Hållbarhetslöftet som försvann

Det blir allt svårare för renarna att hitta föda på Sveaskogs marker. Foto: Staffan Widstrand

Nyligen meddelade Sveaskog en kraftig sänkning av avverkningsnivåerna i Norrbotten. I sitt pressmeddelande efter årsskiftet förklarade Sveaskog att dialogen med samerna inte har gått som planerat. Istället beklagade det statliga bolaget ”dagens låsta läge i diskussionerna med en del samebyar och de omfattande följdeffekter detta får.” Utspelet har kritiserats hårt av företrädare för de renskötande samerna, som menar att försöket att lägga skulden på rennäringen är ett lågvattenmärke. Vidare undrar tidskriften Sveriges Natur vilket eget ansvar Sveaskog har och Naturskyddsföreningen i Norrbotten har i debattartiklar uppmanat Sveaskog att inte anklaga samerna för att det saknas skog att avverka.

Resultatet blev ett radikalt besked hösten 2004, då landets största skogsägare meddelade att bolaget avsåg att prioritera ett hållbart och långsiktigt skogsbruk.

Tydligast var svaret från Greenpeace. ”Det är decennier av Sveaskogs ohållbara skogsbruk med aggressiv kalavverkning som huvudsaklig metod som försatt bolaget i situationen att avverkningsvolymer nu på kort tid måste minska drastiskt.” Stämmer det? I så fall, varför säger Sveaskog inget om sitt eget ansvar? Svaren finns i en historisk tillbakablick.

En tidigare policy för fjällnära skogar är nu hemligstämplad. Foto: Staffan Widstrand

Sveaskog bildades strax efter millenniumskiftet. Personer med insyn i den tidens högsta ledning vittnar om de första årens omfattande diskussioner om avverkningsnivåer, skogarnas åldersfördelning, biologisk mångfald och rennäring. Resultatet blev ett radikalt besked hösten 2004, då landets största skogsägare meddelade att bolaget avsåg att prioritera ett hållbart och långsiktigt skogsbruk. Enligt Sveaskogs vd innebar det att ”vi måste minska avverkningarna i de egna skogarna i Norrbotten och Västerbotten med cirka 15 procent.” Skälet till ett minskat uttag av råvara, uppgavs vara att den förre ägaren, AssiDomän, hade avverkat för mycket. Men också Sveaskogs ambitiösa naturvårdssatsningar och försäljning av skog till enskilda markägare. Den lägre nivån skulle gälla i 15-20 åren.

Däremot hände något ett år senare, som gav rubriker i media och som sannolikt gav Sveaskog en ny inriktning.

Och bolaget stod vid sitt ord. Åtminstone de första åren. Tre år senare redovisade bolaget att de hade sänkt avverkningsnivån i norr med 20 procent. För hela landet hade uttaget av råvara ur de egna skogarna minskat med nästan en miljon kubikmeter. Ett bistert budskap för de som menar att Sveaskogs främsta uppgift är att leverera stora volymer av billig råvara. Dessutom berättade bolaget att ytterligare minskningar inte kunde uteslutas och den låga nivån skulle fortsätta att gälla de kommande 15-20 åren.

Rennäringen trängs allt hårdare mellan skogsbruk, gruvor och vindkraft. Foto: Staffan Widstrand

Så var läget våren 2007. Ett halvår tidigare hade Sverige fått en ny regering. Statsministern var Fredrik Reinfeldt och på Näringsdepartementet basade förre centerledaren Maud Olofsson. Jag vet inte vilka samtal som fördes mellan den nya regeringen och skogsnäringen vid den här tiden. Däremot hände något ett år senare, som gav rubriker i media och som sannolikt gav Sveaskog en ny inriktning. Bolagets ordförande Bo Dockered, som hade lett företaget sedan starten, avsattes med buller och bång. Om det vittnar en längre intervju i Svenska Dagbladet. Istället tog tidigare statsministern Göran Person över rodret i april 2008. Efter sommaren samlade han styrelsen för ett strategiskt möte. I årsredovisningen nämns att det beslutades om nya avverkningsnivåer, men utan någon närmare förklaring. Året därpå, 2009, vände dock uttaget av skogsråvara uppåt. Först i maklig takt, men det skulle ändras när ytterligare några pusselbitar hade fallit på plats.

Den nivå som 2004 bedömdes som ohållbar, hade nu tio år senare blivit det nya riktmärket i svenska folkets skogar.

I juni 2010 klubbade riksdagens majoritet ett förändrat uppdrag för Sveaskog. Bolagets kärnverksamhet skulle nu vara skogsbruk på affärsmässig grund med marknadsmässig avkastning. Oppositionen, i form av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet varnade för att ”en mer produktionsorienterad inriktning ökar risken för att viktiga miljömål glöms bort.” Ett halvår senare aviserade Gunnar Olofsson sin avgång, efter drygt sex år som bolagets vd. På årsstämman i april 2011 ersattes han av Per-Olof Wedin. Därmed var en ny ledning med ett nytt uppdrag på plats.

Ett av Sveaskogs många kalhyggen i norr. Foto: Marcus Westberg

2012 är sista gången som beslutet från 2004 nämns i en årsredovisning. Det vill säga, den lägre avverkningsnivån i norr till minst 2020 var på att städas bort. Samtidigt flaggades det för ännu en översyn av uttaget av råvara. På styrelsens möte den 22 oktober 2013 antogs också en ny avverkningsplan. Därmed var kursändringen fullbordad. Något som syntes året därpå, samtidigt som en rödgrön regering tog över Rosenbad. Den nivå som 2004 bedömdes som ohållbar, hade nu tio år senare blivit det nya riktmärket i svenska folkets skogar. Detta trots att innehavet av produktiv brukad skogsmark under samma tid hade minskat med 400 000 hektar. Det är lika mycket som svenska kyrkans hela skogsinnehav. Den höga avverkningsnivån fortsatte fram till och med 2021.

Och ökade avverkningar var inget som ordförande Persson hymlade om.

I januari 2005 drog stormen Gudrun in över södra Sverige. På Sveaskogs marker föll över 2,5 miljoner kubikmeter skog. Det året avverkade Sveaskog drygt sju miljoner kubikmeter i hela landet. Ett svårslaget rekord eftersom Sveaskogs markinnehav har minskat med åren. Ett bättre mått på bolagets avverkningsnivå är därför hela årsvolymen delat med antalet hektar produktiv skog som brukas. För stormåret 2005 blir den siffran 2,87 kubikmeter per hektar. Från 2014 och framåt ligger alla år utom ett över stormårets nivå. Och ökade avverkningar var inget som ordförande Persson hymlade om. Strax efter att han hade lämnat uppdraget som Sveaskogs ordförande intervjuades han av Svenska Dagbladet i augusti 2015. Rubriken blev Avverka mer skog.

Grafen visar de senaste årens stora uttag av råvara på Sveaskogs marker. Foto: Staffan Widstrand

Greenpeace kan alltså på goda grunder kritisera Sveaskog för ett ohållbart skogsbruk. Men miljöorganisationen verkar ha missat att Sveaskogs styrelse och koncernledning faktiskt valde en annan inriktning under några år i mitten av 00-talet. Och Greenpeace verkar vara i gott sällskap. Eller finns det en annan förklaring till varför Sveaskogs uttag av råvara under Miljöpartiets första fyra regeringsår låg nästan 30 procent högre jämfört med Reinfeldts första mandatperiod?

Kanske är det så att Erik Brandsma inte är bekant med bolagets egen historia.

Den nya inriktning, som togs fram under Göran Perssons ledning, verkar inte heller ha kommunicerats aktivt till allmänhet, politiker, rennäring eller naturvården. Snarare skedde kursändringen i det fördolda. Åtminstone hittar inte jag några dokument eller resonemang som förklarar varför ett tidigare genomarbetat styrelsebeslut revs upp. Förändringen har inneburit att Sveaskog från 2010 och framåt har avverkat drygt sex miljoner kubikmeter mer, än om den beslutade nivån från 2004 hade legat fast. Det motsvarar runt 30 000 hektar slutavverkad skog. Hur mycket som hade kunnat sparas i norra Sverige är svårt att säga. Den här analysen bygger på årsredovisningarnas nationella siffror, och Sveaskog publicerar inga regionala siffror. Men en rimlig gissning är knappt hälften. Vi vet att drygt 65 procent av den produktiva skogsmarken som Sveaskog brukar ligger i Norr- och Västerbotten och nästan 50 procent av den årliga tillväxten sker i de två nordliga länen.

Samerna har inget ansvar för Sveaskogs överavverkningar. Foto: Staffan Widstrand

Nyligen debatterade Sveaskogs vd Erik Brandsma kritiken mot bolagets senaste utspel med Naturskyddsföreningen i Norrbotten. Han poängterade då att uppgifterna om det låsta läget med flera samebyar inte syftade till att skuldbelägga någon. Istället vill bolaget öppet berätta om det faktiska läget. Ett besked som redan har skapat oro bland flera sågverk. Jag vill gärna tro att Sveaskog har goda avsikter med detta. Och kanske är det så att Erik Brandsma inte är bekant med bolagets egen historia. Faktum är ju att de första årens bokslut saknas på Sveaskogs egen webbplats och den första publicerade hållbarhetsredovisningen är från 2008. Samma år som Dockered fick gå och ersattes av Göran Persson. Misstag, glömska eller en medveten tanke från någon som vill sopa igen spåren efter ett hållbarhetslöfte som försvann? Märkligt är också att den särskilda policy, som togs fram för Sveaskogs fjällnära skogar runt 2002, numera är hemligstämplad. Ett tidigare publikt dokument lämnas inte ut på en direkt förfrågan. Skälet anges vara att innehållet inte längre gäller.

Men ett öppet och förtroendefullt samtal kräver all fakta på bordet.

Jag gillar verkligen transparens. Dessutom applåderar jag Sveaskogs beslut att på nytt sänka avverkningsnivåerna. Jag hoppas också att det är allvar bakom intentionen att försöka hitta konstruktiva lösningar med rennäringen. Men ett öppet och förtroendefullt samtal kräver all fakta på bordet. Uppenbart har Sveaskog ett stort eget ansvar när det gäller tidigare uttag av skogsråvara, men om det sägs inget alls i årets första pressmeddelande. Det hoppas jag att Sveaskog omgående korrigerar.

Faktasammanställning av Sveaskogs avverkningsnivåer från 2004 och framåt.

Skriver Sveaskog om historien i Böda?

Varför pausas inte avverkningarna i en möjlig nationalpark? Foto: Per Jiborn

Avverkningarna i Böda ekopark är avslutade. Åtminstone för den här gången. Efterspelet har handlat om varför träden fälldes. På Twitter har jag kritiserats för att sprida felaktig information, när jag påstått att det har handlat om att leverera råvara till industrin. Statliga Sveaskog försöker å sin sida skapa en berättelse om att avverkningarna gjordes för att främja ekoparkens natur- och kulturvärden.

Att avverka skogar under ett pågående utredningsarbete är ett märkligt förhållningssätt, eftersom det är okänt vilka slutsatserna blir.

Den 3 oktober anlände skogsmaskinerna till Böda ekopark. Sveaskogs avsikt var att avverka nio bestånd på totalt 25 hektar. Detta samtidigt som Naturvårdsverket utreder om ekoparken ska ombildas till en framtida nationalpark. Att avverka skogar under ett pågående utredningsarbete är ett märkligt förhållningssätt, eftersom det är okänt vilka slutsatserna blir. Därför reagerade Naturskyddsföreningen. Både kretsen på Öland och länsförbundet i Kalmar skrev till länsstyrelsen. Kravet var att stoppa de pågående avverkningarna.

Virkestravar, maskiner och underlag visar att det var slutavverkningar. Foto: Per Jiborn

En månad senare, i början av november, stoppades avverkningarna. Sannolikt blev kritiken för omfattande och Sveaskog valde att spara tre mindre bestånd på totalt fyra hektar. Kanske de mest värdefulla bestånden, eftersom länsstyrelsens här pekat på gott om död ved och förekomst av sällsynta orkidéer. Stoppet blev en viktig delseger för den ideella naturvården, och visar att ett aktivt opinionsarbete ger resultat.

En skog avverkas på några få dagar, men det tar 70 år eller mer att få tillbaka den.

Men efterspelet har präglats av varför Sveaskog valde att avverka i en möjlig framtida nationalpark. Först gjorde naturfilmaren Patrik Waernbaum ett inslag från ekoparken, som bland annat visar de mer än manshöga virkestravarna. I en insändare i Ölandsbladet föreslog sedan medlemmar i Naturskyddsföreningen att oberoende forskare borde utvärdera ekoparkens första 15 år. Särskilt mot bakgrund av att flera åtgärder de senaste åren mer verkar ha handlat om råvaruleveranser än att värna skogarnas naturvärden. I november gjorde även en journaliststudent ett eget nyhetsinslag om avverkningarna i Böda. Där förnekar Sveaskog att avverkningarna görs för att säkra råvara, och svarar istället att syftet är att öppna upp skogen och gynna lövträd. Om inget görs kommer ekoparken enligt bolaget att präglas av mörka granskogar om 50 år.

Hur mycket avverkade Sveaskog i Böda? Foto: Per Jiborn

Skogar växer långsamt. Det talar för att det klokaste vore att avvakta Naturvårdsverkets utredning. Oönskade mörka skogar om ett halvt sekel förklarar inte varför Sveaskog avverkningsanmälde 17 bestånd på totalt 50 hektar i somras. Alltså flera veckor efter att regeringen hade gett Naturvårdsverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för en möjlig nationalpark i Böda. En skog avverkas på några få dagar, men det tar 70 år eller mer att få tillbaka den.

En sådan åtgärd skapar stora mängder död ved och gynnar sannolikt även vattensituationen på norra Öland.

Och om Naturvårdsverkets slutsats blir en framtida nationalpark, handlar arbetet inte om att avverka med förstärkt hänsyn. Istället ska vi återskapa naturskogar med höga upplevelsevärden och rik biologisk mångfald så fort och effektivt som möjligt. Då finns det helt andra alternativ i verktygslådan. En första möjlighet är att återskapa de sumpskogar och våtmarker som torrlades på 1800-talet. En sådan åtgärd skapar stora mängder död ved och gynnar sannolikt även vattensituationen på norra Öland. Ett annat alternativ är mer skogsbete, vilket under århundraden, kanske årtusenden, präglade skogarna på norra Öland. Nackdelen är att inget av dessa två alternativ skapar manshöga virkestravar. Därför verkar de inte heller ha funnits med i Sveaskogs samtal med länsstyrelsen.

Vem sprider felaktig information om åtgärderna i Böda?

När jag har twittrat om att uttaget av råvara i Böda var det främsta skälet bakom avverkningarna, har Sveaskogs vd svarat att jag sprider felaktig information. Strax innan jul sände även SVT Småland två nyhetsinslag, vilka väl illustrerar våra två ståndpunkter. I det ena inslaget hävdar Naturskyddsföreningen och jag att avverkningarna borde ha pausats under Naturvårdsverkets utredning. I det andra är budskapet från Sveaskog att åtgärderna är ganska odramatiska. Det handlar helt enkelt om naturvårdande skötsel enligt ekoparkens plan. Sveaskogs mål är inte råvaran, utan ambitionen är att gynna områdets natur- och kulturvärden. Några veckor tidigare, i mitten av november, var däremot förklaringen på Sveaskogs webbsida delvis en annan: ”Det rör sig om mindre avverkningar i vanliga produktionsklassade skogar utan höga naturvärden. Samtliga är genomförda i dialog med Länsstyrelsen och följer den ekoparksplan som reglerar skötseln i ekoparken.”

Oroväckande mycket i ett område som riksdagens majoritet precis pekat ut som en möjlig framtida nationalpark.

Vilken bild är korrekt? Handlade avverkningarna i ekoparken främst om att få fram råvara till skogsindustrin eller för att främja den biologiska mångfalden? Svaret framträder om vi tittar närmare på vad som hände innan träden fälldes i Böda. Den 3 maj 2022 träffades Sveaskog, Skogsstyrelsen och Kalmars länsstyrelse för ett årligt förvaltningsmöte. Drygt en månad tidigare hade riksdagen behandlat regeringens skogsproposition, där Böda och tre andra ekoparker pekades ut som möjliga nationalparker. Riksdagen beslutade att ställa sig bakom Miljö- och jordbruksutskottets betänkande. I korthet ville utskottet öka takten i arbetet med nya nationalparker, fortsätta utvecklingen av naturturism i anslutning till skyddad natur och menade att besöksnäringens nationella naturturismstrategi bör beaktas i arbetet.

Söder om ekoparken ligger reservatet Horns Kungsgård. Foto: Per Jiborn

Men riksdagens beslut nämndes inte i kallelsen till förvaltningsmötet om Böda. Inte heller vittnar mötesanteckningarna om några samtal om en framtida nationalpark. Om frågan diskuterades på mötet vet vi inte. Däremot visar mötesanteckningarna att Sveaskog presenterade skogliga åtgärder på totalt 200 hektar i ekoparken – 40 hektar hyggesfria avverkningar, 60 hektar naturvårdshuggningar och 100 hektar gallringar. Oroväckande mycket i ett område som riksdagens majoritet precis pekat ut som en möjlig framtida nationalpark.

Men Sveaskog tog ingen notis av länsstyrelsens synpunkter.

I augusti anmälde Sveaskog ytterligare fem föryngringsavverkningar. Underlagen för de aktuella nio bestånden visar att det handlade om just föryngringsavverkningar. Inte i något fall är alternativen ”avverkning för annat ändamål än virkesproduktion” eller ”avverkning för att bevara och utveckla natur- och kulturmiljövärden” ikryssade. Det borde de ha varit om de främst handlat om naturvårdande skötsel. Den 10 augusti meddelade länsstyrelsen att de med undantag för ett bestånd inte hade några synpunkter på de åtgärder som Sveaskog hade redovisat för samråd i maj. Samtidigt verkar det vara förvirrat kring vilka bestånd som avses, eftersom Sveaskog har infört nya id-nummer, vilka varken Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen har tillgång till.

Vatten är en bristvara på norra Öland. Foto: Per Jiborn

Trots samrådet i maj ser det ut som att en viss panik uppstod på länsstyrelsen när skogsmaskinerna rullade in i Böda ekopark den 3 oktober. Hade samråd verkligen skett kring alla planerade avverkningar? En lokal arkeolog ombads omgående yttra sig över ett av bestånden. Tre dagar senare, den 6 oktober, mejlade länsstyrelsen sina kommentarer till Sveaskog. För tre bestånd var länsstyrelsens kommentar att det vore bättre att lämna orört. Ett fjärde bestånd beskrevs som ”skog av bondeskogskaraktär med gott om lågor”. Men Sveaskog tog ingen notis av länsstyrelsens synpunkter. Det var först fyra veckor senare och efter omfattande kritik, som länsstyrelsen meddelade att tre bestånd skulle sparas.

Samma uppgift finns i Sveaskogs presskommentar från den 14 november, men länsstyrelsen i Kalmar tillbakavisar detta.

Sveaskogs svar väcker flera frågor. Har riksdagens och regeringens beslut diskuterats med länsstyrelsen? När i så fall, och varför är det inte dokumenterat? Vidare påstår SVT Småland att ”när det beslutades att Böda ekopark skulle utredas till nationalpark bestämde Sveaskog och länsstyrelsen att skötseln skulle fortsätta enligt den ekoparksplan som idag finns för Böda.” Samma uppgift finns i Sveaskogs presskommentar från den 14 november, men länsstyrelsen i Kalmar tillbakavisar detta. Istället menar länsstyrelsen att ekoparksplanerna är vilande medan Naturvårdsverkets utredning pågår.

En del av träden blev massaved. Foto: Per Jiborn

Det är också märkligt att Sveaskog hävdar att avverkningarna handlade om att förstärka området naturvärden, när alla kända underlag visar att syftet var att plocka ut skogsråvara? Och varför uppger Sveaskog att alla planerade avverkningar har skett i samklang med länsstyrelsen, när länsstyrelsen pekar på att tre, möjligen fyra, bestånd borde lämnas orörda? Handlar efterspelet om att statliga Sveaskog ännu en gång försöker skriva om historien?

Varför fälls träden i Böda ekopark?

Böda ekopark är utpekad som en möjlig nationalpark. Foto: Per Jiborn

I juni gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheten att omvandla fyra ekoparker till nationalparker. En av dem är Böda. Samtidigt avverkar Sveaskog i ekoparken. Varför har ett statligt bolag så bråttom att fälla träden i en möjlig framtida nationalpark?

Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar.

Böda ekopark på norra Öland är en av statliga Sveaskogs 37 ekoparker. Totalt omfattar ekoparken 5 800 hektar, varav 5 400 hektar består av produktiv skogsmark. Enligt Sveaskog är ekoparkerna flaggskeppen i bolagets stora naturvårdssatsning. I ekoparksplanen för Böda står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Andelen naturvård i en ekopark ska vara minst 50 procent. I Böda anges arealen för naturvård till 52 procent. Generöst och betryggande kan tyckas, så länge man inte skrapar på ytan.

Bödas långa sandstränder lockar många under sommaren. Foto: Per Jiborn

För mer än hälften av Bödas naturvårdsareal består av naturreservat, som alla bildades flera år innan ekoparken invigdes 2006. Ett annat tillskott är nya skogsbestånd, som ska skötas för naturvård. I vissa fall är det planteringar som ska restaureras till naturskogar. Sådana åtgärder kan vara befogade, men ett listigt skogsbolag kan använda skötsel som ett svepskäl för att plocka ut en hel del råvara. Exempelvis när en fullvuxen granskog görs om till en ung lövskog. Sedan tillkommer nästan 500 hektar förstärkt hänsyn, som kan vara kantzoner mot fornminnen, våtmarker och stigar eller kvarlämnade högstubbar, lövträd och frötallar. Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar. Alltså mindre än två procent av den totala ytan. Men inte ens dessa bestånd är fredade, eftersom även här kan punktvisa åtgärder utföras.

Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder.

Skogarnas ålder är en annan kvalitetsindikator. När ekoparken invigdes för 16 år sedan var drygt 60 procent av bestånden utanför naturreservaten 60 år eller yngre. Bara fyra procent av skogarna var över 120 år. Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder. Samtidigt är detta verkligheten i södra Sverige. Vi har inga stora naturskogar kvar. De är borta. Därför måste vi återskapa det som än gång fanns. Då är ett nästan sex tusen hektar stort och sammanhängande område med en statlig ägare en utmärkt startpunkt.

Norra Öland är perfekt för cykelturism. Foto: Per Jiborn

Det är svårt att kartlägga vad som hänt sedan invigningen 2006. Sveaskog lämnar inte ut anteckningar från årliga möten eller den förvaltningsplan som påstås summera vad som händer i ekoparken. Trots att det är vi, svenska folket, som äger ekoparkerna tillsammans. Istället tvingas jag pussla ihop en ofullständig bild utifrån artiklar, Sveaskogs öppna källor, karttjänsten Skogens Pärlor och svar från länsstyrelsen.

Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog.

Sedan invigningen har flera insatser gjorts för att återskapa värdefulla naturmiljöer, som våtmarker, ädellövslundar och ängstallskogar. En del utfördes helt eller delvis i befintliga reservat och några insatser pågår ännu, men det verkar som ambitionsnivån har dalat med åren. Fram till 2010 hade Sveaskog även ett regeringsuppdrag att främja naturturismen, och i Böda ekopark samverkade bolaget med turismnäringen och drev ett eget besökscentrum.

Utländska barrträd har planterats och spridit sig i ekoparken. Foto: Per Jiborn

Slutet av 2016 verkar vara en brytpunkt. Då aviserade Sveaskog att avverkningarna i ekoparken skulle öka till runt 30 hektar per år. Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog. I juni 2017 publicerade Sveriges Natur ett längre reportage om Sveaskogs ekoparker i södra Sverige. Där skrev tidningen att ”i fjol beslutade Sveaskogs ledning att kraftigt öka slutavverkningarna av kvarvarande äldre produktionsskog i alla Götalands ekoparker.” Beskedet fick även privatpersoner att skriva kritiska brev till Borgholms kommun och arkeologer att varna för skador på områdets unika lämningar från järnåldern.

Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara.

Några år senare, hösten 2020, inledde Skogsutredningen en dialog med Sveaskog via Naturvårdsverket. I slutet av november presenterade utredningen sitt betänkande, som bland annat föreslog att regeringen skulle ge ”Naturvårdsverket i uppdrag att inleda förstudier för att bilda nationalpark av delar av ekoparkerna Böda, Halle- och Hunneberg, Hornslandet och Hornsö.” Några månader senare lämnade Sveaskog sitt remissvar på utredningens förslag. Sveaskog avvisade inte förslaget, men var inte särskilt förtjust. Bara de fyra föreslagna ekoparkerna skulle omvandlas till nationalparker och Sveaskog föreslog att ”det bör utredas om bolaget kan bibehålla ägandet även av de delar som eventuellt övergår till nationalpark, mot bakgrund av rollen som föredöme och de omfattande skötselinsatser som fortsatt kommer att krävas.” Detta skrevs samtidigt som jag var med och avslöjade att Sveaskog under mer än tio års tid hade räknat in nästan 10 000 hektar sålda skogar i sina naturvårdsarealer i södra Sverige. Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara. Inte ens nationalparker ska fredas från Sveaskogs ”omfattande skötselinsatser”.

Norra Öland har ett rikt kulturarv med järnåldersbyar och väderkvarnar. Foto: Per Jiborn

Trots invändningarna levde Skogsutredningens förslag vidare. Förra hösten pågick tuffa förhandlingar mellan Centerpartiet och Miljöpartiet om strandskyddet och skogen. I november nådde partierna en uppgörelse, där förslaget om att bilda ett antal nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker fanns med. Därmed blev förslaget även en del av regeringens skogsproposition där det står att ”regeringen anser att intentionen bör vara att nationalparker bildas av delar av Sveaskogs Förvaltnings AB:s ekoparker som har höga naturvärden och som är lämpliga för att gynna lokalsamhället och främja hållbar turism.”
Men det var inte mycket av skogspropositionen som överlevde riksdagens behandling i våras och nästan alla var missnöjda med resultatet. Förslaget om nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker levde dock vidare. I mitten av juni beslutade den socialdemokratiska regeringen att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheterna för framtida nationalparker i Böda och tre andra ekoparker.

En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot.

När Skogsutredningen presenterade sitt förslag trodde jag att Sveaskog skulle ta ett steg tillbaka. Särskilt då bolaget fick stark kritik för en planerad avverkning i Hornslandet, direkt efter att Skogsutredningen hade presenterat sitt betänkande. Något som bland annat Dagens Industri uppmärksammade. En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot. Samtidigt hade det varit värdefullt om det statliga skogsbolaget, som gärna vill framstå som ett föredöme, hade använt tiden till att summera och utvärdera de insatser som har gjorts i de fyra ekoparkerna under drygt 15 år.

När detta skrivs avverkas framtida naturskogar i en möjlig nationalpark.

Men i Böda ekopark valde Sveaskog en annan väg. Under de två senaste åren har en strid ström av anmälningarna om slutavverkning och andra skogliga åtgärder lämnats in till Skogsstyrelsen. Totalt rör det sig om nästan 40 ärenden, som omfattar mer än 90 hektar. Av dessa ska drygt 50 hektar slutavverkas. Särskilt anmärkningsvärt är att nästan 20 ärenden, omfattande 40 hektar skog, berör skogsbestånd som Sveaskog själv har avsatt för naturvård i Böda. Efter ett regeringsbeslut i början på 2014 räknas dessa avsättningar in i Sveriges formellt skyddade skogsareal. Främst lär det handla om naturvårdande skötsel, men i några fall planerar faktiskt Sveaskog föryngringsavverkningar.

Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar.

I drygt en månad har jag försökt få klarhet i vad som är tänkt att göras och var. Mina frågor till Sveaskog och länsstyrelsen har varit många, men svaren få och svävande. Förra veckan besökte jag därför norra Öland för att på plats skaffa mig en bild av vad det är som sker just nu i en utpekad framtida nationalpark. Det första vi möttes av var ett flera meter högt virkesupplag, en skördare i arbete och en stor banderoll där Sveaskog berättar att de avverkar hyggesfritt. Och det stämmer att en del av tallarna lämnas kvar, men den sex hektar stora skogen är nu borta. Än värre är det i flera av de formellt skyddade bestånden. Vi tittade närmare på flera äldre flerskiktade blandskogar dominerade av tall eller lövträd. Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar. På vilket sätt är svårt att förstå.

En ansenlig mängd tallvirke har redan avverkats. Foto: Per Jiborn

Däremot vittnar det stora virkesupplaget om att Sveaskog plockar ut en ansenlig mängd råvara ur skogen. I ett mejl till Sveaskogs nye vd Erik Brandsma, en dryg vecka innan mitt besök, bad jag Sveaskog pausa alla skogliga åtgärder. Skälen är flera, men handlar främst om att bevara största möjliga handlingsfrihet om och när en nationalpark ska bildas. Skogarna som just nu faller kan vara värdefulla av många skäl. För den biologiska mångfaldens skull, för det rika arvet från järnåldern eller för naturturismens utveckling. Det kan även finnas behov av att använda produktionsskogar som ersättningsmark till privata markägare.

”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara.”

Varför väljer då Sveaskog att avverka i en möjlig nationalpark? Jag tror det beror på att bolaget har en akut brist på avverkningsmogen skog. De senaste tio åren har Brandsmas företrädare avverkat för mycket. Därför var det positivt när han i mitten av juni meddelade att bolaget kraftigt minskar avverkningsnivån med en miljon kubikmeter. Det motsvarar nästan 20 procent av Sveaskogs uttag ur de egna skogarna. Men kanske är den kraftiga inbromsningen ändå inte tillräcklig. Jag ställde därför frågan till Erik Brandsma.

Naturvårdsverket utreder en nationalpark. Sveaskog svarar med hyggesfritt. Foto: Per Jiborn

Brandsma svarade att det inte råder brist på avverkningsmogen skog. I vart fall inte på det sättet som jag beskrev. I Böda ekopark är det ”produktionsskog som avverkas med hyggesfria metoder och det påverkar inte arbetet som sker för att tillskapa en nationalpark. Det är något vi säkerställt genom att stämma av och fått okej för av länsstyrelsen i Kalmar.”
Jag frågade då vilka andra syften som ligger till grund för skördarens arbete i ekoparken. Erik Brandsma tyckte att jag valde att feltolka hans svar och upprepade att avverkningar inte sker på grund av bristen på avverkningsbar skog, men avslutade ändå på följande vis:
”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara. Med den råvaran bidrar vi till den gröna omställningen och förhoppningsvis ersätter andra fossilbaserade produkter. Vi ska väl inte sluta bruka skogen?”

Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet.

Nej, vi ska inte sluta bruka skogen. Men här handlar det om hur Sveaskog väljer att agera i fyra ekoparker där ekologi ska gå före ekonomi, och som dessutom är utpekade som möjliga nationalparker. Då kan det vara klokt att besinna sig och låta myndigheterna utreda förutsättningarna i lugn och ro. Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet. Till gagn för den biologiska mångfalden, för vårt gemensamma kulturarv, och för att naturturismen här kan skapa avsevärt större ekonomiska värden och fler jobb än vanligt skogsbruk.