Kan vi lita på löften från statliga bolag? Sveaskog har kraftigt minskat skyddet av skog i södra Sverige, samtidigt som bolaget har ökat sitt skogsinnehav i samma del av landet. Genom att inkludera sålda skogar har Sveaskog vilselett ägare och allmänhet. I början av december togs bedrägeriet upp i riksdagen. Ett undanglidande svar från näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson borde oroa även övrig skogsnäring.
Allt för att skyla över ett kraftigt minskat skydd av skog i landets södra delar.
Sveaskogs löfte är från april 2002, då en miljöpolicy antogs av styrelsen. Där utlovades att 20 procent av den produktiva skogen nedanför fjällskogarna skulle avsättas till naturvård. Andelen skulle vara lika stor i alla skogsregioner, vilket bland annat innebär att tio procent av skogarna med högst naturvärden ska klassas som naturvårdsskogar. Detta är särskilt viktigt i södra Sverige, där bara runt fyra procent av skogarna är formellt skyddad. Dessutom är priset för att skydda sydliga skogar åtminstone tre gånger högre än i norra Sverige. Och i söder växer skogen snabbare och ligger närmare sågverk och massafabriker. Två centrala aspekter för skogsindustrin.
Trots att 20 år snart har gått har Sveaskog aldrig i detalj redovisat sitt löfte. Mig veterligen har inte heller den ideella naturvården på allvar krävt att så sker. Däremot går det att skapa en fragmentarisk bild av händelserna fram till idag. Redan hösten 2007 hävdade Sveaskog att målet var nått i ett pressmeddelande. En informationsbroschyr från 2012 bekräftade ambitionerna, men avslöjade även att skyddet minskade i söder. En kontrollräkning av bolagets ekologiska landskapsplaner från 2017 tidigare i höstas, visade att över 150 naturreservat i Naturvårdsverkets ägo hade inkluderats i redovisningen. Allt för att skyla över ett kraftigt minskat skydd av skog i landets södra delar.
Om Naturvårdsverket skulle köpa dessa skogar hamnar prislappen på minst en halv miljard kronor, kanske det dubbla.
Och det handlar inte om lite fusk i marginalen. Istället har ett av landets största naturvårdsbedrägerier rullats upp. Totalt fattas nästan 10 000 hektar värdefull skog i mellansvenska blandskogsregionen och i södra lövskogsregionen. Om Naturvårdsverket skulle köpa dessa skogar hamnar prislappen på minst en halv miljard kronor, kanske det dubbla. En annan relevant jämförelse är, att fusket handlar om nästan lika mycket skog som skyddas i alla nationalparker söder om Dalälven.
Sveaskogs systematiska bedrägeri har varit känt sedan midsommar, då TV4 avslöjade fusket i två inslag. I augusti gjordes en anmälan till FSC, som fortfarande utreds. Samtidigt informerades även miljö- och näringsdepartementet. Nu i början av december togs fusket upp i riksdagen av Elin Segerlind (V) från Dalsland. Den skriftliga frågan till Karl-Petter Thorwaldsson löd om den nytillträdde näringsministern hade för avsikt att se till att bolagets tidigare löften om avsatta naturvårdsarealer i södra Sverige uppfylls?
Hade anklagelserna varit ogrundade, hade näringsministern säkerligen påtalat det.
Näringsministerns svar var kort och vagt. Statsrådet yttrade sig inte ens i sakfrågan. Det vill säga om Sveaskog ska hålla sina löften. Inte heller ett ord om att bolaget har fört allmänhet, politiker och skogscertifieringen FSC bakom ljuset med manipulerade underlag. Hade anklagelserna varit ogrundade, hade näringsministern säkerligen påtalat det. Men i stället nöjde sig Karl-Petter Thorwaldsson med att försäkra att regeringen har höga ambitioner för hållbart företagande, statliga bolag förväntas agera föredömligt, bolagets styrelse har det övergripande ansvaret och regeringen för en dialog med Sveaskog.
Men under det gångna året har Sveaskogs styrelse varit oförmöget att hantera fusket. Nu väljer ansvarig minister att försöka sopa naturvårdsbedrägeriet under mattan. Därmed landar debatten om skogsnäringens frihet under ansvar på en ny, högre och mer riskfull nivå. Om landets största skogsbolag tillåts fuska utan följder, varför ska då övriga bolag sköta sig? Nyligen rapporterade Aftonbladet om illegala avverkningar i västra Ukrainas skogar. Tidningen riktade tuff kritik mot köparen IKEA. När Sverige själv inte förmår beivra uppenbart fusk, då öppnas dörren för avslöjande reportage om vårt skogsbruk i internationell media och i rapporter till EU. Något som kan skaka svensk skogsindustri i dess grundvalar, och bli en upprepning av vad som hände på 90-talet.
Till och med Moderaternas miljö- och klimatpolitiska talesperson, Jessica Rosencrantz, verkar vara lite bekymrad.
Svaret från Karl-Petter Thorwaldsson avslutar inte heller debatten om skyddade skogar i södra Sverige. Flera partier är missnöjda med svaret. Elin Segerlind från Vänsterpartiet säger i en kommentar att Sveaskogs agerade är orimligt och ger en missvisande bild av läget för den skyddade skogen. Bolaget sysslar med ett oroväckande siffertrixande och anklagelserna måste följas upp.
Amanda Palmstierna, som sitter i riksdagen för Miljöpartiet, svarar att detta är oacceptabelt. ”Sveaskog måste omedelbart ge insyn i siffrorna. Transparens och naturskydd på riktigt är en grundbult för Sveaskog som statligt bolag.” Till och med Moderaternas miljö- och klimatpolitiska talesperson, Jessica Rosencrantz, verkar vara lite bekymrad. Visserligen förutsätter hon att Sveaskog rapporterar korrekt kring skyddade arealer. Men om det inte sker, är det upp till regeringen att vidta åtgärder.
För Centern handlar äganderätten i skogen kanske främst om industrins behov av billig skogsråvara.
Jag har även bett Centerpartiet att kommentera Sveaskogs naturvårdsarealer. Partiet har ju sedan länge äganderätten i skogen högt på sin agenda. Dessutom förespråkar man ännu mer frivillighet när värdefulla skogar ska skyddas. Jag hade därför förväntat mig att Centern höjde rösten när frivillighet och äganderätt missbrukas. Särskilt om det är stora statliga Sveaskog som trixar, men även små privata skogsägare som riskerar att drabbas av internationell kritik. Men partiet väljer att tiga. Varför är svårt att förstå, men kanske är det ändå inte helt ologiskt. För Centern handlar äganderätten i skogen kanske främst om industrins behov av billig skogsråvara. En koppling som ekonomijournalisten Per Lindvall nyligen påtalade i en omtalad krönika i Dala-Demokraten.
Däremot är våra politiker inte okänsliga för opinionsyttringar bland allmänheten. Särskilt inte ett valår. I samband med avslöjandet i TV i somras krävde Naturskyddsföreningen korten på bordet, men har sedan valt att ligga lågt. Den tiden är nu förbi. När ansvarig minister blundar för ett omfattande naturvårdsbedrägeri, då är det hög tid för den ideella naturvården att agera.