trots samrådet i maj ser det ut som att en viss panik uppstod på länsstyrelsen när skogsmaskinerna rullade in i Böda ekopark den 3 oktober. Hade samråd verkligen skett kring alla planerade avverkningar? En lokal arkeolog ombads omgående yttra sig över ett av bestånden. Tre dagar senare, den 6 oktober, mejlade länsstyrelsen sina kommentarer till Sveaskog. För tre bestånd var länsstyrelsens kommentar att det vore bättre att lämna orört. Ett fjärde bestånd beskrevs som ”skog av bondeskogskaraktär med gott om lågor”. Men Sveaskog tog ingen notis av länsstyrelsens synpunkter. Det var först fyra veckor senare och efter omfattande kritik, som länsstyrelsen meddelade att tre bestånd skulle sparas.

Samma uppgift finns i Sveaskogs presskommentar från den 14 november, men länsstyrelsen i Kalmar tillbakavisar detta.

Sveaskogs svar väcker flera frågor. Har riksdagens och regeringens beslut diskuterats med länsstyrelsen? När i så fall, och varför är det inte dokumenterat? Vidare påstår SVT Småland att ”när det beslutades att Böda ekopark skulle utredas till nationalpark bestämde Sveaskog och länsstyrelsen att skötseln skulle fortsätta enligt den ekoparksplan som idag finns för Böda.” Samma uppgift finns i Sveaskogs presskommentar från den 14 november, men länsstyrelsen i Kalmar tillbakavisar detta. Istället menar länsstyrelsen att ekoparksplanerna är vilande medan Naturvårdsverkets utredning pågår.

Det är också märkligt att Sveaskog hävdar att avverkningarna handlade om att förstärka området naturvärden, när alla kända underlag visar att syftet var att plocka ut skogsråvara? Och varför uppger Sveaskog att alla planerade avverkningar har skett i samklang med länsstyrelsen, när länsstyrelsen pekar på att tre, möjligen fyra, bestånd borde lämnas orörda? Handlar efterspelet om att statliga Sveaskog ännu en gång försöker skriva om historien?

24 oktober, 202225 oktober, 2022

Varför fälls träden i Böda ekopark?

I juni gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheten att omvandla fyra ekoparker till nationalparker. En av dem är Böda. Samtidigt avverkar Sveaskog i ekoparken. Varför har ett statligt bolag så bråttom att fälla träden i en möjlig framtida nationalpark?

Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar.

Böda ekopark på norra Öland är en av statliga Sveaskogs 37 ekoparker. Totalt omfattar ekoparken 5 800 hektar, varav 5 400 hektar består av produktiv skogsmark. Enligt Sveaskog är ekoparkerna flaggskeppen i bolagets stora naturvårdssatsning. I ekoparksplanen för Böda står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Andelen naturvård i en ekopark ska vara minst 50 procent. I Böda anges arealen för naturvård till 52 procent. Generöst och betryggande kan tyckas, så länge man inte skrapar på ytan.

För mer än hälften av Bödas naturvårdsareal består av naturreservat, som alla bildades flera år innan ekoparken invigdes 2006. Ett annat tillskott är nya skogsbestånd, som ska skötas för naturvård. I vissa fall är det planteringar som ska restaureras till naturskogar. Sådana åtgärder kan vara befogade, men ett listigt skogsbolag kan använda skötsel som ett svepskäl för att plocka ut en hel del råvara. Exempelvis när en fullvuxen granskog görs om till en ung lövskog. Sedan tillkommer nästan 500 hektar förstärkt hänsyn, som kan vara kantzoner mot fornminnen, våtmarker och stigar eller kvarlämnade högstubbar, lövträd och frötallar. Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar. Alltså mindre än två procent av den totala ytan. Men inte ens dessa bestånd är fredade, eftersom även här kan punktvisa åtgärder utföras.

Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder.

Skogarnas ålder är en annan kvalitetsindikator. När ekoparken invigdes för 16 år sedan var drygt 60 procent av bestånden utanför naturreservaten 60 år eller yngre. Bara fyra procent av skogarna var över 120 år. Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder. Samtidigt är detta verkligheten i södra Sverige. Vi har inga stora naturskogar kvar. De är borta. Därför måste vi återskapa det som än gång fanns. Då är ett nästan sex tusen hektar stort och sammanhängande område med en statlig ägare en utmärkt startpunkt.

Det är svårt att kartlägga vad som hänt sedan invigningen 2006. Sveaskog lämnar inte ut anteckningar från årliga möten eller den förvaltningsplan som påstås summera vad som händer i ekoparken. Trots att det är vi, svenska folket, som äger ekoparkerna tillsammans. Istället tvingas jag pussla ihop en ofullständig bild utifrån artiklar, Sveaskogs öppna källor, karttjänsten Skogens Pärlor och svar från länsstyrelsen.

Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog.

Sedan invigningen har flera insatser gjorts för att återskapa värdefulla naturmiljöer, som våtmarker, ädellövslundar och ängstallskogar. En del utfördes helt eller delvis i befintliga reservat och några insatser pågår ännu, men det verkar som ambitionsnivån har dalat med åren. Fram till 2010 hade Sveaskog även ett regeringsuppdrag att främja naturturismen, och i Böda ekopark samverkade bolaget med turismnäringen och drev ett eget besökscentrum.

Slutet av 2016 verkar vara en brytpunkt. Då aviserade Sveaskog att avverkningarna i ekoparken skulle öka till runt 30 hektar per år. Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog. I juni 2017 publicerade Sveriges Natur ett längre reportage om Sveaskogs ekoparker i södra Sverige. Där skrev tidningen att ”i fjol beslutade Sveaskogs ledning att kraftigt öka slutavverkningarna av kvarvarande äldre produktionsskog i alla Götalands ekoparker.” Beskedet fick även privatpersoner att skriva kritiska brev till Borgholms kommun och arkeologer att varna för skador på områdets unika lämningar från järnåldern.

Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara.

Några år senare, hösten 2020, inledde Skogsutredningen en dialog med Sveaskog via Naturvårdsverket. I slutet av november presenterade utredningen sitt betänkande, som bland annat föreslog att regeringen skulle ge ”Naturvårdsverket i uppdrag att inleda förstudier för att bilda nationalpark av delar av ekoparkerna Böda, Halle- och Hunneberg, Hornslandet och Hornsö.” Några månader senare lämnade Sveaskog sitt remissvar på utredningens förslag. Sveaskog avvisade inte förslaget, men var inte särskilt förtjust. Bara de fyra föreslagna ekoparkerna skulle omvandlas till nationalparker och Sveaskog föreslog att ”det bör utredas om bolaget kan bibehålla ägandet även av de delar som eventuellt övergår till nationalpark, mot bakgrund av rollen som föredöme och de omfattande skötselinsatser som fortsatt kommer att krävas.” Detta skrevs samtidigt som jag var med och avslöjade att Sveaskog under mer än tio års tid hade räknat in nästan 10 000 hektar sålda skogar i sina naturvårdsarealer i södra Sverige. Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara. Inte ens nationalparker ska fredas från Sveaskogs ”omfattande skötselinsatser”.

Trots invändningarna levde Skogsutredningens förslag vidare. Förra hösten pågick tuffa förhandlingar mellan Centerpartiet och Miljöpartiet om strandskyddet och skogen. I november nådde partierna en uppgörelse, där förslaget om att bilda ett antal nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker fanns med. Därmed blev förslaget även en del av regeringens skogsproposition där det står att ”regeringen anser att intentionen bör vara att nationalparker bildas av delar av Sveaskogs Förvaltnings AB:s ekoparker som har höga naturvärden och som är lämpliga för att gynna lokalsamhället och främja hållbar turism.”
Men det var inte mycket av skogspropositionen som överlevde riksdagens behandling i våras och nästan alla var missnöjda med resultatet. Förslaget om nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker levde dock vidare. I mitten av juni beslutade den socialdemokratiska regeringen att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheterna för framtida nationalparker i Böda och tre andra ekoparker.

En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot.

När Skogsutredningen presenterade sitt förslag trodde jag att Sveaskog skulle ta ett steg tillbaka. Särskilt då bolaget fick stark kritik för en planerad avverkning i Hornslandet, direkt efter att Skogsutredningen hade presenterat sitt betänkande. Något som bland annat Dagens Industri uppmärksammade. En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot. Samtidigt hade det varit värdefullt om det statliga skogsbolaget, som gärna vill framstå som ett föredöme, hade använt tiden till att summera och utvärdera de insatser som har gjorts i de fyra ekoparkerna under drygt 15 år.

Men i Böda ekopark valde Sveaskog en annan väg. Under de två senaste åren har en strid ström av anmälningarna om slutavverkning och andra skogliga åtgärder lämnats in till Skogsstyrelsen. Totalt rör det sig om nästan 40 ärenden, som omfattar mer än 90 hektar. Av dessa ska drygt 50 hektar slutavverkas. Särskilt anmärkningsvärt är att nästan 20 ärenden, omfattande 40 hektar skog, berör skogsbestånd som Sveaskog själv har avsatt för naturvård i Böda. Efter ett regeringsbeslut i början på 2014 räknas dessa avsättningar in i Sveriges formellt skyddade skogsareal. Främst lär det handla om naturvårdande skötsel, men i några fall planerar faktiskt Sveaskog föryngringsavverkningar.

Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar.

I drygt en månad har jag försökt få klarhet i vad som är tänkt att göras och var. Mina frågor till Sveaskog och länsstyrelsen har varit många, men svaren få och svävande. Förra veckan besökte jag därför norra Öland för att på plats skaffa mig en bild av vad det är som sker just nu i en utpekad framtida nationalpark. Det första vi möttes av var ett flera meter högt virkesupplag, en skördare i arbete och en stor banderoll där Sveaskog berättar att de avverkar hyggesfritt. Och det stämmer att en del av tallarna lämnas kvar, men den sex hektar stora skogen är nu borta. Än värre är det i flera av de formellt skyddade bestånden. Vi tittade närmare på flera äldre flerskiktade blandskogar dominerade av tall eller lövträd. Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar. På vilket sätt är svårt att förstå.

Däremot vittnar det stora virkesupplaget om att Sveaskog plockar ut en ansenlig mängd råvara ur skogen. I ett mejl till Sveaskogs nye vd Erik Brandsma, en dryg vecka innan mitt besök, bad jag Sveaskog pausa alla skogliga åtgärder. Skälen är flera, men handlar främst om att bevara största möjliga handlingsfrihet om och när en nationalpark ska bildas. Skogarna som just nu faller kan vara värdefulla av många skäl. För den biologiska mångfaldens skull, för det rika arvet från järnåldern eller för naturturismens utveckling. Det kan även finnas behov av att använda produktionsskogar som ersättningsmark till privata markägare.

”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara.”

Varför väljer då Sveaskog att avverka i en möjlig nationalpark? Jag tror det beror på att bolaget har en akut brist på avverkningsmogen skog. De senaste tio åren har Brandsmas företrädare avverkat för mycket. Därför var det positivt när han i mitten av juni meddelade att bolaget kraftigt minskar avverkningsnivån med en miljon kubikmeter. Det motsvarar nästan 20 procent av Sveaskogs uttag ur de egna skogarna. Men kanske är den kraftiga inbromsningen ändå inte tillräcklig. Jag ställde därför frågan till Erik Brandsma.

Brandsma svarade att det inte råder brist på avverkningsmogen skog. I vart fall inte på det sättet som jag beskrev. I Böda ekopark är det ”produktionsskog som avverkas med hyggesfria metoder och det påverkar inte arbetet som sker för att tillskapa en nationalpark. Det är något vi säkerställt genom att stämma av och fått okej för av länsstyrelsen i Kalmar.”
Jag frågade då vilka andra syften som ligger till grund för skördarens arbete i ekoparken. Erik Brandsma tyckte att jag valde att feltolka hans svar och upprepade att avverkningar inte sker på grund av bristen på avverkningsbar skog, men avslutade ändå på följande vis:
”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara. Med den råvaran bidrar vi till den gröna omställningen och förhoppningsvis ersätter andra fossilbaserade produkter. Vi ska väl inte sluta bruka skogen?”

Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet.

Nej, vi ska inte sluta bruka skogen. Men här handlar det om hur Sveaskog väljer att agera i fyra ekoparker där ekologi ska gå före ekonomi, och som dessutom är utpekade som möjliga nationalparker. Då kan det vara klokt att besinna sig och låta myndigheterna utreda förutsättningarna i lugn och ro. Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet. Till gagn för den biologiska mångfalden, för vårt gemensamma kulturarv, och för att naturturismen här kan skapa avsevärt större ekonomiska värden och fler jobb än vanligt skogsbruk.

25 januari, 202126 januari, 2021

Nationalpark en chans för Hudiksvall

Tallskogen var snitslad för avverkning. Visserligen ligger det 125 år gamla beståndet i en ekopark, men är klassat som produktionsskog. Fältbesöket från Skogsstyrelsen visade även att Sveaskogs löfte om förstärkt hänsyn var uppfyllt. Ändå vädjade handläggaren om att de tio hektaren borde klassas om till naturvårdande skötsel. Sveaskogs svar var lika bistert som det grådaskiga decembervädret. Råvara ska levereras till skogsindustrin och det löftet går först. Detta trots Sveaskogs upprepade försäkran om att i en ekopark ska ekologi gå före ekonomi. I de flesta fall hade detta slutat med ännu ett hygge i en av våra 37 ekoparker. Men den här gången tog historien en annan vändning.

Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri.

Fältbesöket i Hornslandets ekopark i norra Hälsingland gjordes den 3 december tre dagar efter att Skogsutredningen presenterade sitt slutbetänkande. Bland utredningens många förslag fanns ett om att ombilda ekoparker till framtida nationalparker. Hornslandets ekopark är en av fyra. De tre andra är Böda på norra Öland, Hornsö i östra Småland och Halle- och Hunneberg söder om Vänern. När avverkningshotet på Hornslandet blev känt, tog motståndet raskt form. Lokala naturvänner besökte skogen och ännu fler naturvärden identifierades. Den lokala kretsen och Naturskyddsföreningens länsförbund formulerade snabbt ett uttalande, som spreds vidare av andra. Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri. Rubriken Sveaskog kritiseras för att vilja avverka i nationalpark blev till och med för mycket för ett hårdhudat statligt skogsbolag. Sveaskog pausade avverkningen.

Det ger oss en chans att diskutera Skogsutredningens förslag. Inte minst för Hudiksvalls kommun, som i snart två sekel har utvecklats i nära samverkan med skogsindustrin. Strax söder om centralorten ligger Iggesund med ett modernt kartongbruk och ett stort sågverk. Båda viktiga delar i skogskoncernen Holmen, som omsätter drygt 17 miljarder kronor och sysselsätter bortåt tre tusen personer. För en del politiker räcker det som argument. Men låt oss ändå titta närmare på vad en nationalpark kan innebära för en norrländsk kommun.

Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet.

Halvön Hornslandet ligger strax öster om Hudiksvall. Det är inte bara ett omtyckt besöksmål, utan även hem för Sveriges äldsta tall, den nästan utrotade jättepraktbaggen och många andra rara ting. En analys av området visar att merparten av drygt sju tusen hektar redan är skyddat av naturreservat, ekoparkens naturvårdsskogar och Sveaskogs utlovade hänsyn. Kvar blir 2 500 hektar produktionsskog, som årligen lär leverera drygt 9 000 kubikmeter skogsråvara. Det täcker ungefär fyra promille av sågverkets och kartongbrukets behov och bidrar på så vis till fyra årsarbeten i Iggesund. Det är här i industrin de flesta jobben skapas.

Ute på Hornslandet är skogsbrukets bidrag till den lokala sysselsättningen mer blygsamt. Kalkylen visar att det blir 1,4 årsarbeten för plantering, röjning, gallring och slutavverkning. Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet. Det är det jobbet, som bidrar med skatt till kommunens skolor, äldreomsorg och utbud av kultur och idrott. Resterande två miljoner kronor från avverkningarna går till Sveaskogs övriga anställda, skatter och vinst till staten. En liten del flödar tillbaka till Hudiksvall i form av skötsel av ekoparken och underhåll av halvöns skogsbilvägar.

Det var sannolikt inte sista gången.

Men förädlingen i Iggesund står och faller inte med skogarna på Hornslandet. Fyra promille är marginellt, lär knappast påverka produktionen och kan hämtas från andra skogar. Dessutom är det viktigt att veta att trots stora investeringar, i både sågverk och kartongbruk, ökar inte antalet anställda i Iggesund. Tvärtom, ägarnas krav på effektivare produktion leder till färre medarbetare. Sommaren 2018 varslade Holmen 150 anställda i Iggesund. Syftet var att ”öka produktionskapaciteten och minska kostnaderna för verksamheten.” Det var sannolikt inte sista gången.

Så för Hudiksvalls politiker ligger ett jobb i den ena vågskålen och i den andra en möjlig nationalpark. Ett starkare skydd vore bra för skogarnas unika mångfald, men även för att binda mer växthusgaser det närmaste seklet. För en stor del av ekoparkens produktiva skogsmark är ungskog. När parken invigdes 2004 var över hälften yngre än 50 år. Här finns skogar som gratis dammsuger atmosfären på koldioxid i minst hundra år till. Troligen avsevärt längre. Men det förutsätter att skogen blir gammal, våtmarker fortsätter att återskapas och död ved sakta får bildas mellan träden.

Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år.

Och den som läser Skogsutredningen inser att förslaget om nationalpark innehåller ett generöst erbjudande om en satsning på naturturism. Det bör intressera de flesta politiker. Åtminstone de som vill skapa nya arbetstillfällen, diversifiera näringslivet och sätta den egna kommunen på kartan.

Det finns redan exempel att titta närmare på. Längst ute på halvön ligger Hölick Havsresort, som under flera år har erbjudit naturnära upplevelser utifrån ett exklusivt utbud av god mat och skönt boende. Flera miljoner kronor har investerats i anläggningen, som de senaste åren mer än fördubblat antalet gästnätter och nu skapar bortåt tio årsarbeten. Och resorten vill fortsätta att växa. Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år. Ett fortsatt skogsbruk med nya hyggen och trista plantager riskerar att sätta käppar i hjulen för satsningen. Därför vill företaget veta mer om vad en framtida nationalpark på Hornslandet innebär.

Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel.

Förutsättningarna är nämligen ytterst goda. Här är det möjligt att bilda en drygt 7 000 hektar stor nationalpark enbart på statlig mark. I så fall blir den en av de större nedanför fjällen, och ett område som är värt att upptäcka under flera dagar. Ett sådant resmål behöver fler boenden i andra prisklasser. Därför är det lämpligt att titta närmare på förutsättningarna för kompletterande logi i närheten av infarten i ekoparkens norra delar. Den lokaliseringen ger flera fördelar. Själva nationalparken bör i möjligaste mån tillgängliggöras utan behov av egen bil. Färre bilar gör besöket mycket trevligare för de som cyklar och vandrar. Och då blir närheten till Hudiksvalls järnvägsstation viktig. Tågresan från Stockholm går under tre timmar och kostar ett par hundralappar. Ett bekvämt och klimatsmart ressätt som har framtiden för sig. Kan tåget kombineras med en buss ut till Hornslandet är mycket vunnet.

Halvöns sevärdheter och utflyktsmål bör med fördel upptäckas med cykel och till fots. Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel. Som grädde på moset kan man önska några upplevelseföretag, som sysslar med ridning, paddling och andra guidade naturupplevelser. Väl där, kan Hornslandet attrahera besökare från andra länder. Därför ligger minst ett tiotal nya lokala jobb i samma vågskål som nationalparken. Och med rätt entreprenörer kan den potentialen dubblas en eller flera gånger om. Vem trodde i början av 1990-talet att en teater med utvecklingsstörda skulle sätta Hudiksvall på kartan? Förra året tog de plats på en catwalk på Manhattan.

Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.

Jag vet att många kommunpolitiker inte förknippar svensk naturvård med affärsmöjligheter. Det är tragiskt och hög tid att ändra på. Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.
De lär bli positivt överraskade.

17 september, 201917 september, 2019

Mosaiklandskapet ger jobb och mångfald

Ljuset strilar ner mellan träden. En del av det morgonvåta gräset, några mossiga stenar och ett par gläntor lyser upp i morgonsolen. Tillsammans med skuggorna från träd, grenar och stengärdsgårdar skapas en mosaik av gröna, bruna och mörka nyanser runt visenten, som går och betar ett tiotal meter bort. Ett utsökt läge för en skicklig naturfotograf. Synd att jag inte tillhör den gruppen.

Allt medan mamma gris strängt spänner ögon i oss och grymtar till när antingen vi eller någon av kultingarna passerar någon osynlig gräns.

Det är tidig morgon i början av augusti. Vi är på en rundtur med Per-Arne Olsson, som driver Nordens största vilthägn – Eriksberg Vilt & Natur i Blekinge. Vi alternerar mellan korta förflyttningar i bil och lugna strövtåg i ett kuperat och omväxlande landskap. Glesa öppna skogar blandas med hed- och betesmarker. Där emellan ligger dammar, våtmarker och avlånga havsvikar. Skogarna består mest av ek, bok och andra lövträd, men på magra hällmarker växer knotiga tallar och envisa enar. Mosaiken runt den betande visenten, kompletteras i det stora av ett brokigt småbrutet landskap. En miljö som både bjuder på mångfald och nära möten med vilda djur.

Som vildsvinens nyfikna kultingar, som inte vet om de ska fly eller närma sig. Allt medan mamma gris strängt spänner ögon i oss och grymtar till när antingen vi eller någon av kultingarna passerar någon osynlig gräns. Hemma i Västervik, där vi har gott om vildsvin, är det mest bara uppbökade marker, som skvallrar om grisarnas framfart. Att utan skyddsnät och stängsel få möta vilda grisar på nära håll, är nytt för mig och får mitt hjärta att bulta snabbare av både spänning och glädje.

Det betyder att Eriksberg har blivit en fristad för mycket av den mångfald som är på väg att försvinna runt om i Sverige.

Det är en förmån att i arla morgonstund få vandra runt med Per-Arne Olsson. Många av oss svenskar förstår inte, eller vill i vart fall inte betala för en duktig guide, som skapar mervärde ute i naturen. Det är synd, eftersom Per-Arne berättar gärna och kunnigt om djuren som med sina mular och trynen formar Eriksbergs egenartade landskap. Syftet med vilthägnet, som dessutom är ett naturreservat, är att främja den biologiska mångfalden i ett betat mosaiklandskap. Sommarens viltstam på drygt 1 500 djur skapar en öppen och varierad natur, som minner om hur området såg ut i mitten av 1800-talet. En mångfaldsmix av skogsbryn, gläntor och övergångar mellan olika biotoper. Skiftningar och variationer som blir allt mer sällsynta idag. Det betyder att Eriksberg har blivit en fristad för mycket av den mångfald som är på väg att försvinna runt om i Sverige. Här trivs fåglar, fjärilar, skalbaggar och spindlar, som gynnas av ett betat landskap med skadade och döda träd och mycket spillning från stora djur som visent och kronhjort. Ett tecken på den rika mångfalden är att Eriksbergs är en av landets främsta lokaler för fladdermöss. Totalt har Sverige 19 arter av fladdermöss. Här på Eriksberg har 16 av dessa påträffats.

Men Eriksbergs brokiga fauna och flora skapar inte bara glädje, spänning och är vacker att titta på. Det är en biodiversitet, som förädlas på ett skickligt sätt och skapar lokala turismintäkter, jobb och utveckling på landsbygden. De flesta besökarna gör en rundtur i hägnet i egen bil och passar på att äta dagens lunch. Andra stannar över natten och bokar något av anläggningens 30 hotellrum i olika prisklasser. Då ingår även en exklusiv spa- och relaxavdelning med en enastående utsikt över ett öppet landskap där visenter, hjortar, vildsvin och mufflonfår betar och bökar runt. Klövvilt som inte bara är till för att titta på, utan även är basen för en genomtänkt jaktturism. Något som i sin tur genererar bortåt 15 ton viltkött till det egna slakteriet, vilket sedan förädlas i de två egna restaurangerna och hamnar på mer än 50 000 tallrikar. Under sommar och helger dominerar privata besök, medan företagskonferenser skapar värdefulla intäkter under stora delar av det övriga året. Totalt blir det nästan 60 000 besök, som skapar intäkter på närmare 40 miljoner kronor och sysselsätter mer än 30 anställda på heltid året runt.

Denna ständiga utveckling är en av orsakerna till att Eriksbergs nettointäkter i princip har mer än tiofaldigast de senaste tio åren.

Eriksberg är på flera vis en udda verksamhet. Ett privatägt naturreservat, som är inhägnat och klassat som djurpark, ställer till det för myndigheter. De vill gärna att verksamheter ska passa in i byråkratiska mallar istället för tvärtom. Själv ser jag främst en välplanerad och smart affärsverksamhet, som på ett hållbart sätt förvaltar och gynnar en typ av landskap som annars lär försvinna.

Det här är något som borde inspirera myndigheter och övrig naturturism i Sverige. Att hägna in stora landskap lär vara svårt, men erfarenheterna av att kombinera viltskådning med jakt och konferenser är banbrytande och värda att lära av. Per-Arne Olsson och hans personal utvecklar också ständigt företaget. Bland annat utbudet för naturfotografer. Ett snabbt växande segment inom naturturismen. Att då förfoga över ett vackert mosaiklandskap med många djur ger fördelar. Denna ständiga utveckling är en av orsakerna till att Eriksbergs nettointäkter i princip har mer än tiofaldigast de senaste tio åren.

98 procents outnyttjad potential i ekoparken ger en fingervisning om vad som väntar på att tas i bruk av unga driftiga entreprenörer.

Här är det svårt att låta bli att jämföra med den statliga ekoparken Hornsö i östra Småland, som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Trots att vilthägnet i Blekinge bara är en tiondel så stor som Hornsö ekopark, är Eriksbergs omsättning troligen fem gånger större än Hornsös samlade naturturism. 98 procents outnyttjad potential i ekoparken ger en fingervisning om vad som väntar på att tas i bruk av unga driftiga entreprenörer.

En framgångssaga som redan är förverkligad är havsörnens revansch. Örnen finns både i Eriksbergs logotyp och häckar numera i närheten. Eriksberg är ju ett av många arv från författaren och naturfotografen Bengt Berg. Det var han som hägnade in området efter andra världskriget för att hålla en egen stam av kronhjort. Bengt Berg var även aktiv i arbetet med att få våra örnar fredade. Hans bok ”De sista örnarna” såg dagens ljus året innan regeringen i oktober 1924 meddelade att kungs- och havsörn skulle fredas från jakt. Då fanns det enligt Bengt Berg färre än 20 par häckande havsörn i hela Sverige. Idag har örnen gjort en magnifik återkomst och havsörnarna räknas enligt Naturvårdsverket till mer än 700 par.

Däremot var Bengt Berg mindre förtjust i att själv få besök, särskilt oväntade sådana.

Örnarnas fantastiska comeback hade Bengt Berg säkert gillat. Däremot är det mer tveksamt vad han skulle säga om Eriksbergs utveckling till ett av Blekinges mest profilerade resmål. Som naturfotograf skrev han närmare 30 böcker, gjorde internationell succé och drog fulla hus när han för hundra år sedan föreläste i Berlin. Däremot var Bengt Berg mindre förtjust i att själv få besök, särskilt oväntade sådana. Till och med när några av dåtidens främsta konstnärer dök upp. Enligt Bengt Berg fanns det ju inget att uppleva i Blekinge. Mest bara kallt vatten, dåligt fiske, fula hus och ogina sinnen.
Lyckligtvis såg generationerna som följde möjligheterna och gjorde på ett annat vis.

Missa inte filmen om
Eriksberg Vilt & Natur