Hållbarhetslöftet som försvann

Det blir allt svårare för renarna att hitta föda på Sveaskogs marker. Foto: Staffan Widstrand

Nyligen meddelade Sveaskog en kraftig sänkning av avverkningsnivåerna i Norrbotten. I sitt pressmeddelande efter årsskiftet förklarade Sveaskog att dialogen med samerna inte har gått som planerat. Istället beklagade det statliga bolaget ”dagens låsta läge i diskussionerna med en del samebyar och de omfattande följdeffekter detta får.” Utspelet har kritiserats hårt av företrädare för de renskötande samerna, som menar att försöket att lägga skulden på rennäringen är ett lågvattenmärke. Vidare undrar tidskriften Sveriges Natur vilket eget ansvar Sveaskog har och Naturskyddsföreningen i Norrbotten har i debattartiklar uppmanat Sveaskog att inte anklaga samerna för att det saknas skog att avverka.

Resultatet blev ett radikalt besked hösten 2004, då landets största skogsägare meddelade att bolaget avsåg att prioritera ett hållbart och långsiktigt skogsbruk.

Tydligast var svaret från Greenpeace. ”Det är decennier av Sveaskogs ohållbara skogsbruk med aggressiv kalavverkning som huvudsaklig metod som försatt bolaget i situationen att avverkningsvolymer nu på kort tid måste minska drastiskt.” Stämmer det? I så fall, varför säger Sveaskog inget om sitt eget ansvar? Svaren finns i en historisk tillbakablick.

En tidigare policy för fjällnära skogar är nu hemligstämplad. Foto: Staffan Widstrand

Sveaskog bildades strax efter millenniumskiftet. Personer med insyn i den tidens högsta ledning vittnar om de första årens omfattande diskussioner om avverkningsnivåer, skogarnas åldersfördelning, biologisk mångfald och rennäring. Resultatet blev ett radikalt besked hösten 2004, då landets största skogsägare meddelade att bolaget avsåg att prioritera ett hållbart och långsiktigt skogsbruk. Enligt Sveaskogs vd innebar det att ”vi måste minska avverkningarna i de egna skogarna i Norrbotten och Västerbotten med cirka 15 procent.” Skälet till ett minskat uttag av råvara, uppgavs vara att den förre ägaren, AssiDomän, hade avverkat för mycket. Men också Sveaskogs ambitiösa naturvårdssatsningar och försäljning av skog till enskilda markägare. Den lägre nivån skulle gälla i 15-20 åren.

Däremot hände något ett år senare, som gav rubriker i media och som sannolikt gav Sveaskog en ny inriktning.

Och bolaget stod vid sitt ord. Åtminstone de första åren. Tre år senare redovisade bolaget att de hade sänkt avverkningsnivån i norr med 20 procent. För hela landet hade uttaget av råvara ur de egna skogarna minskat med nästan en miljon kubikmeter. Ett bistert budskap för de som menar att Sveaskogs främsta uppgift är att leverera stora volymer av billig råvara. Dessutom berättade bolaget att ytterligare minskningar inte kunde uteslutas och den låga nivån skulle fortsätta att gälla de kommande 15-20 åren.

Rennäringen trängs allt hårdare mellan skogsbruk, gruvor och vindkraft. Foto: Staffan Widstrand

Så var läget våren 2007. Ett halvår tidigare hade Sverige fått en ny regering. Statsministern var Fredrik Reinfeldt och på Näringsdepartementet basade förre centerledaren Maud Olofsson. Jag vet inte vilka samtal som fördes mellan den nya regeringen och skogsnäringen vid den här tiden. Däremot hände något ett år senare, som gav rubriker i media och som sannolikt gav Sveaskog en ny inriktning. Bolagets ordförande Bo Dockered, som hade lett företaget sedan starten, avsattes med buller och bång. Om det vittnar en längre intervju i Svenska Dagbladet. Istället tog tidigare statsministern Göran Person över rodret i april 2008. Efter sommaren samlade han styrelsen för ett strategiskt möte. I årsredovisningen nämns att det beslutades om nya avverkningsnivåer, men utan någon närmare förklaring. Året därpå, 2009, vände dock uttaget av skogsråvara uppåt. Först i maklig takt, men det skulle ändras när ytterligare några pusselbitar hade fallit på plats.

Den nivå som 2004 bedömdes som ohållbar, hade nu tio år senare blivit det nya riktmärket i svenska folkets skogar.

I juni 2010 klubbade riksdagens majoritet ett förändrat uppdrag för Sveaskog. Bolagets kärnverksamhet skulle nu vara skogsbruk på affärsmässig grund med marknadsmässig avkastning. Oppositionen, i form av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet varnade för att ”en mer produktionsorienterad inriktning ökar risken för att viktiga miljömål glöms bort.” Ett halvår senare aviserade Gunnar Olofsson sin avgång, efter drygt sex år som bolagets vd. På årsstämman i april 2011 ersattes han av Per-Olof Wedin. Därmed var en ny ledning med ett nytt uppdrag på plats.

Ett av Sveaskogs många kalhyggen i norr. Foto: Marcus Westberg

2012 är sista gången som beslutet från 2004 nämns i en årsredovisning. Det vill säga, den lägre avverkningsnivån i norr till minst 2020 var på att städas bort. Samtidigt flaggades det för ännu en översyn av uttaget av råvara. På styrelsens möte den 22 oktober 2013 antogs också en ny avverkningsplan. Därmed var kursändringen fullbordad. Något som syntes året därpå, samtidigt som en rödgrön regering tog över Rosenbad. Den nivå som 2004 bedömdes som ohållbar, hade nu tio år senare blivit det nya riktmärket i svenska folkets skogar. Detta trots att innehavet av produktiv brukad skogsmark under samma tid hade minskat med 400 000 hektar. Det är lika mycket som svenska kyrkans hela skogsinnehav. Den höga avverkningsnivån fortsatte fram till och med 2021.

Och ökade avverkningar var inget som ordförande Persson hymlade om.

I januari 2005 drog stormen Gudrun in över södra Sverige. På Sveaskogs marker föll över 2,5 miljoner kubikmeter skog. Det året avverkade Sveaskog drygt sju miljoner kubikmeter i hela landet. Ett svårslaget rekord eftersom Sveaskogs markinnehav har minskat med åren. Ett bättre mått på bolagets avverkningsnivå är därför hela årsvolymen delat med antalet hektar produktiv skog som brukas. För stormåret 2005 blir den siffran 2,87 kubikmeter per hektar. Från 2014 och framåt ligger alla år utom ett över stormårets nivå. Och ökade avverkningar var inget som ordförande Persson hymlade om. Strax efter att han hade lämnat uppdraget som Sveaskogs ordförande intervjuades han av Svenska Dagbladet i augusti 2015. Rubriken blev Avverka mer skog.

Grafen visar de senaste årens stora uttag av råvara på Sveaskogs marker. Foto: Staffan Widstrand

Greenpeace kan alltså på goda grunder kritisera Sveaskog för ett ohållbart skogsbruk. Men miljöorganisationen verkar ha missat att Sveaskogs styrelse och koncernledning faktiskt valde en annan inriktning under några år i mitten av 00-talet. Och Greenpeace verkar vara i gott sällskap. Eller finns det en annan förklaring till varför Sveaskogs uttag av råvara under Miljöpartiets första fyra regeringsår låg nästan 30 procent högre jämfört med Reinfeldts första mandatperiod?

Kanske är det så att Erik Brandsma inte är bekant med bolagets egen historia.

Den nya inriktning, som togs fram under Göran Perssons ledning, verkar inte heller ha kommunicerats aktivt till allmänhet, politiker, rennäring eller naturvården. Snarare skedde kursändringen i det fördolda. Åtminstone hittar inte jag några dokument eller resonemang som förklarar varför ett tidigare genomarbetat styrelsebeslut revs upp. Förändringen har inneburit att Sveaskog från 2010 och framåt har avverkat drygt sex miljoner kubikmeter mer, än om den beslutade nivån från 2004 hade legat fast. Det motsvarar runt 30 000 hektar slutavverkad skog. Hur mycket som hade kunnat sparas i norra Sverige är svårt att säga. Den här analysen bygger på årsredovisningarnas nationella siffror, och Sveaskog publicerar inga regionala siffror. Men en rimlig gissning är knappt hälften. Vi vet att drygt 65 procent av den produktiva skogsmarken som Sveaskog brukar ligger i Norr- och Västerbotten och nästan 50 procent av den årliga tillväxten sker i de två nordliga länen.

Samerna har inget ansvar för Sveaskogs överavverkningar. Foto: Staffan Widstrand

Nyligen debatterade Sveaskogs vd Erik Brandsma kritiken mot bolagets senaste utspel med Naturskyddsföreningen i Norrbotten. Han poängterade då att uppgifterna om det låsta läget med flera samebyar inte syftade till att skuldbelägga någon. Istället vill bolaget öppet berätta om det faktiska läget. Ett besked som redan har skapat oro bland flera sågverk. Jag vill gärna tro att Sveaskog har goda avsikter med detta. Och kanske är det så att Erik Brandsma inte är bekant med bolagets egen historia. Faktum är ju att de första årens bokslut saknas på Sveaskogs egen webbplats och den första publicerade hållbarhetsredovisningen är från 2008. Samma år som Dockered fick gå och ersattes av Göran Persson. Misstag, glömska eller en medveten tanke från någon som vill sopa igen spåren efter ett hållbarhetslöfte som försvann? Märkligt är också att den särskilda policy, som togs fram för Sveaskogs fjällnära skogar runt 2002, numera är hemligstämplad. Ett tidigare publikt dokument lämnas inte ut på en direkt förfrågan. Skälet anges vara att innehållet inte längre gäller.

Men ett öppet och förtroendefullt samtal kräver all fakta på bordet.

Jag gillar verkligen transparens. Dessutom applåderar jag Sveaskogs beslut att på nytt sänka avverkningsnivåerna. Jag hoppas också att det är allvar bakom intentionen att försöka hitta konstruktiva lösningar med rennäringen. Men ett öppet och förtroendefullt samtal kräver all fakta på bordet. Uppenbart har Sveaskog ett stort eget ansvar när det gäller tidigare uttag av skogsråvara, men om det sägs inget alls i årets första pressmeddelande. Det hoppas jag att Sveaskog omgående korrigerar.

Faktasammanställning av Sveaskogs avverkningsnivåer från 2004 och framåt.

Sveaskog sviker löften i söder

I 25 år har det stormat kring skogarna i Svartedalen. Foto: Greenpeace

För 25 år sedan blåste det upp till storm i skogarna norr om Göteborg. I 90 år hade drygt fyra tusen hektar skog väster om Göta älv förvaltats av statliga Domänverket. Men i mitten av 1990-talet hade Domänverket blivit AssiDomän, som några år senare blev Sveaskog. AssiDomän sålde delar av skogen till privatpersoner som ville avverka. Därför bildades den lokala aktionsgruppen Rädda Svartedalens Vildmark av över 20 organisationer. Hösten 1997 brände det till ordentligt. Greenpeace byggde ett protestläger och striden gav eko nationellt. Efter ett halvår med tumult, polisingripande och dragkamp på hög nivå, beslutade länsstyrelsen att skydda de omtvistade skogarna. Men något lugn i Svartedalens skogar blev det inte.

Men då, för tre år sedan, var det inte känt utanför skogsbolaget och kanske inte ens i den egna styrelsen.

Istället blev det ett reservat. Visserligen ett par tusen hektar stort, men där skogsbruk tilläts i stora delar. Dessutom förblev flera värdefulla skogar, bland annat i Sveaskogs ägo, oskyddade. Därför fortsatte kampen. Bland annat med förslag om att utveckla Svartedalen som resurs för besökare från när och fjärran. Bohusleden slingrar sig genom området och närheten till Göteborg ger ett strategiskt läge. När Sveaskog var nybildat skickade den lokala gruppen ett brev till bolaget med förslag om samverkan kring ett utvidgat skydd och satsning på ekoturism. Några år senare visade ett examensarbete att Svartedalens potential för rekreation och turism var mycket större än skogsbrukets intäkter.

Granskningen visar att tidigare löften i söder inte uppfylls. Bild: Sveaskog

Men det blev ingen satsning på naturturism. Istället har även de senaste 15 åren präglats av fortsatta strider kring nya avverkningar, frivilliga avsättningar och skogar till salu. I november 2013 förklarade en av Sveaskogs naturvårdsspecialister i Göteborgs-Posten:
– I vårt skyddsprogram ska vi avsätta 20 procent av produktiv skogsmark till naturvård. I Hålt har vi satt av mer än halva skogsmarksarealen som inte avverkas alls. Utöver detta kommer även myrar, berg och annan improduktiv mark som vi aldrig brukar. Vi lämnar vid denna avverkning också detaljhänsyn till de naturvärden som finns på platsen.
Det skyddet var dock kopplat till Sveaskogs ägande. Några år senare (2018) valde bolaget att lägga ut två värdefulla skogsområden till försäljning. Då gick även utlovat skydd upp i rök. Idag går det att visa, att försäljningen av ett par hundra hektar skog i Svartedalen stred mot Sveaskogs miljöpolicy och mot styrelsens löfte om avsatta naturvårdsarealer i södra Sverige. Men då, för tre år sedan, var det inte känt utanför skogsbolaget och kanske inte ens i den egna styrelsen.

Formuleringen ”varje skogsregion” är central, då den borgar för mätbara mål för naturvården i hela Sverige.

I april 2002 antog Sveaskogs styrelse en miljöpolicy, som har väglett bolagets arbete med naturvård tills helt nyligen. Policyn slog fast flera viktiga mål och principer. Bland att ”med våra ekoparker och naturreservat i kombination med hänsynen inom det FSC-certifierade skogsbruket är den långsiktiga ambitionen att nå 20 % naturvårdsareal av den produktiva skogsmarken inom varje skogsregion.” Formuleringen ”varje skogsregion” är central, då den borgar för mätbara mål för naturvården i hela Sverige. Här i söder finns två skogsregioner, som överlag bara har runt tre procent formellt skyddad skog. Den södra lövskogsregionen, som inbegriper Skåne, Halland och Blekinge. Och den mellansvenska blandskogsregionen, som omfattar resten av södra Sverige upp till och med Närke, Västmanland och Uppland. I en bortstädad informationsbroschyr från 2012 lovade Sveaskog att naturvårdsskogarna längst i söder ska uppgå till 2 000 hektar och att blandskogsregionen ska omfatta hela 52 000 hektar.

Längst i söder är fusket med andras skogar värst. Foto.Staffan Widstrand

Och det började bra. Hösten 2007 skickade Sveaskog ut ett pressmeddelande med rubriken Unik satsning på gammelskogar och lövskogar. Där berättade Sveaskogs dåvarande vd Gunnar Olofsson att:
– Den (investeringen) innebär att vi når vårt miljömål att använda 20 % av Sveaskogs produktiva skogsmark för naturvård. Investeringen bidrar till ökad biologisk mångfald, rika skogsmiljöer för friluftslivet och bättre möjligheter för andra näringar såsom naturturism och rennäring att verka sida vid sida med skogsbruket.
En detaljerad redovisning om avsättningarna per skogsregion bifogades. Den visar att Sveaskog hade avsatt 1 858 hektar för naturvård i södra lövskogsregionen. I mellansvenska blandskogsregionen överträffades målet och hela 53 919 hektar produktiv skogsmark var skyddad. Men sannolikt var dessa siffror dopade med skogar som Sveaskog inte längre ägde, men då och fram till 2010 godtogs detta sätt att räkna enligt FSC:s standard.

Istället bekräftar granskningen tidigare påståenden om ett omfattande och systematiskt bedrägeri kring Sveaskogs naturvårdsarealer.

Tio år senare, våren 2017, presenterade Sveaskog ekologiska landskapsplaner för hela landet. Dessa detaljerade underlag är fortfarande aktuella och möjliga att granska. Jag har därför kontrollräknat de 62 ekologiska landskapsplaner och drygt 25 kronoparker som täcker södra Sveriges två skogsregioner. Det senaste året har Sveaskog försäkrat att metoden att räkna in sålda skogar upphörde 2010. Bland annat i somras strax efter avslöjandet i TV4. Min genomgång visar att det inte är sant. Istället bekräftar granskningen tidigare påståenden om ett omfattande och systematiskt bedrägeri kring Sveaskogs naturvårdsarealer.

I blandskogarna minskade bolagets skogsskydd med kanske 8 000 hektar under 10 år. Foto: Staffan Widstrand

Kontrollräkningen visar nämligen att över 7 600 hektar produktiv skog på Naturvårdsverkets mark i södra Sverige inkluderades i redovisningen våren 2017. Dessutom visar siffror rensade från sålda skogar, att målen som Sveaskog påstod var uppfyllda 2007, tio år senare inte nåddes. I södra lövskogsregionen hade Sveaskog 2017 avsatt 1 525 hektar produktiv skog, vilket innebär att nästan fem hundra hektar naturvårdsskogar saknades. I mellansvenska blandskogsregionen handlade det om mer, mycket mer. Över 6 100 hektar saknades våren 2017. Sammantaget handlar bedrägeriet här i södra Sverige faktiskt om mer produktiv skog, än vad som skyddas i alla våra nationalparker söder om Dalälven, om vi undantar Gotska Sandön.

I augusti informerade jag Miljödepartementet och statsrådet Per Bolund. Inte heller där vill man veta mer.

Sveaskogs landskapsplaner från våren 2017 är en ögonblicksbild. Vad som har hänt efter det vet vi inte. Uppdaterade underlag saknas, liksom den tidigare funktion som visade hur Sveaskogs avsättningar förändrades över tid. Däremot är det inte troligt att Sveaskog ett år senare, när skogarna i Svartedalen bjöds ut till försäljning, hade ökat sina avsättningar i blandskogsregionen med sex tusen hektar. Därför bröt försäljningen mot Sveaskogs mål och löften. Tyvärr lär det finnas fler exempel på skogar som har avverkats eller sålts i strid mot bolagets egen policy.

Miljöministern Per Bolund vill inte veta mer om Sveaskogs naturvårdsarbete. Foto: Miljöpartiet / Agnes Johanson

Detta är en naturvårdsskandal som borde dra till sig riksdagens intresse. Den senaste tiden har jag kontaktat flera enskilda ledamöter, men utan resultat. I augusti informerade jag Miljödepartementet och statsrådet Per Bolund. Inte heller där vill man veta mer. Istället bollades frågan över till Näringsdepartementet, som svarade att departementet hade fortsatt förtroende för Sveaskog. Någon oberoende granskning av Sveaskogs naturvård är inte heller aktuell. Mitt hopp ställs därför till andra krafter. Inte minst att den ideella naturvården höjer rösten. Det borde vara en självklarhet att statliga naturvårdssatsningar inte solkas av mygel och bedrägeri. Särskilt om ett av regeringspartierna är Miljöpartiet.

Sveaskog svarar inte på frågor.
På sin webbplats förklarar Sveaskog att landskapsplanerna, som jag har granskat, inte kan användas för att ”räkna fram avsatta totalarealer på Sveaskogs mark”. Givetvis kan inte ett underlag från 2017 användas för att berätta om läget flera år senare. Varje år köper och säljer Sveaskog tusentals hektar skogar, vilket påverkar bolagets frivilliga avsättningar. Däremot är det märkligt att underlaget inte kan användas för att beräkna naturvårdsarealen 2017. Jag har bett Sveaskog förklara detta, men bolaget svarar inte. Pressmeddelandet från 2007 är inte komplett. Jag har frågat efter de underlag som saknas, men även här väljer bolaget att tiga.