naturreservat – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

11 januari, 202311 januari, 2023

Skriver Sveaskog om historien i Böda?

Avverkningarna i Böda ekopark är avslutade. Åtminstone för den här gången. Efterspelet har handlat om varför träden fälldes. På Twitter har jag kritiserats för att sprida felaktig information, när jag påstått att det har handlat om att leverera råvara till industrin. Statliga Sveaskog försöker å sin sida skapa en berättelse om att avverkningarna gjordes för att främja ekoparkens natur- och kulturvärden.

Att avverka skogar under ett pågående utredningsarbete är ett märkligt förhållningssätt, eftersom det är okänt vilka slutsatserna blir.

Den 3 oktober anlände skogsmaskinerna till Böda ekopark. Sveaskogs avsikt var att avverka nio bestånd på totalt 25 hektar. Detta samtidigt som Naturvårdsverket utreder om ekoparken ska ombildas till en framtida nationalpark. Att avverka skogar under ett pågående utredningsarbete är ett märkligt förhållningssätt, eftersom det är okänt vilka slutsatserna blir. Därför reagerade Naturskyddsföreningen. Både kretsen på Öland och länsförbundet i Kalmar skrev till länsstyrelsen. Kravet var att stoppa de pågående avverkningarna.

En månad senare, i början av november, stoppades avverkningarna. Sannolikt blev kritiken för omfattande och Sveaskog valde att spara tre mindre bestånd på totalt fyra hektar. Kanske de mest värdefulla bestånden, eftersom länsstyrelsens här pekat på gott om död ved och förekomst av sällsynta orkidéer. Stoppet blev en viktig delseger för den ideella naturvården, och visar att ett aktivt opinionsarbete ger resultat.

En skog avverkas på några få dagar, men det tar 70 år eller mer att få tillbaka den.

Men efterspelet har präglats av varför Sveaskog valde att avverka i en möjlig framtida nationalpark. Först gjorde naturfilmaren Patrik Waernbaum ett inslag från ekoparken, som bland annat visar de mer än manshöga virkestravarna. I en insändare i Ölandsbladet föreslog sedan medlemmar i Naturskyddsföreningen att oberoende forskare borde utvärdera ekoparkens första 15 år. Särskilt mot bakgrund av att flera åtgärder de senaste åren mer verkar ha handlat om råvaruleveranser än att värna skogarnas naturvärden. I november gjorde även en journaliststudent ett eget nyhetsinslag om avverkningarna i Böda. Där förnekar Sveaskog att avverkningarna görs för att säkra råvara, och svarar istället att syftet är att öppna upp skogen och gynna lövträd. Om inget görs kommer ekoparken enligt bolaget att präglas av mörka granskogar om 50 år.

Skogar växer långsamt. Det talar för att det klokaste vore att avvakta Naturvårdsverkets utredning. Oönskade mörka skogar om ett halvt sekel förklarar inte varför Sveaskog avverkningsanmälde 17 bestånd på totalt 50 hektar i somras. Alltså flera veckor efter att regeringen hade gett Naturvårdsverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för en möjlig nationalpark i Böda. En skog avverkas på några få dagar, men det tar 70 år eller mer att få tillbaka den.

En sådan åtgärd skapar stora mängder död ved och gynnar sannolikt även vattensituationen på norra Öland.

Och om Naturvårdsverkets slutsats blir en framtida nationalpark, handlar arbetet inte om att avverka med förstärkt hänsyn. Istället ska vi återskapa naturskogar med höga upplevelsevärden och rik biologisk mångfald så fort och effektivt som möjligt. Då finns det helt andra alternativ i verktygslådan. En första möjlighet är att återskapa de sumpskogar och våtmarker som torrlades på 1800-talet. En sådan åtgärd skapar stora mängder död ved och gynnar sannolikt även vattensituationen på norra Öland. Ett annat alternativ är mer skogsbete, vilket under århundraden, kanske årtusenden, präglade skogarna på norra Öland. Nackdelen är att inget av dessa två alternativ skapar manshöga virkestravar. Därför verkar de inte heller ha funnits med i Sveaskogs samtal med länsstyrelsen.

När jag har twittrat om att uttaget av råvara i Böda var det främsta skälet bakom avverkningarna, har Sveaskogs vd svarat att jag sprider felaktig information. Strax innan jul sände även SVT Småland två nyhetsinslag, vilka väl illustrerar våra två ståndpunkter. I det ena inslaget hävdar Naturskyddsföreningen och jag att avverkningarna borde ha pausats under Naturvårdsverkets utredning. I det andra är budskapet från Sveaskog att åtgärderna är ganska odramatiska. Det handlar helt enkelt om naturvårdande skötsel enligt ekoparkens plan. Sveaskogs mål är inte råvaran, utan ambitionen är att gynna områdets natur- och kulturvärden. Några veckor tidigare, i mitten av november, var däremot förklaringen på Sveaskogs webbsida delvis en annan: ”Det rör sig om mindre avverkningar i vanliga produktionsklassade skogar utan höga naturvärden. Samtliga är genomförda i dialog med Länsstyrelsen och följer den ekoparksplan som reglerar skötseln i ekoparken.”

Oroväckande mycket i ett område som riksdagens majoritet precis pekat ut som en möjlig framtida nationalpark.

Vilken bild är korrekt? Handlade avverkningarna i ekoparken främst om att få fram råvara till skogsindustrin eller för att främja den biologiska mångfalden? Svaret framträder om vi tittar närmare på vad som hände innan träden fälldes i Böda. Den 3 maj 2022 träffades Sveaskog, Skogsstyrelsen och Kalmars länsstyrelse för ett årligt förvaltningsmöte. Drygt en månad tidigare hade riksdagen behandlat regeringens skogsproposition, där Böda och tre andra ekoparker pekades ut som möjliga nationalparker. Riksdagen beslutade att ställa sig bakom Miljö- och jordbruksutskottets betänkande. I korthet ville utskottet öka takten i arbetet med nya nationalparker, fortsätta utvecklingen av naturturism i anslutning till skyddad natur och menade att besöksnäringens nationella naturturismstrategi bör beaktas i arbetet.

Men riksdagens beslut nämndes inte i kallelsen till förvaltningsmötet om Böda. Inte heller vittnar mötesanteckningarna om några samtal om en framtida nationalpark. Om frågan diskuterades på mötet vet vi inte. Däremot visar mötesanteckningarna att Sveaskog presenterade skogliga åtgärder på totalt 200 hektar i ekoparken – 40 hektar hyggesfria avverkningar, 60 hektar naturvårdshuggningar och 100 hektar gallringar. Oroväckande mycket i ett område som riksdagens majoritet precis pekat ut som en möjlig framtida nationalpark.

Men Sveaskog tog ingen notis av länsstyrelsens synpunkter.

I augusti anmälde Sveaskog ytterligare fem föryngringsavverkningar. Underlagen för de aktuella nio bestånden visar att det handlade om just föryngringsavverkningar. Inte i något fall är alternativen ”avverkning för annat ändamål än virkesproduktion” eller ”avverkning för att bevara och utveckla natur- och kulturmiljövärden” ikryssade. Det borde de ha varit om de främst handlat om naturvårdande skötsel. Den 10 augusti meddelade länsstyrelsen att de med undantag för ett bestånd inte hade några synpunkter på de åtgärder som Sveaskog hade redovisat för samråd i maj. Samtidigt verkar det vara förvirrat kring vilka bestånd som avses, eftersom Sveaskog har infört nya id-nummer, vilka varken Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen har tillgång till.

Trots samrådet i maj ser det ut som att en viss panik uppstod på länsstyrelsen när skogsmaskinerna rullade in i Böda ekopark den 3 oktober. Hade samråd verkligen skett kring alla planerade avverkningar? En lokal arkeolog ombads omgående yttra sig över ett av bestånden. Tre dagar senare, den 6 oktober, mejlade länsstyrelsen sina kommentarer till Sveaskog. För tre bestånd var länsstyrelsens kommentar att det vore bättre att lämna orört. Ett fjärde bestånd beskrevs som ”skog av bondeskogskaraktär med gott om lågor”. Men Sveaskog tog ingen notis av länsstyrelsens synpunkter. Det var först fyra veckor senare och efter omfattande kritik, som länsstyrelsen meddelade att tre bestånd skulle sparas.

Samma uppgift finns i Sveaskogs presskommentar från den 14 november, men länsstyrelsen i Kalmar tillbakavisar detta.

Sveaskogs svar väcker flera frågor. Har riksdagens och regeringens beslut diskuterats med länsstyrelsen? När i så fall, och varför är det inte dokumenterat? Vidare påstår SVT Småland att ”när det beslutades att Böda ekopark skulle utredas till nationalpark bestämde Sveaskog och länsstyrelsen att skötseln skulle fortsätta enligt den ekoparksplan som idag finns för Böda.” Samma uppgift finns i Sveaskogs presskommentar från den 14 november, men länsstyrelsen i Kalmar tillbakavisar detta. Istället menar länsstyrelsen att ekoparksplanerna är vilande medan Naturvårdsverkets utredning pågår.

Det är också märkligt att Sveaskog hävdar att avverkningarna handlade om att förstärka området naturvärden, när alla kända underlag visar att syftet var att plocka ut skogsråvara? Och varför uppger Sveaskog att alla planerade avverkningar har skett i samklang med länsstyrelsen, när länsstyrelsen pekar på att tre, möjligen fyra, bestånd borde lämnas orörda? Handlar efterspelet om att statliga Sveaskog ännu en gång försöker skriva om historien?

24 oktober, 202225 oktober, 2022

Varför fälls träden i Böda ekopark?

I juni gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheten att omvandla fyra ekoparker till nationalparker. En av dem är Böda. Samtidigt avverkar Sveaskog i ekoparken. Varför har ett statligt bolag så bråttom att fälla träden i en möjlig framtida nationalpark?

Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar.

Böda ekopark på norra Öland är en av statliga Sveaskogs 37 ekoparker. Totalt omfattar ekoparken 5 800 hektar, varav 5 400 hektar består av produktiv skogsmark. Enligt Sveaskog är ekoparkerna flaggskeppen i bolagets stora naturvårdssatsning. I ekoparksplanen för Böda står det att ”i en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människans välbefinnande sätts i fokus.” Andelen naturvård i en ekopark ska vara minst 50 procent. I Böda anges arealen för naturvård till 52 procent. Generöst och betryggande kan tyckas, så länge man inte skrapar på ytan.

För mer än hälften av Bödas naturvårdsareal består av naturreservat, som alla bildades flera år innan ekoparken invigdes 2006. Ett annat tillskott är nya skogsbestånd, som ska skötas för naturvård. I vissa fall är det planteringar som ska restaureras till naturskogar. Sådana åtgärder kan vara befogade, men ett listigt skogsbolag kan använda skötsel som ett svepskäl för att plocka ut en hel del råvara. Exempelvis när en fullvuxen granskog görs om till en ung lövskog. Sedan tillkommer nästan 500 hektar förstärkt hänsyn, som kan vara kantzoner mot fornminnen, våtmarker och stigar eller kvarlämnade högstubbar, lövträd och frötallar. Den nya naturvårdsareal som verkligen blev till, och som Sveaskog har lovat att inte röra, var bara 92 hektar gran- och lövsumpskogar. Alltså mindre än två procent av den totala ytan. Men inte ens dessa bestånd är fredade, eftersom även här kan punktvisa åtgärder utföras.

Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder.

Skogarnas ålder är en annan kvalitetsindikator. När ekoparken invigdes för 16 år sedan var drygt 60 procent av bestånden utanför naturreservaten 60 år eller yngre. Bara fyra procent av skogarna var över 120 år. Att kalla Böda ekopark för ett flaggskepp är därför tveksamt, och mina tankar går till sagan om kejsarens nya kläder. Samtidigt är detta verkligheten i södra Sverige. Vi har inga stora naturskogar kvar. De är borta. Därför måste vi återskapa det som än gång fanns. Då är ett nästan sex tusen hektar stort och sammanhängande område med en statlig ägare en utmärkt startpunkt.

Det är svårt att kartlägga vad som hänt sedan invigningen 2006. Sveaskog lämnar inte ut anteckningar från årliga möten eller den förvaltningsplan som påstås summera vad som händer i ekoparken. Trots att det är vi, svenska folket, som äger ekoparkerna tillsammans. Istället tvingas jag pussla ihop en ofullständig bild utifrån artiklar, Sveaskogs öppna källor, karttjänsten Skogens Pärlor och svar från länsstyrelsen.

Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog.

Sedan invigningen har flera insatser gjorts för att återskapa värdefulla naturmiljöer, som våtmarker, ädellövslundar och ängstallskogar. En del utfördes helt eller delvis i befintliga reservat och några insatser pågår ännu, men det verkar som ambitionsnivån har dalat med åren. Fram till 2010 hade Sveaskog även ett regeringsuppdrag att främja naturturismen, och i Böda ekopark samverkade bolaget med turismnäringen och drev ett eget besökscentrum.

Slutet av 2016 verkar vara en brytpunkt. Då aviserade Sveaskog att avverkningarna i ekoparken skulle öka till runt 30 hektar per år. Förmodligen en fördubbling jämfört med tidigare och en bidragande orsak till att dåvarande naturvårdsspecialisten, med ansvar för ekoparkerna i Götaland, valde att lämna Sveaskog. I juni 2017 publicerade Sveriges Natur ett längre reportage om Sveaskogs ekoparker i södra Sverige. Där skrev tidningen att ”i fjol beslutade Sveaskogs ledning att kraftigt öka slutavverkningarna av kvarvarande äldre produktionsskog i alla Götalands ekoparker.” Beskedet fick även privatpersoner att skriva kritiska brev till Borgholms kommun och arkeologer att varna för skador på områdets unika lämningar från järnåldern.

Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara.

Några år senare, hösten 2020, inledde Skogsutredningen en dialog med Sveaskog via Naturvårdsverket. I slutet av november presenterade utredningen sitt betänkande, som bland annat föreslog att regeringen skulle ge ”Naturvårdsverket i uppdrag att inleda förstudier för att bilda nationalpark av delar av ekoparkerna Böda, Halle- och Hunneberg, Hornslandet och Hornsö.” Några månader senare lämnade Sveaskog sitt remissvar på utredningens förslag. Sveaskog avvisade inte förslaget, men var inte särskilt förtjust. Bara de fyra föreslagna ekoparkerna skulle omvandlas till nationalparker och Sveaskog föreslog att ”det bör utredas om bolaget kan bibehålla ägandet även av de delar som eventuellt övergår till nationalpark, mot bakgrund av rollen som föredöme och de omfattande skötselinsatser som fortsatt kommer att krävas.” Detta skrevs samtidigt som jag var med och avslöjade att Sveaskog under mer än tio års tid hade räknat in nästan 10 000 hektar sålda skogar i sina naturvårdsarealer i södra Sverige. Hos Sveaskog tolkas uppenbart ordet ”föredöme” ganska fritt, och skrivningen visar att bolaget saknar skrupler i sin jakt på skogsråvara. Inte ens nationalparker ska fredas från Sveaskogs ”omfattande skötselinsatser”.

Trots invändningarna levde Skogsutredningens förslag vidare. Förra hösten pågick tuffa förhandlingar mellan Centerpartiet och Miljöpartiet om strandskyddet och skogen. I november nådde partierna en uppgörelse, där förslaget om att bilda ett antal nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker fanns med. Därmed blev förslaget även en del av regeringens skogsproposition där det står att ”regeringen anser att intentionen bör vara att nationalparker bildas av delar av Sveaskogs Förvaltnings AB:s ekoparker som har höga naturvärden och som är lämpliga för att gynna lokalsamhället och främja hållbar turism.”
Men det var inte mycket av skogspropositionen som överlevde riksdagens behandling i våras och nästan alla var missnöjda med resultatet. Förslaget om nya nationalparker i Sveaskogs ekoparker levde dock vidare. I mitten av juni beslutade den socialdemokratiska regeringen att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheterna för framtida nationalparker i Böda och tre andra ekoparker.

En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot.

När Skogsutredningen presenterade sitt förslag trodde jag att Sveaskog skulle ta ett steg tillbaka. Särskilt då bolaget fick stark kritik för en planerad avverkning i Hornslandet, direkt efter att Skogsutredningen hade presenterat sitt betänkande. Något som bland annat Dagens Industri uppmärksammade. En rimlig position hade varit att pausa avverkningar och andra skogliga åtgärder i väntan på hur förslaget om nya nationalparker skulle tas emot. Samtidigt hade det varit värdefullt om det statliga skogsbolaget, som gärna vill framstå som ett föredöme, hade använt tiden till att summera och utvärdera de insatser som har gjorts i de fyra ekoparkerna under drygt 15 år.

Men i Böda ekopark valde Sveaskog en annan väg. Under de två senaste åren har en strid ström av anmälningarna om slutavverkning och andra skogliga åtgärder lämnats in till Skogsstyrelsen. Totalt rör det sig om nästan 40 ärenden, som omfattar mer än 90 hektar. Av dessa ska drygt 50 hektar slutavverkas. Särskilt anmärkningsvärt är att nästan 20 ärenden, omfattande 40 hektar skog, berör skogsbestånd som Sveaskog själv har avsatt för naturvård i Böda. Efter ett regeringsbeslut i början på 2014 räknas dessa avsättningar in i Sveriges formellt skyddade skogsareal. Främst lär det handla om naturvårdande skötsel, men i några fall planerar faktiskt Sveaskog föryngringsavverkningar.

Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar.

I drygt en månad har jag försökt få klarhet i vad som är tänkt att göras och var. Mina frågor till Sveaskog och länsstyrelsen har varit många, men svaren få och svävande. Förra veckan besökte jag därför norra Öland för att på plats skaffa mig en bild av vad det är som sker just nu i en utpekad framtida nationalpark. Det första vi möttes av var ett flera meter högt virkesupplag, en skördare i arbete och en stor banderoll där Sveaskog berättar att de avverkar hyggesfritt. Och det stämmer att en del av tallarna lämnas kvar, men den sex hektar stora skogen är nu borta. Än värre är det i flera av de formellt skyddade bestånden. Vi tittade närmare på flera äldre flerskiktade blandskogar dominerade av tall eller lövträd. Här ska alltså naturvården gynnas genom avverkningar. På vilket sätt är svårt att förstå.

Däremot vittnar det stora virkesupplaget om att Sveaskog plockar ut en ansenlig mängd råvara ur skogen. I ett mejl till Sveaskogs nye vd Erik Brandsma, en dryg vecka innan mitt besök, bad jag Sveaskog pausa alla skogliga åtgärder. Skälen är flera, men handlar främst om att bevara största möjliga handlingsfrihet om och när en nationalpark ska bildas. Skogarna som just nu faller kan vara värdefulla av många skäl. För den biologiska mångfaldens skull, för det rika arvet från järnåldern eller för naturturismens utveckling. Det kan även finnas behov av att använda produktionsskogar som ersättningsmark till privata markägare.

”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara.”

Varför väljer då Sveaskog att avverka i en möjlig nationalpark? Jag tror det beror på att bolaget har en akut brist på avverkningsmogen skog. De senaste tio åren har Brandsmas företrädare avverkat för mycket. Därför var det positivt när han i mitten av juni meddelade att bolaget kraftigt minskar avverkningsnivån med en miljon kubikmeter. Det motsvarar nästan 20 procent av Sveaskogs uttag ur de egna skogarna. Men kanske är den kraftiga inbromsningen ändå inte tillräcklig. Jag ställde därför frågan till Erik Brandsma.

Brandsma svarade att det inte råder brist på avverkningsmogen skog. I vart fall inte på det sättet som jag beskrev. I Böda ekopark är det ”produktionsskog som avverkas med hyggesfria metoder och det påverkar inte arbetet som sker för att tillskapa en nationalpark. Det är något vi säkerställt genom att stämma av och fått okej för av länsstyrelsen i Kalmar.”
Jag frågade då vilka andra syften som ligger till grund för skördarens arbete i ekoparken. Erik Brandsma tyckte att jag valde att feltolka hans svar och upprepade att avverkningar inte sker på grund av bristen på avverkningsbar skog, men avslutade ändå på följande vis:
”Det handlar självklart om att ta fram skogsråvara. Med den råvaran bidrar vi till den gröna omställningen och förhoppningsvis ersätter andra fossilbaserade produkter. Vi ska väl inte sluta bruka skogen?”

Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet.

Nej, vi ska inte sluta bruka skogen. Men här handlar det om hur Sveaskog väljer att agera i fyra ekoparker där ekologi ska gå före ekonomi, och som dessutom är utpekade som möjliga nationalparker. Då kan det vara klokt att besinna sig och låta myndigheterna utreda förutsättningarna i lugn och ro. Att omvandla fyra ekoparker till nationalparker är en enorm möjlighet. Till gagn för den biologiska mångfalden, för vårt gemensamma kulturarv, och för att naturturismen här kan skapa avsevärt större ekonomiska värden och fler jobb än vanligt skogsbruk.

29 mars, 202229 mars, 2022

Bureau Veritas putsar Sveaskogs fasad

Vanliga dödliga måste deklarera rätt. Annars väntar böter eller fängelse för skattefusk. Borde inte samma krav på ärlighet gälla när ett bolag redovisar sitt skydd av skog? Certifieringen FSC granskar att skogsbruket sker enligt gällande kriterier och att informationen är korrekt. Men vad händer om granskaren inte gör sitt jobb, utan istället medverkar till att dölja fusket? Utomlands brukar sådant kallas korruption, men det finns väl inte här i Sverige?

Kundernas förtroende är märkningens största tillgång.

Tanken med miljö- och hållbarhetsmärkningar är att de ska kolla det som vi inte ser. Då är vi villiga att betala lite mer, men det bygger på att vi litar på att KRAV, Svanen, Bra Miljöval och andra gör sitt jobb. Själv har jag jobbat med märkningar i över 20 år. Det har gett mig en viktig insikt. Kundernas förtroende är märkningens största tillgång.

Det bör även gälla en skogscertifiering som FSC, även om den skiljer sig lite från andra miljömärkningar. I butiken är det mesta konventionellt odlade grönsaker och det ekologiska är alternativet. För skogsprodukter är däremot FSC huvudfåran. Ungefär hälften av den svenska skogen är certifierad av FSC och alla de stora skogsägarna som SCA, Sveaskog, Stora Enso, Holmen och Södra är med. Flera av dem var med redan från början, tillsammans med många miljöorganisationer. Men efter 2007 har först Fältbiologerna och sedan Naturskyddsföreningen och Jordens Vänner valt att lämna FSC Sverige. Kritiken har varit samstämmig och handlat om kriterier som inte följs och att anmälda regelbrott inte resulterat i sanktioner.

En allvarlig anklagelse, men döm själv…

Någon förbättring är svår att se. Det senaste halvåret har jag på nära håll följt ett klagomål till FSC. Att mitt klagomål, åtminstone själva kärnan, inte blev granskat var kanske inte helt oväntat. Däremot blev jag förvånad över att certifieringsbolaget aktivt bidrog till att dölja ett systematiskt bedrägeri. En allvarlig anklagelse, men döm själv utifrån vår mejlväxling och följande summering.

I augusti lämnade jag in ett klagomål till FSC, som handlade om Sveaskogs ekologiska landskapsplaner. Dessa publicerades visserligen redan våren 2017, men är fortfarande de som gäller. I klagomålet skrev jag att ”Sveaskog medvetet och avsiktligen presenterar en falsk och vilseledande bild av bolagets naturvårdsavsättningar. Ett sorts naturvårdsbedrägeri med syftet att sprida en förskönad och felaktig bild till allmänhet, politiska beslutsfattare och certifieringen FSC.” Påståendet grundades på ett avslöjande i TV4 och bekräftades av en detaljerad kontrollräkning i höstas. Där visade jag att hälften av Sveaskogs landskapsplaner för södra Sverige var manipulerade med över hundra naturreservat, som inte låg på skogsbolagets mark. Dessa skogar hade Sveaskog sålt till Naturvårdsverket långt innan 2016. I de flesta fall fem till tio år tidigare, men det fanns även exempel på skogar som hade sålts av Sveaskogs företrädare Domänverket eller AssiDomän långt innan millenniumskiftet.

Däremot ägnades de ekologiska landskapsplanerna marginellt intresse, men tillräckligt för att Bureau Veritas Finland skulle dra en slutsats.

Svaret på mitt klagomål fick jag i början av februari. Av granskningsrapporten från Bureau Veritas Finland framgår att certifieringsföretaget först gör en skenmanöver för att avleda uppmärksamheten. Granskaren hänvisar till Sveaskogs årsredovisningar och deras webbaserade karttjänst över skyddade skogar, trots att mitt klagomål varken gällde årsredovisningar eller karttjänsten. Däremot ägnades de ekologiska landskapsplanerna marginellt intresse, men tillräckligt för att Bureau Veritas Finland skulle dra en slutsats. Man hittade inget som visade att Sveaskog medvetet publicerat felaktig information om sina avsättningar.

Det påståendet fick mig att kontakta Bureau Veritas. Jag ville veta vilka landskapsplaner de hade kontrollerat och hur granskaren hade dragit slutsatsen att underlagen inte var manipulerade med sålda skogar. Inledningsvis upprepade Bureau Veritas att de inte hade ”hittat ett enda bevis på att det skulle handla om en medveten strategi att presentera falsk information.”

Vi kommer inte att granska ditt inspel på ’manipulation’.

Jag var inte nöjd med svaret och insisterade på att få veta vilka landskapsplaner som hade granskats. Det ville Bureau Veritas inte svara på, utan lämnade istället ett helt nytt svar på tvärs med det första svaret och deras egen slutsats i granskningsrapporten.
”Landskapsplanerna har inte uppdaterats sedan 2017 och det har de (Sveaskog) fått en avvikelse på. Ifall de redan gjordes felaktiga sådana år 2017 hör inte till oss att ta ställning till, det är över 4 år sedan och att revidera en historisk situation hör inte till vårt arbete. Vi kommer inte att granska ditt inspel på ’manipulation’. Det kräver någon annan granskning, som en FSC revisor inte gör.”

Med andra ord, Sveaskog får en avvikelse för att deras landskapsplaner är för gamla. Samtidigt intygar Bureau Veritas att underlagen inte är manipulerade. Men när jag vill veta mer, blir svaret att landskapsplanerna inte har kontrollerats. Det ska någon annan göra. Jag ser framför mig hur en oberoende granskare förvandlas till en tjänstvillig städgumma. Någon som utan skrupler hjälper Sveaskog att sopa ett omfattande bedrägeri under mattan.

Men att påstå att bevis saknas, när sanningen är att jobbet inte har gjorts, kan knappast betecknas som något annat än korruption.

Kostade dessa extratjänster något? Det får vi utomstående inte veta. Skogsägarna väljer fritt bland de godkända certifieringsbolagen, och FSC har ingen insyn i prisnivåer eller vilka villkor som gäller mellan granskare och skogsbolag. Relationen mellan parterna diskuteras inom FSC. Några pekar på att dagens system kan pressa priserna och försämra kvaliteten på granskningen. Andra menar att det finns en risk för att certifieringsbolagets oberoende går att köpa.

Relationen mellan Sveaskog och Bureau Veritas Finland är höljd i dunkel. Men att påstå att bevis saknas, när sanningen är att jobbet inte har gjorts, kan knappast betecknas som något annat än korruption. Det kan givetvis skada både Sveaskog och Bureau men även FSC. Därför vänder jag mig till FSC Sverige och BirdLife Sverige och Världsnaturfonden WWF, som är de två miljöorganisationer som fortfarande står bakom FSC.

Är detta två undantag eller toppen på ett isberg?

FSC Sverige svarar att det inte är deras uppgift att kommentera det en certifierare gör. BirdLife Sverige har inte gått att nå för en kommentar. Världsnaturfonden WWF uppmanar mig att skicka ett klagomål till Assurance Services International (ASI) om hur Bureau Veritas Finland har granskat Sveaskogs landskapsplaner. ASI kontrollerar varje år att certifierarna har rätt kunskap och kan förhålla sig oberoende till sina uppdragsgivare. Till saken hör att Bureau Veritas har varit i blåsväder förr. Hösten 2016 förlorade bolaget tillfälligt sin ackreditering hos ASI.

Jag är inte ensam om att dra slutsatsen att Bureau Veritas agerar städgumma till Sveaskog. I början av mars formulerade Naturskyddsföreningen i Norrbotten en liknande anklagelse. Den handlar om hur Bureau Veritas felaktigt stängde ett tidigare ärende om en viktig skog för renskötseln. Är detta två undantag eller toppen på ett isberg? Den frågan hoppas jag att Världsnaturfonden WWF och BirdLife Sverige vill besvara under våren.

25 januari, 202225 januari, 2022

Sveaskog skövlade Döderhultarns skogar

Statens jakt på avverkningsmogen skog blir allt mer bisarr. Utanför Oskarshamn köpte Sveaskog gammal bondeskog dyrt och högg med förlust. Bland annat föll mer än 150 år gamla furor i ett område, som borde ha varit en stark kandidat till ett framtida reservat. Här är historien om hur Döderhultarns barndomsskog skövlades och blev ett statligt jättehygge.

Runt 1909 blev han känd i Stockholm och åren därpå ställdes hans egenartade träfigurer av människor och djur ut i städer som Paris, Rom, New York och Chicago.

Sommaren 2017 köpte statliga Sveaskog en större skogsfastighet väster om sjön Eckern, en halvmil nordväst om Oskarshamn. Prislappen för nästan 400 hektar, varav 314 hektar produktiv skog, blev drygt 32 miljoner kronor. Merparten av skogarna var över 100 år och hela 35 procent var 120 år eller äldre. Köpet inkluderade även Högetorps gård där Axel R Petersson, mer känd som Döderhultarn, föddes 1868.

Döderhultarn, som täljde figurer i trä runt förra sekelskiftet, är en av östra Smålands mest kända personer. Han har som få andra satt Oskarshamn på kartan, och idag kan delar av hans livsverk beskådas på Döderhultarmuseet i stadens centrum. Runt 1909 blev han känd i Stockholm och åren därpå ställdes hans egenartade träfigurer av människor och djur ut i städer som Paris, Rom, New York och Chicago. Sina 20 första år bodde han vid sjön Eckern. Det var med andra ord delar av Döderhultarns barndomsskogar som statliga Sveaskog förvärvade för dyra pengar sommaren 2017.

Personer som besökt området menar att detta var en stark kandidat till ett framtida naturreservat.

Ett par månader efter köpet styckades Döderhultarns barndomshem av och såldes till ett yngre par. I ett reportage på Sveaskogs webbplats berättar paret om sitt nya drömboende och sina tankar på att kombinera jobb i staden med en spirande turismverksamhet. En vandringsled passerar gården och besökarna lovordade både den omgivande naturen och parets gästhus.

I juni 2018 trillade avverkningsanmälningar från Sveaskog in till Skogsstyrelsen. Nu är mycket av den gamla bondeskogen borta för alltid. Gamla glesa tallskogar med stort inslag av gran, en del löv och ek har förvandlats till ett närmast sammanhängande jättehygge på över 50 hektar. Tyvärr gick skogarna under radarn för både myndigheter och ideell naturvård. Därför är det svårt att exakt återge vad som har försvunnit. Sveaskogs naturvärdesbedömningar är torftiga, men tillsammans med tidigare skogsbruksplan ger de en fingervisning om det som varit. Sveaskog anger själv att flera av de fällda furorna var över 150 år, i vissa fall 180 år gamla. Personer som besökt området menar att detta var en stark kandidat till ett framtida naturreservat.

En skuld till naturvården som Sveaskog på ett taffligt vis försökt trolla bort genom att inkludera flera tusen hektar sålda skogar i sin redovisning till FSC.

Ansvariga på Sveaskog måste ha blundat hårt för både befintliga och framtida naturvärden. Särskilt med tanke på att köpet gjordes bara två månader efter att bolaget hade publicerat sina ekologiska landskapsplaner. Ett underlag som svart på vitt visade att nästan 10 00 hektar utlovad naturvårdsareal i södra Sverige saknades. En skuld till naturvården som Sveaskog på ett taffligt vis försökt trolla bort genom att inkludera flera tusen hektar sålda skogar i sin redovisning till FSC. Och hundra hektar gammal bondeskog hade tveklöst höjt kvalitén på Sveaskogs naturvårdsarealer i östra Småland. Bara en bråkdel av bolagets så kallade naturvårdsskogar i Kalmar län är äldre än 150 år.

Givetvis är det naivt att tro att Sveaskog skulle köpa gammal bondeskog för att värna ett gemensamt natur- och kulturarv. Men det finns mer som skaver kring köpet. Sedan 2001 har Sveaskog nämligen ett uppdrag att sälja skog. Riksdagen har beslutat att enskilda skogsägare ska stärkas genom att tio procent av Sveaskogs innehav säljs ut. Då, sommaren 2017, gjorde Sveaskog det motsatta. Bolaget bjöd högst på en privatägd bondeskog. Det var inte första eller sista gången. I höstas uppgav Sveaskogs dåvarande vd Per Matses till ATL, att bolaget de senaste tio åren har köpt bortåt 15 000 hektar produktiv skogsmark från enskilda skogsägare.

Fler borde granska detta.
Varför inte Riksrevisionen?

I samma intervju poängterades att köpen är affärsmässigt motiverade. Det påståendet väcker frågor om hur Sveaskogs kalkyl ser ut när man spenderar 32 miljoner kronor på 314 hektar bondeskog. På kort sikt innebär det att varje avverkad kubikmeter skogsråvara har sålts med förlust. Visserligen finns ett jättehygge kvar, som Sveaskog har betalat dyrt för. Men det tar minst 60 år innan den skogsmarken ger en större intäkt. Kanske fortsätter värdet på skog att stiga, men har Sveaskog ett uppdrag att spekulera i framtida markpriser? Fler borde granska detta. Varför inte Riksrevisionen? Till dess är min preliminära slutsats att ett överskott, som hade kunnat gå till vård, skola och omsorg, istället har subventionerat råvara till skogsindustrin. Det borde vara en politisk skandal.

Mycket, kanske det mesta, av Döderhultarns barndomsskogar är nu borta för alltid. Men mer värdefull skog finns kvar och även den vill Sveaskog hugga. I somras lämnade bolaget in ett dussin nya avverkningsanmälningar på ytterligare 50 hektar. Främst i den östra delen av skogarna, som gränsar till sjön Eckern, och där landskapet ännu är relativt opåverkat. Planerna väckte omgående protester från drygt ett dussin andra markägare och boende i närområdet, och även oro hos Oskarshamns kommun, då sjön Eckern är en reservvattentäkt. Därför lovade Sveaskog att vänta ett år, men nyligen underröjdes de aktuella bestånden. Nu inventerar Oskarshamns skogsgrupp de hotade skogarna och har kontaktat myndigheter och FSC. Tjäder och talltita finns i skogarna, och stora delar av den uppskattade Ostkustleden skulle hamna mitt på eller i kanten av flera stora hyggen.

Den självklara utgångspunkten måste vara att statliga löften och utfästelser ska hållas.

Sveaskog har fortfarande en obetald skuld till naturvården i södra Sverige på flera tusen hektar. Rimligen bör därför avverkningsanmälningarna genast dras tillbaka. Nästa steg borde vara en dialog med länsstyrelsen och den ideella naturvården om förutsättningarna för ett nytt naturreservat på Sveaskogs egen mark. Den självklara utgångspunkten måste vara att statliga löften och utfästelser ska hållas. Allt annat är oacceptabelt. Om Sveaskog etablerar en praxis där tidigare löften om att skydda skogar förändras vart annat årtionde, då har bolagets naturvårdsarbete förlorat all sin trovärdighet.

18 augusti, 202118 augusti, 2021

FSC dras in i Sveaskogs bedrägeri

När Sveaskog inte längre kan förneka sitt naturvårdsbedrägeri, ändras berättelsen och bolaget medger att viktiga dokument är manipulerade med hjälp av andras skogar. Detta trots att den högsta ledningen bara två månader tidigare förnekat att så var fallet. Fusket handlar alltså inte bara om bolagets årsredovisningar. Nu vet vi att det dessutom trixas med viktiga underlag för Sveaskogs FSC-certifiering och ett klagomål är inlämnat. Situationen är nu så allvarlig att regeringen måste ta sitt ägaransvar för Sveaskog.

I flera år har skogsbolaget medvetet mörkat att redovisade naturvårdsarealer till FSC inkluderar skogar som ägs av andra.

Avslöjandet i TV4 hamnade mitt i sommarens regeringskris. Därför fick nyheten om ett utbrett naturvårdsbedrägeri begränsad spridning. I början av juli kommenterade ändå Sveaskog inslagen. Utan omsvep medgav plötsligt bolaget att sålda skogar, sedan flera år formella reservat i Naturvårdsverkets ägo, hade inkluderats i många av de ekologiska landskapsplaner som presenterades fyra år tidigare. ”De ekologiska landskapsplanerna togs fram 2016/2017 med syftet att för allmänheten visa hur de långsiktiga planerna och naturskyddet ser ut i de landskap där Sveaskog har ett stort markinnehav. Därför ingår också tidigare sålda reservat i kartorna.”

Sveaskog försöker påskina att valet att inkludera sålda skogar i sina naturvårdsarealer ökar allmänhetens insyn i bolagets naturvårdsarbete. Sanningen är den rakt motsatta. I flera år har skogsbolaget medvetet mörkat att redovisade naturvårdsarealer till FSC inkluderar skogar som ägs av andra. Inte ett ord, inte en fotnot i landskapsplanerna om att delar av ”naturvårdsskogarna” inte tillhör Sveaskog. Däremot finns det explicita formuleringar på varje landskapsplans förstasida om att det redovisade innehavet är Sveaskogs. ”För varje ekologiskt landskap finns en ekologisk landskapsplan, där du bland annat kan läsa om vilka markslag som finns, vilka trädslag och åldersklasser som dominerar, och vilka typer av naturvårdsskogar och annan värdefull mark Sveaskogs markinnehav hyser.”

Nu väljer alltså Sveaskog att modifiera sin berättelse.

Enligt FSC:s standard ska större markägare planera utifrån ett landskapsekologiskt perspektiv och tillgängliggöra underlagen på sin hemsida. Syftet är bland annat att ge allmänhet och andra en inblick i hur skogsbolaget bedriver sitt naturvårdsarbete. Att då medvetet manipulera dessa planer och vilseleda utomstående, bör rimligen vara ett brott mot FSC:s standard. Sannolikt har Sveaskog även fört de två certifieringsbolag, som har granskat bolaget de senaste fem åren, bakom ljuset. Om inte, är FSC en aktiv del i en medveten manipulation av viktiga underlag. Så illa får det bara inte vara. Nyligen lämnade jag därför in ett klagomål till FSC om att Sveaskog under fyra år bedragit allmänheten med falska landskapsplaner. I min bilaga ställer jag även frågan om Sveaskog har manipulerat information för att nå upp till kravet på två procent äldre skogar.

Nu väljer alltså Sveaskog att modifiera sin berättelse. Bland annat det svar som bolagets vd Per Matses gav till Dagens Nyheter, när tidningen i slutet av april frågade om sålda skogar inkluderades i bolagets naturvård:
”Det har olyckligtvis varit så att i en karttjänst på vår hemsida, så har en felaktighet funnits som rättats till – men i vår årsredovisning har vi bara vår egen skog och det är sådan skog som är föremål för revision, både av FSC och våra revisorer.”
Ett svar som uppenbarligen inte var sant, eftersom Sveaskog två månader senare medgav att andra skogar har använts för att öka arealen naturvårdsskogar i underlag till FSC.

Löftet till TV4, om att redovisa rapporten som årligen lämnas in till Skogsstyrelsen, är två månader senare inte uppfyllt.

På webbsidan där Sveaskogs ekologiska landskapsplaner presenteras, finns nu ett nytt stycke som förklarar att planerna inkluderar reservat som inte ligger på Sveaskogs mark. Dessutom har en tidigare skrivning om ”mark Sveaskog äger” ändrats till ”som finns i landskapet.” Ett subtilt sätt att i smyg och efterhand sopa igen spåren om hur dessa landskapsplaner presenterades för bara ett par månader sedan. För mig blir det tyvärr allt mer uppenbart att Sveaskog präglas av en kultur, där fundamentala begrepp som sanning och transparens har en helt annan innebörd än för folk i allmänhet.

Och trots alla bevis och medgivande, fortsätter Sveaskog att obstinat hävda att uppgivna naturvårdsarealer i bolagets årsredovisningar stämmer. I kommentaren från början av juli slår Sveaskog självsäkert fast att ”de arealer skyddad mark som redovisats till myndigheter och redovisats i vår års- och hållbarhetsredovisning är således korrekt.” Men några underlag eller bevis för detta påstående presenteras inte. Löftet till TV4, om att redovisa rapporten som årligen lämnas in till Skogsstyrelsen, är två månader senare inte uppfyllt. Istället ska vi utomstående bara blint tro på vad Sveriges största markägare säger. Ett maktfullkomligt eko från en svunnen tid, då stora delar av Sveaskogs skogar var en enväldig kungs egendom.

Sveaskogs ledning och styrelse saknar såväl förmåga som vilja att tvätta den smutsiga byk som vårens granskningar har blottat.

Det är svårt att förstå denna trotsiga attityd. Kanske finns det skäl för Sveaskogs ledning att fortsätta förneka fel i årsredovisningen. Bör detta omfattande naturvårdsbedrägeri även få rättsliga följder utifrån lagar om bokföringsbrott och trolöshet mot huvudman? Jag vet inte, men jag har bett miljö- och klimatministern Per Bolund att rådfråga regeringskansliets jurister. Straffet för grovt bokföringsbrott är fängelse i upp till sex år.

Detta är nu uppenbart en fråga för regeringen. Sveaskogs ledning och styrelse saknar såväl förmåga som vilja att tvätta den smutsiga byk som vårens granskningar har blottat. Därför måste regeringen omgående tillsätta en oberoende granskning, en sorts haverikommission kan man säga. Uppdraget ska gå till kunniga personer med hög integritet och stark lojalitet till sanningen. Först efter en sådan ordentlig, oberoende och extern genomlysning är det möjligt att veta hur omfattande Sveaskogs naturvårdsbedrägeri är. Och då om några rättsliga åtgärder måste vidtas.

24 juni, 202124 juni, 2021

TV4 avslöjar Sveaskogs fusk

Under våren har statliga Sveaskog varvat förnekanden med mer eller mindre osannolika bortförklaringar om hur bolagets frivilliga avsättningar räknas fram. I samverkan med TV4 Nyheterna kan jag nu avslöja att det inte stämmer att dubbelräkningen av sålda skogar upphörde 2010. Fusket har fortsatt, det bekräftas av tidigare anställda och är mer omfattande än vad som tidigare var känt.

Mot bakgrund av Sveaskogs alla förnekanden den senaste tiden var frågan märklig.

I mitt förra inlägg berättade jag hur Sveaskogs skogschef Fredrik Klang i mars 2019 medgav att även sålda skogar räknas in i bolagets naturvårdsarealer. Sveaskog bemötte avslöjandet med att påstå att deras egen skogschef var felinformerad. En vecka senare kommenterade bolaget även anklagelserna i en intervju på Natursidan. Där försäkrade Sveaskog att årsredovisningens siffra på 460 000 hektar bara består av egna skogar och att uppgiften kontrolleras av både certifieringen FSC och en oberoende hållbarhetskonsult. Samtidigt erkände Sveaskog att bolaget tidigare inkluderade sålda skogar i sin naturvård. Detta eftersom FSC:s standard fram till 2010 tillät ett märkligt upplägg, där även sålda skogar kunde räknas in i skogsbrukets frivilliga avsättningar. Men Sveaskogs dubbelräkning fortsatte även efter 2010.

Nya underlag visar att skogschefens medgivande i mars 2019 var en del i en större kontext. Det var nämligen slutpunkten på en flera år lång följetong. Den kända startpunkten är en mejlväxling från slutet av 2017 där Örebros länsstyrelse vänder sig till Naturvårdsverket med en fråga. Mot bakgrund av Sveaskogs alla förnekanden den senaste tiden var frågan märklig. I dialogen med länsstyrelsen hade skogsbolaget nämligen hävdat att det fanns en överenskommelse med Naturvårdsverket, som tvingade Sveaskog att inkludera även sålda skogar i sina naturvårdsarealer. Verket svarade att det inte stämmer. Det finns inga ”beslut som reglerar vad som ska utgöra Sveaskogs frivilliga avsättningar. Det är i grunden ett internt beslut av Sveaskog och de själva definierar vad som ingår i detta.”

Ett av svaren är en lögn.

Trots svaret löpte frågan om sålda skogar som en röd tråd mellan de fyra möten som länsstyrelsen och skogsbolaget hade under 2018. I februari svarade Sveaskogs företrädare att de inte kände igen sig i svaret från Naturvårdsverket. Länsstyrelsen bad då skogsbolaget att utreda frågan och återkomma med ett formellt svar från Sveaskogs ledning. I april svarade bolaget att frågan hade diskuterats med naturvårdschefen Peter Bergman, som hänvisade till Sveaskogs tidigare skogsbruksledning. Samtidigt sade Sveaskog att frågan nu låg på koncernledningens bord och att tidigare beslut sannolikt skulle ändras. I september togs frågan upp igen. Sveaskog meddelade att ärendet inte var färdigbehandlat, men lovade att återkomma till länsstyrelsen så snart frågan var avgjord. I december påminde länsstyrelsen om att de ville ha ett svar. Än en gång lovade Sveaskog att ta upp detta med sin ledning och återkomma till länsstyrelsen med besked. Med andra ord, på mötet i mars 2019 besvarade Fredrik Klang en fråga som hade ältats i minst 15 månader.

Att då hävda att Sveaskogs skogschef och chefsjurist, som båda sitter i koncernledningen, kommer felinformerade till ett viktigt möte med länsstyrelsen och Naturvårdsverket är inte trovärdigt. Dessutom visar de nya underlagen att Sveaskogs naturvårdschef har lämnat olika svar på frågan. Nyligen försäkrade Peter Bergman på Natursidan att Sveaskog slutade räkna in sålda skogar 2010. Men när frågan ställdes 2018 blev svaret att arbetssättet hade tagits fram av bolagets tidigare skogsbruksledning. Ett av svaren är en lögn. Dessutom är den som skriver minnesanteckningar från mötet i april 2018, där svaret går att läsa, Sveaskogs dåvarande resultatområdeschef för Södra Bergslagen – Helene Bergström. Sedan hösten 2020 är hon chef för Svenska Skogsplantor och sitter i Sveaskogs koncernledning.

Och det är inget småfifflande i marginalen.

Nu träder även tidigare anställda fram i TV4 och bekräftar fusket. Dessutom finns det fler dokument, som visar att Sveaskog har räknat in sålda skogar i sin naturvård efter 2010. Och fusket är mer omfattande än vad som tidigare var känt. I maj 2017 presenterade Sveaskog sina nya utvecklade ekologiska landskapsplaner. Totalt rör det sig om 180 ekologiska landskap, varav 37 utgörs av Sveaskogs ekoparker. Landskapsplanerna är ett krav i FSC:s standard och används för att planera naturvården i bolagets skogsbruk.

För TV4:s räkning har jag gått igenom 45 av dessa landskapsplaner från Götaland, Svealand och Norrland . Och granskningen blottlägger ett omfattande och systematiskt fusk. I dessa underlag identifieras drygt 310 naturreservat, som Sveaskog inkluderar i sin naturvård. Men av dessa reservat ägs mer än 125 av Naturvårdsverket. Mest utbrett är fusket i södra Sverige, där skogen växer snabbare och markpriset är högre. I Götaland ägs runt 75 procent av de identifierade reservaten och deras areal av Naturvårdsverket. Och det är inget småfifflande i marginalen. Tvärtom. Av landskapsplanen för Hjärtsjö-Ringamåla i Blekinge framgår att 65 procent av den uppgivna naturvårdsarealen inte ägs av Sveaskog. Planen för Kilsbergen i Närke visar att nästan hälften av reservaten tillhör Naturvårdsverket, vilket inte hindrar Sveaskog från att räkna in minst 500 hektar produktiv skogsmark i sin naturvård. Och i planen för Storberget i Västerbotten inkluderar Sveaskog flera hundra hektar skog, som ingår i Björnlandets nationalpark. Listan kan tyvärr göras mycket längre.

Det är nämligen vanskligt att jobba med dubbel bokföring.

Den totala omfattningen på fusket är ännu okänt. Den senaste granskningen stärker dock misstanken att det kan handla om runt 10 000 hektar, vilket även uppgifter från Sveaskog själv pekar på. Det är nämligen vanskligt att jobba med dubbel bokföring. Plötsligt blandas olika siffror ihop. Som exempelvis i höstas då Sveaskog premierades med utmärkelsen Svenska Greenwashpriset 2020, vilket fick skogsbolaget att försvara sig i årets tredje kvartalsrapport. Där försäkrade Sveaskog att man har ”avsatt drygt 460 000 hektar (motsvarande 670 000 fotbollsplaner) av företagets brukade skogsmark för naturvård.” Rapporten offentliggjordes den 26 oktober, men bara en vecka senare dök en annan siffra upp i Sveaskogs egen annons i Dagens Industri. Där anges bolagets naturvård till lika många fotbollsplaner, men antalet hektar är nu bara 450 000. En anmärkningsvärd skillnad på drygt 10 000 hektar. Var det ännu ett ”olyckligt misstag” eller var det en miss som gjorde att den rätta siffran publicerades? När det gäller Sveaskog är det inte lätt att veta.

Och varför upptäcks inte dessa ”olyckliga misstag” när oberoende kontrollorgan granskar Sveaskog? Enligt FSC:s standard för skogsbruk i Sverige ska större markägare ta fram ekologiska landskapsplaner (6.8.1) och dessa ska finnas på företagets hemsida (7.5.1). Men varken revisionsbyrån Bureau Veritas eller Den Norske Veritas, som varje år har granskat Sveaskogs FSC-certifiering i omgångar efter 2010, har upptäckt att stora arealer av sålda skogar dubbelräknas. Märkligt eftersom fusket är omfattande och lätt att upptäcka. Efter förändringen av FSC:s standard 2010 fanns det dessutom goda skäl att kontrollera att dubbelräkningen inte fortsatte. Men de revisionsbyråer, som anlitas på uppdrag av Sveaskog, valde tydligen att titta åt ett annat håll. Och vem är den oberoende hållbarhetskonsult som kontrollerar siffrorna i årsredovisningen?
Frågorna är många, men svaren få.

Eller är det bara staten som fuskar?

Skogsbolagets kommentar till TV Nyheterna är ännu ett beklagande, som inte bringar klarhet i sakfrågan. Inte heller vill Sveaskog lämna ut siffrorna som rapporteras till Skogsstyrelsen. Om siffran på 460 000 hektar lämnas till myndigheten, som sammanställer statistiken för frivilliga avsättningar, är Sveaskogs andel hela 36 procent. Det kan inte stämma. Att Sveaskogs naturvårdarealer är insvepta i ett töcken av bortförklaringar och olyckliga misstag skadar skogsbolagets trovärdighet. Men det undergräver även förtroendet för hela skogsbrukets frivilliga avsättningar. Eller är det bara staten som fuskar?
Därför måste regeringen nu ta sitt ansvar som ägare och ingripa.

15 oktober, 202015 oktober, 2020

Naturskydd på låtsas i ekoparker?

Natur kan skyddas på olika vis. Nationalparker och naturreservat är välkända, men även biotopskydd och Natura 2000 kan värna ett hotat område. Tillsammans med ett par andra skyddsformer ingår dessa i vårt formella naturskydd, som ligger till grund för officiell svensk statistik. Siffrorna därifrån stäms av mot nationella miljömål och internationella åtaganden. I början av 2014 beslutade regeringen Reinfeldt att inkludera ekoparkernas naturvårdsavtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen i det formella naturskyddet.
Vad var syftet med det beslutet? Att skydda natur på riktigt eller att snygga till statistiken?

Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige.

Det är tidig septembermorgon i östra Småland. Sjön Allgunnen, som omges av Hornsö ekopark, ligger spegelblank. Från andra sidan sjön hörs ett svagt kutter från en orre eller två. När solen skingrar gryningsdiset är friden närmast total. Mäktig är också vetskapen att de skyddade skogarna vid horisonten fortsätter tio kilometer österut. Ekoparkens storlek på mer än 9 200 hektar är en del av dess tjusning. Sedan tillkommer sju naturreservat på närmare 3 000 hektar och en handfull sjöar. Att det finns ett relativt opåverkat område på kanske 13 000 hektar är unikt i södra Sverige. Bara det är ett gott skäl för en framtida nationalpark. Ett förslag som har diskuterats länge, eftersom skogarna här hyser en ovanligt rik insektsfauna.

Och det mesta är redan skyddat. I vart fall på pappret. För det är inte bara områdets sju reservat som är skyddade. Efter regeringsbeslutet 2014 räknas även ekoparkens naturvårdskogar in i det formella naturskyddet. Dessutom hävdar Sveaskog att förstärkt hänsyn i skogsbruket är naturvård. Allt som allt med häll- och våtmarker blir det totalt 8 500 hektar skyddad natur redan idag. Återstår att hantera områdets sjöar och omvandla drygt 3 500 hektar produktionsskog till ett mångfaldsrikt landskap med hjälp av återställda våtmarker, skogsbete och bränder. Visionen är glesa ljusa skogar präglade av tall, ek och andra lövträd längs med Alsteråns krumbukter. På så vis värnas och återskapas en naturtyp som i tusentals år kännetecknade östra Småland. Naturskogar som förutom sällsynta skalbaggar, fjärilar och tvåvingar även kan hysa vitryggig hackspett och svart stork. Som bonus skapas ett resmål med potential att locka flera hundratusen besökare varje år.

Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård.

Men hur naturen ska användas är en ständig dragkamp. Ett danskt företag vill bygga nio vindkraftverk upp till 250 meter höga precis i kanten av området. Det vill säga ett par meter utanför en möjlig framtida nationalpark. Kraftverken kommer att synas från alla områdets större sjöar och riskerar att hamna i blickfånget för den som anländer via Blomstermåla i öster. Den tätort som har bäst förutsättningar att ta emot besökare, som väljer att resa klimatsmart med tåg eller buss.

Vad vindkraftsbolaget tycker om en framtida nationalpark är okänt. En granskning av deras ansökan till länsstyrelsen i Kalmar, visar att de är ovetande om att stora delar av området redan är skyddat. Och utan den vetskapen är det svårt att göra rätt. Här blottas uppenbara revor i svensk naturvård. Det verkar som att regeringsbeslutet inte har omsatts i praktiken, utan fallit mellan stolarna. Och det handlar inte bara om Sveaskogs mer än lovligt tänjbara ekoparkskoncept. Röran verkar inkludera såväl Miljödepartementet, Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen. Men för att det sambandet ska bli begripligt, måste vi blicka tillbaka på Lena Eks sista tid som miljöminister.

Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Den 27 februari 2014 beslutade regeringen Reinfeldt om fem nya etappmål för att stärka den biologiska mångfalden och ekosystemtjänster. Det innebar bland annat att det formella skyddet av skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog skulle öka med cirka 150 000 hektar skogsmark till 2020. Redan på samma regeringssammanträde uppnåddes en stor del av målet, när tidigare frivilliga avsättningar som naturvårdsavtal, ekoparker och vitryggsavtal i en handvändning räknades in i vårt formella naturskydd. När Skogsstyrelsen tillsammans med Naturvårdsverket, SLU och SCB förra året redovisade mängden formellt skyddad skogsmark visade det sig att ekoparksavtalens naturvårdsskogar idag tillför 68 100 hektar produktiv skogsmark nedan gränsen för fjällnära skog. Det vill säga 45 procent av regeringens etappmål.

Från 2017 syns regeringens beslut i statistiken hos SCB. Däremot lyser ekoparkerna med sin frånvaro i viktiga databaser hos Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Kunskapskällor för miljökonsultföretag när de gör miljökonsekvensbeskrivningar, vilket enligt svensk lag krävs för verksamheter som påverkar miljön. Det är den bristen jag upptäcker, när jag granskar den inlämnade ansökan om att bygga en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark.

Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Syftet med naturskydd är just att skydda värdefull natur. Det förutsätter att information om vad som är skyddat är tillgänglig. Den som vill göra rätt och följa miljöbalken, ska enkelt kunna se om ett område är lämpligt för en tänkt verksamhet. Sedan länge finns det bra kartverktyg som fyller den funktionen. Exempelvis Skyddad natur och Skogens pärlor. Men sex år efter regeringens beslut saknas ekoparkernas formellt skyddade naturvårdsskogar i dessa databaser. Varför är en gåta.

Sedan hösten 2014 är det Miljöpartiet som styr Miljödepartementet och i den uppgiften ingår väl även att försäkra sig om att beslut fattade av tidigare regeringar blir verklighet? Ett särskilt ansvar faller på Naturvårdsverket, som av regeringen pekas ut som ansvarig myndighet för etappmålen om ökat skydd av skogar, våtmarker, sjöar och marina områden. Samtidigt är den lagliga grunden för ekoparkernas naturvårdsskogar ett avtal mellan Sveaskog och Skogsstyrelsen. När jag i somras ställde frågor kring detta, blev svaret från generaldirektör Herman Sundqvist att Skogsstyrelsen inte har några synpunkter på hur Sveaskog hanterar insynen i förvaltningen av landets ekoparker och att myndigheten i strikt juridisk mening saknar tillsynsansvar av ekoparkernas naturvårdsskogar. Det ska kanske nämnas att Herman Sundqvist har ett långt förflutet på Sveaskog som bland annat skogschef.

Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet.

Till saken hör också att jag sedan drygt ett år har ställt frågor och önskat ta del av olika underlag från Sveaskog om hur ekoparkerna förvaltas. Resultatet är magert. Ekoparksavtalen lämnar Sveaskog inte ut och på Skogsstyrelsen finns de bara i pappersformat. Kanske är det inte bara jag som har svårt att få del av underlagen. Kanske har Naturvårdsverket inte de bästa förutsättningarna för att publicera uppgifter om tiotusentals naturvårdsskogar digitalt i sitt kartverktyg?

En annan möjlighet är att jag missförstått andan i själva regeringsbeslutet från 2014. Det handlade kanske inte alls om att stärka skyddet av värdefull natur runt om i Sverige. Måhända var avsikten från förra miljöministern Lena Ek bara att bara räkna in drygt 100 000 hektar frivilliga avsättningar i det formella naturskyddet. Ett enkelt och billigt sätt att bättra på statistiken och göra det lättare för Sverige att nå utlovade internationella löften och nationella miljömål. Så kan det gå till i andra läder, men sker det även i Sverige?

Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

De senaste åren har statliga utredningar, enskilda riksdagsledamöter och en samlad besöksnäring pekat på att Sveriges 37 ekoparker borde förvaltas på ett annat vis. Närmare 250 000 hektar skogsmark har en potential för nya jobb inom naturturism och skydd av biologisk mångfald på riktigt. Något bedrövad tvingas jag konstatera att efter sex år har socialdemokrater och miljöpartister ännu inte förmått koppla samman naturskydd med landsbygdsutveckling.

I början av oktober yttrade sig Naturskyddsföreningen i Nybro över ansökan om en vindpark på gränsen till Hornsö ekopark. Budskapet till länsstyrelsen är att ansökan måste kompletteras. Bland annat för att ekoparkens formellt skyddade naturvårdsskogar inte har hanterats i ansökans miljökonsekvensutredning. Fortsättning följer…

27 februari, 202027 februari, 2020

Moderaterna borde besöka Tiveden

Vi behöver inte mer skyddad skog. Det var budskapet från John Widegren, Moderaternas landsbygdspolitiske talesperson, på Svenska Dagbladets debattsida för ett par veckor sedan. Det bärande argumentet är att sågverk, pappers- och massabruk behöver en säker tillgång på skogsråvara för att skapa exportintäkter till Sverige. Då får inte fler reservat stå i vägen. För enligt Moderaterna finns det nämligen bara ett sätt att bruka skogen – att hugga ner den och tillverka papper, virke, flis och annat av träden. I bästa fall känner inte den moderata partitoppen till att det finns en annan näring, som just i skyddade skogar kan skapa både jobb och exportintäkter. I värsta fall vill partiet mörka att naturturismen är ett alternativ till vanligt skogsbruk. Därför undrar jag om Moderaterna ser till landsbygdens, skogens och markägarnas bästa? Eller om det finns andra intressen, som fått partiet att överge tidigare löften och mål utstakade under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister?

Men det är väl egentligen inte det som skaver,
utan att importerad råvara kostar mer.

Sverige är världsledande när det gäller export av papper och massa. En export som under lång tid bidragit till sysselsättning och välfärd runt om i Sverige. Men nu skärps huggsexan om det gröna guldet, och önskelistan på allt som skogen ska fixa blir allt längre. Allt från nya förpackningar till banbrytande produkter i form av textilier, läkemedel och biodrivmedel. Ur det perspektivet är det logiskt att biologisk mångfald och naturskydd blir ett hot för de stora sågverken och massa- och pappersbruken. En bransch som redan lider av en besvärande överkapacitet och tvingas importera skogsråvara från andra länder. Det skriver även Johan Widegren i klartext i sitt inlägg. ”De (skogsindustrin) behöver garanteras råvara för att slippa importera virke från länder med mindre klimatsmart skogsbruk.” Varför svensk skogsråvara är mer klimatsmart än importerade träd från Norge, Lettland eller Estland förklaras inte. Men det är väl egentligen inte det som skaver, utan att importerad råvara kostar mer.

Vidare menar Moderaterna att mer naturskydd är dåligt för skogsägaren. Utgångspunkten är att markägarens intresse alltid sammanfaller med skogsindustrins, men så är det inte. Många skogsägare vittnar om priser som länge stått och stampat, och om virkesköpare som med lock och pock vill få markägaren att avverka. Den som tvivlar på det, kan granska statistik från Skogsstyrelsen. Där syns även tydligt hur marknaden styr priset på svensk skogsråvara. Efter stormen Gudruns framfart i början av 2005 föll priset på granmassaved med 20 procent. Å andra sidan betyder mer skyddad skog att utbudet av skogsråvara minskar, vilket pressar priset uppåt. Det gynnar skogsägarna, men är sämre för skogsindustrins vinstmarginal. Många markägare är positiva till att skydda sin skog, om de får vettigt betalt. Därför är det märkligt att LRF Skogsägarna skriver till regeringen att de inte vill ha mer skyddad natur, när detta ofta är en bra affär för medlemmarna. När ett naturreservat bildas får markägaren marknadsvärdet plus 25 procent i så kallad intrångsersättning. Man fortsätter som ägare och har dessutom fortsatt tillgång till jakt, fiske, egen rekreation och möjligheten att satsa på turism. I mina ögon ett ytterst fördelaktigt upplägg. Det är här en av få gånger, som någon faktiskt både kan äta kakan och ha den kvar. Men om dessa affärsmöjligheter berättar sällan länsstyrelsen, Naturvårdsverket och än mindre ledningen för LRF Skogsägarna. Frågan är med andra ord om Moderaternas utspel verkligen handlar om skogsägarnas väl och ve? Eller handlar det egentligen om skogsindustrins önskan om mesta möjliga råvara till lägsta pris?

När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

Det kan i så fall förklara varför debattinlägget inte med ett ord nämner en av landsbygdens verkligt gröna och växande näringar: natur- och ekoturismen. Ett annat skäl kan givetvis vara djup okunnighet hos Moderaterna om en verksamhet, som under rätt villkor skapar fler jobb och större ekonomiska värden än skogsbruket i en skog som är tänkt att skyddas. Idag är nämligen turismens exportvärde på 144 miljarder kronor lika stort som skogsindustrins. Men en viktig skillnad är att de utländska besökarnas konsumtion i Sverige genererar momsintäkter till staten på nästan 20 miljarder kronor. När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

Givetvis går inte alla utländska turister på skogspromenad. Däremot är svensk natur, där vackra och orörda skogar ingår, en av våra främsta reseanledningar. Därför är det rimligt att uppskatta naturens bidrag till vår turismexport till 36 miljarder och momsintäkterna från internationella besökare till bortåt 5 miljarder kronor. Och diskussionen handlar ju inte om att hela Sverige ska förvandlas till ett enda stort rekreationsområde. Det är en helt orimlig ståndpunkt, som mig veterligen ingen förfäktar. Frågan gäller hur en viktig del av redan skyddade skogar, och flera av framtidens reservat och nationalparker, kan brukas på bästa vis till förmån för biologisk mångfald, landsbygd, markägare och övriga i Sverige.

En näring som skapar sysselsättning i hela landet.
Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt.

Skogsindustrin vill gärna påskina att man är landsbygdens främsta jobbmotor. En näring som skapar sysselsättning i hela landet. Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt. Siffror och statistik talar ett tydligt språk. År 1976 sysselsatte skogsbruket nästan 32 500 personer på årsbasis. Idag 40 år senare är siffran 16 356 enligt Skogsstyrelsen. Hälften av jobben är alltså borta. Samma trend syns i de kommande förädlingsleden. Enligt Skogsindustrierna fanns det 1970 nästan 350 sågverk. Idag återstår 140 verk. I Norrland halverades nästan antalet mellan 2001 och 2011. Nu hittar jag bara 23 sågverk i norra Sverige, som direkt eller indirekt är medlemmar i Skogsindustrierna. Av dessa ligger åtta sågverk i inlandet och resterande 15 längs kusten. De flesta inlandskommuner i norr saknar alltså idag ett större sågverk, och antalet sysselsatta på sågverken minskar enligt SCB:s databas. Från drygt 15 000 (1993) till färre än 11 000 anställda 20 år senare. Samma strukturrationalisering genomgår även skogsindustrins hjärta: pappers- och massabruken. Under 20 år försvann nästan hälften av jobben. Drygt 37 000 (1993) blev färre än 20 000 (2013).

Inom svensk natur- och ekoturism är trenden den motsatta. Det är en näring som spirar och som i framtiden har goda möjligheter att blomstra i skyddade skogar. Där, i naturreservat och nationalparker, kan besöksnäringen med rätt villkor skapa avsevärt större ekonomiska värden och minst tio gånger fler arbetstillfällen än ett traditionellt skogsbruk. Jämförelsen bygger på att sågverk, massafabriker och pappersbruk exkluderas, men som framgår av siffrorna ovan ligger dessa industrier allt mer sällan i de mest utsatta glesbygdskommunerna. Därför vill jag tipsa landets gles- och landsbygdskommuner, den moderata partitoppen och andra intresserade att besöka Tivedens skogar. Här kan nämligen framtidens möjligheter beskådas redan idag.

Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift,
i vart fall inte i Tiveden.

I samverkan med Laxå kommun och ett pågående utvecklingsprojekt har jag kartlagt Tivedens natur- och ekoturism under säsongen 2018. I korthet visar studien att Tivedens skogar, med nationalparken som huvudattraktion, genererar över 80 000 gästnätter. Något som gav turismintäkter på drygt 18 miljoner kronor och bidrog till drygt 30 arbetstillfällen på årsbasis. Till detta ska läggas ytterligare några miljoner kronor för lokala inköp av livs- och drivmedel, som kartläggningen inte fångade upp. Vidare visar studien att under både vår och höst finns det ledig kapacitet och att turismens förädlingsgrad, mätt i konsumtion per dygn och besökare, är låg. Därför är det rimligt att anta att traktens turismintäkter kan fördubblas om fler besökare väljer att stanna längre, äta gott, sova skönt och unna sig fler guidade naturupplevelser. Med andra ord, bortåt 25 nya jobb kan skapas fram till 2030, utan att antalet besökare under de populäraste sommarveckorna måste öka. Att en sådan tillväxt är möjlig visar ett av Tivedens större företag, där omsättningen mellan 2009 och 2018 ökade med nästan 140 procent.

Underlaget från Tivedens skogar blir än mer intressant när naturturism jämförs med vanligt skogsbruk. Dagens 30 turismjobb i Tiveden kräver drygt 75 hektar skog per arbetstillfälle. Det ska jämföras med att varje årsarbete inom skogsbruket i snitt behöver nästan 1 400 hektar. Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift, i vart fall inte i Tiveden. Därtill ska läggas naturturismens potential att fördubbla omsättning, gästnätter och sysselsättning. En sådan kalkyl borde till och med stämma till eftertanke i Moderaternas partitopp. Där finns ju duktiga borgerliga ekonomer, som borde inse att om man vurmar om landsbygden, markägarna, skogens mångfald och Sveriges bästa, då finns det goda skäl att ompröva ett utspel, som i annat fall lätt uppfattas som en beställning från skogsindustrins största bolag.

4 december, 20194 december, 2019

Vem släckte ljuset i Hallands skogar?

Tidigare i höst, strax innan Centerns partistämma, publicerade Dagens Nyheter en artikel om dragkampen om skogen. Tidningsrubriken skvallrade om en tuff kamp mellan Miljöpartiet och Centerpartiet. Striden gäller äganderätt, biologisk mångfald, när träden ska avverkas och hur olika EU-direktiv ska tillämpas. I flera frågor står partierna långt ifrån varandra. När Miljöpartiet påstår att bara fem procent av skogarna är skyddade, protesterar Centern och hävdar att det är mer än 30 procent.

Från den tiden finns det vittnesmål om att härfågel, blåkråka, mellanspett och svart stork fanns i Halland.
Idag häckar ingen av dessa fåglar längre i Sverige.

Hallands skogar är inte representativa för hela Sverige. Däremot kan resan från medeltidens ljusa bok- och ekskogar till dagens mörka granplanteringar ge viktiga insikter om vilka framtida utmaningar som väntar. Skogsprofessorn Per Angelstam summerar den pågående förvandlingen i en färsk rapport: ”Skogarna avverkas istället i allt yngre åldrar, de blir allt tätare och mörkare, och snabbväxande förädlade barrplantor konkurrerar med lövträd.” Samtidigt konstaterar han att morgondagens utmaningar lär bli än tuffare när ”fler vill ha mer av skogen”. Låt oss därför titta närmare på hur de halländska skogarna har bytt skepnad under de senaste fem hundra åren.

Människan har länge präglat Sveriges skogar. Ofta mer än vad vi tror och inte minst i landets södra delar. Under 1500-talet var Hallands skogar en viktig resurs för det danska riket och stora mängder brännved, timmer och träkol skeppades över till Danmark. Hundra år senare, när landskapet hade blivit svenskt, hade handeln med skogsprodukter ökat och blivit mer internationell. Pottaska, bränd på bokved och råvara för tillverkning av kristallglas och såpa, var en stor exportvara från halländska hamnar. Under 1700-talets senare del hade Bohuslän en av sina bästa perioder för sillfiske. Då blev Halland en viktig leverantör av trästavar i bok, när flera miljoner silltunnor tillverkades och spreds över Europa. Och under dessa tre sekel var ollonsvinens bökande i bok- och ekskogar viktig för landskapets försörjning. Resultatet blev glesa och ljusa bok- och ekskogar med en rik biologisk mångfald. Från den tiden finns det vittnesmål om att härfågel, blåkråka, mellanspett och svart stork fanns i Halland. Idag häckar ingen av dessa fåglar längre i Sverige. Samma sak med magnifika skalbaggar som alpbock och stor ekbock, som är utrotade eller på gränsen att försvinna från Sverige.

Under de senaste 200 åren har 98 procent av den äldre ädellövskogen försvunnit från Halland, Skåne och Blekinge.

Samspelet i de halländska skogarna har faktiskt pågått ända sedan den senaste istiden. Under stenåldern gynnade människan eken på lindens bekostnad. När sedan boken vandrade in för två tusen år sedan, bidrog vi till att bokskogarna tog över. Trots detta har det hela tiden funnits en obruten kontinuitet fram till mitten av 1800-talet. Södra Sveriges bokar, ekar och övriga lövträd är en del av de kontinentala ädellövskogarna. En naturtyp som experterna brukar kalla nemorala skogar, och som har präglat Halland i tusentals år. Skogar som hela tiden varit glesa, ljusa och påverkade av skogsbete, ollonsvin och ett extensivt skogsbruk där de flesta träd plockhöggs. Mängden död ved var betydande, vilket främst gynnat svampar, lavar och vedlevande skalbaggar. Därför finns det minst två skäl till att ädellövskogarnas mångfald är särskilt hotad. Dels har den här typen av lövskog minskat dramatiskt. Under de senaste 200 åren har 98 procent av den äldre ädellövskogen försvunnit från Halland, Skåne och Blekinge. Men också för att de sydliga lövskogarna är mer artrika än barrskogarna i norr. Bara tre procent av landets skogar finns i Halland, Skåne och Blekinge, men där finns nästan 60 procent av de rödlistade skogsarterna.

Men varför och hur gick den halländska mörkläggningen till?
Det korta svaret är – en otyglad vurm för granen. En längre förklaring har två delar. För det första har skogarna brett ut sig på bekostnad av tidigare seklers omfattande ljunghedar och ängar. I mitten av 1800-talet fanns det 100 000 hektar skog. Idag är den arealen nästan tre gånger så stor. Det betyder att mer än hälften av Hallands landareal idag utgörs av skog. Samtidigt är ängarna så sällsynta att de inte längre syns i statistiken och av ljunghedarna återstår bara en spillra. Men den avgörande faktorn är att idag domineras skogarna av gran. Under de 50 år som följde efter andra världskriget nästan trefaldigades arealen med granskog. Och invasionen fortsätter. Åren innan millenniumskiftet beräknades andelen gran i skog yngre än 30 år till mer än 80 procent. Med andra ord kommer Hallands skogar att bli än mörkare.

Halland är sannolikt svensk mästare i tätare, mörkare och snabbväxande skogar, eftersom länets samlade virkesförråd ökade med över 500 procent under 1900-talet.

Denna storskaliga omvandling av det halländska landskapet illustrerar väl den utveckling, som de senaste åren hyllas i kampanjen Svenska Skogen. Där berättar man stolt att arealen skog har ökat och virkesförrådet mätt i kubikmeter mer än fördubblats. Halland är sannolikt svensk mästare i tätare, mörkare och snabbväxande skogar, eftersom länets samlade virkesförråd ökade med över 500 procent under 1900-talet. Fler och tätare granskogar innebär emellertid att det blir mindre av något annat. I Halland är det främst blandskogarna som har blivit färre och mindre. I länsstyrelsens rapport Den halländska skogen – människa och mångfald från 2003 summeras resultatet av de senaste 150 årens genomgripande förändring i klarspråk. ”Lingonets, blåbärets, kantarellens och tjäderns främsta skogstyp har varit den största förloraren i den halländska skogen i modern tid.” Därför blir budskapet lätt ironiskt när Svenska Skogen bildsätter sin egen annons med två flickor, som med tomma svampkorgar styr stegen mot en mörk planterad granskog. Det mest troliga är att de återvänder med lika tomma korgar.

För den biologiska mångfalden, som under tusentals år utvecklats i ljusa lövskogar med gott om död ved i olika tillstånd, är det ännu värre. Hallands skogar har redan förlorat en del av sin mångfald i form av fåglar, skalbaggar, blommor, svampar och lavar. I länsstyrelsens rapport konstateras torrt att ”den halländska ädellövskogen befinner sig med all sannolikhet i den tredje fasen av utdöendeprocessen, då mindre än 20 procent av den ursprungliga livsmiljön finns kvar i landskapet.” Då ställs hoppet till ett kraftfullt naturskydd.

Summeras all skyddad produktiv skogsmark i Halland blir resultatet knappt fyra procent enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen.

Enligt SCB:s databas fanns det i Halland förra året närmare 400 naturreservat och skogsområden med biotopskydd. Det kan tyckas betryggande, men det handlar mest om små områden fragmentariskt utspridda över hela länet. Av bortåt 200 naturreservat är bara drygt 35 större än hundra hektar, medan runt 75 reservat är 25 hektar eller mindre. Drygt 200 skogar med biotopskydd, administrerade av Skogsstyrelsen, är i snitt bara fyra hektar stora. Summeras all skyddad produktiv skogsmark i Halland blir resultatet knappt fyra procent enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen. Till denna formellt skyddade yta tillkommer frivilliga avsättningar hos bortåt 10 000 privata skogsägare. Enligt Skogsstyrelsen skattas dessa ”privata reservat” till drygt sex procent av Hallands skogar. Problemet är att detaljerad officiell statistik saknas över dessa avsättningar. Därför är det svårt att veta var i landskapet de finns, vilken typ av skog som skyddas och hur artrika de är. Avsättningarna gäller inte heller för evigt. Markägaren kan när som helst förändra strukturen på sina frivilliga avsättningar.

De halländska skogarna speglar som sagt inte Sverige i stort. I Halland hamnar andelen skyddad produktiv skogsmark på runt 10 procent. Det är en bra bit från de 16 procent, som forskare och statliga utredningar för 20 år sedan slog fast som mål för skogarna i södra Sveriges lövskogsbälte. I Halland skulle drygt 45 000 hektar skog behöva skyddas för att hindra att växt- och djurarter utrotas i framtiden. Idag uppgår dessa arealer i bästa fall till drygt hälften av vad som krävs.

De senaste 150 åren har istället produkter som tidningspapper och förpackningar varit motorn bakom granens segertåg.

Och inte ens under de senaste 20 åren, då skogsskydd stått högt på agendan, är utvecklingen odelat positiv. Visserligen har 250 nya skyddade områden tillkommit i Halland. Men den framgången för skogens mångfald motverkas när en lika stor yta på 8 000 hektar, har omvandlats till mörk granskog fattig på arter. Förlorarna är blandskogarna, särskilt barrblandskogarna uppåt Småland, som har minskat med 13 000 hektar. Samtidigt har lövskogarna blivit fler och större, men ädellövskogarna, Hallands värdefullaste biotop, har minskat. Exakt hur verkligheten ser ut bakom Riksskogstaxeringens siffror är svårt att veta för en nyfiken novis. Efter mycket grävande och dialog med några av länets experter, hoppas jag dock i grova drag ha fångat de senaste seklernas förändringar i Hallands skogar.

Vilka slutsatser kan vi då dra av detta? Den viktigaste lär vara att människan har påverkat skogen i flera tusen år. Drivkraften bakom dessa förändringar har ofta varit olika näringar. Innan industrialiseringen tog fart var det pottaska, ollonsvin och silltunnor som under flera århundraden formade det halländska landskapet. De senaste 150 åren har istället produkter som tidningspapper och förpackningar varit motorn bakom granens segertåg. En utveckling som åtminstone delvis svarar på frågan om vem som släckte ljuset i Hallands skogar. Förvandlingen visar också att dessa ekonomiska drivkrafter ofta är starkare och överordnas de åtgärder som syftar till att bevara och skydda skogens mångfald. Det betyder inte att vi som gillar mångfald ska kasta in handduken. Däremot borde vi fråga oss om det finns näringar, som kan ställa sig på de artrika skogarnas sida?

Dessutom tycker jag mig skymta en del av svaret i form av en ljusglimt i det halländska mörkret.

Idag är många förblindade av uppfattningen att det bara finns ett sätt att tjäna pengar på skogen. Det är att hugga ner den. Men om skogen kan brukas på andra vis där artrikedom, död ved och gamla träd är en konkurrensfördel, då kanske en del av dagens låsningar mellan bland annat Centern och Miljöpartiet kan dyrkas upp. Det tror i vart fall jag. Dessutom tycker jag mig skymta en del av svaret i form av en ljusglimt i det halländska mörkret. I och runt rekreations- och friluftsområdet Åkulla bokskogar har en annan näring växt fram. Historien om motståndskampen i dessa bokskogar mot granåkrarnas mörkervälde är tänkt att bli nästa inlägg på den här bloggen.

Textens bakgrundsfakta bygger främst på rapporterna Från skydd av skog till grön infrastruktur och Den halländska skogen – människa och mångfald kompletterat med siffror från Riksskogstaxeringen och SCB:s databas över skyddad natur.

8 maj, 20198 maj, 2019

Ramslökssoppa i naturvårdens tjänst

De senaste fem åren har intresset för naturum Hornborgasjön trefaldigats. En framgång med flera förklaringar, som nya utställningar, upprustade lokaler, men kanske främst tillskottet av en vacker byggnad med plats för kontor, hörsal och i synnerhet ett lockande café. En lyckad samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring. Ett koncept värt att lära av. Inte minst möjligheten att växla upp samarbetet i omfattning och innehåll i en bygd, som tidigare präglats av konflikter mellan naturvård och Hornborgasjöns närmaste grannar.

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på.

I mars 2017 öppnade Café Doppingen, ett stenkast från naturum Hornborgasjön, med pompa och ståt. Landshövdingen invigde och företrädare för Naturvårdsverket, länsstyrelsen och Falköping talade, ackompanjerade av operasång och underhållning från lokala talanger. Det nya huset är till stor del byggt i lokala material, som furu från Hökensås och kalksten från Kinnekulle, och har snabbt blivit den turismmagnet som många hoppades på. Redan första året fördubblades antalet besök till naturum Hornborgasjön och har sedan stabiliserat på drygt 60 000, vilket är tre gånger så många som fem år tidigare. Även caféet har gått bra. Enligt länsstyrelsen noterades 66 000 besök förra året och nettoomsättningen uppgick till tre miljoner kronor.

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på. Dels för att lära av framgången, men även för att undvika de fallgropar som lurar längs vägen. Avgörande är att krav på arrendator, upphandlingsprocess och villkor för driften är tydliga och transparenta. Konkurrensen mellan traktens aktörer får inte snedvridas eller skapa missämja. Jag är ingen expert på offentlig upphandling, men när jag läser underlaget tycker jag att det är genomtänkt och konsekvent. Tydliga krav gäller inte bara arrendatorns kompetens, ekonomisk stabilitet, kollektivavtal, öppettider och utbud, utan även miljöprofil och en vilja att gynna såväl ekologiska som närodlade råvaror. Mest gillar jag att personalen ska känna till ”naturums verksamhet och naturreservatet”. Det inkluderar bland annat närvaro på en gemensam introduktion med naturum. Å andra sidan ska länsstyrelsen ”bemöta besökare med pålästa och hjälpsamma svar kring caféverksamheten.” En samverkan till ömsesidig nytta med andra ord.

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong.

Duktiga arrendatorer är grunden för framgången. Sedan ett par månader tillbaka drivs caféet av Ingrid Axelsson, som har lång erfarenhet från branschen från närbelägna Kinnekulle. På vårens lunchmeny har bland annat stått ramslökssoppa, prästostpaj och kyckling med ramslökscrème. För den som vill fika finns kaffebiskvier, chokladtårta, prinsessbakelser och annat hembakat. Ett uppskattat utbud som i flera fall tillagas av lokala råvaror och lockar många gäster.

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong. Det finns fler faktorer. Ett välbesökt naturum som granne skapar dubbla reseanledningar och en uppmärksammad invigning gav en flygande start. Att sedan som enda café exponeras på länsstyrelsens webbplats är en annan fördel.

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur?

För en länsstyrelse är det en grannlaga uppgift att opartiskt samverka med näringslivet. Inte minst på landsbygden där gamla oförätter, grannfejder och jantelagen kan sätta käppar i hjulen för många goda initiativ. I början höjdes kritiska röster mot planerna på ett nytt café vid Hornborgasjön. Ett större utbud kunde skada redan etablerade verksamheter. Andra turismföretag välkomnade däremot satsningen och underströk att fler aktörer skapar ett kluster med starkare attraktionskraft. Än är det inte tal om någon överetablering och ett bredare utbud med sund konkurrens skapar mångfald och ett attraktivare utbud. Något som i sin tur lockar fler besökare till resmålet.

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur? Borde det inte byggas och finansieras av ägaren själv? En rimlig invändning, men i det här fallet var caféet en del i en större satsning, som inkluderade en ombyggnad av naturum och en ny lokal med hörsal, toaletter och kontor. I prislappen på drygt 40 miljoner ingick även nya utställningar, liksom vatten, avlopp och bredband. Ett sammanhållet bygg- och renoveringsprojekt gav viktiga synergieffekter. Att invänta en privat investerare hade sannolikt inneburit att Café Doppingen fortfarande bara hade varit en dröm. Nu betalar arrendatorn en årlig hyra på ett par hundra tusen kronor, vilket för en utomstående lekman verkar vara rimligt.

Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta?

Däremot kan man resonera kring det faktum att Café Doppingen ensamt får synas på länsstyrelsens sajt. Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta? Länsstyrelsens webb är nämligen hårdvaluta, och hamnar inte bara i topp för sökord som Hornborgasjön, utan även för mer generella ord som trandans och trana. Med drygt 300 000 sidvisningar om året är det en attraktiv digital kanal ut till potentiella besökare.

Men lösningen kan inte bli att sluta exponera Café Doppingen. Det blir kontraproduktivt för besökarna, naturum och caféet själv. Klokare vore att växla upp en framgångsrik samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring till ett större geografiskt område. Modellen finns ju redan, där länsstyrelsen står för ramarna, ett övergripande ansvar och erbjuder en infrastruktur i form av en lokal eller en välbesökt webbsida.

40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige.

Fördelarna borde överväga om fler av besöksnäringens aktörer bjuds in att samverka med naturvården. Givetvis inte utan krav på motprestation och engagemang, men utifrån enklare och mindre formella krav. Genom att vaska fram och visa upp närområdets boenden, restauranger, övriga caféer och aktivitets- och upplevelsebolag gör man även besökaren en tjänst. Det skapas ett sorts ambassadörskap. Något som i sin tur gör det lättare för oss besökare att hitta fram till de företag, som är engagerade i traktens natur- och kulturvärden. Lärdomar finns redan från det årliga evenemanget Trandansen, som är ett uppskattat samarrangemang mellan besöksnäring och länsstyrelse. För ett par år sedan utarbetades även ett förslag till samverkansmodell i Kosterhavets nationalpark. Ett underlag framtaget gemensamt mellan besöksnäring och naturvård, som fortfarande är relevant, ger vägledning och väntar på att testas i praktiken.

Satsningen på Café Doppingen blev en succé. En handfull lokala jobb inom besöksnäringen skapades. Naturum Hornborgasjön fördubblade antalet besök. Utbudet av hembakade kanelbullar och exklusiv ramslökssopa har sannolikt även bidragit till att nå nya målgrupper. På sikt kan caféet bli en länk och värdefull aktör, som ökar efterfrågan på lokala livsmedel. Men framgångarna kom inte gratis. 40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige. Därför måste naturvården prioritera utifrån målet att maximera samhällsnyttan och skapa mesta möjliga naturskydd. När länsstyrelsen inleder arbetet med en ny webbsida kan de goda erfarenheterna från samverkan mellan naturum Hornborgasjön och Café Doppingen växlas upp och ge fler jobb och intäkter till bygden. En värdefull gest och insats i en trakt där restaureringen av en av landets främsta fågelsjöar för 30 år sedan skapade bittra lokala konflikter.

Läs mer om Hornborgasjöns dansande tranor:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Därtill kan länsstyrelsens webbsida bli en plattform för att stimulera en utveckling mot ett mer klimatsmart resmål. Med en tydlig ambition att locka fler att stanna längre och inte bara besöka området i början av våren när tranorna dansar. En sajt som gör det enkelt att hitta fram till det lokala måltidsutbudet och olika boenden runt sjön. Presentera tips om hur traktens reservat, kloster, kyrkor och kulturminnen nås med cykel, till fots eller med lokal kollektivtrafik. Då skulle viktiga nyttor skapas för många. Inte minst för de som bor runt naturreservatet. Dessutom en åtgärd som skulle göra det lite svårare för riksdagsledamöter som inte älskar biologisk mångfald att skära i kommande budgetar för svensk naturvård.