Ministern duckar för bedrägeriet

Karl-Petter Thorwaldsson vill inte svara på om Sveaskog ska hålla givna löften. Foto: Anders Löwdin

Kan vi lita på löften från statliga bolag? Sveaskog har kraftigt minskat skyddet av skog i södra Sverige, samtidigt som bolaget har ökat sitt skogsinnehav i samma del av landet. Genom att inkludera sålda skogar har Sveaskog vilselett ägare och allmänhet. I början av december togs bedrägeriet upp i riksdagen. Ett undanglidande svar från näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson borde oroa även övrig skogsnäring.

Allt för att skyla över ett kraftigt minskat skydd av skog i landets södra delar.

Sveaskogs löfte är från april 2002, då en miljöpolicy antogs av styrelsen. Där utlovades att 20 procent av den produktiva skogen nedanför fjällskogarna skulle avsättas till naturvård. Andelen skulle vara lika stor i alla skogsregioner, vilket bland annat innebär att tio procent av skogarna med högst naturvärden ska klassas som naturvårdsskogar. Detta är särskilt viktigt i södra Sverige, där bara runt fyra procent av skogarna är formellt skyddad. Dessutom är priset för att skydda sydliga skogar åtminstone tre gånger högre än i norra Sverige. Och i söder växer skogen snabbare och ligger närmare sågverk och massafabriker. Två centrala aspekter för skogsindustrin.

Skogsskydd i söder är minst tre gånger dyrare än i norra Sverige. Foto: Staffan Widstrand

Trots att 20 år snart har gått har Sveaskog aldrig i detalj redovisat sitt löfte. Mig veterligen har inte heller den ideella naturvården på allvar krävt att så sker. Däremot går det att skapa en fragmentarisk bild av händelserna fram till idag. Redan hösten 2007 hävdade Sveaskog att målet var nått i ett pressmeddelande. En informationsbroschyr från 2012 bekräftade ambitionerna, men avslöjade även att skyddet minskade i söder. En kontrollräkning av bolagets ekologiska landskapsplaner från 2017 tidigare i höstas, visade att över 150 naturreservat i Naturvårdsverkets ägo hade inkluderats i redovisningen. Allt för att skyla över ett kraftigt minskat skydd av skog i landets södra delar.

Om Naturvårdsverket skulle köpa dessa skogar hamnar prislappen på minst en halv miljard kronor, kanske det dubbla.

Och det handlar inte om lite fusk i marginalen. Istället har ett av landets största naturvårdsbedrägerier rullats upp. Totalt fattas nästan 10 000 hektar värdefull skog i mellansvenska blandskogsregionen och i södra lövskogsregionen. Om Naturvårdsverket skulle köpa dessa skogar hamnar prislappen på minst en halv miljard kronor, kanske det dubbla. En annan relevant jämförelse är, att fusket handlar om nästan lika mycket skog som skyddas i alla nationalparker söder om Dalälven.

Elin Segerlind (V) är bekymrad över Sveaskogs siffertrixande. Foto: Leo Ahmed

Sveaskogs systematiska bedrägeri har varit känt sedan midsommar, då TV4 avslöjade fusket i två inslag. I augusti gjordes en anmälan till FSC, som fortfarande utreds. Samtidigt informerades även miljö- och näringsdepartementet. Nu i början av december togs fusket upp i riksdagen av Elin Segerlind (V) från Dalsland. Den skriftliga frågan till Karl-Petter Thorwaldsson löd om den nytillträdde näringsministern hade för avsikt att se till att bolagets tidigare löften om avsatta naturvårdsarealer i södra Sverige uppfylls?

Hade anklagelserna varit ogrundade, hade näringsministern säkerligen påtalat det.

Näringsministerns svar var kort och vagt. Statsrådet yttrade sig inte ens i sakfrågan. Det vill säga om Sveaskog ska hålla sina löften. Inte heller ett ord om att bolaget har fört allmänhet, politiker och skogscertifieringen FSC bakom ljuset med manipulerade underlag. Hade anklagelserna varit ogrundade, hade näringsministern säkerligen påtalat det. Men i stället nöjde sig Karl-Petter Thorwaldsson med att försäkra att regeringen har höga ambitioner för hållbart företagande, statliga bolag förväntas agera föredömligt, bolagets styrelse har det övergripande ansvaret och regeringen för en dialog med Sveaskog.

Sveaskogs fusk motsvarar ytan av sju Söderåsens nationalparker. Foto: Johnér / Matton

Men under det gångna året har Sveaskogs styrelse varit oförmöget att hantera fusket. Nu väljer ansvarig minister att försöka sopa naturvårdsbedrägeriet under mattan. Därmed landar debatten om skogsnäringens frihet under ansvar på en ny, högre och mer riskfull nivå. Om landets största skogsbolag tillåts fuska utan följder, varför ska då övriga bolag sköta sig? Nyligen rapporterade Aftonbladet om illegala avverkningar i västra Ukrainas skogar. Tidningen riktade tuff kritik mot köparen IKEA. När Sverige själv inte förmår beivra uppenbart fusk, då öppnas dörren för avslöjande reportage om vårt skogsbruk i internationell media och i rapporter till EU. Något som kan skaka svensk skogsindustri i dess grundvalar, och bli en upprepning av vad som hände på 90-talet.

Till och med Moderaternas miljö- och klimatpolitiska talesperson, Jessica Rosencrantz, verkar vara lite bekymrad.

Svaret från Karl-Petter Thorwaldsson avslutar inte heller debatten om skyddade skogar i södra Sverige. Flera partier är missnöjda med svaret. Elin Segerlind från Vänsterpartiet säger i en kommentar att Sveaskogs agerade är orimligt och ger en missvisande bild av läget för den skyddade skogen. Bolaget sysslar med ett oroväckande siffertrixande och anklagelserna måste följas upp.

Jessica Rosencrantz (M) utgår ifrån att Sveaskog inte far med osanning. Foto: Fredrik Wennerlund

Amanda Palmstierna, som sitter i riksdagen för Miljöpartiet, svarar att detta är oacceptabelt. ”Sveaskog måste omedelbart ge insyn i siffrorna. Transparens och naturskydd på riktigt är en grundbult för Sveaskog som statligt bolag.” Till och med Moderaternas miljö- och klimatpolitiska talesperson, Jessica Rosencrantz, verkar vara lite bekymrad. Visserligen förutsätter hon att Sveaskog rapporterar korrekt kring skyddade arealer. Men om det inte sker, är det upp till regeringen att vidta åtgärder.

För Centern handlar äganderätten i skogen kanske främst om industrins behov av billig skogsråvara.

Jag har även bett Centerpartiet att kommentera Sveaskogs naturvårdsarealer. Partiet har ju sedan länge äganderätten i skogen högt på sin agenda. Dessutom förespråkar man ännu mer frivillighet när värdefulla skogar ska skyddas. Jag hade därför förväntat mig att Centern höjde rösten när frivillighet och äganderätt missbrukas. Särskilt om det är stora statliga Sveaskog som trixar, men även små privata skogsägare som riskerar att drabbas av internationell kritik. Men partiet väljer att tiga. Varför är svårt att förstå, men kanske är det ändå inte helt ologiskt. För Centern handlar äganderätten i skogen kanske främst om industrins behov av billig skogsråvara. En koppling som ekonomijournalisten Per Lindvall nyligen påtalade i en omtalad krönika i Dala-Demokraten.

Centern vill inte kommentera Sveaskogs fusk. Foto: Centerpartiet

Däremot är våra politiker inte okänsliga för opinionsyttringar bland allmänheten. Särskilt inte ett valår. I samband med avslöjandet i TV i somras krävde Naturskyddsföreningen korten på bordet, men har sedan valt att ligga lågt. Den tiden är nu förbi. När ansvarig minister blundar för ett omfattande naturvårdsbedrägeri, då är det hög tid för den ideella naturvården att agera.

Sveaskog sviker löften i söder

I 25 år har det stormat kring skogarna i Svartedalen. Foto: Greenpeace

För 25 år sedan blåste det upp till storm i skogarna norr om Göteborg. I 90 år hade drygt fyra tusen hektar skog väster om Göta älv förvaltats av statliga Domänverket. Men i mitten av 1990-talet hade Domänverket blivit AssiDomän, som några år senare blev Sveaskog. AssiDomän sålde delar av skogen till privatpersoner som ville avverka. Därför bildades den lokala aktionsgruppen Rädda Svartedalens Vildmark av över 20 organisationer. Hösten 1997 brände det till ordentligt. Greenpeace byggde ett protestläger och striden gav eko nationellt. Efter ett halvår med tumult, polisingripande och dragkamp på hög nivå, beslutade länsstyrelsen att skydda de omtvistade skogarna. Men något lugn i Svartedalens skogar blev det inte.

Men då, för tre år sedan, var det inte känt utanför skogsbolaget och kanske inte ens i den egna styrelsen.

Istället blev det ett reservat. Visserligen ett par tusen hektar stort, men där skogsbruk tilläts i stora delar. Dessutom förblev flera värdefulla skogar, bland annat i Sveaskogs ägo, oskyddade. Därför fortsatte kampen. Bland annat med förslag om att utveckla Svartedalen som resurs för besökare från när och fjärran. Bohusleden slingrar sig genom området och närheten till Göteborg ger ett strategiskt läge. När Sveaskog var nybildat skickade den lokala gruppen ett brev till bolaget med förslag om samverkan kring ett utvidgat skydd och satsning på ekoturism. Några år senare visade ett examensarbete att Svartedalens potential för rekreation och turism var mycket större än skogsbrukets intäkter.

Granskningen visar att tidigare löften i söder inte uppfylls. Bild: Sveaskog

Men det blev ingen satsning på naturturism. Istället har även de senaste 15 åren präglats av fortsatta strider kring nya avverkningar, frivilliga avsättningar och skogar till salu. I november 2013 förklarade en av Sveaskogs naturvårdsspecialister i Göteborgs-Posten:
– I vårt skyddsprogram ska vi avsätta 20 procent av produktiv skogsmark till naturvård. I Hålt har vi satt av mer än halva skogsmarksarealen som inte avverkas alls. Utöver detta kommer även myrar, berg och annan improduktiv mark som vi aldrig brukar. Vi lämnar vid denna avverkning också detaljhänsyn till de naturvärden som finns på platsen.
Det skyddet var dock kopplat till Sveaskogs ägande. Några år senare (2018) valde bolaget att lägga ut två värdefulla skogsområden till försäljning. Då gick även utlovat skydd upp i rök. Idag går det att visa, att försäljningen av ett par hundra hektar skog i Svartedalen stred mot Sveaskogs miljöpolicy och mot styrelsens löfte om avsatta naturvårdsarealer i södra Sverige. Men då, för tre år sedan, var det inte känt utanför skogsbolaget och kanske inte ens i den egna styrelsen.

Formuleringen ”varje skogsregion” är central, då den borgar för mätbara mål för naturvården i hela Sverige.

I april 2002 antog Sveaskogs styrelse en miljöpolicy, som har väglett bolagets arbete med naturvård tills helt nyligen. Policyn slog fast flera viktiga mål och principer. Bland att ”med våra ekoparker och naturreservat i kombination med hänsynen inom det FSC-certifierade skogsbruket är den långsiktiga ambitionen att nå 20 % naturvårdsareal av den produktiva skogsmarken inom varje skogsregion.” Formuleringen ”varje skogsregion” är central, då den borgar för mätbara mål för naturvården i hela Sverige. Här i söder finns två skogsregioner, som överlag bara har runt tre procent formellt skyddad skog. Den södra lövskogsregionen, som inbegriper Skåne, Halland och Blekinge. Och den mellansvenska blandskogsregionen, som omfattar resten av södra Sverige upp till och med Närke, Västmanland och Uppland. I en bortstädad informationsbroschyr från 2012 lovade Sveaskog att naturvårdsskogarna längst i söder ska uppgå till 2 000 hektar och att blandskogsregionen ska omfatta hela 52 000 hektar.

Längst i söder är fusket med andras skogar värst. Foto.Staffan Widstrand

Och det började bra. Hösten 2007 skickade Sveaskog ut ett pressmeddelande med rubriken Unik satsning på gammelskogar och lövskogar. Där berättade Sveaskogs dåvarande vd Gunnar Olofsson att:
– Den (investeringen) innebär att vi når vårt miljömål att använda 20 % av Sveaskogs produktiva skogsmark för naturvård. Investeringen bidrar till ökad biologisk mångfald, rika skogsmiljöer för friluftslivet och bättre möjligheter för andra näringar såsom naturturism och rennäring att verka sida vid sida med skogsbruket.
En detaljerad redovisning om avsättningarna per skogsregion bifogades. Den visar att Sveaskog hade avsatt 1 858 hektar för naturvård i södra lövskogsregionen. I mellansvenska blandskogsregionen överträffades målet och hela 53 919 hektar produktiv skogsmark var skyddad. Men sannolikt var dessa siffror dopade med skogar som Sveaskog inte längre ägde, men då och fram till 2010 godtogs detta sätt att räkna enligt FSC:s standard.

Istället bekräftar granskningen tidigare påståenden om ett omfattande och systematiskt bedrägeri kring Sveaskogs naturvårdsarealer.

Tio år senare, våren 2017, presenterade Sveaskog ekologiska landskapsplaner för hela landet. Dessa detaljerade underlag är fortfarande aktuella och möjliga att granska. Jag har därför kontrollräknat de 62 ekologiska landskapsplaner och drygt 25 kronoparker som täcker södra Sveriges två skogsregioner. Det senaste året har Sveaskog försäkrat att metoden att räkna in sålda skogar upphörde 2010. Bland annat i somras strax efter avslöjandet i TV4. Min genomgång visar att det inte är sant. Istället bekräftar granskningen tidigare påståenden om ett omfattande och systematiskt bedrägeri kring Sveaskogs naturvårdsarealer.

I blandskogarna minskade bolagets skogsskydd med kanske 8 000 hektar under 10 år. Foto: Staffan Widstrand

Kontrollräkningen visar nämligen att över 7 600 hektar produktiv skog på Naturvårdsverkets mark i södra Sverige inkluderades i redovisningen våren 2017. Dessutom visar siffror rensade från sålda skogar, att målen som Sveaskog påstod var uppfyllda 2007, tio år senare inte nåddes. I södra lövskogsregionen hade Sveaskog 2017 avsatt 1 525 hektar produktiv skog, vilket innebär att nästan fem hundra hektar naturvårdsskogar saknades. I mellansvenska blandskogsregionen handlade det om mer, mycket mer. Över 6 100 hektar saknades våren 2017. Sammantaget handlar bedrägeriet här i södra Sverige faktiskt om mer produktiv skog, än vad som skyddas i alla våra nationalparker söder om Dalälven, om vi undantar Gotska Sandön.

I augusti informerade jag Miljödepartementet och statsrådet Per Bolund. Inte heller där vill man veta mer.

Sveaskogs landskapsplaner från våren 2017 är en ögonblicksbild. Vad som har hänt efter det vet vi inte. Uppdaterade underlag saknas, liksom den tidigare funktion som visade hur Sveaskogs avsättningar förändrades över tid. Däremot är det inte troligt att Sveaskog ett år senare, när skogarna i Svartedalen bjöds ut till försäljning, hade ökat sina avsättningar i blandskogsregionen med sex tusen hektar. Därför bröt försäljningen mot Sveaskogs mål och löften. Tyvärr lär det finnas fler exempel på skogar som har avverkats eller sålts i strid mot bolagets egen policy.

Miljöministern Per Bolund vill inte veta mer om Sveaskogs naturvårdsarbete. Foto: Miljöpartiet / Agnes Johanson

Detta är en naturvårdsskandal som borde dra till sig riksdagens intresse. Den senaste tiden har jag kontaktat flera enskilda ledamöter, men utan resultat. I augusti informerade jag Miljödepartementet och statsrådet Per Bolund. Inte heller där vill man veta mer. Istället bollades frågan över till Näringsdepartementet, som svarade att departementet hade fortsatt förtroende för Sveaskog. Någon oberoende granskning av Sveaskogs naturvård är inte heller aktuell. Mitt hopp ställs därför till andra krafter. Inte minst att den ideella naturvården höjer rösten. Det borde vara en självklarhet att statliga naturvårdssatsningar inte solkas av mygel och bedrägeri. Särskilt om ett av regeringspartierna är Miljöpartiet.

Sveaskog svarar inte på frågor.
På sin webbplats förklarar Sveaskog att landskapsplanerna, som jag har granskat, inte kan användas för att ”räkna fram avsatta totalarealer på Sveaskogs mark”. Givetvis kan inte ett underlag från 2017 användas för att berätta om läget flera år senare. Varje år köper och säljer Sveaskog tusentals hektar skogar, vilket påverkar bolagets frivilliga avsättningar. Däremot är det märkligt att underlaget inte kan användas för att beräkna naturvårdsarealen 2017. Jag har bett Sveaskog förklara detta, men bolaget svarar inte. Pressmeddelandet från 2007 är inte komplett. Jag har frågat efter de underlag som saknas, men även här väljer bolaget att tiga.

Misstag eller systematiskt fusk?

Avslöjandet i Björnlandets nationalpark resulterade i ett datafel. Foto: Emma Johansson

Statliga Sveaskog slog på trumman 2008. I sin årsredovisning skrev bolaget att 300 000 hektar skyddad produktiv skog var den största satsningen någonsin nedan fjällskogsgränsen. Urvalet av naturvårdsskogar hade skett i samråd med myndigheter, forskare och ideella organisationer. Tio år senare försökte jag förstå ett annat av bolagets begrepp – ekoparker. Jag såg en potential för turism och naturvård på landskapsnivå. När jag senare på allvar ville greppa storleken på Hornsö ekopark, snavade jag över märkligheter. Det tog mig ett år att begripa hur Sveaskog hade räknat. För en månad sedan visade jag att det inkluderade falsk matematik. I skymundan försökte skogsbolaget sedan korrigera felet, vilket facktidningen Aktuell Hållbarhet uppmärksammade. Men var det ett olyckligt misstag eller en del av ett större systematiskt fusk? Låt oss ta det från början.

Samtidigt har Naturvårdsverket från 2005 till idag köpt särskilt värdefulla skogar av Sveaskog för 1 581 miljoner kronor.

Våren 2002 antog styrelsen för Sveaskog en hyllad miljöpolicy. Hela 20 procent av den produktiva skogsmarken skulle skyddas. Mycket handlar visserligen om svårbedömd hänsyn vid avverkningar, men merparten är ändå tusentals skyddade skogar i olika storlekar runt om i Sverige. Sedan 2012 har Sveaskog i sina årsredovisningar angett att arealen skyddad skog i form av naturvårdskogar, ekoparker och naturvård i fjällskogar ska uppgå till minst 460 000 hektar. Under flera år faktiskt något mer – 480 000 hektar.

Går det att lita på siffrorna i Sveaskogs årsredovisningar? Bild: Sveaskog

Samtidigt har Naturvårdsverket från 2005 till idag köpt särskilt värdefulla skogar av Sveaskog för 1 581 miljoner kronor. Hur mycket produktiv skogsmark det blir, är svårt att räkna ut. Det beror på var i Sverige och skogarnas virkesförråd, men flera tiotusentals hektar med höga naturvärden lär det handla om.

Bidrog denna målkonflikt till en nytolkning av äganderätten i Sveaskogs högsta ledning?

Försäljningarna har skett till marknadsmässiga priser, och har därmed bidragit till Sveaskogs vinst. Samtidigt har landets största leverantör av skogsråvara ett annat överordnat mål. Säkra leveranser av massaved och sågtimmer till industrin. När flera tusentals hektar sålda naturvårdsskogar ska ersättas med nya avsättningar uppstår en målkonflikt. Det ska ju vara skog med höga naturvärde som avsätts, vilket ofta betyder avverkningsmogen skog. Det är sedan länge en bristvara på Sveaskogs marker.

Leverans av skogsråvara är Sveaskogs överordnade mål och syfte. Foto: Privat

Bidrog denna målkonflikt till en nytolkning av äganderätten i Sveaskogs högsta ledning? Tillsammans med föregångarna Domänverket och AssiDomän hade ju bolaget under årtionden skapat skogar med höga naturvärden. Tack vare försäljningen till Naturvårdsverket hade skogarna fått ett än starkare skydd. Det blev kanske grunden för ett upplägg där det ansågs rimligt att fortsätta att räkna in dessa sålda skogar i bolagets naturvårdsarealer. Ett fiffigt sätt att både äta kakan och ha den kvar.

När Aktuell Hållbarhet nyligen avslöjade Sveaskog med naturvårdsskogar i en nationalpark, svarade skogsbolaget att de hade upptäckt ”ett tekniskt fel…”

För en tid sedan undersökte jag antagandet med hjälp av olika digitala kartor. Det blev träff nästan på en gång. Under en helg kunde jag dokumentera 24 exempel i södra Sverige upp till Dalälven. En sammanfattning visar att mest och flest naturvårdsskogar på annans mark fanns i Örebro län, men även i Västra Götaland, Östergötland och i ytterligare fem län. Totalt summerade jag drygt 3 500 hektar produktiv skogsmark. Men det är en osäker siffra. Det kan vara mer, om jag inte hittade allt. Men det kan också vara mindre, om Sveaskog inte har räknat med all produktiv skogsmark i de aktuella reservaten. Hur det ser ut i norra Sverige vet jag inte. Tiden räckte inte. Däremot ligger merparten av Sveaskogs skogar, kanske mer än 80 procent, norr om Dalälven. Då är det rimligt att anta att minst lika mycket till eller mer tillkommer. En trolig gissning på skogar på annans mark, som Sveaskog räknar in i sina naturvårdsarealer, kan alltså ligga på mellan 7 000 och 15 000 hektar.

Hundratals hektar av Sveaskogs naturvårdsskogar fanns i Björnlandets nationalpark. Bild: Sveaskog

Ett exempel norr om Dalälven är känt. Ett par hundra hektar i Björnlandets nationalpark, där Naturvårdsverket åtminstone ägt marken sedan 1991. När Aktuell Hållbarhet nyligen avslöjade Sveaskog med naturvårdsskogar i en nationalpark, svarade skogsbolaget att de hade upptäckt ”ett tekniskt fel som gör att vår kartfunktion för tillfället felaktigt visar enstaka reservat, som är avyttrade till andra markägare, som ’våra’ naturvårdsskogar”. Skogsbolaget tvår sina händer och tar skydd bakom ett tekniskt fel. Tre veckor senare ligger felmeddelandet kvar.

Fusket med att inkludera andras skogar i Hornsö ekopark var omfattande, medvetet och pågick i minst 13 år.

Därmed punkteras även detta avslöjande. Sveaskog lär svara att även dessa exempel beror på fel i programkoden. Och i Aktuell Hållbarhet har bolagets naturvårdschef Peter Bergman bedyrat att felet inte påverkar rapporteringen till myndigheterna.
– När vi sammanställer och rapporterar våra totala avsättningar till olika myndigheter räknar vi enbart samman arealer som vi äger. Kartfunktionen på hemsidan är enbart till för att visualisera vårt innehav, och ligger inte till grund för hur vi sammanställer eller rapporterar våra avsättningar till aktuella myndigheter.
När Aktuell Hållbarhet en vecka senare ställer följdfrågor om rapporterna till Skogsstyrelsen svarar Sveaskog att de inte lämnar ut några underlag och avböjer fler frågor.

Skogarna runt Allgunnen såldes, men räknades ändå in i Hornsö ekopark. Foto: Per Jiborn

Låt mig summera. Fusket med att inkludera andras skogar i Hornsö ekopark var omfattande, medvetet och pågick i minst 13 år. Bevis i form av ekoparksplaner, informationstavlor och andra underlag är odiskutabla. Därför försökte Sveaskog justera det hela i tysthet. Nu vill statens skogsbolag att vi ska tro att övriga naturvårdsskogar på annans mark upptäckta i deras eget kartverktyg beror på ett tekniskt fel. Däremot vill inte Sveaskog redovisa vilka siffror man lämnar till Skogsstyrelsen. Jag är nog inte ensam om att tycka att förtroendet för Sveaskog har fått sig en knäck.

Flyr man sitt ansvar måste myndigheter axla sitt.

Den här är inget kiv om siffror och hektar. Det handlar om hur mycket skog Sveaskog har lovat att skydda. Just nu rasar en strid om värdefulla hänglavsskogar för ett antal samebyar. Kanske försvinner den konflikten, om Sveaskog tvingas redovisa hur de räknar. Om tidigare sålda skogar bokförs i Sveaskogs egna frivilliga avsättningar, ska kanske 10 000 hektar till skyddas enligt bolagets egna löften.

Hur många hektar sålda skogar räknar Sveaskog som sina? Foto: Staffan Widstrand

Men om detta vill inte Sveaskog prata.
Därmed riskerar det statliga bolaget grunden för hela det svenska skogsbruket – frihet under ansvar. Flyr man sitt ansvar måste myndigheter axla sitt.
Där är vi nu.

Nationalpark en chans för Hudiksvall

En nationalpark på Hornslandet kan bidra till en levande landsbygd. Foto Ola Jennersten

Tallskogen var snitslad för avverkning. Visserligen ligger det 125 år gamla beståndet i en ekopark, men är klassat som produktionsskog. Fältbesöket från Skogsstyrelsen visade även att Sveaskogs löfte om förstärkt hänsyn var uppfyllt. Ändå vädjade handläggaren om att de tio hektaren borde klassas om till naturvårdande skötsel. Sveaskogs svar var lika bistert som det grådaskiga decembervädret. Råvara ska levereras till skogsindustrin och det löftet går först. Detta trots Sveaskogs upprepade försäkran om att i en ekopark ska ekologi gå före ekonomi. I de flesta fall hade detta slutat med ännu ett hygge i en av våra 37 ekoparker. Men den här gången tog historien en annan vändning.

Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri.

Fältbesöket i Hornslandets ekopark i norra Hälsingland gjordes den 3 december tre dagar efter att Skogsutredningen presenterade sitt slutbetänkande. Bland utredningens många förslag fanns ett om att ombilda ekoparker till framtida nationalparker. Hornslandets ekopark är en av fyra. De tre andra är Böda på norra Öland, Hornsö i östra Småland och Halle- och Hunneberg söder om Vänern. När avverkningshotet på Hornslandet blev känt, tog motståndet raskt form. Lokala naturvänner besökte skogen och ännu fler naturvärden identifierades. Den lokala kretsen och Naturskyddsföreningens länsförbund formulerade snabbt ett uttalande, som spreds vidare av andra. Ett par dagar senare hamnade nyheten i Dagens Industri. Rubriken Sveaskog kritiseras för att vilja avverka i nationalpark blev till och med för mycket för ett hårdhudat statligt skogsbolag. Sveaskog pausade avverkningen.

Sveriges äldsta tall och andra mäktiga träd har sitt hem på Hornslandet. Foto Ola Jennersten

Det ger oss en chans att diskutera Skogsutredningens förslag. Inte minst för Hudiksvalls kommun, som i snart två sekel har utvecklats i nära samverkan med skogsindustrin. Strax söder om centralorten ligger Iggesund med ett modernt kartongbruk och ett stort sågverk. Båda viktiga delar i skogskoncernen Holmen, som omsätter drygt 17 miljarder kronor och sysselsätter bortåt tre tusen personer. För en del politiker räcker det som argument. Men låt oss ändå titta närmare på vad en nationalpark kan innebära för en norrländsk kommun.

Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet.

Halvön Hornslandet ligger strax öster om Hudiksvall. Det är inte bara ett omtyckt besöksmål, utan även hem för Sveriges äldsta tall, den nästan utrotade jättepraktbaggen och många andra rara ting. En analys av området visar att merparten av drygt sju tusen hektar redan är skyddat av naturreservat, ekoparkens naturvårdsskogar och Sveaskogs utlovade hänsyn. Kvar blir 2 500 hektar produktionsskog, som årligen lär leverera drygt 9 000 kubikmeter skogsråvara. Det täcker ungefär fyra promille av sågverkets och kartongbrukets behov och bidrar på så vis till fyra årsarbeten i Iggesund. Det är här i industrin de flesta jobben skapas.

Hornslandets skogar kan göra större nytta i en möjlig nationalpark. Foto: Privat

Ute på Hornslandet är skogsbrukets bidrag till den lokala sysselsättningen mer blygsamt. Kalkylen visar att det blir 1,4 årsarbeten för plantering, röjning, gallring och slutavverkning. Men då plantering och röjning ofta genomförs av utländska gästarbetare, blir det inte ens ett lokalt heltidsjobb ute på Hornslandet. Det är det jobbet, som bidrar med skatt till kommunens skolor, äldreomsorg och utbud av kultur och idrott. Resterande två miljoner kronor från avverkningarna går till Sveaskogs övriga anställda, skatter och vinst till staten. En liten del flödar tillbaka till Hudiksvall i form av skötsel av ekoparken och underhåll av halvöns skogsbilvägar.

Det var sannolikt inte sista gången.

Men förädlingen i Iggesund står och faller inte med skogarna på Hornslandet. Fyra promille är marginellt, lär knappast påverka produktionen och kan hämtas från andra skogar. Dessutom är det viktigt att veta att trots stora investeringar, i både sågverk och kartongbruk, ökar inte antalet anställda i Iggesund. Tvärtom, ägarnas krav på effektivare produktion leder till färre medarbetare. Sommaren 2018 varslade Holmen 150 anställda i Iggesund. Syftet var att ”öka produktionskapaciteten och minska kostnaderna för verksamheten.” Det var sannolikt inte sista gången.

Hur mycket koldioxid kan en orörd skog binda? Foto: Staffan Widstrand

Så för Hudiksvalls politiker ligger ett jobb i den ena vågskålen och i den andra en möjlig nationalpark. Ett starkare skydd vore bra för skogarnas unika mångfald, men även för att binda mer växthusgaser det närmaste seklet. För en stor del av ekoparkens produktiva skogsmark är ungskog. När parken invigdes 2004 var över hälften yngre än 50 år. Här finns skogar som gratis dammsuger atmosfären på koldioxid i minst hundra år till. Troligen avsevärt längre. Men det förutsätter att skogen blir gammal, våtmarker fortsätter att återskapas och död ved sakta får bildas mellan träden.

Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år.

Och den som läser Skogsutredningen inser att förslaget om nationalpark innehåller ett generöst erbjudande om en satsning på naturturism. Det bör intressera de flesta politiker. Åtminstone de som vill skapa nya arbetstillfällen, diversifiera näringslivet och sätta den egna kommunen på kartan.

Hölick Havsresort siktar på att trefaldiga antalet arbetstillfällen. Bild: Hölick Havsresort

Det finns redan exempel att titta närmare på. Längst ute på halvön ligger Hölick Havsresort, som under flera år har erbjudit naturnära upplevelser utifrån ett exklusivt utbud av god mat och skönt boende. Flera miljoner kronor har investerats i anläggningen, som de senaste åren mer än fördubblat antalet gästnätter och nu skapar bortåt tio årsarbeten. Och resorten vill fortsätta att växa. Planen är att fördubbla omsättningen de närmaste åren och erbjuda 30 årsarbeten om fem år. Ett fortsatt skogsbruk med nya hyggen och trista plantager riskerar att sätta käppar i hjulen för satsningen. Därför vill företaget veta mer om vad en framtida nationalpark på Hornslandet innebär.

Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel.

Förutsättningarna är nämligen ytterst goda. Här är det möjligt att bilda en drygt 7 000 hektar stor nationalpark enbart på statlig mark. I så fall blir den en av de större nedanför fjällen, och ett område som är värt att upptäcka under flera dagar. Ett sådant resmål behöver fler boenden i andra prisklasser. Därför är det lämpligt att titta närmare på förutsättningarna för kompletterande logi i närheten av infarten i ekoparkens norra delar. Den lokaliseringen ger flera fördelar. Själva nationalparken bör i möjligaste mån tillgängliggöras utan behov av egen bil. Färre bilar gör besöket mycket trevligare för de som cyklar och vandrar. Och då blir närheten till Hudiksvalls järnvägsstation viktig. Tågresan från Stockholm går under tre timmar och kostar ett par hundralappar. Ett bekvämt och klimatsmart ressätt som har framtiden för sig. Kan tåget kombineras med en buss ut till Hornslandet är mycket vunnet.

I framtiden kan kanske Hornslandet upptäckas med häst och vagn. Foto: Staffan Widstrand

Halvöns sevärdheter och utflyktsmål bör med fördel upptäckas med cykel och till fots. Ännu någon restaurang och ett sommarcafé kan locka fler besökare, och öka efterfrågan på lokalt producerade livsmedel. Som grädde på moset kan man önska några upplevelseföretag, som sysslar med ridning, paddling och andra guidade naturupplevelser. Väl där, kan Hornslandet attrahera besökare från andra länder. Därför ligger minst ett tiotal nya lokala jobb i samma vågskål som nationalparken. Och med rätt entreprenörer kan den potentialen dubblas en eller flera gånger om. Vem trodde i början av 1990-talet att en teater med utvecklingsstörda skulle sätta Hudiksvall på kartan? Förra året tog de plats på en catwalk på Manhattan.

Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.

Jag vet att många kommunpolitiker inte förknippar svensk naturvård med affärsmöjligheter. Det är tragiskt och hög tid att ändra på. Ett första steg är att politikerna i Hudiksvall tar sig tid att läsa förslaget från Skogsutredningen.
De lär bli positivt överraskade.

Allt sällsyntare med nya nationalparker

Sonfjällets nationalpark i Härjedalen bildades 1909. Bild: Anders Good/IBL

Våra nationalparker lockar allt fler, och nästan alla besökare är nöjda. I dessa coronatider har än fler svenskar upptäckt kronjuvelerna i vårt naturskydd. Däremot har antalet utländska gäster rasat i år, vilket sannolikt betyder kraftigt minskade intäkter för många turismföretag. Runt om i världen är nationalparker motorn för jobb och intäkter på landsbygden. Sverige har minst lika goda förutsättningar. Och en sådan vision målade en socialdemokratisk regering upp redan för 18 år sedan. Men varför blir då invigningarna av nya nationalparker allt mer sällsynta?

Flera regeringar har länge pekat ut just nationalparker, som en resurs för regional utveckling.

Sveriges 30 nationalparker lockar allt fler. Enligt Naturvårdsverket har antalet besök ökat med drygt 20 procent sedan 2013, och förra året noterades nästan 2,8 miljoner besök. Dessutom är nästan alla besökare nöjda. Bara en procent är missnöjda, medan 95 procent ansåg att besöket var bra eller mycket bra. För 2020 finns ännu inga officiella besökssiffror. Däremot skvallrar nyhetsartiklar och en rundringning av Natursidan om att antalet svenskar har ökat, samtidigt som mängden internationella gäster har minskat kraftigt. Samma utveckling syns i finska nationalparker. Vad fler inhemska besök, men färre internationella gäster, betyder för naturturismen i och runt svenska nationalparker får vi kanske inte veta. Till skillnad från flera andra länder sammanställer inte Sverige någon årlig statistik över lokala turismintäkter och arbetstillfällen. Men troligt är att bortfallet av intäkter från utländska gäster inte kompenseras av fler svenska besökare.

Söderåsens nationalpark lockar med sina bok- och lövskogar. Bild: Peter Johnsen/Skånska bilder

Att Sverige saknar statistik över nationalparkernas ekonomiska effekter är märkligt. Flera regeringar har länge pekat ut just nationalparker, som en resurs för regional utveckling. Redan 2002 framhöll regeringen Persson detta i skrivelsen En samlad naturvårdspolitik:
”Nationalparker får i regel stor uppmärksamhet såväl nationellt som internationellt. De får ofta, genom att fungera som turistattraktioner, en positiv betydelse för turismnäringen och glesbygdsutvecklingen. Det är angeläget att Naturvårdsverket i det fortsatta arbetet fäster vikt vid såväl områdenas nationella betydelse från bevarandesynpunkt som deras möjligheter att som besöksmål ge nytta åt lokalsamhället.”

Efter 2002 har bara två nya nationalparker blivit till.

Mot bakgrund av fler besökare och nationalparkernas potential för regional utveckling är det därför konstigt att processen att bilda nya nationalparker tar allt längre tid. Efter 2002 syns ett tydligt trendbrott. Under 1980-talet invigdes fyra nya nationalparker. Sedan tillkom sex nya parker under 1990-talet och arbetet fortsatte att tuffa på efter millenniumskiftet med Söderåsen (2001) och Fulufjällets nationalpark (2002). Men sedan dröjde det till 2009 innan Kosterhavets nationalpark invigdes och därefter ytterligare nio år innan Åsnen i södra Småland såg dagens ljus 2018. Med andra ord, under 20 år fram till 2002 invigdes tolv nya nationalparker. Efter 2002 har bara två nya nationalparker blivit till.

Drygt hälften av besökarna i Tivedens nationalpark är utländska. Bild: Elisabet Karlsson

Ett annat sätt att räkna är summera antalet nya hektar i våra nationalparker. Även dessa siffror oroar. Under både 80- och 90-talet skyddades en bra bit över 20 000 hektar i nya och utvidgade nationalparker varje årtionde. På 00-talet ökade ytan till nästan 80 000 hektar. Främst tack vare Fulufjället och Kosterhavet, som båda omfattar mer än 38 000 hektar. Under de senaste tio åren har däremot nationalparkernas totala yta bara ökat med 5 000 hektar. Över hälften kommer från utvidgningar av nationalparkerna Hamra, Tiveden och Björnlandet.

Det är svårt att utifrån så små områden framgångsrikt bygga och utveckla starka och attraktiva resmål där naturturismen frodas.

Samtidigt som det går trögt att bilda nya nationalparker, skapas många nya naturreservat. Idag har vi över 5 000 reservat. De senaste tio åren har det tillkommit över 1 750 nya reservat, som tillsammans skyddar drygt 580 000 hektar. Det är mer än våra fyra största nationalparker (Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet och Muddus) hyser tillsammans. Våra nationalparker har dock några avgörande fördelar, som är viktiga för både naturskydd och landsbygdsutveckling.

Besöken i Tyresta nationalpark har ökat kraftigt i år. Bild: Nicklas Wijkmark

Nationalparker är stora.
Nya parker ska omfatta ett helt landskap på minst tusen hektar. Naturreservat, särskilt i södra Sverige, är ofta små. Här i Kalmar län är mer än hälften av reservaten under 100 hektar. I Halland är runt 80 procent av reservaten mindre än 100 hektar. Det är svårt att utifrån så små områden framgångsrikt bygga och utveckla starka och attraktiva resmål där naturturismen frodas. Små fragmenterade reservat är också ett problem för naturvården. Särskilt för arter som kräver större ytor eller behöver spridas i ett landskap.

De är klenoder, som spelar i högsta divisionen tillsammans med världskändisar som Yellowstone och Serengeti.

Nationalparker ger ett starkare skydd.
Nya vägar, gruvor, vindparker och annan exploatering stoppas för det mesta av en nationalpark. Däremot är det inte alltid som ett naturreservat kan stå emot. Särskilt inte när industriella verksamheter marknadsförs med lockande kalkyler över nya jobb och intäkter. Många små reservat ger vanligtvis ett svagare skydd åt ett större landskap.

Skuleskogens nationalpark bidrar till Höga Kustens attraktionskraft. Bild: Michael Engman/Engmanbild

Nationalparker är ikoner.
I stort sett alla vet att en nationalpark är värd att besöka. De är klenoder, som spelar i högsta divisionen tillsammans med världskändisar som Yellowstone och Serengeti. Det är mycket värt för lokala turismföretag, arbetstillfällen och regional utveckling. Exakt det som regeringen Persson konstaterade för snart 20 år sedan.

Den samverkan mellan naturskydd och turism, som pekades ut av regeringen Person 2002, har aldrig blivit konkret handling.

Men varför tar då processen att bilda en nationalpark allt längre tid? I några fall har till och med arbetet avbrutits, som med den tilltänkta nationalparken i västra Jämtland förra året. Ett viktigt skäl är att kommuner och andra lokala aktörer fått mer att säga till om. Att förankra naturskyddet lokalt är utmärkt. Men samtidigt kan vi konstatera att naturvården inte varit särskilt framgångsrik med att koppla ihop naturskydd med nya jobb, lokala turismintäkter och regional tillväxt. Den samverkan mellan naturskydd och turism, som pekades ut av regeringen Person 2002, har aldrig blivit konkret handling. Varför socialdemokrater och miljöpartister, som på olika sätt samarbetat under alla dessa år, inte har lyckats sjösätta en skarp politik kring naturskydd och landsbygdsutveckling är svårt att förstå. Betydligt lättare att begripa är att denna oförmåga har fått djupt tragiska konsekvenser för svensk natur och landsbygd.

Är bocken trädgårdsmästare i Hornsö?

Hornsö räknas som en av Nordens biologiskt mest värdefulla skogar. Foto: Nils Elgqvist

Den senaste tiden har Hornsö ekopark i östra Småland diskuterats livligt. Traktens kommuner har flaggat för att en nationalpark vore ett bättre alternativ. Förslaget har fått stöd från lokala natur- och miljöorganisationer och en tidigare chef vid länsstyrelsen. Däremot har Sveaskog, som förvaltar ekoparken, invänt och hävdat att gällande avtal borgar för rätt naturvårdsinsatser och att ekoparkens skogsbruk finansierar naturvården. Det låter bra, om det är sant.

Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument.

Debatten startade i slutet av januari när Naturskyddsföreningens kretsar i Nybro och Mönsterås tillsammans med en fågelklubb och en skogsgrupp i Oskarhamn gav sitt stöd till planerna på en ny nationalpark. Ett starkare skydd av skogens mångfald tillsammans med naturturismens möjligheter var budskapet. Några veckor senare gav sig Anders Johansson in i debatten. Han, en författare i Kalmar, menade att en nationalpark är en orimlighet och att skogarna skulle växa igen. En ekopark räcker. Där kan turismen samsas med skogsbruket. Det inhoppet fick mig att skriva en replik. I den försökte jag förklara varför Sveaskog saknar drivkrafter för att utveckla naturturismen. En näring med långt större lokal potential än skogsbruket. I sin slutreplik avfärdade Johansson mitt svar med grundlösa påståenden om att jag var okunnig, inte besökt området och gjort en dålig analys.

Sekler av bete har präglat Hornsös skogar. Foto: Per Jiborn

Men debatten tog fart igen. I slutet av mars skrev Stefan Svenaeus, tidigare miljövårdsdirektör på länsstyrelsen i Kalmar, att han gillade förslaget om en nationalpark. En skyddsform som inte alls innebär igenväxta skogar, utan numera alltid bygger på en grundlig skötselplan. Sammanhängande skyddade skogar ger dessutom bättre villkor för en lokal besöksnäring. Anders Johansson gav sig på nytt in i debatten. Än en gång på Sveaskogs sida i ett högt tonläge med få sakargument. Dagen efter fyllde Sveaskog på. Ett svar värt en närmare granskning, och som jag återkommer till. I sin slutreplik förtydligade Svenaeus att i Hornsö ekopark hotas idag äldre tallskogar och att resurserna till naturvårdande skötsel har minskat efter att riksdagen ändrade Sveaskogs uppdrag 2010.

Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta.

Svaret från Sveaskog, värt att läsa ordentligt, är skrivet av naturvårdschefen Peter Bergman och bygger på tre påståenden. För det första att förvaltningen grundas på ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Avtalet reglerar varje enskilt skogsbestånd och ”hur naturvårdsåtgärder ska genomföras samt vilket ekologiskt mål dessa åtgärder har.” För det andra att Sveaskog har utfört naturvårdsåtgärder ”på hundratals hektar för att bevara och stärka den biologiska mångfalden i Hornsö.” Ett kostsamt och omfattande arbete där en hel del återstår att göra. Till sist menar Bergman att Sveaskogs förvaltning är kostnadseffektiv och att en framtida nationalpark måste finansieras via statens budget. Till synes tre sakliga argument, men tål de en granskning?

Ringlande vattendrag är en annan källa till mångfald. Foto: Nils Elgqvist

Alla Sveaskogs ekoparker förvaltas utifrån ett juridiskt bindande avtal med Skogsstyrelsen. Varför Sveaskog väljer att inte publicera detta centrala dokument på sin egen webbplats är en gåta. Däremot går det att beställa från Skogsstyrelsen. Avtalet, som löper över 50 år, är dock varken detaljerat eller specifikt. För Hornsö ekopark handlar det om tolv punkter på två sidor plus bilagor. Den centrala formuleringen lyder ”Sveaskog förbinder sig att inom ekoparken och under avtalstiden i sitt skogsbruk aktivt arbeta för de övergripande ekologiska målbilder som framgår av ekoparksplanen.” I ekoparksplanen står det att naturskogar av tall, gran, löv och ädellöv ska återskapas på totalt 40 procent av parkens yta. Det är avtalets kärna. Hur en naturskog definieras och vägen dit, bestäms av Sveaskog efter samråd med Skogsstyrelsen.

Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter.

Hornsös skogar präglades under sekler av bete, bränder, översvämningar och plockhuggning. I slutet av 1800-talet förändrades landskapet dramatiskt. Gran blev det dominerande trädslaget och mörka barrskogar bredde ut sig från några ynka procent till runt 40 procent. För att återskapa Hornsös glesa öppna skogar med främst tall och löv, krävs regelbundna bränder i naturvårdssyfte, ett omfattande skogsbete och restaurerade sumpskogar. Särskilt mot bakgrund av att skogarna ännu hyser Nordens viktigaste bestånd av vedlevande skalbaggar och flera andra sällsynta insekter.

Ekoparksavtalet i korthet. När och hur bestämmer Sveaskog själv.

Generationers plockhuggning kan däremot återställas genom att frihugga ekar och glesa ut lövrika barrskogar. Alla insatser behövs och är välkomna. Klockan klämtar nämligen för flera av Hornsös utrotningshotade insekter. Men det finns en viktig skillnad mellan skogsbete, bränder och återskapade sumpskogar å ena sidan och frihuggning och utglesning å den andra. De förstnämnda åtgärderna ger i de flesta fall ingen skogsråvara. Frihuggning och gallring ger däremot ofta en ansenlig mängd råvara och därmed en lockande nettointäkt. Vilka åtgärder prioriterar Sveaskog, vars ägare har bestämt att skogsbruk är kärnverksamhet och syftet en marknadsmässig avkastning till staten?

”Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog.”

Det vet inte vi. Insynen i Sveaskogs förvaltning är begränsad. Men när jag samtalar med tidigare anställda, forskare och andra med god lokalkännedom är svaren samstämmiga. Prioriterade åtgärder har varit de som även generar skogsråvara till industrin. Det verkar som vi i Hornsö har satt bocken till trädgårdsmästare. På sin webbplats redovisar Sveaskog NS-åtgärderna (naturvårdande skötsel) i sina ekoparker mellan åren 2008 och 2018. Totalt har olika skötselåtgärder gjorts på mer än sex tusen hektar. Av dessa har över 20 procent (1 286 hektar) utförts i Hornsö. Vilka åtgärderna är redovisas inte. Men i samma text skriver Sveaskog att ”en av de vanligaste NS-åtgärderna är att plocka fram ung lövskog ur tidigare planterade granbestånd.” Den åtgärden borde passa utmärkt i Hornsö. Viktig naturvård kan då genomföras med bonuseffekten att tusentals kubikmeter skogsråvara även levereras till industrin. Det ger Sveaskog extra intäkter.

Glesa tall- och lövskogar ersattes av mörka granskogar. Foto: Per Jiborn

Och det är inget fel i detta. Men frågan som först måste ställas är: Vilka akuta åtgärder behöver göras nu för att rädda Hornsös unika mångfald av insekter som tvåvingar, fjärilar och skalbaggar? Jag frågar Sven G Nilsson, som är professor emeritus i zooekologi vid Lunds universitet, en auktoritet på området och som under flera år har inventerat vedlevande skalbaggar i Hornsös skogar.
– Varje bestånd måste skötas efter sina förutsättningar. Brand, bete, återställda våtmarker eller glesare och ljusare skogar. Det beror på omständigheterna. Jag kan bara säga att dessa skötselåtgärder kräver expertkompetens, och den saknar Sveaskog, svarar Sven G Nilsson.

Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Det är mycket som vi utomstående inte vet. Men Sveaskog kan stoppa gissningsleken genom att presentera en sammanställning över de senaste 15 årens åtgärder i Hornsö. En redogörelse som berättar hur många och omfattande skogsbetena är i ekoparken. Hur många hektar sumpskog och våtmark som har återskapats? Antal naturvårdsbränningar som har genomförts, när och på hur stor yta? Och hur många hektar barrskog med lövinslag som har glesats ut? Vilka är NS-åtgärderna som har utförts på 1 286 hektar? Hur många hektar är nu på allvar på väg att bli vackra och funktionella naturskogar? Sveaskog skriver att det varit ett omfattande arbete som har kostat. Varför då inte stolt berätta mer ingående om vad som har uträttats. På köpet skulle onödigt tvivel skingras. Därtill handlar det om formellt skyddade skogar, som tillhör oss alla. Hornsös och övriga ekoparkers naturvårdsskogar väger lika tungt som Muddus när statistiken över Sveriges skyddade skogar sammanställs.

Naturvård som även ger skogsråvara tycks prioriteras. Foto: Per Jiborn

Men en sådan transparens är inte prioriterad. Själv väntar jag på svar på frågor om Hornsö ekopark som ställdes för två månader sedan. Därför vänder jag mig till Skogsstyrelsen för att få ta del av minnesanteckningarna från de årliga förvaltningsmötena. Omgående trillar protokollen från 2017, 2018 och 2019 in i min mejlbox.

De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog.

Genomläsningen av protokollen ger nya insikter. Här redovisas årliga samtal om planerade avverkningar, skötselåtgärder och övrig förvaltning. Närvarar gör företrädare för Sveaskog, Skogsstyrelsen och Kalmars länsstyrelse. I de tre protokollen redovisas kort insatser kring inventeringar, naturvärdesbedömningar, naturvårdsbränningar, skogsbeten och igenproppade diken. Protokollen ger ingen helhetsbild, men inblicken i den praktiska förvaltningen väcker fler funderingar kring den berättelse som Sveaskog försöker ge.

Nya skyltar blir Sveaskogs satsning i Hornsö 2020. Foto: Per Jiborn

Några exempel. Naturvårdsbränningar planeras i samarbete med länsstyrelsen på fem hektar, men skjuts på framtiden. Skogsstyrelsen erbjuder arbetskraft för röjning och risplockning på ett skogsbete. Två år senare meddelar Sveaskog att man vill plocka ner stängslet kring ett annat bete, eftersom en djurhållare saknas. Förra vintern proppades tre diken igen med hjälp av länsstyrelsen. Av det senaste protokollet framgår att länsstyrelsen vill gynna ekoparkens mångfald genom torrängar, mulmholkar och nedgrävda ekstockar. Sveaskog nöjer sig med nya välkomstskyltar och kanske ett vindskydd. Fragment av en komplex verklighet, men en mindre fördelaktig bild tonar ändå fram. De kanske viktigaste insatserna får stå tillbaka, eftersom de inte genererar några nettointäkter till Sveaskog. Både initiativ och finansiering av dessa olönsamma åtgärder, ser också ut att komma från andra än Sveaskog. Kanske är slutsatsen orättvis. Möjligen uträttades mer före 2017, men protokollen från åren innan saknas hos Skogsstyrelsen och lämnas inte ut av Sveaskog.

Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Det går inte att göra en heltäckande granskning av Sveaskogs förvaltning av Hornsö ekopark. Samtidigt måste samtalet fortsätta och lärdomar dras. Utifrån befintligt kunskapsunderlag verkar det som att Peter Bergmans tre påståenden i Barometern inte stämmer.

Många insekter behöver löv, ljus och värme. Foto: Per Jiborn

1. Avtalet med Skogsstyrelsen ger Sveaskog en stor handlingsfrihet när det gäller val av skötselåtgärd och när den ska genomföras. Det ställs inga krav på ett bestämt antal hektar återskapade sumpskogar, regelbundna naturvårdsbränningar eller skogsbeten. Tidsplaner att stämma av emot saknas. Det mesta tyder på att Sveaskog främst väljer skötselåtgärder, som ger råvara till skogsindustrin och egna nettointäkter.

2. Påståendet att den naturvårdande skötseln i Hornsö ekopark har kostat, verkar inte stämma. Antal kubikmeter skogsråvara och intäkter har varit mindre än vid en normal slutavverkning, men i väntan på en öppen redovisning pekar det mesta på att Sveaskog har gått plus på de flesta åtgärder. Kanske handlar det om nettointäkter på 20 miljoner sedan ekoparken invigdes för 15 år sedan, men det kan också vara det dubbla.

3. I repliken skriver Sveaskog som slutkläm att en nationalpark innebär att framtida utgifter för skötsel i Hornsö hamnar hos landets skattebetalare. Förvaltningsprotokollen från de senaste åren antyder att Sveaskog redan idag låter våra myndigheter betala delar eller merparten för de insatser i naturvårdsskogarna som inte är lönsamma.

Moderaterna borde besöka Tiveden

30 jobb på årsbasis skapar naturturismen i Tivedens skogar. Foto: Pavel Koubek

Vi behöver inte mer skyddad skog. Det var budskapet från John Widegren, Moderaternas landsbygdspolitiske talesperson, på Svenska Dagbladets debattsida för ett par veckor sedan. Det bärande argumentet är att sågverk, pappers- och massabruk behöver en säker tillgång på skogsråvara för att skapa exportintäkter till Sverige. Då får inte fler reservat stå i vägen. För enligt Moderaterna finns det nämligen bara ett sätt att bruka skogen – att hugga ner den och tillverka papper, virke, flis och annat av träden. I bästa fall känner inte den moderata partitoppen till att det finns en annan näring, som just i skyddade skogar kan skapa både jobb och exportintäkter. I värsta fall vill partiet mörka att naturturismen är ett alternativ till vanligt skogsbruk. Därför undrar jag om Moderaterna ser till landsbygdens, skogens och markägarnas bästa? Eller om det finns andra intressen, som fått partiet att överge tidigare löften och mål utstakade under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister?

Men det är väl egentligen inte det som skaver,
utan att importerad råvara kostar mer.

Sverige är världsledande när det gäller export av papper och massa. En export som under lång tid bidragit till sysselsättning och välfärd runt om i Sverige. Men nu skärps huggsexan om det gröna guldet, och önskelistan på allt som skogen ska fixa blir allt längre. Allt från nya förpackningar till banbrytande produkter i form av textilier, läkemedel och biodrivmedel. Ur det perspektivet är det logiskt att biologisk mångfald och naturskydd blir ett hot för de stora sågverken och massa- och pappersbruken. En bransch som redan lider av en besvärande överkapacitet och tvingas importera skogsråvara från andra länder. Det skriver även Johan Widegren i klartext i sitt inlägg. ”De (skogsindustrin) behöver garanteras råvara för att slippa importera virke från länder med mindre klimatsmart skogsbruk.” Varför svensk skogsråvara är mer klimatsmart än importerade träd från Norge, Lettland eller Estland förklaras inte. Men det är väl egentligen inte det som skaver, utan att importerad råvara kostar mer.

För Moderaterna finns bara ett sätt at bruka skogen - att fälla träden. Foto: Privat

Vidare menar Moderaterna att mer naturskydd är dåligt för skogsägaren. Utgångspunkten är att markägarens intresse alltid sammanfaller med skogsindustrins, men så är det inte. Många skogsägare vittnar om priser som länge stått och stampat, och om virkesköpare som med lock och pock vill få markägaren att avverka. Den som tvivlar på det, kan granska statistik från Skogsstyrelsen. Där syns även tydligt hur marknaden styr priset på svensk skogsråvara. Efter stormen Gudruns framfart i början av 2005 föll priset på granmassaved med 20 procent. Å andra sidan betyder mer skyddad skog att utbudet av skogsråvara minskar, vilket pressar priset uppåt. Det gynnar skogsägarna, men är sämre för skogsindustrins vinstmarginal. Många markägare är positiva till att skydda sin skog, om de får vettigt betalt. Därför är det märkligt att LRF Skogsägarna skriver till regeringen att de inte vill ha mer skyddad natur, när detta ofta är en bra affär för medlemmarna. När ett naturreservat bildas får markägaren marknadsvärdet plus 25 procent i så kallad intrångsersättning. Man fortsätter som ägare och har dessutom fortsatt tillgång till jakt, fiske, egen rekreation och möjligheten att satsa på turism. I mina ögon ett ytterst fördelaktigt upplägg. Det är här en av få gånger, som någon faktiskt både kan äta kakan och ha den kvar. Men om dessa affärsmöjligheter berättar sällan länsstyrelsen, Naturvårdsverket och än mindre ledningen för LRF Skogsägarna. Frågan är med andra ord om Moderaternas utspel verkligen handlar om skogsägarnas väl och ve? Eller handlar det egentligen om skogsindustrins önskan om mesta möjliga råvara till lägsta pris?

När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

Det kan i så fall förklara varför debattinlägget inte med ett ord nämner en av landsbygdens verkligt gröna och växande näringar: natur- och ekoturismen. Ett annat skäl kan givetvis vara djup okunnighet hos Moderaterna om en verksamhet, som under rätt villkor skapar fler jobb och större ekonomiska värden än skogsbruket i en skog som är tänkt att skyddas. Idag är nämligen turismens exportvärde på 144 miljarder kronor lika stort som skogsindustrins. Men en viktig skillnad är att de utländska besökarnas konsumtion i Sverige genererar momsintäkter till staten på nästan 20 miljarder kronor. När SCA, Stora Enso, Billerud och andra exporterar massa och papper till utlandet blir det däremot noll kronor i momsintäkter till vår gemensamma välfärd.

När jakten på skogsråvara skärps höjs röster för nej till mer skyddad natur. Foto: Privat

Givetvis går inte alla utländska turister på skogspromenad. Däremot är svensk natur, där vackra och orörda skogar ingår, en av våra främsta reseanledningar. Därför är det rimligt att uppskatta naturens bidrag till vår turismexport till 36 miljarder och momsintäkterna från internationella besökare till bortåt 5 miljarder kronor. Och diskussionen handlar ju inte om att hela Sverige ska förvandlas till ett enda stort rekreationsområde. Det är en helt orimlig ståndpunkt, som mig veterligen ingen förfäktar. Frågan gäller hur en viktig del av redan skyddade skogar, och flera av framtidens reservat och nationalparker, kan brukas på bästa vis till förmån för biologisk mångfald, landsbygd, markägare och övriga i Sverige.

En näring som skapar sysselsättning i hela landet.
Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt.

Skogsindustrin vill gärna påskina att man är landsbygdens främsta jobbmotor. En näring som skapar sysselsättning i hela landet. Det var sant för 50 år sedan, men påståendet blir allt mer ihåligt. Siffror och statistik talar ett tydligt språk. År 1976 sysselsatte skogsbruket nästan 32 500 personer på årsbasis. Idag 40 år senare är siffran 16 356 enligt Skogsstyrelsen. Hälften av jobben är alltså borta. Samma trend syns i de kommande förädlingsleden. Enligt Skogsindustrierna fanns det 1970 nästan 350 sågverk. Idag återstår 140 verk. I Norrland halverades nästan antalet mellan 2001 och 2011. Nu hittar jag bara 23 sågverk i norra Sverige, som direkt eller indirekt är medlemmar i Skogsindustrierna. Av dessa ligger åtta sågverk i inlandet och resterande 15 längs kusten. De flesta inlandskommuner i norr saknar alltså idag ett större sågverk, och antalet sysselsatta på sågverken minskar enligt SCB:s databas. Från drygt 15 000 (1993) till färre än 11 000 anställda 20 år senare. Samma strukturrationalisering genomgår även skogsindustrins hjärta: pappers- och massabruken. Under 20 år försvann nästan hälften av jobben. Drygt 37 000 (1993) blev färre än 20 000 (2013).

Sågverken blir större, färre och med mindre personal. Bild: Skogsindustrierna

Inom svensk natur- och ekoturism är trenden den motsatta. Det är en näring som spirar och som i framtiden har goda möjligheter att blomstra i skyddade skogar. Där, i naturreservat och nationalparker, kan besöksnäringen med rätt villkor skapa avsevärt större ekonomiska värden och minst tio gånger fler arbetstillfällen än ett traditionellt skogsbruk. Jämförelsen bygger på att sågverk, massafabriker och pappersbruk exkluderas, men som framgår av siffrorna ovan ligger dessa industrier allt mer sällan i de mest utsatta glesbygdskommunerna. Därför vill jag tipsa landets gles- och landsbygdskommuner, den moderata partitoppen och andra intresserade att besöka Tivedens skogar. Här kan nämligen framtidens möjligheter beskådas redan idag.

Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift,
i vart fall inte i Tiveden.

I samverkan med Laxå kommun och ett pågående utvecklingsprojekt har jag kartlagt Tivedens natur- och ekoturism under säsongen 2018. I korthet visar studien att Tivedens skogar, med nationalparken som huvudattraktion, genererar över 80 000 gästnätter. Något som gav turismintäkter på drygt 18 miljoner kronor och bidrog till drygt 30 arbetstillfällen på årsbasis. Till detta ska läggas ytterligare några miljoner kronor för lokala inköp av livs- och drivmedel, som kartläggningen inte fångade upp. Vidare visar studien att under både vår och höst finns det ledig kapacitet och att turismens förädlingsgrad, mätt i konsumtion per dygn och besökare, är låg. Därför är det rimligt att anta att traktens turismintäkter kan fördubblas om fler besökare väljer att stanna längre, äta gott, sova skönt och unna sig fler guidade naturupplevelser. Med andra ord, bortåt 25 nya jobb kan skapas fram till 2030, utan att antalet besökare under de populäraste sommarveckorna måste öka. Att en sådan tillväxt är möjlig visar ett av Tivedens större företag, där omsättningen mellan 2009 och 2018 ökade med nästan 140 procent.

Fler naturguider ökar turismens förädlingsvärde. Foto: Pavel Koubek

Underlaget från Tivedens skogar blir än mer intressant när naturturism jämförs med vanligt skogsbruk. Dagens 30 turismjobb i Tiveden kräver drygt 75 hektar skog per arbetstillfälle. Det ska jämföras med att varje årsarbete inom skogsbruket i snitt behöver nästan 1 400 hektar. Relationen ett till tio till naturturismens fördel är alltså ingen överdrift, i vart fall inte i Tiveden. Därtill ska läggas naturturismens potential att fördubbla omsättning, gästnätter och sysselsättning. En sådan kalkyl borde till och med stämma till eftertanke i Moderaternas partitopp. Där finns ju duktiga borgerliga ekonomer, som borde inse att om man vurmar om landsbygden, markägarna, skogens mångfald och Sveriges bästa, då finns det goda skäl att ompröva ett utspel, som i annat fall lätt uppfattas som en beställning från skogsindustrins största bolag.

Dröm om odinsvalans återkomst

Kan den svarta storken bli en symbolart för djupa orörda skogar? Bild: Staffan Widstrand

Det kallas redan supernaturåret. 2020 är året som många av oss hoppas ska bli avgörande för att hejda förlusten av biologisk mångfald. Mitt nyårslöfte blev därför att aktivt verka för den svarta storkens återkomst. Gärna tillsammans med andra. Ett löfte som i själva verket handlar om att återskapa stora, sammanhängande och orörda skogar i södra Sverige. Något som det råder akut brist på.

Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin.

Söder om Dalälven har vi fyra lite större nationalparker som värnar skogens mångfald. Tillsammans täcker Tiveden, Tresticklan, Tyresta och Söderåsen en yta på drygt 8 500 hektar. Ett värdefullt bidrag, men faktiskt inte särskilt mycket. Sarek är nästan hundra gånger större än Tiveden. Och den största av dessa fyra sydsvenska nationalparker, Tresticklan, är bara en tiondel av den tyska nationalparken Müritz norr om Berlin. En nationalpark med vidsträckta tallskogar, naturliga bokskogar och våtmarker, och som lockar många besökare med tranor, havsörn, rördrom och just svart stork.

Med undantag för Färnebofjärden, Kosterhavet och Store Mosse syns Sydsveriges övriga nationalparker inte mer än som flugskitar. Bild: Skyddad Natur / Naturvårdsverket

Den svarta storken är sällsynt och gåtfull. Dess nordiska namn, odinsvalan, skvallrar om att den spelade en roll redan på vikingatiden. Fram till mitten av 1800-talet häckande den sparsamt, men regelbundet i södra och mellersta Sverige. Därefter, när industrialiseringen tog fart, föll de stora tallarna och ekarna som var storkens boträd i Sydsveriges sista djupa skogar. I jakten på lättillgänglig råvara dikades dessutom många blöta skogar ut. Då försvann stora delar av den svarta storkens jaktmarker med småfisk, grodor och andra smådjur. Fram till andra världskriget häckade den svarta storken sporadiskt upp till södra Norrland, men de senaste 80 åren har bara en handfull lyckade häckningar noterats. Bland annat i Närke och möjligen även i Skåne, Västergötland och på Öland. I ArtDatabankens rödlistor klassas den svarta storken som utdöd i Sverige.

På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven.

Odinsvalans krav på djupa orörda skogar gör den till en passande symbol för nödvändigheten att återskapa stora sammanhängande skogar här i södra Sverige. På samma sätt som den vita storken har drivit på restaureringen av våtmarker i Skåne, borde dess svarta kusin kunna spela en liknande roll för fler djupa skogar söder om Dalälven. Givetvis en tuff uppgift och på kort sikt är det sannolikt inte den svarta storken som blir den stora vinnaren. Däremot kan, i skydd av dess symboliska vingar, framtiden tryggas för andra ovanliga fåglar och inte minst mängder av hotade insekter och sällsynta mossor, lavar och svampar. Det är gott nog.

Den svarta storken behöver djupa gamla skogar och våtmarker för att häcka. Bild: Staffan Widstrand

Om vi ska bevara skogens biologiska mångfald, måste vi sprida en begriplig berättelse som fängslar en bred publik. Tidigare bevarandeprojekt kring havsörn och pilgrimsfalk visar att större karismatiska djur fungerar bättre än okända småkryp. Därför borde odinsvalan vara en lämplig kandidat att axla ett sådant uppdrag.

Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet.

Men enbart intressanta historier räcker inte. Vi måste också rusta oss med goda sakargument. En pusselbit är att visa att andelen skyddad natur i södra Sverige är helt otillräcklig för skogens mångfald. Hösten 2010 lovade Sverige omvärlden att uppfylla de så kallade Aichimålen antagna i japanska Nagoya. Det innebär bland annat att vi ska skydda minst 17 procent av våra land- och sötvattensområden till år 2020. Här i södra Sverige är vi i bästa fall halvvägs. Det krävs även krafttag om Sverige ska lyckas uppfylla riksdagens miljömål eller de etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som regeringen Reinfeldt beslutade om 2014.

Tivedens nationalpark är ett bra exempel på natur- och ekoturismens potential. Bild: Elisabet Karlsson / Länsstyrelsen

Den andra nyckeln handlar om att visa att skyddad natur är en värdefull resurs för natur- och ekoturism. En grön näring som på många platser utanför våra tätorter kan skapa fler jobb och större intäkter än skogsbruket. Det är en gåtfull svart stork ett bra exempel på. Att visa upp odinsvalan på ett ansvarfullt vis för bland annat naturfotografer och fågelskådare är en affärsmöjlighet. Något som redan sker på andra platser i Europa. Det svenska företaget Wild Nature fotoresor anordnar regelbundet resor till Ungern, där bland annat svart stork står på programmet. Möjligheten att skydda värdefull natur genom hållbar natur- och ekoturism är en underskattad och fortfarande alltför okänd lösning här i Sverige. Idén med denna blogg är att synliggöra den kraften.

En ny nationalpark skulle här i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag.

Stora orörda skogsområden på flera tusen hektar finns inte längre i södra Sverige. Därför tror jag att vi måste jobba utifrån två strategier. En väg bör vara att knyta ihop redan skyddade områden med hjälp av biologiska korridorer, som samtidigt fungerar som leder för vandrare och andra. Det andra arbetssättet bör ta sin utgångspunkt i större områden med få markägare. Under året som gick besökte jag och skrev om flera möjliga kandidater. Det skånska storkhägnet i utkanten av Fulltofta strövområde som förvaltas av stiftelsen Skånska Landskap. Eller Åkulla bokskogar i Halland, där ett tiotal naturturismföretag erbjuder aktiviteter, mat och boende runt ett dussin naturreservat. En tredje möjlighet är Norra Kvills nationalpark, som gränsar till flera nyckelbiotoper på statliga Sveaskogs marker. Men på kort sikt lär Sveaskogs ekoparker vara den enklaste och snabbaste lösningen. Här finns sammanhängande skogar med höga naturvärden eller åtminstone goda förutsättningar för att återskapa djupa skogar. Dessutom är arbetet delvis redan inlett i det dussin ekoparker som Sveaskog förvaltar söder om Dalälven.

När berörda kommuner diskuterar Hornsö som en framtida nationalpark väger naturturismens intäkter tungt. Bild: Nils Elgqvist

Fram till 1933 häckade den svarta storken i närheten av det som idag är Hornsö ekopark i östra Småland. Detta är sannolikt en av de bästa lokalerna för oss som drömmer om odinsvalans återkomst. Tillsammans med närliggande naturreservat omfattar området idag drygt 10 000 hektar där det mesta är produktiv skogsmark. En ny nationalpark här skulle i ett slag skydda ett större område, än vad Sydsveriges fyra största nationalparker gör idag. Än bättre är att de tre berörda kommunerna Nybro, Högsby och Mönsterås har inlett en dialog om en möjlig nationalparks potential och utmaningar. Här väger naturturismen tungt för de lokala politiska beslutsfattarna. För många naturvänner är det skogarnas unika mångfald av vedlevande skalbaggar och andra insekter som är huvudargumentet. Oavsett vilket perspektiv vi väljer, skymtar här en plattform för att hejda förlusten av biologisk mångfald och göra verklighet av drömmen att locka tillbaka den svarta storken till Sverige.

Klimatsmart trendbrott på väg?

Intresset för tågresor ökar, men ändrar vi även vårt sätt att resa ut i svensk natur? Foto: Capri Norrman / SJ

Färre flyger inom Sverige, intresset för en tågsemester ut i Europa exploderar och svenska nationalparker uppmärksammas på nya sätt. Är det ett trendbrott för klimatsmarta resor vi ser? Gäller det allt resande? Även när vi reser ut i naturen här hemma? Det är svårt att säga. En analys av färsk statistisk, inslag i media och samtal med några av Sveriges pionjär på området ger dock en fingervisning om vart är vi på väg.

Däremot skedde ett trendbrott för årets två första månader, då de europeiska flygresorna för första gången på tio år minskade med två procent.

I helgen genomfördes en slutsåld tågsemesterträff i Stockholm. Bakom minimässan stod gruppen Tågsemester på Facebook, som på ett par år vuxit från knappt tusen entusiaster till över 75 000 medlemmar. Initiativet utgår ifrån en vilja att hitta alternativ till flyget för resor ut i Europa. I december skrev Dagens Nyheter att intresset även syns i försäljningen av biljetter. Förra året ökade antalet sålda Interrailkort med runt 50 procent och Centralens Resebutik i Kalmar fördubblade försäljningen av tågresor till utlandet.

Sedan drygt ett år minskar inrikesflyget. Nu syns tecken på att även flygresor till och från Europa kan minska. Foto: Daniel Asplund / Swedavia

Vurmen för tåg märks ännu inte i statistiken över internationella flygresor. Enligt statliga Swedavia, som driver de tio största flygplatserna, ökade antalet resenärer till och från Europa förra året med ett par hundratusen till nästan 26 miljoner passagerare. Däremot skedde ett trendbrott för årets två första månader, då de europeiska flygresorna för första gången på tio år minskade med två procent. För inrikesflyget är nedgången tydligare. Under årets två första månader backade antalet passagerare med fem procent, vilket stärker den nedåtgående trend som inleddes hösten 2017. Förra året minskade flygresandet inom Sverige med tre procent jämfört med året innan. Troligen ett resultat av alla skriverier om klimatet, en ny flygskatt och ett växande intresse för alternativa ressätt.

Det är vägtrafikens utsläpp som måste minskas radikalt, och här är resor ut i naturen inte försumbara.

Givetvis är det bra att flygresandet minskar, men när det gäller klimatpåverkan inom Sverige är det trafiken på vägarna som är den största boven. Medan vägtrafiken står för över 90 procent av utsläppen, är inrikesflygets andel drygt tre procent enligt Naturvårdsverkets statistik. Den samlade vägtrafiken är en brokig samling med allt från lastbilar och arbetspendling till utflykter i bil. Det förändrar emellertid inte den stora utmaningen – det är vägtrafikens utsläpp som måste minskas radikalt, och här är resor ut i naturen inte försumbara.

Vi måste bli bättre på att koppla samman klimatsmarta tågresor med lokal kollektivtrafik, taxi, upphämtning och cykeluthyrning. Foto: Stefan Nilsson / SJ

Tåg är ett suveränt sätt att förflytta sig långa sträckor ut i svensk natur. Ett faktum som SJ nu på allvar lyfter fram i sina kanaler. Marsnumret av ombordtidningen Kupé har ett sex sidor långt reportage om Sveriges nationalparker, som inkluderar restips med tåg och buss till sju nationalparker. Där berättas om den transferbuss, som Laxå kommun satsar på för att göra det lätt att nå olika boenden runt Tivedens nationalpark. Just nu avgörs även en omröstning om tio svenska resmål på SJ:s webbplats. Bland de tio kandidater, som jämförs med utländska alternativ, finns tre nationalparker. Att göra reklam för svensk natur, redovisa resornas klimatpåverkan och dessutom tipsa om hur vi tar oss dit på kollektiva sätt är något som jag efterlyst länge. Nu sker det och då är det på sin plats att tacka vårt statliga tågbolag.

Resan blir då ett sätt att sätta värde på vacker natur och samtidigt bidra till broar mellan stad och land.

Ett annat sätt att nå nationalparker och andra pärlor i svensk natur är med hjälp av organiserade bussresor. Förra året sjösattes Nationalparksresor av Tomas Bergenfeldt, som för 35 år sedan startade Äventyrsresor. Tanken är att erbjuda ett klimatsmart alternativ där vi reser tillsammans, men väl framme kan upptäcka och vandra på egen hand. Upplägget inkluderar transport, boende, måltider och kunniga guider, och prislappen för en handfull dagar hamnar ofta runt 5 000 kronor. Pengar som till stor del hamnar hos människor som bor och verkar i och runt den natur som besöks. Resan blir då ett sätt att sätta värde på vacker natur och samtidigt bidra till broar mellan stad och land. En aspekt som bör beaktas innan prislappen avfärdas som onödigt dyr. För givetvis blir det billigare att själv bila dit med egen matsäck. En annan utmaning för oss naturvänner är en djupt rotad uppfattning att naturen bäst upplevs på egen hand. Det innebär att många av oss missar samvaron när dagens händelser summeras i medresenärers sällskap vid kvällens måltid.

Tillsammans med Friluftsfrämjandet erbjuder Nationalparksresor bussresor till Sonfjället, Hamra och Fulufjället. Foto: Anders Good / IBL

Att bryta ny mark är svårt, men jag är otålig och drömmer om en snabbare utveckling. Det handlar därför inte bara om visionära entreprenörer, utan minst lika mycket om resenärer som vill bidra till en förändring. Förra årets gjorde Nationalparksresor en vällovlig satsning med flera resor i samarbete med Världsnaturfonden WWF. Resultatet blev en resa med 15 deltagare. I år görs nya försök i samverkan med Friluftsfrämjandet och Dagens Nyheter. Bokningsläget ser bättre ut och konceptet är inte omöjligt. Marknadsförs ett attraktivt resmål med en populär guide exklusivt mot tidigare resvana kunder, kan bussresor ut i vår natur bokas fulla. Att nå rätt målgrupp är ofta avgörande. Här borde en webbplats som Sveriges nationalparker kunna spela en främjande roll genom att exponera klimatsmarta resor, men så är ännu inte fallet.

Lunchstoppet där innebar att några tusenlappar hamnade på landsbygden.

Det finns fler klimatsmarta alternativ. Naturskyddsföreningen i Alvesta och Växjö ordnade för en tid sedan en bussresa över dagen till Norra Kvills nationalpark. Det blev en lyckad höstdag där 40 personer lärde känna en av Smålands nationalparker med hjälp av en kunnig lokal guide. Besöket i själva nationalparken var i kortaste laget, men priset på knappt 300 kronor desto överkomligare. Då ingick även en måltid på Ingebo Hagar, som är en liten kretsloppsanpassad bondby med egen gårdsbutik och vandringsleder. Lunchstoppet där innebar att några tusenlappar hamnade på landsbygden. Det här kan Naturskyddsföreningen göra på fler platser i Sverige. Görs det rätt, kan vi tillgängliggöra vacker natur både billigt och klimatsmart, samtidigt som besöket bidrar till en dialog mellan naturskydd och de som bor och verkar på landsbygden.

Svensk cykelturism är ung, men har framtiden för sig. Foto: Per Jiborn

Många reservat och nationalparker kan även tillgängliggöras med hjälp av cykel. I fem år har företaget Sweden by Bike arbetat med utveckla och förädla utbudet av olika cykelpaket. Deras bokningsbara utbud kittlar åtminstone min reslust. Upplevelsepaket på cykel bör ha framtiden för sig, men det tar tid att utveckla nya verksamheter. Katarina Bergstrand, som driver företaget tillsammans med Ivan Glauser, berättar att det går åt rätt håll. Besöken på sajten ökar, bokningarna sker tidigare och största åldersgruppen runt 40 år ger hopp om fortsatt tillväxt. Men även här möter ansvarsfulla entreprenörer utmaningar. I stora delar av Sverige går det inte att resa kollektivt med egen cykel, vilket gör att resan till resmålet ofta sker med egen bil. Dessutom är det svårt att hyra cykel i närheten av städernas tågstationer eller resecentrum.

Läs mer om naturturismens möjligheter:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Cykelturism i Sverige är alltjämt en ganska okänd företeelse, som ofta förknippas med motvind, uppförsbackar, tung packning, blöta tält och en torftig måltid tillredd på ett stormkök. Samtidigt växer utbudet av upplevelsepaket med skönt boende, lagom långa etapper, picknickluncher och läckra middagar. Idag erbjuder Sweden by Bike även en handfull cykelpaket till och runt våra nationalparker, men utbudet är okänt för del flesta. Ett skäl är att inte heller dessa miljöanpassade naturupplevelser visas upp på den officiella och skattefinansierade webbplatsen för Sveriges nationalparker. Jag menar att det är hög tid att våra myndigheter hittar former för hur vi tillsammans axlar vårt ansvar för naturturismens och friluftslivets klimatpåverkan. Inte minst mot bakgrund av att överfulla parkeringsplatser, i vissa fall även trafikkaos, är ett växande problem i flera nationalparker.
Men den historien tar vi en annan gång.

När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Söderåsen är en nationalpark som även är vacker att cykla i. Foto: Johnér / Matton

I en färsk rapport konstaterar Naturvårdsverket att Sverige riskerar att missa sitt nationella miljökvalitetsmål Begränsad klimatpåverkan. För att lyckas ”behövs krafttag av historiska mått och en genomgripande samhällsförändring” dundrar verket och pekar ut transporter, som en strategisk sektor i närtid. På Naturvårdsverkets egen hemmaplan – förvaltningen av våra nationalparker, är det däremot svårt att se några genomgripande förändringar. Där satsas istället resurser på större parkeringsplatser, när skyddad natur ska bli tillgänglig för fler.

En rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton.

Enligt Naturvårdsverket gjordes 2,5 miljoner besök i Sveriges nationalparker under 2017. Populärast är Stenshuvud, Söderåsen, Kosterhavet och Tyresta nationalpark, där varje park noterar mer än 300 000 besök. När nationalparker ligger avsides och långt från större städer, är den egna bilen ett naturligt val för många. Vad det innebär för klimatet vet ingen. Det saknas statistik, men en rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton. Det är mindre än en halv promille av de svenska transporternas totala klimatpåverkan. Med andra ord ett utsläpp på marginalen, men ändå större än den felredovisning, som nyligen motiverade Naturvårdsverket att rikta skarp kritik mot det koleldade Värtaverket i Stockholm.

Vem har företräde på nationalparkens småvägar? Bilister, cyklister eller vandrare? Garphyttans nationalpark utanför Örebro. Foto: Elisabeth Karlsson

Att skapa klimatsmarta ressätt till 30 nationalparker och bortåt 5 000 naturreservat handlar därför främst om att inspirera, visa på möjligheter och gå före. En roll som Sverige gärna vill axla i internationella sammanhang, och som då kritiseras för att våra utsläppsminskningar är försumbara i ett globalt perspektiv. Därför är det utmärkt att Naturvårdsverket i sin rapport slår fast att ”även små länder som Sverige har potential till globalt inflytande – däribland i roller som förebilder, inspiratörer och exportörer av produkter, kunskaper, stöd och kapacitetsuppbyggnad i den globala omställningen.” Varför dessa tankar inte tillämpas här hemma i Sverige, när det handlar om att ta sig ut i skyddad natur, är därför svårt att förstå.

I ett mejl svarade nyligen en av Sveriges landshövdingar att ”klimatsmart resande är ofta en utmaning för naturvården då många skyddade områden i Sverige ligger långt från tätbebyggt område och saknar kollektivtrafik.” Så är det naturligtvis, men innebär det att det är för dyrt eller för svårt för att göra något alls?

Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil.

Sex av våra nationalparker finns på öar, som inte nås med egen bil. Återstår 24 parker där flera i norra Sverige ligger för avlägset och har för få besökare för att i ett första skede motivera särskilda insatser. Men runt hälften av landets nationalparker i södra och mellersta Sverige finns faktiskt på cykelavstånd från en tätort där bussen stannar eller ett tåg passerar. Under de senaste tio åren har tiotals miljoner kronor investerats i upprustade eller nya nationalparksentréer runt om i landet. Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil. I flera parker har konsekvensen istället blivit trafikkaos och överfulla parkeringsplatser.

Alternativet borde i flera fall vara att skapa kompletterande entréer på cykelavstånd där besökare inte bara kan hyra cykel, utan även stanna en natt eller två och spisa gott på bygdens råvaror. Det kräver dock en samverkan med traktens naturturism och att Naturvårdsverket gör upp med den beröringsskräck för svensk turism, som har präglat myndighetens politik de senaste 30 åren. Det förutsätter även ett nytt sätt att resa för oss som gillar fantastisk natur. Längre besök där vi njuter av skyddad natur i ett par dagar och använder tåg och buss för att resa till och från nationalparker och naturreservat.

Små slingriga cykelvägar öppnar på ett naturligt sätt upp reservat och nationalparker för barnfamiljer. Foto: Per Jiborn

Kostnaderna för en sådan satsning är troligen blygsamma. Detta då de flesta entréerna bör kunna drivas i nära samverkan med utvalda aktörer inom den lokala besöksnäringen. Samtidigt lär vinsterna vara flera och betydande, som ökade lokala intäkter från måltider, övernattningar, cykeluthyrning och andra turismtjänster. Ett plus blir även att vårt naturskydd förankras bättre på landsbygden. Som bonus stärks dessutom förvaltningen, när lokala entreprenörer ges tillfälle att axla en roll som ambassadörer och resurspersoner i svensk naturvård.

Då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar.

Exakt hur det ska gå till vet vi inte. Vi har nämligen aldrig försökt hantera dessa utmaningar på allvar. Men är det inte dags nu? När Naturvårdsverket förkunnar att klimatarbetet kräver krafttag av historiska mått och genomgripande förändringar, då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar. Eller menar Sveriges nya miljöminister Isabella Lövin att här i Sverige behövs varken inspiratörer och förebilder när en historisk omställning av ett helt samhälle ska göras?

Så här räknades nationalparksresornas klimatpåverkan ut.
Av 2,5 miljoner besök antas 80 procent ha gjorts med i tre personer i varje bil. Resterande uppskattas ha skett med cykel, buss, tåg eller båt. Det blir 667 000 bilresor, som förmodas ha körts i genomsnitt 100 kilometer tur och retur. Enligt Trafikverket var medelvärdet för nya personbilar 122 gram koldioxid per kilometer, vilket innebär att varje nationalparksbesök ger ett utsläpp på drygt 12 kilo. Det sammanlagda utsläppet av alla bilresor till svenska nationalparker blir då drygt 8 000 ton koldioxid.