Naturskyddsföreningen – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

26 januari, 202326 januari, 2023

Hållbarhetslöftet som försvann

Nyligen meddelade Sveaskog en kraftig sänkning av avverkningsnivåerna i Norrbotten. I sitt pressmeddelande efter årsskiftet förklarade Sveaskog att dialogen med samerna inte har gått som planerat. Istället beklagade det statliga bolaget ”dagens låsta läge i diskussionerna med en del samebyar och de omfattande följdeffekter detta får.” Utspelet har kritiserats hårt av företrädare för de renskötande samerna, som menar att försöket att lägga skulden på rennäringen är ett lågvattenmärke. Vidare undrar tidskriften Sveriges Natur vilket eget ansvar Sveaskog har och Naturskyddsföreningen i Norrbotten har i debattartiklar uppmanat Sveaskog att inte anklaga samerna för att det saknas skog att avverka.

Resultatet blev ett radikalt besked hösten 2004, då landets största skogsägare meddelade att bolaget avsåg att prioritera ett hållbart och långsiktigt skogsbruk.

Tydligast var svaret från Greenpeace. ”Det är decennier av Sveaskogs ohållbara skogsbruk med aggressiv kalavverkning som huvudsaklig metod som försatt bolaget i situationen att avverkningsvolymer nu på kort tid måste minska drastiskt.” Stämmer det? I så fall, varför säger Sveaskog inget om sitt eget ansvar? Svaren finns i en historisk tillbakablick.

Sveaskog bildades strax efter millenniumskiftet. Personer med insyn i den tidens högsta ledning vittnar om de första årens omfattande diskussioner om avverkningsnivåer, skogarnas åldersfördelning, biologisk mångfald och rennäring. Resultatet blev ett radikalt besked hösten 2004, då landets största skogsägare meddelade att bolaget avsåg att prioritera ett hållbart och långsiktigt skogsbruk. Enligt Sveaskogs vd innebar det att ”vi måste minska avverkningarna i de egna skogarna i Norrbotten och Västerbotten med cirka 15 procent.” Skälet till ett minskat uttag av råvara, uppgavs vara att den förre ägaren, AssiDomän, hade avverkat för mycket. Men också Sveaskogs ambitiösa naturvårdssatsningar och försäljning av skog till enskilda markägare. Den lägre nivån skulle gälla i 15-20 åren.

Däremot hände något ett år senare, som gav rubriker i media och som sannolikt gav Sveaskog en ny inriktning.

Och bolaget stod vid sitt ord. Åtminstone de första åren. Tre år senare redovisade bolaget att de hade sänkt avverkningsnivån i norr med 20 procent. För hela landet hade uttaget av råvara ur de egna skogarna minskat med nästan en miljon kubikmeter. Ett bistert budskap för de som menar att Sveaskogs främsta uppgift är att leverera stora volymer av billig råvara. Dessutom berättade bolaget att ytterligare minskningar inte kunde uteslutas och den låga nivån skulle fortsätta att gälla de kommande 15-20 åren.

Så var läget våren 2007. Ett halvår tidigare hade Sverige fått en ny regering. Statsministern var Fredrik Reinfeldt och på Näringsdepartementet basade förre centerledaren Maud Olofsson. Jag vet inte vilka samtal som fördes mellan den nya regeringen och skogsnäringen vid den här tiden. Däremot hände något ett år senare, som gav rubriker i media och som sannolikt gav Sveaskog en ny inriktning. Bolagets ordförande Bo Dockered, som hade lett företaget sedan starten, avsattes med buller och bång. Om det vittnar en längre intervju i Svenska Dagbladet. Istället tog tidigare statsministern Göran Person över rodret i april 2008. Efter sommaren samlade han styrelsen för ett strategiskt möte. I årsredovisningen nämns att det beslutades om nya avverkningsnivåer, men utan någon närmare förklaring. Året därpå, 2009, vände dock uttaget av skogsråvara uppåt. Först i maklig takt, men det skulle ändras när ytterligare några pusselbitar hade fallit på plats.

Den nivå som 2004 bedömdes som ohållbar, hade nu tio år senare blivit det nya riktmärket i svenska folkets skogar.

I juni 2010 klubbade riksdagens majoritet ett förändrat uppdrag för Sveaskog. Bolagets kärnverksamhet skulle nu vara skogsbruk på affärsmässig grund med marknadsmässig avkastning. Oppositionen, i form av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet varnade för att ”en mer produktionsorienterad inriktning ökar risken för att viktiga miljömål glöms bort.” Ett halvår senare aviserade Gunnar Olofsson sin avgång, efter drygt sex år som bolagets vd. På årsstämman i april 2011 ersattes han av Per-Olof Wedin. Därmed var en ny ledning med ett nytt uppdrag på plats.

2012 är sista gången som beslutet från 2004 nämns i en årsredovisning. Det vill säga, den lägre avverkningsnivån i norr till minst 2020 var på att städas bort. Samtidigt flaggades det för ännu en översyn av uttaget av råvara. På styrelsens möte den 22 oktober 2013 antogs också en ny avverkningsplan. Därmed var kursändringen fullbordad. Något som syntes året därpå, samtidigt som en rödgrön regering tog över Rosenbad. Den nivå som 2004 bedömdes som ohållbar, hade nu tio år senare blivit det nya riktmärket i svenska folkets skogar. Detta trots att innehavet av produktiv brukad skogsmark under samma tid hade minskat med 400 000 hektar. Det är lika mycket som svenska kyrkans hela skogsinnehav. Den höga avverkningsnivån fortsatte fram till och med 2021.

Och ökade avverkningar var inget som ordförande Persson hymlade om.

I januari 2005 drog stormen Gudrun in över södra Sverige. På Sveaskogs marker föll över 2,5 miljoner kubikmeter skog. Det året avverkade Sveaskog drygt sju miljoner kubikmeter i hela landet. Ett svårslaget rekord eftersom Sveaskogs markinnehav har minskat med åren. Ett bättre mått på bolagets avverkningsnivå är därför hela årsvolymen delat med antalet hektar produktiv skog som brukas. För stormåret 2005 blir den siffran 2,87 kubikmeter per hektar. Från 2014 och framåt ligger alla år utom ett över stormårets nivå. Och ökade avverkningar var inget som ordförande Persson hymlade om. Strax efter att han hade lämnat uppdraget som Sveaskogs ordförande intervjuades han av Svenska Dagbladet i augusti 2015. Rubriken blev Avverka mer skog.

Greenpeace kan alltså på goda grunder kritisera Sveaskog för ett ohållbart skogsbruk. Men miljöorganisationen verkar ha missat att Sveaskogs styrelse och koncernledning faktiskt valde en annan inriktning under några år i mitten av 00-talet. Och Greenpeace verkar vara i gott sällskap. Eller finns det en annan förklaring till varför Sveaskogs uttag av råvara under Miljöpartiets första fyra regeringsår låg nästan 30 procent högre jämfört med Reinfeldts första mandatperiod?

Kanske är det så att Erik Brandsma inte är bekant med bolagets egen historia.

Den nya inriktning, som togs fram under Göran Perssons ledning, verkar inte heller ha kommunicerats aktivt till allmänhet, politiker, rennäring eller naturvården. Snarare skedde kursändringen i det fördolda. Åtminstone hittar inte jag några dokument eller resonemang som förklarar varför ett tidigare genomarbetat styrelsebeslut revs upp. Förändringen har inneburit att Sveaskog från 2010 och framåt har avverkat drygt sex miljoner kubikmeter mer, än om den beslutade nivån från 2004 hade legat fast. Det motsvarar runt 30 000 hektar slutavverkad skog. Hur mycket som hade kunnat sparas i norra Sverige är svårt att säga. Den här analysen bygger på årsredovisningarnas nationella siffror, och Sveaskog publicerar inga regionala siffror. Men en rimlig gissning är knappt hälften. Vi vet att drygt 65 procent av den produktiva skogsmarken som Sveaskog brukar ligger i Norr- och Västerbotten och nästan 50 procent av den årliga tillväxten sker i de två nordliga länen.

Nyligen debatterade Sveaskogs vd Erik Brandsma kritiken mot bolagets senaste utspel med Naturskyddsföreningen i Norrbotten. Han poängterade då att uppgifterna om det låsta läget med flera samebyar inte syftade till att skuldbelägga någon. Istället vill bolaget öppet berätta om det faktiska läget. Ett besked som redan har skapat oro bland flera sågverk. Jag vill gärna tro att Sveaskog har goda avsikter med detta. Och kanske är det så att Erik Brandsma inte är bekant med bolagets egen historia. Faktum är ju att de första årens bokslut saknas på Sveaskogs egen webbplats och den första publicerade hållbarhetsredovisningen är från 2008. Samma år som Dockered fick gå och ersattes av Göran Persson. Misstag, glömska eller en medveten tanke från någon som vill sopa igen spåren efter ett hållbarhetslöfte som försvann? Märkligt är också att den särskilda policy, som togs fram för Sveaskogs fjällnära skogar runt 2002, numera är hemligstämplad. Ett tidigare publikt dokument lämnas inte ut på en direkt förfrågan. Skälet anges vara att innehållet inte längre gäller.

Men ett öppet och förtroendefullt samtal kräver all fakta på bordet.

Jag gillar verkligen transparens. Dessutom applåderar jag Sveaskogs beslut att på nytt sänka avverkningsnivåerna. Jag hoppas också att det är allvar bakom intentionen att försöka hitta konstruktiva lösningar med rennäringen. Men ett öppet och förtroendefullt samtal kräver all fakta på bordet. Uppenbart har Sveaskog ett stort eget ansvar när det gäller tidigare uttag av skogsråvara, men om det sägs inget alls i årets första pressmeddelande. Det hoppas jag att Sveaskog omgående korrigerar.

Faktasammanställning av Sveaskogs avverkningsnivåer från 2004 och framåt.

12 juni, 202212 juni, 2022

Tål Sveaskog en granskning?

Nyligen skrev Naturskyddsföreningen till Sveaskog. Det tredje publika brevet på mindre än tio år. I svaret ger statliga Sveaskogs nye vd Erik Brandsma ett viktigt positivt besked. I övrigt väcks fler följdfrågor än klarhet skapas om skogsbolagets naturvårdsarbete. Kanske speglar det en ansats till kursändring från en vd som vill väl. Men det kan även vara ett försök att slingra sig undan, i väntan på att kritiken ska tystna. Historien talar för det senare.

Den frågan vill Sveaskog inte besvara.

Låt oss börja med det positiva. Förra året försvann den miljöpolicy som Sveaskogs styrelse antog 2002. Istället publicerades en policy för hållbart skogsbruk. I den saknas tidigare löften om mål för varje skogsregion. Förändringen kan lätt uppfattas som att mål för fyra skogsregioner har ersatts med ett övergripande nationellt mål. Nu svarar Erik Brandsma att målet på 20 procent naturvård i varje skogsregion ligger fast. Det är ett välkommet besked.

Men samtidigt är det oklart vilken policy som styr Sveaskog. Båda eller valda delar av den gamla tillsammans med den nya? I så fall, vilka delar av den gamla är inte längre aktuella? Och om hela den tidigare miljöpolicyn gäller, varför raderades den då från Sveaskogs webbplats? Naturskyddsföreningen frågar även om den lovvärda satsningen på 50 000 hektar nya reservat i de fjällnära skogarna. Finns det en baksida med den fjällnära satsningen, som innebär minskat skydd på andra ställen i Sverige? Den frågan vill Sveaskog inte besvara.

Däremot tiger bolaget konsekvent om att det innebär att utlovade mål för södra Sverige inte längre uppnås.

Dessutom vill Naturskyddsföreningen veta mer om de sålda skogar, som Sveaskog har inkluderat i sina naturvårdarealer. Något som avslöjades av TV4 förra sommaren, men då hamnade i nyhetsskugga av en regeringskris. I höstas presenterade jag en detaljerad kartläggning för de två södra skogsregionerna. Granskningen visade att nästan 10 000 hektar utlovat skogsskydd saknades 2017. Det är anmärkningsvärt, då Sveaskog tio år tidigare hade förklarat att målet var uppfyllt. För att öka insynen vill Naturskyddsföreningen ta del av de kartunderlag som Sveaskog varje år lämnar in till Skogsstyrelsen. Men det vill inte Sveaskog. Istället lovar Erik Brandsma att Skogsstyrelsen ska särredovisa Sveaskogs avsatta naturvårdsskogar i sin offentliga rapportering senare i år. Några skäl för denna märkliga omväg via en myndighet ges inte.

Sveaskog har vid flera tillfällen medgivit att sålda skogar inkluderades i underlagen från 2017. Däremot tiger bolaget konsekvent om att det innebär att utlovade mål för södra Sverige inte längre uppnås. Istället hänvisar Erik Brandsma till en extern revision från september 2021. Men den kontrollen gäller varken 2017 eller enskilda skogsregioner. Åtminstone inte i det underlag som redovisas offentligt.

I mina öron låter det som ännu en bortförklaring, när sanning snarare är att hans företrädare inte prioriterade frågan.

Naturskyddsföreningen undrar även om läget i landets 37 ekoparker. Samma frågor ställde föreningen redan i december 2017. Då lovade Sveaskog att svaren skulle publiceras på bolagets webbsida under 2018. Fyra år senare lyser svaren med sin frånvaro. Erik Brandsma beklagar detta och påstår att det har tagit tid att ta fram en teknisk plattform. I mina öron låter det som ännu en bortförklaring, när sanning snarare är att hans företrädare inte prioriterade frågan. Eller så handlade det än en gång om att skjuta saken på framtiden och hoppas att kritiken rinner ut i sanden. Samtidigt berättar Sveaskog att avtalen för ekoparkerna nu omförhandlas med Skogsstyrelsen. Skälet till detta är att avtalen ska vara likvärdiga och enhetliga. Jag har granskat ett dussin avtal utan att notera några skillnader. Därför blir jag nyfiken på om det kan finnas andra skäl till omarbetningen.

Den sista frågan handlar om att Sveaskog för åtta år sedan började redovisa förändringar inom bolagets frivilliga avsättningar. Men funktionen, som visade hur olika bestånd omklassas, är sedan länge borta. Nu svarar Sveaskog att den inte behövs. Detta eftersom Sveaskog inte längre klassar om några bestånd. Erik Brandsma skriver att ”det innebär i praktiken att alla befintliga frivilliga avsättningar är oförändrade, men att vi lägger till nya avsättningar när områden med höga naturvärden identifieras.”

Varför ger naturvårdschefen och Sveaskogs nye vd olika besked?

Det låter utmärkt, men informationen verkar inte ha nått bolagets naturvårdschef Peter Bergman. På sidan Våra naturvårdsskogar, som enligt Sveaskog uppdaterades den 5 april i år, skriver bolaget att ”i samband med detta upptäcks och skyddas tidigare okända skogar, medan de lägst rankade restaureringsskogarna återgår till att bli produktionsskogar. Resultatet av dessa inbyten blir en ständig kvalitetshöjning av våra naturvårdsskogar.” Varför ger naturvårdschefen och Sveaskogs nye vd olika besked? Dålig kommunikation eller medvetet spel med dubbla budskap?

Med undantag för beskedet om att målen för varje skogsregion kvarstår, är svaren från Sveaskogs nye vd vaga och väcker flera följdfrågor. Jag mejlar därför mina följdfrågor till skogsbolaget och hoppas på ett klargörande. Som så många gånger tidigare väljer Sveaskog att tiga i sakfrågorna, så några svar kan jag tyvärr inte bidra med.

När Sveaskog mörkar, trixar och bedrar, växer behovet av tydlig information från de som vet mer än oss andra.

Oroväckande är även att Erik Brandsma inte vill svara publikt på flera frågor. Istället föreslås möten på tu man hand med företrädare för Naturskyddsföreningen där former för dialog ska utformas och rapportering ske. Detta är inget nytt. Alla våra tre stora miljöorganisationer, Naturskyddsföreningen, BirdLife och Världsnaturfonden WWF träffar mig veterligen Sveaskog en eller flera gånger varje år. Vad som sägs på dessa möten redovisas emellertid inte öppet. Det ser jag som ett växande problem, inte minst för organisationer med tusentals medlemmar runt om i landet. När Sveaskog mörkar, trixar och bedrar, växer behovet av tydlig information från de som vet mer än oss andra. Om inte, kan en grogrund skapas för missnöje och rykten, samtidigt som kilar kan slås in mellan företrädare och medlemmar. En sådan utveckling kan sluta illa.

Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma rubriken på svaret från Erik Brandsma – Vårt naturvårdsarbete ska hålla för granskning. Jag har hört löftet förr och letar upp en intervju med skogsbrukschefen Fredrik Klang på föreningen Skogens webbsida. Den publicerades i april 2019, vilket var samtidigt som jag på allvar började granska Sveaskog. Fredrik Klang är förvånad över alla frågor han får om Sveaskogs naturvård och svarar.
– Jag tycker det är roligt, vi måste klara att bli granskade. Vi kan inte bara vifta bort kritiker och säga att de har fel. Vi har ett oerhört omfattande naturvårdsarbete på Sveaskog som både tål granskning och som vi är stolta över.

Min fråga till Sveaskog blir därför. Om ni är så stolta över ert naturvårdsarbete, och hävdar att den tål att granskas.
Varför besvaras då inte mina frågor om Sveaskogs viktiga naturvårdsinsatser?

29 mars, 202229 mars, 2022

Bureau Veritas putsar Sveaskogs fasad

Vanliga dödliga måste deklarera rätt. Annars väntar böter eller fängelse för skattefusk. Borde inte samma krav på ärlighet gälla när ett bolag redovisar sitt skydd av skog? Certifieringen FSC granskar att skogsbruket sker enligt gällande kriterier och att informationen är korrekt. Men vad händer om granskaren inte gör sitt jobb, utan istället medverkar till att dölja fusket? Utomlands brukar sådant kallas korruption, men det finns väl inte här i Sverige?

Kundernas förtroende är märkningens största tillgång.

Tanken med miljö- och hållbarhetsmärkningar är att de ska kolla det som vi inte ser. Då är vi villiga att betala lite mer, men det bygger på att vi litar på att KRAV, Svanen, Bra Miljöval och andra gör sitt jobb. Själv har jag jobbat med märkningar i över 20 år. Det har gett mig en viktig insikt. Kundernas förtroende är märkningens största tillgång.

Det bör även gälla en skogscertifiering som FSC, även om den skiljer sig lite från andra miljömärkningar. I butiken är det mesta konventionellt odlade grönsaker och det ekologiska är alternativet. För skogsprodukter är däremot FSC huvudfåran. Ungefär hälften av den svenska skogen är certifierad av FSC och alla de stora skogsägarna som SCA, Sveaskog, Stora Enso, Holmen och Södra är med. Flera av dem var med redan från början, tillsammans med många miljöorganisationer. Men efter 2007 har först Fältbiologerna och sedan Naturskyddsföreningen och Jordens Vänner valt att lämna FSC Sverige. Kritiken har varit samstämmig och handlat om kriterier som inte följs och att anmälda regelbrott inte resulterat i sanktioner.

En allvarlig anklagelse, men döm själv…

Någon förbättring är svår att se. Det senaste halvåret har jag på nära håll följt ett klagomål till FSC. Att mitt klagomål, åtminstone själva kärnan, inte blev granskat var kanske inte helt oväntat. Däremot blev jag förvånad över att certifieringsbolaget aktivt bidrog till att dölja ett systematiskt bedrägeri. En allvarlig anklagelse, men döm själv utifrån vår mejlväxling och följande summering.

I augusti lämnade jag in ett klagomål till FSC, som handlade om Sveaskogs ekologiska landskapsplaner. Dessa publicerades visserligen redan våren 2017, men är fortfarande de som gäller. I klagomålet skrev jag att ”Sveaskog medvetet och avsiktligen presenterar en falsk och vilseledande bild av bolagets naturvårdsavsättningar. Ett sorts naturvårdsbedrägeri med syftet att sprida en förskönad och felaktig bild till allmänhet, politiska beslutsfattare och certifieringen FSC.” Påståendet grundades på ett avslöjande i TV4 och bekräftades av en detaljerad kontrollräkning i höstas. Där visade jag att hälften av Sveaskogs landskapsplaner för södra Sverige var manipulerade med över hundra naturreservat, som inte låg på skogsbolagets mark. Dessa skogar hade Sveaskog sålt till Naturvårdsverket långt innan 2016. I de flesta fall fem till tio år tidigare, men det fanns även exempel på skogar som hade sålts av Sveaskogs företrädare Domänverket eller AssiDomän långt innan millenniumskiftet.

Däremot ägnades de ekologiska landskapsplanerna marginellt intresse, men tillräckligt för att Bureau Veritas Finland skulle dra en slutsats.

Svaret på mitt klagomål fick jag i början av februari. Av granskningsrapporten från Bureau Veritas Finland framgår att certifieringsföretaget först gör en skenmanöver för att avleda uppmärksamheten. Granskaren hänvisar till Sveaskogs årsredovisningar och deras webbaserade karttjänst över skyddade skogar, trots att mitt klagomål varken gällde årsredovisningar eller karttjänsten. Däremot ägnades de ekologiska landskapsplanerna marginellt intresse, men tillräckligt för att Bureau Veritas Finland skulle dra en slutsats. Man hittade inget som visade att Sveaskog medvetet publicerat felaktig information om sina avsättningar.

Det påståendet fick mig att kontakta Bureau Veritas. Jag ville veta vilka landskapsplaner de hade kontrollerat och hur granskaren hade dragit slutsatsen att underlagen inte var manipulerade med sålda skogar. Inledningsvis upprepade Bureau Veritas att de inte hade ”hittat ett enda bevis på att det skulle handla om en medveten strategi att presentera falsk information.”

Vi kommer inte att granska ditt inspel på ’manipulation’.

Jag var inte nöjd med svaret och insisterade på att få veta vilka landskapsplaner som hade granskats. Det ville Bureau Veritas inte svara på, utan lämnade istället ett helt nytt svar på tvärs med det första svaret och deras egen slutsats i granskningsrapporten.
”Landskapsplanerna har inte uppdaterats sedan 2017 och det har de (Sveaskog) fått en avvikelse på. Ifall de redan gjordes felaktiga sådana år 2017 hör inte till oss att ta ställning till, det är över 4 år sedan och att revidera en historisk situation hör inte till vårt arbete. Vi kommer inte att granska ditt inspel på ’manipulation’. Det kräver någon annan granskning, som en FSC revisor inte gör.”

Med andra ord, Sveaskog får en avvikelse för att deras landskapsplaner är för gamla. Samtidigt intygar Bureau Veritas att underlagen inte är manipulerade. Men när jag vill veta mer, blir svaret att landskapsplanerna inte har kontrollerats. Det ska någon annan göra. Jag ser framför mig hur en oberoende granskare förvandlas till en tjänstvillig städgumma. Någon som utan skrupler hjälper Sveaskog att sopa ett omfattande bedrägeri under mattan.

Men att påstå att bevis saknas, när sanningen är att jobbet inte har gjorts, kan knappast betecknas som något annat än korruption.

Kostade dessa extratjänster något? Det får vi utomstående inte veta. Skogsägarna väljer fritt bland de godkända certifieringsbolagen, och FSC har ingen insyn i prisnivåer eller vilka villkor som gäller mellan granskare och skogsbolag. Relationen mellan parterna diskuteras inom FSC. Några pekar på att dagens system kan pressa priserna och försämra kvaliteten på granskningen. Andra menar att det finns en risk för att certifieringsbolagets oberoende går att köpa.

Relationen mellan Sveaskog och Bureau Veritas Finland är höljd i dunkel. Men att påstå att bevis saknas, när sanningen är att jobbet inte har gjorts, kan knappast betecknas som något annat än korruption. Det kan givetvis skada både Sveaskog och Bureau men även FSC. Därför vänder jag mig till FSC Sverige och BirdLife Sverige och Världsnaturfonden WWF, som är de två miljöorganisationer som fortfarande står bakom FSC.

Är detta två undantag eller toppen på ett isberg?

FSC Sverige svarar att det inte är deras uppgift att kommentera det en certifierare gör. BirdLife Sverige har inte gått att nå för en kommentar. Världsnaturfonden WWF uppmanar mig att skicka ett klagomål till Assurance Services International (ASI) om hur Bureau Veritas Finland har granskat Sveaskogs landskapsplaner. ASI kontrollerar varje år att certifierarna har rätt kunskap och kan förhålla sig oberoende till sina uppdragsgivare. Till saken hör att Bureau Veritas har varit i blåsväder förr. Hösten 2016 förlorade bolaget tillfälligt sin ackreditering hos ASI.

Jag är inte ensam om att dra slutsatsen att Bureau Veritas agerar städgumma till Sveaskog. I början av mars formulerade Naturskyddsföreningen i Norrbotten en liknande anklagelse. Den handlar om hur Bureau Veritas felaktigt stängde ett tidigare ärende om en viktig skog för renskötseln. Är detta två undantag eller toppen på ett isberg? Den frågan hoppas jag att Världsnaturfonden WWF och BirdLife Sverige vill besvara under våren.

3 oktober, 20193 oktober, 2019

Omfattande kritik av Sveaskogs ekoparker

I flera år har Sveaskog kritiserats för hur man förvaltar landets ekoparker. Radioprogrammet Kaliber har granskat det statliga skogsbolaget och tidningen Sveriges Natur har ingående skrivit om ekoparken Halle- och Hunneberg. Det senaste halvåret har kritiken tilltagit med inlägg från riksdagsledamöter, före detta anställda, tidigare ledamöter i Sveaskogs styrelse, fågelskådare, naturvänner och ledarskribenter. Sveaskog anser att kritiken ofta bottnar i missförstånd och brist på information, men väljer ändå att inte alltid svara.

Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar.

Nyligen visade jag och riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) att jämfört med skogsbruk är naturturism i välbesökta ekoparker mer lönsamt för både staten och den omgivande bygden. Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar. Detta trots att texten var ställd till bolagets ägare, det vill säga regering och riksdag. I Sveaskogs svar välkomnade bolagets företrädare mer natur- och ekoturism i våra ekoparker, men menade att den stora utmaningen är bristen på turismföretagare. Det är givetvis en viktig faktor, men inte den enda och i vår slutreplik föreslog vi tre åtgärder för att utveckla turismen i våra ekoparker.
1. Bjud in länsstyrelser, regioner och inte minst kommuner i förvaltningen.
2. Ta fram genomarbetade utvecklingsplaner för ekoparkens naturturism.
3. Pausa skogsbruket i ekoparkerna under tio år för att skapa arbetsro för arbetet.

Efter det har det varit tyst från skogsbolaget. Däremot har debatten lett till samtal mellan riksdagsledamöter från olika partier och inläggen i Svenska Dagbladet uppmärksammades i lokalradio och krönikor. Även Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för Miljöpartiet, kräver att Sveaskog tar större hänsyn till biologisk mångfald och andra naturvärden när man brukar statens skogar. I en riksdagsmotion förra hösten föreslog Rebecka Le Moine bland annat att 20 nya ekoparker bildas.

”Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden.”

Sommarens skarpaste kritik kom från Bo Dockered, som var Sveaskogs ordförande i nästan tio år. I en artikel i Altinget den 1 juli skrev Dockered att ”Sveaskog får numera också massiv kritik för skötseln av sina drygt 30 ekoparker. Dessa var tänkta att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Den kritiken har varken Sveaskog eller regeringen svarat på.

Inte heller har jag läst något svar på ledarskribenten Pär Fornlings funderingar i Land Skogsbruk angående prägeln på Sveaskogs skogsbruk. Nyligen skrev Fornling att ”i den vildvuxna floran av målsättningar framhålls också att man har ett speciellt ansvar att visa vägen för naturhänsyn. Det är bra. Dess mer oroande är att bolaget under våren fått kritik just på den punkten.” Längre ner i samma ledare konstaterade han att ”vid bildandet av Sveaskog gjordes också en ansats att utveckla jakt, fiske och naturturism i samverkan med privata entreprenörer. Nu säljer man fiskekort och jakter, vilket är något helt annat. Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden. Det är en värdig uppgift för en statlig skogsägare.”

De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått för andra ambitioner.

Men det är inte bara Bo Dockered som riktar kritik mot sin tidigare arbetsplats. I april skrev Stefan Silfverblad, före detta naturvårdschef, tillsammans med fyra andra tidigare anställda att Sveaskog inte har lyckats med att förvalta ekoparkernas höga naturvärden på ett bra sätt. I debattinlägget i Land Skogsbruk hävdade de att avkastningskraven till staten har kommit att överskugga andra mål, och att skötseln av ekoparkerna därför har blivit eftersatt. Istället föreslog de fem skribenterna en ny och fristående förvaltning av ekoparkerna. Kritiken avvisades av dagens naturvårdschef Peter Bergman, som menade att förvaltningen av Sveaskogs 37 ekoparker styrs av ekologiska behov och inga vinstkrav. Han svarade att i dialog med Skogsstyrelsen tas nu nya förvaltningsplaner fram för att förbättra skötseln av varje ekopark. I sin slutreplik poängterade de fem tidigare anställda att de har en lång samlad erfarenhet av konflikten mellan naturvård och vinstkrav på Sveaskog. De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått före andra ambitioner.

Även från naturvårdshåll har kritiken mot Sveaskogs skogsbruk växt i omfattning och styrka. I våras överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan med krav på ett förändrat uppdrag för Sveaskog. Bakom namninsamlingen stod 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Birdlife i spetsen. Dessa tre organisationer har också var för sig under det senaste halvåret formulerat specifik kritik när det gäller förvaltningen av Sveaskogs ekoparker.

Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

I radioprogrammet Naturmorgon förklarade lokala företrädare för Naturskyddsföreningen att Halle- och Hunnebergs ekopark vore en spännande möjlighet om ekologin verkligen gick före ekonomi. De berättade att de vill se ett hyggesfritt skogsbruk där biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism prioriteras, men att så inte är fallet idag. Istället för en riktig storskog, präglas de två platåbergen i Västergötland av ett svåröverskådligt pussel där olika mindre skogsbestånd för naturvård respektive produktion ska samsas. Även Sveaskogs sätt att räkna fram ytan för skyddade skogar kritiserades. Sveaskogs företrädare menade att detta inte stämde. Istället påstod skogsbolaget att man tar stor hänsyn, har minskat sina avverkningar och prioriterat åtgärder för att gynna ek, tall och björk. Resan till nya vackra skogar tar däremot tid, ofta flera årtionden. Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

Utifrån omfattande inventeringar av fågellivet i Halle- och Hunnebergs ekopark föreslog BirdLife Sverige ett omtag, ett slags ekoparksplan 2.0, i ett debattinlägg i Altinget i slutet av maj. BirdLife menade att en nystart är nödvändig för att Sveaskogs höga ambitioner med ekoparkerna ska förverkligas. Dessutom skrev BirdLife att hyggesbruket i ekoparkerna bör avvecklas, hyggesfria alternativ utvecklas och satsningar på ekoturism genomföras. Sveaskog har inte besvarat debattinlägget.

Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker.

Liknande tankar formulerades tidigare under våren av Världsnaturfonden WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman i en debattartikel i Land Skogsbruk. Inlägget behandlade hur statens eget skogsinnehav bör användas för att Sverige ska nå miljömålet levande skogar. En rad åtgärder föreslogs på fyra områden, och ett område var Sveaskogs ekoparker. Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker. Även dessa synpunkter har blivit obesvarade av både regering och Sveaskog.

Sveaskogs ekoparker är en fantastisk resurs som kan användas smartare. Prislappen för skogsbolaget är bortåt fem miljarder kronor i minskade intäkter över 50 år. För staten, som äger skogarna, lär den uteblivna avkastningen uppgå till 1,5 miljarder kronor. Så stora värden måste hanteras ansvarfullt och med en ambition att ekoparkerna på bästa vis tjänar Sverige, landsbygden och skogens biologiska mångfald.

Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon.

I en handfull inlägg har jag försökt granska och resonera kring Sveaskogs ekoparker, deras affärsmodell, hur naturturismen främjas och utifrån ett par besök i Hornsö ekopark. Tillkommer den här summeringen av det senaste halvårets debatt. Kritiska synpunkter som har formulerats av organisationer och personer med lång erfarenhet av skog och naturvård. I vissa fall av människor med god insyn i Sveaskogs arbete utifrån egna långa anställningar i bolaget. Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon. Allra minst för Sveaskog själv. Det är dags att regering och riksdag tar sitt ägaransvar för hur Sveaskog förvaltar våra gemensamma 37 ekoparker.

17 juni, 201917 juni, 2019

Näbbklapper med attraktionskraft

Storken glidflyger fram över våtmarken med sikte på risboet strax utanför hägnet. När den kommer fram böjer partnern huvudet långt tillbaka och klapprar ivrigt med näbben. Den säregna hälsningsfrasen genljuder över nejden och blandar sig med skränet från en koloni med skrattmåsar, drillande sånglärkor och högljudda tofsvipor och rödbenor. Det är en fin morgon i början av juni. Min kvalitetstid med en av Sveriges mest ikoniska fåglar, som nu återerövrar det skånska landskapet, förverkligar inte bara en gammal dröm. Den visar även på ekoturismens möjligheter. Fågelns attraktionskraft har varit grunden för ett lyckat bevarandearbete, men storken främjar mångfalden i hela landskapet. Dessutom kan den sporra till ett mer klimatsmart resande.

Därefter kom olyckorna slag i slag.

När Carl von Linné gjorde sin skånska resa i mitten av 1700-talet räknades storkarna i tusentals. Kanske så många som 5 000 par. Hundra år senare var stammen ännu stark och utanför Tomelilla fanns exempelvis en koloni med 80 bon. Därefter kom olyckorna slag i slag. Ett våldsamt oväder skördade många storkars liv under en vårflytt 1856, men än värre blev moderniseringen av jordbruket. Våtmarker dikades ut och försvann, och senare under 1900-talet gjorde de kemiska bekämpningsmedlen entré. Resultatet blev att tillgången på storkens favoritföda – grodor, men även daggmask, fisk, insekter, ormar och sork drastiskt minskade. När Sverige elektrifierades blev kraftledningarna ytterligare ett hot. Idag är krockar med elledningar troligen den vanligaste dödsorsaken bland västra Europas storkar.

För 40 år sedan, när jag själv upptäckte Skåne på cykel, var storken utrotad i Sverige. Det sista paret hade häckat 1954 norr om Ystad. Storkens närvaro inskränktes därför till en handfull årliga besök av ensamma individer från kontinenten. Själv fantiserade jag om att få en skymt av en vit stork på visit. När Sveriges Ornitologiska Förening (idag Birdlife Sverige) på 1980-talet utsåg våra landskapsfåglar, var det därför inte konstigt att storken som självklar skånsk symbolart fick stå tillbaka för den röda gladan. Ett val som det kanske snart är dags att ompröva.

När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch.

Ungefär samtidigt kom en vändpunkt i synen på hur det skånska landskapet borde brukas. Allt fler insåg att jakten på mer utdikad jordbruksmark hade gått för långt. Dessutom hade övergödning av vattendrag, sjöar och hav blivit ett växande problem. Något som utdikningen bidrog till. När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch. 1989, då storkprojektet på allvar tog form, anlades våtmarker främst som kvävefällor med syftet att minska övergödningen. Under de senaste 20 åren har runt 3 000 hektar våtmarker återställts på hundratals platser i Skåne. Åtgärder, som inte bara binder kväve och fosfor, utan även gynnar den biologiska mångfalden. Inte minst grodor och därmed indirekt även storken.

Idag pekar det mesta på att storken är på väg tillbaka. Under de senaste tio åren har årligen bortåt hundra storkungar från olika hägn blivit flygfärdiga, och sedan 2015 släpps samtliga ungar fria för att flytta söderut. Utsläppta ungar återvänder nu till Sverige, efter ett par år som unga i södra Europa eller Afrika. Förra året registrerade projektet dessutom runt 70 frihäckande storkpar. Några av dem väljer att häcka i närheten av projektets fyra hägn, eftersom storkar är sociala och gärna bildar mindre kolonier med stora risbon. Målet att etablera en stabil storkstam på runt 150 frihäckande par har nu kommit halvvägs.

Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Det är dessa framgångar som jag får skörda en skön försommarmorgon. Tidigare i maj, i samband med ett studiebesök under Naturskyddsföreningens rikskonferens, förförde Fulltoftas storkar mig. Nu, några veckor senare, är jag tillbaka med resten av familjen. Under tre dagar besöker vi storkarna lika många gånger, men passar även på att doppa oss i Ringsjön, röra oss i nyutslagen bokskog, äta gott på lokala caféer och restauranger, och med hjälp av cykel utforska ett landskap där näktergalar och andra fåglar tävlar om att sjunga högst. Det blev minnesvärda dagar, men var en utmaning att sy ihop. Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Inom besöksnäringen pratas det ofta om vikten av reseanledningar. Det betyder att turismen drivs av att vi resenärer vill uppleva eller göra något nytt. För oss var storkar och en studentexamen skälet till resan. Centralt för resan blev ett hägn ute på vischan öster om Ringsjön. Därför letade jag boenden i närheten, gärna med frukost, på lämpligt avstånd från en busshållplats eller tågstation, och med möjlighet att hyra cyklar. Efter flera timmars sökande på nätet var jag på vippen att ge upp. Räddningen blev att rådfråga en person inom storkprojektet med god lokalkännedom. Tipset om en större campingplats vid Ringsjön uppfyllde mina önskemål, men eftersom deras utbud av hyrcyklar var väl gömt långt in i bokningsprocessen, var det svårt att hitta på egen hand. Ett exempel på att normen är att alla förväntas komma i egen bil. En genomgång av de drygt tio boendealternativ, som finns inom en mils radie från storkhägnet, visar att bara två, möjligen tre, berättar något om storkarna. De flesta nämner alltså inte en stark reseanledning, som kan locka långväga fågelskådare från både Sverige och vårt grannland Danmark, där storken tyvärr för en tynande tillvaro. Den bristen avslöjar att stora delar av besöksnäringen ännu inte fullt ut har förstått vad som är turismens drivkraft.

För den som greppar taktpinnen och sätter agendan,
skaffar sig ett övertag.

Istället skvallrar webbsidorna om att många företag tror att besökaren först väljer boende. Därefter funderar vi resenärer på vad besöksmålet kan erbjuda. Jag tror tvärtom att allt fler bokningar startar med själva reseanledningen, och utifrån det valet försöker vi sedan pussla ihop boende, måltider och lokala transporter. Om besöksnäringen menar allvar med sina löften om hållbarhet, då måste fler aktörer uppmuntra resor med tåg och buss. Väl på plats måste det sedan vara enkelt att kunna utforska destinationens sevärdheter och attraktioner med klimatsmarta alternativ som cykel, vandring och lokaltrafik. Här återstår det mesta att göra. Än värre är att många verkar vänta på att någon annan ska börja. Och kanske är det just det som behövs. För den som greppar taktpinnen och sätter agendan, skaffar sig ett övertag. Den chansen borde storkprojektets ägare – Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening noga överväga.

Besöksnäringen måste med andra ord göra mer när gäller hållbarheten. Men även ägarna till ett långvarigt bevarandeprojekt av en karismatisk fågelart har ett ansvar. Att storkprojektets webbsida saknar information om hur vi kan besöka deras hägn på ett klimatsmart sätt, kan skada miljörörelsens trovärdighet. Inte minst när värdefulla tips om hur man tar sig med tåg och buss till närmaste tätort och sedan vidare med buss, cykel eller till fots ut till något av de fyra hägnen faktiskt är ganska lätt att fixa.

Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar.

Klappret från storkarna är resultatet av ett mödosamt och långvarigt ideellt engagemang. Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar. Just matningen kräver massor av arbetstimmar och sköts av oavlönade volontärer. Projektets utgifter, inklusive en anställd på deltid, finansieras med insamlade medel och donationer från privatpersoner, företag och kommuner. Ur det perspektivet kan det tyckas orättvist att de ekonomiska vinsterna lär skördas av turismföretagen när antalet besökare ökar. I vårt fall hamnade mer än fem tusen kronor hos traktens campingplats. Storkprojektet fick nöja sig med ett par hundralappar.

Men framtiden är inte given på förhand. Om storkprojektet tar initiativ till ett nytt sorts fadderskap för traktens boendeanläggningar, borde det vara fullt möjligt att skapa en viktig intäktskälla från den lokala besöksnäringen. Att turismföretag är med och tar ansvar för de natur- och kulturvärden som lockar besökarna, är en framgångsrik och beprövad modell runt om i världen. Det brukar kallas ekoturism. Även i Sverige finns det goda exempel på samverkan mellan bevarandeprojekt och besöksnäring. Flera års goda erfarenheter av fjällrävssafari i Härjedalen tyder på att en liknande modell även borde fungera i Skåne.

Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans.

Våra cykeldagar gav fler lärdomar. En är behovet av bra cykelkartor. Vissa riksvägar lämpar sig dåligt för cykling, medan det var en nyhet för mig (som tidigare bott i Skåne i 20 år) att Skåneleden på sina ställen består av asfalterad cykelväg och fina grusvägar genom skogen. Den förträffliga infrastrukturen måste marknadsföras bättre.

En annan upptäckt var att storkhägnets granne, Fulltofta strövområde, är en slumrande resurs för en spirande naturturism. Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans. Med en offentlig markägare borde området kunna spela en strategisk roll för regionens natur- och ekoturism. Delar är redan skyddade som reservat och består av vacker bok- och lövskog. Men merparten verkar vara trista enfaldiga granåkrar, som mest finns för att skapa intäkter till stiftelsen som förvaltar området. Tanken som slår mig är att här finns möjligen ett embryo till en framtida nationalpark, där natur- och ekoturism mycket väl kan skapa avsevärt större intäkter till lokala företag och kommuner än dagens skogsbruk. Det kan vara värt att titta närmare på i ett kommande blogginlägg.

Läs mer om resor till karismatiska fåglar:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

30 maj, 201930 maj, 2019

Oväntat möte med kraft att förändra

Bensinupproret 2.0 är en av vårens politiska bubblare och innebär att landsbygden på allvar blivit ett slagträ i klimatdebatten. Det enorma gensvaret visar att en grön omställning inte sker i en handvändning. Och nödvändiga åtgärder för minskade och hållbara transporter lär skapa fler framtida motreaktioner. Svåra utmaningar som jag passade på att grubbla över på tåget till Naturskyddsföreningens rikskonferens i Kristianstad tidigare i vår. Där blev en av flera höjdpunkter ett oväntat möte med en annan av Naturskyddsföreningens medlemmar. Även han från Småland, men till skillnad från mig en äkta bilfantast känd från radio och TV.

Mina tankar mottogs nyfiket och med oväntat öppna sinnen, och det är alltid kul när ens egna fördomar kommer på skam.

Förra årets riksstämma i Uppsala antog en framtidsstrategi för Naturskyddsföreningen. Minskade utsläpp av växthusgaser och försvar av biologisk mångfald är de två långsiktiga målen, men strategin pekar även på metoder för förändring, anger fem prioriterade områden och slår fast 17 uttalade mål till 2022. Under rubriken Kraft att förändra var det i år dags för en rikskonferens – ett mer informellt forum öppet för intresserade medlemmar och fullmatat med diskussioner, utflykter och tillfällen att träffas. Själv reste jag söderut med ambitionen att prata om natur- och ekoturismens möjligheter och utmaningar. Resultatet blev flera givande samtal med andra medlemmar och tongivande företrädare från styrelse och kansli i Stockholm. Mina tankar mottogs nyfiket och med oväntat öppna sinnen, och det är alltid kul när ens egna fördomar kommer på skam.

På en workshop om hållbara transporter fanns ett bekant ansikte med en röst som jag tyckte mig känna igen. Ansikten och namn är inte min starka sida, och när ingen annan verkade notera det uppenbara växte osäkerheten. Men jag var tvungen att fråga om det inte var självaste Bosse Bildoktorn känd från radio och TV som satt bland oss. Bo Andersson erkände omgående att så var fallet. Att Naturskyddsföreningen lockar brett och att jag på ett seminarium för hållbara transporter träffar en av Sveriges främsta bilentusiaster – det är oväntad lycka för mig. Det är ett bevis på att vi engagerar ”människor med olika bakgrund, erfarenheter och kompetenser”, som det så fint formuleras i framtidsstrategin.

… men jag känner mig ändå delaktig och stolt över det som sedan har blivit en viral succé med blänkare i bland annat Aftonbladet.

Tankarna snurrade i huvudet. Bosse Bildoktorn på Naturskyddsföreningens rikskonferens när tidningarna fylls av nyheter om krav på sänkta bensinpriser. Det är en möjlighet som måste fångas i flykten. Jag tog därför på nytt till orda och föreslog Bosse som talesperson i den här frågan. Sedan tog andra duktiga krafter över och kanske var jag inte ensam om att tänka tanken, men jag känner mig ändå delaktig och stolt över det som sedan har blivit en viral succé med blänkare i bland annat Aftonbladet. Dessutom är videoklippet med över 360 000 visningar, mer än 2 500 delningar, drygt 1 600 kommentarer och nästan 5 000 gillanden årets mest uppmärksammade på Naturskyddsföreningens sida på Facebook.

Jag tror att det finns en liknande potential i ett närmare samarbete mellan naturvänner och småskalig besöksnäring, särskilt på landsbygden. När jag noga läser Naturskyddsföreningens framtidsstrategi blir jag stärkt i övertygelsen och ser flera möjligheter till samverkan. Strategins skrivningar om att ”ge fler människor möjlighet att njuta av och förstå naturen” och uppmana till ”handling som bidrar till en mer hållbar konsumtionskultur” kan med fördel genomföras med mer natur- och ekoturismen. Att arbeta för ”minskade och hållbara transporter” och för skydd och bevarande av ”arter, populationer och värdefulla områden” på både land och i vatten är direkt kopplat till två avgörande frågor för naturturismen. Än närmare ligger tanken att ”resurssnål tjänstekonsumtion” i möjligaste mån ska ersätta varukonsumtion. Och en strategisk allians mellan naturvård och turism ska givetvis vara till ömsesidig nytta, som även bidrar till att nå Naturskyddsföreningens mål att ”våra företagssamarbeten ska stärkas och utvecklas, så att vi kan öka våra intäkter och samtidigt påverka näringslivet i dess hållbarhetsarbete.”

Det är ett av många svar som behöver artikuleras i kölvattnet av vårens bensinuppror.

Jag menar att natur- och ekoturismen är en outnyttjad möjlighet för landets miljö- och naturskyddsorganisationer. Det är ett sätt att bygga broar mellan stad och land. Dels för dialog och utbyte av erfarenheter, men kanske ännu viktigare när pengar och andra resurser överförs från ekonomiskt starka grupper i städerna till naturbaserade turismföretag på landsbygden. Det är ett av många svar som behöver artikuleras i kölvattnet av vårens bensinuppror. Kreativa människor, som skapar jobb, kommunala skatteintäkter och attraktionskraft i och runt nationalparker, reservat och annan värdefull natur, bidrar dessutom till att stärka och förankra vårt naturskydd. Vidare handlar en klimatanpassad natur- och ekoturism om att stimulera längre besök som inkluderar övernattningar, måltider och upplevelser och att utveckla alternativ så fler kan göra den långa resan med tåg och buss till resmålet. På plats ska vi sedan kunna upptäcka och njuta av spännande natur- och kulturvärden till fots, cykel, häst och andra färdmedel som kanot, kajak och hundspann.

Rikskonferensen i Kristianstad inleddes med nätverksträffar, och själv valde jag att delta på Klimatnätverkets träff. Där presenterades ett utkast till metodhandbok i lokal politisk påverkan, som innehåller avsnittet om hur kommuner fungerar och hur en krets i Naturskyddsföreningen kan påverka. Metodhandboken pekar ut fyra arbetsområden som fossilfria kommuner, hållbar samhällsplanering, skydd och hållbart brukande av kommunens marker och insatser för att skapa cirkulära flöden.

Näringslivschefer och kommunalråd brukar nämligen gilla nya arbetstillfällen, fler gästnätter och företag som sätter den egna kommunen på kartan.

Jag föreslog att naturturism kan vara ett femte område och ett bra alternativ för kretsar som söker nya ingångar till sin kommun. Näringslivschefer och kommunalråd brukar nämligen gilla nya arbetstillfällen, fler gästnätter och företag som sätter den egna kommunen på kartan. Särskilt glesbygdskommuner som kämpar i motvind med minskade skatteintäkter och utflyttning. Därför lovade jag att skriva ihop ett sådant avsnitt, vilket nu är gjort till ansvarig person på kansliet i Stockholm. Där presenteras bland annat insatser som tillgängliggör sevärdheter och attraktioner för besökare utan egen bil, som främjar cykelturism på resmålet, utvecklar kollektivtrafiken för både egna naturintresserade invånare och långväga besökare, och åtgärder där vi stimulerar samverkan mellan trevliga caféer och värdefulla naturområden.

Sista dagen bjöd på en bussutflykt till storkhägnet i Fulltofta. Jag blev förförd av storkarnas näbbklapper i en härlig vårgrönska. Det här är ju ett spännande bevarandeprojekt, som dessutom är ett fullfjädrat besöksmål. Något som borde kunna tjäna som förebild för hur ett framgångsrikt samarbete till ömsesidig nytta kan byggas mellan traktens natur- och ekoturism och Naturskyddsföreningen i Skåne.
I början av juni åker hela familjen på skånsk storksafari.