frivilliga avsättningar – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

12 juni, 202212 juni, 2022

Tål Sveaskog en granskning?

Nyligen skrev Naturskyddsföreningen till Sveaskog. Det tredje publika brevet på mindre än tio år. I svaret ger statliga Sveaskogs nye vd Erik Brandsma ett viktigt positivt besked. I övrigt väcks fler följdfrågor än klarhet skapas om skogsbolagets naturvårdsarbete. Kanske speglar det en ansats till kursändring från en vd som vill väl. Men det kan även vara ett försök att slingra sig undan, i väntan på att kritiken ska tystna. Historien talar för det senare.

Den frågan vill Sveaskog inte besvara.

Låt oss börja med det positiva. Förra året försvann den miljöpolicy som Sveaskogs styrelse antog 2002. Istället publicerades en policy för hållbart skogsbruk. I den saknas tidigare löften om mål för varje skogsregion. Förändringen kan lätt uppfattas som att mål för fyra skogsregioner har ersatts med ett övergripande nationellt mål. Nu svarar Erik Brandsma att målet på 20 procent naturvård i varje skogsregion ligger fast. Det är ett välkommet besked.

Men samtidigt är det oklart vilken policy som styr Sveaskog. Båda eller valda delar av den gamla tillsammans med den nya? I så fall, vilka delar av den gamla är inte längre aktuella? Och om hela den tidigare miljöpolicyn gäller, varför raderades den då från Sveaskogs webbplats? Naturskyddsföreningen frågar även om den lovvärda satsningen på 50 000 hektar nya reservat i de fjällnära skogarna. Finns det en baksida med den fjällnära satsningen, som innebär minskat skydd på andra ställen i Sverige? Den frågan vill Sveaskog inte besvara.

Däremot tiger bolaget konsekvent om att det innebär att utlovade mål för södra Sverige inte längre uppnås.

Dessutom vill Naturskyddsföreningen veta mer om de sålda skogar, som Sveaskog har inkluderat i sina naturvårdarealer. Något som avslöjades av TV4 förra sommaren, men då hamnade i nyhetsskugga av en regeringskris. I höstas presenterade jag en detaljerad kartläggning för de två södra skogsregionerna. Granskningen visade att nästan 10 000 hektar utlovat skogsskydd saknades 2017. Det är anmärkningsvärt, då Sveaskog tio år tidigare hade förklarat att målet var uppfyllt. För att öka insynen vill Naturskyddsföreningen ta del av de kartunderlag som Sveaskog varje år lämnar in till Skogsstyrelsen. Men det vill inte Sveaskog. Istället lovar Erik Brandsma att Skogsstyrelsen ska särredovisa Sveaskogs avsatta naturvårdsskogar i sin offentliga rapportering senare i år. Några skäl för denna märkliga omväg via en myndighet ges inte.

Sveaskog har vid flera tillfällen medgivit att sålda skogar inkluderades i underlagen från 2017. Däremot tiger bolaget konsekvent om att det innebär att utlovade mål för södra Sverige inte längre uppnås. Istället hänvisar Erik Brandsma till en extern revision från september 2021. Men den kontrollen gäller varken 2017 eller enskilda skogsregioner. Åtminstone inte i det underlag som redovisas offentligt.

I mina öron låter det som ännu en bortförklaring, när sanning snarare är att hans företrädare inte prioriterade frågan.

Naturskyddsföreningen undrar även om läget i landets 37 ekoparker. Samma frågor ställde föreningen redan i december 2017. Då lovade Sveaskog att svaren skulle publiceras på bolagets webbsida under 2018. Fyra år senare lyser svaren med sin frånvaro. Erik Brandsma beklagar detta och påstår att det har tagit tid att ta fram en teknisk plattform. I mina öron låter det som ännu en bortförklaring, när sanning snarare är att hans företrädare inte prioriterade frågan. Eller så handlade det än en gång om att skjuta saken på framtiden och hoppas att kritiken rinner ut i sanden. Samtidigt berättar Sveaskog att avtalen för ekoparkerna nu omförhandlas med Skogsstyrelsen. Skälet till detta är att avtalen ska vara likvärdiga och enhetliga. Jag har granskat ett dussin avtal utan att notera några skillnader. Därför blir jag nyfiken på om det kan finnas andra skäl till omarbetningen.

Den sista frågan handlar om att Sveaskog för åtta år sedan började redovisa förändringar inom bolagets frivilliga avsättningar. Men funktionen, som visade hur olika bestånd omklassas, är sedan länge borta. Nu svarar Sveaskog att den inte behövs. Detta eftersom Sveaskog inte längre klassar om några bestånd. Erik Brandsma skriver att ”det innebär i praktiken att alla befintliga frivilliga avsättningar är oförändrade, men att vi lägger till nya avsättningar när områden med höga naturvärden identifieras.”

Varför ger naturvårdschefen och Sveaskogs nye vd olika besked?

Det låter utmärkt, men informationen verkar inte ha nått bolagets naturvårdschef Peter Bergman. På sidan Våra naturvårdsskogar, som enligt Sveaskog uppdaterades den 5 april i år, skriver bolaget att ”i samband med detta upptäcks och skyddas tidigare okända skogar, medan de lägst rankade restaureringsskogarna återgår till att bli produktionsskogar. Resultatet av dessa inbyten blir en ständig kvalitetshöjning av våra naturvårdsskogar.” Varför ger naturvårdschefen och Sveaskogs nye vd olika besked? Dålig kommunikation eller medvetet spel med dubbla budskap?

Med undantag för beskedet om att målen för varje skogsregion kvarstår, är svaren från Sveaskogs nye vd vaga och väcker flera följdfrågor. Jag mejlar därför mina följdfrågor till skogsbolaget och hoppas på ett klargörande. Som så många gånger tidigare väljer Sveaskog att tiga i sakfrågorna, så några svar kan jag tyvärr inte bidra med.

När Sveaskog mörkar, trixar och bedrar, växer behovet av tydlig information från de som vet mer än oss andra.

Oroväckande är även att Erik Brandsma inte vill svara publikt på flera frågor. Istället föreslås möten på tu man hand med företrädare för Naturskyddsföreningen där former för dialog ska utformas och rapportering ske. Detta är inget nytt. Alla våra tre stora miljöorganisationer, Naturskyddsföreningen, BirdLife och Världsnaturfonden WWF träffar mig veterligen Sveaskog en eller flera gånger varje år. Vad som sägs på dessa möten redovisas emellertid inte öppet. Det ser jag som ett växande problem, inte minst för organisationer med tusentals medlemmar runt om i landet. När Sveaskog mörkar, trixar och bedrar, växer behovet av tydlig information från de som vet mer än oss andra. Om inte, kan en grogrund skapas för missnöje och rykten, samtidigt som kilar kan slås in mellan företrädare och medlemmar. En sådan utveckling kan sluta illa.

Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma rubriken på svaret från Erik Brandsma – Vårt naturvårdsarbete ska hålla för granskning. Jag har hört löftet förr och letar upp en intervju med skogsbrukschefen Fredrik Klang på föreningen Skogens webbsida. Den publicerades i april 2019, vilket var samtidigt som jag på allvar började granska Sveaskog. Fredrik Klang är förvånad över alla frågor han får om Sveaskogs naturvård och svarar.
– Jag tycker det är roligt, vi måste klara att bli granskade. Vi kan inte bara vifta bort kritiker och säga att de har fel. Vi har ett oerhört omfattande naturvårdsarbete på Sveaskog som både tål granskning och som vi är stolta över.

Min fråga till Sveaskog blir därför. Om ni är så stolta över ert naturvårdsarbete, och hävdar att den tål att granskas.
Varför besvaras då inte mina frågor om Sveaskogs viktiga naturvårdsinsatser?

14 oktober, 202114 oktober, 2021

Sveaskogs brutna löften om insyn

Strax innan midsommar avslöjade TV4 hur Sveaskog använder sålda skogar för att skönmåla sitt naturvårdsarbete. Dagen efter lovade Olof Johansson, skogspolitisk chef på Sveaskog, att de underlag som varje år lämnas till Skogsstyrelsen även skulle redovisas öppet. Drygt tre månader senare står det klart att Sveaskog inte står vid sitt ord. Underlagen fortsätter att vara hemliga. Det är inte första gången som bolaget bryter löften om ökad insyn i avsatta naturvårdsskogar. Än så länge har det dessutom varit ett vinnande koncept.

Landets tidigare statsminister skrev att öppenhet och transparens var vägledande för Sveaskog.

Hösten 2014 skrev Naturskyddsföreningen ett öppet brev till Sveaskogs styrelse om läget i våra statligt ägda skogar. Föreningen var orolig för att Sveaskogs brukande inte var hållbart. Ett tecken på det kunde vara en ökad avverkning av yngre skogar. Vidare slog man fast att det var av största vikt att Sveaskogs ”frivilliga avsättningarna lever upp till kriterier om långsiktighet, transparens och kvalitet.” I brevet framfördes även uppgifter om att bortåt 20 000 hektar naturvårdsskogar i norra Sverige hade eller kunde komma att omklassas till produktionsskogar.

En vecka senare kom svaret från Sveaskogs dåvarande ordförande Göran Persson. Landets tidigare statsminister skrev att öppenhet och transparens var vägledande för Sveaskog. Därför lovade Göran Persson att skogsbolaget senare under hösten skulle börja publicera förändringar av innehavet i bolagets naturvårdsskogar. Däremot avvisades kraven på utförligare information om produktionsskogarnas ålder och planerade avverkningar de närmaste åren med hänvisning till affärshemligheter.

Men redan året efter var meningen försvunnen ur årsredovisningen.

I slutet av 2014 berättade Skogsaktuellt om den förbättrade insynen. Stefan Bleckert, Sveaskogs naturvårdschef, presenterade en funktion som möjliggör ”att man kan se var våra avsättningar finns och hur de förändrades under år 2013”. Framsteget noterades till och med i bolagets års- och hållbarhetsredovisning för 2014. På sidan elva står det att ”från och med 2014 redovisas förändringarna av naturvårdsskogarna från föregående år på Sveaskogs hemsida.” Men redan året efter var meningen försvunnen ur årsredovisningen. Och när jag själv tidigare i år letade efter den aktuella funktionen, insåg jag att den var borta.

Därför skrev jag till Sveaskogs presstjänst och frågade vad som har hänt. Om det stämde att funktionen var borta, så ville jag veta varför och när den försvann. Efter drygt en månad och lite tjat fick jag svar. Sveaskog förklarade att funktionen är borttagen, då bolaget inte längre storskaligt kvalitetssäkrar sina avsättningar, utan kvalitetssäkrar löpande i fält i samband med skogliga åtgärder. Vad det betyder i praktiken vet jag inte, men det låter inte bra.

En central mening i brevet var att Sveaskog inte höll sina löften.

I slutet av 2017 hade Naturskyddsföreningen på nytt tappat tålamodet med Sveaskog. Ett nytt öppet brev författades till skogsbolagets styrelse. Även den här gången handlade det om brist på öppenhet i naturvårdsarbetet. Närmare bestämt om hur landets 37 ekoparker förvaltades och varför gjorda naturvärdesbedömningar hemlighölls. En central mening i brevet var att Sveaskog inte höll sina löften. I två år hade bolagets företrädare lämnat tomma löften om att tillhandhålla underlag, som visade hur tidigare avsatta skogar omklassats till produktionsskogar med risk för avverkning. Något som tidningen Sveriges Natur uppmärksammade 2015.

Efter årsskiftet kom svaret från Sveaskogs förre vd Per-Olof Wedin. Han förklarade att naturvärdesbedömningar var ett dynamiskt arbetsmaterial som löpande förbättras och kvalitetsgranskas. Därför lämpar de sig inte för offentlig publicering på nätet. När det gäller insynen i hur landets ekoparker förvaltas, medgav Wedin att bolagets ekoparksplaner behövde kompletteras. Därför utlovades redan samma år uppdaterade sammanställningar för varje ekopark.

När media flåsar i nacken utlovas öppenhet och fakta på bordet.

Året efter, sommaren 2019, började jag själv granska Sveaskogs ekoparker. De senaste två åren har jag gjort otaliga besök på skogsbolagets webbsida, men aldrig sett röken av några uppdaterade sammanställningar. Tvärtom saknades i flera fall redan tidigare utlovade ekoparksplaner. Något som jag först påpekade i obesvarade mejl till Sveaskog. Efter en tid insåg jag att syrliga påminnelser på Twitter fungerade bättre. I början av det här året publicerades faktiskt de sista ekoparksplanerna. Bland annat planen för Rosfors ekopark nordväst om Piteå, som invigdes hösten 2004. Föreställ er att råvaran till skogsindustrin försenades i 15 år. Vilket ramaskri det skulle bli.

Det är möjligt att Sveaskog kontrar med glömska, bristande rutiner eller något annat hittepå. Själv tror jag dock att mycket av detta är medveten taktik. När media flåsar i nacken utlovas öppenhet och fakta på bordet. Sedan väntar bolaget på att stormen bedarrar och andra frågor hamnar i fokus. De sista kritikerna tröttas ut med långbänkar eller nonchaleras helt enkelt.

Ett öppet brev till Sveaskogs styrelse vart tredje år är otillräckligt.

Och det verkar som taktiken fungerar. Flera tuffa granskningar i radioprogrammet Kaliber har runnit ut i sanden. Nu riskerar det senaste årets uppmärksamhet i Dagens Nyheter, TV4 och senast SVT gå samma öde till mötes. Därför måste den ideella naturvården ta sitt ansvar och fortsätta ett tålmodigt opinionsarbete, engagera sina medlemmar att samla nya fakta och vässa argumenten mot riksdag och regering. Ett öppet brev till Sveaskogs styrelse vart tredje år är otillräckligt.

11 april, 202111 april, 2021

Misstag eller systematiskt fusk?

Statliga Sveaskog slog på trumman 2008. I sin årsredovisning skrev bolaget att 300 000 hektar skyddad produktiv skog var den största satsningen någonsin nedan fjällskogsgränsen. Urvalet av naturvårdsskogar hade skett i samråd med myndigheter, forskare och ideella organisationer. Tio år senare försökte jag förstå ett annat av bolagets begrepp – ekoparker. Jag såg en potential för turism och naturvård på landskapsnivå. När jag senare på allvar ville greppa storleken på Hornsö ekopark, snavade jag över märkligheter. Det tog mig ett år att begripa hur Sveaskog hade räknat. För en månad sedan visade jag att det inkluderade falsk matematik. I skymundan försökte skogsbolaget sedan korrigera felet, vilket facktidningen Aktuell Hållbarhet uppmärksammade. Men var det ett olyckligt misstag eller en del av ett större systematiskt fusk? Låt oss ta det från början.

Samtidigt har Naturvårdsverket från 2005 till idag köpt särskilt värdefulla skogar av Sveaskog för 1 581 miljoner kronor.

Våren 2002 antog styrelsen för Sveaskog en hyllad miljöpolicy. Hela 20 procent av den produktiva skogsmarken skulle skyddas. Mycket handlar visserligen om svårbedömd hänsyn vid avverkningar, men merparten är ändå tusentals skyddade skogar i olika storlekar runt om i Sverige. Sedan 2012 har Sveaskog i sina årsredovisningar angett att arealen skyddad skog i form av naturvårdskogar, ekoparker och naturvård i fjällskogar ska uppgå till minst 460 000 hektar. Under flera år faktiskt något mer – 480 000 hektar.

Samtidigt har Naturvårdsverket från 2005 till idag köpt särskilt värdefulla skogar av Sveaskog för 1 581 miljoner kronor. Hur mycket produktiv skogsmark det blir, är svårt att räkna ut. Det beror på var i Sverige och skogarnas virkesförråd, men flera tiotusentals hektar med höga naturvärden lär det handla om.

Bidrog denna målkonflikt till en nytolkning av äganderätten i Sveaskogs högsta ledning?

Försäljningarna har skett till marknadsmässiga priser, och har därmed bidragit till Sveaskogs vinst. Samtidigt har landets största leverantör av skogsråvara ett annat överordnat mål. Säkra leveranser av massaved och sågtimmer till industrin. När flera tusentals hektar sålda naturvårdsskogar ska ersättas med nya avsättningar uppstår en målkonflikt. Det ska ju vara skog med höga naturvärde som avsätts, vilket ofta betyder avverkningsmogen skog. Det är sedan länge en bristvara på Sveaskogs marker.

Bidrog denna målkonflikt till en nytolkning av äganderätten i Sveaskogs högsta ledning? Tillsammans med föregångarna Domänverket och AssiDomän hade ju bolaget under årtionden skapat skogar med höga naturvärden. Tack vare försäljningen till Naturvårdsverket hade skogarna fått ett än starkare skydd. Det blev kanske grunden för ett upplägg där det ansågs rimligt att fortsätta att räkna in dessa sålda skogar i bolagets naturvårdsarealer. Ett fiffigt sätt att både äta kakan och ha den kvar.

När Aktuell Hållbarhet nyligen avslöjade Sveaskog med naturvårdsskogar i en nationalpark, svarade skogsbolaget att de hade upptäckt ”ett tekniskt fel…”

För en tid sedan undersökte jag antagandet med hjälp av olika digitala kartor. Det blev träff nästan på en gång. Under en helg kunde jag dokumentera 24 exempel i södra Sverige upp till Dalälven. En sammanfattning visar att mest och flest naturvårdsskogar på annans mark fanns i Örebro län, men även i Västra Götaland, Östergötland och i ytterligare fem län. Totalt summerade jag drygt 3 500 hektar produktiv skogsmark. Men det är en osäker siffra. Det kan vara mer, om jag inte hittade allt. Men det kan också vara mindre, om Sveaskog inte har räknat med all produktiv skogsmark i de aktuella reservaten. Hur det ser ut i norra Sverige vet jag inte. Tiden räckte inte. Däremot ligger merparten av Sveaskogs skogar, kanske mer än 80 procent, norr om Dalälven. Då är det rimligt att anta att minst lika mycket till eller mer tillkommer. En trolig gissning på skogar på annans mark, som Sveaskog räknar in i sina naturvårdsarealer, kan alltså ligga på mellan 7 000 och 15 000 hektar.

Ett exempel norr om Dalälven är känt. Ett par hundra hektar i Björnlandets nationalpark, där Naturvårdsverket åtminstone ägt marken sedan 1991. När Aktuell Hållbarhet nyligen avslöjade Sveaskog med naturvårdsskogar i en nationalpark, svarade skogsbolaget att de hade upptäckt ”ett tekniskt fel som gör att vår kartfunktion för tillfället felaktigt visar enstaka reservat, som är avyttrade till andra markägare, som ’våra’ naturvårdsskogar”. Skogsbolaget tvår sina händer och tar skydd bakom ett tekniskt fel. Tre veckor senare ligger felmeddelandet kvar.

Fusket med att inkludera andras skogar i Hornsö ekopark var omfattande, medvetet och pågick i minst 13 år.

Därmed punkteras även detta avslöjande. Sveaskog lär svara att även dessa exempel beror på fel i programkoden. Och i Aktuell Hållbarhet har bolagets naturvårdschef Peter Bergman bedyrat att felet inte påverkar rapporteringen till myndigheterna.
– När vi sammanställer och rapporterar våra totala avsättningar till olika myndigheter räknar vi enbart samman arealer som vi äger. Kartfunktionen på hemsidan är enbart till för att visualisera vårt innehav, och ligger inte till grund för hur vi sammanställer eller rapporterar våra avsättningar till aktuella myndigheter.
När Aktuell Hållbarhet en vecka senare ställer följdfrågor om rapporterna till Skogsstyrelsen svarar Sveaskog att de inte lämnar ut några underlag och avböjer fler frågor.

Låt mig summera. Fusket med att inkludera andras skogar i Hornsö ekopark var omfattande, medvetet och pågick i minst 13 år. Bevis i form av ekoparksplaner, informationstavlor och andra underlag är odiskutabla. Därför försökte Sveaskog justera det hela i tysthet. Nu vill statens skogsbolag att vi ska tro att övriga naturvårdsskogar på annans mark upptäckta i deras eget kartverktyg beror på ett tekniskt fel. Däremot vill inte Sveaskog redovisa vilka siffror man lämnar till Skogsstyrelsen. Jag är nog inte ensam om att tycka att förtroendet för Sveaskog har fått sig en knäck.

Flyr man sitt ansvar måste myndigheter axla sitt.

Den här är inget kiv om siffror och hektar. Det handlar om hur mycket skog Sveaskog har lovat att skydda. Just nu rasar en strid om värdefulla hänglavsskogar för ett antal samebyar. Kanske försvinner den konflikten, om Sveaskog tvingas redovisa hur de räknar. Om tidigare sålda skogar bokförs i Sveaskogs egna frivilliga avsättningar, ska kanske 10 000 hektar till skyddas enligt bolagets egna löften.

Men om detta vill inte Sveaskog prata.
Därmed riskerar det statliga bolaget grunden för hela det svenska skogsbruket – frihet under ansvar. Flyr man sitt ansvar måste myndigheter axla sitt.
Där är vi nu.

10 februari, 202110 februari, 2021

Frivilligt skogsskydd kräver öppenhet

Det är något som skaver kring skogsbrukets frivilliga avsättningar. Frivilligt betyder ju av fri vilja, självmant och utan tvång. Något man gör med lust och stolt berättar för andra om. Men trots att avsättningar omfattar stora arealer, är grunden för två certifieringar, ger skogsägarna högre intäkter och öppnar upp för andra verksamheter, är begreppet omgärdat av ett grönt töcken. En begränsad insyn har skadat anseendet.

För en skogsägare, som frivilligt skyddar en skog, kan också häva skyddet.

Enligt den senaste officiella statistiken uppgick de frivilliga avsättningarna till 1 254 800 hektar produktiv skog. Det vill säga marker där skogen växer med minst en kubikmeter per hektar och år. Till skillnad från myrar och hällmarker där träden växer för långsamt för skogsbruk. Det betyder att frivilliga avsättningar skyddar nästan lika mycket produktiv skog som alla nationalparker, reservat och andra formellt skyddade områden gör tillsammans. Enligt SCB är idag sex procent av landets produktiva skogsmark formellt skyddad. Till det tillkommer fem procent som är frivilliga avsättningarna. Det innebär att frivilligt skogsskydd borde kunna spela en viktig roll för naturskydd, friluftsliv, turism och mångbruk av skogen. Det förutsätter dock att rätt skogar skyddas över tid. Eller som BirdLife formulerade uppgiften i höstas ”frivilliga avsättningar måste vara långsiktiga.”

Och här är frivilligheten ett tveeggat verktyg. För en skogsägare, som frivilligt skyddar en skog, kan också häva skyddet. Det är möjligt att avsätta en 40-årig tallskog och sedan byta ut den mot en yngre skog 50 år senare. Därmed inte sagt att alla, inte ens de flesta, tänker göra på det viset. Problemen dyker främst upp vid generationsskiften eller när skogen säljs. 2012 berättade P4 Jämtland om att en ny ägare ville hugga träd som tidigare var frivilligt skyddad. Ett färskare exempel är Sveaskogs försäljning av den tidigare kronoparken Hålt utanför Stenungsund i Bohuslän.

Och 2014, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering, tog avverkningarna ett skutt uppåt.

Om frivilliga avsättningar ska vara en central pusselbit i vårt naturskydd, vore det rimligt att just Sveaskog visar vägen. Inte bara för att Sveaskog är landets största skogsägare, utan kanske främst för att det är ett statligt bolag. Och Sveaskog gick före, i vart fall till en början.

Den 27 april 2002 skrev Dagens Nyheter om Sveaskogs beslut att skydda 20 procent av skogen. Rubriken Arealen skyddad skog fördubblas var hoppfull och bolagets dåvarande naturvårdschef Stefan Bleckert berättade att:
– Det innebär givetvis minskade avverkningar och i förlängningen minskade intäkter. Men samtidigt gör vi en vinst. Vi bevarar biologisk mångfald och vi tar vårt ansvar för naturvården.
En bra summering av innebörden i frivilliga avsättningar. Och avverkningarna minskade faktiskt enligt företagets årsredovisningar. Åtminstone efter stormen Gudrun 2005 och låg sedan avsevärt lägre under nästan hela regeringen Reinfeldts tid vid makten. Men trenden var att virkesuttaget sakta ökade för varje år. Och 2014, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering, tog avverkningarna ett skutt uppåt. Under Löfvens första mandatperiod var uttaget av skogsråvara tillbaka på 6,5 miljoner kubikmeter per år.

Vad var det för magiskt reptrick som Sveaskog hade utvecklat?

Avverkningar minskade alltså inte. De ökade, eftersom Sveaskog tolv år senare hade minskat sitt innehav av produktiv skogsmark med över 300 000 hektar. Bedriften presenterades i en extra grön årsredovisning för 2014, där ordet hållbar i olika former förekommer mer än hundra gånger. Vad var det för magiskt reptrick som Sveaskog hade utvecklat? Det är klart att man blir nyfiken.

Men att få svar från Sveaskog är en utmaning. Jag har misslyckats flera gånger. Så därför söker jag svaren i deras finansiella rapporter och på Sveaskogs egen webbsida. Jag finner då att en stor del av bolagets naturvård består av hänsyn i produktionsskogar. Det vill säga kvarlämnade frötallar, kantzoner, högstubbar och död ved. Deras naturvårdsarealer kan summeras på följande vis. Landets 37 ekoparker bidrar med ungefär 110 000 hektar skyddad skog. Naturvård i fjällskogar tillför ytterligare 50 000 hektar. Det centrala begreppet är naturvårdsskogar, som omfattar totalt 300 000 hektar produktiv skogsmark. I redovisningen för 2009 beskrivs detta som ”den största enskilda naturvårdssatsningen hittills i Sverige, nedanför fjällskogsgränsen. Urvalet har skett i samråd med myndigheter, forskare och ideella organisationer.” Betryggande kan tyckas. Det är bara det att Sveaskog prisades med Svenska Greenwashpriset 2020 i höstas, så jag väljer att gräva vidare.

Skogsstyrelsen svarar snabbt. Allt omfattas av sekretess och myndigheten svarar inte på någon fråga.

Sveaskog gillade inte priset från Jordens Vänner. Utmärkelsen var tydligen orättvis och i deras rapport för tredje kvartalet 2020 svarar bolaget att ”Sveaskog, som avsatt drygt 460 000 hektar (motsvarande 670 000 fotbollsplaner) av företagets brukade skogsmark för naturvård är av helt annan uppfattning än Jordens Vänner.” Med den siffran vänder jag mig till Skogsstyrelsen. Sedan en tid levererar nämligen Sveaskog årliga underlag om sina frivilliga avsättningar till myndigheten. Jag vill veta mer om vad som döljs bakom siffrorna, vilken status de skyddade skogarna har, hur länge skyddet gäller, hur mycket som är skyddat i olika skogsregioner och så vidare. Skogsstyrelsen svarar snabbt. Allt omfattas av sekretess och myndigheten svarar inte på någon fråga. Jag hänvisas istället till karttjänsten Skyddad skog, som sköts av branschorganet Skogsindustrierna.

Här presenteras frivilligt skogsskydd från sex av landets största skogsägare. På en karta redovisar bolagen sina nyckelbiotoper och avsättningar. Plötsligt är jag i andra änden, där varje enskilt bestånd är ett litet färgat område på en karta. Däremot saknas arealer och möjlighet att summera detaljerna. En sådan karta är bra för den som vill granska ett särskilt område, men värdelös när du söker överblick. Jag känner igen konceptet från Sveaskogs ekoparker. Där redovisas skyddet i tabeller över flera sidor. Ofta runt 500 bestånd, ibland flera tusen, men utan möjlighet att summera eller greppa helheten. Konceptet verkar vara utformat för att den som vill veta mer ska ge upp eller gå vilse bland alla detaljer.

Det skulle minska misstron, stärka dialogen mellan skogsbruk och ideell naturvård, och inte minst minska polarisering i skogsdebatten.

I höstas presenterade Skogsstyrelsen ett förslag om hur skogsbrukets frivilliga avsättningar kan redovisas tydligare. Rapporten slår fast att ”transparensen kring avsättningarna behöver öka och kunskapen om deras varaktighet och kvalitet bli bättre.” Låter klokt, men förslaget bygger på fortsatt så kallad statistiksekretess. Det innebär att uppgifter inte får hamna utanför Skogsstyrelsen. Därmed begränsas också insynen och tvivlet lär fortsätta att gro bland de som inte får svar på sina frågor.

Jag vill gärna tro att Sveaskog är stolta över sitt naturvårdsarbete.
Varför då inte var öppen mot sina ägare, svenska folket, om allt bra som görs i gemensamt ägda skogar. Låt Sveaskog bli ett föredöme när det gäller naturvårdsinformation. Enkelt, begripligt och uppföljbart över tid. Det skulle minska misstron, stärka dialogen mellan skogsbruk och ideell naturvård, och inte minst minska polarisering i skogsdebatten.
För det är väl ändå inte så, att det bakom Sveaskogs gröna dunster faktiskt finns något som inte tål att synas i sömmarna…?

4 december, 20194 december, 2019

Vem släckte ljuset i Hallands skogar?

Tidigare i höst, strax innan Centerns partistämma, publicerade Dagens Nyheter en artikel om dragkampen om skogen. Tidningsrubriken skvallrade om en tuff kamp mellan Miljöpartiet och Centerpartiet. Striden gäller äganderätt, biologisk mångfald, när träden ska avverkas och hur olika EU-direktiv ska tillämpas. I flera frågor står partierna långt ifrån varandra. När Miljöpartiet påstår att bara fem procent av skogarna är skyddade, protesterar Centern och hävdar att det är mer än 30 procent.

Från den tiden finns det vittnesmål om att härfågel, blåkråka, mellanspett och svart stork fanns i Halland.
Idag häckar ingen av dessa fåglar längre i Sverige.

Hallands skogar är inte representativa för hela Sverige. Däremot kan resan från medeltidens ljusa bok- och ekskogar till dagens mörka granplanteringar ge viktiga insikter om vilka framtida utmaningar som väntar. Skogsprofessorn Per Angelstam summerar den pågående förvandlingen i en färsk rapport: ”Skogarna avverkas istället i allt yngre åldrar, de blir allt tätare och mörkare, och snabbväxande förädlade barrplantor konkurrerar med lövträd.” Samtidigt konstaterar han att morgondagens utmaningar lär bli än tuffare när ”fler vill ha mer av skogen”. Låt oss därför titta närmare på hur de halländska skogarna har bytt skepnad under de senaste fem hundra åren.

Människan har länge präglat Sveriges skogar. Ofta mer än vad vi tror och inte minst i landets södra delar. Under 1500-talet var Hallands skogar en viktig resurs för det danska riket och stora mängder brännved, timmer och träkol skeppades över till Danmark. Hundra år senare, när landskapet hade blivit svenskt, hade handeln med skogsprodukter ökat och blivit mer internationell. Pottaska, bränd på bokved och råvara för tillverkning av kristallglas och såpa, var en stor exportvara från halländska hamnar. Under 1700-talets senare del hade Bohuslän en av sina bästa perioder för sillfiske. Då blev Halland en viktig leverantör av trästavar i bok, när flera miljoner silltunnor tillverkades och spreds över Europa. Och under dessa tre sekel var ollonsvinens bökande i bok- och ekskogar viktig för landskapets försörjning. Resultatet blev glesa och ljusa bok- och ekskogar med en rik biologisk mångfald. Från den tiden finns det vittnesmål om att härfågel, blåkråka, mellanspett och svart stork fanns i Halland. Idag häckar ingen av dessa fåglar längre i Sverige. Samma sak med magnifika skalbaggar som alpbock och stor ekbock, som är utrotade eller på gränsen att försvinna från Sverige.

Under de senaste 200 åren har 98 procent av den äldre ädellövskogen försvunnit från Halland, Skåne och Blekinge.

Samspelet i de halländska skogarna har faktiskt pågått ända sedan den senaste istiden. Under stenåldern gynnade människan eken på lindens bekostnad. När sedan boken vandrade in för två tusen år sedan, bidrog vi till att bokskogarna tog över. Trots detta har det hela tiden funnits en obruten kontinuitet fram till mitten av 1800-talet. Södra Sveriges bokar, ekar och övriga lövträd är en del av de kontinentala ädellövskogarna. En naturtyp som experterna brukar kalla nemorala skogar, och som har präglat Halland i tusentals år. Skogar som hela tiden varit glesa, ljusa och påverkade av skogsbete, ollonsvin och ett extensivt skogsbruk där de flesta träd plockhöggs. Mängden död ved var betydande, vilket främst gynnat svampar, lavar och vedlevande skalbaggar. Därför finns det minst två skäl till att ädellövskogarnas mångfald är särskilt hotad. Dels har den här typen av lövskog minskat dramatiskt. Under de senaste 200 åren har 98 procent av den äldre ädellövskogen försvunnit från Halland, Skåne och Blekinge. Men också för att de sydliga lövskogarna är mer artrika än barrskogarna i norr. Bara tre procent av landets skogar finns i Halland, Skåne och Blekinge, men där finns nästan 60 procent av de rödlistade skogsarterna.

Men varför och hur gick den halländska mörkläggningen till?
Det korta svaret är – en otyglad vurm för granen. En längre förklaring har två delar. För det första har skogarna brett ut sig på bekostnad av tidigare seklers omfattande ljunghedar och ängar. I mitten av 1800-talet fanns det 100 000 hektar skog. Idag är den arealen nästan tre gånger så stor. Det betyder att mer än hälften av Hallands landareal idag utgörs av skog. Samtidigt är ängarna så sällsynta att de inte längre syns i statistiken och av ljunghedarna återstår bara en spillra. Men den avgörande faktorn är att idag domineras skogarna av gran. Under de 50 år som följde efter andra världskriget nästan trefaldigades arealen med granskog. Och invasionen fortsätter. Åren innan millenniumskiftet beräknades andelen gran i skog yngre än 30 år till mer än 80 procent. Med andra ord kommer Hallands skogar att bli än mörkare.

Halland är sannolikt svensk mästare i tätare, mörkare och snabbväxande skogar, eftersom länets samlade virkesförråd ökade med över 500 procent under 1900-talet.

Denna storskaliga omvandling av det halländska landskapet illustrerar väl den utveckling, som de senaste åren hyllas i kampanjen Svenska Skogen. Där berättar man stolt att arealen skog har ökat och virkesförrådet mätt i kubikmeter mer än fördubblats. Halland är sannolikt svensk mästare i tätare, mörkare och snabbväxande skogar, eftersom länets samlade virkesförråd ökade med över 500 procent under 1900-talet. Fler och tätare granskogar innebär emellertid att det blir mindre av något annat. I Halland är det främst blandskogarna som har blivit färre och mindre. I länsstyrelsens rapport Den halländska skogen – människa och mångfald från 2003 summeras resultatet av de senaste 150 årens genomgripande förändring i klarspråk. ”Lingonets, blåbärets, kantarellens och tjäderns främsta skogstyp har varit den största förloraren i den halländska skogen i modern tid.” Därför blir budskapet lätt ironiskt när Svenska Skogen bildsätter sin egen annons med två flickor, som med tomma svampkorgar styr stegen mot en mörk planterad granskog. Det mest troliga är att de återvänder med lika tomma korgar.

För den biologiska mångfalden, som under tusentals år utvecklats i ljusa lövskogar med gott om död ved i olika tillstånd, är det ännu värre. Hallands skogar har redan förlorat en del av sin mångfald i form av fåglar, skalbaggar, blommor, svampar och lavar. I länsstyrelsens rapport konstateras torrt att ”den halländska ädellövskogen befinner sig med all sannolikhet i den tredje fasen av utdöendeprocessen, då mindre än 20 procent av den ursprungliga livsmiljön finns kvar i landskapet.” Då ställs hoppet till ett kraftfullt naturskydd.

Summeras all skyddad produktiv skogsmark i Halland blir resultatet knappt fyra procent enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen.

Enligt SCB:s databas fanns det i Halland förra året närmare 400 naturreservat och skogsområden med biotopskydd. Det kan tyckas betryggande, men det handlar mest om små områden fragmentariskt utspridda över hela länet. Av bortåt 200 naturreservat är bara drygt 35 större än hundra hektar, medan runt 75 reservat är 25 hektar eller mindre. Drygt 200 skogar med biotopskydd, administrerade av Skogsstyrelsen, är i snitt bara fyra hektar stora. Summeras all skyddad produktiv skogsmark i Halland blir resultatet knappt fyra procent enligt en färsk rapport från Skogsstyrelsen. Till denna formellt skyddade yta tillkommer frivilliga avsättningar hos bortåt 10 000 privata skogsägare. Enligt Skogsstyrelsen skattas dessa ”privata reservat” till drygt sex procent av Hallands skogar. Problemet är att detaljerad officiell statistik saknas över dessa avsättningar. Därför är det svårt att veta var i landskapet de finns, vilken typ av skog som skyddas och hur artrika de är. Avsättningarna gäller inte heller för evigt. Markägaren kan när som helst förändra strukturen på sina frivilliga avsättningar.

De halländska skogarna speglar som sagt inte Sverige i stort. I Halland hamnar andelen skyddad produktiv skogsmark på runt 10 procent. Det är en bra bit från de 16 procent, som forskare och statliga utredningar för 20 år sedan slog fast som mål för skogarna i södra Sveriges lövskogsbälte. I Halland skulle drygt 45 000 hektar skog behöva skyddas för att hindra att växt- och djurarter utrotas i framtiden. Idag uppgår dessa arealer i bästa fall till drygt hälften av vad som krävs.

De senaste 150 åren har istället produkter som tidningspapper och förpackningar varit motorn bakom granens segertåg.

Och inte ens under de senaste 20 åren, då skogsskydd stått högt på agendan, är utvecklingen odelat positiv. Visserligen har 250 nya skyddade områden tillkommit i Halland. Men den framgången för skogens mångfald motverkas när en lika stor yta på 8 000 hektar, har omvandlats till mörk granskog fattig på arter. Förlorarna är blandskogarna, särskilt barrblandskogarna uppåt Småland, som har minskat med 13 000 hektar. Samtidigt har lövskogarna blivit fler och större, men ädellövskogarna, Hallands värdefullaste biotop, har minskat. Exakt hur verkligheten ser ut bakom Riksskogstaxeringens siffror är svårt att veta för en nyfiken novis. Efter mycket grävande och dialog med några av länets experter, hoppas jag dock i grova drag ha fångat de senaste seklernas förändringar i Hallands skogar.

Vilka slutsatser kan vi då dra av detta? Den viktigaste lär vara att människan har påverkat skogen i flera tusen år. Drivkraften bakom dessa förändringar har ofta varit olika näringar. Innan industrialiseringen tog fart var det pottaska, ollonsvin och silltunnor som under flera århundraden formade det halländska landskapet. De senaste 150 åren har istället produkter som tidningspapper och förpackningar varit motorn bakom granens segertåg. En utveckling som åtminstone delvis svarar på frågan om vem som släckte ljuset i Hallands skogar. Förvandlingen visar också att dessa ekonomiska drivkrafter ofta är starkare och överordnas de åtgärder som syftar till att bevara och skydda skogens mångfald. Det betyder inte att vi som gillar mångfald ska kasta in handduken. Däremot borde vi fråga oss om det finns näringar, som kan ställa sig på de artrika skogarnas sida?

Dessutom tycker jag mig skymta en del av svaret i form av en ljusglimt i det halländska mörkret.

Idag är många förblindade av uppfattningen att det bara finns ett sätt att tjäna pengar på skogen. Det är att hugga ner den. Men om skogen kan brukas på andra vis där artrikedom, död ved och gamla träd är en konkurrensfördel, då kanske en del av dagens låsningar mellan bland annat Centern och Miljöpartiet kan dyrkas upp. Det tror i vart fall jag. Dessutom tycker jag mig skymta en del av svaret i form av en ljusglimt i det halländska mörkret. I och runt rekreations- och friluftsområdet Åkulla bokskogar har en annan näring växt fram. Historien om motståndskampen i dessa bokskogar mot granåkrarnas mörkervälde är tänkt att bli nästa inlägg på den här bloggen.

Textens bakgrundsfakta bygger främst på rapporterna Från skydd av skog till grön infrastruktur och Den halländska skogen – människa och mångfald kompletterat med siffror från Riksskogstaxeringen och SCB:s databas över skyddad natur.