stork – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

6 januari, 20206 januari, 2020

Dröm om odinsvalans återkomst

Det kallas redan supernaturåret. 2020 är året som många av oss hoppas ska bli avgörande för att hejda förlusten av biologisk mångfald. Mitt nyårslöfte blev därför att aktivt verka för den svarta storkens återkomst. Gärna tillsammans med andra. Ett löfte som i själva verket handlar om att återskapa stora, sammanhängande och orörda skogar i södra Sverige. Något som det råder akut brist på.

Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin.

Söder om Dalälven har vi fyra lite större nationalparker som värnar skogens mångfald. Tillsammans täcker Tiveden, Tresticklan, Tyresta och Söderåsen en yta på drygt 8 500 hektar. Ett värdefullt bidrag, men faktiskt inte särskilt mycket. Sarek är nästan hundra gånger större än Tiveden. Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin. En nationalpark med vidsträckta tallskogar, naturliga bokskogar och våtmarker, och som lockar många besökare med tranor, havsörn, rördrom och just svart stork.

Den svarta storken är sällsynt och gåtfull. Dess nordiska namn, odinsvalan, skvallrar om att den spelade en roll redan på vikingatiden. Fram till mitten av 1800-talet häckande den sparsamt, men regelbundet i södra och mellersta Sverige. Därefter, när industrialiseringen tog fart, föll de stora tallarna och ekarna som var storkens boträd i Sydsveriges sista djupa skogar. I jakten på lättillgänglig råvara dikades dessutom många blöta skogar ut. Då försvann stora delar av den svarta storkens jaktmarker med småfisk, grodor och andra smådjur. Fram till andra världskriget häckade den svarta storken sporadiskt upp till södra Norrland, men de senaste 80 åren har bara en handfull lyckade häckningar noterats. Bland annat i Närke och möjligen även i Skåne, Västergötland och på Öland. I ArtDatabankens rödlistor klassas den svarta storken som utdöd i Sverige.

På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven.

Odinsvalans krav på djupa orörda skogar gör den till en passande symbol för nödvändigheten att återskapa stora sammanhängande skogar här i södra Sverige. På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven. Givetvis en tuff uppgift och på kort sikt är det sannolikt inte den svarta storken som blir den stora vinnaren. Däremot kan, i skydd av dess symboliska vingar, framtiden tryggas för andra ovanliga fåglar och inte minst mängder av hotade insekter och sällsynta mossor, lavar och svampar. Det är gott nog.

Om vi ska bevara skogens biologiska mångfald, måste vi sprida en begriplig berättelse som fängslar en bred publik. Tidigare bevarandeprojekt kring havsörn och pilgrimsfalk visar att större karismatiska djur fungerar bättre än okända småkryp. Därför borde odinsvalan vara en lämplig kandidat att axla ett sådant uppdrag.

Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet.

Men enbart intressanta historier räcker inte. Vi måste också rusta oss med goda sakargument. En pusselbit är att visa att andelen skyddad natur i södra Sverige är helt otillräcklig för skogens mångfald. Hösten 2010 lovade Sverige omvärlden att uppfylla de så kallade Aichimålen antagna i japanska Nagoya. Det innebär bland annat att vi ska skydda minst 17 procent av våra land- och sötvattensområden till år 2020. Här i södra Sverige är vi i bästa fall halvvägs. Det krävs även krafttag om Sverige ska lyckas uppfylla riksdagens miljömål eller de etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som regeringen Reinfeldt beslutade om 2014.

Den andra nyckeln handlar om att visa att skyddad natur är en värdefull resurs för natur- och ekoturism. En grön näring som på många platser utanför våra tätorter kan skapa fler jobb och större intäkter än skogsbruket. Det är en gåtfull svart stork ett bra exempel på. Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet. Något som redan sker på andra platser i Europa. Det svenska företaget Wild Nature fotoresor anordnar regelbundet resor till Ungern, där bland annat svart stork står på programmet. Möjligheten att skydda värdefull natur genom hållbar natur- och ekoturism är en underskattad och fortfarande alltför okänd lösning här i Sverige. Idén med denna blogg är att synliggöra den kraften.

En ny nationalpark skulle här i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag.

Stora orörda skogsområden på flera tusen hektar finns inte längre i södra Sverige. Därför tror jag att vi måste jobba utifrån två strategier. En väg bör vara att knyta ihop redan skyddade områden med hjälp av biologiska korridorer, som samtidigt fungerar som leder för vandrare och andra. Det andra arbetssättet bör ta sin utgångspunkt i större områden med få markägare. Under året som gick besökte jag och skrev om flera möjliga kandidater. Det skånska storkhägnet i utkanten av Fulltofta strövområde som förvaltas av stiftelsen Skånska Landskap. Eller Åkulla bokskogar i Halland, där ett tiotal naturturismföretag erbjuder aktiviteter, mat och boende runt ett dussin naturreservat. En tredje möjlighet är Norra Kvills nationalpark, som gränsar till flera nyckelbiotoper på statliga Sveaskogs marker. Men på kort sikt lär Sveaskogs ekoparker vara den enklaste och snabbaste lösningen. Här finns sammanhängande skogar med höga naturvärden eller åtminstone goda förutsättningar för att återskapa djupa skogar. Dessutom är arbetet delvis redan inlett i det dussin ekoparker som Sveaskog förvaltar söder om Dalälven.

Fram till 1933 häckade den svarta storken i närheten av det som idag är Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är sannolikt en av de bästa lokalerna för oss som drömmer om odinsvalans återkomst. Tillsammans med närliggande naturreservat omfattar området idag drygt 10 000 hektar där det mesta är produktiv skogsmark. En ny nationalpark här skulle i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag. Än bättre är att de tre berörda kommunerna Nybro, Högsby och Mönsterås har inlett en dialog om en möjlig nationalparks potential och utmaningar. Här väger naturturismen tungt för de lokala politiska beslutsfattarna. För många naturvänner är det skogarnas unika mångfald av vedlevande skalbaggar och andra insekter som är huvudargumentet. Oavsett vilket perspektiv vi väljer, skymtar här en plattform för att hejda förlusten av biologisk mångfald och göra verklighet av drömmen att locka tillbaka den svarta storken till Sverige.

17 juni, 201917 juni, 2019

Näbbklapper med attraktionskraft

Storken glidflyger fram över våtmarken med sikte på risboet strax utanför hägnet. När den kommer fram böjer partnern huvudet långt tillbaka och klapprar ivrigt med näbben. Den säregna hälsningsfrasen genljuder över nejden och blandar sig med skränet från en koloni med skrattmåsar, drillande sånglärkor och högljudda tofsvipor och rödbenor. Det är en fin morgon i början av juni. Min kvalitetstid med en av Sveriges mest ikoniska fåglar, som nu återerövrar det skånska landskapet, förverkligar inte bara en gammal dröm. Den visar även på ekoturismens möjligheter. Fågelns attraktionskraft har varit grunden för ett lyckat bevarandearbete, men storken främjar mångfalden i hela landskapet. Dessutom kan den sporra till ett mer klimatsmart resande.

Därefter kom olyckorna slag i slag.

När Carl von Linné gjorde sin skånska resa i mitten av 1700-talet räknades storkarna i tusentals. Kanske så många som 5 000 par. Hundra år senare var stammen ännu stark och utanför Tomelilla fanns exempelvis en koloni med 80 bon. Därefter kom olyckorna slag i slag. Ett våldsamt oväder skördade många storkars liv under en vårflytt 1856, men än värre blev moderniseringen av jordbruket. Våtmarker dikades ut och försvann, och senare under 1900-talet gjorde de kemiska bekämpningsmedlen entré. Resultatet blev att tillgången på storkens favoritföda – grodor, men även daggmask, fisk, insekter, ormar och sork drastiskt minskade. När Sverige elektrifierades blev kraftledningarna ytterligare ett hot. Idag är krockar med elledningar troligen den vanligaste dödsorsaken bland västra Europas storkar.

För 40 år sedan, när jag själv upptäckte Skåne på cykel, var storken utrotad i Sverige. Det sista paret hade häckat 1954 norr om Ystad. Storkens närvaro inskränktes därför till en handfull årliga besök av ensamma individer från kontinenten. Själv fantiserade jag om att få en skymt av en vit stork på visit. När Sveriges Ornitologiska Förening (idag Birdlife Sverige) på 1980-talet utsåg våra landskapsfåglar, var det därför inte konstigt att storken som självklar skånsk symbolart fick stå tillbaka för den röda gladan. Ett val som det kanske snart är dags att ompröva.

När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch.

Ungefär samtidigt kom en vändpunkt i synen på hur det skånska landskapet borde brukas. Allt fler insåg att jakten på mer utdikad jordbruksmark hade gått för långt. Dessutom hade övergödning av vattendrag, sjöar och hav blivit ett växande problem. Något som utdikningen bidrog till. När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch. 1989, då storkprojektet på allvar tog form, anlades våtmarker främst som kvävefällor med syftet att minska övergödningen. Under de senaste 20 åren har runt 3 000 hektar våtmarker återställts på hundratals platser i Skåne. Åtgärder, som inte bara binder kväve och fosfor, utan även gynnar den biologiska mångfalden. Inte minst grodor och därmed indirekt även storken.

Idag pekar det mesta på att storken är på väg tillbaka. Under de senaste tio åren har årligen bortåt hundra storkungar från olika hägn blivit flygfärdiga, och sedan 2015 släpps samtliga ungar fria för att flytta söderut. Utsläppta ungar återvänder nu till Sverige, efter ett par år som unga i södra Europa eller Afrika. Förra året registrerade projektet dessutom runt 70 frihäckande storkpar. Några av dem väljer att häcka i närheten av projektets fyra hägn, eftersom storkar är sociala och gärna bildar mindre kolonier med stora risbon. Målet att etablera en stabil storkstam på runt 150 frihäckande par har nu kommit halvvägs.

Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Det är dessa framgångar som jag får skörda en skön försommarmorgon. Tidigare i maj, i samband med ett studiebesök under Naturskyddsföreningens rikskonferens, förförde Fulltoftas storkar mig. Nu, några veckor senare, är jag tillbaka med resten av familjen. Under tre dagar besöker vi storkarna lika många gånger, men passar även på att doppa oss i Ringsjön, röra oss i nyutslagen bokskog, äta gott på lokala caféer och restauranger, och med hjälp av cykel utforska ett landskap där näktergalar och andra fåglar tävlar om att sjunga högst. Det blev minnesvärda dagar, men var en utmaning att sy ihop. Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Inom besöksnäringen pratas det ofta om vikten av reseanledningar. Det betyder att turismen drivs av att vi resenärer vill uppleva eller göra något nytt. För oss var storkar och en studentexamen skälet till resan. Centralt för resan blev ett hägn ute på vischan öster om Ringsjön. Därför letade jag boenden i närheten, gärna med frukost, på lämpligt avstånd från en busshållplats eller tågstation, och med möjlighet att hyra cyklar. Efter flera timmars sökande på nätet var jag på vippen att ge upp. Räddningen blev att rådfråga en person inom storkprojektet med god lokalkännedom. Tipset om en större campingplats vid Ringsjön uppfyllde mina önskemål, men eftersom deras utbud av hyrcyklar var väl gömt långt in i bokningsprocessen, var det svårt att hitta på egen hand. Ett exempel på att normen är att alla förväntas komma i egen bil. En genomgång av de drygt tio boendealternativ, som finns inom en mils radie från storkhägnet, visar att bara två, möjligen tre, berättar något om storkarna. De flesta nämner alltså inte en stark reseanledning, som kan locka långväga fågelskådare från både Sverige och vårt grannland Danmark, där storken tyvärr för en tynande tillvaro. Den bristen avslöjar att stora delar av besöksnäringen ännu inte fullt ut har förstått vad som är turismens drivkraft.

För den som greppar taktpinnen och sätter agendan,
skaffar sig ett övertag.

Istället skvallrar webbsidorna om att många företag tror att besökaren först väljer boende. Därefter funderar vi resenärer på vad besöksmålet kan erbjuda. Jag tror tvärtom att allt fler bokningar startar med själva reseanledningen, och utifrån det valet försöker vi sedan pussla ihop boende, måltider och lokala transporter. Om besöksnäringen menar allvar med sina löften om hållbarhet, då måste fler aktörer uppmuntra resor med tåg och buss. Väl på plats måste det sedan vara enkelt att kunna utforska destinationens sevärdheter och attraktioner med klimatsmarta alternativ som cykel, vandring och lokaltrafik. Här återstår det mesta att göra. Än värre är att många verkar vänta på att någon annan ska börja. Och kanske är det just det som behövs. För den som greppar taktpinnen och sätter agendan, skaffar sig ett övertag. Den chansen borde storkprojektets ägare – Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening noga överväga.

Besöksnäringen måste med andra ord göra mer när gäller hållbarheten. Men även ägarna till ett långvarigt bevarandeprojekt av en karismatisk fågelart har ett ansvar. Att storkprojektets webbsida saknar information om hur vi kan besöka deras hägn på ett klimatsmart sätt, kan skada miljörörelsens trovärdighet. Inte minst när värdefulla tips om hur man tar sig med tåg och buss till närmaste tätort och sedan vidare med buss, cykel eller till fots ut till något av de fyra hägnen faktiskt är ganska lätt att fixa.

Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar.

Klappret från storkarna är resultatet av ett mödosamt och långvarigt ideellt engagemang. Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar. Just matningen kräver massor av arbetstimmar och sköts av oavlönade volontärer. Projektets utgifter, inklusive en anställd på deltid, finansieras med insamlade medel och donationer från privatpersoner, företag och kommuner. Ur det perspektivet kan det tyckas orättvist att de ekonomiska vinsterna lär skördas av turismföretagen när antalet besökare ökar. I vårt fall hamnade mer än fem tusen kronor hos traktens campingplats. Storkprojektet fick nöja sig med ett par hundralappar.

Men framtiden är inte given på förhand. Om storkprojektet tar initiativ till ett nytt sorts fadderskap för traktens boendeanläggningar, borde det vara fullt möjligt att skapa en viktig intäktskälla från den lokala besöksnäringen. Att turismföretag är med och tar ansvar för de natur- och kulturvärden som lockar besökarna, är en framgångsrik och beprövad modell runt om i världen. Det brukar kallas ekoturism. Även i Sverige finns det goda exempel på samverkan mellan bevarandeprojekt och besöksnäring. Flera års goda erfarenheter av fjällrävssafari i Härjedalen tyder på att en liknande modell även borde fungera i Skåne.

Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans.

Våra cykeldagar gav fler lärdomar. En är behovet av bra cykelkartor. Vissa riksvägar lämpar sig dåligt för cykling, medan det var en nyhet för mig (som tidigare bott i Skåne i 20 år) att Skåneleden på sina ställen består av asfalterad cykelväg och fina grusvägar genom skogen. Den förträffliga infrastrukturen måste marknadsföras bättre.

En annan upptäckt var att storkhägnets granne, Fulltofta strövområde, är en slumrande resurs för en spirande naturturism. Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans. Med en offentlig markägare borde området kunna spela en strategisk roll för regionens natur- och ekoturism. Delar är redan skyddade som reservat och består av vacker bok- och lövskog. Men merparten verkar vara trista enfaldiga granåkrar, som mest finns för att skapa intäkter till stiftelsen som förvaltar området. Tanken som slår mig är att här finns möjligen ett embryo till en framtida nationalpark, där natur- och ekoturism mycket väl kan skapa avsevärt större intäkter till lokala företag och kommuner än dagens skogsbruk. Det kan vara värt att titta närmare på i ett kommande blogginlägg.

Läs mer om resor till karismatiska fåglar:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

30 maj, 201930 maj, 2019

Oväntat möte med kraft att förändra

Bensinupproret 2.0 är en av vårens politiska bubblare och innebär att landsbygden på allvar blivit ett slagträ i klimatdebatten. Det enorma gensvaret visar att en grön omställning inte sker i en handvändning. Och nödvändiga åtgärder för minskade och hållbara transporter lär skapa fler framtida motreaktioner. Svåra utmaningar som jag passade på att grubbla över på tåget till Naturskyddsföreningens rikskonferens i Kristianstad tidigare i vår. Där blev en av flera höjdpunkter ett oväntat möte med en annan av Naturskyddsföreningens medlemmar. Även han från Småland, men till skillnad från mig en äkta bilfantast känd från radio och TV.

Mina tankar mottogs nyfiket och med oväntat öppna sinnen, och det är alltid kul när ens egna fördomar kommer på skam.

Förra årets riksstämma i Uppsala antog en framtidsstrategi för Naturskyddsföreningen. Minskade utsläpp av växthusgaser och försvar av biologisk mångfald är de två långsiktiga målen, men strategin pekar även på metoder för förändring, anger fem prioriterade områden och slår fast 17 uttalade mål till 2022. Under rubriken Kraft att förändra var det i år dags för en rikskonferens – ett mer informellt forum öppet för intresserade medlemmar och fullmatat med diskussioner, utflykter och tillfällen att träffas. Själv reste jag söderut med ambitionen att prata om natur- och ekoturismens möjligheter och utmaningar. Resultatet blev flera givande samtal med andra medlemmar och tongivande företrädare från styrelse och kansli i Stockholm. Mina tankar mottogs nyfiket och med oväntat öppna sinnen, och det är alltid kul när ens egna fördomar kommer på skam.

På en workshop om hållbara transporter fanns ett bekant ansikte med en röst som jag tyckte mig känna igen. Ansikten och namn är inte min starka sida, och när ingen annan verkade notera det uppenbara växte osäkerheten. Men jag var tvungen att fråga om det inte var självaste Bosse Bildoktorn känd från radio och TV som satt bland oss. Bo Andersson erkände omgående att så var fallet. Att Naturskyddsföreningen lockar brett och att jag på ett seminarium för hållbara transporter träffar en av Sveriges främsta bilentusiaster – det är oväntad lycka för mig. Det är ett bevis på att vi engagerar ”människor med olika bakgrund, erfarenheter och kompetenser”, som det så fint formuleras i framtidsstrategin.

… men jag känner mig ändå delaktig och stolt över det som sedan har blivit en viral succé med blänkare i bland annat Aftonbladet.

Tankarna snurrade i huvudet. Bosse Bildoktorn på Naturskyddsföreningens rikskonferens när tidningarna fylls av nyheter om krav på sänkta bensinpriser. Det är en möjlighet som måste fångas i flykten. Jag tog därför på nytt till orda och föreslog Bosse som talesperson i den här frågan. Sedan tog andra duktiga krafter över och kanske var jag inte ensam om att tänka tanken, men jag känner mig ändå delaktig och stolt över det som sedan har blivit en viral succé med blänkare i bland annat Aftonbladet. Dessutom är videoklippet med över 360 000 visningar, mer än 2 500 delningar, drygt 1 600 kommentarer och nästan 5 000 gillanden årets mest uppmärksammade på Naturskyddsföreningens sida på Facebook.

Jag tror att det finns en liknande potential i ett närmare samarbete mellan naturvänner och småskalig besöksnäring, särskilt på landsbygden. När jag noga läser Naturskyddsföreningens framtidsstrategi blir jag stärkt i övertygelsen och ser flera möjligheter till samverkan. Strategins skrivningar om att ”ge fler människor möjlighet att njuta av och förstå naturen” och uppmana till ”handling som bidrar till en mer hållbar konsumtionskultur” kan med fördel genomföras med mer natur- och ekoturismen. Att arbeta för ”minskade och hållbara transporter” och för skydd och bevarande av ”arter, populationer och värdefulla områden” på både land och i vatten är direkt kopplat till två avgörande frågor för naturturismen. Än närmare ligger tanken att ”resurssnål tjänstekonsumtion” i möjligaste mån ska ersätta varukonsumtion. Och en strategisk allians mellan naturvård och turism ska givetvis vara till ömsesidig nytta, som även bidrar till att nå Naturskyddsföreningens mål att ”våra företagssamarbeten ska stärkas och utvecklas, så att vi kan öka våra intäkter och samtidigt påverka näringslivet i dess hållbarhetsarbete.”

Det är ett av många svar som behöver artikuleras i kölvattnet av vårens bensinuppror.

Jag menar att natur- och ekoturismen är en outnyttjad möjlighet för landets miljö- och naturskyddsorganisationer. Det är ett sätt att bygga broar mellan stad och land. Dels för dialog och utbyte av erfarenheter, men kanske ännu viktigare när pengar och andra resurser överförs från ekonomiskt starka grupper i städerna till naturbaserade turismföretag på landsbygden. Det är ett av många svar som behöver artikuleras i kölvattnet av vårens bensinuppror. Kreativa människor, som skapar jobb, kommunala skatteintäkter och attraktionskraft i och runt nationalparker, reservat och annan värdefull natur, bidrar dessutom till att stärka och förankra vårt naturskydd. Vidare handlar en klimatanpassad natur- och ekoturism om att stimulera längre besök som inkluderar övernattningar, måltider och upplevelser och att utveckla alternativ så fler kan göra den långa resan med tåg och buss till resmålet. På plats ska vi sedan kunna upptäcka och njuta av spännande natur- och kulturvärden till fots, cykel, häst och andra färdmedel som kanot, kajak och hundspann.

Rikskonferensen i Kristianstad inleddes med nätverksträffar, och själv valde jag att delta på Klimatnätverkets träff. Där presenterades ett utkast till metodhandbok i lokal politisk påverkan, som innehåller avsnittet om hur kommuner fungerar och hur en krets i Naturskyddsföreningen kan påverka. Metodhandboken pekar ut fyra arbetsområden som fossilfria kommuner, hållbar samhällsplanering, skydd och hållbart brukande av kommunens marker och insatser för att skapa cirkulära flöden.

Näringslivschefer och kommunalråd brukar nämligen gilla nya arbetstillfällen, fler gästnätter och företag som sätter den egna kommunen på kartan.

Jag föreslog att naturturism kan vara ett femte område och ett bra alternativ för kretsar som söker nya ingångar till sin kommun. Näringslivschefer och kommunalråd brukar nämligen gilla nya arbetstillfällen, fler gästnätter och företag som sätter den egna kommunen på kartan. Särskilt glesbygdskommuner som kämpar i motvind med minskade skatteintäkter och utflyttning. Därför lovade jag att skriva ihop ett sådant avsnitt, vilket nu är gjort till ansvarig person på kansliet i Stockholm. Där presenteras bland annat insatser som tillgängliggör sevärdheter och attraktioner för besökare utan egen bil, som främjar cykelturism på resmålet, utvecklar kollektivtrafiken för både egna naturintresserade invånare och långväga besökare, och åtgärder där vi stimulerar samverkan mellan trevliga caféer och värdefulla naturområden.

Sista dagen bjöd på en bussutflykt till storkhägnet i Fulltofta. Jag blev förförd av storkarnas näbbklapper i en härlig vårgrönska. Det här är ju ett spännande bevarandeprojekt, som dessutom är ett fullfjädrat besöksmål. Något som borde kunna tjäna som förebild för hur ett framgångsrikt samarbete till ömsesidig nytta kan byggas mellan traktens natur- och ekoturism och Naturskyddsföreningen i Skåne.
I början av juni åker hela familjen på skånsk storksafari.