För 25 år sedan blåste det upp till storm i skogarna norr om Göteborg. I 90 år hade drygt fyra tusen hektar skog väster om Göta älv förvaltats av statliga Domänverket. Men i mitten av 1990-talet hade Domänverket blivit AssiDomän, som några år senare blev Sveaskog. AssiDomän sålde delar av skogen till privatpersoner som ville avverka. Därför bildades den lokala aktionsgruppen Rädda Svartedalens Vildmark av över 20 organisationer. Hösten 1997 brände det till ordentligt. Greenpeace byggde ett protestläger och striden gav eko nationellt. Efter ett halvår med tumult, polisingripande och dragkamp på hög nivå, beslutade länsstyrelsen att skydda de omtvistade skogarna. Men något lugn i Svartedalens skogar blev det inte.
Men då, för tre år sedan, var det inte känt utanför skogsbolaget och kanske inte ens i den egna styrelsen.
Istället blev det ett reservat. Visserligen ett par tusen hektar stort, men där skogsbruk tilläts i stora delar. Dessutom förblev flera värdefulla skogar, bland annat i Sveaskogs ägo, oskyddade. Därför fortsatte kampen. Bland annat med förslag om att utveckla Svartedalen som resurs för besökare från när och fjärran. Bohusleden slingrar sig genom området och närheten till Göteborg ger ett strategiskt läge. När Sveaskog var nybildat skickade den lokala gruppen ett brev till bolaget med förslag om samverkan kring ett utvidgat skydd och satsning på ekoturism. Några år senare visade ett examensarbete att Svartedalens potential för rekreation och turism var mycket större än skogsbrukets intäkter.
Men det blev ingen satsning på naturturism. Istället har även de senaste 15 åren präglats av fortsatta strider kring nya avverkningar, frivilliga avsättningar och skogar till salu. I november 2013 förklarade en av Sveaskogs naturvårdsspecialister i Göteborgs-Posten:
– I vårt skyddsprogram ska vi avsätta 20 procent av produktiv skogsmark till naturvård. I Hålt har vi satt av mer än halva skogsmarksarealen som inte avverkas alls. Utöver detta kommer även myrar, berg och annan improduktiv mark som vi aldrig brukar. Vi lämnar vid denna avverkning också detaljhänsyn till de naturvärden som finns på platsen.
Det skyddet var dock kopplat till Sveaskogs ägande. Några år senare (2018) valde bolaget att lägga ut två värdefulla skogsområden till försäljning. Då gick även utlovat skydd upp i rök. Idag går det att visa, att försäljningen av ett par hundra hektar skog i Svartedalen stred mot Sveaskogs miljöpolicy och mot styrelsens löfte om avsatta naturvårdsarealer i södra Sverige. Men då, för tre år sedan, var det inte känt utanför skogsbolaget och kanske inte ens i den egna styrelsen.
Formuleringen ”varje skogsregion” är central, då den borgar för mätbara mål för naturvården i hela Sverige.
I april 2002 antog Sveaskogs styrelse en miljöpolicy, som har väglett bolagets arbete med naturvård tills helt nyligen. Policyn slog fast flera viktiga mål och principer. Bland att ”med våra ekoparker och naturreservat i kombination med hänsynen inom det FSC-certifierade skogsbruket är den långsiktiga ambitionen att nå 20 % naturvårdsareal av den produktiva skogsmarken inom varje skogsregion.” Formuleringen ”varje skogsregion” är central, då den borgar för mätbara mål för naturvården i hela Sverige. Här i söder finns två skogsregioner, som överlag bara har runt tre procent formellt skyddad skog. Den södra lövskogsregionen, som inbegriper Skåne, Halland och Blekinge. Och den mellansvenska blandskogsregionen, som omfattar resten av södra Sverige upp till och med Närke, Västmanland och Uppland. I en bortstädad informationsbroschyr från 2012 lovade Sveaskog att naturvårdsskogarna längst i söder ska uppgå till 2 000 hektar och att blandskogsregionen ska omfatta hela 52 000 hektar.
Och det började bra. Hösten 2007 skickade Sveaskog ut ett pressmeddelande med rubriken Unik satsning på gammelskogar och lövskogar. Där berättade Sveaskogs dåvarande vd Gunnar Olofsson att:
– Den (investeringen) innebär att vi når vårt miljömål att använda 20 % av Sveaskogs produktiva skogsmark för naturvård. Investeringen bidrar till ökad biologisk mångfald, rika skogsmiljöer för friluftslivet och bättre möjligheter för andra näringar såsom naturturism och rennäring att verka sida vid sida med skogsbruket.
En detaljerad redovisning om avsättningarna per skogsregion bifogades. Den visar att Sveaskog hade avsatt 1 858 hektar för naturvård i södra lövskogsregionen. I mellansvenska blandskogsregionen överträffades målet och hela 53 919 hektar produktiv skogsmark var skyddad. Men sannolikt var dessa siffror dopade med skogar som Sveaskog inte längre ägde, men då och fram till 2010 godtogs detta sätt att räkna enligt FSC:s standard.
Istället bekräftar granskningen tidigare påståenden om ett omfattande och systematiskt bedrägeri kring Sveaskogs naturvårdsarealer.
Tio år senare, våren 2017, presenterade Sveaskog ekologiska landskapsplaner för hela landet. Dessa detaljerade underlag är fortfarande aktuella och möjliga att granska. Jag har därför kontrollräknat de 62 ekologiska landskapsplaner och drygt 25 kronoparker som täcker södra Sveriges två skogsregioner. Det senaste året har Sveaskog försäkrat att metoden att räkna in sålda skogar upphörde 2010. Bland annat i somras strax efter avslöjandet i TV4. Min genomgång visar att det inte är sant. Istället bekräftar granskningen tidigare påståenden om ett omfattande och systematiskt bedrägeri kring Sveaskogs naturvårdsarealer.
Kontrollräkningen visar nämligen att över 7 600 hektar produktiv skog på Naturvårdsverkets mark i södra Sverige inkluderades i redovisningen våren 2017. Dessutom visar siffror rensade från sålda skogar, att målen som Sveaskog påstod var uppfyllda 2007, tio år senare inte nåddes. I södra lövskogsregionen hade Sveaskog 2017 avsatt 1 525 hektar produktiv skog, vilket innebär att nästan fem hundra hektar naturvårdsskogar saknades. I mellansvenska blandskogsregionen handlade det om mer, mycket mer. Över 6 100 hektar saknades våren 2017. Sammantaget handlar bedrägeriet här i södra Sverige faktiskt om mer produktiv skog, än vad som skyddas i alla våra nationalparker söder om Dalälven, om vi undantar Gotska Sandön.
I augusti informerade jag Miljödepartementet och statsrådet Per Bolund. Inte heller där vill man veta mer.
Sveaskogs landskapsplaner från våren 2017 är en ögonblicksbild. Vad som har hänt efter det vet vi inte. Uppdaterade underlag saknas, liksom den tidigare funktion som visade hur Sveaskogs avsättningar förändrades över tid. Däremot är det inte troligt att Sveaskog ett år senare, när skogarna i Svartedalen bjöds ut till försäljning, hade ökat sina avsättningar i blandskogsregionen med sex tusen hektar. Därför bröt försäljningen mot Sveaskogs mål och löften. Tyvärr lär det finnas fler exempel på skogar som har avverkats eller sålts i strid mot bolagets egen policy.
Detta är en naturvårdsskandal som borde dra till sig riksdagens intresse. Den senaste tiden har jag kontaktat flera enskilda ledamöter, men utan resultat. I augusti informerade jag Miljödepartementet och statsrådet Per Bolund. Inte heller där vill man veta mer. Istället bollades frågan över till Näringsdepartementet, som svarade att departementet hade fortsatt förtroende för Sveaskog. Någon oberoende granskning av Sveaskogs naturvård är inte heller aktuell. Mitt hopp ställs därför till andra krafter. Inte minst att den ideella naturvården höjer rösten. Det borde vara en självklarhet att statliga naturvårdssatsningar inte solkas av mygel och bedrägeri. Särskilt om ett av regeringspartierna är Miljöpartiet.
Sveaskog svarar inte på frågor.
På sin webbplats förklarar Sveaskog att landskapsplanerna, som jag har granskat, inte kan användas för att ”räkna fram avsatta totalarealer på Sveaskogs mark”. Givetvis kan inte ett underlag från 2017 användas för att berätta om läget flera år senare. Varje år köper och säljer Sveaskog tusentals hektar skogar, vilket påverkar bolagets frivilliga avsättningar. Däremot är det märkligt att underlaget inte kan användas för att beräkna naturvårdsarealen 2017. Jag har bett Sveaskog förklara detta, men bolaget svarar inte. Pressmeddelandet från 2007 är inte komplett. Jag har frågat efter de underlag som saknas, men även här väljer bolaget att tiga.