När Naturvårdsverket stolt berättar att Sverige får allt fler naturreservat, då invänder tunga företrädare för Sveriges skogsägare att dagens naturvårdspolitik har nått vägs ände. I Vilhelmina krävde nyligen närmare 600 personer stopp för fler naturreservat. Rimligen ett underbetyg för svensk naturvård. En infekterad skogsdebatt kretsar främst kring rödlistade arter, äganderätt och bioekonomins behov av mer råvaror. Bara i sällsynta fall nämns att skyddad natur är en möjlighet för naturturism, nya jobb och intäkter på landsbygden. Detta trots att turismens exportintäkter nu är ifatt landets dominerande exportmotor – skogsindustriprodukter.
I början av det här året fanns det drygt 4 700 reservat runt om i Sverige. Ökningen har varit särskilt hög de senaste åren. Sedan 2013 har det tillkommit över 800 reservat. Sammanlagt motsvarar de en landyta på mer än 185 000 hektar. Det är nästan lika mycket som vår näst största nationalpark Sarek.
Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.
De senaste årens tillskott av skyddad natur borde i mina ögon vara en fantastisk möjlighet. Inte minst för mindre privata skogsägare med starka rötter i sin hembygd. Kanske inte alla, men åtminstone några markägare med intresse för natur, jakt och sportfiske borde ha haft goda möjligheter att göra sitt livs affär. Först ersätter staten intrånget när skogen inte längre får avverkas. Men i de flesta fall fortsätter markägaren att äga sin skog, och ofta påverkas varken jakt eller fiskevatten av det nya reservatet. Sedan adderar vi markägarens unika lokalkännedom och kanske även ett kulturellt kapital, i de fall man är tredje generationen eller mer på samma skogsfastighet. Sammantaget blir detta en utmärkt plattform för ett företag inom naturbaserad turism, som kan erbjuda boende, svamphelger, viltskådning, naturfoto, vandringspaket, jakt eller andra naturupplevelser.
Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog, och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.
Därför tänker jag att naturturism som affärsmöjlighet borde vara ett utmärkt smörjmedel när nya naturreservat bildas. Och borde inte markägarnas företrädare välkomna en alternativ affärsverksamhet, när man fått ersättning för att inte bedriva den ursprungliga. Många av oss får aldrig en sådan möjlighet – att både äta kakan och ha den kvar.
Kanske har jag missat något väsentligt i det här resonemanget. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga varför detta alternativ i stort sett lyser med sin frånvaro?
Det ska jag försöka svara på i framtida blogginlägg.