Bryr sig riksdagen inte om Högsby?

Är det okunnighet, brist på visioner, politiskt rävspel eller något annat som hindrar riksdagen från att hantera förvaltningen av Sveaskogs ekoparker? Bild: Melker Dahlstrand / Sveriges riksdag

Mer natur- och ekoturism i Sveaskogs ekoparker kan skapa regionala mervärden och nya jobb i utsatta glesbygdskommuner. Trots detta väljer vi att utan närmare motivering avslå riksdagsmotionen och lägga den till handlingarna. Ungefär så kan näringsutskottets behandling av motionen om naturturism i Sveaskogs ekoparker summeras. Och alla är överens – ingen reserverar sig. Politik är komplicerat och handlar ofta om svåra frågor där olika intressen står mot varandra. Här handlade det om naturturism eller vanligt skogsbruk i 37 ekoparker. Motionen visar att turism kan skapa fördelar för landsbygden – fler jobb, större skattebas och på sikt även öka statens intäkter. På köpet värnas skogens biologiska mångfald. Att utskottet då avfärdar ett förslag med potential att skapa hundratals nya jobb utanför våra städer är inte helt lätt att begripa.

Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar?
Luktar ekoturism för mycket skogsmulle?

Vad är skälet till att en motion om mångfald, arbetstillfällen och landsbygdsutveckling gillas, men ändå avfärdas? Tar riksdagen inte natur- och ekoturismen på allvar? Luktar ekoturism för mycket skogsmulle? Istället för att associeras med export, tusentals småföretag och nya jobb i glesbygd. Fakta är ju att turismens omsättning har fördubblats och exportvärdet mer än trefaldigats under de senaste 20 åren. Idag är de utländska besökarnas konsumtion i Sverige lika stor som den sammanlagda exporten av virke, papper och pappersmassa. Allt enligt Tillväxtverket, som tillsammans med flera andra statliga aktörer slår fast att vår natur är ett av de främsta skälen till att besökaren väljer Sverige.

Helena Lindahl (C) pekade förra året på naturturismens potential, men avslog motionen om jobb och mångfald i våra ekoparker. Bild: Centerpartiet

Flera politiker har även uppmärksammat landsbygdens nya växande näring. Bland annat Helena Lindahl (C), som sitter just i näringsutskottet. Förra året, när momsen för landets naturguider debatterades i ett uppskruvat tonläge, slog hon i ett pressmeddelande fast att ”besöksnäringen är en av landsbygds- och småstadssveriges främsta källor till nya jobb.” Det vet även regeringen. Innan jul berättade numera helstatliga Visit Sweden om en nysatsning på marknadsföring av hållbar naturturism. Tillskottet på fem miljoner kronor under 2020 ingår i regeringens nya export- och investeringsstrategi, som är en del av överenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Ansvarig för strategin är näringsministern Ibrahim Baylan.

Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006.

Är det kopplingen mellan Sverigebilden och värdet av vild och vacker natur, där våra ekoparker borde vara en strategisk pusselbit, som är otydlig? Borde inte vara så, eftersom ett skarpt förslag om Sveaskogs ekoparker fanns med i den statliga utredningen Ett land att besöka och sedan upprepades av en samlad besöksnäring när deras strategi för svensk naturturism presenterades sommaren 2018.

Nu diskuteras mest bidrag till kommunerna. Då 2014 var Stefan Löfvens löfte - jobb i hela Sverige. Bild: Anders Löwdin

För att förklara sambandet mellan turism och attraktiv natur, skrev Tomas Kronståhl och jag en debattartikel om Sveaskogs ekoparker i början av hösten. Kronståhl sitter i riksdagen för Socialdemokraterna och var tidigare kommunalråd här i Västervik. Vårt budskap i Svenska Dagbladet var att ”i stället för skogsbruk kan naturturism vara parkernas gröna näring. Turismen kan ge lika stora eller högre intäkter till staten och skapa betydligt fler jobb på landsbygden.” Debattinlägget utmynnade i en motion från Tomas Kronståhl (S) och hans kollega Anders Åkesson (C), som suttit i riksdagen sedan 2006. Deras, nu avslagna, motion avslutas med förslaget att se över ”förvaltningen av Sveaskogs ekoparker med syftet att öka de ekonomiska mervärdena för Sverige och samtidigt främja den biologiska mångfalden.”

Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Är det så att ett modest förslag utan extravaganta löften fick Näringsutskottet att tappa intresset? Utskottets självbild är kanske att tid och resurser bäst läggs på insatser som skapar tusentals nya arbetstillfällen. Då kan utsikten att i framtiden skapa 50 nya årsarbeten i en enskild glesbygdskommun uppfattas som futtig.

Hornsö kan bli södra Sveriges största vildmarksområde. Nu diskuterar kommunerna att bilda en nationalpark. Bild: Per Jiborn

Så lär dock knappast Högsby i östra Småland se på saken. Kommunen nordväst om Kalmar hyser nämligen en stor del av Hornsö ekopark inom sina gränser. De senaste 50 åren har Högsby tappat nästan 30 procent av sin befolkning och har idag drygt 6 000 invånare. Bristen på jobb är ett tungt skäl till kräftgången. Arbetslösheten är dubbelt så hög som i övriga Sverige. Betydligt fler tvingas försörja sig på bidrag och kommunalskatten är en krona högre. Vidare är både inkomster och nyföretagandet lägre jämfört med snittet för riket. Här skulle 50 nya jobb inom hotell, restaurang och guide- och upplevelseföretag göra skillnad. Problemet är att varken Högsby eller grannkommunen Nybro har något inflytande över hur ekoparken Hornsö, som är södra Sveriges största vildmarksområde, förvaltas. Om det beslutar statliga Sveaskog och i förlängningen bolagets ägare – regering och riksdag.

Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan.

Men om förslaget om naturturism i ekoparkerna är så bra, då kan väl Sveaskog göra det utan att fråga riksdagen om lov. Motionen påstår ju att staten kan få lika stora momsintäkter från internationella besökare, som avkastning och skatt på dagens skogsbruk ger i flera ekoparker. Men den möjligheten stängde riksdagen själv för tio år sedan. Då beslutade Alliansregeringen under Reinfeldts ledning att Sveaskogs kärnverksamhet ska vara skogsbruk. En verksamhet på affärsmässig grund och som genererar marknadsmässig avkastning. Då i juni 2010 röstade dagens två regeringspartier emot att begränsa och snäva av Sveaskogs uppdrag. Idag har Socialdemokraterna och Miljöpartiet en annan uppfattning.

Försäljning av billiga fiskekort är knappast någon kassako för Sveaskog. Bild: Staffan Widstrand

Visserligen förbjuder inte riksdagen Sveaskog att bedriva närliggande verksamhet, som att sälja fiskekort och arrendera ut jakten. Men villkoret är enligt näringsutskottets eget betänkande att ”det bidrar till att öka bolagets avkastning.” Det bakbinder Sveaskog. Dagens affärsmodell kan nämligen förenklat beskrivas som att Sveaskogs ska stå för underhåll och skötsel av leder, rastplatser, vindskydd och annan infrastruktur i ekoparkerna. Intäkterna hamnar däremot hos traktens besöksnäring och sedan via skatter till kommun, region och stat. Ett sådant upplägg skapar inga starka drivkrafter hos Sveaskog att utveckla natur- och ekoturismen i ekoparkerna. Och den paradoxala knuten kan bara riksdag och regering lösa upp.

Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar.

Även hårt arbetade riksdagsledamöter behöver incitament. Väljarstöd brukar motivera politiker att göra det lilla extra. Hur har det då gått med det stödet i Högsby i de senaste riksdagsvalen? Svaret är att det går allt sämre för de fyra partier, som för ett år sedan lovade varandra samverkan i det så kallade januariavtalet. De två minsta partierna – Miljöpartiet och Liberalerna är på väg att utraderas. Sedan 2010 har de tappat över hälften av sina väljare. Fortsätter den trenden tvingas de i nästa val att mäta resultatet i promille. Centern ligger på runt tio procent, men backar tydligt i de tre senaste valen. Värst är det för Socialdemokraterna, som sedan 2010 har förlorat nästan tio procent. 2018 sjönk partiet under 32 procent. Och Högsby är inget extremt undantag. Tvärtom lär kommunen rätt väl spegla vad som har hänt i många landsbygdskommuner.

Miljöpartiet tappar väljare utanför storstäderna trots regeringsmakt och ett program för landsbygden. Bild: Fredrik Hjerling

Efter det senaste valet lade Socialdemokraternas valstrateger pannorna i djupa veck. I sin analys konstaterades att ”subventioner till elcyklar och eventuella miljözoner med förbud mot dieselbilar.., signalerar inte att Socialdemokraterna står på samma sida som landsbygdens arbetarväljare.” Nu delar Socialdemokraterna ännu en gång ministerposter med partiet som älskar elcyklar. Därtill tilltar huvudvärken när det forna stora arbetarpartiet tvingas sänka skatten för de rikaste, och dessutom ska se över arbetsrätt, hyressättning och Arbetsförmedlingens roll utifrån en agenda formulerad av två borgerliga partier.

Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor.

Att då avfärda ett förslag, som förenklat innebär att skogbruk ersätts med en annan näring med större potential för glesbygden, verkar inte genomtänkt. Inte när exempelvis Tivedens nationalpark visar att tio gånger fler jobb kan skapas i utkanten av en glesbygdskommun. Något som förbättrar skattebasen för kommuner med ansträngd ekonomi, och på sikt kan bidra med positiva spiraler med hjälp av inflyttning och ökat nyföretagande. Kostnaden för ägaren (staten) är liten, med möjlighet att öka de egna intäkterna när ekoparkerna lockar allt fler besökare från andra länder. Förslaget hjälper dessutom Sverige att uppfylla sina internationella löften när det gäller biologisk mångfald. Fast det är klart, baksidan är att statliga Sveaskog mister ett par procent av sitt virkesförråd. Det är väl där förslaget skaver.

Politikens uppgift är att skapa en vision och fungerande affärsmodell för jobb och biologisk mångfald i våra ekoparker. Bild: Per Jiborn

Styrkan i motionen från Kronståhl och Åkesson är enligt min mening följande. Två ledamöter i riksdagen har över partigränsen börjat snickra på en gemensam framtidsvision för delar av landsbygden. Där sätts ekoparkernas potential i centrum och kopplas ihop med partiernas hjärtefrågor. Socialdemokraternas mantra om arbetstillfällen och välfärd kan kroka arm med Centerns vurm för landsbygd och småföretag. Och Miljöpartiet, som borde tänka på hur de ska överleva utanför storstäderna, får en chans att utveckla en politik för hur bevarandet av biologisk mångfald kan bli en resurs för glesbygden.

Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

För ett år sedan, när januariavtalet presenterades, hoppades jag att dessa fyra partier skulle kunna mejsla fram gemensamma berättelser och framtidsvisioner. Mitt hopp finns kvar, men är nu tilltufsat och naggat i kanten av näringsutskottets märkliga hantering.

Efterord.
Näringsutskottets betänkande om statliga företag förvandlades i förra veckan till en riksdagsdebatt om Ringhals och kärnkraften. Trots detta nämnde två ledamöter Sveaskog i sina inlägg, men ingen talade om nya jobb i statliga skogar. Igår beslutade riksdagen att avslå motionen om att utveckla naturturismen i Sveaskogs ekoparker från Kronståhl och Åkesson.

Dröm om odinsvalans återkomst

Kan den svarta storken bli en symbolart för djupa orörda skogar? Bild: Staffan Widstrand

Det kallas redan supernaturåret. 2020 är året som många av oss hoppas ska bli avgörande för att hejda förlusten av biologisk mångfald. Mitt nyårslöfte blev därför att aktivt verka för den svarta storkens återkomst. Gärna tillsammans med andra. Ett löfte som i själva verket handlar om att återskapa stora, sammanhängande och orörda skogar i södra Sverige. Något som det råder akut brist på.

Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin.

Söder om Dalälven har vi fyra lite större nationalparker som värnar skogens mångfald. Tillsammans täcker Tiveden, Tresticklan, Tyresta och Söderåsen en yta på drygt 8 500 hektar. Ett värdefullt bidrag, men faktiskt inte särskilt mycket. Sarek är nästan hundra gånger större än Tiveden. Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin. En nationalpark med vidsträckta tallskogar, naturliga bokskogar och våtmarker, och som lockar många besökare med tranor, havsörn, rördrom och just svart stork.

Med undantag för Färnebofjärden, Kosterhavet och Store Mosse syns Sydsveriges övriga nationalparker inte mer än som flugskitar. Bild: Skyddad Natur / Naturvårdsverket

Den svarta storken är sällsynt och gåtfull. Dess nordiska namn, odinsvalan, skvallrar om att den spelade en roll redan på vikingatiden. Fram till mitten av 1800-talet häckande den sparsamt, men regelbundet i södra och mellersta Sverige. Därefter, när industrialiseringen tog fart, föll de stora tallarna och ekarna som var storkens boträd i Sydsveriges sista djupa skogar. I jakten på lättillgänglig råvara dikades dessutom många blöta skogar ut. Då försvann stora delar av den svarta storkens jaktmarker med småfisk, grodor och andra smådjur. Fram till andra världskriget häckade den svarta storken sporadiskt upp till södra Norrland, men de senaste 80 åren har bara en handfull lyckade häckningar noterats. Bland annat i Närke och möjligen även i Skåne, Västergötland och på Öland. I ArtDatabankens rödlistor klassas den svarta storken som utdöd i Sverige.

På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven.

Odinsvalans krav på djupa orörda skogar gör den till en passande symbol för nödvändigheten att återskapa stora sammanhängande skogar här i södra Sverige. På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven. Givetvis en tuff uppgift och på kort sikt är det sannolikt inte den svarta storken som blir den stora vinnaren. Däremot kan, i skydd av dess symboliska vingar, framtiden tryggas för andra ovanliga fåglar och inte minst mängder av hotade insekter och sällsynta mossor, lavar och svampar. Det är gott nog.

Den svarta storken behöver djupa gamla skogar och våtmarker för att häcka. Bild: Staffan Widstrand

Om vi ska bevara skogens biologiska mångfald, måste vi sprida en begriplig berättelse som fängslar en bred publik. Tidigare bevarandeprojekt kring havsörn och pilgrimsfalk visar att större karismatiska djur fungerar bättre än okända småkryp. Därför borde odinsvalan vara en lämplig kandidat att axla ett sådant uppdrag.

Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet.

Men enbart intressanta historier räcker inte. Vi måste också rusta oss med goda sakargument. En pusselbit är att visa att andelen skyddad natur i södra Sverige är helt otillräcklig för skogens mångfald. Hösten 2010 lovade Sverige omvärlden att uppfylla de så kallade Aichimålen antagna i japanska Nagoya. Det innebär bland annat att vi ska skydda minst 17 procent av våra land- och sötvattensområden till år 2020. Här i södra Sverige är vi i bästa fall halvvägs. Det krävs även krafttag om Sverige ska lyckas uppfylla riksdagens miljömål eller de etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som regeringen Reinfeldt beslutade om 2014.

Tivedens nationalpark är ett bra exempel på natur- och ekoturismens potential. Bild: Elisabet Karlsson / Länsstyrelsen

Den andra nyckeln handlar om att visa att skyddad natur är en värdefull resurs för natur- och ekoturism. En grön näring som på många platser utanför våra tätorter kan skapa fler jobb och större intäkter än skogsbruket. Det är en gåtfull svart stork ett bra exempel på. Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet. Något som redan sker på andra platser i Europa. Det svenska företaget Wild Nature fotoresor anordnar regelbundet resor till Ungern, där bland annat svart stork står på programmet. Möjligheten att skydda värdefull natur genom hållbar natur- och ekoturism är en underskattad och fortfarande alltför okänd lösning här i Sverige. Idén med denna blogg är att synliggöra den kraften.

En ny nationalpark skulle här i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag.

Stora orörda skogsområden på flera tusen hektar finns inte längre i södra Sverige. Därför tror jag att vi måste jobba utifrån två strategier. En väg bör vara att knyta ihop redan skyddade områden med hjälp av biologiska korridorer, som samtidigt fungerar som leder för vandrare och andra. Det andra arbetssättet bör ta sin utgångspunkt i större områden med få markägare. Under året som gick besökte jag och skrev om flera möjliga kandidater. Det skånska storkhägnet i utkanten av Fulltofta strövområde som förvaltas av stiftelsen Skånska Landskap. Eller Åkulla bokskogar i Halland, där ett tiotal naturturismföretag erbjuder aktiviteter, mat och boende runt ett dussin naturreservat. En tredje möjlighet är Norra Kvills nationalpark, som gränsar till flera nyckelbiotoper på statliga Sveaskogs marker. Men på kort sikt lär Sveaskogs ekoparker vara den enklaste och snabbaste lösningen. Här finns sammanhängande skogar med höga naturvärden eller åtminstone goda förutsättningar för att återskapa djupa skogar. Dessutom är arbetet delvis redan inlett i det dussin ekoparker som Sveaskog förvaltar söder om Dalälven.

När berörda kommuner diskuterar Hornsö som en framtida nationalpark väger naturturismens intäkter tungt. Bild: Nils Elgqvist

Fram till 1933 häckade den svarta storken i närheten av det som idag är Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är sannolikt en av de bästa lokalerna för oss som drömmer om odinsvalans återkomst. Tillsammans med närliggande naturreservat omfattar området idag drygt 10 000 hektar där det mesta är produktiv skogsmark. En ny nationalpark här skulle i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag. Än bättre är att de tre berörda kommunerna Nybro, Högsby och Mönsterås har inlett en dialog om en möjlig nationalparks potential och utmaningar. Här väger naturturismen tungt för de lokala politiska beslutsfattarna. För många naturvänner är det skogarnas unika mångfald av vedlevande skalbaggar och andra insekter som är huvudargumentet. Oavsett vilket perspektiv vi väljer, skymtar här en plattform för att hejda förlusten av biologisk mångfald och göra verklighet av drömmen att locka tillbaka den svarta storken till Sverige.

Praktbaggens skog är värd ett bättre öde

Hornsö ekopark invigdes 2004 av landshövdingen i Kalmar län. Foto: Per Jiborn

Den såg sällsynt ut och försvann snabbt ner i det knäckta trädet. Täckvingarna med åtta gula fläckar glänste svartblå i solen. Jag är ingen skalbaggsexpert, men kunde bestämma arten. En åttafläcklig praktbagge, tidigare rödlistad, som har ett av sina viktigaste bestånd i Hornsö ekopark.

Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Tillsammans med ett par naturreservat täcker Hornsö ekopark i östra Småland drygt 10 000 hektar. Sveaskogs största ekopark i södra Sverige är även en av västra Europas värdefullaste skogar. Förmodligen den främsta i Norden när det gäller biologisk mångfald. Skogarna är präglade av magra och steniga marker, långvarigt skogsbete, en omfattande framställning av träkol för 200 år sedan och regelbundna bränder långt in på 1900-talet. Tillsammans med östra Smålands torra varma klimat och Alsteråns krumbukter genom landskapet formades här variationsrika och glesa skogar av främst tall med stort inslag av löv. Ett eldorado för insekter, särskilt skalbaggar vars larver lever i både levande och döda träd. En äkta skatt av praktbaggar, knäppare, blombockar, långhorningar och mycket mer. Totalt närmare 700 skalbaggar knutna till träd och död ved, varav mer än 200 finns på rödlistan över hotade och missgynnade arter. Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Allgunnen är områdets största sjö med storlom och fiskgjuse. Foto: Alice Jiborn

Boven i dramat är ett industriellt skogsbruk där den tidigare mångfaldsmosaiken har ersatts med täta, mörka och enfaldiga plantager av gran och tall med brist på död ved. Därför tändes hoppet hos insektälskare, naturvänner, omgivande kommuner och naturvårdande myndigheter när Hornsö ekopark invigdes för snart 15 år sedan. Enligt ekoparksplanen ska naturvården vara huvudmålet, och i parken ”styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet sätts i fokus.”

När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade.

Det låter bra. Efter en första genomläsning av ekoparksplanen verkar det än bättre. Planen innehåller en rad ekologiska målbilder, som att nästan hälften av produktionsskogarna ska återställas till naturskogar. Det innebär att andelen naturskogar utanför befintliga reservat ska höjas från fem till 40 procent. Vidare ska naturliga lövskogar återskapas, gamla ekar gallras fram, mängden död ved ökas, omfattande naturvårdsbränningar genomföras och tidigare våtmarker restaureras. En del av detta är gjort. Några avsiktliga bränder har det blivit, och nyligen berättade Sveaskog att naturvårdande insatser har genomförts på 1 200 hektar i Hornsö ekopark. Åtgärder som i vissa fall har fått sällsynta skalbaggar, som raggbocken, att bli fler.

En brand gynnar insekter, hackspettar och många lövträd. Foto: Per Jiborn

Jag besökte nyligen Hornsö ekopark för att lära känna området med hjälp av traktens alla skogsbilvägar. Med undantag av ett par tidigare brandfält, där vi hittade praktbaggen, var det svårt att upptäcka de gjorda insatserna. En rättvis bild lär dock kräva mer än ett enda besök. Därför har jag samtalat med personer med god och lång insyn i ekoparken. Då framträder delvis en annan bild än den som förmedlas på Sveaskogs webbplats. Att frihugga äldre lövträd och glesa ut befintliga skogar gynnar mångfalden och återskapar ett tidigare landskap. Men samtidigt är det åtgärder som ger Sveaskog intäkter. En faktor som verkar väga tungt. När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade. Tidigare anställda vittnar bland annat om minskade anslag till naturvård och att personer med viktig kompetens har slutat.

Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent.

Trots vackra målbilder verkar ekonomin faktiskt spela roll, inte minst sedan riksdagen ändrade bolagets uppdrag 2010. Utifrån det som går att läsa på Sveaskogs webbsida är det svårt att se hur arbetet framskrider. Bland annat för att en tidsplan saknas. Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent. Därför blev det bråk mellan Sveaskog och naturvänner, forskare och berörda kommuner när bolaget för snart två år sedan ville avverka mer än hundra hektar äldre tallskog.

Sveaskog vill avverka äldre tallskog samtidigt som andelen tallnaturskog ska öka dramatiskt. Foto: Per Jiborn

Därför behöver andra lösningar övervägas. Ett förslag är att göra natur- och ekoturism till den prioriterade näringen. Som ägare kan staten besluta att omvandla våra 37 ekoparker till gröna kärn- och utvecklingsområden för landets naturturism. I Hornsö ekopark kan turismen skapa avsevärt större ekonomiska värden, samtidigt som samspelet med områdets biologiska mångfald och friluftsliv underlättas. Dessutom är det ett upplägg som ger större intäkter lokalt, bidrar till kommunernas skattebas och skapar fem gånger fler jobb i trakten jämfört med vanligt skogsbruk.

Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk.

Utifrån en första kalkyl går det att dra följande slutsatser. Dagens modell innebär kostnader för både Sveaskog och staten. Sedan invigningen 2004 har Sveaskog gått miste om nästan 70 miljoner kronor i försäljning och staten runt 14 miljoner i minskad avkastning och skatt. Att göra naturturismen till huvudnäring minskar Sveaskogs intäkter med ytterligare sex miljoner årligen, men målet är att ersätta den förlusten med lokala turismintäkter på drygt 20 miljoner kronor per år. Då ökar statens momsintäkter från utländska besökare, vilket innebär att staten inte drabbas. Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk. Det gör traktens kommuner och besöksnäring till vinnare. Jämför vi sedan med Tivedens nationalpark och Ombergs ekopark visar det sig att siffrorna är i underkant och rimligen går att trefaldiga på längre sikt.

Ekoparkens infrastruktur för besökaren består av en handfull informationstavlor. Foto: Per Jiborn

En viktig faktor är att Hornsö ekopark ligger väl till. Granne med Glasriket och nära välkända resmål som Kalmar, Öland, Astrid Lindgrens Värld och Västervik. Vidare är det inte långt till länder som Danmark, Tyskland och Nederländerna. Hornsö ekopark är dessutom fyra gånger större än Tiveden, som idag omges av närmare tio naturturismföretag på cykelavstånd. Den stora skillnaden är att i Tiveden spirar besöksnäringen tack vare pigga turismentreprenörer. Hornsö påminner däremot om en sovande Törnrosa som väntar på sin förlösande kyss.

Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna.

Sommarens genomgång av Sveaskogs arbete med naturturismen och mitt eget besök för ett par veckor sedan stärker den bilden. Efter en hel del möda, tid och flera telefonsamtal lyckas jag lokalisera två boenden i närområdet. Av en slump hittar jag en restaurang med utsikt över ekoparken. Där ska det vara möjligt att hyra kanot, medan utbudet av hyrcyklar inte verkar vara fler än två. Några aktivitetsföretag står inte att finna och guiden som borde visa upp traktens alla skalbaggar lyser med sin frånvaro. Sveaskogs webbplats saknar länkar och information om traktens boende, restauranger och fikaställen. På kommunernas webbsidor är det något bättre, men ingen jobbar med ekoparken som ett attraktivt besöksmål värt ett eget varumärkesarbete.

Visenter skulle kunna ersätta äldre tiders skogsbeten. Foto: Per Jiborn

Hornsös skalbaggar och andra sällsyntheter behöver varierade omgivningar. Glesa skogar med gott om storväxta träd i olika stadier ger mig bilder av ett spännande och inbjudande landskap. Jag är inte den förste att bli förförd av traktens potential. Läs gärna Mats Ottosson fina skildring om Hornsö och andra skogar i reportaget Lyssna på nornan. Hornsö borde vara perfekt att upptäcka på cykel eller ströva runt i längs ett nätverk av vindlande stigar. Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna. Men om detta ska bli verklighet krävs driftiga företagare. Och innan någon på allvar vill satsa och investera tid och pengar, krävs tydliga besked om hur skogarna ska skötas och förvaltas.

Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare.

Möjligheterna är oändliga och bara fantasin sätter gränser. Jag väntar därför otåligt på att politiska beslutsfattare i riksdag, region och kommun åtminstone räcker upp handen och säger att detta borde vi titta närmare på. Ett seriöst samtal om hur Hornsö ekopark kan tjäna landsbygd och biologisk mångfald bättre, om vi låter skogsbruket ta ett steg tillbaka. En dialog verkar nu vara på gång mellan traktens kommuner.

Jätteträd är inte bara en resurs för mångfald, utan även för en växande naturturism. Foto: Per Jiborn

Det är dags att väcka Törnrosa och se traktens gamla träd och död ved som en tillgång. Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare. Något som skapar lokala turismintäkter och nya jobb på landsbygden, samtidigt som nära och långväga besökare berikas med fina naturupplevelser.

Varför blev ekoparkerna ett svart hål?

H.M. Konung Carl XVI Gustaf har invigt flera av Sveaskogs ekoparker. Foto: Sveaskog / Patrick Degerman

Stämningen var inte på topp den där höstdagen för snart två år sedan. Vi satt på Sveaskogs huvudkontor i centrala Stockholm, och tydligen hade jag jobbat ihop till en uppsträckning. Plötsligt möttes jag av några bistra blickar från det statliga skogsbolagets företrädare.
– En sak ska du ha klart för dig. Våra ekoparker är ett svart hål som kostar pengar.

Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren.

Påståendet förmedlades med eftertryck, men är en rimlig slutsats för ett affärsdrivande företag vars kärnverksamhet är skogsbruk. I Sveaskogs resultaträkning syns nämligen ekoparkerna mest som utgifter för underhåll av vindskydd, rastplatser och vandringleder. Eventuella intäkter hamnar däremot hos omgivande turismföretag, som erbjuder boende, måltider och aktiviteter. Ur det perspektivet är det inte ologiskt att en fantastisk resurs likställs med ett svart hål. Däremot är det en attityd som ställer till det när Sveaskog, som förvaltar ekoparkerna, även vill främja naturturismen.

Tranuberget, nära gränsen till Norge, är en av fyra ekoparker i Dalarna. Foto: Sveaskog

Sveaskogs första ekopark blev Omberg, som invigdes 2003. Idag finns det 37 ekoparker. Tillsammans utgör de fem procent av Sveaskogs produktiva skogsmarksareal, vilket är nästan 175 000 hektar. Räknas dessutom myrar, sjöar, magra hällmarker, hagar och andra inte skogsbevuxna ytor in, blir det över 244 000 hektar. Det motsvarar fem nationalparker av Muddus storlek. Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren. Det var med andra ord ett historiskt beslut, som Sveaskogs styrelse fattade 2002. Ekoparkernas potential och värde för biologisk mångfald, friluftsliv, rekreation och inte minst naturturism är svår att överskatta.

Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng.

Då för 17 år sedan fick Sveaskogs beslut att bilda ekoparker ett varmt mottagande av flera miljö- och naturskyddsorganisationer. Världsnaturfonden WWF premierade Sveaskog med utmärkelsen ”Gift to the Earth” för ett banbrytande naturvårdsarbete. Med åren har dock glansen falnat, kritiken tilltagit och invändningarna blivit allt fler. Nyligen skrev Sveaskogs tidigare ordförande Bo Dockered i ett debattinlägg att ekoparkerna var tänkta ”att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng. Det är djupt tragiskt, eftersom ekoparkerna inte bara är värdefulla pusselbitar för att värna skogens biologiska mångfald. Rätt förvaltade kan de dessutom bli viktiga tillväxtmotorer för en spirande svensk natur- och ekoturism. Men en genomgång av Sveaskogs webbplats visar att där är vi inte idag.

Svamp och bär är viktiga resurser för rekreation och lokalt friluftsliv i många av landets ekoparker. Foto: Staffan Widstrand

I början av juli granskade jag Sveaskogs arbete med naturturism i och runt ekoparkerna utifrån tillgängligt material på deras webbplats. Ekoparksplaner, besöksfoldrar och webbsidor betygssattes utifrån i vilken grad underlagen främjar traktens turism. Att nämna traktens turismföretag gav poäng. Om besöksnäringen nämndes som möjlighet för bygden fick ekoparken en trea i betyg och godkänt. Fanns det därutöver formuleringar om hur ekoparkens naturturism kan utvecklas blev det en fyra och väl godkänt. För högsta betyg – mycket väl godkänt – krävdes en plan för hur turismen ska blomstra i och runt den aktuella ekoparken. Naturturism definierades i granskningen som förflyttad konsumtion där ekoparken är ett viktigt skäl till besöket. Tanken är ju att besöken ska bidra till arbetstillfällen och lokal ekonomisk utveckling. Därför räknas inte dagsvandringar eller nätter i vindskydd, som inte ger något ekonomiskt avtryck i området, som naturturism.

Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Utifrån Sveaskogs omfattande satsning på ekoparker är resultatet nedslående. Av totalt 37 ekoparker fick bara var femte godkänt. I övriga var insatserna otillräckliga och i 16 ekoparker (43 %) lyste varje ansats att främja traktens turism helt med sin frånvaro. Ingen av Sveaskogs ekoparker fick högsta betyg, och endast en park fick omdömet väl godkänt. Granskningen tyder på att bäst erfarenheter finns i och runt Ombergs ekopark, med flera boenden, aktivitetsföretag och guidade upplevelser.

Ekoparkernas fiske är en resurs som kan förädlas till gagn för många glesbygdskommuner. Foto: Staffan Widstrand

En intressant intention finns i Piteälvens ekopark där Sveaskog vill sälja mark för att ett fisketurismföretag ska etablera sig. Men erbjudandet låg väl gömt i en ekoparksplan, och på webbsidorna som presenterar ekoparkerna fanns ingen information om affärsmöjligheter för intresserade turismföretagare. Sveaskogs företrädare brukar nämligen hävda att orsaken till att naturturismen inte blomstrar, är att duktiga entreprenörer saknas. Det ligger en hel del i det påståendet, men samtidigt gör inte Sveaskog särskilt mycket för att stimulera ett intresse. Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål.

Att göra det lätt för besökarna att hitta fram till boende, måltider och aktiviteter är en annan utmaning. På webbsidorna hittades 49 länkar till partners och tjänster som fiskekort. Men bara två av dessa gick till något sorts boende, vilket många gånger är den mest lönsamma delen inom naturbaserad turism. Sju länkar visade vägen till lokala måltider. Resterande 40 länktips gick till aktiviteter, fiskekort och andra tjänster. Hälften av dessa utgjordes dock av Sveaskogs eget fiskekort och ideella föreningar. Återstod länkar till 20 guide-, jakt- och aktivitetsföretag. Med andra ord, inte ens hälften av parkerna länkade till ett turismföretag, och i snitt erbjöd varje ekopark mindre än en länk till traktens besöksnäring. Det är långt ifrån den ambition, som Sveaskog fram till 2010 formulerade i sina årsredovisningar. Ekoparkerna ska skapa ”möjligheter för turismföretagare att bedriva verksamhet som i sin tur skapar nya arbetstillfällen.”

Ekopark Luottåive söder om Jokkmokk är mer än 10 000 hektar stor. Foto: Sveaskog / Lars-Göran Ek

Ett annat dilemma är att naturturism lätt blandas ihop med friluftsliv på egen hand. Det är begripligt, eftersom den traditionen är stark här i Sverige och flera ekoparker är sprungna ur tidigare friluftsområden. Men vindskydd, rastplatser och gratis rast- och övernattningsstugor skapar inga turismintäkter. Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål. I Sveaskogs fem årsredovisningar för åren 2008 till 2012 framgår att storleken på investeringarna i friluftsområden och ekoparker uppgick till drygt fyra miljoner kronor årligen. Beloppen ändrades dock över tid och sjönk från 5,6 miljoner kronor 2008 till 2,5 miljoner 2012. Sedan slutade Sveaskog att redovisa sina investeringar. Måhända en konsekvens av ett ökat fokus på skogsbruk som kärnverksamhet, men kanske också för att en fortsatt transparens skulle visa att ekoparkernas infrastruktur hade blivit satta på undantag. Även det, i så fall, en rimlig följd av riksdagens beslut 2010 att ändra Sveaskogs ägardirektiv och sätta avkastningen främst.

De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

Visserligen blomstrade inte natur- och ekoturismen i Sveaskogs ekoparker innan 2010. Men riksdagens ändrade uppdrag för snart tio år sedan, har för ekoparkernas del resulterat i en olycklig halvmesyr. Kritiken tilltar från miljöorganisationer, kommuner och tidigare anställda när Sveaskogs ledning gör det som riksdagen har beslutat – fokuserar på en marknadsmässig avkastning. Därmed har dörren sakta stängts för en historisk satsning på biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism. I sitt debattinlägg föreslår Bo Dockered en annan modell eller en helt ny förvaltningsorganisation. En statlig utredning, landets samlade besöksnäring och tidigare anställda på Sveaskog framför liknande förslag. Själv menar jag att det är hög tid att utreda hur ekoparkernas förvaltning kan renodlas för att skapa störst nytta för Sverige. Ett omtag krävs om vi vill förverkliga huvudsyftet med ekoparkerna – att främja skogens mångfald och samtidigt satsa seriöst på natur- och ekoturism. Naturturism som viktigaste gröna näring skulle även gynna rekreation och lokalt friluftsliv. De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

I många ekoparker finns det möjlighet att etablera spännande naturnära boende. Dalagård i södra Dalarna kan inspirera. Foto: Staffan Widstrand

Utifrån ett förändrat uppdrag måste sedan en rad förändringar göras i förvaltningen. Grunden måste vara en genomarbetad utvecklingsplan för naturturism i varje ekopark. Där ska målet vara att locka privata naturturismföretagare att etablera sig och investera i våra ekoparker. Vidare behöver varje ekoparks förutsättningar kartläggas, och parkerna ges olika inriktningar. Viltskådning och jaktturism sker exempelvis bäst i skilda ekoparker. Satsningar på spännande boende måste uppmuntras. Till en början kan det handla om tälthotell, men på sikt kan erfarenheter från engelska Forest Holidays inspirera.

Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera.

Ekoparkerna kräver även lösningar som bygger på samverkan med angränsande kommuner. Flera glesbygdskommuner skulle vinna på en rejäl naturturismsatsning i ekoparkerna. Då är det rimligt att kommunerna som skördar frukterna, även bidrar till nödvändig infrastruktur som skyltning, vandringsleder och sophantering. Vidare måste marknadsföringen av ekoparkerna vässas. Det ska vara lätt att hitta fram till parkernas utbud av boende, måltider och aktiviteter. Så är fallet inte idag. Att dagens webbplats bara finns på svenska och att endast fyra ekoparker har foldrar översatta till engelska och i några fall till tyska visar vilken outnyttjad potential som ligger och slumrar.

Naturfoto växer snabbt runt om i världen. Ekoparkerna är en enorm möjlighet för Sverige att konkurrera på internationella marknader. Foto: Staffan Widstrand

Merparten, sannolikt alla, av riksdagens partier står bakom tanken att hela Sverige ska leva och utvecklas. Idag är Sveaskogs ekoparker en resurs som inte används fullt ut. Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera. Att optimera parkernas ekonomiska värden och nyttor, utan att göra avkall på att värna deras biologiska mångfald, borde vara möjligt att göra i närtid.

Medan våra politiker tar tag i utmaningen, passar jag på att göra ett studiebesök i Hornsö ekopark. Ett drygt 8 000 hektar stort skogsområde i östra Småland med en enorm potential och inte långt ifrån välkända destinationer som Glasriket, Astrid Lindgrens Värld och Öland.