BirdLife – Ekoturism – naturlig reslust som gör skillnad

29 mars, 202229 mars, 2022

Bureau Veritas putsar Sveaskogs fasad

Vanliga dödliga måste deklarera rätt. Annars väntar böter eller fängelse för skattefusk. Borde inte samma krav på ärlighet gälla när ett bolag redovisar sitt skydd av skog? Certifieringen FSC granskar att skogsbruket sker enligt gällande kriterier och att informationen är korrekt. Men vad händer om granskaren inte gör sitt jobb, utan istället medverkar till att dölja fusket? Utomlands brukar sådant kallas korruption, men det finns väl inte här i Sverige?

Kundernas förtroende är märkningens största tillgång.

Tanken med miljö- och hållbarhetsmärkningar är att de ska kolla det som vi inte ser. Då är vi villiga att betala lite mer, men det bygger på att vi litar på att KRAV, Svanen, Bra Miljöval och andra gör sitt jobb. Själv har jag jobbat med märkningar i över 20 år. Det har gett mig en viktig insikt. Kundernas förtroende är märkningens största tillgång.

Det bör även gälla en skogscertifiering som FSC, även om den skiljer sig lite från andra miljömärkningar. I butiken är det mesta konventionellt odlade grönsaker och det ekologiska är alternativet. För skogsprodukter är däremot FSC huvudfåran. Ungefär hälften av den svenska skogen är certifierad av FSC och alla de stora skogsägarna som SCA, Sveaskog, Stora Enso, Holmen och Södra är med. Flera av dem var med redan från början, tillsammans med många miljöorganisationer. Men efter 2007 har först Fältbiologerna och sedan Naturskyddsföreningen och Jordens Vänner valt att lämna FSC Sverige. Kritiken har varit samstämmig och handlat om kriterier som inte följs och att anmälda regelbrott inte resulterat i sanktioner.

En allvarlig anklagelse, men döm själv…

Någon förbättring är svår att se. Det senaste halvåret har jag på nära håll följt ett klagomål till FSC. Att mitt klagomål, åtminstone själva kärnan, inte blev granskat var kanske inte helt oväntat. Däremot blev jag förvånad över att certifieringsbolaget aktivt bidrog till att dölja ett systematiskt bedrägeri. En allvarlig anklagelse, men döm själv utifrån vår mejlväxling och följande summering.

I augusti lämnade jag in ett klagomål till FSC, som handlade om Sveaskogs ekologiska landskapsplaner. Dessa publicerades visserligen redan våren 2017, men är fortfarande de som gäller. I klagomålet skrev jag att ”Sveaskog medvetet och avsiktligen presenterar en falsk och vilseledande bild av bolagets naturvårdsavsättningar. Ett sorts naturvårdsbedrägeri med syftet att sprida en förskönad och felaktig bild till allmänhet, politiska beslutsfattare och certifieringen FSC.” Påståendet grundades på ett avslöjande i TV4 och bekräftades av en detaljerad kontrollräkning i höstas. Där visade jag att hälften av Sveaskogs landskapsplaner för södra Sverige var manipulerade med över hundra naturreservat, som inte låg på skogsbolagets mark. Dessa skogar hade Sveaskog sålt till Naturvårdsverket långt innan 2016. I de flesta fall fem till tio år tidigare, men det fanns även exempel på skogar som hade sålts av Sveaskogs företrädare Domänverket eller AssiDomän långt innan millenniumskiftet.

Däremot ägnades de ekologiska landskapsplanerna marginellt intresse, men tillräckligt för att Bureau Veritas Finland skulle dra en slutsats.

Svaret på mitt klagomål fick jag i början av februari. Av granskningsrapporten från Bureau Veritas Finland framgår att certifieringsföretaget först gör en skenmanöver för att avleda uppmärksamheten. Granskaren hänvisar till Sveaskogs årsredovisningar och deras webbaserade karttjänst över skyddade skogar, trots att mitt klagomål varken gällde årsredovisningar eller karttjänsten. Däremot ägnades de ekologiska landskapsplanerna marginellt intresse, men tillräckligt för att Bureau Veritas Finland skulle dra en slutsats. Man hittade inget som visade att Sveaskog medvetet publicerat felaktig information om sina avsättningar.

Det påståendet fick mig att kontakta Bureau Veritas. Jag ville veta vilka landskapsplaner de hade kontrollerat och hur granskaren hade dragit slutsatsen att underlagen inte var manipulerade med sålda skogar. Inledningsvis upprepade Bureau Veritas att de inte hade ”hittat ett enda bevis på att det skulle handla om en medveten strategi att presentera falsk information.”

Vi kommer inte att granska ditt inspel på ’manipulation’.

Jag var inte nöjd med svaret och insisterade på att få veta vilka landskapsplaner som hade granskats. Det ville Bureau Veritas inte svara på, utan lämnade istället ett helt nytt svar på tvärs med det första svaret och deras egen slutsats i granskningsrapporten.
”Landskapsplanerna har inte uppdaterats sedan 2017 och det har de (Sveaskog) fått en avvikelse på. Ifall de redan gjordes felaktiga sådana år 2017 hör inte till oss att ta ställning till, det är över 4 år sedan och att revidera en historisk situation hör inte till vårt arbete. Vi kommer inte att granska ditt inspel på ’manipulation’. Det kräver någon annan granskning, som en FSC revisor inte gör.”

Med andra ord, Sveaskog får en avvikelse för att deras landskapsplaner är för gamla. Samtidigt intygar Bureau Veritas att underlagen inte är manipulerade. Men när jag vill veta mer, blir svaret att landskapsplanerna inte har kontrollerats. Det ska någon annan göra. Jag ser framför mig hur en oberoende granskare förvandlas till en tjänstvillig städgumma. Någon som utan skrupler hjälper Sveaskog att sopa ett omfattande bedrägeri under mattan.

Men att påstå att bevis saknas, när sanningen är att jobbet inte har gjorts, kan knappast betecknas som något annat än korruption.

Kostade dessa extratjänster något? Det får vi utomstående inte veta. Skogsägarna väljer fritt bland de godkända certifieringsbolagen, och FSC har ingen insyn i prisnivåer eller vilka villkor som gäller mellan granskare och skogsbolag. Relationen mellan parterna diskuteras inom FSC. Några pekar på att dagens system kan pressa priserna och försämra kvaliteten på granskningen. Andra menar att det finns en risk för att certifieringsbolagets oberoende går att köpa.

Relationen mellan Sveaskog och Bureau Veritas Finland är höljd i dunkel. Men att påstå att bevis saknas, när sanningen är att jobbet inte har gjorts, kan knappast betecknas som något annat än korruption. Det kan givetvis skada både Sveaskog och Bureau men även FSC. Därför vänder jag mig till FSC Sverige och BirdLife Sverige och Världsnaturfonden WWF, som är de två miljöorganisationer som fortfarande står bakom FSC.

Är detta två undantag eller toppen på ett isberg?

FSC Sverige svarar att det inte är deras uppgift att kommentera det en certifierare gör. BirdLife Sverige har inte gått att nå för en kommentar. Världsnaturfonden WWF uppmanar mig att skicka ett klagomål till Assurance Services International (ASI) om hur Bureau Veritas Finland har granskat Sveaskogs landskapsplaner. ASI kontrollerar varje år att certifierarna har rätt kunskap och kan förhålla sig oberoende till sina uppdragsgivare. Till saken hör att Bureau Veritas har varit i blåsväder förr. Hösten 2016 förlorade bolaget tillfälligt sin ackreditering hos ASI.

Jag är inte ensam om att dra slutsatsen att Bureau Veritas agerar städgumma till Sveaskog. I början av mars formulerade Naturskyddsföreningen i Norrbotten en liknande anklagelse. Den handlar om hur Bureau Veritas felaktigt stängde ett tidigare ärende om en viktig skog för renskötseln. Är detta två undantag eller toppen på ett isberg? Den frågan hoppas jag att Världsnaturfonden WWF och BirdLife Sverige vill besvara under våren.

3 oktober, 20193 oktober, 2019

Omfattande kritik av Sveaskogs ekoparker

I flera år har Sveaskog kritiserats för hur man förvaltar landets ekoparker. Radioprogrammet Kaliber har granskat det statliga skogsbolaget och tidningen Sveriges Natur har ingående skrivit om ekoparken Halle- och Hunneberg. Det senaste halvåret har kritiken tilltagit med inlägg från riksdagsledamöter, före detta anställda, tidigare ledamöter i Sveaskogs styrelse, fågelskådare, naturvänner och ledarskribenter. Sveaskog anser att kritiken ofta bottnar i missförstånd och brist på information, men väljer ändå att inte alltid svara.

Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar.

Nyligen visade jag och riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) att jämfört med skogsbruk är naturturism i välbesökta ekoparker mer lönsamt för både staten och den omgivande bygden. Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar. Detta trots att texten var ställd till bolagets ägare, det vill säga regering och riksdag. I Sveaskogs svar välkomnade bolagets företrädare mer natur- och ekoturism i våra ekoparker, men menade att den stora utmaningen är bristen på turismföretagare. Det är givetvis en viktig faktor, men inte den enda och i vår slutreplik föreslog vi tre åtgärder för att utveckla turismen i våra ekoparker.
1. Bjud in länsstyrelser, regioner och inte minst kommuner i förvaltningen.
2. Ta fram genomarbetade utvecklingsplaner för ekoparkens naturturism.
3. Pausa skogsbruket i ekoparkerna under tio år för att skapa arbetsro för arbetet.

Efter det har det varit tyst från skogsbolaget. Däremot har debatten lett till samtal mellan riksdagsledamöter från olika partier och inläggen i Svenska Dagbladet uppmärksammades i lokalradio och krönikor. Även Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för Miljöpartiet, kräver att Sveaskog tar större hänsyn till biologisk mångfald och andra naturvärden när man brukar statens skogar. I en riksdagsmotion förra hösten föreslog Rebecka Le Moine bland annat att 20 nya ekoparker bildas.

”Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden.”

Sommarens skarpaste kritik kom från Bo Dockered, som var Sveaskogs ordförande i nästan tio år. I en artikel i Altinget den 1 juli skrev Dockered att ”Sveaskog får numera också massiv kritik för skötseln av sina drygt 30 ekoparker. Dessa var tänkta att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Den kritiken har varken Sveaskog eller regeringen svarat på.

Inte heller har jag läst något svar på ledarskribenten Pär Fornlings funderingar i Land Skogsbruk angående prägeln på Sveaskogs skogsbruk. Nyligen skrev Fornling att ”i den vildvuxna floran av målsättningar framhålls också att man har ett speciellt ansvar att visa vägen för naturhänsyn. Det är bra. Dess mer oroande är att bolaget under våren fått kritik just på den punkten.” Längre ner i samma ledare konstaterade han att ”vid bildandet av Sveaskog gjordes också en ansats att utveckla jakt, fiske och naturturism i samverkan med privata entreprenörer. Nu säljer man fiskekort och jakter, vilket är något helt annat. Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden. Det är en värdig uppgift för en statlig skogsägare.”

De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått för andra ambitioner.

Men det är inte bara Bo Dockered som riktar kritik mot sin tidigare arbetsplats. I april skrev Stefan Silfverblad, före detta naturvårdschef, tillsammans med fyra andra tidigare anställda att Sveaskog inte har lyckats med att förvalta ekoparkernas höga naturvärden på ett bra sätt. I debattinlägget i Land Skogsbruk hävdade de att avkastningskraven till staten har kommit att överskugga andra mål, och att skötseln av ekoparkerna därför har blivit eftersatt. Istället föreslog de fem skribenterna en ny och fristående förvaltning av ekoparkerna. Kritiken avvisades av dagens naturvårdschef Peter Bergman, som menade att förvaltningen av Sveaskogs 37 ekoparker styrs av ekologiska behov och inga vinstkrav. Han svarade att i dialog med Skogsstyrelsen tas nu nya förvaltningsplaner fram för att förbättra skötseln av varje ekopark. I sin slutreplik poängterade de fem tidigare anställda att de har en lång samlad erfarenhet av konflikten mellan naturvård och vinstkrav på Sveaskog. De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått före andra ambitioner.

Även från naturvårdshåll har kritiken mot Sveaskogs skogsbruk växt i omfattning och styrka. I våras överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan med krav på ett förändrat uppdrag för Sveaskog. Bakom namninsamlingen stod 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Birdlife i spetsen. Dessa tre organisationer har också var för sig under det senaste halvåret formulerat specifik kritik när det gäller förvaltningen av Sveaskogs ekoparker.

Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

I radioprogrammet Naturmorgon förklarade lokala företrädare för Naturskyddsföreningen att Halle- och Hunnebergs ekopark vore en spännande möjlighet om ekologin verkligen gick före ekonomi. De berättade att de vill se ett hyggesfritt skogsbruk där biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism prioriteras, men att så inte är fallet idag. Istället för en riktig storskog, präglas de två platåbergen i Västergötland av ett svåröverskådligt pussel där olika mindre skogsbestånd för naturvård respektive produktion ska samsas. Även Sveaskogs sätt att räkna fram ytan för skyddade skogar kritiserades. Sveaskogs företrädare menade att detta inte stämde. Istället påstod skogsbolaget att man tar stor hänsyn, har minskat sina avverkningar och prioriterat åtgärder för att gynna ek, tall och björk. Resan till nya vackra skogar tar däremot tid, ofta flera årtionden. Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

Utifrån omfattande inventeringar av fågellivet i Halle- och Hunnebergs ekopark föreslog BirdLife Sverige ett omtag, ett slags ekoparksplan 2.0, i ett debattinlägg i Altinget i slutet av maj. BirdLife menade att en nystart är nödvändig för att Sveaskogs höga ambitioner med ekoparkerna ska förverkligas. Dessutom skrev BirdLife att hyggesbruket i ekoparkerna bör avvecklas, hyggesfria alternativ utvecklas och satsningar på ekoturism genomföras. Sveaskog har inte besvarat debattinlägget.

Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker.

Liknande tankar formulerades tidigare under våren av Världsnaturfonden WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman i en debattartikel i Land Skogsbruk. Inlägget behandlade hur statens eget skogsinnehav bör användas för att Sverige ska nå miljömålet levande skogar. En rad åtgärder föreslogs på fyra områden, och ett område var Sveaskogs ekoparker. Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker. Även dessa synpunkter har blivit obesvarade av både regering och Sveaskog.

Sveaskogs ekoparker är en fantastisk resurs som kan användas smartare. Prislappen för skogsbolaget är bortåt fem miljarder kronor i minskade intäkter över 50 år. För staten, som äger skogarna, lär den uteblivna avkastningen uppgå till 1,5 miljarder kronor. Så stora värden måste hanteras ansvarfullt och med en ambition att ekoparkerna på bästa vis tjänar Sverige, landsbygden och skogens biologiska mångfald.

Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon.

I en handfull inlägg har jag försökt granska och resonera kring Sveaskogs ekoparker, deras affärsmodell, hur naturturismen främjas och utifrån ett par besök i Hornsö ekopark. Tillkommer den här summeringen av det senaste halvårets debatt. Kritiska synpunkter som har formulerats av organisationer och personer med lång erfarenhet av skog och naturvård. I vissa fall av människor med god insyn i Sveaskogs arbete utifrån egna långa anställningar i bolaget. Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon. Allra minst för Sveaskog själv. Det är dags att regering och riksdag tar sitt ägaransvar för hur Sveaskog förvaltar våra gemensamma 37 ekoparker.

17 juni, 201917 juni, 2019

Näbbklapper med attraktionskraft

Storken glidflyger fram över våtmarken med sikte på risboet strax utanför hägnet. När den kommer fram böjer partnern huvudet långt tillbaka och klapprar ivrigt med näbben. Den säregna hälsningsfrasen genljuder över nejden och blandar sig med skränet från en koloni med skrattmåsar, drillande sånglärkor och högljudda tofsvipor och rödbenor. Det är en fin morgon i början av juni. Min kvalitetstid med en av Sveriges mest ikoniska fåglar, som nu återerövrar det skånska landskapet, förverkligar inte bara en gammal dröm. Den visar även på ekoturismens möjligheter. Fågelns attraktionskraft har varit grunden för ett lyckat bevarandearbete, men storken främjar mångfalden i hela landskapet. Dessutom kan den sporra till ett mer klimatsmart resande.

Därefter kom olyckorna slag i slag.

När Carl von Linné gjorde sin skånska resa i mitten av 1700-talet räknades storkarna i tusentals. Kanske så många som 5 000 par. Hundra år senare var stammen ännu stark och utanför Tomelilla fanns exempelvis en koloni med 80 bon. Därefter kom olyckorna slag i slag. Ett våldsamt oväder skördade många storkars liv under en vårflytt 1856, men än värre blev moderniseringen av jordbruket. Våtmarker dikades ut och försvann, och senare under 1900-talet gjorde de kemiska bekämpningsmedlen entré. Resultatet blev att tillgången på storkens favoritföda – grodor, men även daggmask, fisk, insekter, ormar och sork drastiskt minskade. När Sverige elektrifierades blev kraftledningarna ytterligare ett hot. Idag är krockar med elledningar troligen den vanligaste dödsorsaken bland västra Europas storkar.

För 40 år sedan, när jag själv upptäckte Skåne på cykel, var storken utrotad i Sverige. Det sista paret hade häckat 1954 norr om Ystad. Storkens närvaro inskränktes därför till en handfull årliga besök av ensamma individer från kontinenten. Själv fantiserade jag om att få en skymt av en vit stork på visit. När Sveriges Ornitologiska Förening (idag Birdlife Sverige) på 1980-talet utsåg våra landskapsfåglar, var det därför inte konstigt att storken som självklar skånsk symbolart fick stå tillbaka för den röda gladan. Ett val som det kanske snart är dags att ompröva.

När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch.

Ungefär samtidigt kom en vändpunkt i synen på hur det skånska landskapet borde brukas. Allt fler insåg att jakten på mer utdikad jordbruksmark hade gått för långt. Dessutom hade övergödning av vattendrag, sjöar och hav blivit ett växande problem. Något som utdikningen bidrog till. När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch. 1989, då storkprojektet på allvar tog form, anlades våtmarker främst som kvävefällor med syftet att minska övergödningen. Under de senaste 20 åren har runt 3 000 hektar våtmarker återställts på hundratals platser i Skåne. Åtgärder, som inte bara binder kväve och fosfor, utan även gynnar den biologiska mångfalden. Inte minst grodor och därmed indirekt även storken.

Idag pekar det mesta på att storken är på väg tillbaka. Under de senaste tio åren har årligen bortåt hundra storkungar från olika hägn blivit flygfärdiga, och sedan 2015 släpps samtliga ungar fria för att flytta söderut. Utsläppta ungar återvänder nu till Sverige, efter ett par år som unga i södra Europa eller Afrika. Förra året registrerade projektet dessutom runt 70 frihäckande storkpar. Några av dem väljer att häcka i närheten av projektets fyra hägn, eftersom storkar är sociala och gärna bildar mindre kolonier med stora risbon. Målet att etablera en stabil storkstam på runt 150 frihäckande par har nu kommit halvvägs.

Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Det är dessa framgångar som jag får skörda en skön försommarmorgon. Tidigare i maj, i samband med ett studiebesök under Naturskyddsföreningens rikskonferens, förförde Fulltoftas storkar mig. Nu, några veckor senare, är jag tillbaka med resten av familjen. Under tre dagar besöker vi storkarna lika många gånger, men passar även på att doppa oss i Ringsjön, röra oss i nyutslagen bokskog, äta gott på lokala caféer och restauranger, och med hjälp av cykel utforska ett landskap där näktergalar och andra fåglar tävlar om att sjunga högst. Det blev minnesvärda dagar, men var en utmaning att sy ihop. Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Inom besöksnäringen pratas det ofta om vikten av reseanledningar. Det betyder att turismen drivs av att vi resenärer vill uppleva eller göra något nytt. För oss var storkar och en studentexamen skälet till resan. Centralt för resan blev ett hägn ute på vischan öster om Ringsjön. Därför letade jag boenden i närheten, gärna med frukost, på lämpligt avstånd från en busshållplats eller tågstation, och med möjlighet att hyra cyklar. Efter flera timmars sökande på nätet var jag på vippen att ge upp. Räddningen blev att rådfråga en person inom storkprojektet med god lokalkännedom. Tipset om en större campingplats vid Ringsjön uppfyllde mina önskemål, men eftersom deras utbud av hyrcyklar var väl gömt långt in i bokningsprocessen, var det svårt att hitta på egen hand. Ett exempel på att normen är att alla förväntas komma i egen bil. En genomgång av de drygt tio boendealternativ, som finns inom en mils radie från storkhägnet, visar att bara två, möjligen tre, berättar något om storkarna. De flesta nämner alltså inte en stark reseanledning, som kan locka långväga fågelskådare från både Sverige och vårt grannland Danmark, där storken tyvärr för en tynande tillvaro. Den bristen avslöjar att stora delar av besöksnäringen ännu inte fullt ut har förstått vad som är turismens drivkraft.

För den som greppar taktpinnen och sätter agendan,
skaffar sig ett övertag.

Istället skvallrar webbsidorna om att många företag tror att besökaren först väljer boende. Därefter funderar vi resenärer på vad besöksmålet kan erbjuda. Jag tror tvärtom att allt fler bokningar startar med själva reseanledningen, och utifrån det valet försöker vi sedan pussla ihop boende, måltider och lokala transporter. Om besöksnäringen menar allvar med sina löften om hållbarhet, då måste fler aktörer uppmuntra resor med tåg och buss. Väl på plats måste det sedan vara enkelt att kunna utforska destinationens sevärdheter och attraktioner med klimatsmarta alternativ som cykel, vandring och lokaltrafik. Här återstår det mesta att göra. Än värre är att många verkar vänta på att någon annan ska börja. Och kanske är det just det som behövs. För den som greppar taktpinnen och sätter agendan, skaffar sig ett övertag. Den chansen borde storkprojektets ägare – Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening noga överväga.

Besöksnäringen måste med andra ord göra mer när gäller hållbarheten. Men även ägarna till ett långvarigt bevarandeprojekt av en karismatisk fågelart har ett ansvar. Att storkprojektets webbsida saknar information om hur vi kan besöka deras hägn på ett klimatsmart sätt, kan skada miljörörelsens trovärdighet. Inte minst när värdefulla tips om hur man tar sig med tåg och buss till närmaste tätort och sedan vidare med buss, cykel eller till fots ut till något av de fyra hägnen faktiskt är ganska lätt att fixa.

Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar.

Klappret från storkarna är resultatet av ett mödosamt och långvarigt ideellt engagemang. Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar. Just matningen kräver massor av arbetstimmar och sköts av oavlönade volontärer. Projektets utgifter, inklusive en anställd på deltid, finansieras med insamlade medel och donationer från privatpersoner, företag och kommuner. Ur det perspektivet kan det tyckas orättvist att de ekonomiska vinsterna lär skördas av turismföretagen när antalet besökare ökar. I vårt fall hamnade mer än fem tusen kronor hos traktens campingplats. Storkprojektet fick nöja sig med ett par hundralappar.

Men framtiden är inte given på förhand. Om storkprojektet tar initiativ till ett nytt sorts fadderskap för traktens boendeanläggningar, borde det vara fullt möjligt att skapa en viktig intäktskälla från den lokala besöksnäringen. Att turismföretag är med och tar ansvar för de natur- och kulturvärden som lockar besökarna, är en framgångsrik och beprövad modell runt om i världen. Det brukar kallas ekoturism. Även i Sverige finns det goda exempel på samverkan mellan bevarandeprojekt och besöksnäring. Flera års goda erfarenheter av fjällrävssafari i Härjedalen tyder på att en liknande modell även borde fungera i Skåne.

Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans.

Våra cykeldagar gav fler lärdomar. En är behovet av bra cykelkartor. Vissa riksvägar lämpar sig dåligt för cykling, medan det var en nyhet för mig (som tidigare bott i Skåne i 20 år) att Skåneleden på sina ställen består av asfalterad cykelväg och fina grusvägar genom skogen. Den förträffliga infrastrukturen måste marknadsföras bättre.

En annan upptäckt var att storkhägnets granne, Fulltofta strövområde, är en slumrande resurs för en spirande naturturism. Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans. Med en offentlig markägare borde området kunna spela en strategisk roll för regionens natur- och ekoturism. Delar är redan skyddade som reservat och består av vacker bok- och lövskog. Men merparten verkar vara trista enfaldiga granåkrar, som mest finns för att skapa intäkter till stiftelsen som förvaltar området. Tanken som slår mig är att här finns möjligen ett embryo till en framtida nationalpark, där natur- och ekoturism mycket väl kan skapa avsevärt större intäkter till lokala företag och kommuner än dagens skogsbruk. Det kan vara värt att titta närmare på i ett kommande blogginlägg.

Läs mer om resor till karismatiska fåglar:
Klimatsmarta tranor borde inspirera