Det kallas redan supernaturåret. 2020 är året som många av oss hoppas ska bli avgörande för att hejda förlusten av biologisk mångfald. Mitt nyårslöfte blev därför att aktivt verka för den svarta storkens återkomst. Gärna tillsammans med andra. Ett löfte som i själva verket handlar om att återskapa stora, sammanhängande och orörda skogar i södra Sverige. Något som det råder akut brist på.
Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin.
Söder om Dalälven har vi fyra lite större nationalparker som värnar skogens mångfald. Tillsammans täcker Tiveden, Tresticklan, Tyresta och Söderåsen en yta på drygt 8 500 hektar. Ett värdefullt bidrag, men faktiskt inte särskilt mycket. Sarek är nästan hundra gånger större än Tiveden. Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin. En nationalpark med vidsträckta tallskogar, naturliga bokskogar och våtmarker, och som lockar många besökare med tranor, havsörn, rördrom och just svart stork.
Den svarta storken är sällsynt och gåtfull. Dess nordiska namn, odinsvalan, skvallrar om att den spelade en roll redan på vikingatiden. Fram till mitten av 1800-talet häckande den sparsamt, men regelbundet i södra och mellersta Sverige. Därefter, när industrialiseringen tog fart, föll de stora tallarna och ekarna som var storkens boträd i Sydsveriges sista djupa skogar. I jakten på lättillgänglig råvara dikades dessutom många blöta skogar ut. Då försvann stora delar av den svarta storkens jaktmarker med småfisk, grodor och andra smådjur. Fram till andra världskriget häckade den svarta storken sporadiskt upp till södra Norrland, men de senaste 80 åren har bara en handfull lyckade häckningar noterats. Bland annat i Närke och möjligen även i Skåne, Västergötland och på Öland. I ArtDatabankens rödlistor klassas den svarta storken som utdöd i Sverige.
På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven.
Odinsvalans krav på djupa orörda skogar gör den till en passande symbol för nödvändigheten att återskapa stora sammanhängande skogar här i södra Sverige. På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven. Givetvis en tuff uppgift och på kort sikt är det sannolikt inte den svarta storken som blir den stora vinnaren. Däremot kan, i skydd av dess symboliska vingar, framtiden tryggas för andra ovanliga fåglar och inte minst mängder av hotade insekter och sällsynta mossor, lavar och svampar. Det är gott nog.
Om vi ska bevara skogens biologiska mångfald, måste vi sprida en begriplig berättelse som fängslar en bred publik. Tidigare bevarandeprojekt kring havsörn och pilgrimsfalk visar att större karismatiska djur fungerar bättre än okända småkryp. Därför borde odinsvalan vara en lämplig kandidat att axla ett sådant uppdrag.
Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet.
Men enbart intressanta historier räcker inte. Vi måste också rusta oss med goda sakargument. En pusselbit är att visa att andelen skyddad natur i södra Sverige är helt otillräcklig för skogens mångfald. Hösten 2010 lovade Sverige omvärlden att uppfylla de så kallade Aichimålen antagna i japanska Nagoya. Det innebär bland annat att vi ska skydda minst 17 procent av våra land- och sötvattensområden till år 2020. Här i södra Sverige är vi i bästa fall halvvägs. Det krävs även krafttag om Sverige ska lyckas uppfylla riksdagens miljömål eller de etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som regeringen Reinfeldt beslutade om 2014.
Den andra nyckeln handlar om att visa att skyddad natur är en värdefull resurs för natur- och ekoturism. En grön näring som på många platser utanför våra tätorter kan skapa fler jobb och större intäkter än skogsbruket. Det är en gåtfull svart stork ett bra exempel på. Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet. Något som redan sker på andra platser i Europa. Det svenska företaget Wild Nature fotoresor anordnar regelbundet resor till Ungern, där bland annat svart stork står på programmet. Möjligheten att skydda värdefull natur genom hållbar natur- och ekoturism är en underskattad och fortfarande alltför okänd lösning här i Sverige. Idén med denna blogg är att synliggöra den kraften.
En ny nationalpark skulle här i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag.
Stora orörda skogsområden på flera tusen hektar finns inte längre i södra Sverige. Därför tror jag att vi måste jobba utifrån två strategier. En väg bör vara att knyta ihop redan skyddade områden med hjälp av biologiska korridorer, som samtidigt fungerar som leder för vandrare och andra. Det andra arbetssättet bör ta sin utgångspunkt i större områden med få markägare. Under året som gick besökte jag och skrev om flera möjliga kandidater. Det skånska storkhägnet i utkanten av Fulltofta strövområde som förvaltas av stiftelsen Skånska Landskap. Eller Åkulla bokskogar i Halland, där ett tiotal naturturismföretag erbjuder aktiviteter, mat och boende runt ett dussin naturreservat. En tredje möjlighet är Norra Kvills nationalpark, som gränsar till flera nyckelbiotoper på statliga Sveaskogs marker. Men på kort sikt lär Sveaskogs ekoparker vara den enklaste och snabbaste lösningen. Här finns sammanhängande skogar med höga naturvärden eller åtminstone goda förutsättningar för att återskapa djupa skogar. Dessutom är arbetet delvis redan inlett i det dussin ekoparker som Sveaskog förvaltar söder om Dalälven.
Fram till 1933 häckade den svarta storken i närheten av det som idag är Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är sannolikt en av de bästa lokalerna för oss som drömmer om odinsvalans återkomst. Tillsammans med närliggande naturreservat omfattar området idag drygt 10 000 hektar där det mesta är produktiv skogsmark. En ny nationalpark här skulle i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag. Än bättre är att de tre berörda kommunerna Nybro, Högsby och Mönsterås har inlett en dialog om en möjlig nationalparks potential och utmaningar. Här väger naturturismen tungt för de lokala politiska beslutsfattarna. För många naturvänner är det skogarnas unika mångfald av vedlevande skalbaggar och andra insekter som är huvudargumentet. Oavsett vilket perspektiv vi väljer, skymtar här en plattform för att hejda förlusten av biologisk mångfald och göra verklighet av drömmen att locka tillbaka den svarta storken till Sverige.
Bra, konkret vision! Det borde vara så enkelt att ordna. Staten äger Sveaskogs marker redan. Det är så viktigt! När ska vi börja leva upp till våra nationella åtaganden om naturskydd i sydsvenska naturmiljöer? Här är vi sämre än väldigt många andra länder.
En utmärkt idé! Den svarta storken har fascinerat mig sedan jag såg den på sträck i Jugoslavien i början på sjuttiotalet. Och just nu har jag av en märklig tillfällighet börjat tillverka en liten tygskulptur av den. Vore Tiveden ett alternativt område möjligen, eller finns det för dåligt med stora tallar och ekar?
Leif
Tack för uppskattande kommentarer.
Jag vet inte om Tiveden uppskattas av den svarta storken.
Däremot häckade den enligt Erik Rosenberg i Tylöskogen i Närke 1953 och 1954.
Kilsbergen är en annan tidigare lokal för odinsvalan med en häckning 1923.
Jättebra och inspirerande. Men om Sveaskogs Ekoparker ska knytas ihop måste de också sluta kalavverka i dem som de gör nu.
Tanken är att i Sveaskogs ekoparker kombinera biologisk mångfald med natur- och ekoturism.
På bloggen här finns ett antal inlägg som visar att besöksnäringen kan skapa fler jobb och högre ekonomiska värden än konventionellt skogsbruk i begränsade områden som en större ekopark.
Det gäller särskilt i södra Sverige med närheten till storstäder och internationella marknader.
Om alla ekoparker passar för detta eller om alla ska omvandlas till nationalparker låter jag vara osagt än så länge.
Första steget är att börja diskutera en ny sorts förvaltning av dessa skogar.
En förvaltning som gynnar allt ifrån svarta storkar och större ekbock till människorna i ekoparkens närhet.
För allmänheten blir det konkret och begripligt när man för fram den svarta storkens biotopkrav som argument för att bevara gammelskog med hög biodiversitet!
Samtidigt är det viktigt att få utrymme och tid i media att förklara varför det är viktigt för befolkningen att bevara naturens mångfald.
Det är ju inte i första hand dessa argument som torgförs när resurserna till kommunerna diskuteras, när ojämlikheten i samhället förs på tal och när åtgärder för att minska klimatpåverkan är på agendan (även om den borde det just då!).
När drivkrafterna för ekonomisk tillväxt är så enormt starka blir det svårt att införa biologisk mångfald och negativa emissioner av koldioxid som måttstock på välstånd i samhället.
Till dess måste alla som begriper vikten av allt detta kämpa lite extra!
Tack för värdefulla synpunkter.
Tanken med svart stork som symbol är just att bredda arbetet med att värna skogarnas mångfald.
Lyckas vi få folk i allmänhet att lyssna, då kan vi ju prata vidare om övrig mångfald.
Här är det viktigt att både berätta om värdefulla ekosystemtjänster och mångfaldens egenvärde.
Rätt genomförd kan ju sedan natur- och ekoturismen vara en del i den omställning som måste göras.
Mer upplevelser och mindre konsumtion av prylar.
Det är även en pusselbit för att minska klyftan mellan stad och land.
Målet bör även vara att tillgängliggöra vackra djupa skogar med hjälp av tåg, buss och hyrcyklar på resmålet.
Då gynnas en utveckling som är mer hållbar än mycket av dagens ekonomiska tillväxt.
Nybro kommuns långsiktiga mål (år 2104):
”Markens naturgivna produktionsförmåga och den biologiska mångfalden är bevarad. Luftföroreningar påverkar inte skogen och skogsmarken negativt. I skogen finns åter svart stork. Dessutom finns enstaka vargar samt balanserade stammar av vildsvin, lodjur och klövvilt.”
Antaget 2004, innan vildsvinen blev för många 🙂
Spännande med en kommun som har en vision om balanserade stammar av klövvilt och rovdjur.
Ännu roligare att Nybro pekar ut återkomsten av svart stork som ett mål.
Med gemensamma ansträngningar borde vi kunna förverkliga den drömmen.
I samband med de ökade kostnaderna för immigrationen lånade staten pengar av bl a Sveaskog för att gömma en del av statsskulden (accepterat så kallat budgettrixande). Året efter ökade regeringen avkastningskravet på Sveaskog. Vi har därför starka krafter emot oss. Det är därför viktigt att vi får många som ställer sig bakom detta förträffliga förslag för att höja skyddet av värdefulla skogar och därmed den biologiska mångfalden.