Näbbklapper med attraktionskraft

Efter drygt 50 år är storken tillbaka i Skåne. Foto: Per Jiborn

Storken glidflyger fram över våtmarken med sikte på risboet strax utanför hägnet. När den kommer fram böjer partnern huvudet långt tillbaka och klapprar ivrigt med näbben. Den säregna hälsningsfrasen genljuder över nejden och blandar sig med skränet från en koloni med skrattmåsar, drillande sånglärkor och högljudda tofsvipor och rödbenor. Det är en fin morgon i början av juni. Min kvalitetstid med en av Sveriges mest ikoniska fåglar, som nu återerövrar det skånska landskapet, förverkligar inte bara en gammal dröm. Den visar även på ekoturismens möjligheter. Fågelns attraktionskraft har varit grunden för ett lyckat bevarandearbete, men storken främjar mångfalden i hela landskapet. Dessutom kan den sporra till ett mer klimatsmart resande.

Därefter kom olyckorna slag i slag.

När Carl von Linné gjorde sin skånska resa i mitten av 1700-talet räknades storkarna i tusentals. Kanske så många som 5 000 par. Hundra år senare var stammen ännu stark och utanför Tomelilla fanns exempelvis en koloni med 80 bon. Därefter kom olyckorna slag i slag. Ett våldsamt oväder skördade många storkars liv under en vårflytt 1856, men än värre blev moderniseringen av jordbruket. Våtmarker dikades ut och försvann, och senare under 1900-talet gjorde de kemiska bekämpningsmedlen entré. Resultatet blev att tillgången på storkens favoritföda – grodor, men även daggmask, fisk, insekter, ormar och sork drastiskt minskade. När Sverige elektrifierades blev kraftledningarna ytterligare ett hot. Idag är krockar med elledningar troligen den vanligaste dödsorsaken bland västra Europas storkar.

På Linnés tid var storken ett vanligt inslag i det skånska landskapet. Foto: Per Jiborn

För 40 år sedan, när jag själv upptäckte Skåne på cykel, var storken utrotad i Sverige. Det sista paret hade häckat 1954 norr om Ystad. Storkens närvaro inskränktes därför till en handfull årliga besök av ensamma individer från kontinenten. Själv fantiserade jag om att få en skymt av en vit stork på visit. När Sveriges Ornitologiska Förening (idag Birdlife Sverige) på 1980-talet utsåg våra landskapsfåglar, var det därför inte konstigt att storken som självklar skånsk symbolart fick stå tillbaka för den röda gladan. Ett val som det kanske snart är dags att ompröva.

När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch.

Ungefär samtidigt kom en vändpunkt i synen på hur det skånska landskapet borde brukas. Allt fler insåg att jakten på mer utdikad jordbruksmark hade gått för långt. Dessutom hade övergödning av vattendrag, sjöar och hav blivit ett växande problem. Något som utdikningen bidrog till. När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch. 1989, då storkprojektet på allvar tog form, anlades våtmarker främst som kvävefällor med syftet att minska övergödningen. Under de senaste 20 åren har runt 3 000 hektar våtmarker återställts på hundratals platser i Skåne. Åtgärder, som inte bara binder kväve och fosfor, utan även gynnar den biologiska mångfalden. Inte minst grodor och därmed indirekt även storken.

Ett av Skånes närmare 70 frihäckande storkpar. Foto: Per Jiborn

Idag pekar det mesta på att storken är på väg tillbaka. Under de senaste tio åren har årligen bortåt hundra storkungar från olika hägn blivit flygfärdiga, och sedan 2015 släpps samtliga ungar fria för att flytta söderut. Utsläppta ungar återvänder nu till Sverige, efter ett par år som unga i södra Europa eller Afrika. Förra året registrerade projektet dessutom runt 70 frihäckande storkpar. Några av dem väljer att häcka i närheten av projektets fyra hägn, eftersom storkar är sociala och gärna bildar mindre kolonier med stora risbon. Målet att etablera en stabil storkstam på runt 150 frihäckande par har nu kommit halvvägs.

Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Det är dessa framgångar som jag får skörda en skön försommarmorgon. Tidigare i maj, i samband med ett studiebesök under Naturskyddsföreningens rikskonferens, förförde Fulltoftas storkar mig. Nu, några veckor senare, är jag tillbaka med resten av familjen. Under tre dagar besöker vi storkarna lika många gånger, men passar även på att doppa oss i Ringsjön, röra oss i nyutslagen bokskog, äta gott på lokala caféer och restauranger, och med hjälp av cykel utforska ett landskap där näktergalar och andra fåglar tävlar om att sjunga högst. Det blev minnesvärda dagar, men var en utmaning att sy ihop. Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Efter en dag med storkskådning behöver delar av familjen svalka av sig. Foto: Catherine Jiborn

Inom besöksnäringen pratas det ofta om vikten av reseanledningar. Det betyder att turismen drivs av att vi resenärer vill uppleva eller göra något nytt. För oss var storkar och en studentexamen skälet till resan. Centralt för resan blev ett hägn ute på vischan öster om Ringsjön. Därför letade jag boenden i närheten, gärna med frukost, på lämpligt avstånd från en busshållplats eller tågstation, och med möjlighet att hyra cyklar. Efter flera timmars sökande på nätet var jag på vippen att ge upp. Räddningen blev att rådfråga en person inom storkprojektet med god lokalkännedom. Tipset om en större campingplats vid Ringsjön uppfyllde mina önskemål, men eftersom deras utbud av hyrcyklar var väl gömt långt in i bokningsprocessen, var det svårt att hitta på egen hand. Ett exempel på att normen är att alla förväntas komma i egen bil. En genomgång av de drygt tio boendealternativ, som finns inom en mils radie från storkhägnet, visar att bara två, möjligen tre, berättar något om storkarna. De flesta nämner alltså inte en stark reseanledning, som kan locka långväga fågelskådare från både Sverige och vårt grannland Danmark, där storken tyvärr för en tynande tillvaro. Den bristen avslöjar att stora delar av besöksnäringen ännu inte fullt ut har förstått vad som är turismens drivkraft.

För den som greppar taktpinnen och sätter agendan,
skaffar sig ett övertag.

Istället skvallrar webbsidorna om att många företag tror att besökaren först väljer boende. Därefter funderar vi resenärer på vad besöksmålet kan erbjuda. Jag tror tvärtom att allt fler bokningar startar med själva reseanledningen, och utifrån det valet försöker vi sedan pussla ihop boende, måltider och lokala transporter. Om besöksnäringen menar allvar med sina löften om hållbarhet, då måste fler aktörer uppmuntra resor med tåg och buss. Väl på plats måste det sedan vara enkelt att kunna utforska destinationens sevärdheter och attraktioner med klimatsmarta alternativ som cykel, vandring och lokaltrafik. Här återstår det mesta att göra. Än värre är att många verkar vänta på att någon annan ska börja. Och kanske är det just det som behövs. För den som greppar taktpinnen och sätter agendan, skaffar sig ett övertag. Den chansen borde storkprojektets ägare – Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening noga överväga.

Närliggande boenden kan bli värdefulla ambassadörer för det skånska storkprojektet. Foto: Per Jiborn

Besöksnäringen måste med andra ord göra mer när gäller hållbarheten. Men även ägarna till ett långvarigt bevarandeprojekt av en karismatisk fågelart har ett ansvar. Att storkprojektets webbsida saknar information om hur vi kan besöka deras hägn på ett klimatsmart sätt, kan skada miljörörelsens trovärdighet. Inte minst när värdefulla tips om hur man tar sig med tåg och buss till närmaste tätort och sedan vidare med buss, cykel eller till fots ut till något av de fyra hägnen faktiskt är ganska lätt att fixa.

Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar.

Klappret från storkarna är resultatet av ett mödosamt och långvarigt ideellt engagemang. Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar. Just matningen kräver massor av arbetstimmar och sköts av oavlönade volontärer. Projektets utgifter, inklusive en anställd på deltid, finansieras med insamlade medel och donationer från privatpersoner, företag och kommuner. Ur det perspektivet kan det tyckas orättvist att de ekonomiska vinsterna lär skördas av turismföretagen när antalet besökare ökar. I vårt fall hamnade mer än fem tusen kronor hos traktens campingplats. Storkprojektet fick nöja sig med ett par hundralappar.

På sina håll består Skåneleden av härliga cykelbanor genom ett vackert landskap. Foto: Alice Jiborn

Men framtiden är inte given på förhand. Om storkprojektet tar initiativ till ett nytt sorts fadderskap för traktens boendeanläggningar, borde det vara fullt möjligt att skapa en viktig intäktskälla från den lokala besöksnäringen. Att turismföretag är med och tar ansvar för de natur- och kulturvärden som lockar besökarna, är en framgångsrik och beprövad modell runt om i världen. Det brukar kallas ekoturism. Även i Sverige finns det goda exempel på samverkan mellan bevarandeprojekt och besöksnäring. Flera års goda erfarenheter av fjällrävssafari i Härjedalen tyder på att en liknande modell även borde fungera i Skåne.

Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans.

Våra cykeldagar gav fler lärdomar. En är behovet av bra cykelkartor. Vissa riksvägar lämpar sig dåligt för cykling, medan det var en nyhet för mig (som tidigare bott i Skåne i 20 år) att Skåneleden på sina ställen består av asfalterad cykelväg och fina grusvägar genom skogen. Den förträffliga infrastrukturen måste marknadsföras bättre.

Trista och enfaldiga granplantager motiveras för att de ger den förvaltande stiftelsen Skånska Landskap värdefulla intäkter. Foto: Per Jiborn

En annan upptäckt var att storkhägnets granne, Fulltofta strövområde, är en slumrande resurs för en spirande naturturism. Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans. Med en offentlig markägare borde området kunna spela en strategisk roll för regionens natur- och ekoturism. Delar är redan skyddade som reservat och består av vacker bok- och lövskog. Men merparten verkar vara trista enfaldiga granåkrar, som mest finns för att skapa intäkter till stiftelsen som förvaltar området. Tanken som slår mig är att här finns möjligen ett embryo till en framtida nationalpark, där natur- och ekoturism mycket väl kan skapa avsevärt större intäkter till lokala företag och kommuner än dagens skogsbruk. Det kan vara värt att titta närmare på i ett kommande blogginlägg.

Läs mer om resor till karismatiska fåglar:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Käppar i hjulen för cykelsemestern

Vallebygden bjuder på fina cykelmöjligheter, men hur tar man sig dit utan bil? Foto: Roger Borgelid/Westsweden.com

Det är inget fel på attraktionskraften. Här sjuder det av berättelser och skrönor om munkar, vikingar, riddaren Arn och några av Sveriges första konungar. Dagarna när körsbärsträden blommar i Vallebygden i Skarborg verkar vara magiska. Och Hornborgasjön om våren är mer än trandans, som exempelvis naturum, gökotta och blomstriga strövtåg. Tillgången till trivsamt boende, mysiga caféer och lokala restauranger med aptitretande menyer ser bra ut på webbsidor, i resereportage och kataloger. Och enligt topografiska kartan förefaller bygden bjuda på flera trampvänliga alternativ. Ändå misslyckades jag med uppgiften att fixa en angenäm cykelsemester för två dagarna efter påsk.

Men hur svårt ska det vara att planera ett par cykeldagar i ett civiliserat område i södra Sverige?

En förklaring kan givetvis vara att jag har blivit feg. När jag var yngre planerades det mesta enligt devisen – det fixar sig. Med stigande ålder och överdrivet kortrollbehov chansar jag ogärna. Men hur svårt ska det vara att planera ett par cykeldagar i ett civiliserat område i södra Sverige? Knappast omöjligt, men låt mig berätta mer innan ni dömer mig.

Hornborgssjön är mycket mer än vårens trandans. Foto: Roger Borgelid/Westsweden.com

Första frågan gäller egen cykel eller hyrd på plats? Om jag förstår villkoren rätt är cyklar välkomna på Västtåg, men trots ivrigt sökande hittar jag ingen uppgift om vad som gäller för bussen mellan Västervik och Nässjö. Väljer därför alternativet att hyra på plats. Jag får tips om ett seriöst företag i närheten av en järnvägsknut, som utlovar cykeltyper av alla slag. På webbsidan är det gott om fräna tävlingscyklar och sofistikerade mountainbikes. Däremot lyser pakethållare, cykelkorgar och andra alternativ för egen packning med sin frånvaro på bilderna som jag hittar.

Jag förlikar mig med tanken att alternera mellan olika pizzor.

Byter strategi och fokuserar istället på boendet, som verkar brett och lovande. Men önskemål om dubbelrum, närhet till lämplig cykelväg och inte minst frukost reducerar alternativen. Att önska en god middag på eller i närheten av det valda boendet gör ekvationen än svårare. Jag kapitulerar tillfälligt och börja tänka i banor som självhushåll i egen stuga. Det kan också vara mysigt, men kräver inköp till ett okänt kök där det mesta lär saknas. Företagens webbsidor har ingen eller sparsam information om närmaste affär, men jag gissar att boendets ägare utgår ifrån att man tar bilen till närmaste stormarknad en mil bort. Lätt som en plätt, om det nu inte handlade om en semester utan just bil.

Lokalt mathantverk är en stark reseanledning, som smakar extra gott efter en heldag på cykel. Foto: Jonas Ingman/Westsweden.com

Jag väljer att ändra på upplägget att cykla mellan olika boende under flera dagar. Istället börjar jag fila på en plan som utgår ifrån ett fast basläger, något som kan bli ett nav för dagsturer i olika riktningar. Historiska Varnhem ligger strategiskt mellan Skövde och Skara. I söder Hornborgasjön på lämpligt avstånd och åt andra hållet Vallebygden. Här finns goda bussförbindelser från Skövde, och den lokala pizzerian är öppen året runt. Jag förlikar mig med tanken att alternera mellan olika pizzor. Men här verkar inga cyklar gå att hyra, åtminstone inte enligt boendeföretagets hemsida. Samtidigt inser jag att jag nu är på väg att föregripa mig på själva idén med cykelsemestern – att njuta av goda lokala måltider.

Jackpott, eftersom allt på min önskelista går i uppfyllelse.

Behåller tanken på ett basläger, men väljer sida. Börjar med att sondera omgivningarna öster om Hornborgasjön. Hittar ett boende som kan nås med buss från Falköping ett par gånger om dagen, men där bussarna inte går på helgerna. Vänder blicken norrut mot fagra Vallebygden och lokaliserar ett ypperligt boendealternativ med cykeluthyrning, frukost och dubbelrum. Jackpott, eftersom allt på min önskelista går i uppfyllelse. Upprymd mäter jag avstånd på Google Earth och kommer fram till att det bör gå att cykla fram och tillbaka till naturum Hornborgasjön över dagen. Bestämmer självsäkert att det klarar vi av, och använder sedan en halvtimme för att hitta en lämplig busslinje från Skara till det hägrande boendet. Avgångarna är få, men i förbifarten noterar jag att bussen även går på helgerna.

Det finns många sätt att underlätta för cykelturism. En del kostar en slant, men mycket bara extra omtanke - inte minst värdefull information. Foto: Staffan Widstrand

Dags att slå till och med uppskruvade förväntningar ringer jag pensionatet.
Jag möts av ett bistert besked, som framförs på ett vänligt och älskvärt sätt – fullbokat. En bra bit ända in på sommaren kan dubbelrum bara erbjudas enstaka nätter. Tröstar mig själv med att min önskelista om boendets bekvämligheter tydligen delas av andra. Återvänder till fliken med den aktuella busstidtabellen för att släcka ner den och avsluta mitt surfande. Först då noterar jag att bussen på helgerna måste förbeställas och avgår klockan ett på natten. Inser att hemresan hade inletts med en väldigt lång natt på Skaras busstation. Väljer att kasta in handduken, åtminstone tillfälligt, och frågar min kära hustru om ett par dagar i Stockholm kan fungera lika bra.

Klimatsmart trendbrott på väg?

Intresset för tågresor ökar, men ändrar vi även vårt sätt att resa ut i svensk natur? Foto: Capri Norrman / SJ

Färre flyger inom Sverige, intresset för en tågsemester ut i Europa exploderar och svenska nationalparker uppmärksammas på nya sätt. Är det ett trendbrott för klimatsmarta resor vi ser? Gäller det allt resande? Även när vi reser ut i naturen här hemma? Det är svårt att säga. En analys av färsk statistisk, inslag i media och samtal med några av Sveriges pionjär på området ger dock en fingervisning om vart är vi på väg.

Däremot skedde ett trendbrott för årets två första månader, då de europeiska flygresorna för första gången på tio år minskade med två procent.

I helgen genomfördes en slutsåld tågsemesterträff i Stockholm. Bakom minimässan stod gruppen Tågsemester på Facebook, som på ett par år vuxit från knappt tusen entusiaster till över 75 000 medlemmar. Initiativet utgår ifrån en vilja att hitta alternativ till flyget för resor ut i Europa. I december skrev Dagens Nyheter att intresset även syns i försäljningen av biljetter. Förra året ökade antalet sålda Interrailkort med runt 50 procent och Centralens Resebutik i Kalmar fördubblade försäljningen av tågresor till utlandet.

Sedan drygt ett år minskar inrikesflyget. Nu syns tecken på att även flygresor till och från Europa kan minska. Foto: Daniel Asplund / Swedavia

Vurmen för tåg märks ännu inte i statistiken över internationella flygresor. Enligt statliga Swedavia, som driver de tio största flygplatserna, ökade antalet resenärer till och från Europa förra året med ett par hundratusen till nästan 26 miljoner passagerare. Däremot skedde ett trendbrott för årets två första månader, då de europeiska flygresorna för första gången på tio år minskade med två procent. För inrikesflyget är nedgången tydligare. Under årets två första månader backade antalet passagerare med fem procent, vilket stärker den nedåtgående trend som inleddes hösten 2017. Förra året minskade flygresandet inom Sverige med tre procent jämfört med året innan. Troligen ett resultat av alla skriverier om klimatet, en ny flygskatt och ett växande intresse för alternativa ressätt.

Det är vägtrafikens utsläpp som måste minskas radikalt, och här är resor ut i naturen inte försumbara.

Givetvis är det bra att flygresandet minskar, men när det gäller klimatpåverkan inom Sverige är det trafiken på vägarna som är den största boven. Medan vägtrafiken står för över 90 procent av utsläppen, är inrikesflygets andel drygt tre procent enligt Naturvårdsverkets statistik. Den samlade vägtrafiken är en brokig samling med allt från lastbilar och arbetspendling till utflykter i bil. Det förändrar emellertid inte den stora utmaningen – det är vägtrafikens utsläpp som måste minskas radikalt, och här är resor ut i naturen inte försumbara.

Vi måste bli bättre på att koppla samman klimatsmarta tågresor med lokal kollektivtrafik, taxi, upphämtning och cykeluthyrning. Foto: Stefan Nilsson / SJ

Tåg är ett suveränt sätt att förflytta sig långa sträckor ut i svensk natur. Ett faktum som SJ nu på allvar lyfter fram i sina kanaler. Marsnumret av ombordtidningen Kupé har ett sex sidor långt reportage om Sveriges nationalparker, som inkluderar restips med tåg och buss till sju nationalparker. Där berättas om den transferbuss, som Laxå kommun satsar på för att göra det lätt att nå olika boenden runt Tivedens nationalpark. Just nu avgörs även en omröstning om tio svenska resmål på SJ:s webbplats. Bland de tio kandidater, som jämförs med utländska alternativ, finns tre nationalparker. Att göra reklam för svensk natur, redovisa resornas klimatpåverkan och dessutom tipsa om hur vi tar oss dit på kollektiva sätt är något som jag efterlyst länge. Nu sker det och då är det på sin plats att tacka vårt statliga tågbolag.

Resan blir då ett sätt att sätta värde på vacker natur och samtidigt bidra till broar mellan stad och land.

Ett annat sätt att nå nationalparker och andra pärlor i svensk natur är med hjälp av organiserade bussresor. Förra året sjösattes Nationalparksresor av Tomas Bergenfeldt, som för 35 år sedan startade Äventyrsresor. Tanken är att erbjuda ett klimatsmart alternativ där vi reser tillsammans, men väl framme kan upptäcka och vandra på egen hand. Upplägget inkluderar transport, boende, måltider och kunniga guider, och prislappen för en handfull dagar hamnar ofta runt 5 000 kronor. Pengar som till stor del hamnar hos människor som bor och verkar i och runt den natur som besöks. Resan blir då ett sätt att sätta värde på vacker natur och samtidigt bidra till broar mellan stad och land. En aspekt som bör beaktas innan prislappen avfärdas som onödigt dyr. För givetvis blir det billigare att själv bila dit med egen matsäck. En annan utmaning för oss naturvänner är en djupt rotad uppfattning att naturen bäst upplevs på egen hand. Det innebär att många av oss missar samvaron när dagens händelser summeras i medresenärers sällskap vid kvällens måltid.

Tillsammans med Friluftsfrämjandet erbjuder Nationalparksresor bussresor till Sonfjället, Hamra och Fulufjället. Foto: Anders Good / IBL

Att bryta ny mark är svårt, men jag är otålig och drömmer om en snabbare utveckling. Det handlar därför inte bara om visionära entreprenörer, utan minst lika mycket om resenärer som vill bidra till en förändring. Förra årets gjorde Nationalparksresor en vällovlig satsning med flera resor i samarbete med Världsnaturfonden WWF. Resultatet blev en resa med 15 deltagare. I år görs nya försök i samverkan med Friluftsfrämjandet och Dagens Nyheter. Bokningsläget ser bättre ut och konceptet är inte omöjligt. Marknadsförs ett attraktivt resmål med en populär guide exklusivt mot tidigare resvana kunder, kan bussresor ut i vår natur bokas fulla. Att nå rätt målgrupp är ofta avgörande. Här borde en webbplats som Sveriges nationalparker kunna spela en främjande roll genom att exponera klimatsmarta resor, men så är ännu inte fallet.

Lunchstoppet där innebar att några tusenlappar hamnade på landsbygden.

Det finns fler klimatsmarta alternativ. Naturskyddsföreningen i Alvesta och Växjö ordnade för en tid sedan en bussresa över dagen till Norra Kvills nationalpark. Det blev en lyckad höstdag där 40 personer lärde känna en av Smålands nationalparker med hjälp av en kunnig lokal guide. Besöket i själva nationalparken var i kortaste laget, men priset på knappt 300 kronor desto överkomligare. Då ingick även en måltid på Ingebo Hagar, som är en liten kretsloppsanpassad bondby med egen gårdsbutik och vandringsleder. Lunchstoppet där innebar att några tusenlappar hamnade på landsbygden. Det här kan Naturskyddsföreningen göra på fler platser i Sverige. Görs det rätt, kan vi tillgängliggöra vacker natur både billigt och klimatsmart, samtidigt som besöket bidrar till en dialog mellan naturskydd och de som bor och verkar på landsbygden.

Svensk cykelturism är ung, men har framtiden för sig. Foto: Per Jiborn

Många reservat och nationalparker kan även tillgängliggöras med hjälp av cykel. I fem år har företaget Sweden by Bike arbetat med utveckla och förädla utbudet av olika cykelpaket. Deras bokningsbara utbud kittlar åtminstone min reslust. Upplevelsepaket på cykel bör ha framtiden för sig, men det tar tid att utveckla nya verksamheter. Katarina Bergstrand, som driver företaget tillsammans med Ivan Glauser, berättar att det går åt rätt håll. Besöken på sajten ökar, bokningarna sker tidigare och största åldersgruppen runt 40 år ger hopp om fortsatt tillväxt. Men även här möter ansvarsfulla entreprenörer utmaningar. I stora delar av Sverige går det inte att resa kollektivt med egen cykel, vilket gör att resan till resmålet ofta sker med egen bil. Dessutom är det svårt att hyra cykel i närheten av städernas tågstationer eller resecentrum.

Läs mer om naturturismens möjligheter:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Cykelturism i Sverige är alltjämt en ganska okänd företeelse, som ofta förknippas med motvind, uppförsbackar, tung packning, blöta tält och en torftig måltid tillredd på ett stormkök. Samtidigt växer utbudet av upplevelsepaket med skönt boende, lagom långa etapper, picknickluncher och läckra middagar. Idag erbjuder Sweden by Bike även en handfull cykelpaket till och runt våra nationalparker, men utbudet är okänt för del flesta. Ett skäl är att inte heller dessa miljöanpassade naturupplevelser visas upp på den officiella och skattefinansierade webbplatsen för Sveriges nationalparker. Jag menar att det är hög tid att våra myndigheter hittar former för hur vi tillsammans axlar vårt ansvar för naturturismens och friluftslivets klimatpåverkan. Inte minst mot bakgrund av att överfulla parkeringsplatser, i vissa fall även trafikkaos, är ett växande problem i flera nationalparker.
Men den historien tar vi en annan gång.

När ett verk missar sitt eget klimatavtryck

Söderåsen är en nationalpark som även är vacker att cykla i. Foto: Johnér / Matton

I en färsk rapport konstaterar Naturvårdsverket att Sverige riskerar att missa sitt nationella miljökvalitetsmål Begränsad klimatpåverkan. För att lyckas ”behövs krafttag av historiska mått och en genomgripande samhällsförändring” dundrar verket och pekar ut transporter, som en strategisk sektor i närtid. På Naturvårdsverkets egen hemmaplan – förvaltningen av våra nationalparker, är det däremot svårt att se några genomgripande förändringar. Där satsas istället resurser på större parkeringsplatser, när skyddad natur ska bli tillgänglig för fler.

En rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton.

Enligt Naturvårdsverket gjordes 2,5 miljoner besök i Sveriges nationalparker under 2017. Populärast är Stenshuvud, Söderåsen, Kosterhavet och Tyresta nationalpark, där varje park noterar mer än 300 000 besök. När nationalparker ligger avsides och långt från större städer, är den egna bilen ett naturligt val för många. Vad det innebär för klimatet vet ingen. Det saknas statistik, men en rimlig gissning är att bilresorna till bara våra nationalparker orsakar utsläpp av växthusgaser på runt 8 000 ton. Det är mindre än en halv promille av de svenska transporternas totala klimatpåverkan. Med andra ord ett utsläpp på marginalen, men ändå större än den felredovisning, som nyligen motiverade Naturvårdsverket att rikta skarp kritik mot det koleldade Värtaverket i Stockholm.

Vem har företräde på nationalparkens småvägar? Bilister, cyklister eller vandrare? Garphyttans nationalpark utanför Örebro. Foto: Elisabeth Karlsson

Att skapa klimatsmarta ressätt till 30 nationalparker och bortåt 5 000 naturreservat handlar därför främst om att inspirera, visa på möjligheter och gå före. En roll som Sverige gärna vill axla i internationella sammanhang, och som då kritiseras för att våra utsläppsminskningar är försumbara i ett globalt perspektiv. Därför är det utmärkt att Naturvårdsverket i sin rapport slår fast att ”även små länder som Sverige har potential till globalt inflytande – däribland i roller som förebilder, inspiratörer och exportörer av produkter, kunskaper, stöd och kapacitetsuppbyggnad i den globala omställningen.” Varför dessa tankar inte tillämpas här hemma i Sverige, när det handlar om att ta sig ut i skyddad natur, är därför svårt att förstå.

I ett mejl svarade nyligen en av Sveriges landshövdingar att ”klimatsmart resande är ofta en utmaning för naturvården då många skyddade områden i Sverige ligger långt från tätbebyggt område och saknar kollektivtrafik.” Så är det naturligtvis, men innebär det att det är för dyrt eller för svårt för att göra något alls?

Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil.

Sex av våra nationalparker finns på öar, som inte nås med egen bil. Återstår 24 parker där flera i norra Sverige ligger för avlägset och har för få besökare för att i ett första skede motivera särskilda insatser. Men runt hälften av landets nationalparker i södra och mellersta Sverige finns faktiskt på cykelavstånd från en tätort där bussen stannar eller ett tåg passerar. Under de senaste tio åren har tiotals miljoner kronor investerats i upprustade eller nya nationalparksentréer runt om i landet. Men ofta har nästan inget gjorts för att göra dessa parker möjliga att nå utan egen bil. I flera parker har konsekvensen istället blivit trafikkaos och överfulla parkeringsplatser.

Alternativet borde i flera fall vara att skapa kompletterande entréer på cykelavstånd där besökare inte bara kan hyra cykel, utan även stanna en natt eller två och spisa gott på bygdens råvaror. Det kräver dock en samverkan med traktens naturturism och att Naturvårdsverket gör upp med den beröringsskräck för svensk turism, som har präglat myndighetens politik de senaste 30 åren. Det förutsätter även ett nytt sätt att resa för oss som gillar fantastisk natur. Längre besök där vi njuter av skyddad natur i ett par dagar och använder tåg och buss för att resa till och från nationalparker och naturreservat.

Små slingriga cykelvägar öppnar på ett naturligt sätt upp reservat och nationalparker för barnfamiljer. Foto: Per Jiborn

Kostnaderna för en sådan satsning är troligen blygsamma. Detta då de flesta entréerna bör kunna drivas i nära samverkan med utvalda aktörer inom den lokala besöksnäringen. Samtidigt lär vinsterna vara flera och betydande, som ökade lokala intäkter från måltider, övernattningar, cykeluthyrning och andra turismtjänster. Ett plus blir även att vårt naturskydd förankras bättre på landsbygden. Som bonus stärks dessutom förvaltningen, när lokala entreprenörer ges tillfälle att axla en roll som ambassadörer och resurspersoner i svensk naturvård.

Då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar.

Exakt hur det ska gå till vet vi inte. Vi har nämligen aldrig försökt hantera dessa utmaningar på allvar. Men är det inte dags nu? När Naturvårdsverket förkunnar att klimatarbetet kräver krafttag av historiska mått och genomgripande förändringar, då lär budskapet tas på större allvar om verket själv visar ledarskap och tar ansvar för den klimatpåverkan som den egna verksamheten vållar. Eller menar Sveriges nya miljöminister Isabella Lövin att här i Sverige behövs varken inspiratörer och förebilder när en historisk omställning av ett helt samhälle ska göras?

Så här räknades nationalparksresornas klimatpåverkan ut.
Av 2,5 miljoner besök antas 80 procent ha gjorts med i tre personer i varje bil. Resterande uppskattas ha skett med cykel, buss, tåg eller båt. Det blir 667 000 bilresor, som förmodas ha körts i genomsnitt 100 kilometer tur och retur. Enligt Trafikverket var medelvärdet för nya personbilar 122 gram koldioxid per kilometer, vilket innebär att varje nationalparksbesök ger ett utsläpp på drygt 12 kilo. Det sammanlagda utsläppet av alla bilresor till svenska nationalparker blir då drygt 8 000 ton koldioxid.