Vem släckte ljuset i Hallands skogar?

Hallands ursprungliga skogar är en del av Europas lövskogsbälte, som är ett av jordens mest hotade ekosystem. Bild: Staffan Widstrand

Tidigare i höst, strax innan Centerns partistämma, publicerade Dagens Nyheter en artikel om dragkampen om skogen. Tidningsrubriken skvallrade om en tuff kamp mellan Miljöpartiet och Centerpartiet. Striden gäller äganderätt, biologisk mångfald, när träden ska avverkas och hur olika EU-direktiv ska tillämpas. I flera frågor står partierna långt ifrån varandra. När Miljöpartiet påstår att bara fem procent av skogarna är skyddade, protesterar Centern och hävdar att det är mer än 30 procent.

Från den tiden finns det vittnesmål om att härfågel, blåkråka, mellanspett och svart stork fanns i Halland.
Idag häckar ingen av dessa fåglar längre i Sverige.

Hallands skogar är inte representativa för hela Sverige. Däremot kan resan från medeltidens ljusa bok- och ekskogar till dagens mörka granplanteringar ge viktiga insikter om vilka framtida utmaningar som väntar. Skogsprofessorn Per Angelstam summerar den pågående förvandlingen i en färsk rapport: ”Skogarna avverkas istället i allt yngre åldrar, de blir allt tätare och mörkare, och snabbväxande förädlade barrplantor konkurrerar med lövträd.” Samtidigt konstaterar han att morgondagens utmaningar lär bli än tuffare när ”fler vill ha mer av skogen”. Låt oss därför titta närmare på hur de halländska skogarna har bytt skepnad under de senaste fem hundra åren.

Blåkråkan är juvelen som försvann. Idag reser svenska naturfotografer bland annat till Ungern för att få njuta av dess skönhet. Bild: Staffan Widstrand

Människan har länge präglat Sveriges skogar. Ofta mer än vad vi tror och inte minst i landets södra delar. Under 1500-talet var Hallands skogar en viktig resurs för det danska riket och stora mängder brännved, timmer och träkol skeppades över till Danmark. Hundra år senare, när landskapet hade blivit svenskt, hade handeln med skogsprodukter ökat och blivit mer internationell. Pottaska, bränd på bokved och råvara för tillverkning av kristallglas och såpa, var en stor exportvara från halländska hamnar. Under 1700-talets senare del hade Bohuslän en av sina bästa perioder för sillfiske. Då blev Halland en viktig leverantör av trästavar i bok, när flera miljoner silltunnor tillverkades och spreds över Europa. Och under dessa tre sekel var ollonsvinens bökande i bok- och ekskogar viktig för landskapets försörjning. Resultatet blev glesa och ljusa bok- och ekskogar med en rik biologisk mångfald. Från den tiden finns det vittnesmål om att härfågel, blåkråka, mellanspett och svart stork fanns i Halland. Idag häckar ingen av dessa fåglar längre i Sverige. Samma sak med magnifika skalbaggar som alpbock och stor ekbock, som är utrotade eller på gränsen att försvinna från Sverige.

Under de senaste 200 åren har 98 procent av den äldre ädellövskogen försvunnit från Halland, Skåne och Blekinge.

Samspelet i de halländska skogarna har faktiskt pågått ända sedan den senaste istiden. Under stenåldern gynnade människan eken på lindens bekostnad. När sedan boken vandrade in för två tusen år sedan, bidrog vi till att bokskogarna tog över. Trots detta har det hela tiden funnits en obruten kontinuitet fram till mitten av 1800-talet. Södra Sveriges bokar, ekar och övriga lövträd är en del av de kontinentala ädellövskogarna. En naturtyp som experterna brukar kalla nemorala skogar, och som har präglat Halland i tusentals år. Skogar som hela tiden varit glesa, ljusa och påverkade av skogsbete, ollonsvin och ett extensivt skogsbruk där de flesta träd plockhöggs. Mängden död ved var betydande, vilket främst gynnat svampar, lavar och vedlevande skalbaggar. Därför finns det minst två skäl till att ädellövskogarnas mångfald är särskilt hotad. Dels har den här typen av lövskog minskat dramatiskt. Under de senaste 200 åren har 98 procent av den äldre ädellövskogen försvunnit från Halland, Skåne och Blekinge. Men också för att de sydliga lövskogarna är mer artrika än barrskogarna i norr. Bara tre procent av landets skogar finns i Halland, Skåne och Blekinge, men där finns nästan 60 procent av de rödlistade skogsarterna.

Mörkare, fulare och fattigare. Förvandlingen av Hallands skogar är inte bara total, utan också brutal. Bild. Per Jiborn

Men varför och hur gick den halländska mörkläggningen till?
Det korta svaret är – en otyglad vurm för granen. En längre förklaring har två delar. För det första har skogarna brett ut sig på bekostnad av tidigare seklers omfattande ljunghedar och ängar. I mitten av 1800-talet fanns det 100 000 hektar skog. Idag är den arealen nästan tre gånger så stor. Det betyder att mer än hälften av Hallands landareal idag utgörs av skog. Samtidigt är ängarna så sällsynta att de inte längre syns i statistiken och av ljunghedarna återstår bara en spillra. Men den avgörande faktorn är att idag domineras skogarna av gran. Under de 50 år som följde efter andra världskriget nästan trefaldigades arealen med granskog. Och invasionen fortsätter. Åren innan millenniumskiftet beräknades andelen gran i skog yngre än 30 år till mer än 80 procent. Med andra ord kommer Hallands skogar att bli än mörkare.

Halland är sannolikt svensk mästare i tätare, mörkare och snabbväxande skogar, eftersom länets samlade virkesförråd ökade med över 500 procent under 1900-talet.

Denna storskaliga omvandling av det halländska landskapet illustrerar väl den utveckling, som de senaste åren hyllas i kampanjen Svenska Skogen. Där berättar man stolt att arealen skog har ökat och virkesförrådet mätt i kubikmeter mer än fördubblats. Halland är sannolikt svensk mästare i tätare, mörkare och snabbväxande skogar, eftersom länets samlade virkesförråd ökade med över 500 procent under 1900-talet. Fler och tätare granskogar innebär emellertid att det blir mindre av något annat. I Halland är det främst blandskogarna som har blivit färre och mindre. I länsstyrelsens rapport Den halländska skogen – människa och mångfald från 2003 summeras resultatet av de senaste 150 årens genomgripande förändring i klarspråk. ”Lingonets, blåbärets, kantarellens och tjäderns främsta skogstyp har varit den största förloraren i den halländska skogen i modern tid.” Därför blir budskapet lätt ironiskt när Svenska Skogen bildsätter sin egen annons med två flickor, som med tomma svampkorgar styr stegen mot en mörk planterad granskog. Det mest troliga är att de återvänder med lika tomma korgar.

Den nya tidens hyllade skogar är fattiga på kantareller. Foto: Svenska Skogen

För den biologiska mångfalden, som under tusentals år utvecklats i ljusa lövskogar med gott om död ved i olika tillstånd, är det ännu värre. Hallands skogar har redan förlorat en del av sin mångfald i form av fåglar, skalbaggar, blommor, svampar och lavar. I länsstyrelsens rapport konstateras torrt att ”den halländska ädellövskogen befinner sig med all sannolikhet i den tredje fasen av utdöendeprocessen, då mindre än 20 procent av den ursprungliga livsmiljön finns kvar i landskapet.” Då ställs hoppet till ett kraftfullt naturskydd.

Summeras all skyddad produktiv skogsmark i Halland blir resultatet knappt fyra procent enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen.

Enligt SCB:s databas fanns det i Halland förra året närmare 400 naturreservat och skogsområden med biotopskydd. Det kan tyckas betryggande, men det handlar mest om små områden fragmentariskt utspridda över hela länet. Av bortåt 200 naturreservat är bara drygt 35 större än hundra hektar, medan runt 75 reservat är 25 hektar eller mindre. Drygt 200 skogar med biotopskydd, administrerade av Skogsstyrelsen, är i snitt bara fyra hektar stora. Summeras all skyddad produktiv skogsmark i Halland blir resultatet knappt fyra procent enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen. Till denna formellt skyddade yta tillkommer frivilliga avsättningar hos bortåt 10 000 privata skogsägare. Enligt Skogsstyrelsen skattas dessa ”privata reservat” till drygt sex procent av Hallands skogar. Problemet är att detaljerad officiell statistik saknas över dessa avsättningar. Därför är det svårt att veta var i landskapet de finns, vilken typ av skog som skyddas och hur artrika de är. Avsättningarna gäller inte heller för evigt. Markägaren kan när som helst förändra strukturen på sina frivilliga avsättningar.

Blandskogarna är en av flera förlorare i det halländska landskapet. Bild. Per Jiborn

De halländska skogarna speglar som sagt inte Sverige i stort. I Halland hamnar andelen skyddad produktiv skogsmark på runt 10 procent. Det är en bra bit från de 16 procent, som forskare och statliga utredningar för 20 år sedan slog fast som mål för skogarna i södra Sveriges lövskogsbälte. I Halland skulle drygt 45 000 hektar skog behöva skyddas för att hindra att växt- och djurarter utrotas i framtiden. Idag uppgår dessa arealer i bästa fall till drygt hälften av vad som krävs.

De senaste 150 åren har istället produkter som tidningspapper och förpackningar varit motorn bakom granens segertåg.

Och inte ens under de senaste 20 åren, då skogsskydd stått högt på agendan, är utvecklingen odelat positiv. Visserligen har 250 nya skyddade områden tillkommit i Halland. Men den framgången för skogens mångfald motverkas när en lika stor yta på 8 000 hektar, har omvandlats till mörk granskog fattig på arter. Förlorarna är blandskogarna, särskilt barrblandskogarna uppåt Småland, som har minskat med 13 000 hektar. Samtidigt har lövskogarna blivit fler och större, men ädellövskogarna, Hallands värdefullaste biotop, har minskat. Exakt hur verkligheten ser ut bakom Riksskogstaxeringens siffror är svårt att veta för en nyfiken novis. Efter mycket grävande och dialog med några av länets experter, hoppas jag dock i grova drag ha fångat de senaste seklernas förändringar i Hallands skogar.

Om södra Sveriges mångfald ska bevaras, måste ädellövskogarna bli äldre, fler och större. Bild: Staffan Widstrand

Vilka slutsatser kan vi då dra av detta? Den viktigaste lär vara att människan har påverkat skogen i flera tusen år. Drivkraften bakom dessa förändringar har ofta varit olika näringar. Innan industrialiseringen tog fart var det pottaska, ollonsvin och silltunnor som under flera århundraden formade det halländska landskapet. De senaste 150 åren har istället produkter som tidningspapper och förpackningar varit motorn bakom granens segertåg. En utveckling som åtminstone delvis svarar på frågan om vem som släckte ljuset i Hallands skogar. Förvandlingen visar också att dessa ekonomiska drivkrafter ofta är starkare och överordnas de åtgärder som syftar till att bevara och skydda skogens mångfald. Det betyder inte att vi som gillar mångfald ska kasta in handduken. Däremot borde vi fråga oss om det finns näringar, som kan ställa sig på de artrika skogarnas sida?

Dessutom tycker jag mig skymta en del av svaret i form av en ljusglimt i det halländska mörkret.

Idag är många förblindade av uppfattningen att det bara finns ett sätt att tjäna pengar på skogen. Det är att hugga ner den. Men om skogen kan brukas på andra vis där artrikedom, död ved och gamla träd är en konkurrensfördel, då kanske en del av dagens låsningar mellan bland annat Centern och Miljöpartiet kan dyrkas upp. Det tror i vart fall jag. Dessutom tycker jag mig skymta en del av svaret i form av en ljusglimt i det halländska mörkret. I och runt rekreations- och friluftsområdet Åkulla bokskogar har en annan näring växt fram. Historien om motståndskampen i dessa bokskogar mot granåkrarnas mörkervälde är tänkt att bli nästa inlägg på den här bloggen.

Ramslökssoppa i naturvårdens tjänst

Café Doppingen blev omgående en succé, som lockar nya målgrupper ut i Västergötlands natur. Foto: Naturum Hornborgasjön

De senaste fem åren har intresset för naturum Hornborgasjön trefaldigats. En framgång med flera förklaringar, som nya utställningar, upprustade lokaler, men kanske främst tillskottet av en vacker byggnad med plats för kontor, hörsal och i synnerhet ett lockande café. En lyckad samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring. Ett koncept värt att lära av. Inte minst möjligheten att växla upp samarbetet i omfattning och innehåll i en bygd, som tidigare präglats av konflikter mellan naturvård och Hornborgasjöns närmaste grannar.

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på.

I mars 2017 öppnade Café Doppingen, ett stenkast från naturum Hornborgasjön, med pompa och ståt. Landshövdingen invigde och företrädare för Naturvårdsverket, länsstyrelsen och Falköping talade, ackompanjerade av operasång och underhållning från lokala talanger. Det nya huset är till stor del byggt i lokala material, som furu från Hökensås och kalksten från Kinnekulle, och har snabbt blivit den turismmagnet som många hoppades på. Redan första året fördubblades antalet besök till naturum Hornborgasjön och har sedan stabiliserat på drygt 60 000, vilket är tre gånger så många som fem år tidigare. Även caféet har gått bra. Enligt länsstyrelsen noterades 66 000 besök förra året och nettoomsättningen uppgick till tre miljoner kronor.

Nya utställningar och ett populärt cafe som granne trefaldigade besöken till naturum Hornborgasjön. Foto: Roger Borge

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på. Dels för att lära av framgången, men även för att undvika de fallgropar som lurar längs vägen. Avgörande är att krav på arrendator, upphandlingsprocess och villkor för driften är tydliga och transparenta. Konkurrensen mellan traktens aktörer får inte snedvridas eller skapa missämja. Jag är ingen expert på offentlig upphandling, men när jag läser underlaget tycker jag att det är genomtänkt och konsekvent. Tydliga krav gäller inte bara arrendatorns kompetens, ekonomisk stabilitet, kollektivavtal, öppettider och utbud, utan även miljöprofil och en vilja att gynna såväl ekologiska som närodlade råvaror. Mest gillar jag att personalen ska känna till ”naturums verksamhet och naturreservatet”. Det inkluderar bland annat närvaro på en gemensam introduktion med naturum. Å andra sidan ska länsstyrelsen ”bemöta besökare med pålästa och hjälpsamma svar kring caféverksamheten.” En samverkan till ömsesidig nytta med andra ord.

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong.

Duktiga arrendatorer är grunden för framgången. Sedan ett par månader tillbaka drivs caféet av Ingrid Axelsson, som har lång erfarenhet från branschen från närbelägna Kinnekulle. På vårens lunchmeny har bland annat stått ramslökssoppa, prästostpaj och kyckling med ramslökscrème. För den som vill fika finns kaffebiskvier, chokladtårta, prinsessbakelser och annat hembakat. Ett uppskattat utbud som i flera fall tillagas av lokala råvaror och lockar många gäster.

Kraven på caféets arrendator inkluderar uppköp av ekologiska och närodlade råvaror. Foto: Jesper Anhede

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong. Det finns fler faktorer. Ett välbesökt naturum som granne skapar dubbla reseanledningar och en uppmärksammad invigning gav en flygande start. Att sedan som enda café exponeras på länsstyrelsens webbplats är en annan fördel.

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur?

För en länsstyrelse är det en grannlaga uppgift att opartiskt samverka med näringslivet. Inte minst på landsbygden där gamla oförätter, grannfejder och jantelagen kan sätta käppar i hjulen för många goda initiativ. I början höjdes kritiska röster mot planerna på ett nytt café vid Hornborgasjön. Ett större utbud kunde skada redan etablerade verksamheter. Andra turismföretag välkomnade däremot satsningen och underströk att fler aktörer skapar ett kluster med starkare attraktionskraft. Än är det inte tal om någon överetablering och ett bredare utbud med sund konkurrens skapar mångfald och ett attraktivare utbud. Något som i sin tur lockar fler besökare till resmålet.

Doppingen är en vacker, unik och dyr byggnad. Då krävs det att satsade naturvårdsmedel skapar största möjliga samhälls- och naturskyddsnytta. Foto: Naturum Hornborgasjön

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur? Borde det inte byggas och finansieras av ägaren själv? En rimlig invändning, men i det här fallet var caféet en del i en större satsning, som inkluderade en ombyggnad av naturum och en ny lokal med hörsal, toaletter och kontor. I prislappen på drygt 40 miljoner ingick även nya utställningar, liksom vatten, avlopp och bredband. Ett sammanhållet bygg- och renoveringsprojekt gav viktiga synergieffekter. Att invänta en privat investerare hade sannolikt inneburit att Café Doppingen fortfarande bara hade varit en dröm. Nu betalar arrendatorn en årlig hyra på ett par hundra tusen kronor, vilket för en utomstående lekman verkar vara rimligt.

Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta?

Däremot kan man resonera kring det faktum att Café Doppingen ensamt får synas på länsstyrelsens sajt. Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta? Länsstyrelsens webb är nämligen hårdvaluta, och hamnar inte bara i topp för sökord som Hornborgasjön, utan även för mer generella ord som trandans och trana. Med drygt 300 000 sidvisningar om året är det en attraktiv digital kanal ut till potentiella besökare.

Tranorna är fortfarande Hornborgasjöns stora dragplåster. Det syns tydligt när länsstyrelsens webbplats analyseras. Foto: Jonas Ingman

Men lösningen kan inte bli att sluta exponera Café Doppingen. Det blir kontraproduktivt för besökarna, naturum och caféet själv. Klokare vore att växla upp en framgångsrik samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring till ett större geografiskt område. Modellen finns ju redan, där länsstyrelsen står för ramarna, ett övergripande ansvar och erbjuder en infrastruktur i form av en lokal eller en välbesökt webbsida.

40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige.

Fördelarna borde överväga om fler av besöksnäringens aktörer bjuds in att samverka med naturvården. Givetvis inte utan krav på motprestation och engagemang, men utifrån enklare och mindre formella krav. Genom att vaska fram och visa upp närområdets boenden, restauranger, övriga caféer och aktivitets- och upplevelsebolag gör man även besökaren en tjänst. Det skapas ett sorts ambassadörskap. Något som i sin tur gör det lättare för oss besökare att hitta fram till de företag, som är engagerade i traktens natur- och kulturvärden. Lärdomar finns redan från det årliga evenemanget Trandansen, som är ett uppskattat samarrangemang mellan besöksnäring och länsstyrelse. För ett par år sedan utarbetades även ett förslag till samverkansmodell i Kosterhavets nationalpark. Ett underlag framtaget gemensamt mellan besöksnäring och naturvård, som fortfarande är relevant, ger vägledning och väntar på att testas i praktiken.

Kan Cafe Doppingen bli ett fönster som ökar efterfrågan på lokala livsmedel? Foto: Jonas Ingman

Satsningen på Café Doppingen blev en succé. En handfull lokala jobb inom besöksnäringen skapades. Naturum Hornborgasjön fördubblade antalet besök. Utbudet av hembakade kanelbullar och exklusiv ramslökssopa har sannolikt även bidragit till att nå nya målgrupper. På sikt kan caféet bli en länk och värdefull aktör, som ökar efterfrågan på lokala livsmedel. Men framgångarna kom inte gratis. 40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige. Därför måste naturvården prioritera utifrån målet att maximera samhällsnyttan och skapa mesta möjliga naturskydd. När länsstyrelsen inleder arbetet med en ny webbsida kan de goda erfarenheterna från samverkan mellan naturum Hornborgasjön och Café Doppingen växlas upp och ge fler jobb och intäkter till bygden. En värdefull gest och insats i en trakt där restaureringen av en av landets främsta fågelsjöar för 30 år sedan skapade bittra lokala konflikter.

Läs mer om Hornborgasjöns dansande tranor:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Därtill kan länsstyrelsens webbsida bli en plattform för att stimulera en utveckling mot ett mer klimatsmart resmål. Med en tydlig ambition att locka fler att stanna längre och inte bara besöka området i början av våren när tranorna dansar. En sajt som gör det enkelt att hitta fram till det lokala måltidsutbudet och olika boenden runt sjön. Presentera tips om hur traktens reservat, kloster, kyrkor och kulturminnen nås med cykel, till fots eller med lokal kollektivtrafik. Då skulle viktiga nyttor skapas för många. Inte minst för de som bor runt naturreservatet. Dessutom en åtgärd som skulle göra det lite svårare för riksdagsledamöter som inte älskar biologisk mångfald att skära i kommande budgetar för svensk naturvård.

Att äta kakan och ha den kvar

Att äta kakan och ha den kvar
Borde inte natur- och ekoturism vara en affärsmöjlighet när nya naturreservat bildas? Foto: Staffan Widstrand

När Naturvårdsverket stolt berättar att Sverige får allt fler naturreservat, då invänder tunga företrädare för Sveriges skogsägare att dagens naturvårdspolitik har nått vägs ände. I Vilhelmina krävde nyligen närmare 600 personer stopp för fler naturreservat. Rimligen ett underbetyg för svensk naturvård. En infekterad skogsdebatt kretsar främst kring rödlistade arter, äganderätt och bioekonomins behov av mer råvaror. Bara i sällsynta fall nämns att skyddad natur är en möjlighet för naturturism, nya jobb och intäkter på landsbygden. Detta trots att turismens exportintäkter nu är ifatt landets dominerande exportmotor – skogsindustriprodukter.

I början av det här året fanns det drygt 4 700 reservat runt om i Sverige. Ökningen har varit särskilt hög de senaste åren. Sedan 2013 har det tillkommit över 800 reservat. Sammanlagt motsvarar de en landyta på mer än 185 000 hektar. Det är nästan lika mycket som vår näst största nationalpark Sarek.

Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

De senaste årens tillskott av skyddad natur borde i mina ögon vara en fantastisk möjlighet. Inte minst för mindre privata skogsägare med starka rötter i sin hembygd. Kanske inte alla, men åtminstone några markägare med intresse för natur, jakt och sportfiske borde ha haft goda möjligheter att göra sitt livs affär. Först ersätter staten intrånget när skogen inte längre får avverkas. Men i de flesta fall fortsätter markägaren att äga sin skog, och ofta påverkas varken jakt eller fiskevatten av det nya reservatet. Sedan adderar vi markägarens unika lokalkännedom och kanske även ett kulturellt kapital, i de fall man är tredje generationen eller mer på samma skogsfastighet. Sammantaget blir detta en utmärkt plattform för ett företag inom naturbaserad turism, som kan erbjuda boende, svamphelger, viltskådning, naturfoto, vandringspaket, jakt eller andra naturupplevelser.
Med andra ord, först får markägaren betalt för sin skog, och faktiskt något över normalt marknadsvärde. Sedan kan samma träd användas många gånger till när släktens livsverk visas upp för betalande och intresserade besökare.

Därför tänker jag att naturturism som affärsmöjlighet borde vara ett utmärkt smörjmedel när nya naturreservat bildas. Och borde inte markägarnas företrädare välkomna en alternativ affärsverksamhet, när man fått ersättning för att inte bedriva den ursprungliga. Många av oss får aldrig en sådan möjlighet – att både äta kakan och ha den kvar.

Kanske har jag missat något väsentligt i det här resonemanget. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga varför detta alternativ i stort sett lyser med sin frånvaro?
Det ska jag försöka svara på i framtida blogginlägg.