Vad är så hemligt i våra ekoparker?

Vilka affärshemligheter ruvar ekoparkernas skogar på? Foto: Per Jiborn

Efter ett regeringsbeslut våren 2014 blev landets ekoparker en del i Sveriges formella naturskydd. Det syns några år senare när ekoparker och andra naturvårdsavtal redovisas i statistiken. Det formella naturskyddet i Sverige hoppar upp med nästan en halv procent. Men vad gäller kring insyn, tillsyn och dokumentation i ekoparkerna? I drygt ett års tid har jag försökt granska Sveaskogs förvaltning. Nästan alla svar har uteblivit. Nyligen vände jag mig därför till Skogsstyrelsen med tre frågor om våra 37 ekoparker.

När lönsamhetens båge spänns till bristningsgränsen, får andra värden maka på sig.

Egentligen borde detta inte vara något problem. Åtminstone inte om utgångspunkten är Sveaskogs uppförandekod. En kort handledning som ska vägleda alla anställda. Här står att bolagets vision är att ”visa vägen till ett hållbart samhälle”, vilket bland annat innebär att statens skogsbolag ska vara ”bäst på att kombinera ett lönsamt skogsbruk med miljöansvar”. Och i så fall borde väl ”öppenhet”, som är ett av Sveaskogs fyra värdeord, väga blytungt när någon vill veta mer om hur landets ekoparker förvaltas.

Även på plats i ekoparken möts jag av tomma informationstavlor. Foto: Per Jiborn

Sprickan mellan uppförandekodens högtravande formuleringar och vardagens skogsbruk kan dock anas mellan raderna. ”Kundfokus” är nämligen ett annat värdeord och visionen om ett hållbart samhälle inkluderar även att Sveaskog ska vara ”det mest lönsamma skogsföretaget på kort och lång sikt”. När lönsamhetens båge spänns till bristningsgränsen, får andra värden maka på sig. Det har historien visat många gånger. Och på den långa listan riskerar alltså Sveaskogs ekoparker att hamna.

I officiell statistik värderas ju ekoparkernas skogar numera lika högt som naturen i våra nationalparker och reservat.

Men politiker och myndigheter får inte vara så naiva, att de missar självklara målkonflikter. Samtidigt som ekoparkerna klev in i naturvårdens finrum borde insyn och tillsyn skärpas, och en rimlig dokumentation säkras. I officiell statistik värderas ju ekoparkernas skogar numera lika högt som naturen i våra nationalparker och reservat. Men så blev det inte. En formell tillsynsmyndighet av ekoparkerna saknas. Istället bygger en tandlös tillsyn på ett okänt och svårtillgängligt avtal och årliga förvaltningsmöten där dokumentationen från tidigare år ofta saknas.

I statistiken väger ekoparkernas skogar numera lika tungt som våra mest älskade nationalparker. Foto: Staffan Widstrand

Jag har på olika sätt jobbat med Sveaskogs ekoparker de senaste fem åren. Förra sommaren började jag djupdyka i deras förvaltning. Jag ville veta mer och begripa, men också förstå vad i de senaste årens omfattande kritik som är rättvist och berättigat. Det handlar ju om stora områden, som i flera fall hyser några av våra mest värdefulla skogar på statens marker.

Resultatet har mest blivit fortsatt tystnad.

I min granskning har jag inte mött någon öppenhet från Sveaskog. De första frågorna, som formulerades för ett år sedan, är ännu obesvarade. Under året som gått har jag påmint om uteblivna svar och mejlat in nya frågor. Resultatet har mest blivit fortsatt tystnad. I början av sommaren valde jag att kontakta en av ledamöterna i Sveaskogs styrelse. Fick omgående ett artigt svar, men mina frågor är fortsatt obesvarade och viktiga underlag lämnas inte ut.

Böda ekopark invigdes 2006, men fortfarande saknas en publicerad ekoparksplan. Foto: Per Jiborn

Nyligen gick jag därför vidare och skrev till Skogsstyrelsen, som åtminstone på pappret är Sveaskogs motpart i underskrivna ekoparksavtal. Förhoppningsvis svarar myndigheten när sommarens semestrar är över.

Är bocken trädgårdsmästare i Hornsö?

Hornsö räknas som en av Nordens biologiskt mest värdefulla skogar. Foto: Nils Elgqvist

Den senaste tiden har Hornsö ekopark i östra Småland diskuterats livligt. Traktens kommuner har flaggat för att en nationalpark vore ett bättre alternativ. Förslaget har fått stöd från lokala natur- och miljöorganisationer och en tidigare chef vid länsstyrelsen. Däremot har Sveaskog, som förvaltar ekoparken, invänt och hävdat att gällande avtal borgar för rätt naturvårdsinsatser och att ekoparkens skogsbruk finansierar naturvården. Det låter bra, om det är sant.

Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument.

Debatten startade i slutet av januari när Naturskyddsföreningens kretsar i Nybro och Mönsterås tillsammans med en fågelklubb och en skogsgrupp i Oskarhamn gav sitt stöd till planerna på en ny nationalpark. Ett starkare skydd av skogens mångfald tillsammans med naturturismens möjligheter var budskapet. Några veckor senare gav sig Anders Johansson in i debatten. Han, en författare i Kalmar, menade att en nationalpark är en orimlighet och att skogarna skulle växa igen. En ekopark räcker. Där kan turismen samsas med skogsbruket. Det inhoppet fick mig att skriva en replik. I den försökte jag förklara varför Sveaskog saknar drivkrafter för att utveckla naturturismen. En näring med långt större lokal potential än skogsbruket. I sin slutreplik avfärdade Johansson mitt svar med grundlösa påståenden om att jag var okunnig, inte besökt området och gjort en dålig analys.

Sekler av bete har präglat Hornsös skogar. Foto: Per Jiborn

Men debatten tog fart igen. I slutet av mars skrev Stefan Svenaeus, tidigare miljövårdsdirektör på länsstyrelsen i Kalmar, att han gillade förslaget om en nationalpark. En skyddsform som inte alls innebär igenväxta skogar, utan numera alltid bygger på en grundlig skötselplan. Sammanhängande skyddade skogar ger dessutom bättre villkor för en lokal besöksnäring. Anders Johansson gav sig på nytt in i debatten. Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument. Dagen efter fyllde Sveaskog på. Ett svar värt en närmare granskning, och som jag återkommer till. I sin slutreplik förtydligade Svenaeus att i Hornsö ekopark hotas idag äldre tallskogar och att resurserna till naturvårdande skötsel har minskat efter att riksdagen ändrade Sveaskogs uppdrag 2010.

Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta.

Svaret från Sveaskog, värt att läsa ordentligt, är skrivet av naturvårdschefen Peter Bergman och bygger på tre påståenden. För det första att förvaltningen grundas på ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Avtalet reglerar varje enskilt skogsbestånd och ”hur naturvårdsåtgärder ska genomföras samt vilket ekologiskt mål dessa åtgärder har.” För det andra att Sveaskog har utfört naturvårdsåtgärder ”på hundratals hektar för att bevara och stärka den biologiska mångfalden i Hornsö.” Ett kostsamt och omfattande arbete där en hel del återstår att göra. Till sist menar Bergman att Sveaskogs förvaltning är kostnadseffektiv och att en framtida nationalpark måste finansieras via statens budget. Till synes tre sakliga argument, men tål de en granskning?

Ringlande vattendrag är en annan källa till mångfald. Foto: Nils Elgqvist

Alla Sveaskogs ekoparker förvaltas utifrån ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta. Däremot går det att beställa från Skogsstyrelsen. Avtalet, som löper över 50 år, är dock varken detaljerat eller specifikt. För Hornsö ekopark handlar det om tolv punkter på två sidor plus bilagor. Den centrala formuleringen lyder ”Sveaskog förbinder sig att inom ekoparken och under avtalstiden i sitt skogsbruk aktivt arbeta för de övergripande ekologiska målbilder som framgår av ekoparksplanen.” I ekoparksplanen står det att naturskogar av tall, gran, löv och ädellöv ska återskapas på totalt 40 procent av parkens yta. Det är avtalets kärna. Hur en naturskog definieras och vägen dit, bestäms av Sveaskog efter samråd med Skogsstyrelsen.

Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter.

Hornsös skogar präglades under sekler av bete, bränder, översvämningar och plockhuggning. I slutet av 1800-talet förändrades landskapet dramatiskt. Gran blev det dominerande trädslaget och mörka barrskogar bredde ut sig från några ynka procent till runt 40 procent. För att återskapa Hornsös glesa öppna skogar med främst tall och löv, krävs regelbundna bränder i naturvårdssyfte, ett omfattande skogsbete och restaurerade sumpskogar. Särskilt mot bakgrund av att skogarna ännu hyser Nordens viktigaste bestånd av vedlevande skalbaggar och flera andra sällsynta insekter.

Ekoparksavtalet i korthet. När och hur bestämmer Sveaskog själv.

Generationers plockhuggning kan däremot återställas genom att frihugga ekar och glesa ut lövrika barrskogar. Alla insatser behövs och är välkomna. Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter. Men det finns en viktig skillnad mellan skogsbete, bränder och återskapade sumpskogar å ena sidan och frihuggning och utglesning å den andra. De förstnämnda åtgärderna ger i de flesta fall ingen skogsråvara. Frihuggning och gallring ger däremot ofta en ansenlig mängd råvara och därmed en lockande nettointäkt. Vilka åtgärder prioriterar Sveaskog, vars ägare har bestämt att skogsbruk är kärnverksamhet och syftet en marknadsmässig avkastning till staten?

”Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog.”

Det vet inte vi. Insynen i Sveaskogs förvaltning är begränsad. Men när jag samtalar med tidigare anställda, forskare och andra med god lokalkännedom är svaren samstämmiga. Prioriterade åtgärder har varit de som även generar skogsråvara till industrin. Det verkar som vi i Hornsö har satt bocken till trädgårdsmästare. På sin webbplats redovisar Sveaskog NS-åtgärderna (naturvårdande skötsel) i sina ekoparker mellan åren 2008 och 2018. Totalt har olika skötselåtgärder gjorts på mer än sex tusen hektar. Av dessa har över 20 procent (1 286 hektar) utförts i Hornsö. Vilka åtgärderna är redovisas inte. Men i samma text skriver Sveaskog att ”en av de vanligaste NS-åtgärderna är att plocka fram ung lövskog ur tidigare planterade granbestånd.” Den åtgärden borde passa utmärkt i Hornsö. Viktig naturvård kan då genomföras med bonuseffekten att tusentals kubikmeter skogsråvara även levereras till industrin. Det ger Sveaskog extra intäkter.

Glesa tall- och lövskogar ersattes av mörka granskogar. Foto: Per Jiborn

Och det är inget fel i detta. Men frågan som först måste ställas är: Vilka akuta åtgärder behöver göras nu för att rädda Hornsös unika mångfald av insekter som tvåvingar, fjärilar och skalbaggar? Jag frågar Sven G Nilsson, som är professor emeritus i zooekologi vid Lunds universitet, en auktoritet på området och som under flera år har inventerat vedlevande skalbaggar i Hornsös skogar.
– Varje bestånd måste skötas efter sina förutsättningar. Brand, bete, återställda våtmarker eller glesare och ljusare skogar. Det beror på omständigheterna. Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog, svarar Sven G Nilsson.

Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Det är mycket som vi utomstående inte vet. Men Sveaskog kan stoppa gissningsleken genom att presentera en sammanställning över de senaste 15 årens åtgärder i Hornsö. En redogörelse som berättar hur många och omfattande skogsbetena är i ekoparken. Hur många hektar sumpskog och våtmark som har återskapats? Antal naturvårdsbränningar som har genomförts, när och på hur stor yta? Och hur många hektar barrskog med lövinslag som har glesats ut? Vilka är NS-åtgärderna som har utförts på 1 286 hektar? Hur många hektar är nu på allvar på väg att bli vackra och funktionella naturskogar? Sveaskog skriver att det varit ett omfattande arbete som har kostat. Varför då inte stolt berätta mer ingående om vad som har uträttats. På köpet skulle onödigt tvivel skingras. Därtill handlar det om formellt skyddade skogar, som tillhör oss alla. Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Naturvård som även ger skogsråvara tycks prioriteras. Foto: Per Jiborn

Men en sådan transparens är inte prioriterad. Själv väntar jag på svar på frågor om Hornsö ekopark som ställdes för två månader sedan. Därför vänder jag mig till Skogsstyrelsen för att få ta del av minnesanteckningarna från de årliga förvaltningsmötena. Omgående trillar protokollen från 2017, 2018 och 2019 in i min mejlbox.

De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog.

Genomläsningen av protokollen ger nya insikter. Här redovisas årliga samtal om planerade avverkningar, skötselåtgärder och övrig förvaltning. Närvarar gör företrädare för Sveaskog, Skogsstyrelsen och Kalmars länsstyrelse. I de tre protokollen redovisas kort insatser kring inventeringar, naturvärdesbedömningar, naturvårdsbränningar, skogsbeten och igenproppade diken. Protokollen ger ingen helhetsbild, men inblicken i den praktiska förvaltningen väcker fler funderingar kring den berättelse som Sveaskog försöker ge.

Nya skyltar blir Sveaskogs satsning i Hornsö 2020. Foto: Per Jiborn

Några exempel. Naturvårdsbränningar planeras i samarbete med länsstyrelsen på fem hektar, men skjuts på framtiden. Skogsstyrelsen erbjuder arbetskraft för röjning och risplockning på ett skogsbete. Två år senare meddelar Sveaskog att man vill plocka ner stängslet kring ett annat bete, eftersom en djurhållare saknas. Förra vintern proppades tre diken igen med hjälp av länsstyrelsen. Av det senaste protokollet framgår att länsstyrelsen vill gynna ekoparkens mångfald genom torrängar, mulmholkar och nedgrävda ekstockar. Sveaskog nöjer sig med nya välkomstskyltar och kanske ett vindskydd. Fragment av en komplex verklighet, men en mindre fördelaktig bild tonar ändå fram. De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog. Både initiativ och finansiering av dessa olönsamma åtgärder, ser också ut att komma från andra än Sveaskog. Kanske är slutsatsen orättvis. Möjligen uträttades mer före 2017, men protokollen från åren innan saknas hos Skogsstyrelsen och lämnas inte ut av Sveaskog.

Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Det går inte att göra en heltäckande granskning av Sveaskogs förvaltning av Hornsö ekopark. Samtidigt måste samtalet fortsätta och lärdomar dras. Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Många insekter behöver löv, ljus och värme. Foto: Per Jiborn

1. Avtalet med Skogsstyrelsen ger Sveaskog en stor handlingsfrihet när det gäller val av skötselåtgärd och när den ska genomföras. Det ställs inga krav på ett bestämt antal hektar återskapade sumpskogar, regelbundna naturvårdsbränningar eller skogsbeten. Tidsplaner att stämma av emot saknas. Det mesta tyder på att Sveaskog främst väljer skötselåtgärder, som ger råvara till skogsindustrin och egna nettointäkter.

2. Påståendet att den naturvårdande skötseln i Hornsö ekopark har kostat, verkar inte stämma. Antal kubikmeter skogsråvara och intäkter har varit mindre än vid en normal slutavverkning, men i väntan på en öppen redovisning pekar det mesta på att Sveaskog har gått plus på de flesta åtgärder. Kanske handlar det om nettointäkter på 20 miljoner sedan ekoparken invigdes för 15 år sedan, men det kan också vara det dubbla.

3. I repliken skriver Sveaskog som slutkläm att en nationalpark innebär att framtida utgifter för skötsel i Hornsö hamnar hos landets skattebetalare. Förvaltningsprotokollen från de senaste åren antyder att Sveaskog redan idag låter våra myndigheter betala delar eller merparten för de insatser i naturvårdsskogarna som inte är lönsamma.

Trixas det i Sveaskogs ekoparker?

Platåbergen omges av en av Europas största sammanhängande ädellövskogar. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Nyligen upptäckte jag att en ekopark hade krympt med 20 procent. Det var i alla fall min första tanke, när jag noterade att ekoparken Halle- och Hunnebergs ursprungliga 6 700 hektar hade blivit 5 300 hektar på Sveaskogs webbsida. Siffran upprepas i en färsk broschyr, så det lär vara mer än en olycklig felskrivning. När jag frågade personer med god kunskap om de västgötska platåbergen, kunde ingen svara. Till sist gav en av Sveaskogs egna anställda den troligaste förklaringen. Ekoparken hade inte krympt. Skillnaden handlar istället om hur man räknar.

Det är nästan dubbelt så mycket som Sverige har skyddat med nya och utvidgade nationalparker de senaste 50 åren.

Sedan 2002 har statliga Sveaskog avsatt 37 ekoparker runt om i Sverige. Tillsammans omfattar de 175 000 hektar produktiv skogsmark, det vill säga de näringsrika marker där skogsbruk vanligtvis bedrivs. Inkluderas även näringsfattiga marker som myrar, hällmarker och andra så kallade impediment handlar det om bortåt 245 000 hektar. Det är nästan dubbelt så mycket som Sverige har skyddat med nya och utvidgade nationalparker de senaste 50 åren. Hur Sveaskog sköter våra ekoparker spelar därför roll för skogens mångfald.

Halle- och Hunneberg är värdefulla för det lokala friluftslivet. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Jag gillar flexibilitet och pragmatiska lösningar. Men ju mer jag lär och förstår om hur Sveaskog förvaltar ekoparkerna, desto starkare blir min känsla av en närmast avsiktlig otydlighet när det gäller arealer, andelar naturvårdsskogar, ekologiska målbilder och uppnådda resultat. Det förnekas givetvis med jämna mellanrum. Bland annat av bolagets naturvårdschef Peter Bergman i en intervju förra året i LandSkogsbruk.
”Att det finns synpunkter och kritik på vår verksamhet, visar att det vi gör är viktigt och att det är många som bryr sig om vad som händer i skogen. Vi tar synpunkterna på stort allvar och vi gör vårt bästa för att vara så transparenta som möjligt. Ofta grundar sig kritiken på missförstånd eller brist på information.”

Ekoparksplanens karta visar färre och mindre röda bitar, som står för naturvård i ett komplext pussel dominerat av gröna produktionsbitar.

När jag granskar planen för ekoparken Halle- och Hunneberg blir bristen på information ett återkommande tema. Här på bergen förvaltas 1 500 olika skogsbestånd för produktion eller biologisk mångfald. Ekoparksplanens karta visar färre och mindre röda bitar, som står för naturvård i ett komplext pussel dominerat av gröna produktionsbitar. En sådan förvaltningsmodell ställer extra höga krav på transparens. Men Sveaskog nöjer sig med att ange målen för ekoparken i procent, utan att förklara vad siffrorna är andelar av. Är det hela området eller bara produktiv skogsmark? Och vilka reservat ingår i beräkningen? De två platåbergen med rasbranter täcks nämligen fullt ut av tre naturreservat och två tidigare naturvårdsområden där skogsbruk är tillåtet. Med hjälp av dessa detaljerade underlag försöker jag bakvägen räkna fram storleken på ekoparkens skogar för naturvård respektive produktion, men jag misslyckas. Att inkludera dessa uppgifter i ekoparksplanen från början borde vara enkelt. Då hade transparensen ökat och missförstånden minskat.

Gröna produktionsskogar blandat med naturvård i rött bildar ekoparkens komplexa pussel. Bild: Sveaskog

I planen för Halle- och Hunneberg står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Märkligt då att de orörda naturvårdsskogarna bara är sex procent. Skötta naturvårdsskogar tillför ytterligare 17 procent. Tillsammans blir det 23 procent eller knappt en fjärdedel. Sedan tillkommer naturreservat med en andel på 14 procent. Vilka reservat som ingår förklaras inte. Kanske för att de i flera fall avsattes 20 år innan ekoparken invigdes. Hur som haver, i bästa fall innebar det nya konceptet med en ekopark att skyddet stärktes för 37 procent av bergens skogar. Det antagandet förutsätter dock att vi inte granskar den ekologiska landskapsplan för platåbergen, som Sveaskogs föregångare AssiDomän sjösatte ett årtionde tidigare. Vad den säger, vet jag inte. Men i värsta fall var ekoparken bara ett sätt att klä platåbergen i kejsarens nya kläder? När insynen är begränsad är det svårt att säkert veta.

Det vill säga, kantzoner och kvarlämnade träd och högstubbar på kalhyggen ska bidra med dubbelt så mycket naturvårdsareal som ekoparkens orörda skogar tillsammans.

För att nå löftet om minst 50 procent naturvårdsareal i varje ekopark, räknar Sveaskog dessutom in 13 procent naturhänsyn i områdets produktionsskogar. Det vill säga, kantzoner och kvarlämnade träd och högstubbar på kalhyggen ska bidra med dubbelt så mycket naturvårdsareal som ekoparkens orörda skogar tillsammans. Det är en magstark lösning i en ekopark, där ekologi ska gå före ekonomi.

Hyggenas kvarlämnade träd bidrar till mer naturvård än ekoparkens orörda skogar. Bild: Privat

Men den avgörande frågan handlar om rätt skogar har skyddats. Ekoparksplanen bygger på en biotopanalys där 1 186 bestånd har inventerats utifrån trädslag, ålder, mängd död ved och antal större så kallade naturvärdesträd. Hur nästa steg gick till, när resultatet omvandlades till ett urval av orörda och skötta naturvårdsskogar, är inte glasklart. Rimligen borde de äldre skogarna ha sparats om syftet var att värna biologisk mångfald och gynna friluftsliv. Gamla skogar kan i närtid axla en roll för skogens mångfald och området blir mer attraktivt för naturturism och rörligt friluftsliv.

Däremot vill bolaget ogärna dela den kunskapen med andra.

En del tyder på att det blev tvärtom. Det påstås att stora delar av den äldre skogen klassades som produktionsskog och efter invigningen har ett par hundra hektar avverkats. För ett par år sedan ville Sveaskog dessutom öka avverkningstakten till 60 hektar årligen. Förslaget mötte hård kritik från naturvård, friluftsliv och de tre berörda kommunerna.

Bergens starka älgstam lockar både kungen och internationella besökare. Bild Staffan Widstrand

Sveaskog vet vad som är sant eller ej av dessa påståenden. Däremot vill bolaget ogärna dela den kunskapen med andra. Ekoparksavtalen mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen är den juridiska grunden för konceptet. Men dessa avtal finns inte på någon webbplats, även om det rör sig om en offentlig handling. Den som vill kan beställa avtalet från Skogsstyrelsen för några hundralappar. Om man nöjer sig med en bunt papper vill säga. För den som på djupet vill förstå hur ekoparkens 1 500 olika bestånd fördelas när det gäller ålder och trädslag, är det till liten hjälp. En företrädare för Sveaskog svarar att underlaget inte är tillgängligt i Excel, och finns det i ett annat digitalt format kommer det inte att lämnas ut. Det finns gränser för bolagets transparens.

Så rundas vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip av ett statligt bolag, med syftet att begränsa insynen i ekoparker som tillhör oss alla.

Viktigt i sammanhanget är att ekoparkernas så kallade naturvårdsskogar numera inkluderas i statistiken över Sveriges formellt skyddade skogar. Det beslutade regeringen Reinfeldt våren 2014 och det handlar inte om småpotatis i marginalen. Ekoparkernas bestånd av orörda (NO) och skötta (NS) naturvårdsskogar uppgår till över 80 000 hektar produktiv skogsmark enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, SLU och SCB. Det är 65 procent mer än vad som skyddas i Sveriges 30 nationalparker. Och i vissa län, exempelvis här i Kalmar, står två ekoparker för över 20 procent av den totala ytan formellt skyddad produktiv skogsmark. Ekoparkerna är med andra ord en tung pusselbit i vårt skogsskydd.

Nu höjs röster för att omvandla flera ekoparker till nationalparker. Det skulle öka insyn och transparens. Bild: Ingemar Sunnerdahl

Förra årets rapport gjordes på uppdrag av regeringen. Syftet var att ge en gemensam lägesbild och öka transparensen om mängden skyddad skog. Med viss förväntan vänder jag mig till de ansvariga med frågan om hur ekoparkernas areal av naturvårdsskogar har räknats ut. Här borde det finnas ett offentligt underlag, som kan skapa klarhet. Men det gör det inte. Sveaskogs underlag har gjort en omväg via en fristående konsultfirma, som i sin tur räknat fram och levererat rapportens siffror. Så rundas vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip av ett statligt bolag, med syftet att begränsa insynen i ekoparker som tillhör oss alla.

Mitt grävande efter klarhet och transparens hade skapat turbulens på skogsbolaget.

I veckan blev jag uppringd av en företrädare för Sveaskog. Mitt grävande efter klarhet och transparens hade skapat turbulens på skogsbolaget. I framtiden uppmanas jag bara vända mig till en person på Sveaskog. Jag passade på att fråga om varför underlag saknas, restriktioner ges om vem jag får ställa frågor till och varför ekoparkernas naturvårdsskogar hanteras som affärshemligheter hos våra myndigheter.
Är det möjligen så att Sveaskog försöker dölja något?
Nej, blev det blixtsnabba svaret.
Jag önskar att jag kunde tro på det.

Fler granskande blogginlägg om
Sveaskogs ekoparker.

Bryr sig riksdagen inte om Högsby?

Är det okunnighet, brist på visioner, politiskt rävspel eller något annat som hindrar riksdagen från att hantera förvaltningen av Sveaskogs ekoparker? Bild: Melker Dahlstrand / Sveriges riksdag

Mer natur- och ekoturism i Sveaskogs ekoparker kan skapa regionala mervärden och nya jobb i utsatta glesbygdskommuner. Trots detta väljer vi att utan närmare motivering avslå riksdagsmotionen och lägga den till handlingarna. Ungefär så kan näringsutskottets behandling av motionen om naturturism i Sveaskogs ekoparker summeras. Och alla är överens – ingen reserverar sig. Politik är komplicerat och handlar ofta om svåra frågor där olika intressen står mot varandra. Här handlade det om naturturism eller vanligt skogsbruk i 37 ekoparker. Motionen visar att turism kan skapa fördelar för landsbygden – fler jobb, större skattebas och på sikt även öka statens intäkter. På köpet värnas skogens biologiska mångfald. Att utskottet då avfärdar ett förslag med potential att skapa hundratals nya jobb utanför våra städer är inte helt lätt att begripa.

Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar?
Luktar ekoturism för mycket skogsmulle?

Vad är skälet till att en motion om mångfald, arbetstillfällen och landsbygdsutveckling gillas, men ändå avfärdas? Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar? Luktar ekoturism för mycket skogsmulle? Istället för att associeras med export, tusentals småföretag och nya jobb i glesbygd. Fakta är ju att turismens omsättning har fördubblats och exportvärdet mer än trefaldigats under de senaste 20 åren. Idag är de utländska besökarnas konsumtion i Sverige lika stor som den sammanlagda exporten av virke, papper och pappersmassa. Allt enligt Tillväxtverket, som tillsammans med flera andra statliga aktörer slår fast att vår natur är ett av de främsta skälen till att besökaren väljer Sverige.

Helena Lindahl (C) pekade förra året på naturturismens potential, men avslog motionen om jobb och mångfald i våra ekoparker. Bild: Centerpartiet

Flera politiker har även uppmärksammat landsbygdens nya växande näring. Bland annat Helena Lindahl (C), som sitter just i näringsutskottet. Förra året, när momsen för landets naturguider debatterades i ett uppskruvat tonläge, slog hon i ett pressmeddelande fast att ”besöksnäringen är en av landsbygds- och småstadssveriges främsta källor till nya jobb.” Det vet även regeringen. Innan jul berättade numera helstatliga Visit Sweden om en nysatsning på marknadsföring av hållbar naturturism. Tillskottet på fem miljoner kronor under 2020 ingår i regeringens nya export- och investeringsstrategi, som är en del av överenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Ansvarig för strategin är näringsministern Ibrahim Baylan.

Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006.

Är det kopplingen mellan Sverigebilden och värdet av vild och vacker natur, där våra ekoparker borde vara en strategisk pusselbit, som är otydlig? Borde inte vara så, eftersom ett skarpt förslag om Sveaskogs ekoparker fanns med i den statliga utredningen Ett land att besöka och sedan upprepades av en samlad besöksnäring när deras strategi för svensk naturturism presenterades sommaren 2018.

Nu diskuteras mest bidrag till kommunerna. Då 2014 var Stefan Löfvens löfte - jobb i hela Sverige. Bild: Anders Löwdin

För att förklara sambandet mellan turism och attraktiv natur, skrev Tomas Kronståhl och jag en debattartikel om Sveaskogs ekoparker i början av hösten. Kronståhl sitter i riksdagen för Socialdemokraterna och var tidigare kommunalråd här i Västervik. Vårt budskap i Svenska Dagbladet var att ”i stället för skogsbruk kan naturturism vara parkernas gröna näring. Turismen kan ge lika stora eller högre intäkter till staten och skapa betydligt fler jobb på landsbygden.” Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006. Deras, nu avslagna, motion avslutas med förslaget att se över ”förvaltningen av Sveaskogs ekoparker med syftet att öka de ekonomiska mervärdena för Sverige och samtidigt främja den biologiska mångfalden.”

Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Är det så att ett modest förslag utan extravaganta löften fick Näringsutskottet att tappa intresset? Utskottets självbild är kanske att tid och resurser bäst läggs på insatser som skapar tusentals nya arbetstillfällen. Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Hornsö kan bli södra Sveriges största vildmarksområde. Nu diskuterar kommunerna att bilda en nationalpark. Bild: Per Jiborn

Så lär dock knappast Högsby i östra Småland se på saken. Kommunen nordväst om Kalmar hyser nämligen en stor del av Hornsö ekopark inom sina gränser. De senaste 50 åren har Högsby tappat nästan 30 procent av sin befolkning och har idag drygt 6 000 invånare. Bristen på jobb är ett tungt skäl till kräftgången. Arbetslösheten är dubbelt så hög som i övriga Sverige. Betydligt fler tvingas försörja sig på bidrag och kommunalskatten är en krona högre. Vidare är både inkomster och nyföretagandet lägre jämfört med snittet för riket. Här skulle 50 nya jobb inom hotell, restaurang och guide- och upplevelseföretag göra skillnad. Problemet är att varken Högsby eller grannkommunen Nybro har något inflytande över hur ekoparken Hornsö, som är södra Sveriges största vildmarksområde, förvaltas. Om det beslutar statliga Sveaskog och i förlängningen bolagets ägare – regering och riksdag.

Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan.

Men om förslaget om naturturism i ekoparkerna är så bra, då kan väl Sveaskog göra det utan att fråga riksdagen om lov. Motionen påstår ju att staten kan få lika stora momsintäkter från internationella besökare, som avkastning och skatt på dagens skogsbruk ger i flera ekoparker. Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan. Då beslutade Alliansregeringen under Reinfeldts ledning att Sveaskogs kärnverksamhet ska vara skogsbruk. En verksamhet på affärsmässig grund och som genererar marknadsmässig avkastning. Då i juni 2010 röstade dagens två regeringspartier emot att begränsa och snäva av Sveaskogs uppdrag. Idag har Socialdemokraterna och Miljöpartiet en annan uppfattning.

Försäljning av billiga fiskekort är knappast någon kassako för Sveaskog. Bild: Staffan Widstrand

Visserligen förbjuder inte riksdagen Sveaskog att bedriva närliggande verksamhet, som att sälja fiskekort och arrendera ut jakten. Men villkoret är enligt näringsutskottets eget betänkande att ”det bidrar till att öka bolagets avkastning.” Det bakbinder Sveaskog. Dagens affärsmodell kan nämligen förenklat beskrivas som att Sveaskogs ska stå för underhåll och skötsel av leder, rastplatser, vindskydd och annan infrastruktur i ekoparkerna. Intäkterna hamnar däremot hos traktens besöksnäring och sedan via skatter till kommun, region och stat. Ett sådant upplägg skapar inga starka drivkrafter hos Sveaskog att utveckla natur- och ekoturismen i ekoparkerna. Och den paradoxala knuten kan bara riksdag och regering lösa upp.

Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar.

Även hårt arbetade riksdagsledamöter behöver incitament. Väljarstöd brukar motivera politiker att göra det lilla extra. Hur har det då gått med det stödet i Högsby i de senaste riksdagsvalen? Svaret är att det går allt sämre för de fyra partier, som för ett år sedan lovade varandra samverkan i det så kallade januariavtalet. De två minsta partierna – Miljöpartiet och Liberalerna är på väg att utraderas. Sedan 2010 har de tappat över hälften av sina väljare. Fortsätter den trenden tvingas de i nästa val att mäta resultatet i promille. Centern ligger på runt tio procent, men backar tydligt i de tre senaste valen. Värst är det för Socialdemokraterna, som sedan 2010 har förlorat nästan tio procent. 2018 sjönk partiet under 32 procent. Och Högsby är inget extremt undantag. Tvärtom lär kommunen rätt väl spegla vad som har hänt i många landsbygdskommuner.

Miljöpartiet tappar väljare utanför storstäderna trots regeringsmakt och ett program för landsbygden. Bild: Fredrik Hjerling

Efter det senaste valet lade Socialdemokraternas valstrateger pannorna i djupa veck. I sin analys konstaterades att ”subventioner till elcyklar och eventuella miljözoner med förbud mot dieselbilar.., signalerar inte att Socialdemokraterna står på samma sida som landsbygdens arbetarväljare.” Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar. Därtill tilltar huvudvärken när det forna stora arbetarpartiet tvingas sänka skatten för de rikaste, och dessutom ska se över arbetsrätt, hyressättning och Arbetsförmedlingens roll utifrån en agenda formulerad av två borgerliga partier.

Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor.

Att då avfärda ett förslag, som förenklat innebär att skogbruk ersätts med en annan näring med större potential för glesbygden, verkar inte genomtänkt. Inte när exempelvis Tivedens nationalpark visar att tio gånger fler jobb kan skapas i utkanten av en glesbygdskommun. Något som förbättrar skattebasen för kommuner med ansträngd ekonomi, och på sikt kan bidra med positiva spiraler med hjälp av inflyttning och ökat nyföretagande. Kostnaden för ägaren (staten) är liten, med möjlighet att öka de egna intäkterna när ekoparkerna lockar allt fler besökare från andra länder. Förslaget hjälper dessutom Sverige att uppfylla sina internationella löften när det gäller biologisk mångfald. Fast det är klart, baksidan är att statliga Sveaskog mister ett par procent av sitt virkesförråd. Det är väl där förslaget skaver.

Politikens uppgift är att skapa en vision och fungerande affärsmodell för jobb och biologisk mångfald i våra ekoparker. Bild: Per Jiborn

Styrkan i motionen från Kronståhl och Åkesson är enligt min mening följande. Två ledamöter i riksdagen har över partigränsen börjat snickra på en gemensam framtidsvision för delar av landsbygden. Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor. Socialdemokraternas mantra om arbetstillfällen och välfärd kan kroka arm med Centerns vurm för landsbygd och småföretag. Och Miljöpartiet, som borde tänka på hur de ska överleva utanför storstäderna, får en chans att utveckla en politik för hur bevarandet av biologisk mångfald kan bli en resurs för glesbygden.

Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

För ett år sedan, när januariavtalet presenterades, hoppades jag att dessa fyra partier skulle kunna mejsla fram gemensamma berättelser och framtidsvisioner. Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

Efterord.
Näringsutskottets betänkande om statliga företag förvandlades i förra veckan till en riksdagsdebatt om Ringhals och kärnkraften. Trots detta nämnde två ledamöter Sveaskog i sina inlägg, men ingen talade om nya jobb i statliga skogar. Igår beslutade riksdagen att avslå motionen om att utveckla naturturismen i Sveaskogs ekoparker från Kronståhl och Åkesson.

Dröm om odinsvalans återkomst

Kan den svarta storken bli en symbolart för djupa orörda skogar? Bild: Staffan Widstrand

Det kallas redan supernaturåret. 2020 är året som många av oss hoppas ska bli avgörande för att hejda förlusten av biologisk mångfald. Mitt nyårslöfte blev därför att aktivt verka för den svarta storkens återkomst. Gärna tillsammans med andra. Ett löfte som i själva verket handlar om att återskapa stora, sammanhängande och orörda skogar i södra Sverige. Något som det råder akut brist på.

Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin.

Söder om Dalälven har vi fyra lite större nationalparker som värnar skogens mångfald. Tillsammans täcker Tiveden, Tresticklan, Tyresta och Söderåsen en yta på drygt 8 500 hektar. Ett värdefullt bidrag, men faktiskt inte särskilt mycket. Sarek är nästan hundra gånger större än Tiveden. Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin. En nationalpark med vidsträckta tallskogar, naturliga bokskogar och våtmarker, och som lockar många besökare med tranor, havsörn, rördrom och just svart stork.

Med undantag för Färnebofjärden, Kosterhavet och Store Mosse syns Sydsveriges övriga nationalparker inte mer än som flugskitar. Bild: Skyddad Natur / Naturvårdsverket

Den svarta storken är sällsynt och gåtfull. Dess nordiska namn, odinsvalan, skvallrar om att den spelade en roll redan på vikingatiden. Fram till mitten av 1800-talet häckande den sparsamt, men regelbundet i södra och mellersta Sverige. Därefter, när industrialiseringen tog fart, föll de stora tallarna och ekarna som var storkens boträd i Sydsveriges sista djupa skogar. I jakten på lättillgänglig råvara dikades dessutom många blöta skogar ut. Då försvann stora delar av den svarta storkens jaktmarker med småfisk, grodor och andra smådjur. Fram till andra världskriget häckade den svarta storken sporadiskt upp till södra Norrland, men de senaste 80 åren har bara en handfull lyckade häckningar noterats. Bland annat i Närke och möjligen även i Skåne, Västergötland och på Öland. I ArtDatabankens rödlistor klassas den svarta storken som utdöd i Sverige.

På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven.

Odinsvalans krav på djupa orörda skogar gör den till en passande symbol för nödvändigheten att återskapa stora sammanhängande skogar här i södra Sverige. På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven. Givetvis en tuff uppgift och på kort sikt är det sannolikt inte den svarta storken som blir den stora vinnaren. Däremot kan, i skydd av dess symboliska vingar, framtiden tryggas för andra ovanliga fåglar och inte minst mängder av hotade insekter och sällsynta mossor, lavar och svampar. Det är gott nog.

Den svarta storken behöver djupa gamla skogar och våtmarker för att häcka. Bild: Staffan Widstrand

Om vi ska bevara skogens biologiska mångfald, måste vi sprida en begriplig berättelse som fängslar en bred publik. Tidigare bevarandeprojekt kring havsörn och pilgrimsfalk visar att större karismatiska djur fungerar bättre än okända småkryp. Därför borde odinsvalan vara en lämplig kandidat att axla ett sådant uppdrag.

Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet.

Men enbart intressanta historier räcker inte. Vi måste också rusta oss med goda sakargument. En pusselbit är att visa att andelen skyddad natur i södra Sverige är helt otillräcklig för skogens mångfald. Hösten 2010 lovade Sverige omvärlden att uppfylla de så kallade Aichimålen antagna i japanska Nagoya. Det innebär bland annat att vi ska skydda minst 17 procent av våra land- och sötvattensområden till år 2020. Här i södra Sverige är vi i bästa fall halvvägs. Det krävs även krafttag om Sverige ska lyckas uppfylla riksdagens miljömål eller de etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som regeringen Reinfeldt beslutade om 2014.

Tivedens nationalpark är ett bra exempel på natur- och ekoturismens potential. Bild: Elisabet Karlsson / Länsstyrelsen

Den andra nyckeln handlar om att visa att skyddad natur är en värdefull resurs för natur- och ekoturism. En grön näring som på många platser utanför våra tätorter kan skapa fler jobb och större intäkter än skogsbruket. Det är en gåtfull svart stork ett bra exempel på. Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet. Något som redan sker på andra platser i Europa. Det svenska företaget Wild Nature fotoresor anordnar regelbundet resor till Ungern, där bland annat svart stork står på programmet. Möjligheten att skydda värdefull natur genom hållbar natur- och ekoturism är en underskattad och fortfarande alltför okänd lösning här i Sverige. Idén med denna blogg är att synliggöra den kraften.

En ny nationalpark skulle här i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag.

Stora orörda skogsområden på flera tusen hektar finns inte längre i södra Sverige. Därför tror jag att vi måste jobba utifrån två strategier. En väg bör vara att knyta ihop redan skyddade områden med hjälp av biologiska korridorer, som samtidigt fungerar som leder för vandrare och andra. Det andra arbetssättet bör ta sin utgångspunkt i större områden med få markägare. Under året som gick besökte jag och skrev om flera möjliga kandidater. Det skånska storkhägnet i utkanten av Fulltofta strövområde som förvaltas av stiftelsen Skånska Landskap. Eller Åkulla bokskogar i Halland, där ett tiotal naturturismföretag erbjuder aktiviteter, mat och boende runt ett dussin naturreservat. En tredje möjlighet är Norra Kvills nationalpark, som gränsar till flera nyckelbiotoper på statliga Sveaskogs marker. Men på kort sikt lär Sveaskogs ekoparker vara den enklaste och snabbaste lösningen. Här finns sammanhängande skogar med höga naturvärden eller åtminstone goda förutsättningar för att återskapa djupa skogar. Dessutom är arbetet delvis redan inlett i det dussin ekoparker som Sveaskog förvaltar söder om Dalälven.

När berörda kommuner diskuterar Hornsö som en framtida nationalpark väger naturturismens intäkter tungt. Bild: Nils Elgqvist

Fram till 1933 häckade den svarta storken i närheten av det som idag är Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är sannolikt en av de bästa lokalerna för oss som drömmer om odinsvalans återkomst. Tillsammans med närliggande naturreservat omfattar området idag drygt 10 000 hektar där det mesta är produktiv skogsmark. En ny nationalpark här skulle i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag. Än bättre är att de tre berörda kommunerna Nybro, Högsby och Mönsterås har inlett en dialog om en möjlig nationalparks potential och utmaningar. Här väger naturturismen tungt för de lokala politiska beslutsfattarna. För många naturvänner är det skogarnas unika mångfald av vedlevande skalbaggar och andra insekter som är huvudargumentet. Oavsett vilket perspektiv vi väljer, skymtar här en plattform för att hejda förlusten av biologisk mångfald och göra verklighet av drömmen att locka tillbaka den svarta storken till Sverige.

Omfattande kritik av Sveaskogs ekoparker

Sveaskogs förvaltning av landets ekoparker möter allt mer kritik. Foto: Per Jiborn

I flera år har Sveaskog kritiserats för hur man förvaltar landets ekoparker. Radioprogrammet Kaliber har granskat det statliga skogsbolaget och tidningen Sveriges Natur har ingående skrivit om ekoparken Halle- och Hunneberg. Det senaste halvåret har kritiken tilltagit med inlägg från riksdagsledamöter, före detta anställda, tidigare ledamöter i Sveaskogs styrelse, fågelskådare, naturvänner och ledarskribenter. Sveaskog anser att kritiken ofta bottnar i missförstånd och brist på information, men väljer ändå att inte alltid svara.

Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar.

Nyligen visade jag och riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) att jämfört med skogsbruk är naturturism i välbesökta ekoparker mer lönsamt för både staten och den omgivande bygden. Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar. Detta trots att texten var ställd till bolagets ägare, det vill säga regering och riksdag. I Sveaskogs svar välkomnade bolagets företrädare mer natur- och ekoturism i våra ekoparker, men menade att den stora utmaningen är bristen på turismföretagare. Det är givetvis en viktig faktor, men inte den enda och i vår slutreplik föreslog vi tre åtgärder för att utveckla turismen i våra ekoparker.
  1. Bjud in länsstyrelser, regioner och inte minst kommuner i förvaltningen.
  2. Ta fram genomarbetade utvecklingsplaner för ekoparkens naturturism.
  3. Pausa skogsbruket i ekoparkerna under tio år för att skapa arbetsro för arbetet.

Riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) menar att naturturism i landets ekopark skapar fler jobb. Foto: Riksdagen

Efter det har det varit tyst från skogsbolaget. Däremot har debatten lett till samtal mellan riksdagsledamöter från olika partier och inläggen i Svenska Dagbladet uppmärksammades i lokalradio och krönikor. Även Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för Miljöpartiet, kräver att Sveaskog tar större hänsyn till biologisk mångfald och andra naturvärden när man brukar statens skogar. I en riksdagsmotion förra hösten föreslog Rebecka Le Moine bland annat att 20 nya ekoparker bildas.

”Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden.”

Sommarens skarpaste kritik kom från Bo Dockered, som var Sveaskogs ordförande i nästan tio år. I en artikel i Altinget den 1 juli skrev Dockered att ”Sveaskog får numera också massiv kritik för skötseln av sina drygt 30 ekoparker. Dessa var tänkta att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Den kritiken har varken Sveaskog eller regeringen svarat på.

Totalt omfattar landets ekoparker nästan 250 000 hektar. Foto: Staffan Widstrand

Inte heller har jag läst något svar på ledarskribenten Pär Fornlings funderingar i Land Skogsbruk angående prägeln på Sveaskogs skogsbruk. Nyligen skrev Fornling att ”i den vildvuxna floran av målsättningar framhålls också att man har ett speciellt ansvar att visa vägen för naturhänsyn. Det är bra. Dess mer oroande är att bolaget under våren fått kritik just på den punkten.” Längre ner i samma ledare konstaterade han att ”vid bildandet av Sveaskog gjordes också en ansats att utveckla jakt, fiske och naturturism i samverkan med privata entreprenörer. Nu säljer man fiskekort och jakter, vilket är något helt annat. Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden. Det är en värdig uppgift för en statlig skogsägare.”

De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått för andra ambitioner.

Men det är inte bara Bo Dockered som riktar kritik mot sin tidigare arbetsplats. I april skrev Stefan Silfverblad, före detta naturvårdschef, tillsammans med fyra andra tidigare anställda att Sveaskog inte har lyckats med att förvalta ekoparkernas höga naturvärden på ett bra sätt. I debattinlägget i Land Skogsbruk hävdade de att avkastningskraven till staten har kommit att överskugga andra mål, och att skötseln av ekoparkerna därför har blivit eftersatt. Istället föreslog de fem skribenterna en ny och fristående förvaltning av ekoparkerna. Kritiken avvisades av dagens naturvårdschef Peter Bergman, som menade att förvaltningen av Sveaskogs 37 ekoparker styrs av ekologiska behov och inga vinstkrav. Han svarade att i dialog med Skogsstyrelsen tas nu nya förvaltningsplaner fram för att förbättra skötseln av varje ekopark. I sin slutreplik poängterade de fem tidigare anställda att de har en lång samlad erfarenhet av konflikten mellan naturvård och vinstkrav på Sveaskog. De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått före andra ambitioner.

Ibrahim Baylan är ansvarig minister för Sveaskog och indirekt även för ekoparkernas framtid. Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

Även från naturvårdshåll har kritiken mot Sveaskogs skogsbruk växt i omfattning och styrka. I våras överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan med krav på ett förändrat uppdrag för Sveaskog. Bakom namninsamlingen stod 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Birdlife i spetsen. Dessa tre organisationer har också var för sig under det senaste halvåret formulerat specifik kritik när det gäller förvaltningen av Sveaskogs ekoparker.

Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

I radioprogrammet Naturmorgon förklarade lokala företrädare för Naturskyddsföreningen att Halle- och Hunnebergs ekopark vore en spännande möjlighet om ekologin verkligen gick före ekonomi. De berättade att de vill se ett hyggesfritt skogsbruk där biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism prioriteras, men att så inte är fallet idag. Istället för en riktig storskog, präglas de två platåbergen i Västergötland av ett svåröverskådligt pussel där olika mindre skogsbestånd för naturvård respektive produktion ska samsas. Även Sveaskogs sätt att räkna fram ytan för skyddade skogar kritiserades. Sveaskogs företrädare menade att detta inte stämde. Istället påstod skogsbolaget att man tar stor hänsyn, har minskat sina avverkningar och prioriterat åtgärder för att gynna ek, tall och björk. Resan till nya vackra skogar tar däremot tid, ofta flera årtionden. Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

Möjligheten att skapa djupa vackra skogar försvåras när hundratals, ibland flera tusen, mindre skogsbestånd har olika syften och inriktning som naturvård och produktion. Foto: Per Jiborn

Utifrån omfattande inventeringar av fågellivet i Halle- och Hunnebergs ekopark föreslog BirdLife Sverige ett omtag, ett slags ekoparksplan 2.0, i ett debattinlägg i Altinget i slutet av maj. BirdLife menade att en nystart är nödvändig för att Sveaskogs höga ambitioner med ekoparkerna ska förverkligas. Dessutom skrev BirdLife att hyggesbruket i ekoparkerna bör avvecklas, hyggesfria alternativ utvecklas och satsningar på ekoturism genomföras. Sveaskog har inte besvarat debattinlägget.

Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker.

Liknande tankar formulerades tidigare under våren av Världsnaturfonden WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman i en debattartikel i Land Skogsbruk. Inlägget behandlade hur statens eget skogsinnehav bör användas för att Sverige ska nå miljömålet levande skogar. En rad åtgärder föreslogs på fyra områden, och ett område var Sveaskogs ekoparker. Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker. Även dessa synpunkter har blivit obesvarade av både regering och Sveaskog.

Att göra naturturismen till ekoparkernas gröna näring kan skapa hundratals nya jobb på landsbygden. Foto: Sveaskog

Sveaskogs ekoparker är en fantastisk resurs som kan användas smartare. Prislappen för skogsbolaget är bortåt fem miljarder kronor i minskade intäkter över 50 år. För staten, som äger skogarna, lär den uteblivna avkastningen uppgå till 1,5 miljarder kronor. Så stora värden måste hanteras ansvarfullt och med en ambition att ekoparkerna på bästa vis tjänar Sverige, landsbygden och skogens biologiska mångfald.

Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon.

I en handfull inlägg har jag försökt granska och resonera kring Sveaskogs ekoparker, deras affärsmodell, hur naturturismen främjas och utifrån ett par besök i Hornsö ekopark. Tillkommer den här summeringen av det senaste halvårets debatt. Kritiska synpunkter som har formulerats av organisationer och personer med lång erfarenhet av skog och naturvård. I vissa fall av människor med god insyn i Sveaskogs arbete utifrån egna långa anställningar i bolaget. Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon. Allra minst för Sveaskog själv. Det är dags att regering och riksdag tar sitt ägaransvar för hur Sveaskog förvaltar våra gemensamma 37 ekoparker.

Praktbaggens skog är värd ett bättre öde

Hornsö ekopark invigdes 2004 av landshövdingen i Kalmar län. Foto: Per Jiborn

Den såg sällsynt ut och försvann snabbt ner i det knäckta trädet. Täckvingarna med åtta gula fläckar glänste svartblå i solen. Jag är ingen skalbaggsexpert, men kunde bestämma arten. En åttafläcklig praktbagge, tidigare rödlistad, som har ett av sina viktigaste bestånd i Hornsö ekopark.

Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Tillsammans med ett par naturreservat täcker Hornsö ekopark i östra Småland drygt 10 000 hektar. Sveaskogs största ekopark i södra Sverige är även en av västra Europas värdefullaste skogar. Förmodligen den främsta i Norden när det gäller biologisk mångfald. Skogarna är präglade av magra och steniga marker, långvarigt skogsbete, en omfattande framställning av träkol för 200 år sedan och regelbundna bränder långt in på 1900-talet. Tillsammans med östra Smålands torra varma klimat och Alsteråns krumbukter genom landskapet formades här variationsrika och glesa skogar av främst tall med stort inslag av löv. Ett eldorado för insekter, särskilt skalbaggar vars larver lever i både levande och döda träd. En äkta skatt av praktbaggar, knäppare, blombockar, långhorningar och mycket mer. Totalt närmare 700 skalbaggar knutna till träd och död ved, varav mer än 200 finns på rödlistan över hotade och missgynnade arter. Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Allgunnen är områdets största sjö med storlom och fiskgjuse. Foto: Alice Jiborn

Boven i dramat är ett industriellt skogsbruk där den tidigare mångfaldsmosaiken har ersatts med täta, mörka och enfaldiga plantager av gran och tall med brist på död ved. Därför tändes hoppet hos insektälskare, naturvänner, omgivande kommuner och naturvårdande myndigheter när Hornsö ekopark invigdes för snart 15 år sedan. Enligt ekoparksplanen ska naturvården vara huvudmålet, och i parken ”styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet sätts i fokus.”

När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade.

Det låter bra. Efter en första genomläsning av ekoparksplanen verkar det än bättre. Planen innehåller en rad ekologiska målbilder, som att nästan hälften av produktionsskogarna ska återställas till naturskogar. Det innebär att andelen naturskogar utanför befintliga reservat ska höjas från fem till 40 procent. Vidare ska naturliga lövskogar återskapas, gamla ekar gallras fram, mängden död ved ökas, omfattande naturvårdsbränningar genomföras och tidigare våtmarker restaureras. En del av detta är gjort. Några avsiktliga bränder har det blivit, och nyligen berättade Sveaskog att naturvårdande insatser har genomförts på 1 200 hektar i Hornsö ekopark. Åtgärder som i vissa fall har fått sällsynta skalbaggar, som raggbocken, att bli fler.

En brand gynnar insekter, hackspettar och många lövträd. Foto: Per Jiborn

Jag besökte nyligen Hornsö ekopark för att lära känna området med hjälp av traktens alla skogsbilvägar. Med undantag av ett par tidigare brandfält, där vi hittade praktbaggen, var det svårt att upptäcka de gjorda insatserna. En rättvis bild lär dock kräva mer än ett enda besök. Därför har jag samtalat med personer med god och lång insyn i ekoparken. Då framträder delvis en annan bild än den som förmedlas på Sveaskogs webbplats. Att frihugga äldre lövträd och glesa ut befintliga skogar gynnar mångfalden och återskapar ett tidigare landskap. Men samtidigt är det åtgärder som ger Sveaskog intäkter. En faktor som verkar väga tungt. När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade. Tidigare anställda vittnar bland annat om minskade anslag till naturvård och att personer med viktig kompetens har slutat.

Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent.

Trots vackra målbilder verkar ekonomin faktiskt spela roll, inte minst sedan riksdagen ändrade bolagets uppdrag 2010. Utifrån det som går att läsa på Sveaskogs webbsida är det svårt att se hur arbetet framskrider. Bland annat för att en tidsplan saknas. Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent. Därför blev det bråk mellan Sveaskog och naturvänner, forskare och berörda kommuner när bolaget för snart två år sedan ville avverka mer än hundra hektar äldre tallskog.

Sveaskog vill avverka äldre tallskog samtidigt som andelen tallnaturskog ska öka dramatiskt. Foto: Per Jiborn

Därför behöver andra lösningar övervägas. Ett förslag är att göra natur- och ekoturism till den prioriterade näringen. Som ägare kan staten besluta att omvandla våra 37 ekoparker till gröna kärn- och utvecklingsområden för landets naturturism. I Hornsö ekopark kan turismen skapa avsevärt större ekonomiska värden, samtidigt som samspelet med områdets biologiska mångfald och friluftsliv underlättas. Dessutom är det ett upplägg som ger större intäkter lokalt, bidrar till kommunernas skattebas och skapar fem gånger fler jobb i trakten jämfört med vanligt skogsbruk.

Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk.

Utifrån en första kalkyl går det att dra följande slutsatser. Dagens modell innebär kostnader för både Sveaskog och staten. Sedan invigningen 2004 har Sveaskog gått miste om nästan 70 miljoner kronor i försäljning och staten runt 14 miljoner i minskad avkastning och skatt. Att göra naturturismen till huvudnäring minskar Sveaskogs intäkter med ytterligare sex miljoner årligen, men målet är att ersätta den förlusten med lokala turismintäkter på drygt 20 miljoner kronor per år. Då ökar statens momsintäkter från utländska besökare, vilket innebär att staten inte drabbas. Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk. Det gör traktens kommuner och besöksnäring till vinnare. Jämför vi sedan med Tivedens nationalpark och Ombergs ekopark visar det sig att siffrorna är i underkant och rimligen går att trefaldiga på längre sikt.

Ekoparkens infrastruktur för besökaren består av en handfull informationstavlor. Foto: Per Jiborn

En viktig faktor är att Hornsö ekopark ligger väl till. Granne med Glasriket och nära välkända resmål som Kalmar, Öland, Astrid Lindgrens Värld och Västervik. Vidare är det inte långt till länder som Danmark, Tyskland och Nederländerna. Hornsö ekopark är dessutom fyra gånger större än Tiveden, som idag omges av närmare tio naturturismföretag på cykelavstånd. Den stora skillnaden är att i Tiveden spirar besöksnäringen tack vare pigga turismentreprenörer. Hornsö påminner däremot om en sovande Törnrosa som väntar på sin förlösande kyss.

Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna.

Sommarens genomgång av Sveaskogs arbete med naturturismen och mitt eget besök för ett par veckor sedan stärker den bilden. Efter en hel del möda, tid och flera telefonsamtal lyckas jag lokalisera två boenden i närområdet. Av en slump hittar jag en restaurang med utsikt över ekoparken. Där ska det vara möjligt att hyra kanot, medan utbudet av hyrcyklar inte verkar vara fler än två. Några aktivitetsföretag står inte att finna och guiden som borde visa upp traktens alla skalbaggar lyser med sin frånvaro. Sveaskogs webbplats saknar länkar och information om traktens boende, restauranger och fikaställen. På kommunernas webbsidor är det något bättre, men ingen jobbar med ekoparken som ett attraktivt besöksmål värt ett eget varumärkesarbete.

Visenter skulle kunna ersätta äldre tiders skogsbeten. Foto: Per Jiborn

Hornsös skalbaggar och andra sällsyntheter behöver varierade omgivningar. Glesa skogar med gott om storväxta träd i olika stadier ger mig bilder av ett spännande och inbjudande landskap. Jag är inte den förste att bli förförd av traktens potential. Läs gärna Mats Ottosson fina skildring om Hornsö och andra skogar i reportaget Lyssna på nornan. Hornsö borde vara perfekt att upptäcka på cykel eller ströva runt i längs ett nätverk av vindlande stigar. Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna. Men om detta ska bli verklighet krävs driftiga företagare. Och innan någon på allvar vill satsa och investera tid och pengar, krävs tydliga besked om hur skogarna ska skötas och förvaltas.

Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare.

Möjligheterna är oändliga och bara fantasin sätter gränser. Jag väntar därför otåligt på att politiska beslutsfattare i riksdag, region och kommun åtminstone räcker upp handen och säger att detta borde vi titta närmare på. Ett seriöst samtal om hur Hornsö ekopark kan tjäna landsbygd och biologisk mångfald bättre, om vi låter skogsbruket ta ett steg tillbaka. En dialog verkar nu vara på gång mellan traktens kommuner.

Jätteträd är inte bara en resurs för mångfald, utan även för en växande naturturism. Foto: Per Jiborn

Det är dags att väcka Törnrosa och se traktens gamla träd och död ved som en tillgång. Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare. Något som skapar lokala turismintäkter och nya jobb på landsbygden, samtidigt som nära och långväga besökare berikas med fina naturupplevelser.

Varför blev ekoparkerna ett svart hål?

H.M. Konung Carl XVI Gustaf har invigt flera av Sveaskogs ekoparker. Foto: Sveaskog / Patrick Degerman

Stämningen var inte på topp den där höstdagen för snart två år sedan. Vi satt på Sveaskogs huvudkontor i centrala Stockholm, och tydligen hade jag jobbat ihop till en uppsträckning. Plötsligt möttes jag av några bistra blickar från det statliga skogsbolagets företrädare.
– En sak ska du ha klart för dig. Våra ekoparker är ett svart hål som kostar pengar.

Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren.

Påståendet förmedlades med eftertryck, men är en rimlig slutsats för ett affärsdrivande företag vars kärnverksamhet är skogsbruk. I Sveaskogs resultaträkning syns nämligen ekoparkerna mest som utgifter för underhåll av vindskydd, rastplatser och vandringleder. Eventuella intäkter hamnar däremot hos omgivande turismföretag, som erbjuder boende, måltider och aktiviteter. Ur det perspektivet är det inte ologiskt att en fantastisk resurs likställs med ett svart hål. Däremot är det en attityd som ställer till det när Sveaskog, som förvaltar ekoparkerna, även vill främja naturturismen.

Tranuberget, nära gränsen till Norge, är en av fyra ekoparker i Dalarna. Foto: Sveaskog

Sveaskogs första ekopark blev Omberg, som invigdes 2003. Idag finns det 37 ekoparker. Tillsammans utgör de fem procent av Sveaskogs produktiva skogsmarksareal, vilket är nästan 175 000 hektar. Räknas dessutom myrar, sjöar, magra hällmarker, hagar och andra inte skogsbevuxna ytor in, blir det över 244 000 hektar. Det motsvarar fem nationalparker av Muddus storlek. Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren. Det var med andra ord ett historiskt beslut, som Sveaskogs styrelse fattade 2002. Ekoparkernas potential och värde för biologisk mångfald, friluftsliv, rekreation och inte minst naturturism är svår att överskatta.

Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng.

Då för 17 år sedan fick Sveaskogs beslut att bilda ekoparker ett varmt mottagande av flera miljö- och naturskyddsorganisationer. Världsnaturfonden WWF premierade Sveaskog med utmärkelsen ”Gift to the Earth” för ett banbrytande naturvårdsarbete. Med åren har dock glansen falnat, kritiken tilltagit och invändningarna blivit allt fler. Nyligen skrev Sveaskogs tidigare ordförande Bo Dockered i ett debattinlägg att ekoparkerna var tänkta ”att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng. Det är djupt tragiskt, eftersom ekoparkerna inte bara är värdefulla pusselbitar för att värna skogens biologiska mångfald. Rätt förvaltade kan de dessutom bli viktiga tillväxtmotorer för en spirande svensk natur- och ekoturism. Men en genomgång av Sveaskogs webbplats visar att där är vi inte idag.

Svamp och bär är viktiga resurser för rekreation och lokalt friluftsliv i många av landets ekoparker. Foto: Staffan Widstrand

I början av juli granskade jag Sveaskogs arbete med naturturism i och runt ekoparkerna utifrån tillgängligt material på deras webbplats. Ekoparksplaner, besöksfoldrar och webbsidor betygssattes utifrån i vilken grad underlagen främjar traktens turism. Att nämna traktens turismföretag gav poäng. Om besöksnäringen nämndes som möjlighet för bygden fick ekoparken en trea i betyg och godkänt. Fanns det därutöver formuleringar om hur ekoparkens naturturism kan utvecklas blev det en fyra och väl godkänt. För högsta betyg – mycket väl godkänt – krävdes en plan för hur turismen ska blomstra i och runt den aktuella ekoparken. Naturturism definierades i granskningen som förflyttad konsumtion där ekoparken är ett viktigt skäl till besöket. Tanken är ju att besöken ska bidra till arbetstillfällen och lokal ekonomisk utveckling. Därför räknas inte dagsvandringar eller nätter i vindskydd, som inte ger något ekonomiskt avtryck i området, som naturturism.

Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Utifrån Sveaskogs omfattande satsning på ekoparker är resultatet nedslående. Av totalt 37 ekoparker fick bara var femte godkänt. I övriga var insatserna otillräckliga och i 16 ekoparker (43 %) lyste varje ansats att främja traktens turism helt med sin frånvaro. Ingen av Sveaskogs ekoparker fick högsta betyg, och endast en park fick omdömet väl godkänt. Granskningen tyder på att bäst erfarenheter finns i och runt Ombergs ekopark, med flera boenden, aktivitetsföretag och guidade upplevelser.

Ekoparkernas fiske är en resurs som kan förädlas till gagn för många glesbygdskommuner. Foto: Staffan Widstrand

En intressant intention finns i Piteälvens ekopark där Sveaskog vill sälja mark för att ett fisketurismföretag ska etablera sig. Men erbjudandet låg väl gömt i en ekoparksplan, och på webbsidorna som presenterar ekoparkerna fanns ingen information om affärsmöjligheter för intresserade turismföretagare. Sveaskogs företrädare brukar nämligen hävda att orsaken till att naturturismen inte blomstrar, är att duktiga entreprenörer saknas. Det ligger en hel del i det påståendet, men samtidigt gör inte Sveaskog särskilt mycket för att stimulera ett intresse. Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål.

Att göra det lätt för besökarna att hitta fram till boende, måltider och aktiviteter är en annan utmaning. På webbsidorna hittades 49 länkar till partners och tjänster som fiskekort. Men bara två av dessa gick till något sorts boende, vilket många gånger är den mest lönsamma delen inom naturbaserad turism. Sju länkar visade vägen till lokala måltider. Resterande 40 länktips gick till aktiviteter, fiskekort och andra tjänster. Hälften av dessa utgjordes dock av Sveaskogs eget fiskekort och ideella föreningar. Återstod länkar till 20 guide-, jakt- och aktivitetsföretag. Med andra ord, inte ens hälften av parkerna länkade till ett turismföretag, och i snitt erbjöd varje ekopark mindre än en länk till traktens besöksnäring. Det är långt ifrån den ambition, som Sveaskog fram till 2010 formulerade i sina årsredovisningar. Ekoparkerna ska skapa ”möjligheter för turismföretagare att bedriva verksamhet som i sin tur skapar nya arbetstillfällen.”

Ekopark Luottåive söder om Jokkmokk är mer än 10 000 hektar stor. Foto: Sveaskog / Lars-Göran Ek

Ett annat dilemma är att naturturism lätt blandas ihop med friluftsliv på egen hand. Det är begripligt, eftersom den traditionen är stark här i Sverige och flera ekoparker är sprungna ur tidigare friluftsområden. Men vindskydd, rastplatser och gratis rast- och övernattningsstugor skapar inga turismintäkter. Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål. I Sveaskogs fem årsredovisningar för åren 2008 till 2012 framgår att storleken på investeringarna i friluftsområden och ekoparker uppgick till drygt fyra miljoner kronor årligen. Beloppen ändrades dock över tid och sjönk från 5,6 miljoner kronor 2008 till 2,5 miljoner 2012. Sedan slutade Sveaskog att redovisa sina investeringar. Måhända en konsekvens av ett ökat fokus på skogsbruk som kärnverksamhet, men kanske också för att en fortsatt transparens skulle visa att ekoparkernas infrastruktur hade blivit satta på undantag. Även det, i så fall, en rimlig följd av riksdagens beslut 2010 att ändra Sveaskogs ägardirektiv och sätta avkastningen främst.

De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

Visserligen blomstrade inte natur- och ekoturismen i Sveaskogs ekoparker innan 2010. Men riksdagens ändrade uppdrag för snart tio år sedan, har för ekoparkernas del resulterat i en olycklig halvmesyr. Kritiken tilltar från miljöorganisationer, kommuner och tidigare anställda när Sveaskogs ledning gör det som riksdagen har beslutat – fokuserar på en marknadsmässig avkastning. Därmed har dörren sakta stängts för en historisk satsning på biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism. I sitt debattinlägg föreslår Bo Dockered en annan modell eller en helt ny förvaltningsorganisation. En statlig utredning, landets samlade besöksnäring och tidigare anställda på Sveaskog framför liknande förslag. Själv menar jag att det är hög tid att utreda hur ekoparkernas förvaltning kan renodlas för att skapa störst nytta för Sverige. Ett omtag krävs om vi vill förverkliga huvudsyftet med ekoparkerna – att främja skogens mångfald och samtidigt satsa seriöst på natur- och ekoturism. Naturturism som viktigaste gröna näring skulle även gynna rekreation och lokalt friluftsliv. De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

I många ekoparker finns det möjlighet att etablera spännande naturnära boende. Dalagård i södra Dalarna kan inspirera. Foto: Staffan Widstrand

Utifrån ett förändrat uppdrag måste sedan en rad förändringar göras i förvaltningen. Grunden måste vara en genomarbetad utvecklingsplan för naturturism i varje ekopark. Där ska målet vara att locka privata naturturismföretagare att etablera sig och investera i våra ekoparker. Vidare behöver varje ekoparks förutsättningar kartläggas, och parkerna ges olika inriktningar. Viltskådning och jaktturism sker exempelvis bäst i skilda ekoparker. Satsningar på spännande boende måste uppmuntras. Till en början kan det handla om tälthotell, men på sikt kan erfarenheter från engelska Forest Holidays inspirera.

Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera.

Ekoparkerna kräver även lösningar som bygger på samverkan med angränsande kommuner. Flera glesbygdskommuner skulle vinna på en rejäl naturturismsatsning i ekoparkerna. Då är det rimligt att kommunerna som skördar frukterna, även bidrar till nödvändig infrastruktur som skyltning, vandringsleder och sophantering. Vidare måste marknadsföringen av ekoparkerna vässas. Det ska vara lätt att hitta fram till parkernas utbud av boende, måltider och aktiviteter. Så är fallet inte idag. Att dagens webbplats bara finns på svenska och att endast fyra ekoparker har foldrar översatta till engelska och i några fall till tyska visar vilken outnyttjad potential som ligger och slumrar.

Naturfoto växer snabbt runt om i världen. Ekoparkerna är en enorm möjlighet för Sverige att konkurrera på internationella marknader. Foto: Staffan Widstrand

Merparten, sannolikt alla, av riksdagens partier står bakom tanken att hela Sverige ska leva och utvecklas. Idag är Sveaskogs ekoparker en resurs som inte används fullt ut. Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera. Att optimera parkernas ekonomiska värden och nyttor, utan att göra avkall på att värna deras biologiska mångfald, borde vara möjligt att göra i närtid.

Medan våra politiker tar tag i utmaningen, passar jag på att göra ett studiebesök i Hornsö ekopark. Ett drygt 8 000 hektar stort skogsområde i östra Småland med en enorm potential och inte långt ifrån välkända destinationer som Glasriket, Astrid Lindgrens Värld och Öland.

En affärsmodell för skogens jätteträd

Jätteträd attraherar, men var hamnar besökarens pengar? Foto: Per Jiborn

Visserligen blev kungen försenad och anlände först sent på eftermiddagen. Prinsessan Sofias nedkomst med lillprinsen Gabriel stökade till planeringen. Övriga inbjudna var dock på plats i Mörrum, när Sveaskog ordnade ett uppskattat naturturismseminarium för två år sedan. Blekinges landshövding, en tidigare generaldirektör för Svenska Institutet tillsammans med företrädare för näringsdepartementet, en statlig utredning, Ekoturismföreningen, jägare, sportfiskare och flera framgångsrika naturturismföretagare. Inför dagen formulerade en av Sveaskogs företrädare en högst relevant fråga. Hur skapar vi en affärsmodell, som även ger markägaren del av turismens intäkter?

Däremot lämpar den sig sämre om vi vill öka antalet gästnätter, måltider och guidade upplevelser i och runt en ekopark.

Skogen kan användas på allt fler sätt. Därför riskerar tvisterna att växa kring hur nytta och intäkter optimeras från drygt 23 miljoner hektar skogsmark. Statliga Sveaskog är inget undantag, och de senaste åren har friktionen tilltagit i bolagets 37 ekoparker. Det är delvis ett resultat av att riksdagen ändrade bolagets ägardirektiv 2010. Sedan dess ska Sveaskogs kärnverksamhet vara ett affärsmässigt skogsbruk, som skapar marknadsmässig avkastning till staten. Det innebär inte att Sveaskog är förbjudet att göra annat, exempelvis främja naturturismen. Men i så fall ska det skapa klirr i den egna kassan. Eller som Fredrik Reinfeldts regering lite elegantare formulerade det i avsnitt 5 i proposition 2009/10:169: ”Sveaskog bör kunna bedriva närliggande verksamhet om det bidrar till att öka bolagets avkastning.”

Sveaskogs förre vd Per-Olof Wedin medverkade på seminariet om naturturism i Mörrum. Foto: Sveaskog / Ben G.T. Nyberg

En sådan affärsmodell fungerar väl när Sveaskog säljer fiskekort eller hyr ut jaktmark. Däremot lämpar den sig sämre om vi vill öka antalet gästnätter, måltider och guidade upplevelser i och runt en ekopark. För i dessa fall hamnar intäkterna hos turismföretagen, medan Sveaskog får axla kostnaderna för ekoparkernas infrastruktur. Ett konkret exempel belyser detta.

Även Sveaskog blev stolta och glada över upptäckten, trots att jättegranen både betyder uteblivna intäkter och högre kostnader.

För ett par år sedan upptäcktes Sveriges högsta träd på Omberg. Eller det var kanske bara näst högst. En värmländsk gran ska vara en handfull högre. Oavsett vilket, är en nästan 50 meter hög silvergran en attraktion med potential att locka fler till ekoparken Omberg. Något som i sin tur kan bidra till fler övernattningar, cafébesök och annan konsumtion. Det är bra för landsbygden, traktens besöksnäring och omgivande kommuner. Även Sveaskog blev stolta och glada över upptäckten, trots att jättegranen både betyder uteblivna intäkter och högre kostnader. Detta eftersom silvergranarna var tänkta att avverkas, men nu ska sparas. Dessutom framfördes önskemål om en upprustad vandringsled för att underlätta besök till jätteträdet. En extra utgift för Sveaskog, som ansvarar för parkens infrastruktur.

Den tusenåriga Kvilleken norr om Vimmerby är inte högst, men äldst i Sverige. Foto: Per Jiborn

Men rimligen bör jätteträdet på Omberg skapa intäkter hos närliggande turismföretag, som med råge överträffar Sveaskogs uteblivna intäkter och högre kostnader. Om vi dessutom antar att silvergranen varje år får 50 utländska gäster att stanna i Sverige ett dygn extra. Då blir statens momsintäkter under kommande tio år högre än Sveaskogs utdelning till ägaren när en handfull jättegranar huggs ner. Och i detta fall, när markägaren är vi svenskar företrädda av staten, besvarar lösningen även Sveaskogs fråga om hur markägaren får del av kakan. Problemet är att en sådan affärsmodell genomförd fullt ut i alla ekoparker lär strida mot innebörden i bolagets uppdrag. Det som riksdagen beslutade om för snart tio år sedan.

Dagen efter röstade socialdemokraterna mot ett ändrat uppdrag, men riksdagens majoritet valde att inte lyssna på invändningarna.

Det var den 22 juni 2010 som riksdagen debatterade förslaget om att förändra Sveaskogs uppdrag. Socialdemokraterna argumenterade mot förslaget. Ett ökat fokus på produktionen kan medföra att viktiga miljömål glöms bort, hävdade riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (S) och slog fast att ”marknaden har en tendens att agera för kortsiktigt och att inte beakta värdet av så kallade ekosystemtjänster.” Dessutom såg hon skogen som en ”viktig förutsättning för att vi ska få fler turister till vårt vackra land.” Dagen efter röstade socialdemokraterna mot ett ändrat uppdrag, men riksdagens majoritet valde att inte lyssna på invändningarna.

Sveaskogs jakt på avverkningsmogen skog lär skärpas den närmaste tio åren. Foto: Per Jiborn

Idag ser det ut som att Eva-Lena Janssons farhågor har besannats. Efter 2010 har Sveaskogs avkastning till staten prioriterats upp. Som en följd av det har uttaget av virke per hektar ökat med drygt 20 procent. Bristen på avverkningsmogen skog blir allt värre för bolaget och de närmaste årens leveranser av sågtimmer, massaved och biobränsle lär bli en tuff uppgift. Därför argumenterar Sveaskog för sänkt avverkningsålder i norra Sveriges skogar och kastar lystna blickar på all äldre skog, inklusive det som finns i ekoparkerna.

Förträffligt om det låter sig göras utan ett förändrat ägardirektiv, men i så fall borde turismen redan spira i Sveaskogs ekoparker.

Nu är det Socialdemokraterna och Miljöpartiet som sitter i regeringen. Vad det innebär för Sveaskogs framtida verksamhet är oklart. När Världsnaturfonden WWF för ett år sedan frågade riksdagspartierna om de ville ändra ägardirektivet för Sveaskog, svarade Socialdemokraterna först ja. Dagen efter att WWF:s Skogskompass 2018 publicerades, återkom partiet med en reviderad uppfattning. Ett ändrat ägardirektiv var inte längre aktuellt. I våras krävde mer än 45 000 svenskar att Sveaskogs uppdrag måste ses över. Ansvarig för Sveaskog är näringsminister Ibrahim Baylan (S), som jag träffade i Almedalen i början av juli. Jag passade på att fråga ministern om skogsbolagets framtida inriktning, och han svarade att han avsåg att fördjupa sig i ägarfrågorna som rör vårt statliga skogsbolag. Förhoppningsvis tar ministern intryck av hur det egna partiet resonerade i juni 2010.

Spirar naturturismen i Sveaskogs ekoparker? En fråga för ett kommande blogginlägg. Foto: Per Jiborn

Däremot vill Sveaskog inte se någon förändring. I sitt remissyttrande över utredningen Ett land att besöka (SOU 2017:95) avvisade Sveaskogs företrädare med kraft förslaget om ett förändrat ägardirektiv. Skogsbolaget menade att ett särskilt uppdrag att främja turismen i ekoparkerna skulle snedvrida konkurrensen, försvåra samarbetet mellan turism och markägare på andra håll i Sverige och innebära begränsningar av det kommersiella skogsbruket. Vidare ansåg Sveaskog att utredningen inte redovisar några tydliga sakskäl för sitt förslag om ett förändrat ägardirektiv. Om mina argument i detta blogginlägg kan ändra bolagets inställning får framtiden utvisa.

Samma uppfattning framförde Sveaskog när bolaget kommenterade besöksnäringens nationella strategi för svensk naturturism från förra sommaren. Strategin föreslår en komplettering av bolagets uppdrag gällande ekoparkerna. Något som Sveaskog motsätter sig, samtidigt som skogsbolaget förklarar att man vill vara en jobbmotor på landsbygden. Sveaskog menar att det i och runt ekoparkerna kan skapas hundratals nya jobb inom svensk naturturism. Förträffligt om det låter sig göras utan ett förändrat ägardirektiv, men i så fall borde turismen redan spira i Sveaskogs ekoparker. I ett kommande blogginlägg tar jag mig en närmare titt på hur det förhåller sig med den saken.

Skadar vårt skogsbruk Sverigebilden?

Den svenska skogen attraherar många internationella besökare. Foto: Staffan Widstrand

Förra året gjorde Sveaskog en rekordvinst. Därför delade skogsjätten ut över en miljard kronor till ägaren – svenska staten. Även turismen slog rekord med ökad omsättning, fler sysselsatta och lysande exportframgångar. Här kunde staten inkassera nästan 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare. Träden är basen för skogsindustrin, men de blir också allt viktigare för en växande besöksnäring. Vill vi optimera intäkterna från skogen, då måste vi syna relationen mellan två av våra största gröna näringar.

Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden.

Det går bra för både skogsbruk och turism. Det betyder att intresset för skogen ökar. Dessutom förväntas skogen leverera råvaran till morgondagens biobränslen, plastprodukter, textilier och mycket mer. Men bakom rekordresultaten skymtar risken för en fördjupad konflikt om hur våra skogar ska brukas och förvaltas. Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden. Det gäller på kort sikt, men ännu mer för kommande generationer.

Turism och skogsprodukter är nu lika viktiga för svensk export. Foto: Staffan Widstrand

Turismen gör succé, åtminstone med svenska mått mätt. Sedan 2000 har omsättningen mer än fördubblats och uppgick förra året till drygt 336 miljarder kronor. Besöksnäringen är den nya jobbmotorn som sysselsätter mer än 172 000 människor. De senast tio åren har mer än 2 300 nya jobb skapats varje år. Inte minst tack vare vår förmåga att locka fler internationella besökare. Deras konsumtion här i Sverige har mer än trefaldigats sedan millenniumskiftet. Förra året noterades exportintäkter på 144 miljarder kronor, vilket enligt Tillväxtverket är lika mycket som exporten av skogsvaror i form av trävaror, papper och pappersmassa. Till skillnad från den traditionella skogsexporten, bidrar utländska turister därtill med värdefulla momsintäkter. Närmare bestämt närmare 20 miljarder kronor. En allt viktigare intäkt till statskassan, som nästan har fyrfaldigats sedan 2000.

Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Sveaskog är landets största skogsägare med ett innehav på 14 procent av landets skogsmarker. Tillsammans med sjöar, myrar och fjäll förvaltar bolaget nästan en tiondel av hela Sveriges yta. Hur Sveaskog sköter våra skogar spelar roll för det som brukar kallas Sverigebilden. Det vill säga bilden av Sverige som ett attraktivt besöksmål, ett land värt att investera i och som en pålitlig partner i internationella sammanhang. Orörd natur, välfärd, fred och hållbarhet är några av fundamenten i Sverigebilden. Kvaliteter som sätter oss på en internationell karta och lockar besökare till norra Europa. Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Det är svårt att få ihop siffrorna kring tillväxt och uttag i Sveaskogs skogar. Foto: Per Jiborn

För snart tio år sedan ändrade riksdagen Sveaskogs ägardirektiv. Sedan 2010 betonas skogsbruket som affärsmässig kärnverksamhet och kravet på marknadsmässig avkastning. En förändring, som tillsammans med en ny koncernchef i början av 2011, satt spår i både årsredovisningar och skogar. Konflikterna kring företagets avverkningar har tilltagit. Det är inte märkligt, eftersom virkesuttaget per hektar har ökat med över 20 procent efter 2010. De senaste fem åren har uttaget överträffat det tidigare toppåret 2005. Det var då stormen Gudrun härjade i södra Sverige. Därför har Sveaskog med råge uppnått statens mål på avkastning fyra gånger de senaste fem åren. Om detta skrev Lantbrukets affärstidning ATL tidigare i maj under rubrikerna Hårt hugget i statens skogar och Allt mindre slutavverkningsskog.

När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter.

Att leverera en rimlig avkastning är varje affärsdrivande företags uppgift. Men det ska inte äventyra den framtida virkesförsörjningen. Hur det står till med det, är inte helt lätt att begripa. Som lekman får jag inte ihop siffrorna. I sina senaste årsredovisningar uppger Sveaskog att virkesuttaget är 70 procent av nettotillväxten. Om 30 procent av tillväxten lämnas kvar i skogen, borde bolagets virkesförråd öka. Men det gör det inte. När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter. Det är nästan en femtedel av Sveaskogs virkesförråd, värt mer än sex miljarder kronor. Så mycket skog kan inte försvinna. Men bolagets högste skogschef, Fredrik Klang, kan inte svara när ATL frågar. Istället avfärdas saken med att företaget inte har som mål att öka virkesförrådet. Fredrik Klang konstaterar också att Sveaskog avverkar allt de kan. I så fall är det troligt att tillväxten inte är så hög som företaget påstår. Något som i sin tur väcker nya frågor om innehållet i företagets årsredovisningar och informationsmaterial.
Finns det fler poster och påståenden som är uppblåsta?

I vilken sorts skogar vill vi ströva, fika, leka, plocka bär och svamp och jaga? Foto: Per Jiborn

För Sveaskog och skogsindustrin hägrar framtidens bioekonomi. De senaste åren har industrin gjort miljardinvesteringar i nya och större massa- och pappersbruk. Dessutom ska skogen leverera råvaran till många nya produkter. Då ökar efterfrågan på mer skogsråvara, vilket fått Sveaskog att tidigare föreslå sänkt avverkningsåldern i norra Sveriges skogar. En uppfattning som bolagets skogschef upprepar i intervjun i ATL.

Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden.

Förra hösten presenterade Skogsstyrelsen en rapport om hur produktionen i skogarna kan öka. Vid sidan av kortare omloppstider diskuteras även insatser som gödsling, dikning, främmande trädslag och färre gallringar. Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden. Den biologiska mångfalden kan bli den stora förloraren, men även bilden av Sverige som ett land med vacker och orörd natur lär få sig en törn.

Biologisk mångfald måste också beaktas i statens övergripande budgetkalkyl. Foto: Staffan Widstrand

Finansdepartementet inser säkert att 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare är mer än Sveaskogs utdelning på drygt en miljard. Men vår attraktionskraft består av mer än bara skog. Det handlar om unika skärgårdar, mjuka fjäll, säkra storstäder, populär musik och mycket mer. Men naturen är tveklöst en av landets främsta reseanledningar. Det har flera enkäter och kartläggningar slagit fast. Därför hävdar Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) sedan en tid tillbaka att var fjärde internationella besökare väljer Sverige främst på grund av vacker och vild natur. Det innebär att nästan fem miljarder i momsintäkter kan kopplas till den naturbaserade besöksnäringen.

Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört.

Statens uppgift måste vara att optimera nyttan från svensk natur. Både i rena pengar från olika näringar, liksom i mjuka värden som inte låter sig fångas i en vanlig balans- och resultaträkning. Jag syftar på biologisk mångfald, levande landsbygd, rekreation, folkhälsa och annat. Ur ett sådant perspektiv kan det bli kontraproduktivt att bara fokusera på ett statligt skogsbolags nettoomsättning, operativa rörelseresultat och direktavkastning. Särskilt om det i den andra vågskålen ligger större belopp, som kan växa ännu mer, och som är starkt kopplade till skogens upplevelsevärden.

Ser vi inte skogens övriga värden på grund av alla träd? Foto: Staffan Widstrand

Sverige står inför tuffa utmaningar. I skogen handlar det inte om antingen skogsbruk eller bara naturturism. På många platser skapas störst nytta ekonomiskt, socialt och miljömässigt genom ett mångbruk i skogen. Den naturbaserade turismen är ännu bara i sin linda. Potentialen är avsevärt större och naturturismen hämmas av korta säsonger, lågt förädlingsvärde och otillräcklig professionalism. Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört. En viktig slutsats i den nationella strategin för svensk naturturism som presenterades förra året i Almedalen.

Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder.

Dessutom behövs modeller och goda exempel kring hur naturturism kombineras med skogbruk av olika slag. Det är ett utvecklingsarbete som med fördel genomförs runt om i Sverige. Gärna i större sammanhängande områden där naturbaserade turismföretag kan bilda kluster i skogar med en tydlig och stabil förvaltning. Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder. Redan avsatta områden med löftet att ekologi ska gå före ekonomi. Här skulle skogs- och besöksnäring tillsammans kunna utveckla framtidens mångbruk. För staten borde fem miljarder kronor i årliga momsintäkter, som de närmaste åren kan växa till sex, sju eller åtta, vara ett tillräckligt starkt incitament för att agera.
Själv återkommer jag med fler tankar kring Sveaskogs ekoparker.

Läs mer om Sveaskogs ekoparker:
Vår skog kan skapa nya och större värden