Skogsstyrelsen – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

24 juni, 202124 juni, 2021

TV4 avslöjar Sveaskogs fusk

Under våren har statliga Sveaskog varvat förnekanden med mer eller mindre osannolika bortförklaringar om hur bolagets frivilliga avsättningar räknas fram. I samverkan med TV4 Nyheterna kan jag nu avslöja att det inte stämmer att dubbelräkningen av sålda skogar upphörde 2010. Fusket har fortsatt, det bekräftas av tidigare anställda och är mer omfattande än vad som tidigare var känt.

Mot bakgrund av Sveaskogs alla förnekanden den senaste tiden var frågan märklig.

I mitt förra inlägg berättade jag hur Sveaskogs skogschef Fredrik Klang i mars 2019 medgav att även sålda skogar räknas in i bolagets naturvårdsarealer. Sveaskog bemötte avslöjandet med att påstå att deras egen skogschef var felinformerad. En vecka senare kommenterade bolaget även anklagelserna i en intervju på Natursidan. Där försäkrade Sveaskog att årsredovisningens siffra på 460 000 hektar bara består av egna skogar och att uppgiften kontrolleras av både certifieringen FSC och en oberoende hållbarhetskonsult. Samtidigt erkände Sveaskog att bolaget tidigare inkluderade sålda skogar i sin naturvård. Detta eftersom FSC:s standard fram till 2010 tillät ett märkligt upplägg, där även sålda skogar kunde räknas in i skogsbrukets frivilliga avsättningar. Men Sveaskogs dubbelräkning fortsatte även efter 2010.

Nya underlag visar att skogschefens medgivande i mars 2019 var en del i en större kontext. Det var nämligen slutpunkten på en flera år lång följetong. Den kända startpunkten är en mejlväxling från slutet av 2017 där Örebros länsstyrelse vänder sig till Naturvårdsverket med en fråga. Mot bakgrund av Sveaskogs alla förnekanden den senaste tiden var frågan märklig. I dialogen med länsstyrelsen hade skogsbolaget nämligen hävdat att det fanns en överenskommelse med Naturvårdsverket, som tvingade Sveaskog att inkludera även sålda skogar i sina naturvårdsarealer. Verket svarade att det inte stämmer. Det finns inga ”beslut som reglerar vad som ska utgöra Sveaskogs frivilliga avsättningar. Det är i grunden ett internt beslut av Sveaskog och de själva definierar vad som ingår i detta.”

Ett av svaren är en lögn.

Trots svaret löpte frågan om sålda skogar som en röd tråd mellan de fyra möten som länsstyrelsen och skogsbolaget hade under 2018. I februari svarade Sveaskogs företrädare att de inte kände igen sig i svaret från Naturvårdsverket. Länsstyrelsen bad då skogsbolaget att utreda frågan och återkomma med ett formellt svar från Sveaskogs ledning. I april svarade bolaget att frågan hade diskuterats med naturvårdschefen Peter Bergman, som hänvisade till Sveaskogs tidigare skogsbruksledning. Samtidigt sade Sveaskog att frågan nu låg på koncernledningens bord och att tidigare beslut sannolikt skulle ändras. I september togs frågan upp igen. Sveaskog meddelade att ärendet inte var färdigbehandlat, men lovade att återkomma till länsstyrelsen så snart frågan var avgjord. I december påminde länsstyrelsen om att de ville ha ett svar. Än en gång lovade Sveaskog att ta upp detta med sin ledning och återkomma till länsstyrelsen med besked. Med andra ord, på mötet i mars 2019 besvarade Fredrik Klang en fråga som hade ältats i minst 15 månader.

Att då hävda att Sveaskogs skogschef och chefsjurist, som båda sitter i koncernledningen, kommer felinformerade till ett viktigt möte med länsstyrelsen och Naturvårdsverket är inte trovärdigt. Dessutom visar de nya underlagen att Sveaskogs naturvårdschef har lämnat olika svar på frågan. Nyligen försäkrade Peter Bergman på Natursidan att Sveaskog slutade räkna in sålda skogar 2010. Men när frågan ställdes 2018 blev svaret att arbetssättet hade tagits fram av bolagets tidigare skogsbruksledning. Ett av svaren är en lögn. Dessutom är den som skriver minnesanteckningar från mötet i april 2018, där svaret går att läsa, Sveaskogs dåvarande resultatområdeschef för Södra Bergslagen – Helene Bergström. Sedan hösten 2020 är hon chef för Svenska Skogsplantor och sitter i Sveaskogs koncernledning.

Och det är inget småfifflande i marginalen.

Nu träder även tidigare anställda fram i TV4 och bekräftar fusket. Dessutom finns det fler dokument, som visar att Sveaskog har räknat in sålda skogar i sin naturvård efter 2010. Och fusket är mer omfattande än vad som tidigare var känt. I maj 2017 presenterade Sveaskog sina nya utvecklade ekologiska landskapsplaner. Totalt rör det sig om 180 ekologiska landskap, varav 37 utgörs av Sveaskogs ekoparker. Landskapsplanerna är ett krav i FSC:s standard och används för att planera naturvården i bolagets skogsbruk.

För TV4:s räkning har jag gått igenom 45 av dessa landskapsplaner från Götaland, Svealand och Norrland . Och granskningen blottlägger ett omfattande och systematiskt fusk. I dessa underlag identifieras drygt 310 naturreservat, som Sveaskog inkluderar i sin naturvård. Men av dessa reservat ägs mer än 125 av Naturvårdsverket. Mest utbrett är fusket i södra Sverige, där skogen växer snabbare och markpriset är högre. I Götaland ägs runt 75 procent av de identifierade reservaten och deras areal av Naturvårdsverket. Och det är inget småfifflande i marginalen. Tvärtom. Av landskapsplanen för Hjärtsjö-Ringamåla i Blekinge framgår att 65 procent av den uppgivna naturvårdsarealen inte ägs av Sveaskog. Planen för Kilsbergen i Närke visar att nästan hälften av reservaten tillhör Naturvårdsverket, vilket inte hindrar Sveaskog från att räkna in minst 500 hektar produktiv skogsmark i sin naturvård. Och i planen för Storberget i Västerbotten inkluderar Sveaskog flera hundra hektar skog, som ingår i Björnlandets nationalpark. Listan kan tyvärr göras mycket längre.

Det är nämligen vanskligt att jobba med dubbel bokföring.

Den totala omfattningen på fusket är ännu okänt. Den senaste granskningen stärker dock misstanken att det kan handla om runt 10 000 hektar, vilket även uppgifter från Sveaskog själv pekar på. Det är nämligen vanskligt att jobba med dubbel bokföring. Plötsligt blandas olika siffror ihop. Som exempelvis i höstas då Sveaskog premierades med utmärkelsen Svenska Greenwashpriset 2020, vilket fick skogsbolaget att försvara sig i årets tredje kvartalsrapport. Där försäkrade Sveaskog att man har ”avsatt drygt 460 000 hektar (motsvarande 670 000 fotbollsplaner) av företagets brukade skogsmark för naturvård.” Rapporten offentliggjordes den 26 oktober, men bara en vecka senare dök en annan siffra upp i Sveaskogs egen annons i Dagens Industri. Där anges bolagets naturvård till lika många fotbollsplaner, men antalet hektar är nu bara 450 000. En anmärkningsvärd skillnad på drygt 10 000 hektar. Var det ännu ett ”olyckligt misstag” eller var det en miss som gjorde att den rätta siffran publicerades? När det gäller Sveaskog är det inte lätt att veta.

Och varför upptäcks inte dessa ”olyckliga misstag” när oberoende kontrollorgan granskar Sveaskog? Enligt FSC:s standard för skogsbruk i Sverige ska större markägare ta fram ekologiska landskapsplaner (6.8.1) och dessa ska finnas på företagets hemsida (7.5.1). Men varken revisionsbyrån Bureau Veritas eller Den Norske Veritas, som varje år har granskat Sveaskogs FSC-certifiering i omgångar efter 2010, har upptäckt att stora arealer av sålda skogar dubbelräknas. Märkligt eftersom fusket är omfattande och lätt att upptäcka. Efter förändringen av FSC:s standard 2010 fanns det dessutom goda skäl att kontrollera att dubbelräkningen inte fortsatte. Men de revisionsbyråer, som anlitas på uppdrag av Sveaskog, valde tydligen att titta åt ett annat håll. Och vem är den oberoende hållbarhetskonsult som kontrollerar siffrorna i årsredovisningen?
Frågorna är många, men svaren få.

Eller är det bara staten som fuskar?

Skogsbolagets kommentar till TV Nyheterna är ännu ett beklagande, som inte bringar klarhet i sakfrågan. Inte heller vill Sveaskog lämna ut siffrorna som rapporteras till Skogsstyrelsen. Om siffran på 460 000 hektar lämnas till myndigheten, som sammanställer statistiken för frivilliga avsättningar, är Sveaskogs andel hela 36 procent. Det kan inte stämma. Att Sveaskogs naturvårdarealer är insvepta i ett töcken av bortförklaringar och olyckliga misstag skadar skogsbolagets trovärdighet. Men det undergräver även förtroendet för hela skogsbrukets frivilliga avsättningar. Eller är det bara staten som fuskar?
Därför måste regeringen nu ta sitt ansvar som ägare och ingripa.

11 april, 202111 april, 2021

Misstag eller systematiskt fusk?

Statliga Sveaskog slog på trumman 2008. I sin årsredovisning skrev bolaget att 300 000 hektar skyddad produktiv skog var den största satsningen någonsin nedan fjällskogsgränsen. Urvalet av naturvårdsskogar hade skett i samråd med myndigheter, forskare och ideella organisationer. Tio år senare försökte jag förstå ett annat av bolagets begrepp – ekoparker. Jag såg en potential för turism och naturvård på landskapsnivå. När jag senare på allvar ville greppa storleken på Hornsö ekopark, snavade jag över märkligheter. Det tog mig ett år att begripa hur Sveaskog hade räknat. För en månad sedan visade jag att det inkluderade falsk matematik. I skymundan försökte skogsbolaget sedan korrigera felet, vilket facktidningen Aktuell Hållbarhet uppmärksammade. Men var det ett olyckligt misstag eller en del av ett större systematiskt fusk? Låt oss ta det från början.

Samtidigt har Naturvårdsverket från 2005 till idag köpt särskilt värdefulla skogar av Sveaskog för 1 581 miljoner kronor.

Våren 2002 antog styrelsen för Sveaskog en hyllad miljöpolicy. Hela 20 procent av den produktiva skogsmarken skulle skyddas. Mycket handlar visserligen om svårbedömd hänsyn vid avverkningar, men merparten är ändå tusentals skyddade skogar i olika storlekar runt om i Sverige. Sedan 2012 har Sveaskog i sina årsredovisningar angett att arealen skyddad skog i form av naturvårdskogar, ekoparker och naturvård i fjällskogar ska uppgå till minst 460 000 hektar. Under flera år faktiskt något mer – 480 000 hektar.

Samtidigt har Naturvårdsverket från 2005 till idag köpt särskilt värdefulla skogar av Sveaskog för 1 581 miljoner kronor. Hur mycket produktiv skogsmark det blir, är svårt att räkna ut. Det beror på var i Sverige och skogarnas virkesförråd, men flera tiotusentals hektar med höga naturvärden lär det handla om.

Bidrog denna målkonflikt till en nytolkning av äganderätten i Sveaskogs högsta ledning?

Försäljningarna har skett till marknadsmässiga priser, och har därmed bidragit till Sveaskogs vinst. Samtidigt har landets största leverantör av skogsråvara ett annat överordnat mål. Säkra leveranser av massaved och sågtimmer till industrin. När flera tusentals hektar sålda naturvårdsskogar ska ersättas med nya avsättningar uppstår en målkonflikt. Det ska ju vara skog med höga naturvärde som avsätts, vilket ofta betyder avverkningsmogen skog. Det är sedan länge en bristvara på Sveaskogs marker.

Bidrog denna målkonflikt till en nytolkning av äganderätten i Sveaskogs högsta ledning? Tillsammans med föregångarna Domänverket och AssiDomän hade ju bolaget under årtionden skapat skogar med höga naturvärden. Tack vare försäljningen till Naturvårdsverket hade skogarna fått ett än starkare skydd. Det blev kanske grunden för ett upplägg där det ansågs rimligt att fortsätta att räkna in dessa sålda skogar i bolagets naturvårdsarealer. Ett fiffigt sätt att både äta kakan och ha den kvar.

När Aktuell Hållbarhet nyligen avslöjade Sveaskog med naturvårdsskogar i en nationalpark, svarade skogsbolaget att de hade upptäckt ”ett tekniskt fel…”

För en tid sedan undersökte jag antagandet med hjälp av olika digitala kartor. Det blev träff nästan på en gång. Under en helg kunde jag dokumentera 24 exempel i södra Sverige upp till Dalälven. En sammanfattning visar att mest och flest naturvårdsskogar på annans mark fanns i Örebro län, men även i Västra Götaland, Östergötland och i ytterligare fem län. Totalt summerade jag drygt 3 500 hektar produktiv skogsmark. Men det är en osäker siffra. Det kan vara mer, om jag inte hittade allt. Men det kan också vara mindre, om Sveaskog inte har räknat med all produktiv skogsmark i de aktuella reservaten. Hur det ser ut i norra Sverige vet jag inte. Tiden räckte inte. Däremot ligger merparten av Sveaskogs skogar, kanske mer än 80 procent, norr om Dalälven. Då är det rimligt att anta att minst lika mycket till eller mer tillkommer. En trolig gissning på skogar på annans mark, som Sveaskog räknar in i sina naturvårdsarealer, kan alltså ligga på mellan 7 000 och 15 000 hektar.

Ett exempel norr om Dalälven är känt. Ett par hundra hektar i Björnlandets nationalpark, där Naturvårdsverket åtminstone ägt marken sedan 1991. När Aktuell Hållbarhet nyligen avslöjade Sveaskog med naturvårdsskogar i en nationalpark, svarade skogsbolaget att de hade upptäckt ”ett tekniskt fel som gör att vår kartfunktion för tillfället felaktigt visar enstaka reservat, som är avyttrade till andra markägare, som ’våra’ naturvårdsskogar”. Skogsbolaget tvår sina händer och tar skydd bakom ett tekniskt fel. Tre veckor senare ligger felmeddelandet kvar.

Fusket med att inkludera andras skogar i Hornsö ekopark var omfattande, medvetet och pågick i minst 13 år.

Därmed punkteras även detta avslöjande. Sveaskog lär svara att även dessa exempel beror på fel i programkoden. Och i Aktuell Hållbarhet har bolagets naturvårdschef Peter Bergman bedyrat att felet inte påverkar rapporteringen till myndigheterna.
– När vi sammanställer och rapporterar våra totala avsättningar till olika myndigheter räknar vi enbart samman arealer som vi äger. Kartfunktionen på hemsidan är enbart till för att visualisera vårt innehav, och ligger inte till grund för hur vi sammanställer eller rapporterar våra avsättningar till aktuella myndigheter.
När Aktuell Hållbarhet en vecka senare ställer följdfrågor om rapporterna till Skogsstyrelsen svarar Sveaskog att de inte lämnar ut några underlag och avböjer fler frågor.

Låt mig summera. Fusket med att inkludera andras skogar i Hornsö ekopark var omfattande, medvetet och pågick i minst 13 år. Bevis i form av ekoparksplaner, informationstavlor och andra underlag är odiskutabla. Därför försökte Sveaskog justera det hela i tysthet. Nu vill statens skogsbolag att vi ska tro att övriga naturvårdsskogar på annans mark upptäckta i deras eget kartverktyg beror på ett tekniskt fel. Däremot vill inte Sveaskog redovisa vilka siffror man lämnar till Skogsstyrelsen. Jag är nog inte ensam om att tycka att förtroendet för Sveaskog har fått sig en knäck.

Flyr man sitt ansvar måste myndigheter axla sitt.

Den här är inget kiv om siffror och hektar. Det handlar om hur mycket skog Sveaskog har lovat att skydda. Just nu rasar en strid om värdefulla hänglavsskogar för ett antal samebyar. Kanske försvinner den konflikten, om Sveaskog tvingas redovisa hur de räknar. Om tidigare sålda skogar bokförs i Sveaskogs egna frivilliga avsättningar, ska kanske 10 000 hektar till skyddas enligt bolagets egna löften.

Men om detta vill inte Sveaskog prata.
Därmed riskerar det statliga bolaget grunden för hela det svenska skogsbruket – frihet under ansvar. Flyr man sitt ansvar måste myndigheter axla sitt.
Där är vi nu.

9 mars, 20219 mars, 2021

Kan Sveaskog inte skilja på ditt och mitt?

Nyligen påstod jag att statliga Sveaskog inkluderar andras skogar i sina naturvårdsarealer. Mer specifikt handlar det om gränserna för Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är en allvarlig anklagelse, som naturligtvis ska beläggas med fakta. Tyvärr fick det inte plats i mitt debattsvar i småländska Barometern. Därför kommer här en bakgrund till detta märkliga ärende.

Slutsatsen kan bara bli en.

Utgångspunkten är att Sveaskog under lång tid och i olika sammanhang har påstått att Allgunnens naturreservat ingår i Hornsö ekopark. Men i en ekopark måste all skog ägas av Sveaskog. Därför måste vi först reda ut vem som äger skogarna runt sjön Allgunnen.

Karttjänsten Skyddad natur visar att i stort sett hela reservatet ägs av Naturvårdsverket. Sveaskog äger ingenting. Allgunnens naturreservat bildades i april 2003 och omfattar totalt 2 344 hektar. Det är ett av Kalmar läns största och hyser en ansenlig mängd produktiv skogsmark, närmare bestämt 1 123 hektar. Ett registerutdrag från Lantmäteriet bekräftar att reservatets två största fastigheter (Skurebo 3:7 och Uddevallshyltan 1:19) tillhör Naturvårdsverket. Så har varit fallet åtminstone sedan juni 2004. Det vill säga drygt tre månader innan Hornsö ekopark invigdes den 8 oktober samma år. En granskning av de fastigheter som omnämns i ekoparksavtalet mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen, upprättat sommaren 2008, verifierar att Allgunnens reservat inte ingår i ekoparken. Och Sveaskogs egen karttjänst ger samma svar. Zooma in området och klicka i rutan för ekoparker. De gränser som visas stämmer med ovan nämnda källor. Slutsatsen kan bara bli en. Skogarna i Allgunnens naturreservat ägs av Naturvårdsverket sedan sommaren 2004. Delar har dessutom varit i myndighetens ägo ännu längre.

Det verkar som att Sveaskog fortsätter att räkna in skogar, som bolaget inte längre äger.

Stanna kvar på Sveaskogs karttjänst. Till vänster finns en ruta för naturvårdsskogar. När den markeras, inträffar något konstigt. Skogarna runt Allgunnen dyker upp i Sveaskogs karttjänst. Det verkar som att Sveaskog fortsätter att räkna in skogar, som bolaget inte längre äger. Och det är ingen bugg. På informationsskyltar ute i ekoparken, dras gränserna så att det mesta av Allgunnens naturreservat hamnar i ekoparken. Samma kartbild går som en röd tråd genom hela ekoparksplanen från april 2008.

Men kan det handla om ett olyckligt misstag? Stora delar av Allgunnens skogar tillhörde ju Sveaskog fram till strax innan invigningen. Kanske glömde någon att dessa skogar hade sålts till Naturvårdsverket och sedan har felet aldrig rättats till. Knappast, för jag är inte den förste som har frågat om gränserna för Hornsö ekopark.

Eller är det toppen på ett isberg av omfattande och systematiskt fusk?

Frågan diskuterades bland annat på det årliga förvaltningsmöte som hölls mellan Sveaskog, Skogsstyrelsens distrikt i Kalmar och Kalmars länsstyrelse i november 2019. Av Sveaskogs egna mötesanteckningar framgår att ”även frågan om huruvida Allgunnens naturreservat ska räknas med eller inte i ekoparken har varit ett diskussionsämne. I dagslägen utreds det sistnämnda på nationell nivå.” Det vill säga ansvaret för detta ska sökas på huvudkontoret i Stockholm. På samma möte presenterades ett utkast till en så kallad förvaltningsplan för Hornsö ekopark. I det interna arbetsdokumentet går det att läsa följande på sidan 8. ”Dessutom räknas 894 ha produktiv skogsmark i Allgunnens naturreservat in i ekoparken (se ekoparksplanen).” Detta är inte ett olyckligt misstag. Sveaskog vet att dessa skogar sedan 17 år tillbaka tillhör någon annan, men insisterar ändå på att dessa naturvårdsskogar ska ingå i Hornsö ekopark.

Detta väcker en rad frågor.
Är Hornsö ekopark ett enstaka undantag?
Eller är det toppen på ett isberg av omfattande och systematiskt fusk?
Vem på Sveaskog är i så fall ansvarig för detta?
Känner bolagets styrelse till upplägget?
Vad vet myndigheterna och har de reagerat?

Och här snubblar vi över ännu en pikant detalj.

Grunden för landets 37 ekoparker är ett avtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen. Och här snubblar vi över ännu en pikant detalj. Sedan 2016 leds Skogsstyrelsen av Herman Sundqvist, som under många år var skogschef på Sveaskog. Den positionen hade han bland annat 2008. Det vill säga det år då avtal och ekoparksplan blev till. Därför kan det inte uteslutas att Herman Sundqvist är bekant med upplägget. Faktum är att det är ganska sannolikt att han känner till att annans mark inkluderas i Hornsö ekopark. Idag leder han den myndighet som har störst insyn i hur Sveaskog bedriver naturvård på drygt 460 000 hektar produktiv skogsmark.

Men viktigast är att få klarhet i om detta har påverkat vårt naturskydd. Har de 894 hektaren produktiv skogsmark i Allgunnens naturreservat räknats mer än en gång? Först en gång i vårt formella naturskydd. Sedan en gång till när Sveaskog redovisar sina frivilliga avsättningar till Skogsstyrelsen? Den frågan kan inte besvaras. Bolaget presenterar bara övergripande siffror om ekoparker, naturvårdsskogar och hänsyn i produktionsskogarna på sin webbplats. Uppgifterna till Skogsstyrelsen är belagda med sekretess och hemliga för oss andra.

Men upplägget i Hornsö ekopark kan tyda på att kvoten delvis är fylld med skogar som Sveaskog inte längre äger.

En annan möjlighet är att detta trixande mest handlar om interna mål och löften. Sveaskog har ju lovat att skydda 20 procent av bolagets produktiva skogar. Mer än en gång har jag hört företrädare för Sveaskog förklara att bolaget inte kan skydda mer. Kvoten är fylld. Ska något mer skyddas, måste något annat plockas bort. Men upplägget i Hornsö ekopark kan tyda på att kvoten delvis är fylld med skogar som Sveaskog inte längre äger. Det förändrar i så fall saken. Är det så att 894 hektar skog med höga naturvärden har avverkats av Sveaskog någon annanstans i södra Sverige de senaste 15 åren? Och har detta blivit möjligt för att det trixas med gränserna för Hornsö ekopark?
Den frågan vill jag ha ett svar på.

10 februari, 202110 februari, 2021

Frivilligt skogsskydd kräver öppenhet

Det är något som skaver kring skogsbrukets frivilliga avsättningar. Frivilligt betyder ju av fri vilja, självmant och utan tvång. Något man gör med lust och stolt berättar för andra om. Men trots att avsättningar omfattar stora arealer, är grunden för två certifieringar, ger skogsägarna högre intäkter och öppnar upp för andra verksamheter, är begreppet omgärdat av ett grönt töcken. En begränsad insyn har skadat anseendet.

För en skogsägare, som frivilligt skyddar en skog, kan också häva skyddet.

Enligt den senaste officiella statistiken uppgick de frivilliga avsättningarna till 1 254 800 hektar produktiv skog. Det vill säga marker där skogen växer med minst en kubikmeter per hektar och år. Till skillnad från myrar och hällmarker där träden växer för långsamt för skogsbruk. Det betyder att frivilliga avsättningar skyddar nästan lika mycket produktiv skog som alla nationalparker, reservat och andra formellt skyddade områden gör tillsammans. Enligt SCB är idag sex procent av landets produktiva skogsmark formellt skyddad. Till det tillkommer fem procent som är frivilliga avsättningarna. Det innebär att frivilligt skogsskydd borde kunna spela en viktig roll för naturskydd, friluftsliv, turism och mångbruk av skogen. Det förutsätter dock att rätt skogar skyddas över tid. Eller som BirdLife formulerade uppgiften i höstas ”frivilliga avsättningar måste vara långsiktiga.”

Och här är frivilligheten ett tveeggat verktyg. För en skogsägare, som frivilligt skyddar en skog, kan också häva skyddet. Det är möjligt att avsätta en 40-årig tallskog och sedan byta ut den mot en yngre skog 50 år senare. Därmed inte sagt att alla, inte ens de flesta, tänker göra på det viset. Problemen dyker främst upp vid generationsskiften eller när skogen säljs. 2012 berättade P4 Jämtland om att en ny ägare ville hugga träd som tidigare var frivilligt skyddad. Ett färskare exempel är Sveaskogs försäljning av den tidigare kronoparken Hålt utanför Stenungsund i Bohuslän.

Och 2014, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering, tog avverkningarna ett skutt uppåt.

Om frivilliga avsättningar ska vara en central pusselbit i vårt naturskydd, vore det rimligt att just Sveaskog visar vägen. Inte bara för att Sveaskog är landets största skogsägare, utan kanske främst för att det är ett statligt bolag. Och Sveaskog gick före, i vart fall till en början.

Den 27 april 2002 skrev Dagens Nyheter om Sveaskogs beslut att skydda 20 procent av skogen. Rubriken Arealen skyddad skog fördubblas var hoppfull och bolagets dåvarande naturvårdschef Stefan Bleckert berättade att:
– Det innebär givetvis minskade avverkningar och i förlängningen minskade intäkter. Men samtidigt gör vi en vinst. Vi bevarar biologisk mångfald och vi tar vårt ansvar för naturvården.
En bra summering av innebörden i frivilliga avsättningar. Och avverkningarna minskade faktiskt enligt företagets årsredovisningar. Åtminstone efter stormen Gudrun 2005 och låg sedan avsevärt lägre under nästan hela regeringen Reinfeldts tid vid makten. Men trenden var att virkesuttaget sakta ökade för varje år. Och 2014, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering, tog avverkningarna ett skutt uppåt. Under Löfvens första mandatperiod var uttaget av skogsråvara tillbaka på 6,5 miljoner kubikmeter per år.

Vad var det för magiskt reptrick som Sveaskog hade utvecklat?

Avverkningar minskade alltså inte. De ökade, eftersom Sveaskog tolv år senare hade minskat sitt innehav av produktiv skogsmark med över 300 000 hektar. Bedriften presenterades i en extra grön årsredovisning för 2014, där ordet hållbar i olika former förekommer mer än hundra gånger. Vad var det för magiskt reptrick som Sveaskog hade utvecklat? Det är klart att man blir nyfiken.

Men att få svar från Sveaskog är en utmaning. Jag har misslyckats flera gånger. Så därför söker jag svaren i deras finansiella rapporter och på Sveaskogs egen webbsida. Jag finner då att en stor del av bolagets naturvård består av hänsyn i produktionsskogar. Det vill säga kvarlämnade frötallar, kantzoner, högstubbar och död ved. Deras naturvårdsarealer kan summeras på följande vis. Landets 37 ekoparker bidrar med ungefär 110 000 hektar skyddad skog. Naturvård i fjällskogar tillför ytterligare 50 000 hektar. Det centrala begreppet är naturvårdsskogar, som omfattar totalt 300 000 hektar produktiv skogsmark. I redovisningen för 2009 beskrivs detta som ”den största enskilda naturvårdssatsningen hittills i Sverige, nedanför fjällskogsgränsen. Urvalet har skett i samråd med myndigheter, forskare och ideella organisationer.” Betryggande kan tyckas. Det är bara det att Sveaskog prisades med Svenska Greenwashpriset 2020 i höstas, så jag väljer att gräva vidare.

Skogsstyrelsen svarar snabbt. Allt omfattas av sekretess och myndigheten svarar inte på någon fråga.

Sveaskog gillade inte priset från Jordens Vänner. Utmärkelsen var tydligen orättvis och i deras rapport för tredje kvartalet 2020 svarar bolaget att ”Sveaskog, som avsatt drygt 460 000 hektar (motsvarande 670 000 fotbollsplaner) av företagets brukade skogsmark för naturvård är av helt annan uppfattning än Jordens Vänner.” Med den siffran vänder jag mig till Skogsstyrelsen. Sedan en tid levererar nämligen Sveaskog årliga underlag om sina frivilliga avsättningar till myndigheten. Jag vill veta mer om vad som döljs bakom siffrorna, vilken status de skyddade skogarna har, hur länge skyddet gäller, hur mycket som är skyddat i olika skogsregioner och så vidare. Skogsstyrelsen svarar snabbt. Allt omfattas av sekretess och myndigheten svarar inte på någon fråga. Jag hänvisas istället till karttjänsten Skyddad skog, som sköts av branschorganet Skogsindustrierna.

Här presenteras frivilligt skogsskydd från sex av landets största skogsägare. På en karta redovisar bolagen sina nyckelbiotoper och avsättningar. Plötsligt är jag i andra änden, där varje enskilt bestånd är ett litet färgat område på en karta. Däremot saknas arealer och möjlighet att summera detaljerna. En sådan karta är bra för den som vill granska ett särskilt område, men värdelös när du söker överblick. Jag känner igen konceptet från Sveaskogs ekoparker. Där redovisas skyddet i tabeller över flera sidor. Ofta runt 500 bestånd, ibland flera tusen, men utan möjlighet att summera eller greppa helheten. Konceptet verkar vara utformat för att den som vill veta mer ska ge upp eller gå vilse bland alla detaljer.

Det skulle minska misstron, stärka dialogen mellan skogsbruk och ideell naturvård, och inte minst minska polarisering i skogsdebatten.

I höstas presenterade Skogsstyrelsen ett förslag om hur skogsbrukets frivilliga avsättningar kan redovisas tydligare. Rapporten slår fast att ”transparensen kring avsättningarna behöver öka och kunskapen om deras varaktighet och kvalitet bli bättre.” Låter klokt, men förslaget bygger på fortsatt så kallad statistiksekretess. Det innebär att uppgifter inte får hamna utanför Skogsstyrelsen. Därmed begränsas också insynen och tvivlet lär fortsätta att gro bland de som inte får svar på sina frågor.

Jag vill gärna tro att Sveaskog är stolta över sitt naturvårdsarbete.
Varför då inte var öppen mot sina ägare, svenska folket, om allt bra som görs i gemensamt ägda skogar. Låt Sveaskog bli ett föredöme när det gäller naturvårdsinformation. Enkelt, begripligt och uppföljbart över tid. Det skulle minska misstron, stärka dialogen mellan skogsbruk och ideell naturvård, och inte minst minska polarisering i skogsdebatten.
För det är väl ändå inte så, att det bakom Sveaskogs gröna dunster faktiskt finns något som inte tål att synas i sömmarna…?

15 oktober, 202015 oktober, 2020

Naturskydd på låtsas i ekoparker?

Natur kan skyddas på olika vis. Nationalparker och naturreservat är välkända, men även biotopskydd och Natura 2000 kan värna ett hotat område. Tillsammans med ett par andra skyddsformer ingår dessa i vårt formella naturskydd, som ligger till grund för officiell svensk statistik. Siffrorna därifrån stäms av mot nationella miljömål och internationella åtaganden. I början av 2014 beslutade regeringen Reinfeldt att inkludera ekoparkernas naturvårdsavtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen i det formella naturskyddet.
Vad var syftet med det beslutet? Att skydda natur på riktigt eller att snygga till statistiken?

Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige.

Det är tidig septembermorgon i östra Småland. Sjön Allgunnen, som omges av Hornsö ekopark, ligger spegelblank. Från andra sidan sjön hörs ett svagt kutter från en orre eller två. När solen skingrar gryningsdiset är friden närmast total. Mäktig är också vetskapen att de skyddade skogarna vid horisonten fortsätter tio kilometer österut. Ekoparkens storlek på mer än 9 200 hektar är en del av dess tjusning. Sedan tillkommer sju naturreservat på närmare 3 000 hektar och en handfull sjöar. Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige. Bara det är ett gott skäl för en framtida nationalpark. Ett förslag som har diskuterats länge, eftersom skogarna här hyser en ovanligt rik insektsfauna.

Och det mesta är redan skyddat. I vart fall på pappret. För det är inte bara områdets sju reservat som är skyddade. Efter regeringsbeslutet 2014 räknas även ekoparkens naturvårdskogar in i det formella naturskyddet. Dessutom hävdar Sveaskog att förstärkt hänsyn i skogsbruket är naturvård. Allt som allt med häll- och våtmarker blir det totalt 8 500 hektar skyddad natur redan idag. Återstår att hantera områdets sjöar och omvandla drygt 3 500 hektar produktionsskog till ett mångfaldsrikt landskap med hjälp av återställda våtmarker, skogsbete och bränder. Visionen är glesa ljusa skogar präglade av tall, ek och andra lövträd längs med Alsteråns krumbukter. På så vis värnas och återskapas en naturtyp som i tusentals år kännetecknade östra Småland. Naturskogar som förutom sällsynta skalbaggar, fjärilar och tvåvingar även kan hysa vitryggig hackspett och svart stork. Som bonus skapas ett resmål med potential att locka flera hundratusen besökare varje år.

Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård.

Men hur naturen ska användas är en ständig dragkamp. Ett danskt företag vill bygga nio vindkraftverk upp till 250 meter höga precis i kanten av området. Det vill säga ett par meter utanför en möjlig framtida nationalpark. Kraftverken kommer att synas från alla områdets större sjöar och riskerar att hamna i blickfånget för den som anländer via Blomstermåla i öster. Den tätort som har bäst förutsättningar att ta emot besökare, som väljer att resa klimatsmart med tåg eller buss.

Vad vindkraftsbolaget tycker om en framtida nationalpark är okänt. En granskning av deras ansökan till länsstyrelsen i Kalmar, visar att de är ovetande om att stora delar av området redan är skyddat. Och utan den vetskapen är det svårt att göra rätt. Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård. Det verkar som att regeringsbeslutet inte har omsatts i praktiken, utan fallit mellan stolarna. Och det handlar inte bara om Sveaskogs mer än lovligt tänjbara ekoparkskoncept. Röran verkar inkludera såväl Miljödepartementet, Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen. Men för att det sambandet ska bli begripligt, måste vi blicka tillbaka på Lena Eks sista tid som miljöminister.

Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Den 27 februari 2014 beslutade regeringen Reinfeldt om fem nya etappmål för att stärka den biologiska mångfalden och ekosystemtjänster. Det innebar bland annat att det formella skyddet av skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog skulle öka med cirka 150 000 hektar skogsmark till 2020. Redan på samma regeringssammanträde uppnåddes en stor del av målet, när tidigare frivilliga avsättningar som naturvårdsavtal, ekoparker och vitryggsavtal i en handvändning räknades in i vårt formella naturskydd. När Skogsstyrelsen tillsammans med Naturvårdsverket, SLU och SCB förra året redovisade mängden formellt skyddad skogsmark visade det sig att ekoparksavtalens naturvårdsskogar idag tillför 68 100 hektar produktiv skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog. Det vill säga 45 procent av regeringens etappmål.

Från 2017 syns regeringens beslut i statistiken hos SCB. Däremot lyser ekoparkerna med sin frånvaro i viktiga databaser hos Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Kunskapskällor för miljökonsultföretag när de gör miljökonsekvensbeskrivningar, vilket enligt svensk lag krävs för verksamheter som påverkar miljön. Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Syftet med naturskydd är just att skydda värdefull natur. Det förutsätter att information om vad som är skyddat är tillgänglig. Den som vill göra rätt och följa miljöbalken, ska enkelt kunna se om ett område är lämpligt för en tänkt verksamhet. Sedan länge finns det bra kartverktyg som fyller den funktionen. Exempelvis Skyddad natur och Skogens pärlor. Men sex år efter regeringens beslut saknas ekoparkernas formellt skyddade naturvårdsskogar i dessa databaser. Varför är en gåta.

Sedan hösten 2014 är det Miljöpartiet som styr Miljödepartementet och i den uppgiften ingår väl även att försäkra sig om att beslut fattade av tidigare regeringar blir verklighet? Ett särskilt ansvar faller på Naturvårdsverket, som av regeringen pekas ut som ansvarig myndighet för etappmålen om ökat skydd av skogar, våtmarker, sjöar och marina områden. Samtidigt är den lagliga grunden för ekoparkernas naturvårdsskogar ett avtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen. När jag i somras ställde frågor kring detta, blev svaret från generaldirektör Herman Sundqvist att Skogsstyrelsen inte har några synpunkter på hur Sveaskog hanterar insynen i förvaltningen av landets ekoparker och att myndigheten i strikt juridisk mening saknar tillsynsansvar av ekoparkernas naturvårdsskogar. Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet.

Till saken hör också att jag sedan drygt ett år har ställt frågor och önskat ta del av olika underlag från Sveaskog om hur ekoparkerna förvaltas. Resultatet är magert. Ekoparksavtalen lämnar Sveaskog inte ut och på Skogsstyrelsen finns de bara i pappersformat. Kanske är det inte bara jag som har svårt att få del av underlagen. Kanske har Naturvårdsverket inte de bästa förutsättningarna för att publicera uppgifter om tiotusentals naturvårdsskogar digitalt i sitt kartverktyg?

En annan möjlighet är att jag missförstått andan i själva regeringsbeslutet från 2014. Det handlade kanske inte alls om att stärka skyddet av värdefull natur runt om i Sverige. Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet. Ett enkelt och billigt sätt att bättra på statistiken och göra det lättare för Sverige att nå utlovade internationella löften och nationella miljömål. Så kan det gå till i andra läder, men sker det även i Sverige?

Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

De senaste åren har statliga utredningar, enskilda riksdagsledamöter och en samlad besöksnäring pekat på att Sveriges 37 ekoparker borde förvaltas på ett annat vis. Närmare 250 000 hektar skogsmark har en potential för nya jobb inom naturturism och skydd av biologisk mångfald på riktigt. Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

I början av oktober yttrade sig Naturskyddsföreningen i Nybro över ansökan om en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark. Budskapet till länsstyrelsen är att ansökan måste kompletteras. Bland annat för att ekoparkens formellt skyddade naturvårdsskogar inte har hanterats i ansökans miljökonsekvensutredning. Fortsättning följer…

16 juli, 202017 juli, 2020

Vad är så hemligt i våra ekoparker?

Efter ett regeringsbeslut våren 2014 blev landets ekoparker en del i Sveriges formella naturskydd. Det syns några år senare när ekoparker och andra naturvårdsavtal redovisas i statistiken. Det formella naturskyddet i Sverige hoppar upp med nästan en halv procent. Men vad gäller kring insyn, tillsyn och dokumentation i ekoparkerna? I drygt ett års tid har jag försökt granska Sveaskogs förvaltning. Nästan alla svar har uteblivit. Nyligen vände jag mig därför till Skogsstyrelsen med tre frågor om våra 37 ekoparker.

När lönsamhetens båge spänns till bristningsgränsen, får andra värden maka på sig.

Egentligen borde detta inte vara något problem. Åtminstone inte om utgångspunkten är Sveaskogs uppförandekod. En kort handledning som ska vägleda alla anställda. Här står att bolagets vision är att ”visa vägen till ett hållbart samhälle”, vilket bland annat innebär att statens skogsbolag ska vara ”bäst på att kombinera ett lönsamt skogsbruk med miljöansvar”. Och i så fall borde väl ”öppenhet”, som är ett av Sveaskogs fyra värdeord, väga blytungt när någon vill veta mer om hur landets ekoparker förvaltas.

Sprickan mellan uppförandekodens högtravande formuleringar och vardagens skogsbruk kan dock anas mellan raderna. ”Kundfokus” är nämligen ett annat värdeord och visionen om ett hållbart samhälle inkluderar även att Sveaskog ska vara ”det mest lönsamma skogsföretaget på kort och lång sikt”. När lönsamhetens båge spänns till bristningsgränsen, får andra värden maka på sig. Det har historien visat många gånger. Och på den långa listan riskerar alltså Sveaskogs ekoparker att hamna.

I officiell statistik värderas ju ekoparkernas skogar numera lika högt som naturen i våra nationalparker och reservat.

Men politiker och myndigheter får inte vara så naiva, att de missar självklara målkonflikter. Samtidigt som ekoparkerna klev in i naturvårdens finrum borde insyn och tillsyn skärpas, och en rimlig dokumentation säkras. I officiell statistik värderas ju ekoparkernas skogar numera lika högt som naturen i våra nationalparker och reservat. Men så blev det inte. En formell tillsynsmyndighet av ekoparkerna saknas. Istället bygger en tandlös tillsyn på ett okänt och svårtillgängligt avtal och årliga förvaltningsmöten där dokumentationen från tidigare år ofta saknas.

Jag har på olika sätt jobbat med Sveaskogs ekoparker de senaste fem åren. Förra sommaren började jag djupdyka i deras förvaltning. Jag ville veta mer och begripa, men också förstå vad i de senaste årens omfattande kritik som är rättvist och berättigat. Det handlar ju om stora områden, som i flera fall hyser några av våra mest värdefulla skogar på statens marker.

Resultatet har mest blivit fortsatt tystnad.

I min granskning har jag inte mött någon öppenhet från Sveaskog. De första frågorna, som formulerades för ett år sedan, är ännu obesvarade. Under året som gått har jag påmint om uteblivna svar och mejlat in nya frågor. Resultatet har mest blivit fortsatt tystnad. I början av sommaren valde jag att kontakta en av ledamöterna i Sveaskogs styrelse. Fick omgående ett artigt svar, men mina frågor är fortsatt obesvarade och viktiga underlag lämnas inte ut.

Nyligen gick jag därför vidare och skrev till Skogsstyrelsen, som åtminstone på pappret är Sveaskogs motpart i underskrivna ekoparksavtal. Förhoppningsvis svarar myndigheten när sommarens semestrar är över.

26 april, 202026 april, 2020

Trixas det i Sveaskogs ekoparker?

Nyligen upptäckte jag att en ekopark hade krympt med 20 procent. Det var i alla fall min första tanke, när jag noterade att ekoparken Halle- och Hunnebergs ursprungliga 6 700 hektar hade blivit 5 300 hektar på Sveaskogs webbsida. Siffran upprepas i en färsk broschyr, så det lär vara mer än en olycklig felskrivning. När jag frågade personer med god kunskap om de västgötska platåbergen, kunde ingen svara. Till sist gav en av Sveaskogs egna anställda den troligaste förklaringen. Ekoparken hade inte krympt. Skillnaden handlar istället om hur man räknar.

Det är nästan dubbelt så mycket som Sverige har skyddat med nya och utvidgade nationalparker de senaste 50 åren.

Sedan 2002 har statliga Sveaskog avsatt 37 ekoparker runt om i Sverige. Tillsammans omfattar de 175 000 hektar produktiv skogsmark, det vill säga de näringsrika marker där skogsbruk vanligtvis bedrivs. Inkluderas även näringsfattiga marker som myrar, hällmarker och andra så kallade impediment handlar det om bortåt 245 000 hektar. Det är nästan dubbelt så mycket som Sverige har skyddat med nya och utvidgade nationalparker de senaste 50 åren. Hur Sveaskog sköter våra ekoparker spelar därför roll för skogens mångfald.

Jag gillar flexibilitet och pragmatiska lösningar. Men ju mer jag lär och förstår om hur Sveaskog förvaltar ekoparkerna, desto starkare blir min känsla av en närmast avsiktlig otydlighet när det gäller arealer, andelar naturvårdsskogar, ekologiska målbilder och uppnådda resultat. Det förnekas givetvis med jämna mellanrum. Bland annat av bolagets naturvårdschef Peter Bergman i en intervju förra året i LandSkogsbruk.
”Att det finns synpunkter och kritik på vår verksamhet, visar att det vi gör är viktigt och att det är många som bryr sig om vad som händer i skogen. Vi tar synpunkterna på stort allvar och vi gör vårt bästa för att vara så transparenta som möjligt. Ofta grundar sig kritiken på missförstånd eller brist på information.”

Ekoparksplanens karta visar färre och mindre röda bitar, som står för naturvård i ett komplext pussel dominerat av gröna produktionsbitar.

När jag granskar planen för ekoparken Halle- och Hunneberg blir bristen på information ett återkommande tema. Här på bergen förvaltas 1 500 olika skogsbestånd för produktion eller biologisk mångfald. Ekoparksplanens karta visar färre och mindre röda bitar, som står för naturvård i ett komplext pussel dominerat av gröna produktionsbitar. En sådan förvaltningsmodell ställer extra höga krav på transparens. Men Sveaskog nöjer sig med att ange målen för ekoparken i procent, utan att förklara vad siffrorna är andelar av. Är det hela området eller bara produktiv skogsmark? Och vilka reservat ingår i beräkningen? De två platåbergen med rasbranter täcks nämligen fullt ut av tre naturreservat och två tidigare naturvårdsområden där skogsbruk är tillåtet. Med hjälp av dessa detaljerade underlag försöker jag bakvägen räkna fram storleken på ekoparkens skogar för naturvård respektive produktion, men jag misslyckas. Att inkludera dessa uppgifter i ekoparksplanen från början borde vara enkelt. Då hade transparensen ökat och missförstånden minskat.

I planen för Halle- och Hunneberg står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Märkligt då att de orörda naturvårdsskogarna bara är sex procent. Skötta naturvårdsskogar tillför ytterligare 17 procent. Tillsammans blir det 23 procent eller knappt en fjärdedel. Sedan tillkommer naturreservat med en andel på 14 procent. Vilka reservat som ingår förklaras inte. Kanske för att de i flera fall avsattes 20 år innan ekoparken invigdes. Hur som haver, i bästa fall innebar det nya konceptet med en ekopark att skyddet stärktes för 37 procent av bergens skogar. Det antagandet förutsätter dock att vi inte granskar den ekologiska landskapsplan för platåbergen, som Sveaskogs föregångare AssiDomän sjösatte ett årtionde tidigare. Vad den säger, vet jag inte. Men i värsta fall var ekoparken bara ett sätt att klä platåbergen i kejsarens nya kläder? När insynen är begränsad är det svårt att säkert veta.

Det vill säga, kantzoner och kvarlämnade träd och högstubbar på kalhyggen ska bidra med dubbelt så mycket naturvårdsareal som ekoparkens orörda skogar tillsammans.

För att nå löftet om minst 50 procent naturvårdsareal i varje ekopark, räknar Sveaskog dessutom in 13 procent naturhänsyn i områdets produktionsskogar. Det vill säga, kantzoner och kvarlämnade träd och högstubbar på kalhyggen ska bidra med dubbelt så mycket naturvårdsareal som ekoparkens orörda skogar tillsammans. Det är en magstark lösning i en ekopark, där ekologi ska gå före ekonomi.

Men den avgörande frågan handlar om rätt skogar har skyddats. Ekoparksplanen bygger på en biotopanalys där 1 186 bestånd har inventerats utifrån trädslag, ålder, mängd död ved och antal större så kallade naturvärdesträd. Hur nästa steg gick till, när resultatet omvandlades till ett urval av orörda och skötta naturvårdsskogar, är inte glasklart. Rimligen borde de äldre skogarna ha sparats om syftet var att värna biologisk mångfald och gynna friluftsliv. Gamla skogar kan i närtid axla en roll för skogens mångfald och området blir mer attraktivt för naturturism och rörligt friluftsliv.

Däremot vill bolaget ogärna dela den kunskapen med andra.

En del tyder på att det blev tvärtom. Det påstås att stora delar av den äldre skogen klassades som produktionsskog och efter invigningen har ett par hundra hektar avverkats. För ett par år sedan ville Sveaskog dessutom öka avverkningstakten till 60 hektar årligen. Förslaget mötte hård kritik från naturvård, friluftsliv och de tre berörda kommunerna.

Sveaskog vet vad som är sant eller ej av dessa påståenden. Däremot vill bolaget ogärna dela den kunskapen med andra. Ekoparksavtalen mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen är den juridiska grunden för konceptet. Men dessa avtal finns inte på någon webbplats, även om det rör sig om en offentlig handling. Den som vill kan beställa avtalet från Skogsstyrelsen för några hundralappar. Om man nöjer sig med en bunt papper vill säga. För den som på djupet vill förstå hur ekoparkens 1 500 olika bestånd fördelas när det gäller ålder och trädslag, är det till liten hjälp. En företrädare för Sveaskog svarar att underlaget inte är tillgängligt i Excel, och finns det i ett annat digitalt format kommer det inte att lämnas ut. Det finns gränser för bolagets transparens.

Så rundas vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip av ett statligt bolag, med syftet att begränsa insynen i ekoparker som tillhör oss alla.

Viktigt i sammanhanget är att ekoparkernas så kallade naturvårdsskogar numera inkluderas i statistiken över Sveriges formellt skyddade skogar. Det beslutade regeringen Reinfeldt våren 2014 och det handlar inte om småpotatis i marginalen. Ekoparkernas bestånd av orörda (NO) och skötta (NS) naturvårdsskogar uppgår till över 80 000 hektar produktiv skogsmark enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, SLU och SCB. Det är 65 procent mer än vad som skyddas i Sveriges 30 nationalparker. Och i vissa län, exempelvis här i Kalmar, står två ekoparker för över 20 procent av den totala ytan formellt skyddad produktiv skogsmark. Ekoparkerna är med andra ord en tung pusselbit i vårt skogsskydd.

Förra årets rapport gjordes på uppdrag av regeringen. Syftet var att ge en gemensam lägesbild och öka transparensen om mängden skyddad skog. Med viss förväntan vänder jag mig till de ansvariga med frågan om hur ekoparkernas areal av naturvårdsskogar har räknats ut. Här borde det finnas ett offentligt underlag, som kan skapa klarhet. Men det gör det inte. Sveaskogs underlag har gjort en omväg via en fristående konsultfirma, som i sin tur räknat fram och levererat rapportens siffror. Så rundas vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip av ett statligt bolag, med syftet att begränsa insynen i ekoparker som tillhör oss alla.

Mitt grävande efter klarhet och transparens hade skapat turbulens på skogsbolaget.

I veckan blev jag uppringd av en företrädare för Sveaskog. Mitt grävande efter klarhet och transparens hade skapat turbulens på skogsbolaget. I framtiden uppmanas jag bara vända mig till en person på Sveaskog. Jag passade på att fråga om varför underlag saknas, restriktioner ges om vem jag får ställa frågor till och varför ekoparkernas naturvårdsskogar hanteras som affärshemligheter hos våra myndigheter.
Är det möjligen så att Sveaskog försöker dölja något?
Nej, blev det blixtsnabba svaret.
Jag önskar att jag kunde tro på det.

Fler granskande blogginlägg om
Sveaskogs ekoparker.