Klimatsmarta tranor borde inspirera

Tranorna är vårens budbärare och lockar tusentals besökare. Foto: Staffan Widstrand

Det är skillnad på tranor och människor. Bland annat hur vi tar oss till Hornborgasjön. Tranan förbrukar bara en procent eller två av den energin som vi fågelskådare behöver, för att ta oss till mötet med vårens budbärare. Det betyder att tranorna är mer transporteffektiva. Ett centralt begrepp i den handlingsplan för klimatet som Naturvårdsverket nyligen lämnade över till regeringen. Låt oss därför inspireras av naturens smarta transportlösningar när vi själva reser ut i svensk natur.

Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.

Vårsolen värmer skönt i mitten av mars. Över den skånska slätten använder en flock tranor uppåtvindarna som bildas av värmen. Fåglarna når lätt en höjd på flera hundra meter, och några skruvar sig upp till tusen meter, innan de tar sikte norrut. Målet är Hornborgasjön, som ska nås innan kvällen. Mellan varma uppåtvindar formerar sig tranorna ofta i välkända plogformationer. Ett flygsätt som forskarna för ett par år sedan visade spar ytterligare energi. Tranans energisnåla flygteknik är ett beteende som evolutionen har utvecklat och finslipat i många tusen år.

Hornborgasjön lockar inte bara tranor utan även sångsvan och gäss. Foto: Staffan Widstrand

Fälten där tranorna rastar, äter, trumpetar och dansar kallas Trandansen och ligger vid Hornborgasjöns sydvästra ände. Platsens attraktionskraft beror på att länsstyrelsen i Västra Götaland sprider ut runt 150 ton korn. Det gillar tranorna och en dag i början av april 2012 kunde man räkna till över 26 000. Skådespelet har blivit populärt och lockar ännu fler människor. Beroende på väder och vind, och när påsken infaller, strömmar bortåt 150 000 besökare till under några intensiva vårveckor.

…och en ynka procent med tåg.

Vår eget sätt att ta oss till Hornborgasjön lämnar dock en del att önska. Två kartläggningar från 2014 och 2018 visar att 9 av 10 av Trandansens besökare kommer i egen bil. Största förändringen är att antalet husbilar ökar. Resterande tio procent anländer med organiserade bussresor och en ynka procent med tåg. Det innebär att snittbesökaren använder nästan hundra gånger mer energi per förflyttad kilometer, än tranan som flyger från norra Tyskland. En jämförelse som givetvis haltar, eftersom människor och tranor är två helt skilda väsen. Men något som borde uppmärksammas och stämma till eftertanke bland oss fågelskådare och naturvänner.

Tranas smarta flygteknik borde inspirera oss människor. Foto: Staffan Widstrand

Bättre transporteffektivitet är ett nyckelord i Naturvårdsverkets handlingsplan för att nå Sveriges klimatmål. Underlaget överlämnades till regeringen förra veckan och slår fast att utsläppen av växthusgaser från våra inrikestransporter måste minska med 70 procent till 2030. Det borde innebära en katalog med tusentals åtgärder – från små till stora och med resultat i närtid och på längre sikt. Avgörande är att insatserna är effektiva. Det vill säga små utsläppsminskningar är motiverade om de är billiga, enkla och ger snabba resultat. Mycket talar för att resandet till Hornborgasjön är en sådan insats.

De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel.

Falköping nås med tåg från hela Sverige, och särskilt smidigt från Göteborg och Stockholm. Bussen mellan Falköping och Skara stannar dessutom vid Trandansen. I veckorna finns det avgångar nästan varje timme och på helgerna en handfull varje dag. Det finns alltså redan en lösning på plats. För många av besökarna från närområdet innebär det att resans energiåtgång kan halveras och dess klimatpåverkan minskas med 75 procent. För långväga besökare är vinsterna än större. Idag genererar bortåt 150 000 besökare nästan 50 000 bilresor, vilket i sin tur ger utsläpp på minst 500 ton koldioxid. Men än viktigare är att många i målgruppen är kunniga om vilka utmaningar vi står inför. De flesta vill säkert göra skillnad och klimatarbete behöver förebilder, pionjärer och goda exempel. Då borde fågelskådare och naturvänner vara en särskilt tacksam grupp att arbeta med.

Cykla är inte bara transporteffektivt, utan även ett sätt att ta in naturen med alla sinnen. Foto: Staffan Widstrand

Det som avgör om en åtgärd ska förverkligas är dess prislapp. De första insatserna för att ställa om resandet till Trandansen är enkla och billiga. Vi måste berätta om befintliga alternativ med tåg och buss. Det gjordes redan 2011 då Västtrafik satte ihop en särskild trantidtabell. Ett uppmärksammat pressmeddelande som gav positiva ekon i tidningar, radio och TV. Men initiativet blev aldrig utvärderat och heller ingen tradition. Svårt att begripa när insatsen går ut på att koppla samman två länkar med en förklarande text. Sedan är det möjligt att en särskild tidtabell inte räcker för att ändra vårt beteende. Många vill gärna äta en bit mat, fika, vandra en sträcka och uppleva något mer. Utan egen bil blir man lätt begränsad. Dessa behov kräver större investeringar och insatser, men är samtidigt affärsmöjligheter för traktens natur- och måltidsturism. En tredje åtgärd handlar om att exponera dagens utbud av organiserade bussresor till Hornborgasjön. Här krävs ett genomtänkt och konkurrensneutralt upplägg, som dessutom gärna får vaska fram de mest seriösa aktörerna. Till sist måste vi tillgängliggöra Hornborgasjön och dess omgivningar för ett av våra mest energisnåla färdmedel – cykeln. Ett transportsätt som är 30 gånger effektivare än bilen och skulle höja upplevelsevärdet för många besökare.

Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner.

Kartläggningen av Trandansens besökare ger fler insikter. En är att internets betydelse har ökat. Idag använder 7 av 10 besökare nätet som informationskälla, vilket är mer än en fördubbling sedan 2014. Dessutom har sociala medier klättrat från en jumboplats till topp fyra. Slagkraftig digital information borde kunna nå många potentiella besökare, och en välbesökt webbplats bör vara länsstyrelsens informationssajt om Hornborgasjön. Den är åtminstone matnyttig och hamnar nästan alltid i topp på relevanta sökningar.

Innan vi basunerar ut vad andra ska göra, är det bra att göra den egna läxan. Foto: Staffan Widstrand

En uppenbar brist är därför att sajtens information om hur man reser till Hornborgasjön bara består av en enkel kartskiss med områdets tre centralorter, vägarnas nummer och var naturum och Trandansen ligger. Tåg och buss existerar inte och länkar till kollektiva transportmedel lyser med sin frånvaro. Varför information om mer transporteffektiva färdsätt saknas är svårt att förstå. Min erfarenhet är att frågan är känslig och en öm tå som sällan diskuteras. Mycket tyder på att den klimatpåverkan som orsakas av ädelt friluftsliv är tabubelagt både på myndigheter och bland oss naturvänner. I stället för att visa ledarskap göms frågan undan och förtigs. Baksidan är att det lätt skorrar falskt när ett verk med ansvar för vårt klimatarbete med myndig stämma predikar ett förändrat resande, men duckar för utmaningen på hemmaplan. Efter fyra år med särskilt gröna miljöministrar har även Miljöpartiet ett ansvar för att skyddad natur kan tillgängliggöras på ett klimatsmart vis.

Läs mer i tidigare inlägg: 
När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Det finns mer att lära från Hornborgasjön. Här finns goda krafter både på länsstyrelsen och i omgivande kommuner, som på riktigt vill utveckla ett hållbart resmål för framtiden. Arbetet är igång och viktiga resultat har redan uppnåtts. Om det vill jag gärna berätta i ett framtida blogginlägg.

När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Söderåsen är en nationalpark som även är vacker att cykla i. Foto: Johnér / Matton

I en färsk rapport konstaterar Naturvårdsverket att Sverige riskerar att missa sitt nationella miljökvalitetsmål Begränsad klimatpåverkan. För att lyckas ”behövs krafttag av historiska mått och en genomgripande samhällsförändring” dundrar verket och pekar ut transporter, som en strategisk sektor i närtid. På Naturvårdsverkets egen hemmaplan – förvaltningen av våra nationalparker, är det däremot svårt att se några genomgripande förändringar. Där satsas istället resurser på större parkeringsplatser, när skyddad natur ska bli tillgänglig för fler.

En rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton.

Enligt Naturvårdsverket gjordes 2,5 miljoner besök i Sveriges nationalparker under 2017. Populärast är Stenshuvud, Söderåsen, Kosterhavet och Tyresta nationalpark, där varje park noterar mer än 300 000 besök. När nationalparker ligger avsides och långt från större städer, är den egna bilen ett naturligt val för många. Vad det innebär för klimatet vet ingen. Det saknas statistik, men en rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton. Det är mindre än en halv promille av de svenska transporternas totala klimatpåverkan. Med andra ord ett utsläpp på marginalen, men ändå större än den felredovisning, som nyligen motiverade Naturvårdsverket att rikta skarp kritik mot det koleldade Värtaverket i Stockholm.

Vem har företräde på nationalparkens småvägar? Bilister, cyklister eller vandrare? Garphyttans nationalpark utanför Örebro. Foto: Elisabeth Karlsson

Att skapa klimatsmarta ressätt till 30 nationalparker och bortåt 5 000 naturreservat handlar därför främst om att inspirera, visa på möjligheter och gå före. En roll som Sverige gärna vill axla i internationella sammanhang, och som då kritiseras för att våra utsläppsminskningar är försumbara i ett globalt perspektiv. Därför är det utmärkt att Naturvårdsverket i sin rapport slår fast att ”även små länder som Sverige har potential till globalt inflytande – däribland i roller som förebilder, inspiratörer och exportörer av produkter, kunskaper, stöd och kapacitetsuppbyggnad i den globala omställningen.” Varför dessa tankar inte tillämpas här hemma i Sverige, när det handlar om att ta sig ut i skyddad natur, är därför svårt att förstå.

I ett mejl svarade nyligen en av Sveriges landshövdingar att ”klimatsmart resande är ofta en utmaning för naturvården då många skyddade områden i Sverige ligger långt från tätbebyggt område och saknar kollektivtrafik.” Så är det naturligtvis, men innebär det att det är för dyrt eller för svårt för att göra något alls?

Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil.

Sex av våra nationalparker finns på öar, som inte nås med egen bil. Återstår 24 parker där flera i norra Sverige ligger för avlägset och har för få besökare för att i ett första skede motivera särskilda insatser. Men runt hälften av landets nationalparker i södra och mellersta Sverige finns faktiskt på cykelavstånd från en tätort där bussen stannar eller ett tåg passerar. Under de senaste tio åren har tiotals miljoner kronor investerats i upprustade eller nya nationalparksentréer runt om i landet. Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil. I flera parker har konsekvensen istället blivit trafikkaos och överfulla parkeringsplatser.

Alternativet borde i flera fall vara att skapa kompletterande entréer på cykelavstånd där besökare inte bara kan hyra cykel, utan även stanna en natt eller två och spisa gott på bygdens råvaror. Det kräver dock en samverkan med traktens naturturism och att Naturvårdsverket gör upp med den beröringsskräck för svensk turism, som har präglat myndighetens politik de senaste 30 åren. Det förutsätter även ett nytt sätt att resa för oss som gillar fantastisk natur. Längre besök där vi njuter av skyddad natur i ett par dagar och använder tåg och buss för att resa till och från nationalparker och naturreservat.

Små slingriga cykelvägar öppnar på ett naturligt sätt upp reservat och nationalparker för barnfamiljer. Foto: Per Jiborn

Kostnaderna för en sådan satsning är troligen blygsamma. Detta då de flesta entréerna bör kunna drivas i nära samverkan med utvalda aktörer inom den lokala besöksnäringen. Samtidigt lär vinsterna vara flera och betydande, som ökade lokala intäkter från måltider, övernattningar, cykeluthyrning och andra turismtjänster. Ett plus blir även att vårt naturskydd förankras bättre på landsbygden. Som bonus stärks dessutom förvaltningen, när lokala entreprenörer ges tillfälle att axla en roll som ambassadörer och resurspersoner i svensk naturvård.

Då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar.

Exakt hur det ska gå till vet vi inte. Vi har nämligen aldrig försökt hantera dessa utmaningar på allvar. Men är det inte dags nu? När Naturvårdsverket förkunnar att klimatarbetet kräver krafttag av historiska mått och genomgripande förändringar, då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar. Eller menar Sveriges nya miljöminister Isabella Lövin att här i Sverige behövs varken inspiratörer och förebilder när en historisk omställning av ett helt samhälle ska göras?

Så här räknades nationalparksresornas klimatpåverkan ut.
Av 2,5 miljoner besök antas 80 procent ha gjorts med i tre personer i varje bil. Resterande uppskattas ha skett med cykel, buss, tåg eller båt. Det blir 667 000 bilresor, som förmodas ha körts i genomsnitt 100 kilometer tur och retur. Enligt Trafikverket var medelvärdet för nya personbilar 122 gram koldioxid per kilometer, vilket innebär att varje nationalparksbesök ger ett utsläpp på drygt 12 kilo. Det sammanlagda utsläppet av alla bilresor till svenska nationalparker blir då drygt 8 000 ton koldioxid.

Missa inte möjligheterna runt Norra Kvill

Varför blomstrar inte naturturismen runt våra nationalparker? Foto: Martin Borg

Flera av Sveriges statsministrar har framhållit naturturismens möjligheter. Göran Persson skrev att naturvårdspolitiken ska skapa möjligheter för mer naturturism. Fredrik Reinfeldt ville att skyddad natur blir ”en resurs för bland annat landsbygdsutveckling, turism och folkhälsa.” Och i sin första regeringsförklaring tillkännagav Stefan Löfven att ekoturismen skulle stärkas. I minst 20 år har vi pratat sysselsättning i och runt skyddad natur. Några jobb har givetvis tillkommit, men på det stora hela står processen och stampar. Varför blomstrar inte natur- och ekoturismen i våra reservat och nationalparker? Kanske kan en närmare titt på den småländska nationalparken Norra Kvill ge några svar.

Gamla tallar och mäktiga granar lockar drygt 10 000 personer varje år, men Pippi och hennes vänner drar 50 gånger fler.

För ett upptaget kommunalråd är nationalparken Norra Kvill varken störst, bäst eller vackrast. Drygt hundra hektar uråldrig småländsk barrskog är inte att förakta, men Sarek i norr är nästan två tusen gånger större. Den småländska parken är även en dvärg jämfört med grannen – Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Gamla tallar och mäktiga granar lockar drygt 10 000 personer varje år, men Pippi och hennes vänner drar 50 gånger fler. Och jämför vi omsättning, jobb och skatt till kommunen, då kan nationalparken i princip kasta in handduken.

Under tidig vår hörs sparvugglan i nationalparken. Foto: Johnér / Matton

Eller kanske ändå inte? Jag tror att Norra Kvills attraktionskraft är större än de flesta inser. Parken lockar svenskar, tyskar, holländare och andra européer. Nordisk urskog uppskattas och en nationalpark är en stark magnet. När riktiga skogar blir allt mer sällsynta, då har Norra Kvill potential. Men det förutsätter att vi ser möjligheterna, inte minst traktens markägare, besöksnäring och politiska beslutsfattare. Någon måste berätta om naturskogens dragningskraft och gärna flera gånger. Ett budskap som handlar om mer än rödlistade arter. Gärna med fokus på fler gästnätter, köp i gårdsbutiker, uthyrda cyklar, lustfyllda guidedagar och nöjda besökare. Om det sker, då lär även politikerna lyssna. Ett gyllene tillfälle för naturvården att bygga vänskapsband med andra än de redan frälsta.

Det är trist att konstatera, men för de flesta av oss, som inte är hängivna biologer, räcker det sällan med knärot, svartoxe och rosenticka.

Det är kanske oförskämt, men för många svenskar lär dagens koncept för att besöka Norra Kvill framstå som slätstruket. Ett dagsbesök i egen bil där parkeringsplatsen är start- och målpunkt för två rundvandringar på egen hand. Däremot lyser spännande aktiviteter, naturliga äventyr, kunniga guider, god mat, möten med traktens människor och lokal logi med sin frånvaro. Det är trist att konstatera, men för de flesta av oss, som inte är hängivna biologer, räcker det sällan med knärot, svartoxe och rosenticka.

Nu planerar länsstyrelsen i Kalmar för en ny entré. Budgeten är anspråkslös jämfört med flera andra entréprojekt i svenska nationalparker de senaste åren. Drygt två miljoner kronor är ändå en hyfsad summa pengar, och en entré är ett kraftfullt verktyg som styr besöken till och i en nationalpark. Varje entréprojekt borde därför svara på frågor som hur vill vi att besökaren ska resa dit? Och hur entrén kan bidra till fler övernattningar, måltider och guidade upplevelser i närområdet? En väl genomtänkt entré borde bidra till traktens välfärd, nya jobb och inte minst ett bredare och mer attraktivt utbud av naturliga äventyr för olika grupper av besökare. Eller som Reinfeldt skrev – ”en resurs för … landsbygdsutveckling, turism och folkhälsa.”

Kommande generationer blir kanske bättre på att lyfta blicken. Foto: Sven Persson/IBL

Men dessa frågor har inte ställts i andra entréprojekt med större budget, så varför tänka nytt i Småland? Istället rullar Norra Kvill på i gamla hjulspår. Fler besökare i egen bil hanteras med en större parkeringsplats. En sliten infrastruktur ersätts med ny toalett, eldstad, sopstation och vindskydd. Delar av entrén tillgängliggörs dessutom för funktionshindrade. Det innebär visserligen en del schaktning i själva nationalparken och upphävt strandskydd. Men det är nog inte så svårt, när länsstyrelsen själv beslutar. Vidare görs en informationssatsning i form av bland annat skyltmaterial, folderställ och ledmarkeringar. Som kronan på verket ska en gyllene stjärna i lättbetong placeras bland de gamla träden. En markör för nationalparken med en budgeterad prislapp på 350 000 kronor.

Det är utmärkt att parkens besökare informeras. Många av nationalparkernas entréer är dessutom snygga med en genomtänkt design och ett genomarbetat pedagogiskt budskap. Men frågan är vart riksdagens andra önskemål tog vägen? Om ett politiskt mål är lokal utveckling, då borde väl Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser lyfta blicken och fundera på hur en nationalpark på bästa vis kan interagera med traktens besöksnäring?

… och på vägen passeras Sveriges äldsta ek – Kvilleken

På cykelavstånd ligger Gullringen och Södra Vi, och området där emellan verkar vara fullt av slingriga skogsvägar för spännande cykelturer. En vandringsled går redan från Södra Vi med riktning mot nationalparken och på vägen passeras Sveriges äldsta ek – Kvilleken. Enligt turistbyrån i Vimmerby finns ett par logimöjligheter i närområdet och i Gullringen finns storslagna planer på en investering i ett glashotell i ett vattenfall. Att satsa på cykeluthyrning och vandringspaket borde vara en naturlig affärsutveckling, men det förutsätter att någon ser möjligheten och vill satsa. Ett sätt att stimulera processen vore att undersöka varianten att lägga en alternativ entré i någon av tätorterna. Finns det intresserade entreprenörer kan samhällets bidrag begränsas till skyltmaterial, folderställ och en hänvisning från parkens webbsida. Men dessa tillfällen missar en närsynt länsstyrelse, när den inte lyfter blicken och försöker tänka nytt. Och det är inte de enda möjligheterna som ignoreras.

Parkens många döda träd i olika åldrar innebär mat för hackspettar. Foto. Staffan Widstrand

Den senaste tiden har FN och ledande forskare upprepat sitt budskap om att utsläppen av växthusgaser måste minskas radikalt och nu. Att en länsstyrelse tillsammans med Naturvårdsverket, som är en myndighet med ett avgörande ansvar för Sveriges klimatarbete, inte ens resonerar kring hur fler kan besöka Sveriges nationalparker utan egen bil är minst sagt förvånande. Vilka signaler sänder det till näringsliv, andra myndigheter och samhället i stort? Om Naturvårdsverket inte är föregångare på sin egen hemmaplan, vem ska då visa vägen?

Och en möjlig lösning verkar finnas i närtid till en rimlig kostnad. Tåget mellan Linköping och Kalmar passerar nämligen inte bara Vimmerby, utan även Gullringen och Södra Vi. Problemet idag är att tågen inte stannar där. Det är något som traktens näringsliv och politiker försöker ändra på. Kan Naturvårdsverket och länsstyrelsen bli tungan på vågen, då vore det kanske möjligt att redan i år marknadsföra Norra Kvills nationalpark som ett klimatsmart resmål. Ett alternativ som kan få tyska naturvänner att avstå en ny husbil.

Den kritiken omfattar i så fall även två, snart tre, miljöministrar från ett parti vars huvudbudskap är ”Nu. Klimatet kan inte vänta”.

Norra Kvill är inget undantag. Närsynthet och tunnelseende är vanligt på länsstyrelser och Naturvårdsverk. Varför riksdagens ambitioner när det gäller naturskydd, klimat och landsbygdsutveckling inte förverkligas runt våra skyddade områden är en gåta. Någon menar att våra miljöministrar inte varit tillräckligt aktiva. Den kritiken omfattar i så fall även två, snart tre, miljöministrar från ett parti vars huvudbudskap är ”Nu. Klimatet kan inte vänta”. Är det inte hög tid att Norra Kvill och andra nationalparker blir föredömen, som visar att det är möjligt att både skapa jobb och inleda en grön omställning? Kostnaden ryms inom befintlig budget, åtminstone om gyllene stjärnor prioriteras bort. Som välkommen bonuseffekt kanske fler svenskar hittar ut i en fantastisk biologisk mångfald, som vi naturvänner vill vårda, värna och visa upp.

Uppdaterad den 1 februari 2019.

Att äta kakan och ha den kvar

Att äta kakan och ha den kvar
Borde inte natur- och ekoturism vara en affärsmöjlighet när nya naturreservat bildas? Foto: Staffan Widstrand

När Naturvårdsverket stolt berättar att Sverige får allt fler naturreservat, då invänder tunga företrädare för Sveriges skogsägare att dagens naturvårdspolitik har nått vägs ände. I Vilhelmina krävde nyligen närmare 600 personer stopp för fler naturreservat. Rimligen ett underbetyg för svensk naturvård. En infekterad skogsdebatt kretsar främst kring rödlistade arter, äganderätt och bioekonomins behov av mer råvaror. Bara i sällsynta fall nämns att skyddad natur är en möjlighet för naturturism, nya jobb och intäkter på landsbygden. Detta trots att turismens exportintäkter nu är ifatt landets dominerande exportmotor – skogsindustriprodukter.

I början av det här året fanns det drygt 4 700 reservat runt om i Sverige. Ökningen har varit särskilt hög de senaste åren. Sedan 2013 har det tillkommit över 800 reservat. Sammanlagt motsvarar de en landyta på mer än 185 000 hektar. Det är nästan lika mycket som vår näst största nationalpark Sarek.

Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

De senaste årens tillskott av skyddad natur borde i mina ögon vara en fantastisk möjlighet. Inte minst för mindre privata skogsägare med starka rötter i sin hembygd. Kanske inte alla, men åtminstone några markägare med intresse för natur, jakt och sportfiske borde ha haft goda möjligheter att göra sitt livs affär. Först ersätter staten intrånget när skogen inte längre får avverkas. Men i de flesta fall fortsätter markägaren att äga sin skog, och ofta påverkas varken jakt eller fiskevatten av det nya reservatet. Sedan adderar vi markägarens unika lokalkännedom och kanske även ett kulturellt kapital, i de fall man är tredje generationen eller mer på samma skogsfastighet. Sammantaget blir detta en utmärkt plattform för ett företag inom naturbaserad turism, som kan erbjuda boende, svamphelger, viltskådning, naturfoto, vandringspaket, jakt eller andra naturupplevelser.
Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog, och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

Därför tänker jag att naturturism som affärsmöjlighet borde vara ett utmärkt smörjmedel när nya naturreservat bildas. Och borde inte markägarnas företrädare välkomna en alternativ affärsverksamhet, när man fått ersättning för att inte bedriva den ursprungliga. Många av oss får aldrig en sådan möjlighet – att både äta kakan och ha den kvar.

Kanske har jag missat något väsentligt i det här resonemanget. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga varför detta alternativ i stort sett lyser med sin frånvaro?
Det ska jag försöka svara på i framtida blogginlägg.