Varför fälls träden i Böda ekopark?

Böda ekopark är utpekad som en möjlig nationalpark. Foto: Per Jiborn

I juni gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheten att omvandla fyra ekoparker till nationalparker. En av dem är Böda. Samtidigt avverkar Sveaskog i ekoparken. Varför har ett statligt bolag så bråttom att fälla träden i en möjlig framtida nationalpark?

Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar.

Böda ekopark på norra Öland är en av statliga Sveaskogs 37 ekoparker. Totalt omfattar ekoparken 5 800 hektar, varav 5 400 hektar består av produktiv skogsmark. Enligt Sveaskog är ekoparkerna flaggskeppen i bolagets stora naturvårdssatsning. I ekoparksplanen för Böda står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Andelen naturvård i en ekopark ska vara minst 50 procent. I Böda anges arealen för naturvård till 52 procent. Generöst och betryggande kan tyckas, så länge man inte skrapar på ytan.

Bödas långa sandstränder lockar många under sommaren. Foto: Per Jiborn

För mer än hälften av Bödas naturvårdsareal består av naturreservat, som alla bildades flera år innan ekoparken invigdes 2006. Ett annat tillskott är nya skogsbestånd, som ska skötas för naturvård. I vissa fall är det planteringar som ska restaureras till naturskogar. Sådana åtgärder kan vara befogade, men ett listigt skogsbolag kan använda skötsel som ett svepskäl för att plocka ut en hel del råvara. Exempelvis när en fullvuxen granskog görs om till en ung lövskog. Sedan tillkommer nästan 500 hektar förstärkt hänsyn, som kan vara kantzoner mot fornminnen, våtmarker och stigar eller kvarlämnade högstubbar, lövträd och frötallar. Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar. Alltså mindre än två procent av den totala ytan. Men inte ens dessa bestånd är fredade, eftersom även här kan punktvisa åtgärder utföras.

Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder.

Skogarnas ålder är en annan kvalitetsindikator. När ekoparken invigdes för 16 år sedan var drygt 60 procent av bestånden utanför naturreservaten 60 år eller yngre. Bara fyra procent av skogarna var över 120 år. Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder. Samtidigt är detta verkligheten i södra Sverige. Vi har inga stora naturskogar kvar. De är borta. Därför måste vi återskapa det som än gång fanns. Då är ett nästan sex tusen hektar stort och sammanhängande område med en statlig ägare en utmärkt startpunkt.

Norra Öland är perfekt för cykelturism. Foto: Per Jiborn

Det är svårt att kartlägga vad som hänt sedan invigningen 2006. Sveaskog lämnar inte ut anteckningar från årliga möten eller den förvaltningsplan som påstås summera vad som händer i ekoparken. Trots att det är vi, svenska folket, som äger ekoparkerna tillsammans. Istället tvingas jag pussla ihop en ofullständig bild utifrån artiklar, Sveaskogs öppna källor, karttjänsten Skogens Pärlor och svar från länsstyrelsen.

Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog.

Sedan invigningen har flera insatser gjorts för att återskapa värdefulla naturmiljöer, som våtmarker, ädellövslundar och ängstallskogar. En del utfördes helt eller delvis i befintliga reservat och några insatser pågår ännu, men det verkar som ambitionsnivån har dalat med åren. Fram till 2010 hade Sveaskog även ett regeringsuppdrag att främja naturturismen, och i Böda ekopark samverkade bolaget med turismnäringen och drev ett eget besökscentrum.

Utländska barrträd har planterats och spridit sig i ekoparken. Foto: Per Jiborn

Slutet av 2016 verkar vara en brytpunkt. Då aviserade Sveaskog att avverkningarna i ekoparken skulle öka till runt 30 hektar per år. Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog. I juni 2017 publicerade Sveriges Natur ett längre reportage om Sveaskogs ekoparker i södra Sverige. Där skrev tidningen att ”i fjol beslutade Sveaskogs ledning att kraftigt öka slutavverkningarna av kvarvarande äldre produktionsskog i alla Götalands ekoparker.” Beskedet fick även privatpersoner att skriva kritiska brev till Borgholms kommun och arkeologer att varna för skador på områdets unika lämningar från järnåldern.

Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara.

Några år senare, hösten 2020, inledde Skogsutredningen en dialog med Sveaskog via Naturvårdsverket. I slutet av november presenterade utredningen sitt betänkande, som bland annat föreslog att regeringen skulle ge ”Naturvårdsverket i uppdrag att inleda förstudier för att bilda nationalpark av delar av ekoparkerna Böda, Halle- och Hunneberg, Hornslandet och Hornsö.” Några månader senare lämnade Sveaskog sitt remissvar på utredningens förslag. Sveaskog avvisade inte förslaget, men var inte särskilt förtjust. Bara de fyra föreslagna ekoparkerna skulle omvandlas till nationalparker och Sveaskog föreslog att ”det bör utredas om bolaget kan bibehålla ägandet även av de delar som eventuellt övergår till nationalpark, mot bakgrund av rollen som föredöme och de omfattande skötselinsatser som fortsatt kommer att krävas.” Detta skrevs samtidigt som jag var med och avslöjade att Sveaskog under mer än tio års tid hade räknat in nästan 10 000 hektar sålda skogar i sina naturvårdsarealer i södra Sverige. Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara. Inte ens nationalparker ska fredas från Sveaskogs ”omfattande skötselinsatser”.

Norra Öland har ett rikt kulturarv med järnåldersbyar och väderkvarnar. Foto: Per Jiborn

Trots invändningarna levde Skogsutredningens förslag vidare. Förra hösten pågick tuffa förhandlingar mellan Centerpartiet och Miljöpartiet om strandskyddet och skogen. I november nådde partierna en uppgörelse, där förslaget om att bilda ett antal nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker fanns med. Därmed blev förslaget även en del av regeringens skogsproposition där det står att ”regeringen anser att intentionen bör vara att nationalparker bildas av delar av Sveaskogs Förvaltnings AB:s ekoparker som har höga naturvärden och som är lämpliga för att gynna lokalsamhället och främja hållbar turism.”
Men det var inte mycket av skogspropositionen som överlevde riksdagens behandling i våras och nästan alla var missnöjda med resultatet. Förslaget om nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker levde dock vidare. I mitten av juni beslutade den socialdemokratiska regeringen att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheterna för framtida nationalparker i Böda och tre andra ekoparker.

En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot.

När Skogsutredningen presenterade sitt förslag trodde jag att Sveaskog skulle ta ett steg tillbaka. Särskilt då bolaget fick stark kritik för en planerad avverkning i Hornslandet, direkt efter att Skogsutredningen hade presenterat sitt betänkande. Något som bland annat Dagens Industri uppmärksammade. En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot. Samtidigt hade det varit värdefullt om det statliga skogsbolaget, som gärna vill framstå som ett föredöme, hade använt tiden till att summera och utvärdera de insatser som har gjorts i de fyra ekoparkerna under drygt 15 år.

När detta skrivs avverkas framtida naturskogar i en möjlig nationalpark.

Men i Böda ekopark valde Sveaskog en annan väg. Under de två senaste åren har en strid ström av anmälningarna om slutavverkning och andra skogliga åtgärder lämnats in till Skogsstyrelsen. Totalt rör det sig om nästan 40 ärenden, som omfattar mer än 90 hektar. Av dessa ska drygt 50 hektar slutavverkas. Särskilt anmärkningsvärt är att nästan 20 ärenden, omfattande 40 hektar skog, berör skogsbestånd som Sveaskog själv har avsatt för naturvård i Böda. Efter ett regeringsbeslut i början på 2014 räknas dessa avsättningar in i Sveriges formellt skyddade skogsareal. Främst lär det handla om naturvårdande skötsel, men i några fall planerar faktiskt Sveaskog föryngringsavverkningar.

Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar.

I drygt en månad har jag försökt få klarhet i vad som är tänkt att göras och var. Mina frågor till Sveaskog och länsstyrelsen har varit många, men svaren få och svävande. Förra veckan besökte jag därför norra Öland för att på plats skaffa mig en bild av vad det är som sker just nu i en utpekad framtida nationalpark. Det första vi möttes av var ett flera meter högt virkesupplag, en skördare i arbete och en stor banderoll där Sveaskog berättar att de avverkar hyggesfritt. Och det stämmer att en del av tallarna lämnas kvar, men den sex hektar stora skogen är nu borta. Än värre är det i flera av de formellt skyddade bestånden. Vi tittade närmare på flera äldre flerskiktade blandskogar dominerade av tall eller lövträd. Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar. På vilket sätt är svårt att förstå.

En ansenlig mängd tallvirke har redan avverkats. Foto: Per Jiborn

Däremot vittnar det stora virkesupplaget om att Sveaskog plockar ut en ansenlig mängd råvara ur skogen. I ett mejl till Sveaskogs nye vd Erik Brandsma, en dryg vecka innan mitt besök, bad jag Sveaskog pausa alla skogliga åtgärder. Skälen är flera, men handlar främst om att bevara största möjliga handlingsfrihet om och när en nationalpark ska bildas. Skogarna som just nu faller kan vara värdefulla av många skäl. För den biologiska mångfaldens skull, för det rika arvet från järnåldern eller för naturturismens utveckling. Det kan även finnas behov av att använda produktionsskogar som ersättningsmark till privata markägare.

”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara.”

Varför väljer då Sveaskog att avverka i en möjlig nationalpark? Jag tror det beror på att bolaget har en akut brist på avverkningsmogen skog. De senaste tio åren har Brandsmas företrädare avverkat för mycket. Därför var det positivt när han i mitten av juni meddelade att bolaget kraftigt minskar avverkningsnivån med en miljon kubikmeter. Det motsvarar nästan 20 procent av Sveaskogs uttag ur de egna skogarna. Men kanske är den kraftiga inbromsningen ändå inte tillräcklig. Jag ställde därför frågan till Erik Brandsma.

Naturvårdsverket utreder en nationalpark. Sveaskog svarar med hyggesfritt. Foto: Per Jiborn

Brandsma svarade att det inte råder brist på avverkningsmogen skog. I vart fall inte på det sättet som jag beskrev. I Böda ekopark är det ”produktionsskog som avverkas med hyggesfria metoder och det påverkar inte arbetet som sker för att tillskapa en nationalpark. Det är något vi säkerställt genom att stämma av och fått okej för av länsstyrelsen i Kalmar.”
Jag frågade då vilka andra syften som ligger till grund för skördarens arbete i ekoparken. Erik Brandsma tyckte att jag valde att feltolka hans svar och upprepade att avverkningar inte sker på grund av bristen på avverkningsbar skog, men avslutade ändå på följande vis:
”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara. Med den råvaran bidrar vi till den gröna omställningen och förhoppningsvis ersätter andra fossilbaserade produkter. Vi ska väl inte sluta bruka skogen?”

Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet.

Nej, vi ska inte sluta bruka skogen. Men här handlar det om hur Sveaskog väljer att agera i fyra ekoparker där ekologi ska gå före ekonomi, och som dessutom är utpekade som möjliga nationalparker. Då kan det vara klokt att besinna sig och låta myndigheterna utreda förutsättningarna i lugn och ro. Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet. Till gagn för den biologiska mångfalden, för vårt gemensamma kulturarv, och för att naturturismen här kan skapa avsevärt större ekonomiska värden och fler jobb än vanligt skogsbruk.

Tål Sveaskog en granskning?

Soluppgång eller skymning över Sveaskogs verksamhet? Foto: Marcus Westberg

Nyligen skrev Naturskyddsföreningen till Sveaskog. Det tredje publika brevet på mindre än tio år. I svaret ger statliga Sveaskogs nye vd Erik Brandsma ett viktigt positivt besked. I övrigt väcks fler följdfrågor än klarhet skapas om skogsbolagets naturvårdsarbete. Kanske speglar det en ansats till kursändring från en vd som vill väl. Men det kan även vara ett försök att slingra sig undan, i väntan på att kritiken ska tystna. Historien talar för det senare.

Den frågan vill Sveaskog inte besvara.

Låt oss börja med det positiva. Förra året försvann den miljöpolicy som Sveaskogs styrelse antog 2002. Istället publicerades en policy för hållbart skogsbruk. I den saknas tidigare löften om mål för varje skogsregion. Förändringen kan lätt uppfattas som att mål för fyra skogsregioner har ersatts med ett övergripande nationellt mål. Nu svarar Erik Brandsma att målet på 20 procent naturvård i varje skogsregion ligger fast. Det är ett välkommet besked.

Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl skriver ofta brev till Sveaskog.

Men samtidigt är det oklart vilken policy som styr Sveaskog. Båda eller valda delar av den gamla tillsammans med den nya? I så fall, vilka delar av den gamla är inte längre aktuella? Och om hela den tidigare miljöpolicyn gäller, varför raderades den då från Sveaskogs webbplats? Naturskyddsföreningen frågar även om den lovvärda satsningen på 50 000 hektar nya reservat i de fjällnära skogarna. Finns det en baksida med den fjällnära satsningen, som innebär minskat skydd på andra ställen i Sverige? Den frågan vill Sveaskog inte besvara.

Däremot tiger bolaget konsekvent om att det innebär att utlovade mål för södra Sverige inte längre uppnås.

Dessutom vill Naturskyddsföreningen veta mer om de sålda skogar, som Sveaskog har inkluderat i sina naturvårdarealer. Något som avslöjades av TV4 förra sommaren, men då hamnade i nyhetsskugga av en regeringskris. I höstas presenterade jag en detaljerad kartläggning för de två södra skogsregionerna. Granskningen visade att nästan 10 000 hektar utlovat skogsskydd saknades 2017. Det är anmärkningsvärt, då Sveaskog tio år tidigare hade förklarat att målet var uppfyllt. För att öka insynen vill Naturskyddsföreningen ta del av de kartunderlag som Sveaskog varje år lämnar in till Skogsstyrelsen. Men det vill inte Sveaskog. Istället lovar Erik Brandsma att Skogsstyrelsen ska särredovisa Sveaskogs avsatta naturvårdsskogar i sin offentliga rapportering senare i år. Några skäl för denna märkliga omväg via en myndighet ges inte.

Åt vilket håll styr Sveaskogs nye vd Erik Brandsma? Foto: Bengt Alm

Sveaskog har vid flera tillfällen medgivit att sålda skogar inkluderades i underlagen från 2017. Däremot tiger bolaget konsekvent om att det innebär att utlovade mål för södra Sverige inte längre uppnås. Istället hänvisar Erik Brandsma till en extern revision från september 2021. Men den kontrollen gäller varken 2017 eller enskilda skogsregioner. Åtminstone inte i det underlag som redovisas offentligt.

I mina öron låter det som ännu en bortförklaring, när sanning snarare är att hans företrädare inte prioriterade frågan.

Naturskyddsföreningen undrar även om läget i landets 37 ekoparker. Samma frågor ställde föreningen redan i december 2017. Då lovade Sveaskog att svaren skulle publiceras på bolagets webbsida under 2018. Fyra år senare lyser svaren med sin frånvaro. Erik Brandsma beklagar detta och påstår att det har tagit tid att ta fram en teknisk plattform. I mina öron låter det som ännu en bortförklaring, när sanning snarare är att hans företrädare inte prioriterade frågan. Eller så handlade det än en gång om att skjuta saken på framtiden och hoppas att kritiken rinner ut i sanden. Samtidigt berättar Sveaskog att avtalen för ekoparkerna nu omförhandlas med Skogsstyrelsen. Skälet till detta är att avtalen ska vara likvärdiga och enhetliga. Jag har granskat ett dussin avtal utan att notera några skillnader. Därför blir jag nyfiken på om det kan finnas andra skäl till omarbetningen.

Flera frågor om ekoparkerna är ännu inte besvarade. Foto: Marcus Westberg

Den sista frågan handlar om att Sveaskog för åtta år sedan började redovisa förändringar inom bolagets frivilliga avsättningar. Men funktionen, som visade hur olika bestånd omklassas, är sedan länge borta. Nu svarar Sveaskog att den inte behövs. Detta eftersom Sveaskog inte längre klassar om några bestånd. Erik Brandsma skriver att ”det innebär i praktiken att alla befintliga frivilliga avsättningar är oförändrade, men att vi lägger till nya avsättningar när områden med höga naturvärden identifieras.”

Varför ger naturvårdschefen och Sveaskogs nye vd olika besked?

Det låter utmärkt, men informationen verkar inte ha nått bolagets naturvårdschef Peter Bergman. På sidan Våra naturvårdsskogar, som enligt Sveaskog uppdaterades den 5 april i år, skriver bolaget att ”i samband med detta upptäcks och skyddas tidigare okända skogar, medan de lägst rankade restaureringsskogarna återgår till att bli produktionsskogar. Resultatet av dessa inbyten blir en ständig kvalitetshöjning av våra naturvårdsskogar.” Varför ger naturvårdschefen och Sveaskogs nye vd olika besked? Dålig kommunikation eller medvetet spel med dubbla budskap?

Hur mycket skog skyddar Sveaskog i södra Sverige? Foto: Staffan Widstrand

Med undantag för beskedet om att målen för varje skogsregion kvarstår, är svaren från Sveaskogs nye vd vaga och väcker flera följdfrågor. Jag mejlar därför mina följdfrågor till skogsbolaget och hoppas på ett klargörande. Som så många gånger tidigare väljer Sveaskog att tiga i sakfrågorna, så några svar kan jag tyvärr inte bidra med.

När Sveaskog mörkar, trixar och bedrar, växer behovet av tydlig information från de som vet mer än oss andra.

Oroväckande är även att Erik Brandsma inte vill svara publikt på flera frågor. Istället föreslås möten på tu man hand med företrädare för Naturskyddsföreningen där former för dialog ska utformas och rapportering ske. Detta är inget nytt. Alla våra tre stora miljöorganisationer, Naturskyddsföreningen, BirdLife och Världsnaturfonden WWF träffar mig veterligen Sveaskog en eller flera gånger varje år. Vad som sägs på dessa möten redovisas emellertid inte öppet. Det ser jag som ett växande problem, inte minst för organisationer med tusentals medlemmar runt om i landet. När Sveaskog mörkar, trixar och bedrar, växer behovet av tydlig information från de som vet mer än oss andra. Om inte, kan en grogrund skapas för missnöje och rykten, samtidigt som kilar kan slås in mellan företrädare och medlemmar. En sådan utveckling kan sluta illa.

Hur mycket är ett löfte från Sveaskog värt? Foto: Marcus Westberg

Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma rubriken på svaret från Erik Brandsma – Vårt naturvårdsarbete ska hålla för granskning. Jag har hört löftet förr och letar upp en intervju med skogsbrukschefen Fredrik Klang på föreningen Skogens webbsida. Den publicerades i april 2019, vilket var samtidigt som jag på allvar började granska Sveaskog. Fredrik Klang är förvånad över alla frågor han får om Sveaskogs naturvård och svarar.
– Jag tycker det är roligt, vi måste klara att bli granskade. Vi kan inte bara vifta bort kritiker och säga att de har fel. Vi har ett oerhört omfattande naturvårdsarbete på Sveaskog som både tål granskning och som vi är stolta över.

Min fråga till Sveaskog blir därför. Om ni är så stolta över ert naturvårdsarbete, och hävdar att den tål att granskas.
Varför besvaras då inte mina frågor om Sveaskogs viktiga naturvårdsinsatser?

Sveaskogs brutna löften om insyn

Är brutna löften en medveten taktik från Sveaskog? Foto: Staffan Widstrand

Strax innan midsommar avslöjade TV4 hur Sveaskog använder sålda skogar för att skönmåla sitt naturvårdsarbete. Dagen efter lovade Olof Johansson, skogspolitisk chef på Sveaskog, att de underlag som varje år lämnas till Skogsstyrelsen även skulle redovisas öppet. Drygt tre månader senare står det klart att Sveaskog inte står vid sitt ord. Underlagen fortsätter att vara hemliga. Det är inte första gången som bolaget bryter löften om ökad insyn i avsatta naturvårdsskogar. Än så länge har det dessutom varit ett vinnande koncept.

Landets tidigare statsminister skrev att öppenhet och transparens var vägledande för Sveaskog.

Hösten 2014 skrev Naturskyddsföreningen ett öppet brev till Sveaskogs styrelse om läget i våra statligt ägda skogar. Föreningen var orolig för att Sveaskogs brukande inte var hållbart. Ett tecken på det kunde vara en ökad avverkning av yngre skogar. Vidare slog man fast att det var av största vikt att Sveaskogs ”frivilliga avsättningarna lever upp till kriterier om långsiktighet, transparens och kvalitet.” I brevet framfördes även uppgifter om att bortåt 20 000 hektar naturvårdsskogar i norra Sverige hade eller kunde komma att omklassas till produktionsskogar.

Sveaskogs avverkningsplaner klassas som affärshemligheter. Foto: Privat

En vecka senare kom svaret från Sveaskogs dåvarande ordförande Göran Persson. Landets tidigare statsminister skrev att öppenhet och transparens var vägledande för Sveaskog. Därför lovade Göran Persson att skogsbolaget senare under hösten skulle börja publicera förändringar av innehavet i bolagets naturvårdsskogar. Däremot avvisades kraven på utförligare information om produktionsskogarnas ålder och planerade avverkningar de närmaste åren med hänvisning till affärshemligheter.

Men redan året efter var meningen försvunnen ur årsredovisningen.

I slutet av 2014 berättade Skogsaktuellt om den förbättrade insynen. Stefan Bleckert, Sveaskogs naturvårdschef, presenterade en funktion som möjliggör ”att man kan se var våra avsättningar finns och hur de förändrades under år 2013”. Framsteget noterades till och med i bolagets års- och hållbarhetsredovisning för 2014. På sidan elva står det att ”från och med 2014 redovisas förändringarna av naturvårdsskogarna från föregående år på Sveaskogs hemsida.” Men redan året efter var meningen försvunnen ur årsredovisningen. Och när jag själv tidigare i år letade efter den aktuella funktionen, insåg jag att den var borta.

Frivilligt avsatta skogar måste gå att följa över tid. Foto: Staffan Widstrand

Därför skrev jag till Sveaskogs presstjänst och frågade vad som har hänt. Om det stämde att funktionen var borta, så ville jag veta varför och när den försvann. Efter drygt en månad och lite tjat fick jag svar. Sveaskog förklarade att funktionen är borttagen, då bolaget inte längre storskaligt kvalitetssäkrar sina avsättningar, utan kvalitetssäkrar löpande i fält i samband med skogliga åtgärder. Vad det betyder i praktiken vet jag inte, men det låter inte bra.

En central mening i brevet var att Sveaskog inte höll sina löften.

I slutet av 2017 hade Naturskyddsföreningen på nytt tappat tålamodet med Sveaskog. Ett nytt öppet brev författades till skogsbolagets styrelse. Även den här gången handlade det om brist på öppenhet i naturvårdsarbetet. Närmare bestämt om hur landets 37 ekoparker förvaltades och varför gjorda naturvärdesbedömningar hemlighölls. En central mening i brevet var att Sveaskog inte höll sina löften. I två år hade bolagets företrädare lämnat tomma löften om att tillhandhålla underlag, som visade hur tidigare avsatta skogar omklassats till produktionsskogar med risk för avverkning. Något som tidningen Sveriges Natur uppmärksammade 2015.

Per-Olof Wedins löfte lyser med sin frånvaro. Foto: Sveaskog

Efter årsskiftet kom svaret från Sveaskogs förre vd Per-Olof Wedin. Han förklarade att naturvärdesbedömningar var ett dynamiskt arbetsmaterial som löpande förbättras och kvalitetsgranskas. Därför lämpar de sig inte för offentlig publicering på nätet. När det gäller insynen i hur landets ekoparker förvaltas, medgav Wedin att bolagets ekoparksplaner behövde kompletteras. Därför utlovades redan samma år uppdaterade sammanställningar för varje ekopark.

När media flåsar i nacken utlovas öppenhet och fakta på bordet.

Året efter, sommaren 2019, började jag själv granska Sveaskogs ekoparker. De senaste två åren har jag gjort otaliga besök på skogsbolagets webbsida, men aldrig sett röken av några uppdaterade sammanställningar. Tvärtom saknades i flera fall redan tidigare utlovade ekoparksplaner. Något som jag först påpekade i obesvarade mejl till Sveaskog. Efter en tid insåg jag att syrliga påminnelser på Twitter fungerade bättre. I början av det här året publicerades faktiskt de sista ekoparksplanerna. Bland annat planen för Rosfors ekopark nordväst om Piteå, som invigdes hösten 2004. Föreställ er att råvaran till skogsindustrin försenades i 15 år. Vilket ramaskri det skulle bli.

Skulle skogsindustrin acceptera förseningar på 15 år? Foto: Privat

Det är möjligt att Sveaskog kontrar med glömska, bristande rutiner eller något annat hittepå. Själv tror jag dock att mycket av detta är medveten taktik. När media flåsar i nacken utlovas öppenhet och fakta på bordet. Sedan väntar bolaget på att stormen bedarrar och andra frågor hamnar i fokus. De sista kritikerna tröttas ut med långbänkar eller nonchaleras helt enkelt.

Ett öppet brev till Sveaskogs styrelse vart tredje år är otillräckligt.

Och det verkar som taktiken fungerar. Flera tuffa granskningar i radioprogrammet Kaliber har runnit ut i sanden. Nu riskerar det senaste årets uppmärksamhet i Dagens Nyheter, TV4 och senast SVT gå samma öde till mötes. Därför måste den ideella naturvården ta sitt ansvar och fortsätta ett tålmodigt opinionsarbete, engagera sina medlemmar att samla nya fakta och vässa argumenten mot riksdag och regering. Ett öppet brev till Sveaskogs styrelse vart tredje år är otillräckligt.

Misstag eller systematiskt fusk?

Avslöjandet i Björnlandets nationalpark resulterade i ett datafel. Foto: Emma Johansson

Statliga Sveaskog slog på trumman 2008. I sin årsredovisning skrev bolaget att 300 000 hektar skyddad produktiv skog var den största satsningen någonsin nedan fjällskogsgränsen. Urvalet av naturvårdsskogar hade skett i samråd med myndigheter, forskare och ideella organisationer. Tio år senare försökte jag förstå ett annat av bolagets begrepp – ekoparker. Jag såg en potential för turism och naturvård på landskapsnivå. När jag senare på allvar ville greppa storleken på Hornsö ekopark, snavade jag över märkligheter. Det tog mig ett år att begripa hur Sveaskog hade räknat. För en månad sedan visade jag att det inkluderade falsk matematik. I skymundan försökte skogsbolaget sedan korrigera felet, vilket facktidningen Aktuell Hållbarhet uppmärksammade. Men var det ett olyckligt misstag eller en del av ett större systematiskt fusk? Låt oss ta det från början.

Samtidigt har Naturvårdsverket från 2005 till idag köpt särskilt värdefulla skogar av Sveaskog för 1 581 miljoner kronor.

Våren 2002 antog styrelsen för Sveaskog en hyllad miljöpolicy. Hela 20 procent av den produktiva skogsmarken skulle skyddas. Mycket handlar visserligen om svårbedömd hänsyn vid avverkningar, men merparten är ändå tusentals skyddade skogar i olika storlekar runt om i Sverige. Sedan 2012 har Sveaskog i sina årsredovisningar angett att arealen skyddad skog i form av naturvårdskogar, ekoparker och naturvård i fjällskogar ska uppgå till minst 460 000 hektar. Under flera år faktiskt något mer – 480 000 hektar.

Går det att lita på siffrorna i Sveaskogs årsredovisningar? Bild: Sveaskog

Samtidigt har Naturvårdsverket från 2005 till idag köpt särskilt värdefulla skogar av Sveaskog för 1 581 miljoner kronor. Hur mycket produktiv skogsmark det blir, är svårt att räkna ut. Det beror på var i Sverige och skogarnas virkesförråd, men flera tiotusentals hektar med höga naturvärden lär det handla om.

Bidrog denna målkonflikt till en nytolkning av äganderätten i Sveaskogs högsta ledning?

Försäljningarna har skett till marknadsmässiga priser, och har därmed bidragit till Sveaskogs vinst. Samtidigt har landets största leverantör av skogsråvara ett annat överordnat mål. Säkra leveranser av massaved och sågtimmer till industrin. När flera tusentals hektar sålda naturvårdsskogar ska ersättas med nya avsättningar uppstår en målkonflikt. Det ska ju vara skog med höga naturvärde som avsätts, vilket ofta betyder avverkningsmogen skog. Det är sedan länge en bristvara på Sveaskogs marker.

Leverans av skogsråvara är Sveaskogs överordnade mål och syfte. Foto: Privat

Bidrog denna målkonflikt till en nytolkning av äganderätten i Sveaskogs högsta ledning? Tillsammans med föregångarna Domänverket och AssiDomän hade ju bolaget under årtionden skapat skogar med höga naturvärden. Tack vare försäljningen till Naturvårdsverket hade skogarna fått ett än starkare skydd. Det blev kanske grunden för ett upplägg där det ansågs rimligt att fortsätta att räkna in dessa sålda skogar i bolagets naturvårdsarealer. Ett fiffigt sätt att både äta kakan och ha den kvar.

När Aktuell Hållbarhet nyligen avslöjade Sveaskog med naturvårdsskogar i en nationalpark, svarade skogsbolaget att de hade upptäckt ”ett tekniskt fel…”

För en tid sedan undersökte jag antagandet med hjälp av olika digitala kartor. Det blev träff nästan på en gång. Under en helg kunde jag dokumentera 24 exempel i södra Sverige upp till Dalälven. En sammanfattning visar att mest och flest naturvårdsskogar på annans mark fanns i Örebro län, men även i Västra Götaland, Östergötland och i ytterligare fem län. Totalt summerade jag drygt 3 500 hektar produktiv skogsmark. Men det är en osäker siffra. Det kan vara mer, om jag inte hittade allt. Men det kan också vara mindre, om Sveaskog inte har räknat med all produktiv skogsmark i de aktuella reservaten. Hur det ser ut i norra Sverige vet jag inte. Tiden räckte inte. Däremot ligger merparten av Sveaskogs skogar, kanske mer än 80 procent, norr om Dalälven. Då är det rimligt att anta att minst lika mycket till eller mer tillkommer. En trolig gissning på skogar på annans mark, som Sveaskog räknar in i sina naturvårdsarealer, kan alltså ligga på mellan 7 000 och 15 000 hektar.

Hundratals hektar av Sveaskogs naturvårdsskogar fanns i Björnlandets nationalpark. Bild: Sveaskog

Ett exempel norr om Dalälven är känt. Ett par hundra hektar i Björnlandets nationalpark, där Naturvårdsverket åtminstone ägt marken sedan 1991. När Aktuell Hållbarhet nyligen avslöjade Sveaskog med naturvårdsskogar i en nationalpark, svarade skogsbolaget att de hade upptäckt ”ett tekniskt fel som gör att vår kartfunktion för tillfället felaktigt visar enstaka reservat, som är avyttrade till andra markägare, som ’våra’ naturvårdsskogar”. Skogsbolaget tvår sina händer och tar skydd bakom ett tekniskt fel. Tre veckor senare ligger felmeddelandet kvar.

Fusket med att inkludera andras skogar i Hornsö ekopark var omfattande, medvetet och pågick i minst 13 år.

Därmed punkteras även detta avslöjande. Sveaskog lär svara att även dessa exempel beror på fel i programkoden. Och i Aktuell Hållbarhet har bolagets naturvårdschef Peter Bergman bedyrat att felet inte påverkar rapporteringen till myndigheterna.
– När vi sammanställer och rapporterar våra totala avsättningar till olika myndigheter räknar vi enbart samman arealer som vi äger. Kartfunktionen på hemsidan är enbart till för att visualisera vårt innehav, och ligger inte till grund för hur vi sammanställer eller rapporterar våra avsättningar till aktuella myndigheter.
När Aktuell Hållbarhet en vecka senare ställer följdfrågor om rapporterna till Skogsstyrelsen svarar Sveaskog att de inte lämnar ut några underlag och avböjer fler frågor.

Skogarna runt Allgunnen såldes, men räknades ändå in i Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Låt mig summera. Fusket med att inkludera andras skogar i Hornsö ekopark var omfattande, medvetet och pågick i minst 13 år. Bevis i form av ekoparksplaner, informationstavlor och andra underlag är odiskutabla. Därför försökte Sveaskog justera det hela i tysthet. Nu vill statens skogsbolag att vi ska tro att övriga naturvårdsskogar på annans mark upptäckta i deras eget kartverktyg beror på ett tekniskt fel. Däremot vill inte Sveaskog redovisa vilka siffror man lämnar till Skogsstyrelsen. Jag är nog inte ensam om att tycka att förtroendet för Sveaskog har fått sig en knäck.

Flyr man sitt ansvar måste myndigheter axla sitt.

Den här är inget kiv om siffror och hektar. Det handlar om hur mycket skog Sveaskog har lovat att skydda. Just nu rasar en strid om värdefulla hänglavsskogar för ett antal samebyar. Kanske försvinner den konflikten, om Sveaskog tvingas redovisa hur de räknar. Om tidigare sålda skogar bokförs i Sveaskogs egna frivilliga avsättningar, ska kanske 10 000 hektar till skyddas enligt bolagets egna löften.

Hur många hektar sålda skogar räknar Sveaskog som sina? Foto: Staffan Widstrand

Men om detta vill inte Sveaskog prata.
Därmed riskerar det statliga bolaget grunden för hela det svenska skogsbruket – frihet under ansvar. Flyr man sitt ansvar måste myndigheter axla sitt.
Där är vi nu.

Kan Sveaskog inte skilja på ditt och mitt?

Sveaskogs naturvårdsarealer känner inga gränser. Foto: Per Jiborn

Nyligen påstod jag att statliga Sveaskog inkluderar andras skogar i sina naturvårdsarealer. Mer specifikt handlar det om gränserna för Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är en allvarlig anklagelse, som naturligtvis ska beläggas med fakta. Tyvärr fick det inte plats i mitt debattsvar i småländska Barometern. Därför kommer här en bakgrund till detta märkliga ärende.

Slutsatsen kan bara bli en.

Utgångspunkten är att Sveaskog under lång tid och i olika sammanhang har påstått att Allgunnens naturreservat ingår i Hornsö ekopark. Men i en ekopark måste all skog ägas av Sveaskog. Därför måste vi först reda ut vem som äger skogarna runt sjön Allgunnen.

Ljusgrönt ägs av Naturvårdsverket och olivgrönt av Sveaskog. Skärmdump från Skyddad natur

Karttjänsten Skyddad natur visar att i stort sett hela reservatet ägs av Naturvårdsverket. Sveaskog äger ingenting. Allgunnens naturreservat bildades i april 2003 och omfattar totalt 2 344 hektar. Det är ett av Kalmar läns största och hyser en ansenlig mängd produktiv skogsmark, närmare bestämt 1 123 hektar. Ett registerutdrag från Lantmäteriet bekräftar att reservatets två största fastigheter (Skurebo 3:7 och Uddevallshyltan 1:19) tillhör Naturvårdsverket. Så har varit fallet åtminstone sedan juni 2004. Det vill säga drygt tre månader innan Hornsö ekopark invigdes den 8 oktober samma år. En granskning av de fastigheter som omnämns i ekoparksavtalet mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen, upprättat sommaren 2008, verifierar att Allgunnens reservat inte ingår i ekoparken. Och Sveaskogs egen karttjänst ger samma svar. Zooma in området och klicka i rutan för ekoparker. De gränser som visas stämmer med ovan nämnda källor. Slutsatsen kan bara bli en. Skogarna i Allgunnens naturreservat ägs av Naturvårdsverket sedan sommaren 2004. Delar har dessutom varit i myndighetens ägo ännu längre.

Det verkar som att Sveaskog fortsätter att räkna in skogar, som bolaget inte längre äger.

Stanna kvar på Sveaskogs karttjänst. Till vänster finns en ruta för naturvårdsskogar. När den markeras, inträffar något konstigt. Skogarna runt Allgunnen dyker upp i Sveaskogs karttjänst. Det verkar som att Sveaskog fortsätter att räkna in skogar, som bolaget inte längre äger. Och det är ingen bugg. På informationsskyltar ute i ekoparken, dras gränserna så att det mesta av Allgunnens naturreservat hamnar i ekoparken. Samma kartbild går som en röd tråd genom hela ekoparksplanen från april 2008.

Mörkrött betyder naturvård orört. Det mesta runt sjön Allgunnen tillhör alltså någon annan. Ur Sveaskogs ekoparksplan.

Men kan det handla om ett olyckligt misstag? Stora delar av Allgunnens skogar tillhörde ju Sveaskog fram till strax innan invigningen. Kanske glömde någon att dessa skogar hade sålts till Naturvårdsverket och sedan har felet aldrig rättats till. Knappast, för jag är inte den förste som har frågat om gränserna för Hornsö ekopark.

Eller är det toppen på ett isberg av omfattande och systematiskt fusk?

Frågan diskuterades bland annat på det årliga förvaltningsmöte som hölls mellan Sveaskog, Skogsstyrelsens distrikt i Kalmar och Kalmars länsstyrelse i november 2019. Av Sveaskogs egna mötesanteckningar framgår att ”även frågan om huruvida Allgunnens naturreservat ska räknas med eller inte i ekoparken har varit ett diskussionsämne. I dagslägen utreds det sistnämnda på nationell nivå.” Det vill säga ansvaret för detta ska sökas på huvudkontoret i Stockholm. På samma möte presenterades ett utkast till en så kallad förvaltningsplan för Hornsö ekopark. I det interna arbetsdokumentet går det att läsa följande på sidan 8. ”Dessutom räknas 894 ha produktiv skogsmark i Allgunnens naturreservat in i ekoparken (se ekoparksplanen).” Detta är inte ett olyckligt misstag. Sveaskog vet att dessa skogar sedan 17 år tillbaka tillhör någon annan, men insisterar ändå på att dessa naturvårdsskogar ska ingå i Hornsö ekopark.

Även på informationstavlor ute i ekoparken inkluderas andras skogar i ekoparken. Foto: Per Jiborn från sommaren 2020

Detta väcker en rad frågor.
Är Hornsö ekopark ett enstaka undantag?
Eller är det toppen på ett isberg av omfattande och systematiskt fusk?
Vem på Sveaskog är i så fall ansvarig för detta?
Känner bolagets styrelse till upplägget?
Vad vet myndigheterna och har de reagerat?

Och här snubblar vi över ännu en pikant detalj.

Grunden för landets 37 ekoparker är ett avtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen. Och här snubblar vi över ännu en pikant detalj. Sedan 2016 leds Skogsstyrelsen av Herman Sundqvist, som under många år var skogschef på Sveaskog. Den positionen hade han bland annat 2008. Det vill säga det år då avtal och ekoparksplan blev till. Därför kan det inte uteslutas att Herman Sundqvist är bekant med upplägget. Faktum är att det är ganska sannolikt att han känner till att annans mark inkluderas i Hornsö ekopark. Idag leder han den myndighet som har störst insyn i hur Sveaskog bedriver naturvård på drygt 460 000 hektar produktiv skogsmark.

Innebär skyddade skogar på annans mark att Sveaskog kan avverka mer i sina egna skogar? Bild: Per Jiborn

Men viktigast är att få klarhet i om detta har påverkat vårt naturskydd. Har de 894 hektaren produktiv skogsmark i Allgunnens naturreservat räknats mer än en gång? Först en gång i vårt formella naturskydd. Sedan en gång till när Sveaskog redovisar sina frivilliga avsättningar till Skogsstyrelsen? Den frågan kan inte besvaras. Bolaget presenterar bara övergripande siffror om ekoparker, naturvårdsskogar och hänsyn i produktionsskogarna på sin webbplats. Uppgifterna till Skogsstyrelsen är belagda med sekretess och hemliga för oss andra.

Men upplägget i Hornsö ekopark kan tyda på att kvoten delvis är fylld med skogar som Sveaskog inte längre äger.

En annan möjlighet är att detta trixande mest handlar om interna mål och löften. Sveaskog har ju lovat att skydda 20 procent av bolagets produktiva skogar. Mer än en gång har jag hört företrädare för Sveaskog förklara att bolaget inte kan skydda mer. Kvoten är fylld. Ska något mer skyddas, måste något annat plockas bort. Men upplägget i Hornsö ekopark kan tyda på att kvoten delvis är fylld med skogar som Sveaskog inte längre äger. Det förändrar i så fall saken. Är det så att 894 hektar skog med höga naturvärden har avverkats av Sveaskog någon annanstans i södra Sverige de senaste 15 åren? Och har detta blivit möjligt för att det trixas med gränserna för Hornsö ekopark?
Den frågan vill jag ha ett svar på.

Nationalpark en chans för Hudiksvall

En nationalpark på Hornslandet kan bidra till en levande landsbygd. Foto Ola Jennersten

Tallskogen var snitslad för avverkning. Visserligen ligger det 125 år gamla beståndet i en ekopark, men är klassat som produktionsskog. Fältbesöket från Skogsstyrelsen visade även att Sveaskogs löfte om förstärkt hänsyn var uppfyllt. Ändå vädjade handläggaren om att de tio hektaren borde klassas om till naturvårdande skötsel. Sveaskogs svar var lika bistert som det grådaskiga decembervädret. Råvara ska levereras till skogsindustrin och det löftet går först. Detta trots Sveaskogs upprepade försäkran om att i en ekopark ska ekologi gå före ekonomi. I de flesta fall hade detta slutat med ännu ett hygge i en av våra 37 ekoparker. Men den här gången tog historien en annan vändning.

Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri.

Fältbesöket i Hornslandets ekopark i norra Hälsingland gjordes den 3 december tre dagar efter att Skogsutredningen presenterade sitt slutbetänkande. Bland utredningens många förslag fanns ett om att ombilda ekoparker till framtida nationalparker. Hornslandets ekopark är en av fyra. De tre andra är Böda på norra Öland, Hornsö i östra Småland och Halle- och Hunneberg söder om Vänern. När avverkningshotet på Hornslandet blev känt, tog motståndet raskt form. Lokala naturvänner besökte skogen och ännu fler naturvärden identifierades. Den lokala kretsen och Naturskyddsföreningens länsförbund formulerade snabbt ett uttalande, som spreds vidare av andra. Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri. Rubriken Sveaskog kritiseras för att vilja avverka i nationalpark blev till och med för mycket för ett hårdhudat statligt skogsbolag. Sveaskog pausade avverkningen.

Sveriges äldsta tall och andra mäktiga träd har sitt hem på Hornslandet. Foto Ola Jennersten

Det ger oss en chans att diskutera Skogsutredningens förslag. Inte minst för Hudiksvalls kommun, som i snart två sekel har utvecklats i nära samverkan med skogsindustrin. Strax söder om centralorten ligger Iggesund med ett modernt kartongbruk och ett stort sågverk. Båda viktiga delar i skogskoncernen Holmen, som omsätter drygt 17 miljarder kronor och sysselsätter bortåt tre tusen personer. För en del politiker räcker det som argument. Men låt oss ändå titta närmare på vad en nationalpark kan innebära för en norrländsk kommun.

Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet.

Halvön Hornslandet ligger strax öster om Hudiksvall. Det är inte bara ett omtyckt besöksmål, utan även hem för Sveriges äldsta tall, den nästan utrotade jättepraktbaggen och många andra rara ting. En analys av området visar att merparten av drygt sju tusen hektar redan är skyddat av naturreservat, ekoparkens naturvårdsskogar och Sveaskogs utlovade hänsyn. Kvar blir 2 500 hektar produktionsskog, som årligen lär leverera drygt 9 000 kubikmeter skogsråvara. Det täcker ungefär fyra promille av sågverkets och kartongbrukets behov och bidrar på så vis till fyra årsarbeten i Iggesund. Det är här i industrin de flesta jobben skapas.

Hornslandets skogar kan göra större nytta i en möjlig nationalpark. Foto: Privat

Ute på Hornslandet är skogsbrukets bidrag till den lokala sysselsättningen mer blygsamt. Kalkylen visar att det blir 1,4 årsarbeten för plantering, röjning, gallring och slutavverkning. Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet. Det är det jobbet, som bidrar med skatt till kommunens skolor, äldreomsorg och utbud av kultur och idrott. Resterande två miljoner kronor från avverkningarna går till Sveaskogs övriga anställda, skatter och vinst till staten. En liten del flödar tillbaka till Hudiksvall i form av skötsel av ekoparken och underhåll av halvöns skogsbilvägar.

Det var sannolikt inte sista gången.

Men förädlingen i Iggesund står och faller inte med skogarna på Hornslandet. Fyra promille är marginellt, lär knappast påverka produktionen och kan hämtas från andra skogar. Dessutom är det viktigt att veta att trots stora investeringar, i både sågverk och kartongbruk, ökar inte antalet anställda i Iggesund. Tvärtom, ägarnas krav på effektivare produktion leder till färre medarbetare. Sommaren 2018 varslade Holmen 150 anställda i Iggesund. Syftet var att ”öka produktionskapaciteten och minska kostnaderna för verksamheten.” Det var sannolikt inte sista gången.

Hur mycket koldioxid kan en orörd skog binda? Foto: Staffan Widstrand

Så för Hudiksvalls politiker ligger ett jobb i den ena vågskålen och i den andra en möjlig nationalpark. Ett starkare skydd vore bra för skogarnas unika mångfald, men även för att binda mer växthusgaser det närmaste seklet. För en stor del av ekoparkens produktiva skogsmark är ungskog. När parken invigdes 2004 var över hälften yngre än 50 år. Här finns skogar som gratis dammsuger atmosfären på koldioxid i minst hundra år till. Troligen avsevärt längre. Men det förutsätter att skogen blir gammal, våtmarker fortsätter att återskapas och död ved sakta får bildas mellan träden.

Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år.

Och den som läser Skogsutredningen inser att förslaget om nationalpark innehåller ett generöst erbjudande om en satsning på naturturism. Det bör intressera de flesta politiker. Åtminstone de som vill skapa nya arbetstillfällen, diversifiera näringslivet och sätta den egna kommunen på kartan.

Hölick Havsresort siktar på att trefaldiga antalet arbetstillfällen. Bild: Hölick Havsresort

Det finns redan exempel att titta närmare på. Längst ute på halvön ligger Hölick Havsresort, som under flera år har erbjudit naturnära upplevelser utifrån ett exklusivt utbud av god mat och skönt boende. Flera miljoner kronor har investerats i anläggningen, som de senaste åren mer än fördubblat antalet gästnätter och nu skapar bortåt tio årsarbeten. Och resorten vill fortsätta att växa. Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år. Ett fortsatt skogsbruk med nya hyggen och trista plantager riskerar att sätta käppar i hjulen för satsningen. Därför vill företaget veta mer om vad en framtida nationalpark på Hornslandet innebär.

Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel.

Förutsättningarna är nämligen ytterst goda. Här är det möjligt att bilda en drygt 7 000 hektar stor nationalpark enbart på statlig mark. I så fall blir den en av de större nedanför fjällen, och ett område som är värt att upptäcka under flera dagar. Ett sådant resmål behöver fler boenden i andra prisklasser. Därför är det lämpligt att titta närmare på förutsättningarna för kompletterande logi i närheten av infarten i ekoparkens norra delar. Den lokaliseringen ger flera fördelar. Själva nationalparken bör i möjligaste mån tillgängliggöras utan behov av egen bil. Färre bilar gör besöket mycket trevligare för de som cyklar och vandrar. Och då blir närheten till Hudiksvalls järnvägsstation viktig. Tågresan från Stockholm går under tre timmar och kostar ett par hundralappar. Ett bekvämt och klimatsmart ressätt som har framtiden för sig. Kan tåget kombineras med en buss ut till Hornslandet är mycket vunnet.

I framtiden kan kanske Hornslandet upptäckas med häst och vagn. Foto: Staffan Widstrand

Halvöns sevärdheter och utflyktsmål bör med fördel upptäckas med cykel och till fots. Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel. Som grädde på moset kan man önska några upplevelseföretag, som sysslar med ridning, paddling och andra guidade naturupplevelser. Väl där, kan Hornslandet attrahera besökare från andra länder. Därför ligger minst ett tiotal nya lokala jobb i samma vågskål som nationalparken. Och med rätt entreprenörer kan den potentialen dubblas en eller flera gånger om. Vem trodde i början av 1990-talet att en teater med utvecklingsstörda skulle sätta Hudiksvall på kartan? Förra året tog de plats på en catwalk på Manhattan.

Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.

Jag vet att många kommunpolitiker inte förknippar svensk naturvård med affärsmöjligheter. Det är tragiskt och hög tid att ändra på. Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.
De lär bli positivt överraskade.

Naturskydd på låtsas i ekoparker?

Naturskydd bara på pappret? En obruten horisontlinje kan snart vara ett minne blott. Foto: Per Jiborn

Natur kan skyddas på olika vis. Nationalparker och naturreservat är välkända, men även biotopskydd och Natura 2000 kan värna ett hotat område. Tillsammans med ett par andra skyddsformer ingår dessa i vårt formella naturskydd, som ligger till grund för officiell svensk statistik. Siffrorna därifrån stäms av mot nationella miljömål och internationella åtaganden. I början av 2014 beslutade regeringen Reinfeldt att inkludera ekoparkernas naturvårdsavtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen i det formella naturskyddet.
Vad var syftet med det beslutet? Att skydda natur på riktigt eller att snygga till statistiken?

Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige.

Det är tidig septembermorgon i östra Småland. Sjön Allgunnen, som omges av Hornsö ekopark, ligger spegelblank. Från andra sidan sjön hörs ett svagt kutter från en orre eller två. När solen skingrar gryningsdiset är friden närmast total. Mäktig är också vetskapen att de skyddade skogarna vid horisonten fortsätter tio kilometer österut. Ekoparkens storlek på mer än 9 200 hektar är en del av dess tjusning. Sedan tillkommer sju naturreservat på närmare 3 000 hektar och en handfull sjöar. Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige. Bara det är ett gott skäl för en framtida nationalpark. Ett förslag som har diskuterats länge, eftersom skogarna här hyser en ovanligt rik insektsfauna.

Merparten av Hornsö ekopark är redan skyddad, men det är inte lätt att veta. Foto: Per Jiborn

Och det mesta är redan skyddat. I vart fall på pappret. För det är inte bara områdets sju reservat som är skyddade. Efter regeringsbeslutet 2014 räknas även ekoparkens naturvårdskogar in i det formella naturskyddet. Dessutom hävdar Sveaskog att förstärkt hänsyn i skogsbruket är naturvård. Allt som allt med häll- och våtmarker blir det totalt 8 500 hektar skyddad natur redan idag. Återstår att hantera områdets sjöar och omvandla drygt 3 500 hektar produktionsskog till ett mångfaldsrikt landskap med hjälp av återställda våtmarker, skogsbete och bränder. Visionen är glesa ljusa skogar präglade av tall, ek och andra lövträd längs med Alsteråns krumbukter. På så vis värnas och återskapas en naturtyp som i tusentals år kännetecknade östra Småland. Naturskogar som förutom sällsynta skalbaggar, fjärilar och tvåvingar även kan hysa vitryggig hackspett och svart stork. Som bonus skapas ett resmål med potential att locka flera hundratusen besökare varje år.

Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård.

Men hur naturen ska användas är en ständig dragkamp. Ett danskt företag vill bygga nio vindkraftverk upp till 250 meter höga precis i kanten av området. Det vill säga ett par meter utanför en möjlig framtida nationalpark. Kraftverken kommer att synas från alla områdets större sjöar och riskerar att hamna i blickfånget för den som anländer via Blomstermåla i öster. Den tätort som har bäst förutsättningar att ta emot besökare, som väljer att resa klimatsmart med tåg eller buss.

Ekoparkens naturvårdsskogar i rött syns inte på Skyddad natur. Kartor: Naturvårdsverket och Sveaskog

Vad vindkraftsbolaget tycker om en framtida nationalpark är okänt. En granskning av deras ansökan till länsstyrelsen i Kalmar, visar att de är ovetande om att stora delar av området redan är skyddat. Och utan den vetskapen är det svårt att göra rätt. Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård. Det verkar som att regeringsbeslutet inte har omsatts i praktiken, utan fallit mellan stolarna. Och det handlar inte bara om Sveaskogs mer än lovligt tänjbara ekoparkskoncept. Röran verkar inkludera såväl Miljödepartementet, Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen. Men för att det sambandet ska bli begripligt, måste vi blicka tillbaka på Lena Eks sista tid som miljöminister.

Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Den 27 februari 2014 beslutade regeringen Reinfeldt om fem nya etappmål för att stärka den biologiska mångfalden och ekosystemtjänster. Det innebar bland annat att det formella skyddet av skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog skulle öka med cirka 150 000 hektar skogsmark till 2020. Redan på samma regeringssammanträde uppnåddes en stor del av målet, när tidigare frivilliga avsättningar som naturvårdsavtal, ekoparker och vitryggsavtal i en handvändning räknades in i vårt formella naturskydd. När Skogsstyrelsen tillsammans med Naturvårdsverket, SLU och SCB förra året redovisade mängden formellt skyddad skogsmark visade det sig att ekoparksavtalens naturvårdsskogar idag tillför 68 100 hektar produktiv skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog. Det vill säga 45 procent av regeringens etappmål.

Målbilden är glesa öppna skogar med tall, löv och mycket död ved. Foto: Per Jiborn

Från 2017 syns regeringens beslut i statistiken hos SCB. Däremot lyser ekoparkerna med sin frånvaro i viktiga databaser hos Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Kunskapskällor för miljökonsultföretag när de gör miljökonsekvensbeskrivningar, vilket enligt svensk lag krävs för verksamheter som påverkar miljön. Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Syftet med naturskydd är just att skydda värdefull natur. Det förutsätter att information om vad som är skyddat är tillgänglig. Den som vill göra rätt och följa miljöbalken, ska enkelt kunna se om ett område är lämpligt för en tänkt verksamhet. Sedan länge finns det bra kartverktyg som fyller den funktionen. Exempelvis Skyddad natur och Skogens pärlor. Men sex år efter regeringens beslut saknas ekoparkernas formellt skyddade naturvårdsskogar i dessa databaser. Varför är en gåta.

Gårdagens väderkvarnar är små dvärgar jämfört med moderna vindkraftverk. Foto: Per Jiborn

Sedan hösten 2014 är det Miljöpartiet som styr Miljödepartementet och i den uppgiften ingår väl även att försäkra sig om att beslut fattade av tidigare regeringar blir verklighet? Ett särskilt ansvar faller på Naturvårdsverket, som av regeringen pekas ut som ansvarig myndighet för etappmålen om ökat skydd av skogar, våtmarker, sjöar och marina områden. Samtidigt är den lagliga grunden för ekoparkernas naturvårdsskogar ett avtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen. När jag i somras ställde frågor kring detta, blev svaret från generaldirektör Herman Sundqvist att Skogsstyrelsen inte har några synpunkter på hur Sveaskog hanterar insynen i förvaltningen av landets ekoparker och att myndigheten i strikt juridisk mening saknar tillsynsansvar av ekoparkernas naturvårdsskogar. Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet.

Till saken hör också att jag sedan drygt ett år har ställt frågor och önskat ta del av olika underlag från Sveaskog om hur ekoparkerna förvaltas. Resultatet är magert. Ekoparksavtalen lämnar Sveaskog inte ut och på Skogsstyrelsen finns de bara i pappersformat. Kanske är det inte bara jag som har svårt att få del av underlagen. Kanske har Naturvårdsverket inte de bästa förutsättningarna för att publicera uppgifter om tiotusentals naturvårdsskogar digitalt i sitt kartverktyg?

Naturskogarna längs Alsterån kan locka hundratusentals besökare varje år. Foto: Per Jiborn

En annan möjlighet är att jag missförstått andan i själva regeringsbeslutet från 2014. Det handlade kanske inte alls om att stärka skyddet av värdefull natur runt om i Sverige. Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet. Ett enkelt och billigt sätt att bättra på statistiken och göra det lättare för Sverige att nå utlovade internationella löften och nationella miljömål. Så kan det gå till i andra läder, men sker det även i Sverige?

Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

De senaste åren har statliga utredningar, enskilda riksdagsledamöter och en samlad besöksnäring pekat på att Sveriges 37 ekoparker borde förvaltas på ett annat vis. Närmare 250 000 hektar skogsmark har en potential för nya jobb inom naturturism och skydd av biologisk mångfald på riktigt. Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

Vindparken är tänkt att ligga mindre än två kilometer från ekoparkens minnesplats. Foto: Per Jiborn

I början av oktober yttrade sig Naturskyddsföreningen i Nybro över ansökan om en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark. Budskapet till länsstyrelsen är att ansökan måste kompletteras. Bland annat för att ekoparkens formellt skyddade naturvårdsskogar inte har hanterats i ansökans miljökonsekvensutredning. Fortsättning följer…

Sköna cykeldagar i Hornsö ekopark

Flera tiotals mil slingriga cykelvägar väntar i Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Hornsös skogar är vidsträckta och glest befolkade. Området är så stort och de slingriga vägarna så många, att jag misslyckas med att räkna fram hur många mil cykelled som redan är på plats. När naturturismen fortsätter att växa, finns här ett slumrande resmål som bara väntar på att upptäckas av fler. En verksamhet som rätt utformad kan bidra till att stärka skyddet för en av norra Europas mest värdefulla skogar för biologisk mångfald.
Att detta ännu inte har skett, är faktiskt en gåta.

Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister.

I somras cyklade min fru och jag i Hornsö ekopark i två dagar. Ett nästan 10 000 hektar stort område som vi utforskade härs och tvärs på nästan helt otrafikerade vägar. Under dessa två dagar mötte vi en handfull bilar och kanske tre andra cyklister. Bara det magiskt exklusivt. Inte minst i år då nyheter om parkeringskaos vid naturreservat och bilköer till nationalparker är vanliga. Själva kunde vi däremot njuta av tystnad, svängrum och den upptäckarglädje som uppstår när kartan visar på närmast oändligt många spännande cykelalternativ.

Minihotellet är en bra bas för cykelturer in i ekoparken. Foto: Per Jiborn

Vår bas var Alsterbro Minihotell, som varmt kan rekommenderas. Snyggt, komfortabelt och prisvärt och samtidigt enkelt och personligt. Två hyrcyklar är i minsta laget, men räckte för oss. Ett stort plus är ett fräscht och välutrustat kök, som gör det möjligt att äta frukost i ottan och trampa iväg innan solen har gått upp. Det är en elegant lösning, guld värd för morgonpigga naturvänner. Även Alsterbro, med sina drygt 400 invånare, ger ett ovanligt piggt intryck för att vara en av många avfolkningsbygder i Småland. Cykelturens fika inhandlas med fördel i ortens välsorterade Coop-butik. Väl tillbaka efter en dags trampande erbjuder minihotellets granne – den lokala pizzerian – på många läckra och mättande rätter.

Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré.

Men bäst är Alsterbros läge strax väster om Hornsö ekopark. Visserligen är det en halvmil till ekoparkens gräns, men den särskilda cykelvägen genom samhället övergår efter en stund i småvägar in i skogarna och vidare till ekoparken. Farliga och trista transportsträckor lyser helt med sin frånvaro, så det säkra äventyret kan starta vid det lilla hotellets entré. Och för mig är cykeln ett svårslaget alternativ, när jag vill ta mig fram med alla sinnen. Jag missar varken smultron i vägkanten, fjärilarnas vingslag eller ljuden i skogen.
Varför hittar då inte fler ut i ekoparken?

Lugna grusvägar med gott om svängrum. Foto: Per Jiborn

Förutsättningarna är i det närmaste perfekta. Ett lagom kuperat och cykelvänligt landskap med ett dussin sjöar och nästan lika många naturreservat. Detta är ett av få områden i södra Sverige där vildmarkskänslan kan infinna sig, vilket många tyskar har upptäckt och därför köpt någon av områdets ganska få stugor. Sommarställen som ofta ligger strategiskt vackert vid någon sjö. En utmaning som skapar en viss friktion när vi själva, i jakten på fikaställen med sjöutsikt, hamnar i redan inpinkade revir. Här krävs handfasta tips om sköna platser på kullar, i gläntor, vid vattendrag eller betade ängar för besökaren att pausa på. Och när de flesta cyklar här för första gången behövs förslag på slingor för olika målgrupper som motionärer, äldre och barnfamiljer.

När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort.

Men den stora utmaningen är att Hornsös skogar är för okända. Beläget i utkanten av tre kommuner faller området lätt mellan stolarna. Sveaskog, som förvaltar ekoparken, skriver förvisso i sin ekoparksplan att här ska skogens betydelse för friluftslivet sättas i fokus. Av den ambitionen syns dock inte mycket. Med undantag för två nya entréskyltar, känns snarare ekoparkens sparsamma infrastruktur i form av några rastbänkar och ett vindskydd övergivet, bortglömt och lätt bedagat. Samtidigt handlar ju turismutveckling inte främst om gratis nätter i vindskydd.

Att hitta fram till det perfekta fikastället är inte alltid lätt. Foto: Per Jiborn

Är det jobb och tillväxt på landsbygden som är målet, då är det traktens utbud av boenden, måltider och andra turismtjänster som ska lyftas fram. Men inte heller det gör Sveaskog. När bolaget på sin webbplats berättar om vad som kan ses och göras i Hornsö ekopark, nöjer man sig med en länk till sina egna fiskekort. Det är helt enligt direktiven som riksdagen klubbade sommaren 2010. Bolagets kärnverksamhet är skogsbruk, som ska generera en affärsmässig avkastning. Men följden blir att den oinvigde besökaren inte får tips om Alsterbro Minihotell & Camping, Staby Gårdshotell, Aboda Café och Restaurang eller Pizzeria Alsterbro. En kritik som jag framförde redan förra året, men som då inte föranledde någon reaktion hos statliga Sveaskog.

Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar.

Nu tar istället Högsby, Nybro och Mönsterås initiativ till samtal om hur naturturism och friluftsliv kan främjas i Hornsö ekopark. Det är utmärkt. Kommunerna har bättre drivkrafter för att skapa lokala jobb, som kan resultera i mer skatteintäkter. Den dialogen oroar Sveaskog, som inte vill förlora kontrollen över Hornsös skogar. Jag har mött flera anställda som menar att Sveaskog är ägare till skogar, som faktiskt tillhör oss alla här i Sverige.

Starkare naturskydd och mer cykelturism kan värna Hornsös unika insektsfauna. Foto: Per Jiborn

Därför hörs nu förslag om att Sveaskog är en lämplig samarbetspartner när naturturismen ska gynnas. Argumentet är att en ekopark mycket väl går att förena med fler besökare. Och det var kanske ett möjligt alternativ när ekoparken invigdes 2004. Men vad som måste bedömas och granskas är vad Sveaskog har uträttat under 16 år. Eller kanske bättre uttryckt, allt som inte har blivit gjort. Landets 37 ekoparker är en resurs för svensk landsbygd. Då kan det inte vara hugget i sten att dessa skogar ska förvaltas av ett skogsbolag, som både saknar kompetens och incitament att utveckla en attraktiv natur- och ekoturism.

Kristdemokraterna nappade först

Alsteråns vattenspeglar präglar Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Intresset för ekoparkerna i östra Småland och på Öland växer. I början av augusti besökte riksdagsledamöter och regionpolitiker från Kristdemokraterna ekoparken Hornsö. Ett första resultat av en skrivelse från sju regionala natur- och friluftsorganisationer i Kalmar län. Dessutom spirar engagemanget bland naturvänner. Några besöker skogarna på egen hand. Andra vill veta mer om hur hotade arter kan värnas på kort sikt. Upplägget att kombinera skydd av skogens mångfald med naturturismens möjlighet till jobb och intäkter ser ut att vara ett vinnande koncept.

Ett tillskott på 78 000 hektar skog skulle göra skillnad här i södra Sverige, där mindre än fyra procent av skogarna är formellt skyddade.

I maj publicerade drygt ett dussin olika dagstidningar en debattartikel om behovet av att skydda och återskapa stora orörda skogar i södra Sverige. Den pågående coronapandemin och sommarens semestrande på hemmaplan har visat på längtan efter vacker natur. Bakom inlägget stod 18 av Naturskyddsföreningens länsförbund, som föreslog att statliga Sveaskogs ekoparker kan fylla detta tomrum. Ett tillskott på 78 000 hektar skog skulle göra skillnad här i södra Sverige, där mindre än fyra procent av skogarna är formellt skyddade. Men 15 år efter att de första ekoparkerna invigdes är kritiken mot hur de förvaltas mer utbredd än någonsin. En olycklig och onödig låsning då dessa skogar kan brukas på andra vis, som skapar större värden för både landsbygd och statskassa. En kartläggning i Tiveden visar att naturturism i och runt nationalparken där skapar tio gånger fler lokala jobb än skogsbruket. Debattinlägget avslutades med en uppmaning till regering och riksdag att snarast se över hur Sveaskogs ekoparker bäst främjar biologisk mångfald, ett rörligt friluftsliv och skapar högre turismintäkter i nästan 50 landsbygdskommuner runt våra ekoparker.

Kristdemokraternas besök blev en helsida i Barometern.

Initiativet till debattinlägget kom från östra Småland och Öland. Här skulle nämligen ett bättre skydd av ekoparkerna Böda och Hornsö i ett slag öka mängden formellt skyddad skog med nästan 80 procent. Tillsammans rymmer dessa två statliga skogar över 15 000 hektar, varav drygt 13 600 hektar klassas som produktiv skogsmark. Det är nästan lika mycket som all formellt skyddad produktiv skog i Kalmar län, som 2018 uppgick till lite mer än 17 100 hektar. Men då har jag inte räknat med ekoparkernas så kallade naturvårdsskogar, eftersom jag ifrågasätter om dessa ska inkluderas i Sveriges formella naturskydd. Skälet är alla de frågetecken som bland annat hopar sig runt Hornsös naturvårdsskogar, och som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg.

Sådant kan prägla uppväxten och lägga grunden för ett personligt engagemang för mångfald och vacker natur ända upp i riksdagen.

I början av sommaren valde Naturskyddsföreningen i Kalmar län att följa upp debattinlägget med en skrivelse till det egna länets riksdagsledamöter. Grunden för skrivelsen, som ytterligare sex regionala natur- och friluftsorganisationer skrev under, är att ett starkare skydd av Böda och Hornsös skogar verkligen gör skillnad för länets naturskydd. Detta tunga naturvårdsargument kopplades sedan ihop med förbättrade förutsättningar och uppenbara vinster för både friluftsliv och naturturism. Den attraktiva mixen får politiker att lyssna, särskilt de som verkar i kommuner och regioner.

Mer skogsbete är ett sätt att återskapa glesa ljusa skogar. Foto: Per Jiborn

Jag blev ändå lite överraskad över att Kristdemokraterna nappade först. Men Gudrun Brunegård, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, hade en fjärilssamlande far. Sådant kan prägla uppväxten och lägga grunden för ett personligt engagemang för mångfald och vacker natur ända upp i riksdagen. Dylika drivkrafter ska inte föraktas. Och Gudrun Brunegård ville inte bara se Hornsö ekopark med egna ögon. Hon bjöd även med Kristdemokraternas talesperson i miljö- och landsbygdsfrågor och en central politiker i Region Kalmar. I början av augusti gjorde vi tillsammans en guidad rundtur i Hornsö ekopark där vi även träffade några av traktens turismföretagare. En summering av rundturen finns på Naturskyddsföreningens webbsida. Nu ser det ut som att fler riksdagsledamöter från andra partier följer i Kristdemokraternas spår.

Vår mest hotade hackspett häckade nämligen i området ända fram till 1990-talet.

Samtidigt växer intresset bland länets naturvänner. Fler än jag själv har utforskat både Böda och Hornsö ekopark på cykel i sommar. Nyfikna frågor ställs om vad som bör göras för att locka tillbaka den vitryggiga hackspetten. Vår mest hotade hackspett häckade nämligen i området ända fram till 1990-talet. Samtal inleds om skogsbete, fler naturvårdsbränningar och mer återskapade våtmarker. Ett nätverk börjar ta form och under hösten lär nya initiativ tas för att få veta mer om hur ekoparkerna förvaltas och vad som kan göras i närtid för att gynna skogarnas höga biologiska mångfald.

Anders Johanssons nya bok lär inspirera fler att upptäcka Hornsös skogar. Foto: Per Jiborn

I det arbetet får vi dessutom draghjälp av en färsk bok om Hornsö ekopark. Boken är skriven av naturfotografen och författaren Anders Johansson, som flitigt besökt områdets skogar. Johansson väljer att kalla Hornsös skogar ”södra Sveriges finaste vildmarksområde” och växlar i boken mellan filosofiska betraktelser och minnen från egna besök. Han berättar också om hur tidigare epoker präglat landskapet, och om möten med skogarnas djur, fåglar, träd och några av ekoparkens pärlor. Boken är rikt illustrerad av Johanssons egna fina bilder.

Men då lär många besökare bli varse att en stor del av ekoparken består av trista gran- och tallplanteringar.

Förordet är skrivet av Sveaskog, som vill att boken ska inspirera fler att upptäcka Hornsös skogar. Det hoppas jag också. Men då lär många besökare bli varse att en stor del av ekoparken består av trista gran- och tallplanteringar. Andra, med djupare insikter om östra Smålands tidigare skogar, lär inse att mycket ännu återstår för att skydda skogarnas unika mångfald. För många torde slutsatsen bli att södra Sveriges finaste vildmarksområde behöver ett starkare skydd och en mer transparent förvaltning än dagens mer än lovligt tänjbara ekoparkskoncept.

Vad är så hemligt i våra ekoparker?

Vilka affärshemligheter ruvar ekoparkernas skogar på? Foto: Per Jiborn

Efter ett regeringsbeslut våren 2014 blev landets ekoparker en del i Sveriges formella naturskydd. Det syns några år senare när ekoparker och andra naturvårdsavtal redovisas i statistiken. Det formella naturskyddet i Sverige hoppar upp med nästan en halv procent. Men vad gäller kring insyn, tillsyn och dokumentation i ekoparkerna? I drygt ett års tid har jag försökt granska Sveaskogs förvaltning. Nästan alla svar har uteblivit. Nyligen vände jag mig därför till Skogsstyrelsen med tre frågor om våra 37 ekoparker.

När lönsamhetens båge spänns till bristningsgränsen, får andra värden maka på sig.

Egentligen borde detta inte vara något problem. Åtminstone inte om utgångspunkten är Sveaskogs uppförandekod. En kort handledning som ska vägleda alla anställda. Här står att bolagets vision är att ”visa vägen till ett hållbart samhälle”, vilket bland annat innebär att statens skogsbolag ska vara ”bäst på att kombinera ett lönsamt skogsbruk med miljöansvar”. Och i så fall borde väl ”öppenhet”, som är ett av Sveaskogs fyra värdeord, väga blytungt när någon vill veta mer om hur landets ekoparker förvaltas.

Även på plats i ekoparken möts jag av tomma informationstavlor. Foto: Per Jiborn

Sprickan mellan uppförandekodens högtravande formuleringar och vardagens skogsbruk kan dock anas mellan raderna. ”Kundfokus” är nämligen ett annat värdeord och visionen om ett hållbart samhälle inkluderar även att Sveaskog ska vara ”det mest lönsamma skogsföretaget på kort och lång sikt”. När lönsamhetens båge spänns till bristningsgränsen, får andra värden maka på sig. Det har historien visat många gånger. Och på den långa listan riskerar alltså Sveaskogs ekoparker att hamna.

I officiell statistik värderas ju ekoparkernas skogar numera lika högt som naturen i våra nationalparker och reservat.

Men politiker och myndigheter får inte vara så naiva, att de missar självklara målkonflikter. Samtidigt som ekoparkerna klev in i naturvårdens finrum borde insyn och tillsyn skärpas, och en rimlig dokumentation säkras. I officiell statistik värderas ju ekoparkernas skogar numera lika högt som naturen i våra nationalparker och reservat. Men så blev det inte. En formell tillsynsmyndighet av ekoparkerna saknas. Istället bygger en tandlös tillsyn på ett okänt och svårtillgängligt avtal och årliga förvaltningsmöten där dokumentationen från tidigare år ofta saknas.

I statistiken väger ekoparkernas skogar numera lika tungt som våra mest älskade nationalparker. Foto: Staffan Widstrand

Jag har på olika sätt jobbat med Sveaskogs ekoparker de senaste fem åren. Förra sommaren började jag djupdyka i deras förvaltning. Jag ville veta mer och begripa, men också förstå vad i de senaste årens omfattande kritik som är rättvist och berättigat. Det handlar ju om stora områden, som i flera fall hyser några av våra mest värdefulla skogar på statens marker.

Resultatet har mest blivit fortsatt tystnad.

I min granskning har jag inte mött någon öppenhet från Sveaskog. De första frågorna, som formulerades för ett år sedan, är ännu obesvarade. Under året som gått har jag påmint om uteblivna svar och mejlat in nya frågor. Resultatet har mest blivit fortsatt tystnad. I början av sommaren valde jag att kontakta en av ledamöterna i Sveaskogs styrelse. Fick omgående ett artigt svar, men mina frågor är fortsatt obesvarade och viktiga underlag lämnas inte ut.

Böda ekopark invigdes 2006, men fortfarande saknas en publicerad ekoparksplan. Foto: Per Jiborn

Nyligen gick jag därför vidare och skrev till Skogsstyrelsen, som åtminstone på pappret är Sveaskogs motpart i underskrivna ekoparksavtal. Förhoppningsvis svarar myndigheten när sommarens semestrar är över.