Sveaskog – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

24 oktober, 202225 oktober, 2022

Varför fälls träden i Böda ekopark?

I juni gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheten att omvandla fyra ekoparker till nationalparker. En av dem är Böda. Samtidigt avverkar Sveaskog i ekoparken. Varför har ett statligt bolag så bråttom att fälla träden i en möjlig framtida nationalpark?

Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar.

Böda ekopark på norra Öland är en av statliga Sveaskogs 37 ekoparker. Totalt omfattar ekoparken 5 800 hektar, varav 5 400 hektar består av produktiv skogsmark. Enligt Sveaskog är ekoparkerna flaggskeppen i bolagets stora naturvårdssatsning. I ekoparksplanen för Böda står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Andelen naturvård i en ekopark ska vara minst 50 procent. I Böda anges arealen för naturvård till 52 procent. Generöst och betryggande kan tyckas, så länge man inte skrapar på ytan.

För mer än hälften av Bödas naturvårdsareal består av naturreservat, som alla bildades flera år innan ekoparken invigdes 2006. Ett annat tillskott är nya skogsbestånd, som ska skötas för naturvård. I vissa fall är det planteringar som ska restaureras till naturskogar. Sådana åtgärder kan vara befogade, men ett listigt skogsbolag kan använda skötsel som ett svepskäl för att plocka ut en hel del råvara. Exempelvis när en fullvuxen granskog görs om till en ung lövskog. Sedan tillkommer nästan 500 hektar förstärkt hänsyn, som kan vara kantzoner mot fornminnen, våtmarker och stigar eller kvarlämnade högstubbar, lövträd och frötallar. Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar. Alltså mindre än två procent av den totala ytan. Men inte ens dessa bestånd är fredade, eftersom även här kan punktvisa åtgärder utföras.

Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder.

Skogarnas ålder är en annan kvalitetsindikator. När ekoparken invigdes för 16 år sedan var drygt 60 procent av bestånden utanför naturreservaten 60 år eller yngre. Bara fyra procent av skogarna var över 120 år. Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder. Samtidigt är detta verkligheten i södra Sverige. Vi har inga stora naturskogar kvar. De är borta. Därför måste vi återskapa det som än gång fanns. Då är ett nästan sex tusen hektar stort och sammanhängande område med en statlig ägare en utmärkt startpunkt.

Det är svårt att kartlägga vad som hänt sedan invigningen 2006. Sveaskog lämnar inte ut anteckningar från årliga möten eller den förvaltningsplan som påstås summera vad som händer i ekoparken. Trots att det är vi, svenska folket, som äger ekoparkerna tillsammans. Istället tvingas jag pussla ihop en ofullständig bild utifrån artiklar, Sveaskogs öppna källor, karttjänsten Skogens Pärlor och svar från länsstyrelsen.

Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog.

Sedan invigningen har flera insatser gjorts för att återskapa värdefulla naturmiljöer, som våtmarker, ädellövslundar och ängstallskogar. En del utfördes helt eller delvis i befintliga reservat och några insatser pågår ännu, men det verkar som ambitionsnivån har dalat med åren. Fram till 2010 hade Sveaskog även ett regeringsuppdrag att främja naturturismen, och i Böda ekopark samverkade bolaget med turismnäringen och drev ett eget besökscentrum.

Slutet av 2016 verkar vara en brytpunkt. Då aviserade Sveaskog att avverkningarna i ekoparken skulle öka till runt 30 hektar per år. Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog. I juni 2017 publicerade Sveriges Natur ett längre reportage om Sveaskogs ekoparker i södra Sverige. Där skrev tidningen att ”i fjol beslutade Sveaskogs ledning att kraftigt öka slutavverkningarna av kvarvarande äldre produktionsskog i alla Götalands ekoparker.” Beskedet fick även privatpersoner att skriva kritiska brev till Borgholms kommun och arkeologer att varna för skador på områdets unika lämningar från järnåldern.

Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara.

Några år senare, hösten 2020, inledde Skogsutredningen en dialog med Sveaskog via Naturvårdsverket. I slutet av november presenterade utredningen sitt betänkande, som bland annat föreslog att regeringen skulle ge ”Naturvårdsverket i uppdrag att inleda förstudier för att bilda nationalpark av delar av ekoparkerna Böda, Halle- och Hunneberg, Hornslandet och Hornsö.” Några månader senare lämnade Sveaskog sitt remissvar på utredningens förslag. Sveaskog avvisade inte förslaget, men var inte särskilt förtjust. Bara de fyra föreslagna ekoparkerna skulle omvandlas till nationalparker och Sveaskog föreslog att ”det bör utredas om bolaget kan bibehålla ägandet även av de delar som eventuellt övergår till nationalpark, mot bakgrund av rollen som föredöme och de omfattande skötselinsatser som fortsatt kommer att krävas.” Detta skrevs samtidigt som jag var med och avslöjade att Sveaskog under mer än tio års tid hade räknat in nästan 10 000 hektar sålda skogar i sina naturvårdsarealer i södra Sverige. Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara. Inte ens nationalparker ska fredas från Sveaskogs ”omfattande skötselinsatser”.

Trots invändningarna levde Skogsutredningens förslag vidare. Förra hösten pågick tuffa förhandlingar mellan Centerpartiet och Miljöpartiet om strandskyddet och skogen. I november nådde partierna en uppgörelse, där förslaget om att bilda ett antal nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker fanns med. Därmed blev förslaget även en del av regeringens skogsproposition där det står att ”regeringen anser att intentionen bör vara att nationalparker bildas av delar av Sveaskogs Förvaltnings AB:s ekoparker som har höga naturvärden och som är lämpliga för att gynna lokalsamhället och främja hållbar turism.”
Men det var inte mycket av skogspropositionen som överlevde riksdagens behandling i våras och nästan alla var missnöjda med resultatet. Förslaget om nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker levde dock vidare. I mitten av juni beslutade den socialdemokratiska regeringen att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheterna för framtida nationalparker i Böda och tre andra ekoparker.

En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot.

När Skogsutredningen presenterade sitt förslag trodde jag att Sveaskog skulle ta ett steg tillbaka. Särskilt då bolaget fick stark kritik för en planerad avverkning i Hornslandet, direkt efter att Skogsutredningen hade presenterat sitt betänkande. Något som bland annat Dagens Industri uppmärksammade. En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot. Samtidigt hade det varit värdefullt om det statliga skogsbolaget, som gärna vill framstå som ett föredöme, hade använt tiden till att summera och utvärdera de insatser som har gjorts i de fyra ekoparkerna under drygt 15 år.

Men i Böda ekopark valde Sveaskog en annan väg. Under de två senaste åren har en strid ström av anmälningarna om slutavverkning och andra skogliga åtgärder lämnats in till Skogsstyrelsen. Totalt rör det sig om nästan 40 ärenden, som omfattar mer än 90 hektar. Av dessa ska drygt 50 hektar slutavverkas. Särskilt anmärkningsvärt är att nästan 20 ärenden, omfattande 40 hektar skog, berör skogsbestånd som Sveaskog själv har avsatt för naturvård i Böda. Efter ett regeringsbeslut i början på 2014 räknas dessa avsättningar in i Sveriges formellt skyddade skogsareal. Främst lär det handla om naturvårdande skötsel, men i några fall planerar faktiskt Sveaskog föryngringsavverkningar.

Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar.

I drygt en månad har jag försökt få klarhet i vad som är tänkt att göras och var. Mina frågor till Sveaskog och länsstyrelsen har varit många, men svaren få och svävande. Förra veckan besökte jag därför norra Öland för att på plats skaffa mig en bild av vad det är som sker just nu i en utpekad framtida nationalpark. Det första vi möttes av var ett flera meter högt virkesupplag, en skördare i arbete och en stor banderoll där Sveaskog berättar att de avverkar hyggesfritt. Och det stämmer att en del av tallarna lämnas kvar, men den sex hektar stora skogen är nu borta. Än värre är det i flera av de formellt skyddade bestånden. Vi tittade närmare på flera äldre flerskiktade blandskogar dominerade av tall eller lövträd. Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar. På vilket sätt är svårt att förstå.

Däremot vittnar det stora virkesupplaget om att Sveaskog plockar ut en ansenlig mängd råvara ur skogen. I ett mejl till Sveaskogs nye vd Erik Brandsma, en dryg vecka innan mitt besök, bad jag Sveaskog pausa alla skogliga åtgärder. Skälen är flera, men handlar främst om att bevara största möjliga handlingsfrihet om och när en nationalpark ska bildas. Skogarna som just nu faller kan vara värdefulla av många skäl. För den biologiska mångfaldens skull, för det rika arvet från järnåldern eller för naturturismens utveckling. Det kan även finnas behov av att använda produktionsskogar som ersättningsmark till privata markägare.

”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara.”

Varför väljer då Sveaskog att avverka i en möjlig nationalpark? Jag tror det beror på att bolaget har en akut brist på avverkningsmogen skog. De senaste tio åren har Brandsmas företrädare avverkat för mycket. Därför var det positivt när han i mitten av juni meddelade att bolaget kraftigt minskar avverkningsnivån med en miljon kubikmeter. Det motsvarar nästan 20 procent av Sveaskogs uttag ur de egna skogarna. Men kanske är den kraftiga inbromsningen ändå inte tillräcklig. Jag ställde därför frågan till Erik Brandsma.

Brandsma svarade att det inte råder brist på avverkningsmogen skog. I vart fall inte på det sättet som jag beskrev. I Böda ekopark är det ”produktionsskog som avverkas med hyggesfria metoder och det påverkar inte arbetet som sker för att tillskapa en nationalpark. Det är något vi säkerställt genom att stämma av och fått okej för av länsstyrelsen i Kalmar.”
Jag frågade då vilka andra syften som ligger till grund för skördarens arbete i ekoparken. Erik Brandsma tyckte att jag valde att feltolka hans svar och upprepade att avverkningar inte sker på grund av bristen på avverkningsbar skog, men avslutade ändå på följande vis:
”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara. Med den råvaran bidrar vi till den gröna omställningen och förhoppningsvis ersätter andra fossilbaserade produkter. Vi ska väl inte sluta bruka skogen?”

Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet.

Nej, vi ska inte sluta bruka skogen. Men här handlar det om hur Sveaskog väljer att agera i fyra ekoparker där ekologi ska gå före ekonomi, och som dessutom är utpekade som möjliga nationalparker. Då kan det vara klokt att besinna sig och låta myndigheterna utreda förutsättningarna i lugn och ro. Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet. Till gagn för den biologiska mångfalden, för vårt gemensamma kulturarv, och för att naturturismen här kan skapa avsevärt större ekonomiska värden och fler jobb än vanligt skogsbruk.

12 juni, 202212 juni, 2022

Tål Sveaskog en granskning?

Nyligen skrev Naturskyddsföreningen till Sveaskog. Det tredje publika brevet på mindre än tio år. I svaret ger statliga Sveaskogs nye vd Erik Brandsma ett viktigt positivt besked. I övrigt väcks fler följdfrågor än klarhet skapas om skogsbolagets naturvårdsarbete. Kanske speglar det en ansats till kursändring från en vd som vill väl. Men det kan även vara ett försök att slingra sig undan, i väntan på att kritiken ska tystna. Historien talar för det senare.

Den frågan vill Sveaskog inte besvara.

Låt oss börja med det positiva. Förra året försvann den miljöpolicy som Sveaskogs styrelse antog 2002. Istället publicerades en policy för hållbart skogsbruk. I den saknas tidigare löften om mål för varje skogsregion. Förändringen kan lätt uppfattas som att mål för fyra skogsregioner har ersatts med ett övergripande nationellt mål. Nu svarar Erik Brandsma att målet på 20 procent naturvård i varje skogsregion ligger fast. Det är ett välkommet besked.

Men samtidigt är det oklart vilken policy som styr Sveaskog. Båda eller valda delar av den gamla tillsammans med den nya? I så fall, vilka delar av den gamla är inte längre aktuella? Och om hela den tidigare miljöpolicyn gäller, varför raderades den då från Sveaskogs webbplats? Naturskyddsföreningen frågar även om den lovvärda satsningen på 50 000 hektar nya reservat i de fjällnära skogarna. Finns det en baksida med den fjällnära satsningen, som innebär minskat skydd på andra ställen i Sverige? Den frågan vill Sveaskog inte besvara.

Däremot tiger bolaget konsekvent om att det innebär att utlovade mål för södra Sverige inte längre uppnås.

Dessutom vill Naturskyddsföreningen veta mer om de sålda skogar, som Sveaskog har inkluderat i sina naturvårdarealer. Något som avslöjades av TV4 förra sommaren, men då hamnade i nyhetsskugga av en regeringskris. I höstas presenterade jag en detaljerad kartläggning för de två södra skogsregionerna. Granskningen visade att nästan 10 000 hektar utlovat skogsskydd saknades 2017. Det är anmärkningsvärt, då Sveaskog tio år tidigare hade förklarat att målet var uppfyllt. För att öka insynen vill Naturskyddsföreningen ta del av de kartunderlag som Sveaskog varje år lämnar in till Skogsstyrelsen. Men det vill inte Sveaskog. Istället lovar Erik Brandsma att Skogsstyrelsen ska särredovisa Sveaskogs avsatta naturvårdsskogar i sin offentliga rapportering senare i år. Några skäl för denna märkliga omväg via en myndighet ges inte.

Sveaskog har vid flera tillfällen medgivit att sålda skogar inkluderades i underlagen från 2017. Däremot tiger bolaget konsekvent om att det innebär att utlovade mål för södra Sverige inte längre uppnås. Istället hänvisar Erik Brandsma till en extern revision från september 2021. Men den kontrollen gäller varken 2017 eller enskilda skogsregioner. Åtminstone inte i det underlag som redovisas offentligt.

I mina öron låter det som ännu en bortförklaring, när sanning snarare är att hans företrädare inte prioriterade frågan.

Naturskyddsföreningen undrar även om läget i landets 37 ekoparker. Samma frågor ställde föreningen redan i december 2017. Då lovade Sveaskog att svaren skulle publiceras på bolagets webbsida under 2018. Fyra år senare lyser svaren med sin frånvaro. Erik Brandsma beklagar detta och påstår att det har tagit tid att ta fram en teknisk plattform. I mina öron låter det som ännu en bortförklaring, när sanning snarare är att hans företrädare inte prioriterade frågan. Eller så handlade det än en gång om att skjuta saken på framtiden och hoppas att kritiken rinner ut i sanden. Samtidigt berättar Sveaskog att avtalen för ekoparkerna nu omförhandlas med Skogsstyrelsen. Skälet till detta är att avtalen ska vara likvärdiga och enhetliga. Jag har granskat ett dussin avtal utan att notera några skillnader. Därför blir jag nyfiken på om det kan finnas andra skäl till omarbetningen.

Den sista frågan handlar om att Sveaskog för åtta år sedan började redovisa förändringar inom bolagets frivilliga avsättningar. Men funktionen, som visade hur olika bestånd omklassas, är sedan länge borta. Nu svarar Sveaskog att den inte behövs. Detta eftersom Sveaskog inte längre klassar om några bestånd. Erik Brandsma skriver att ”det innebär i praktiken att alla befintliga frivilliga avsättningar är oförändrade, men att vi lägger till nya avsättningar när områden med höga naturvärden identifieras.”

Varför ger naturvårdschefen och Sveaskogs nye vd olika besked?

Det låter utmärkt, men informationen verkar inte ha nått bolagets naturvårdschef Peter Bergman. På sidan Våra naturvårdsskogar, som enligt Sveaskog uppdaterades den 5 april i år, skriver bolaget att ”i samband med detta upptäcks och skyddas tidigare okända skogar, medan de lägst rankade restaureringsskogarna återgår till att bli produktionsskogar. Resultatet av dessa inbyten blir en ständig kvalitetshöjning av våra naturvårdsskogar.” Varför ger naturvårdschefen och Sveaskogs nye vd olika besked? Dålig kommunikation eller medvetet spel med dubbla budskap?

Med undantag för beskedet om att målen för varje skogsregion kvarstår, är svaren från Sveaskogs nye vd vaga och väcker flera följdfrågor. Jag mejlar därför mina följdfrågor till skogsbolaget och hoppas på ett klargörande. Som så många gånger tidigare väljer Sveaskog att tiga i sakfrågorna, så några svar kan jag tyvärr inte bidra med.

När Sveaskog mörkar, trixar och bedrar, växer behovet av tydlig information från de som vet mer än oss andra.

Oroväckande är även att Erik Brandsma inte vill svara publikt på flera frågor. Istället föreslås möten på tu man hand med företrädare för Naturskyddsföreningen där former för dialog ska utformas och rapportering ske. Detta är inget nytt. Alla våra tre stora miljöorganisationer, Naturskyddsföreningen, BirdLife och Världsnaturfonden WWF träffar mig veterligen Sveaskog en eller flera gånger varje år. Vad som sägs på dessa möten redovisas emellertid inte öppet. Det ser jag som ett växande problem, inte minst för organisationer med tusentals medlemmar runt om i landet. När Sveaskog mörkar, trixar och bedrar, växer behovet av tydlig information från de som vet mer än oss andra. Om inte, kan en grogrund skapas för missnöje och rykten, samtidigt som kilar kan slås in mellan företrädare och medlemmar. En sådan utveckling kan sluta illa.

Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma rubriken på svaret från Erik Brandsma – Vårt naturvårdsarbete ska hålla för granskning. Jag har hört löftet förr och letar upp en intervju med skogsbrukschefen Fredrik Klang på föreningen Skogens webbsida. Den publicerades i april 2019, vilket var samtidigt som jag på allvar började granska Sveaskog. Fredrik Klang är förvånad över alla frågor han får om Sveaskogs naturvård och svarar.
– Jag tycker det är roligt, vi måste klara att bli granskade. Vi kan inte bara vifta bort kritiker och säga att de har fel. Vi har ett oerhört omfattande naturvårdsarbete på Sveaskog som både tål granskning och som vi är stolta över.

Min fråga till Sveaskog blir därför. Om ni är så stolta över ert naturvårdsarbete, och hävdar att den tål att granskas.
Varför besvaras då inte mina frågor om Sveaskogs viktiga naturvårdsinsatser?

29 mars, 202229 mars, 2022

Bureau Veritas putsar Sveaskogs fasad

Vanliga dödliga måste deklarera rätt. Annars väntar böter eller fängelse för skattefusk. Borde inte samma krav på ärlighet gälla när ett bolag redovisar sitt skydd av skog? Certifieringen FSC granskar att skogsbruket sker enligt gällande kriterier och att informationen är korrekt. Men vad händer om granskaren inte gör sitt jobb, utan istället medverkar till att dölja fusket? Utomlands brukar sådant kallas korruption, men det finns väl inte här i Sverige?

Kundernas förtroende är märkningens största tillgång.

Tanken med miljö- och hållbarhetsmärkningar är att de ska kolla det som vi inte ser. Då är vi villiga att betala lite mer, men det bygger på att vi litar på att KRAV, Svanen, Bra Miljöval och andra gör sitt jobb. Själv har jag jobbat med märkningar i över 20 år. Det har gett mig en viktig insikt. Kundernas förtroende är märkningens största tillgång.

Det bör även gälla en skogscertifiering som FSC, även om den skiljer sig lite från andra miljömärkningar. I butiken är det mesta konventionellt odlade grönsaker och det ekologiska är alternativet. För skogsprodukter är däremot FSC huvudfåran. Ungefär hälften av den svenska skogen är certifierad av FSC och alla de stora skogsägarna som SCA, Sveaskog, Stora Enso, Holmen och Södra är med. Flera av dem var med redan från början, tillsammans med många miljöorganisationer. Men efter 2007 har först Fältbiologerna och sedan Naturskyddsföreningen och Jordens Vänner valt att lämna FSC Sverige. Kritiken har varit samstämmig och handlat om kriterier som inte följs och att anmälda regelbrott inte resulterat i sanktioner.

En allvarlig anklagelse, men döm själv…

Någon förbättring är svår att se. Det senaste halvåret har jag på nära håll följt ett klagomål till FSC. Att mitt klagomål, åtminstone själva kärnan, inte blev granskat var kanske inte helt oväntat. Däremot blev jag förvånad över att certifieringsbolaget aktivt bidrog till att dölja ett systematiskt bedrägeri. En allvarlig anklagelse, men döm själv utifrån vår mejlväxling och följande summering.

I augusti lämnade jag in ett klagomål till FSC, som handlade om Sveaskogs ekologiska landskapsplaner. Dessa publicerades visserligen redan våren 2017, men är fortfarande de som gäller. I klagomålet skrev jag att ”Sveaskog medvetet och avsiktligen presenterar en falsk och vilseledande bild av bolagets naturvårdsavsättningar. Ett sorts naturvårdsbedrägeri med syftet att sprida en förskönad och felaktig bild till allmänhet, politiska beslutsfattare och certifieringen FSC.” Påståendet grundades på ett avslöjande i TV4 och bekräftades av en detaljerad kontrollräkning i höstas. Där visade jag att hälften av Sveaskogs landskapsplaner för södra Sverige var manipulerade med över hundra naturreservat, som inte låg på skogsbolagets mark. Dessa skogar hade Sveaskog sålt till Naturvårdsverket långt innan 2016. I de flesta fall fem till tio år tidigare, men det fanns även exempel på skogar som hade sålts av Sveaskogs företrädare Domänverket eller AssiDomän långt innan millenniumskiftet.

Däremot ägnades de ekologiska landskapsplanerna marginellt intresse, men tillräckligt för att Bureau Veritas Finland skulle dra en slutsats.

Svaret på mitt klagomål fick jag i början av februari. Av granskningsrapporten från Bureau Veritas Finland framgår att certifieringsföretaget först gör en skenmanöver för att avleda uppmärksamheten. Granskaren hänvisar till Sveaskogs årsredovisningar och deras webbaserade karttjänst över skyddade skogar, trots att mitt klagomål varken gällde årsredovisningar eller karttjänsten. Däremot ägnades de ekologiska landskapsplanerna marginellt intresse, men tillräckligt för att Bureau Veritas Finland skulle dra en slutsats. Man hittade inget som visade att Sveaskog medvetet publicerat felaktig information om sina avsättningar.

Det påståendet fick mig att kontakta Bureau Veritas. Jag ville veta vilka landskapsplaner de hade kontrollerat och hur granskaren hade dragit slutsatsen att underlagen inte var manipulerade med sålda skogar. Inledningsvis upprepade Bureau Veritas att de inte hade ”hittat ett enda bevis på att det skulle handla om en medveten strategi att presentera falsk information.”

Vi kommer inte att granska ditt inspel på ’manipulation’.

Jag var inte nöjd med svaret och insisterade på att få veta vilka landskapsplaner som hade granskats. Det ville Bureau Veritas inte svara på, utan lämnade istället ett helt nytt svar på tvärs med det första svaret och deras egen slutsats i granskningsrapporten.
”Landskapsplanerna har inte uppdaterats sedan 2017 och det har de (Sveaskog) fått en avvikelse på. Ifall de redan gjordes felaktiga sådana år 2017 hör inte till oss att ta ställning till, det är över 4 år sedan och att revidera en historisk situation hör inte till vårt arbete. Vi kommer inte att granska ditt inspel på ’manipulation’. Det kräver någon annan granskning, som en FSC revisor inte gör.”

Med andra ord, Sveaskog får en avvikelse för att deras landskapsplaner är för gamla. Samtidigt intygar Bureau Veritas att underlagen inte är manipulerade. Men när jag vill veta mer, blir svaret att landskapsplanerna inte har kontrollerats. Det ska någon annan göra. Jag ser framför mig hur en oberoende granskare förvandlas till en tjänstvillig städgumma. Någon som utan skrupler hjälper Sveaskog att sopa ett omfattande bedrägeri under mattan.

Men att påstå att bevis saknas, när sanningen är att jobbet inte har gjorts, kan knappast betecknas som något annat än korruption.

Kostade dessa extratjänster något? Det får vi utomstående inte veta. Skogsägarna väljer fritt bland de godkända certifieringsbolagen, och FSC har ingen insyn i prisnivåer eller vilka villkor som gäller mellan granskare och skogsbolag. Relationen mellan parterna diskuteras inom FSC. Några pekar på att dagens system kan pressa priserna och försämra kvaliteten på granskningen. Andra menar att det finns en risk för att certifieringsbolagets oberoende går att köpa.

Relationen mellan Sveaskog och Bureau Veritas Finland är höljd i dunkel. Men att påstå att bevis saknas, när sanningen är att jobbet inte har gjorts, kan knappast betecknas som något annat än korruption. Det kan givetvis skada både Sveaskog och Bureau men även FSC. Därför vänder jag mig till FSC Sverige och BirdLife Sverige och Världsnaturfonden WWF, som är de två miljöorganisationer som fortfarande står bakom FSC.

Är detta två undantag eller toppen på ett isberg?

FSC Sverige svarar att det inte är deras uppgift att kommentera det en certifierare gör. BirdLife Sverige har inte gått att nå för en kommentar. Världsnaturfonden WWF uppmanar mig att skicka ett klagomål till Assurance Services International (ASI) om hur Bureau Veritas Finland har granskat Sveaskogs landskapsplaner. ASI kontrollerar varje år att certifierarna har rätt kunskap och kan förhålla sig oberoende till sina uppdragsgivare. Till saken hör att Bureau Veritas har varit i blåsväder förr. Hösten 2016 förlorade bolaget tillfälligt sin ackreditering hos ASI.

Jag är inte ensam om att dra slutsatsen att Bureau Veritas agerar städgumma till Sveaskog. I början av mars formulerade Naturskyddsföreningen i Norrbotten en liknande anklagelse. Den handlar om hur Bureau Veritas felaktigt stängde ett tidigare ärende om en viktig skog för renskötseln. Är detta två undantag eller toppen på ett isberg? Den frågan hoppas jag att Världsnaturfonden WWF och BirdLife Sverige vill besvara under våren.

25 januari, 202225 januari, 2022

Sveaskog skövlade Döderhultarns skogar

Statens jakt på avverkningsmogen skog blir allt mer bisarr. Utanför Oskarshamn köpte Sveaskog gammal bondeskog dyrt och högg med förlust. Bland annat föll mer än 150 år gamla furor i ett område, som borde ha varit en stark kandidat till ett framtida reservat. Här är historien om hur Döderhultarns barndomsskog skövlades och blev ett statligt jättehygge.

Runt 1909 blev han känd i Stockholm och åren därpå ställdes hans egenartade träfigurer av människor och djur ut i städer som Paris, Rom, New York och Chicago.

Sommaren 2017 köpte statliga Sveaskog en större skogsfastighet väster om sjön Eckern, en halvmil nordväst om Oskarshamn. Prislappen för nästan 400 hektar, varav 314 hektar produktiv skog, blev drygt 32 miljoner kronor. Merparten av skogarna var över 100 år och hela 35 procent var 120 år eller äldre. Köpet inkluderade även Högetorps gård där Axel R Petersson, mer känd som Döderhultarn, föddes 1868.

Döderhultarn, som täljde figurer i trä runt förra sekelskiftet, är en av östra Smålands mest kända personer. Han har som få andra satt Oskarshamn på kartan, och idag kan delar av hans livsverk beskådas på Döderhultarmuseet i stadens centrum. Runt 1909 blev han känd i Stockholm och åren därpå ställdes hans egenartade träfigurer av människor och djur ut i städer som Paris, Rom, New York och Chicago. Sina 20 första år bodde han vid sjön Eckern. Det var med andra ord delar av Döderhultarns barndomsskogar som statliga Sveaskog förvärvade för dyra pengar sommaren 2017.

Personer som besökt området menar att detta var en stark kandidat till ett framtida naturreservat.

Ett par månader efter köpet styckades Döderhultarns barndomshem av och såldes till ett yngre par. I ett reportage på Sveaskogs webbplats berättar paret om sitt nya drömboende och sina tankar på att kombinera jobb i staden med en spirande turismverksamhet. En vandringsled passerar gården och besökarna lovordade både den omgivande naturen och parets gästhus.

I juni 2018 trillade avverkningsanmälningar från Sveaskog in till Skogsstyrelsen. Nu är mycket av den gamla bondeskogen borta för alltid. Gamla glesa tallskogar med stort inslag av gran, en del löv och ek har förvandlats till ett närmast sammanhängande jättehygge på över 50 hektar. Tyvärr gick skogarna under radarn för både myndigheter och ideell naturvård. Därför är det svårt att exakt återge vad som har försvunnit. Sveaskogs naturvärdesbedömningar är torftiga, men tillsammans med tidigare skogsbruksplan ger de en fingervisning om det som varit. Sveaskog anger själv att flera av de fällda furorna var över 150 år, i vissa fall 180 år gamla. Personer som besökt området menar att detta var en stark kandidat till ett framtida naturreservat.

En skuld till naturvården som Sveaskog på ett taffligt vis försökt trolla bort genom att inkludera flera tusen hektar sålda skogar i sin redovisning till FSC.

Ansvariga på Sveaskog måste ha blundat hårt för både befintliga och framtida naturvärden. Särskilt med tanke på att köpet gjordes bara två månader efter att bolaget hade publicerat sina ekologiska landskapsplaner. Ett underlag som svart på vitt visade att nästan 10 00 hektar utlovad naturvårdsareal i södra Sverige saknades. En skuld till naturvården som Sveaskog på ett taffligt vis försökt trolla bort genom att inkludera flera tusen hektar sålda skogar i sin redovisning till FSC. Och hundra hektar gammal bondeskog hade tveklöst höjt kvalitén på Sveaskogs naturvårdsarealer i östra Småland. Bara en bråkdel av bolagets så kallade naturvårdsskogar i Kalmar län är äldre än 150 år.

Givetvis är det naivt att tro att Sveaskog skulle köpa gammal bondeskog för att värna ett gemensamt natur- och kulturarv. Men det finns mer som skaver kring köpet. Sedan 2001 har Sveaskog nämligen ett uppdrag att sälja skog. Riksdagen har beslutat att enskilda skogsägare ska stärkas genom att tio procent av Sveaskogs innehav säljs ut. Då, sommaren 2017, gjorde Sveaskog det motsatta. Bolaget bjöd högst på en privatägd bondeskog. Det var inte första eller sista gången. I höstas uppgav Sveaskogs dåvarande vd Per Matses till ATL, att bolaget de senaste tio åren har köpt bortåt 15 000 hektar produktiv skogsmark från enskilda skogsägare.

Fler borde granska detta.
Varför inte Riksrevisionen?

I samma intervju poängterades att köpen är affärsmässigt motiverade. Det påståendet väcker frågor om hur Sveaskogs kalkyl ser ut när man spenderar 32 miljoner kronor på 314 hektar bondeskog. På kort sikt innebär det att varje avverkad kubikmeter skogsråvara har sålts med förlust. Visserligen finns ett jättehygge kvar, som Sveaskog har betalat dyrt för. Men det tar minst 60 år innan den skogsmarken ger en större intäkt. Kanske fortsätter värdet på skog att stiga, men har Sveaskog ett uppdrag att spekulera i framtida markpriser? Fler borde granska detta. Varför inte Riksrevisionen? Till dess är min preliminära slutsats att ett överskott, som hade kunnat gå till vård, skola och omsorg, istället har subventionerat råvara till skogsindustrin. Det borde vara en politisk skandal.

Mycket, kanske det mesta, av Döderhultarns barndomsskogar är nu borta för alltid. Men mer värdefull skog finns kvar och även den vill Sveaskog hugga. I somras lämnade bolaget in ett dussin nya avverkningsanmälningar på ytterligare 50 hektar. Främst i den östra delen av skogarna, som gränsar till sjön Eckern, och där landskapet ännu är relativt opåverkat. Planerna väckte omgående protester från drygt ett dussin andra markägare och boende i närområdet, och även oro hos Oskarshamns kommun, då sjön Eckern är en reservvattentäkt. Därför lovade Sveaskog att vänta ett år, men nyligen underröjdes de aktuella bestånden. Nu inventerar Oskarshamns skogsgrupp de hotade skogarna och har kontaktat myndigheter och FSC. Tjäder och talltita finns i skogarna, och stora delar av den uppskattade Ostkustleden skulle hamna mitt på eller i kanten av flera stora hyggen.

Den självklara utgångspunkten måste vara att statliga löften och utfästelser ska hållas.

Sveaskog har fortfarande en obetald skuld till naturvården i södra Sverige på flera tusen hektar. Rimligen bör därför avverkningsanmälningarna genast dras tillbaka. Nästa steg borde vara en dialog med länsstyrelsen och den ideella naturvården om förutsättningarna för ett nytt naturreservat på Sveaskogs egen mark. Den självklara utgångspunkten måste vara att statliga löften och utfästelser ska hållas. Allt annat är oacceptabelt. Om Sveaskog etablerar en praxis där tidigare löften om att skydda skogar förändras vart annat årtionde, då har bolagets naturvårdsarbete förlorat all sin trovärdighet.

28 december, 202128 december, 2021

Ministern duckar för bedrägeriet

Kan vi lita på löften från statliga bolag? Sveaskog har kraftigt minskat skyddet av skog i södra Sverige, samtidigt som bolaget har ökat sitt skogsinnehav i samma del av landet. Genom att inkludera sålda skogar har Sveaskog vilselett ägare och allmänhet. I början av december togs bedrägeriet upp i riksdagen. Ett undanglidande svar från näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson borde oroa även övrig skogsnäring.

Allt för att skyla över ett kraftigt minskat skydd av skog i landets södra delar.

Sveaskogs löfte är från april 2002, då en miljöpolicy antogs av styrelsen. Där utlovades att 20 procent av den produktiva skogen nedanför fjällskogarna skulle avsättas till naturvård. Andelen skulle vara lika stor i alla skogsregioner, vilket bland annat innebär att tio procent av skogarna med högst naturvärden ska klassas som naturvårdsskogar. Detta är särskilt viktigt i södra Sverige, där bara runt fyra procent av skogarna är formellt skyddad. Dessutom är priset för att skydda sydliga skogar åtminstone tre gånger högre än i norra Sverige. Och i söder växer skogen snabbare och ligger närmare sågverk och massafabriker. Två centrala aspekter för skogsindustrin.

Trots att 20 år snart har gått har Sveaskog aldrig i detalj redovisat sitt löfte. Mig veterligen har inte heller den ideella naturvården på allvar krävt att så sker. Däremot går det att skapa en fragmentarisk bild av händelserna fram till idag. Redan hösten 2007 hävdade Sveaskog att målet var nått i ett pressmeddelande. En informationsbroschyr från 2012 bekräftade ambitionerna, men avslöjade även att skyddet minskade i söder. En kontrollräkning av bolagets ekologiska landskapsplaner från 2017 tidigare i höstas, visade att över 150 naturreservat i Naturvårdsverkets ägo hade inkluderats i redovisningen. Allt för att skyla över ett kraftigt minskat skydd av skog i landets södra delar.

Om Naturvårdsverket skulle köpa dessa skogar hamnar prislappen på minst en halv miljard kronor, kanske det dubbla.

Och det handlar inte om lite fusk i marginalen. Istället har ett av landets största naturvårdsbedrägerier rullats upp. Totalt fattas nästan 10 000 hektar värdefull skog i mellansvenska blandskogsregionen och i södra lövskogsregionen. Om Naturvårdsverket skulle köpa dessa skogar hamnar prislappen på minst en halv miljard kronor, kanske det dubbla. En annan relevant jämförelse är, att fusket handlar om nästan lika mycket skog som skyddas i alla nationalparker söder om Dalälven.

Sveaskogs systematiska bedrägeri har varit känt sedan midsommar, då TV4 avslöjade fusket i två inslag. I augusti gjordes en anmälan till FSC, som fortfarande utreds. Samtidigt informerades även miljö- och näringsdepartementet. Nu i början av december togs fusket upp i riksdagen av Elin Segerlind (V) från Dalsland. Den skriftliga frågan till Karl-Petter Thorwaldsson löd om den nytillträdde näringsministern hade för avsikt att se till att bolagets tidigare löften om avsatta naturvårdsarealer i södra Sverige uppfylls?

Hade anklagelserna varit ogrundade, hade näringsministern säkerligen påtalat det.

Näringsministerns svar var kort och vagt. Statsrådet yttrade sig inte ens i sakfrågan. Det vill säga om Sveaskog ska hålla sina löften. Inte heller ett ord om att bolaget har fört allmänhet, politiker och skogscertifieringen FSC bakom ljuset med manipulerade underlag. Hade anklagelserna varit ogrundade, hade näringsministern säkerligen påtalat det. Men i stället nöjde sig Karl-Petter Thorwaldsson med att försäkra att regeringen har höga ambitioner för hållbart företagande, statliga bolag förväntas agera föredömligt, bolagets styrelse har det övergripande ansvaret och regeringen för en dialog med Sveaskog.

Men under det gångna året har Sveaskogs styrelse varit oförmöget att hantera fusket. Nu väljer ansvarig minister att försöka sopa naturvårdsbedrägeriet under mattan. Därmed landar debatten om skogsnäringens frihet under ansvar på en ny, högre och mer riskfull nivå. Om landets största skogsbolag tillåts fuska utan följder, varför ska då övriga bolag sköta sig? Nyligen rapporterade Aftonbladet om illegala avverkningar i västra Ukrainas skogar. Tidningen riktade tuff kritik mot köparen IKEA. När Sverige själv inte förmår beivra uppenbart fusk, då öppnas dörren för avslöjande reportage om vårt skogsbruk i internationell media och i rapporter till EU. Något som kan skaka svensk skogsindustri i dess grundvalar, och bli en upprepning av vad som hände på 90-talet.

Till och med Moderaternas miljö- och klimatpolitiska talesperson, Jessica Rosencrantz, verkar vara lite bekymrad.

Svaret från Karl-Petter Thorwaldsson avslutar inte heller debatten om skyddade skogar i södra Sverige. Flera partier är missnöjda med svaret. Elin Segerlind från Vänsterpartiet säger i en kommentar att Sveaskogs agerade är orimligt och ger en missvisande bild av läget för den skyddade skogen. Bolaget sysslar med ett oroväckande siffertrixande och anklagelserna måste följas upp.

Amanda Palmstierna, som sitter i riksdagen för Miljöpartiet, svarar att detta är oacceptabelt. ”Sveaskog måste omedelbart ge insyn i siffrorna. Transparens och naturskydd på riktigt är en grundbult för Sveaskog som statligt bolag.” Till och med Moderaternas miljö- och klimatpolitiska talesperson, Jessica Rosencrantz, verkar vara lite bekymrad. Visserligen förutsätter hon att Sveaskog rapporterar korrekt kring skyddade arealer. Men om det inte sker, är det upp till regeringen att vidta åtgärder.

För Centern handlar äganderätten i skogen kanske främst om industrins behov av billig skogsråvara.

Jag har även bett Centerpartiet att kommentera Sveaskogs naturvårdsarealer. Partiet har ju sedan länge äganderätten i skogen högt på sin agenda. Dessutom förespråkar man ännu mer frivillighet när värdefulla skogar ska skyddas. Jag hade därför förväntat mig att Centern höjde rösten när frivillighet och äganderätt missbrukas. Särskilt om det är stora statliga Sveaskog som trixar, men även små privata skogsägare som riskerar att drabbas av internationell kritik. Men partiet väljer att tiga. Varför är svårt att förstå, men kanske är det ändå inte helt ologiskt. För Centern handlar äganderätten i skogen kanske främst om industrins behov av billig skogsråvara. En koppling som ekonomijournalisten Per Lindvall nyligen påtalade i en omtalad krönika i Dala-Demokraten.

Däremot är våra politiker inte okänsliga för opinionsyttringar bland allmänheten. Särskilt inte ett valår. I samband med avslöjandet i TV i somras krävde Naturskyddsföreningen korten på bordet, men har sedan valt att ligga lågt. Den tiden är nu förbi. När ansvarig minister blundar för ett omfattande naturvårdsbedrägeri, då är det hög tid för den ideella naturvården att agera.

28 oktober, 202128 oktober, 2021

Sveaskog sviker löften i söder

För 25 år sedan blåste det upp till storm i skogarna norr om Göteborg. I 90 år hade drygt fyra tusen hektar skog väster om Göta älv förvaltats av statliga Domänverket. Men i mitten av 1990-talet hade Domänverket blivit AssiDomän, som några år senare blev Sveaskog. AssiDomän sålde delar av skogen till privatpersoner som ville avverka. Därför bildades den lokala aktionsgruppen Rädda Svartedalens Vildmark av över 20 organisationer. Hösten 1997 brände det till ordentligt. Greenpeace byggde ett protestläger och striden gav eko nationellt. Efter ett halvår med tumult, polisingripande och dragkamp på hög nivå, beslutade länsstyrelsen att skydda de omtvistade skogarna. Men något lugn i Svartedalens skogar blev det inte.

Men då, för tre år sedan, var det inte känt utanför skogsbolaget och kanske inte ens i den egna styrelsen.

Istället blev det ett reservat. Visserligen ett par tusen hektar stort, men där skogsbruk tilläts i stora delar. Dessutom förblev flera värdefulla skogar, bland annat i Sveaskogs ägo, oskyddade. Därför fortsatte kampen. Bland annat med förslag om att utveckla Svartedalen som resurs för besökare från när och fjärran. Bohusleden slingrar sig genom området och närheten till Göteborg ger ett strategiskt läge. När Sveaskog var nybildat skickade den lokala gruppen ett brev till bolaget med förslag om samverkan kring ett utvidgat skydd och satsning på ekoturism. Några år senare visade ett examensarbete att Svartedalens potential för rekreation och turism var mycket större än skogsbrukets intäkter.

Men det blev ingen satsning på naturturism. Istället har även de senaste 15 åren präglats av fortsatta strider kring nya avverkningar, frivilliga avsättningar och skogar till salu. I november 2013 förklarade en av Sveaskogs naturvårdsspecialister i Göteborgs-Posten:
– I vårt skyddsprogram ska vi avsätta 20 procent av produktiv skogsmark till naturvård. I Hålt har vi satt av mer än halva skogsmarksarealen som inte avverkas alls. Utöver detta kommer även myrar, berg och annan improduktiv mark som vi aldrig brukar. Vi lämnar vid denna avverkning också detaljhänsyn till de naturvärden som finns på platsen.
Det skyddet var dock kopplat till Sveaskogs ägande. Några år senare (2018) valde bolaget att lägga ut två värdefulla skogsområden till försäljning. Då gick även utlovat skydd upp i rök. Idag går det att visa, att försäljningen av ett par hundra hektar skog i Svartedalen stred mot Sveaskogs miljöpolicy och mot styrelsens löfte om avsatta naturvårdsarealer i södra Sverige. Men då, för tre år sedan, var det inte känt utanför skogsbolaget och kanske inte ens i den egna styrelsen.

Formuleringen ”varje skogsregion” är central, då den borgar för mätbara mål för naturvården i hela Sverige.

I april 2002 antog Sveaskogs styrelse en miljöpolicy, som har väglett bolagets arbete med naturvård tills helt nyligen. Policyn slog fast flera viktiga mål och principer. Bland att ”med våra ekoparker och naturreservat i kombination med hänsynen inom det FSC-certifierade skogsbruket är den långsiktiga ambitionen att nå 20 % naturvårdsareal av den produktiva skogsmarken inom varje skogsregion.” Formuleringen ”varje skogsregion” är central, då den borgar för mätbara mål för naturvården i hela Sverige. Här i söder finns två skogsregioner, som överlag bara har runt tre procent formellt skyddad skog. Den södra lövskogsregionen, som inbegriper Skåne, Halland och Blekinge. Och den mellansvenska blandskogsregionen, som omfattar resten av södra Sverige upp till och med Närke, Västmanland och Uppland. I en bortstädad informationsbroschyr från 2012 lovade Sveaskog att naturvårdsskogarna längst i söder ska uppgå till 2 000 hektar och att blandskogsregionen ska omfatta hela 52 000 hektar.

Och det började bra. Hösten 2007 skickade Sveaskog ut ett pressmeddelande med rubriken Unik satsning på gammelskogar och lövskogar. Där berättade Sveaskogs dåvarande vd Gunnar Olofsson att:
– Den (investeringen) innebär att vi når vårt miljömål att använda 20 % av Sveaskogs produktiva skogsmark för naturvård. Investeringen bidrar till ökad biologisk mångfald, rika skogsmiljöer för friluftslivet och bättre möjligheter för andra näringar såsom naturturism och rennäring att verka sida vid sida med skogsbruket.
En detaljerad redovisning om avsättningarna per skogsregion bifogades. Den visar att Sveaskog hade avsatt 1 858 hektar för naturvård i södra lövskogsregionen. I mellansvenska blandskogsregionen överträffades målet och hela 53 919 hektar produktiv skogsmark var skyddad. Men sannolikt var dessa siffror dopade med skogar som Sveaskog inte längre ägde, men då och fram till 2010 godtogs detta sätt att räkna enligt FSC:s standard.

Istället bekräftar granskningen tidigare påståenden om ett omfattande och systematiskt bedrägeri kring Sveaskogs naturvårdsarealer.

Tio år senare, våren 2017, presenterade Sveaskog ekologiska landskapsplaner för hela landet. Dessa detaljerade underlag är fortfarande aktuella och möjliga att granska. Jag har därför kontrollräknat de 62 ekologiska landskapsplaner och drygt 25 kronoparker som täcker södra Sveriges två skogsregioner. Det senaste året har Sveaskog försäkrat att metoden att räkna in sålda skogar upphörde 2010. Bland annat i somras strax efter avslöjandet i TV4. Min genomgång visar att det inte är sant. Istället bekräftar granskningen tidigare påståenden om ett omfattande och systematiskt bedrägeri kring Sveaskogs naturvårdsarealer.

Kontrollräkningen visar nämligen att över 7 600 hektar produktiv skog på Naturvårdsverkets mark i södra Sverige inkluderades i redovisningen våren 2017. Dessutom visar siffror rensade från sålda skogar, att målen som Sveaskog påstod var uppfyllda 2007, tio år senare inte nåddes. I södra lövskogsregionen hade Sveaskog 2017 avsatt 1 525 hektar produktiv skog, vilket innebär att nästan fem hundra hektar naturvårdsskogar saknades. I mellansvenska blandskogsregionen handlade det om mer, mycket mer. Över 6 100 hektar saknades våren 2017. Sammantaget handlar bedrägeriet här i södra Sverige faktiskt om mer produktiv skog, än vad som skyddas i alla våra nationalparker söder om Dalälven, om vi undantar Gotska Sandön.

I augusti informerade jag Miljödepartementet och statsrådet Per Bolund. Inte heller där vill man veta mer.

Sveaskogs landskapsplaner från våren 2017 är en ögonblicksbild. Vad som har hänt efter det vet vi inte. Uppdaterade underlag saknas, liksom den tidigare funktion som visade hur Sveaskogs avsättningar förändrades över tid. Däremot är det inte troligt att Sveaskog ett år senare, när skogarna i Svartedalen bjöds ut till försäljning, hade ökat sina avsättningar i blandskogsregionen med sex tusen hektar. Därför bröt försäljningen mot Sveaskogs mål och löften. Tyvärr lär det finnas fler exempel på skogar som har avverkats eller sålts i strid mot bolagets egen policy.

Detta är en naturvårdsskandal som borde dra till sig riksdagens intresse. Den senaste tiden har jag kontaktat flera enskilda ledamöter, men utan resultat. I augusti informerade jag Miljödepartementet och statsrådet Per Bolund. Inte heller där vill man veta mer. Istället bollades frågan över till Näringsdepartementet, som svarade att departementet hade fortsatt förtroende för Sveaskog. Någon oberoende granskning av Sveaskogs naturvård är inte heller aktuell. Mitt hopp ställs därför till andra krafter. Inte minst att den ideella naturvården höjer rösten. Det borde vara en självklarhet att statliga naturvårdssatsningar inte solkas av mygel och bedrägeri. Särskilt om ett av regeringspartierna är Miljöpartiet.

Sveaskog svarar inte på frågor.
På sin webbplats förklarar Sveaskog att landskapsplanerna, som jag har granskat, inte kan användas för att ”räkna fram avsatta totalarealer på Sveaskogs mark”. Givetvis kan inte ett underlag från 2017 användas för att berätta om läget flera år senare. Varje år köper och säljer Sveaskog tusentals hektar skogar, vilket påverkar bolagets frivilliga avsättningar. Däremot är det märkligt att underlaget inte kan användas för att beräkna naturvårdsarealen 2017. Jag har bett Sveaskog förklara detta, men bolaget svarar inte. Pressmeddelandet från 2007 är inte komplett. Jag har frågat efter de underlag som saknas, men även här väljer bolaget att tiga.

14 oktober, 202114 oktober, 2021

Sveaskogs brutna löften om insyn

Strax innan midsommar avslöjade TV4 hur Sveaskog använder sålda skogar för att skönmåla sitt naturvårdsarbete. Dagen efter lovade Olof Johansson, skogspolitisk chef på Sveaskog, att de underlag som varje år lämnas till Skogsstyrelsen även skulle redovisas öppet. Drygt tre månader senare står det klart att Sveaskog inte står vid sitt ord. Underlagen fortsätter att vara hemliga. Det är inte första gången som bolaget bryter löften om ökad insyn i avsatta naturvårdsskogar. Än så länge har det dessutom varit ett vinnande koncept.

Landets tidigare statsminister skrev att öppenhet och transparens var vägledande för Sveaskog.

Hösten 2014 skrev Naturskyddsföreningen ett öppet brev till Sveaskogs styrelse om läget i våra statligt ägda skogar. Föreningen var orolig för att Sveaskogs brukande inte var hållbart. Ett tecken på det kunde vara en ökad avverkning av yngre skogar. Vidare slog man fast att det var av största vikt att Sveaskogs ”frivilliga avsättningarna lever upp till kriterier om långsiktighet, transparens och kvalitet.” I brevet framfördes även uppgifter om att bortåt 20 000 hektar naturvårdsskogar i norra Sverige hade eller kunde komma att omklassas till produktionsskogar.

En vecka senare kom svaret från Sveaskogs dåvarande ordförande Göran Persson. Landets tidigare statsminister skrev att öppenhet och transparens var vägledande för Sveaskog. Därför lovade Göran Persson att skogsbolaget senare under hösten skulle börja publicera förändringar av innehavet i bolagets naturvårdsskogar. Däremot avvisades kraven på utförligare information om produktionsskogarnas ålder och planerade avverkningar de närmaste åren med hänvisning till affärshemligheter.

Men redan året efter var meningen försvunnen ur årsredovisningen.

I slutet av 2014 berättade Skogsaktuellt om den förbättrade insynen. Stefan Bleckert, Sveaskogs naturvårdschef, presenterade en funktion som möjliggör ”att man kan se var våra avsättningar finns och hur de förändrades under år 2013”. Framsteget noterades till och med i bolagets års- och hållbarhetsredovisning för 2014. På sidan elva står det att ”från och med 2014 redovisas förändringarna av naturvårdsskogarna från föregående år på Sveaskogs hemsida.” Men redan året efter var meningen försvunnen ur årsredovisningen. Och när jag själv tidigare i år letade efter den aktuella funktionen, insåg jag att den var borta.

Därför skrev jag till Sveaskogs presstjänst och frågade vad som har hänt. Om det stämde att funktionen var borta, så ville jag veta varför och när den försvann. Efter drygt en månad och lite tjat fick jag svar. Sveaskog förklarade att funktionen är borttagen, då bolaget inte längre storskaligt kvalitetssäkrar sina avsättningar, utan kvalitetssäkrar löpande i fält i samband med skogliga åtgärder. Vad det betyder i praktiken vet jag inte, men det låter inte bra.

En central mening i brevet var att Sveaskog inte höll sina löften.

I slutet av 2017 hade Naturskyddsföreningen på nytt tappat tålamodet med Sveaskog. Ett nytt öppet brev författades till skogsbolagets styrelse. Även den här gången handlade det om brist på öppenhet i naturvårdsarbetet. Närmare bestämt om hur landets 37 ekoparker förvaltades och varför gjorda naturvärdesbedömningar hemlighölls. En central mening i brevet var att Sveaskog inte höll sina löften. I två år hade bolagets företrädare lämnat tomma löften om att tillhandhålla underlag, som visade hur tidigare avsatta skogar omklassats till produktionsskogar med risk för avverkning. Något som tidningen Sveriges Natur uppmärksammade 2015.

Efter årsskiftet kom svaret från Sveaskogs förre vd Per-Olof Wedin. Han förklarade att naturvärdesbedömningar var ett dynamiskt arbetsmaterial som löpande förbättras och kvalitetsgranskas. Därför lämpar de sig inte för offentlig publicering på nätet. När det gäller insynen i hur landets ekoparker förvaltas, medgav Wedin att bolagets ekoparksplaner behövde kompletteras. Därför utlovades redan samma år uppdaterade sammanställningar för varje ekopark.

När media flåsar i nacken utlovas öppenhet och fakta på bordet.

Året efter, sommaren 2019, började jag själv granska Sveaskogs ekoparker. De senaste två åren har jag gjort otaliga besök på skogsbolagets webbsida, men aldrig sett röken av några uppdaterade sammanställningar. Tvärtom saknades i flera fall redan tidigare utlovade ekoparksplaner. Något som jag först påpekade i obesvarade mejl till Sveaskog. Efter en tid insåg jag att syrliga påminnelser på Twitter fungerade bättre. I början av det här året publicerades faktiskt de sista ekoparksplanerna. Bland annat planen för Rosfors ekopark nordväst om Piteå, som invigdes hösten 2004. Föreställ er att råvaran till skogsindustrin försenades i 15 år. Vilket ramaskri det skulle bli.

Det är möjligt att Sveaskog kontrar med glömska, bristande rutiner eller något annat hittepå. Själv tror jag dock att mycket av detta är medveten taktik. När media flåsar i nacken utlovas öppenhet och fakta på bordet. Sedan väntar bolaget på att stormen bedarrar och andra frågor hamnar i fokus. De sista kritikerna tröttas ut med långbänkar eller nonchaleras helt enkelt.

Ett öppet brev till Sveaskogs styrelse vart tredje år är otillräckligt.

Och det verkar som taktiken fungerar. Flera tuffa granskningar i radioprogrammet Kaliber har runnit ut i sanden. Nu riskerar det senaste årets uppmärksamhet i Dagens Nyheter, TV4 och senast SVT gå samma öde till mötes. Därför måste den ideella naturvården ta sitt ansvar och fortsätta ett tålmodigt opinionsarbete, engagera sina medlemmar att samla nya fakta och vässa argumenten mot riksdag och regering. Ett öppet brev till Sveaskogs styrelse vart tredje år är otillräckligt.

18 augusti, 202118 augusti, 2021

FSC dras in i Sveaskogs bedrägeri

När Sveaskog inte längre kan förneka sitt naturvårdsbedrägeri, ändras berättelsen och bolaget medger att viktiga dokument är manipulerade med hjälp av andras skogar. Detta trots att den högsta ledningen bara två månader tidigare förnekat att så var fallet. Fusket handlar alltså inte bara om bolagets årsredovisningar. Nu vet vi att det dessutom trixas med viktiga underlag för Sveaskogs FSC-certifiering och ett klagomål är inlämnat. Situationen är nu så allvarlig att regeringen måste ta sitt ägaransvar för Sveaskog.

I flera år har skogsbolaget medvetet mörkat att redovisade naturvårdsarealer till FSC inkluderar skogar som ägs av andra.

Avslöjandet i TV4 hamnade mitt i sommarens regeringskris. Därför fick nyheten om ett utbrett naturvårdsbedrägeri begränsad spridning. I början av juli kommenterade ändå Sveaskog inslagen. Utan omsvep medgav plötsligt bolaget att sålda skogar, sedan flera år formella reservat i Naturvårdsverkets ägo, hade inkluderats i många av de ekologiska landskapsplaner som presenterades fyra år tidigare. ”De ekologiska landskapsplanerna togs fram 2016/2017 med syftet att för allmänheten visa hur de långsiktiga planerna och naturskyddet ser ut i de landskap där Sveaskog har ett stort markinnehav. Därför ingår också tidigare sålda reservat i kartorna.”

Sveaskog försöker påskina att valet att inkludera sålda skogar i sina naturvårdsarealer ökar allmänhetens insyn i bolagets naturvårdsarbete. Sanningen är den rakt motsatta. I flera år har skogsbolaget medvetet mörkat att redovisade naturvårdsarealer till FSC inkluderar skogar som ägs av andra. Inte ett ord, inte en fotnot i landskapsplanerna om att delar av ”naturvårdsskogarna” inte tillhör Sveaskog. Däremot finns det explicita formuleringar på varje landskapsplans förstasida om att det redovisade innehavet är Sveaskogs. ”För varje ekologiskt landskap finns en ekologisk landskapsplan, där du bland annat kan läsa om vilka markslag som finns, vilka trädslag och åldersklasser som dominerar, och vilka typer av naturvårdsskogar och annan värdefull mark Sveaskogs markinnehav hyser.”

Nu väljer alltså Sveaskog att modifiera sin berättelse.

Enligt FSC:s standard ska större markägare planera utifrån ett landskapsekologiskt perspektiv och tillgängliggöra underlagen på sin hemsida. Syftet är bland annat att ge allmänhet och andra en inblick i hur skogsbolaget bedriver sitt naturvårdsarbete. Att då medvetet manipulera dessa planer och vilseleda utomstående, bör rimligen vara ett brott mot FSC:s standard. Sannolikt har Sveaskog även fört de två certifieringsbolag, som har granskat bolaget de senaste fem åren, bakom ljuset. Om inte, är FSC en aktiv del i en medveten manipulation av viktiga underlag. Så illa får det bara inte vara. Nyligen lämnade jag därför in ett klagomål till FSC om att Sveaskog under fyra år bedragit allmänheten med falska landskapsplaner. I min bilaga ställer jag även frågan om Sveaskog har manipulerat information för att nå upp till kravet på två procent äldre skogar.

Nu väljer alltså Sveaskog att modifiera sin berättelse. Bland annat det svar som bolagets vd Per Matses gav till Dagens Nyheter, när tidningen i slutet av april frågade om sålda skogar inkluderades i bolagets naturvård:
”Det har olyckligtvis varit så att i en karttjänst på vår hemsida, så har en felaktighet funnits som rättats till – men i vår årsredovisning har vi bara vår egen skog och det är sådan skog som är föremål för revision, både av FSC och våra revisorer.”
Ett svar som uppenbarligen inte var sant, eftersom Sveaskog två månader senare medgav att andra skogar har använts för att öka arealen naturvårdsskogar i underlag till FSC.

Löftet till TV4, om att redovisa rapporten som årligen lämnas in till Skogsstyrelsen, är två månader senare inte uppfyllt.

På webbsidan där Sveaskogs ekologiska landskapsplaner presenteras, finns nu ett nytt stycke som förklarar att planerna inkluderar reservat som inte ligger på Sveaskogs mark. Dessutom har en tidigare skrivning om ”mark Sveaskog äger” ändrats till ”som finns i landskapet.” Ett subtilt sätt att i smyg och efterhand sopa igen spåren om hur dessa landskapsplaner presenterades för bara ett par månader sedan. För mig blir det tyvärr allt mer uppenbart att Sveaskog präglas av en kultur, där fundamentala begrepp som sanning och transparens har en helt annan innebörd än för folk i allmänhet.

Och trots alla bevis och medgivande, fortsätter Sveaskog att obstinat hävda att uppgivna naturvårdsarealer i bolagets årsredovisningar stämmer. I kommentaren från början av juli slår Sveaskog självsäkert fast att ”de arealer skyddad mark som redovisats till myndigheter och redovisats i vår års- och hållbarhetsredovisning är således korrekt.” Men några underlag eller bevis för detta påstående presenteras inte. Löftet till TV4, om att redovisa rapporten som årligen lämnas in till Skogsstyrelsen, är två månader senare inte uppfyllt. Istället ska vi utomstående bara blint tro på vad Sveriges största markägare säger. Ett maktfullkomligt eko från en svunnen tid, då stora delar av Sveaskogs skogar var en enväldig kungs egendom.

Sveaskogs ledning och styrelse saknar såväl förmåga som vilja att tvätta den smutsiga byk som vårens granskningar har blottat.

Det är svårt att förstå denna trotsiga attityd. Kanske finns det skäl för Sveaskogs ledning att fortsätta förneka fel i årsredovisningen. Bör detta omfattande naturvårdsbedrägeri även få rättsliga följder utifrån lagar om bokföringsbrott och trolöshet mot huvudman? Jag vet inte, men jag har bett miljö- och klimatministern Per Bolund att rådfråga regeringskansliets jurister. Straffet för grovt bokföringsbrott är fängelse i upp till sex år.

Detta är nu uppenbart en fråga för regeringen. Sveaskogs ledning och styrelse saknar såväl förmåga som vilja att tvätta den smutsiga byk som vårens granskningar har blottat. Därför måste regeringen omgående tillsätta en oberoende granskning, en sorts haverikommission kan man säga. Uppdraget ska gå till kunniga personer med hög integritet och stark lojalitet till sanningen. Först efter en sådan ordentlig, oberoende och extern genomlysning är det möjligt att veta hur omfattande Sveaskogs naturvårdsbedrägeri är. Och då om några rättsliga åtgärder måste vidtas.

24 juni, 202124 juni, 2021

TV4 avslöjar Sveaskogs fusk

Under våren har statliga Sveaskog varvat förnekanden med mer eller mindre osannolika bortförklaringar om hur bolagets frivilliga avsättningar räknas fram. I samverkan med TV4 Nyheterna kan jag nu avslöja att det inte stämmer att dubbelräkningen av sålda skogar upphörde 2010. Fusket har fortsatt, det bekräftas av tidigare anställda och är mer omfattande än vad som tidigare var känt.

Mot bakgrund av Sveaskogs alla förnekanden den senaste tiden var frågan märklig.

I mitt förra inlägg berättade jag hur Sveaskogs skogschef Fredrik Klang i mars 2019 medgav att även sålda skogar räknas in i bolagets naturvårdsarealer. Sveaskog bemötte avslöjandet med att påstå att deras egen skogschef var felinformerad. En vecka senare kommenterade bolaget även anklagelserna i en intervju på Natursidan. Där försäkrade Sveaskog att årsredovisningens siffra på 460 000 hektar bara består av egna skogar och att uppgiften kontrolleras av både certifieringen FSC och en oberoende hållbarhetskonsult. Samtidigt erkände Sveaskog att bolaget tidigare inkluderade sålda skogar i sin naturvård. Detta eftersom FSC:s standard fram till 2010 tillät ett märkligt upplägg, där även sålda skogar kunde räknas in i skogsbrukets frivilliga avsättningar. Men Sveaskogs dubbelräkning fortsatte även efter 2010.

Nya underlag visar att skogschefens medgivande i mars 2019 var en del i en större kontext. Det var nämligen slutpunkten på en flera år lång följetong. Den kända startpunkten är en mejlväxling från slutet av 2017 där Örebros länsstyrelse vänder sig till Naturvårdsverket med en fråga. Mot bakgrund av Sveaskogs alla förnekanden den senaste tiden var frågan märklig. I dialogen med länsstyrelsen hade skogsbolaget nämligen hävdat att det fanns en överenskommelse med Naturvårdsverket, som tvingade Sveaskog att inkludera även sålda skogar i sina naturvårdsarealer. Verket svarade att det inte stämmer. Det finns inga ”beslut som reglerar vad som ska utgöra Sveaskogs frivilliga avsättningar. Det är i grunden ett internt beslut av Sveaskog och de själva definierar vad som ingår i detta.”

Ett av svaren är en lögn.

Trots svaret löpte frågan om sålda skogar som en röd tråd mellan de fyra möten som länsstyrelsen och skogsbolaget hade under 2018. I februari svarade Sveaskogs företrädare att de inte kände igen sig i svaret från Naturvårdsverket. Länsstyrelsen bad då skogsbolaget att utreda frågan och återkomma med ett formellt svar från Sveaskogs ledning. I april svarade bolaget att frågan hade diskuterats med naturvårdschefen Peter Bergman, som hänvisade till Sveaskogs tidigare skogsbruksledning. Samtidigt sade Sveaskog att frågan nu låg på koncernledningens bord och att tidigare beslut sannolikt skulle ändras. I september togs frågan upp igen. Sveaskog meddelade att ärendet inte var färdigbehandlat, men lovade att återkomma till länsstyrelsen så snart frågan var avgjord. I december påminde länsstyrelsen om att de ville ha ett svar. Än en gång lovade Sveaskog att ta upp detta med sin ledning och återkomma till länsstyrelsen med besked. Med andra ord, på mötet i mars 2019 besvarade Fredrik Klang en fråga som hade ältats i minst 15 månader.

Att då hävda att Sveaskogs skogschef och chefsjurist, som båda sitter i koncernledningen, kommer felinformerade till ett viktigt möte med länsstyrelsen och Naturvårdsverket är inte trovärdigt. Dessutom visar de nya underlagen att Sveaskogs naturvårdschef har lämnat olika svar på frågan. Nyligen försäkrade Peter Bergman på Natursidan att Sveaskog slutade räkna in sålda skogar 2010. Men när frågan ställdes 2018 blev svaret att arbetssättet hade tagits fram av bolagets tidigare skogsbruksledning. Ett av svaren är en lögn. Dessutom är den som skriver minnesanteckningar från mötet i april 2018, där svaret går att läsa, Sveaskogs dåvarande resultatområdeschef för Södra Bergslagen – Helene Bergström. Sedan hösten 2020 är hon chef för Svenska Skogsplantor och sitter i Sveaskogs koncernledning.

Och det är inget småfifflande i marginalen.

Nu träder även tidigare anställda fram i TV4 och bekräftar fusket. Dessutom finns det fler dokument, som visar att Sveaskog har räknat in sålda skogar i sin naturvård efter 2010. Och fusket är mer omfattande än vad som tidigare var känt. I maj 2017 presenterade Sveaskog sina nya utvecklade ekologiska landskapsplaner. Totalt rör det sig om 180 ekologiska landskap, varav 37 utgörs av Sveaskogs ekoparker. Landskapsplanerna är ett krav i FSC:s standard och används för att planera naturvården i bolagets skogsbruk.

För TV4:s räkning har jag gått igenom 45 av dessa landskapsplaner från Götaland, Svealand och Norrland . Och granskningen blottlägger ett omfattande och systematiskt fusk. I dessa underlag identifieras drygt 310 naturreservat, som Sveaskog inkluderar i sin naturvård. Men av dessa reservat ägs mer än 125 av Naturvårdsverket. Mest utbrett är fusket i södra Sverige, där skogen växer snabbare och markpriset är högre. I Götaland ägs runt 75 procent av de identifierade reservaten och deras areal av Naturvårdsverket. Och det är inget småfifflande i marginalen. Tvärtom. Av landskapsplanen för Hjärtsjö-Ringamåla i Blekinge framgår att 65 procent av den uppgivna naturvårdsarealen inte ägs av Sveaskog. Planen för Kilsbergen i Närke visar att nästan hälften av reservaten tillhör Naturvårdsverket, vilket inte hindrar Sveaskog från att räkna in minst 500 hektar produktiv skogsmark i sin naturvård. Och i planen för Storberget i Västerbotten inkluderar Sveaskog flera hundra hektar skog, som ingår i Björnlandets nationalpark. Listan kan tyvärr göras mycket längre.

Det är nämligen vanskligt att jobba med dubbel bokföring.

Den totala omfattningen på fusket är ännu okänt. Den senaste granskningen stärker dock misstanken att det kan handla om runt 10 000 hektar, vilket även uppgifter från Sveaskog själv pekar på. Det är nämligen vanskligt att jobba med dubbel bokföring. Plötsligt blandas olika siffror ihop. Som exempelvis i höstas då Sveaskog premierades med utmärkelsen Svenska Greenwashpriset 2020, vilket fick skogsbolaget att försvara sig i årets tredje kvartalsrapport. Där försäkrade Sveaskog att man har ”avsatt drygt 460 000 hektar (motsvarande 670 000 fotbollsplaner) av företagets brukade skogsmark för naturvård.” Rapporten offentliggjordes den 26 oktober, men bara en vecka senare dök en annan siffra upp i Sveaskogs egen annons i Dagens Industri. Där anges bolagets naturvård till lika många fotbollsplaner, men antalet hektar är nu bara 450 000. En anmärkningsvärd skillnad på drygt 10 000 hektar. Var det ännu ett ”olyckligt misstag” eller var det en miss som gjorde att den rätta siffran publicerades? När det gäller Sveaskog är det inte lätt att veta.

Och varför upptäcks inte dessa ”olyckliga misstag” när oberoende kontrollorgan granskar Sveaskog? Enligt FSC:s standard för skogsbruk i Sverige ska större markägare ta fram ekologiska landskapsplaner (6.8.1) och dessa ska finnas på företagets hemsida (7.5.1). Men varken revisionsbyrån Bureau Veritas eller Den Norske Veritas, som varje år har granskat Sveaskogs FSC-certifiering i omgångar efter 2010, har upptäckt att stora arealer av sålda skogar dubbelräknas. Märkligt eftersom fusket är omfattande och lätt att upptäcka. Efter förändringen av FSC:s standard 2010 fanns det dessutom goda skäl att kontrollera att dubbelräkningen inte fortsatte. Men de revisionsbyråer, som anlitas på uppdrag av Sveaskog, valde tydligen att titta åt ett annat håll. Och vem är den oberoende hållbarhetskonsult som kontrollerar siffrorna i årsredovisningen?
Frågorna är många, men svaren få.

Eller är det bara staten som fuskar?

Skogsbolagets kommentar till TV Nyheterna är ännu ett beklagande, som inte bringar klarhet i sakfrågan. Inte heller vill Sveaskog lämna ut siffrorna som rapporteras till Skogsstyrelsen. Om siffran på 460 000 hektar lämnas till myndigheten, som sammanställer statistiken för frivilliga avsättningar, är Sveaskogs andel hela 36 procent. Det kan inte stämma. Att Sveaskogs naturvårdarealer är insvepta i ett töcken av bortförklaringar och olyckliga misstag skadar skogsbolagets trovärdighet. Men det undergräver även förtroendet för hela skogsbrukets frivilliga avsättningar. Eller är det bara staten som fuskar?
Därför måste regeringen nu ta sitt ansvar som ägare och ingripa.

3 maj, 20213 maj, 2021

Berättade skogschefen sanningen?

En hög chef på Sveaskog medgav att sålda skogar räknades in i naturvården. När bolaget konfronteras med uppgiften, blir svaret att chefen var felinformerad. I mars 2019 hölls ett möte mellan Sveaskog och Örebros länsstyrelse. Det speglade en allt tuffare dragkamp om skogen. Anteckningarna från mötet kastar även nytt ljus över tidigare avslöjanden om fusk i Hornsö ekopark och starka indicier på ett systematiskt trixande med naturvården. Men påståendet att skogsbrukschefen inte visste vad han talade om, är kanske det mest anmärkningsvärda. Är koncernledningen så illa informerad eller försöker ett statligt bolag undgå kritik genom att helt fräckt dra en vals?

Processer som uppenbarligen skapar friktion och resulterade i ett särskilt möte för två år sedan.

Skyddet av värdefulla skogar i Örebro län sticker inte ut. Drygt fyra procent enligt den senaste statistiken från SCB blir nästan 25 000 hektar formellt skyddad produktiv skogsmark och är representativt för södra Sverige. Länet är därmed långt ifrån nationellt satta miljömål och internationella åtaganden. Däremot är Örebro län ett av de viktigaste länen i södra Sverige för Sveaskog. Därför är det inte konstigt att det pågår flera reservatsärenden mellan länsstyrelsen och skogsbolaget. Processer som uppenbarligen skapar friktion och resulterade i ett särskilt möte för två år sedan.

Torsdagen den 7 mars 2019 träffas en handfull medarbetare vid naturskyddsenheten på länsstyrelsen i Örebro län och företrädare för Sveaskog. Skogsbolaget har mönstrat två chefer ur sin koncernledning, och dessutom deltar två handläggare från Naturvårdsverket och en högre chef från länsstyrelsen. Sveaskog har tagit initiativ till mötet, eftersom bildandet av nya reservat krockar med deras uppdrag att driva ett kommersiellt skogsbruk. När länsstyrelsen pekar ut skogar som möjliga reservat, blir det en ”blöt hand” över Sveaskogs skogsbruk står det i anteckningarna från mötet. Frågan har diskuterats länge och man hänvisar till fyra tidigare möten med syftet att komma ”överens om former för ett ökat driv i processerna från båda parter.”

När Sveaskog två år senare konfronteras med mötesanteckningarna blir svaret från deras presstjänst att Fredrik Klang är rätt citerad, men att han hade fel i sak.

Sveaskog tycker det tar för lång tid att bilda reservat och vill begränsa processen till ett år. Men inte heller Örebros länsstyrelse är helt tillfreds med samverkan. Myndigheten menar bland annat att Sveaskogs sätt att räkna naturvårdsarealer motverkar samarbetet. Därför ställs en fråga om hur Sveaskog räknar mark som avsatts till naturvård. Skogsbrukschefen Fredrik Klang svarar: ”Sveaskog tog ett internt beslut 2003 att all mark som avsatts för naturvård efter 2003 ska räknas in. Där ingår frivilliga avsättningar och alla reservatsbildningar, både där intrångsersättning betalats och där Sveaskog sålt marken. Sveaskog är medvetna om att denna beräkningsmetod är ifrågasatt, men till dess bolagets styrelse beslutat något annat kommer beräkningen att fortsätta att göras på det sättet.”

När Sveaskog två år senare konfronteras med mötesanteckningarna blir svaret från deras presstjänst att Fredrik Klang är rätt citerad, men att han hade fel i sak. Samtidigt uppger presstjänsten att Sveaskog tidigare räknade in sålda skogar i sin avsatta naturvårdsareal. I mejlsvaret läser jag att ”Sveaskog ändrade sitt sätt att beräkna avsatta arealer 2010 i samband med den revidering av FSC-reglerna som då gjordes.” Vi återkommer till det, men först en presentation av Sveaskogs två chefer på mötet.

Den bild som tar form av Fredrik Klang skaver därför en aning mot presstjänstens påstående om att han var felinformerad.

Fredrik Klang kan Sveaskog från grunden. Han började 2000, blev chef för marknadsområde Syd 2012 och tog då plats i koncernledningen. Sex år senare steg han i graderna och blev skogsbrukschef. Han är med andra ord väl etablerad i bolagets högsta ledning. I en intervju som skogsbrukschef beskriver han sig som en engagerad naturvårdare med rötter i Fältbiologerna och en person som vill ”rädda världen genom ett banbrytande och naturnära skogsbruk.” I en annan intervju i LandSkogsbruk från 2018 besvarar han frågor om bolagets naturvård och bemöter kritiken med att ”vi har inget att dölja.” I ett debattinlägg från samma år försäkrar han att Sveaskog tål att granskas och avfärdar kritiken om att höga avkastningskrav påverkar bolagets naturvårdsarbete. Den bild som tar form av Fredrik Klang skaver därför en aning mot presstjänstens påstående om att han var felinformerad. Tvärtom tyder mycket på att han är väl insatt i dessa frågor.

På mötet deltar även Viveka Beckeman, chefsjurist och del av Sveaskogs koncernledning sedan 2013. Hon är en rutinerad jurist med lång erfarenhet av affärsjuridik. Naturvård är kanske inte hennes främsta kompetens. Det är däremot juridiska spörsmål om avtal och äganderätt. Viveka Beckeman stod bakom stämningen av fyra biltestföretag, när de använde isarna på Sveaskogs sjöar utanför Arjeplog. Biltester som inte påverkade skogsbruket, men som handlade om principen om hur annans mark får nyttjas.
– Ska man som markägare behöva tåla att någon annan tar din mark i anspråk, utan att du får ta betalt, så omkullkastas hela principen om äganderätt, förklarade Viveka Beckeman då i maj 2016.

Jo, rimligen borde en klocka ha ringt för en jurist med en strikt syn på äganderätten, men det gjorde det inte.

Här syns en parallell till Fredrik Klangs medgivande om att andras skogar används av Sveaskog för att öka på bolagets naturvårdsarealer. Alltså att ett företag drar fördelar av något som ägs av någon annan. Men till skillnad från tvisten om biltester på vinterisar där allemansrätten åberopades, finns i fallet med Sveaskogs naturvårdsarealer ingen så kallad sedvanerätt att falla tillbaka på. Borde inte Viveka Beckeman ha reagerat redan på mötet? Jo, rimligen borde en klocka ha ringt för en jurist med en strikt syn på äganderätten, men det gjorde det inte. Inte heller ville hon ändra något när hon drygt en vecka senare ombads kommentera minnesanteckningarna. Hennes svar från den 19 mars lyder ”vi tycker det ser bra ut och har inga synpunkter.”

Två år senare väljer alltså Sveaskog att förödmjuka sin skogsbrukschef och påstå att han var felinformerad. Eftersom Viveka Beckeman inte längre är Sveaskogs chefjurist utan ny vd på Skogsindustrierna sedan i höstas, ber jag henne själv kommentera den ifrågasatta metoden. Jag gör det av två skäl. Dels vill jag veta hur hon hanterade detta som tidigare chefsjurist på Sveaskog, men frågan är också intressant i hennes nya roll som skogsbranschens främsta företrädare.

Men Sveaskog vill inte svara på fler frågor.

Viveka Beckeman vill inte uttala sig om mötet med Örebros länsstyrelse i mars 2019. Istället hänvisar hon till Sveaskog. Samma svar ger revisorn, som undertecknat revisionsberättelsen i Sveaskogs års- och hållbarhetsredovisning för 2019. Frågan till Hans Warén på Deloitte AB gäller om han kände till att andras skogar inkluderades i bolagets naturvårdsarealer, enligt den förklaring som skogsbrukschefen Fredrik Klang gav i mars 2019. En personlig fråga, om vad just han som revisor visste. Men Hans Warén bollar vidare till Sveaskogs presstjänst, som väljer att tiga.

Sveaskogs version av ovanstående är alltså att Fredrik Klang inte visste vad han pratade om. Däremot har skogsbolaget åren innan 2010 räknat in sålda skogar i sina naturvårdsarealer. Att Sveaskog då valde att ändra sitt sätt att beräkna avsatta arealer berodde på den nya skogsbruksstandard som FSC lanserade 2010. Jag ställer ett antal följdfrågor till bolaget om hur många hektar sålda skogar som inkluderades i naturvårdsarealen åren innan 2010, hur länge detta sätt att räkna pågick och om bolagets styrelse var informerad. Men Sveaskog vill inte svara på fler frågor.

Bolagets ordförande 2010 var en viss Göran Persson.

Kanske borde jag kontakta någon i dåvarande styrelse.
Bolagets ordförande 2010 var en viss Göran Persson.
Jag får en känsla av att den här historien inte är slut riktigt än.