Praktbaggens skog är värd ett bättre öde

Hornsö ekopark invigdes 2004 av landshövdingen i Kalmar län. Foto: Per Jiborn

Den såg sällsynt ut och försvann snabbt ner i det knäckta trädet. Täckvingarna med åtta gula fläckar glänste svartblå i solen. Jag är ingen skalbaggsexpert, men kunde bestämma arten. En åttafläcklig praktbagge, tidigare rödlistad, som har ett av sina viktigaste bestånd i Hornsö ekopark.

Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Tillsammans med ett par naturreservat täcker Hornsö ekopark i östra Småland drygt 10 000 hektar. Sveaskogs största ekopark i södra Sverige är även en av västra Europas värdefullaste skogar. Förmodligen den främsta i Norden när det gäller biologisk mångfald. Skogarna är präglade av magra och steniga marker, långvarigt skogsbete, en omfattande framställning av träkol för 200 år sedan och regelbundna bränder långt in på 1900-talet. Tillsammans med östra Smålands torra varma klimat och Alsteråns krumbukter genom landskapet formades här variationsrika och glesa skogar av främst tall med stort inslag av löv. Ett eldorado för insekter, särskilt skalbaggar vars larver lever i både levande och döda träd. En äkta skatt av praktbaggar, knäppare, blombockar, långhorningar och mycket mer. Totalt närmare 700 skalbaggar knutna till träd och död ved, varav mer än 200 finns på rödlistan över hotade och missgynnade arter. Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Allgunnen är områdets största sjö med storlom och fiskgjuse. Foto: Alice Jiborn

Boven i dramat är ett industriellt skogsbruk där den tidigare mångfaldsmosaiken har ersatts med täta, mörka och enfaldiga plantager av gran och tall med brist på död ved. Därför tändes hoppet hos insektälskare, naturvänner, omgivande kommuner och naturvårdande myndigheter när Hornsö ekopark invigdes för snart 15 år sedan. Enligt ekoparksplanen ska naturvården vara huvudmålet, och i parken ”styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet sätts i fokus.”

När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade.

Det låter bra. Efter en första genomläsning av ekoparksplanen verkar det än bättre. Planen innehåller en rad ekologiska målbilder, som att nästan hälften av produktionsskogarna ska återställas till naturskogar. Det innebär att andelen naturskogar utanför befintliga reservat ska höjas från fem till 40 procent. Vidare ska naturliga lövskogar återskapas, gamla ekar gallras fram, mängden död ved ökas, omfattande naturvårdsbränningar genomföras och tidigare våtmarker restaureras. En del av detta är gjort. Några avsiktliga bränder har det blivit, och nyligen berättade Sveaskog att naturvårdande insatser har genomförts på 1 200 hektar i Hornsö ekopark. Åtgärder som i vissa fall har fått sällsynta skalbaggar, som raggbocken, att bli fler.

En brand gynnar insekter, hackspettar och många lövträd. Foto: Per Jiborn

Jag besökte nyligen Hornsö ekopark för att lära känna området med hjälp av traktens alla skogsbilvägar. Med undantag av ett par tidigare brandfält, där vi hittade praktbaggen, var det svårt att upptäcka de gjorda insatserna. En rättvis bild lär dock kräva mer än ett enda besök. Därför har jag samtalat med personer med god och lång insyn i ekoparken. Då framträder delvis en annan bild än den som förmedlas på Sveaskogs webbplats. Att frihugga äldre lövträd och glesa ut befintliga skogar gynnar mångfalden och återskapar ett tidigare landskap. Men samtidigt är det åtgärder som ger Sveaskog intäkter. En faktor som verkar väga tungt. När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade. Tidigare anställda vittnar bland annat om minskade anslag till naturvård och att personer med viktig kompetens har slutat.

Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent.

Trots vackra målbilder verkar ekonomin faktiskt spela roll, inte minst sedan riksdagen ändrade bolagets uppdrag 2010. Utifrån det som går att läsa på Sveaskogs webbsida är det svårt att se hur arbetet framskrider. Bland annat för att en tidsplan saknas. Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent. Därför blev det bråk mellan Sveaskog och naturvänner, forskare och berörda kommuner när bolaget för snart två år sedan ville avverka mer än hundra hektar äldre tallskog.

Sveaskog vill avverka äldre tallskog samtidigt som andelen tallnaturskog ska öka dramatiskt. Foto: Per Jiborn

Därför behöver andra lösningar övervägas. Ett förslag är att göra natur- och ekoturism till den prioriterade näringen. Som ägare kan staten besluta att omvandla våra 37 ekoparker till gröna kärn- och utvecklingsområden för landets naturturism. I Hornsö ekopark kan turismen skapa avsevärt större ekonomiska värden, samtidigt som samspelet med områdets biologiska mångfald och friluftsliv underlättas. Dessutom är det ett upplägg som ger större intäkter lokalt, bidrar till kommunernas skattebas och skapar fem gånger fler jobb i trakten jämfört med vanligt skogsbruk.

Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk.

Utifrån en första kalkyl går det att dra följande slutsatser. Dagens modell innebär kostnader för både Sveaskog och staten. Sedan invigningen 2004 har Sveaskog gått miste om nästan 70 miljoner kronor i försäljning och staten runt 14 miljoner i minskad avkastning och skatt. Att göra naturturismen till huvudnäring minskar Sveaskogs intäkter med ytterligare sex miljoner årligen, men målet är att ersätta den förlusten med lokala turismintäkter på drygt 20 miljoner kronor per år. Då ökar statens momsintäkter från utländska besökare, vilket innebär att staten inte drabbas. Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk. Det gör traktens kommuner och besöksnäring till vinnare. Jämför vi sedan med Tivedens nationalpark och Ombergs ekopark visar det sig att siffrorna är i underkant och rimligen går att trefaldiga på längre sikt.

Ekoparkens infrastruktur för besökaren består av en handfull informationstavlor. Foto: Per Jiborn

En viktig faktor är att Hornsö ekopark ligger väl till. Granne med Glasriket och nära välkända resmål som Kalmar, Öland, Astrid Lindgrens Värld och Västervik. Vidare är det inte långt till länder som Danmark, Tyskland och Nederländerna. Hornsö ekopark är dessutom fyra gånger större än Tiveden, som idag omges av närmare tio naturturismföretag på cykelavstånd. Den stora skillnaden är att i Tiveden spirar besöksnäringen tack vare pigga turismentreprenörer. Hornsö påminner däremot om en sovande Törnrosa som väntar på sin förlösande kyss.

Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna.

Sommarens genomgång av Sveaskogs arbete med naturturismen och mitt eget besök för ett par veckor sedan stärker den bilden. Efter en hel del möda, tid och flera telefonsamtal lyckas jag lokalisera två boenden i närområdet. Av en slump hittar jag en restaurang med utsikt över ekoparken. Där ska det vara möjligt att hyra kanot, medan utbudet av hyrcyklar inte verkar vara fler än två. Några aktivitetsföretag står inte att finna och guiden som borde visa upp traktens alla skalbaggar lyser med sin frånvaro. Sveaskogs webbplats saknar länkar och information om traktens boende, restauranger och fikaställen. På kommunernas webbsidor är det något bättre, men ingen jobbar med ekoparken som ett attraktivt besöksmål värt ett eget varumärkesarbete.

Visenter skulle kunna ersätta äldre tiders skogsbeten. Foto: Per Jiborn

Hornsös skalbaggar och andra sällsyntheter behöver varierade omgivningar. Glesa skogar med gott om storväxta träd i olika stadier ger mig bilder av ett spännande och inbjudande landskap. Jag är inte den förste att bli förförd av traktens potential. Läs gärna Mats Ottosson fina skildring om Hornsö och andra skogar i reportaget Lyssna på nornan. Hornsö borde vara perfekt att upptäcka på cykel eller ströva runt i längs ett nätverk av vindlande stigar. Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna. Men om detta ska bli verklighet krävs driftiga företagare. Och innan någon på allvar vill satsa och investera tid och pengar, krävs tydliga besked om hur skogarna ska skötas och förvaltas.

Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare.

Möjligheterna är oändliga och bara fantasin sätter gränser. Jag väntar därför otåligt på att politiska beslutsfattare i riksdag, region och kommun åtminstone räcker upp handen och säger att detta borde vi titta närmare på. Ett seriöst samtal om hur Hornsö ekopark kan tjäna landsbygd och biologisk mångfald bättre, om vi låter skogsbruket ta ett steg tillbaka. En dialog verkar nu vara på gång mellan traktens kommuner.

Jätteträd är inte bara en resurs för mångfald, utan även för en växande naturturism. Foto: Per Jiborn

Det är dags att väcka Törnrosa och se traktens gamla träd och död ved som en tillgång. Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare. Något som skapar lokala turismintäkter och nya jobb på landsbygden, samtidigt som nära och långväga besökare berikas med fina naturupplevelser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *