Omotiverat om moms på forsränning

EU tillåter lägre moms på berg- och dalbanor, men i Sverige stoppar juridiken sex procent i moms på forsränning. Foto: Staffan Widstrand

Jag gillar oberoende domstolar. Historien lär oss att motsatsen är förödande. Korruption, politisk förföljelse och summariska rättegångar blir inte sällan följden. Rättvisan ska vara blind. Alltså inte ängsligt snegla på vad den politiska makten tycker och tänker. Samtidigt kan juridiken inte reduceras till att enbart mekaniskt tolka lagtexter och tidigare juridisk praxis. Ett bra domslut måste inkludera vissa insikter om den verklighet som tvisten handlar om. Hur väl en domstol lyckas med detta, framgår av ett välmotiverat och begripligt domslut. Berörda myndigheter, företag och individer har rätt att veta hur juristerna kom fram till sitt domslut. Ett underlag som även är viktigt för en lagstiftande riksdag, om slutsatsen blir att lagen behöver skärpas, förtydligas eller ändras.

Domstolen hänvisar till en EU-dom från 2010 om hur ”tillträde till biografer” har tolkats när erotisk film förevisas i enskilda bås på en belgisk sexklubb.

För en månad sedan meddelade Högsta förvaltningsdomstolen vilken moms som gäller för forsränning i Sverige. Beslutet innebär att forsränning ska beskattas med högsta momsen på 25 procent. Kärnan i domen handlar om hur ordet ”tillträde” ska förstås. Domstolen hänvisar till en EU-dom från 2010 om hur ”tillträde till biografer” har tolkats när erotisk film förevisas i enskilda bås på en belgisk sexklubb. Varför och hur detta är relevant för forsränning i Sverige är högst oklart. Domstolen motiverar inte sitt beslut och ger inga inblickar i hur justitieråden har resonerat. Några hundra guide- och upplevelseföretag ska bara finna sig i att en allsmäktig sanning har förkunnats. Möjligen kan en återblick kasta lite ljus över hur Högsta förvaltningsdomstolen landade i denna märkliga slutsats.

Är det smart att beskatta verksamheter som sticker ur och sätter Sverige på kartan internationellt med den högsta momsen? Foto: Staffan Widstrand

I mars 2017 presenterade dåvarande regering sitt förslag att sänka momsen för landets guide- och upplevelseföretag. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville få ut fler i naturen och samtidigt skapa nya jobb på landsbygden. En majoritet av remissvaren välkomnade förslaget, men tunga instanser som Skatteverket och Lagrådets jurister avvisade sänkningen. De menade att underlaget var otydligt utformat och oprecist. Lagrådet invände dessutom att ”redan det förhållandet att tillträdet till naturen inte är avgiftsbelagt utgör en väsentlig skillnad” jämfört med de tjänster och nöjen som vanligtvis inkluderas i den så kallade kulturmomsen. Efter några preciseringar presenterades förslaget ”sänkt mervärdesskatt på förevisning av naturområden” i regeringens budget för 2018. Den nya lägre momsen för naturguider klubbades av riksdagen den 22 november 2017.

Skatteverket har en företrädare i Skatterättsnämnden och den rösten fick därför ett avgörande inflytande på beslutet.

Efter riksdagens beslut är det upp till myndigheter att tolka och genomföra de nya lagarna. Momslagstiftning hanteras av Skatteverket och det var ingen överraskning att ett tidigare negativt Skatteverk tolkade den nya momsen för guide- och upplevelseföretag strikt. I sin rättsliga vägledning skriver Skatteverket att ”därför ska exempelvis hundspannsåkning och forsränning som görs i nöjessyfte beskattas med normalskattesatsen 25 procent.” Samma tolkning gäller även för turridning i skog och mark. Däremot är Skatteverket inte enväldigt i sin tolkning, utan praxis skapas i domstolar. När det gäller moms avgörs dessa tvister i Skatterättsnämnden som första instans.

I Skatterättsnämnden förlorade forsränningsföretaget med en enda röst. Foto: Staffan Widstrand

Våren 2018 bad därför ett företag i Jämtland Skatterättsnämnden att pröva om forsränning är ett sätt att förevisa ett naturområde. Nämnden behandlade ärendet och meddelade för snart ett år sedan att forsränning inte kan likställas med förevisning av ett naturområde. Men nämnden var inte enig. Nämndens beslut fattades med en rösts övervikt och fyra ledamöter angav en skiljaktig mening. Där skrev de att ”särskilt med beaktande av att det saknas alternativa sätt att ta del av och förevisas de ifrågavarande naturområdena, finns det enligt vår mening inte skäl för att undanta aktuellt tillhandahållande från den reducerade skattesatsen om sex procent.” Skatteverket har en företrädare i Skatterättsnämnden och den rösten fick därför ett avgörande inflytande på beslutet. Det jämtländska företaget valde att överklaga beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen. I början av mars 2019 lämnade jag som juridiskt ombud för företaget in en överklagan.

Detta är i princip allt.
Förklaringar och resonemang tycks vara överflödiga och lyser med sin frånvaro.

Skatterättsnämndens besked förra vintern kom att överskuggas av Moderaternas förslag att med stöd av Kristdemokraterna chockhöja momsen för landets naturguider. Skälen angavs vara en vilja att öka statens skatteintäkter, förenkla företagens administration och att den sänkta momsen på naturguidningar kunde strida mot gällande EU-rätt. På goda grunder avvisades förslaget av en massiv opinion och möttes av protester från naturturismföretag, näringslivet i stort, regionala turismorganisationer och flera myndigheter. Debatten var så intensiv att den omnämndes när uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern presenterades av Annie Lööf en ruggig fredag i januari 2019. När sedan vårbudgeten blev offentlig i april kunde tusentals mindre guide- och upplevelseföretag dra en suck av lättnad. En betydelsefull seger, men som vi nu vet inte gäller alla. Ett halvår senare meddelade Högsta förvaltningsdomstolen att regeringens momsreform inte omfattar forsränning.

Forsränningen inkluderar bävrar, fjällfåglar och hällristningar, men anses inte vara ett sätt att förevisa ett naturområde, som svårligen kan besökas på ett annat vis. Foto: Staffan Widstrand

All denna politiska turbulens borde motiverat några av landets mest erfarna jurister att klargöra hur den nya momslagstiftningen ska tolkas. Förvaltningsdomstolens besked är dock mycket kortfattat. Det centrala argumentet bygger således på en dom, som handlar om hur begreppet tillträde till biografer ska tolkas när det även förekommer förevisning av erotisk film i enskilda bås. Utifrån den EU-domen slår Högsta förvaltningsdomstolen fast att ”forsränningsturen inte omfattas av mervärdesskattedirektivets bestämmelser om reducerad skattesats.” Inte heller anser domstolen att den nya svenska lagstiftningen ger stöd för att forsränning är ett sätt att visa upp ett naturområde. ”När det gäller den nu aktuella tjänsten framstår det dock som klart att den inte heller omfattas av den svenska bestämmelsen om reducerad skattesats. Forsränningsturen karaktäriseras nämligen enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening framför allt av aktiviteten forsränning.” Detta är i princip allt. Förklaringar och resonemang tycks vara överflödiga och lyser med sin frånvaro.

Istället har domen ett stänk av arrogans och högdragenhet, när fem välmeriterade och välavlönade justitieråd inte anser att de behöver motivera sitt beslut.

Dagens tre momssatser är en djungel präglad av svårigheten att dra gränser. Särskilt gäller det många aktiviteter i naturen. Förevisning av ett naturområde innehåller ofta aktiviteter som i andra fall, inte minst inomhus och i städer, klassas som idrott, transport eller kultur och då beskattas med sex procent i moms. Förändringen att införa en lägre moms för förevisning av naturområde, blev ett sätt att skapa mer lika villkor mellan stad och land. Storstädernas utbud av teater, konserter, idrottsevenemang och museum, inte sällan finansierat av offentliga medel, är skälet bakom många resor. Landsbygden lockar däremot med spännande upplevelser i djupa skogar, storslagna fjällandskap och unika skärgårdar. Dessa olika anledningar för att resa bör beskattas lika.

Även vildmarksritter och hundspannsturer ska enligt Skatteverket beskattas med högsta momsen på 25 procent. Foto: Staffan Widstrand

I överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen försöker vi lyfta momsfrågan till en högre nivå. Därför för vi resonemang kring vad som ingår i en förevisning av ett naturområde, hur begreppet ”liknande kulturella evenemang och anläggningar” bör tolkas, om syftet med den nya svenska momslagstiftningen och vilka avsikter som rimligen bör finnas bakom EU:s mervärdesskattedirektiv. Allt föll platt till marken och avvisades med tystnad av domstolen. Kanske är det så juridiken ska fungera. I så fall skapar det varken förståelse eller förtroende för svensk lagstiftning. Istället har domen ett stänk av arrogans och högdragenhet, när fem välmeriterade och välavlönade justitieråd inte anser att de behöver motivera sitt beslut.

För just nu tävlar partierna i riksdagen om vem som står upp mest för landsbygden.

Högsta förvaltningsdomstolen är högsta instans i Sverige. Deras beslut går inte att överklaga. Kanske går det att driva ärendet vidare till Europadomstolen, vilket vore värdefullt för att skapa klarhet i hur EU:s mervärdesskattedirektiv ska tolkas. Ett sådant juridiskt äventyr lär dock kräva resurser och juridisk kompetens, som varken jag eller det jämtländska företaget besitter. Då är det enklare att be regering och riksdag att på nytt se över hur man vill beskatta den naturbaserade turismen.

Vilka andra näringar skapar nya jobb i väglöst land utan att föröda storslagna landskap? Foto: Staffan Widstrand

Även om företagen som erbjuder forsränning är tillbaka på ruta ett, är läget inte hopplöst. Sannolikt är läget det samma för de som sysslar med turridning och hundspannsturer. För just nu tävlar partierna i riksdagen om vem som står upp mest för landsbygden. Alla vill att hela Sverige ska leva. Därför lovas det vitt och brett om hur offentliga medel ska omfördelas mellan landets kommuner, statsanslagen höjas och fler statliga servicekontor etableras. Däremot hördes inga konkreta förslag i SVT:s senaste partiledaredebatt om hur nya jobb kan skapas utanför våra städer. Här sticker turismen ut som en av få näringar som bidrar med nya arbetstillfällen på landsbygden. I flera vidsträckta kommuner i Norrlands inland sysselsätter turismen sedan länge betydligt fler människor än skogsbruket.

Här kan spännande och attraktiva upplevelser som forsränning, ridning och hundspann göra skillnad och få ut nya grupper i skog och mark.

Dessutom är regeringen, Centern och Liberalerna redan överens om en kraftfull grön skatteväxling. Enligt januariavtalet mellan de fyra partierna ska höjda miljöskatter växlas mot sänkt skatt på jobb och företagande. Ett bra första steg vore att sänka momsen även för de naturturismföretag, som erbjuder forsränning, vildmarksritter och hundspannsturer. Bättre villkor för pigga guide- och upplevelseföretag har nämligen flera fördelar. Stärks deras attraktionskraft innebär det fler gästnätter och restaurangbesök i bygden, men även intäkter till de som erbjuder transporter, handel och annan service. De senaste årens norrskensturism är ett gott exempel på kraften i en lyckad naturturism.

Forsränning och hundspann kittlar reslusten. Merparten av pengarna hamnar hos företag som erbjuder boende och måltider. Foto: Staffan Widstrand

Men det handlar också om att locka ut många fler i vår vackra natur. De utmaningar som vi står inför när det gäller klimat och biologisk mångfald kräver radikalt bättre kunskaper och större engagemang för naturen. Inte minst gäller det att få fler att sätta värde på vild och vacker natur. Här kan spännande och attraktiva upplevelser som forsränning, ridning och hundspann göra skillnad och få ut nya grupper i skog och mark.

Branschen måste än en gång mobilisera en stark opinion för sex procents moms även på turridning, forsränning och hundspannsturer.

Ekoturismföreningen, idag Naturturismföretagen, lyckades efter flera års hårt arbete sänka momsen för landets naturguider. Nu är det dags att ta nya tag för de företag och personer som blivit exkluderade ur reformen. Branschen måste än en gång mobilisera en stark opinion för sex procents moms även på turridning, forsränning och hundspannsturer. Ett första steg är att många fler går med i Naturturismföretagen. Drygt två hundra organiserade företag är inte tillräckligt för en bransch som omfattar flera tusen verksamheter.

Dags för branschens företrädare att ännu en gång formulera budskapet om låg moms för naturturismens alla företag. Foto: Staffan Widstrand

Det juridiska spåret resulterade i en återvändsgränd. Nu är det brett opinionsarbete som gäller. Jag hoppas därför att Naturturismföretagen har tid och resurser för att ta emot stafettpinnen när den nu överlämnas. Själv kan jag bidra med sakkunskap på området. Däremot är det upp till branschens företrädare att se till att frågan om momsen i svensk natur på nytt hamnar på den politiska agendan.
Lycka till.

Omfattande kritik av Sveaskogs ekoparker

Sveaskogs förvaltning av landets ekoparker möter allt mer kritik. Foto: Per Jiborn

I flera år har Sveaskog kritiserats för hur man förvaltar landets ekoparker. Radioprogrammet Kaliber har granskat det statliga skogsbolaget och tidningen Sveriges Natur har ingående skrivit om ekoparken Halle- och Hunneberg. Det senaste halvåret har kritiken tilltagit med inlägg från riksdagsledamöter, före detta anställda, tidigare ledamöter i Sveaskogs styrelse, fågelskådare, naturvänner och ledarskribenter. Sveaskog anser att kritiken ofta bottnar i missförstånd och brist på information, men väljer ändå att inte alltid svara.

Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar.

Nyligen visade jag och riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) att jämfört med skogsbruk är naturturism i välbesökta ekoparker mer lönsamt för både staten och den omgivande bygden. Det uppmärksammade debattinlägget i Svenska Dagbladet fick Sveaskog att omgående formulera ett svar. Detta trots att texten var ställd till bolagets ägare, det vill säga regering och riksdag. I Sveaskogs svar välkomnade bolagets företrädare mer natur- och ekoturism i våra ekoparker, men menade att den stora utmaningen är bristen på turismföretagare. Det är givetvis en viktig faktor, men inte den enda och i vår slutreplik föreslog vi tre åtgärder för att utveckla turismen i våra ekoparker.
  1. Bjud in länsstyrelser, regioner och inte minst kommuner i förvaltningen.
  2. Ta fram genomarbetade utvecklingsplaner för ekoparkens naturturism.
  3. Pausa skogsbruket i ekoparkerna under tio år för att skapa arbetsro för arbetet.

Riksdagsledamoten Tomas Kronståhl (S) menar att naturturism i landets ekopark skapar fler jobb. Foto: Riksdagen

Efter det har det varit tyst från skogsbolaget. Däremot har debatten lett till samtal mellan riksdagsledamöter från olika partier och inläggen i Svenska Dagbladet uppmärksammades i lokalradio och krönikor. Även Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för Miljöpartiet, kräver att Sveaskog tar större hänsyn till biologisk mångfald och andra naturvärden när man brukar statens skogar. I en riksdagsmotion förra hösten föreslog Rebecka Le Moine bland annat att 20 nya ekoparker bildas.

“Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden.”

Sommarens skarpaste kritik kom från Bo Dockered, som var Sveaskogs ordförande i nästan tio år. I en artikel i Altinget den 1 juli skrev Dockered att ”Sveaskog får numera också massiv kritik för skötseln av sina drygt 30 ekoparker. Dessa var tänkta att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Den kritiken har varken Sveaskog eller regeringen svarat på.

Totalt omfattar landets ekoparker nästan 250 000 hektar. Foto: Staffan Widstrand

Inte heller har jag läst något svar på ledarskribenten Pär Fornlings funderingar i Land Skogsbruk angående prägeln på Sveaskogs skogsbruk. Nyligen skrev Fornling att ”i den vildvuxna floran av målsättningar framhålls också att man har ett speciellt ansvar att visa vägen för naturhänsyn. Det är bra. Dess mer oroande är att bolaget under våren fått kritik just på den punkten.” Längre ner i samma ledare konstaterade han att ”vid bildandet av Sveaskog gjordes också en ansats att utveckla jakt, fiske och naturturism i samverkan med privata entreprenörer. Nu säljer man fiskekort och jakter, vilket är något helt annat. Sveaskog borde kunna vara ett lokomotiv för utveckling av landsbygden. Det är en värdig uppgift för en statlig skogsägare.”

De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått för andra ambitioner.

Men det är inte bara Bo Dockered som riktar kritik mot sin tidigare arbetsplats. I april skrev Stefan Silfverblad, före detta naturvårdschef, tillsammans med fyra andra tidigare anställda att Sveaskog inte har lyckats med att förvalta ekoparkernas höga naturvärden på ett bra sätt. I debattinlägget i Land Skogsbruk hävdade de att avkastningskraven till staten har kommit att överskugga andra mål, och att skötseln av ekoparkerna därför har blivit eftersatt. Istället föreslog de fem skribenterna en ny och fristående förvaltning av ekoparkerna. Kritiken avvisades av dagens naturvårdschef Peter Bergman, som menade att förvaltningen av Sveaskogs 37 ekoparker styrs av ekologiska behov och inga vinstkrav. Han svarade att i dialog med Skogsstyrelsen tas nu nya förvaltningsplaner fram för att förbättra skötseln av varje ekopark. I sin slutreplik poängterade de fem tidigare anställda att de har en lång samlad erfarenhet av konflikten mellan naturvård och vinstkrav på Sveaskog. De har själva upplevt att naturvårdsfrågorna prioriterats ner i olika budgetprocesser och att vinstkrav har gått före andra ambitioner.

Ibrahim Baylan är ansvarig minister för Sveaskog och indirekt även för ekoparkernas framtid. Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

Även från naturvårdshåll har kritiken mot Sveaskogs skogsbruk växt i omfattning och styrka. I våras överlämnade kampanjen ”Vår skog” mer än 45 000 namn till näringsminister Ibrahim Baylan med krav på ett förändrat uppdrag för Sveaskog. Bakom namninsamlingen stod 23 natur- och miljöorganisationer med Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Birdlife i spetsen. Dessa tre organisationer har också var för sig under det senaste halvåret formulerat specifik kritik när det gäller förvaltningen av Sveaskogs ekoparker.

Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

I radioprogrammet Naturmorgon förklarade lokala företrädare för Naturskyddsföreningen att Halle- och Hunnebergs ekopark vore en spännande möjlighet om ekologin verkligen gick före ekonomi. De berättade att de vill se ett hyggesfritt skogsbruk där biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism prioriteras, men att så inte är fallet idag. Istället för en riktig storskog, präglas de två platåbergen i Västergötland av ett svåröverskådligt pussel där olika mindre skogsbestånd för naturvård respektive produktion ska samsas. Även Sveaskogs sätt att räkna fram ytan för skyddade skogar kritiserades. Sveaskogs företrädare menade att detta inte stämde. Istället påstod skogsbolaget att man tar stor hänsyn, har minskat sina avverkningar och prioriterat åtgärder för att gynna ek, tall och björk. Resan till nya vackra skogar tar däremot tid, ofta flera årtionden. Alternativet, att skydda all skog i ekoparkerna, skulle få som konsekvens att antalet parker skulle halveras till färre än 20.

Möjligheten att skapa djupa vackra skogar försvåras när hundratals, ibland flera tusen, mindre skogsbestånd har olika syften och inriktning som naturvård och produktion. Foto: Per Jiborn

Utifrån omfattande inventeringar av fågellivet i Halle- och Hunnebergs ekopark föreslog BirdLife Sverige ett omtag, ett slags ekoparksplan 2.0, i ett debattinlägg i Altinget i slutet av maj. BirdLife menade att en nystart är nödvändig för att Sveaskogs höga ambitioner med ekoparkerna ska förverkligas. Dessutom skrev BirdLife att hyggesbruket i ekoparkerna bör avvecklas, hyggesfria alternativ utvecklas och satsningar på ekoturism genomföras. Sveaskog har inte besvarat debattinlägget.

Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker.

Liknande tankar formulerades tidigare under våren av Världsnaturfonden WWF:s biträdande generalsekreterare Peter Westman i en debattartikel i Land Skogsbruk. Inlägget behandlade hur statens eget skogsinnehav bör användas för att Sverige ska nå miljömålet levande skogar. En rad åtgärder föreslogs på fyra områden, och ett område var Sveaskogs ekoparker. Där vill WWF se fler nya ekoparker, en återupprättad status och en översyn av de skogar som klassats som produktionsskogar i alla ekoparker. Även dessa synpunkter har blivit obesvarade av både regering och Sveaskog.

Att göra naturturismen till ekoparkernas gröna näring kan skapa hundratals nya jobb på landsbygden. Foto: Sveaskog

Sveaskogs ekoparker är en fantastisk resurs som kan användas smartare. Prislappen för skogsbolaget är bortåt fem miljarder kronor i minskade intäkter över 50 år. För staten, som äger skogarna, lär den uteblivna avkastningen uppgå till 1,5 miljarder kronor. Så stora värden måste hanteras ansvarfullt och med en ambition att ekoparkerna på bästa vis tjänar Sverige, landsbygden och skogens biologiska mångfald.

Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon.

I en handfull inlägg har jag försökt granska och resonera kring Sveaskogs ekoparker, deras affärsmodell, hur naturturismen främjas och utifrån ett par besök i Hornsö ekopark. Tillkommer den här summeringen av det senaste halvårets debatt. Kritiska synpunkter som har formulerats av organisationer och personer med lång erfarenhet av skog och naturvård. I vissa fall av människor med god insyn i Sveaskogs arbete utifrån egna långa anställningar i bolaget. Att avfärda detta med svepande formuleringar om missförstånd och brist på information är inte bra för någon. Allra minst för Sveaskog själv. Det är dags att regering och riksdag tar sitt ägaransvar för hur Sveaskog förvaltar våra gemensamma 37 ekoparker.

Mosaiklandskapet ger jobb och mångfald

Visenten sätter sin prägel på landskapet och skapar turismintäkter. Foto: Per Jiborn

Ljuset strilar ner mellan träden. En del av det morgonvåta gräset, några mossiga stenar och ett par gläntor lyser upp i morgonsolen. Tillsammans med skuggorna från träd, grenar och stengärdsgårdar skapas en mosaik av gröna, bruna och mörka nyanser runt visenten, som går och betar ett tiotal meter bort. Ett utsökt läge för en skicklig naturfotograf. Synd att jag inte tillhör den gruppen.

Allt medan mamma gris strängt spänner ögon i oss och grymtar till när antingen vi eller någon av kultingarna passerar någon osynlig gräns.

Det är tidig morgon i början av augusti. Vi är på en rundtur med Per-Arne Olsson, som driver Nordens största vilthägn – Eriksberg Vilt & Natur i Blekinge. Vi alternerar mellan korta förflyttningar i bil och lugna strövtåg i ett kuperat och omväxlande landskap. Glesa öppna skogar blandas med hed- och betesmarker. Där emellan ligger dammar, våtmarker och avlånga havsvikar. Skogarna består mest av ek, bok och andra lövträd, men på magra hällmarker växer knotiga tallar och envisa enar. Mosaiken runt den betande visenten, kompletteras i det stora av ett brokigt småbrutet landskap. En miljö som både bjuder på mångfald och nära möten med vilda djur.

Närkontakt med vildsvin får hjärtat att slå lite extra. Foto: Per Jiborn

Som vildsvinens nyfikna kultingar, som inte vet om de ska fly eller närma sig. Allt medan mamma gris strängt spänner ögon i oss och grymtar till när antingen vi eller någon av kultingarna passerar någon osynlig gräns. Hemma i Västervik, där vi har gott om vildsvin, är det mest bara uppbökade marker, som skvallrar om grisarnas framfart. Att utan skyddsnät och stängsel få möta vilda grisar på nära håll, är nytt för mig och får mitt hjärta att bulta snabbare av både spänning och glädje.

Det betyder att Eriksberg har blivit en fristad för mycket av den mångfald som är på väg att försvinna runt om i Sverige.

Det är en förmån att i arla morgonstund få vandra runt med Per-Arne Olsson. Många av oss svenskar förstår inte, eller vill i vart fall inte betala för en duktig guide, som skapar mervärde ute i naturen. Det är synd, eftersom Per-Arne berättar gärna och kunnigt om djuren som med sina mular och trynen formar Eriksbergs egenartade landskap. Syftet med vilthägnet, som dessutom är ett naturreservat, är att främja den biologiska mångfalden i ett betat mosaiklandskap. Sommarens viltstam på drygt 1 500 djur skapar en öppen och varierad natur, som minner om hur området såg ut i mitten av 1800-talet. En mångfaldsmix av skogsbryn, gläntor och övergångar mellan olika biotoper. Skiftningar och variationer som blir allt mer sällsynta idag. Det betyder att Eriksberg har blivit en fristad för mycket av den mångfald som är på väg att försvinna runt om i Sverige. Här trivs fåglar, fjärilar, skalbaggar och spindlar, som gynnas av ett betat landskap med skadade och döda träd och mycket spillning från stora djur som visent och kronhjort. Ett tecken på den rika mångfalden är att Eriksbergs är en av landets främsta lokaler för fladdermöss. Totalt har Sverige 19 arter av fladdermöss. Här på Eriksberg har 16 av dessa påträffats.

Dovhjort och annat klövvilt är även bas för jaktturism och måltider. Foto: Alice Jiborn

Men Eriksbergs brokiga fauna och flora skapar inte bara glädje, spänning och är vacker att titta på. Det är en biodiversitet, som förädlas på ett skickligt sätt och skapar lokala turismintäkter, jobb och utveckling på landsbygden. De flesta besökarna gör en rundtur i hägnet i egen bil och passar på att äta dagens lunch. Andra stannar över natten och bokar något av anläggningens 30 hotellrum i olika prisklasser. Då ingår även en exklusiv spa- och relaxavdelning med en enastående utsikt över ett öppet landskap där visenter, hjortar, vildsvin och mufflonfår betar och bökar runt. Klövvilt som inte bara är till för att titta på, utan även är basen för en genomtänkt jaktturism. Något som i sin tur genererar bortåt 15 ton viltkött till det egna slakteriet, vilket sedan förädlas i de två egna restaurangerna och hamnar på mer än 50 000 tallrikar. Under sommar och helger dominerar privata besök, medan företagskonferenser skapar värdefulla intäkter under stora delar av det övriga året. Totalt blir det nästan 60 000 besök, som skapar intäkter på närmare 40 miljoner kronor och sysselsätter mer än 30 anställda på heltid året runt.

Denna ständiga utveckling är en av orsakerna till att Eriksbergs nettointäkter i princip har mer än tiofaldigast de senaste tio åren.

Eriksberg är på flera vis en udda verksamhet. Ett privatägt naturreservat, som är inhägnat och klassat som djurpark, ställer till det för myndigheter. De vill gärna att verksamheter ska passa in i byråkratiska mallar istället för tvärtom. Själv ser jag främst en välplanerad och smart affärsverksamhet, som på ett hållbart sätt förvaltar och gynnar en typ av landskap som annars lär försvinna.

En guidad rundvandring på Eriksberg ger mersmak. Foto: Alice Jiborn

Det här är något som borde inspirera myndigheter och övrig naturturism i Sverige. Att hägna in stora landskap lär vara svårt, men erfarenheterna av att kombinera viltskådning med jakt och konferenser är banbrytande och värda att lära av. Per-Arne Olsson och hans personal utvecklar också ständigt företaget. Bland annat utbudet för naturfotografer. Ett snabbt växande segment inom naturturismen. Att då förfoga över ett vackert mosaiklandskap med många djur ger fördelar. Denna ständiga utveckling är en av orsakerna till att Eriksbergs nettointäkter i princip har mer än tiofaldigast de senaste tio åren.

98 procents outnyttjad potential i ekoparken ger en fingervisning om vad som väntar på att tas i bruk av unga driftiga entreprenörer.

Här är det svårt att låta bli att jämföra med den statliga ekoparken Hornsö i östra Småland, som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Trots att vilthägnet i Blekinge bara är en tiondel så stor som Hornsö ekopark, är Eriksbergs omsättning troligen fem gånger större än Hornsös samlade naturturism. 98 procents outnyttjad potential i ekoparken ger en fingervisning om vad som väntar på att tas i bruk av unga driftiga entreprenörer.

Vi har bland annat Bengt Berg att tacka för havsörnens återkomst. Foto: Staffan Widstrand

En framgångssaga som redan är förverkligad är havsörnens revansch. Örnen finns både i Eriksbergs logotyp och häckar numera i närheten. Eriksberg är ju ett av många arv från författaren och naturfotografen Bengt Berg. Det var han som hägnade in området efter andra världskriget för att hålla en egen stam av kronhjort. Bengt Berg var även aktiv i arbetet med att få våra örnar fredade. Hans bok ”De sista örnarna” såg dagens ljus året innan regeringen i oktober 1924 meddelade att kungs- och havsörn skulle fredas från jakt. Då fanns det enligt Bengt Berg färre än 20 par häckande havsörn i hela Sverige. Idag har örnen gjort en magnifik återkomst och havsörnarna räknas enligt Naturvårdsverket till mer än 700 par.

Däremot var Bengt Berg mindre förtjust i att själv få besök, särskilt oväntade sådana.

Örnarnas fantastiska comeback hade Bengt Berg säkert gillat. Däremot är det mer tveksamt vad han skulle säga om Eriksbergs utveckling till ett av Blekinges mest profilerade resmål. Som naturfotograf skrev han närmare 30 böcker, gjorde internationell succé och drog fulla hus när han för hundra år sedan föreläste i Berlin. Däremot var Bengt Berg mindre förtjust i att själv få besök, särskilt oväntade sådana. Till och med när några av dåtidens främsta konstnärer dök upp. Enligt Bengt Berg fanns det ju inget att uppleva i Blekinge. Mest bara kallt vatten, dåligt fiske, fula hus och ogina sinnen.
Lyckligtvis såg generationerna som följde möjligheterna och gjorde på ett annat vis.

Missa inte filmen om
Eriksberg Vilt & Natur

Praktbaggens skog är värd ett bättre öde

Hornsö ekopark invigdes 2004 av landshövdingen i Kalmar län. Foto: Per Jiborn

Den såg sällsynt ut och försvann snabbt ner i det knäckta trädet. Täckvingarna med åtta gula fläckar glänste svartblå i solen. Jag är ingen skalbaggsexpert, men kunde bestämma arten. En åttafläcklig praktbagge, tidigare rödlistad, som har ett av sina viktigaste bestånd i Hornsö ekopark.

Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Tillsammans med ett par naturreservat täcker Hornsö ekopark i östra Småland drygt 10 000 hektar. Sveaskogs största ekopark i södra Sverige är även en av västra Europas värdefullaste skogar. Förmodligen den främsta i Norden när det gäller biologisk mångfald. Skogarna är präglade av magra och steniga marker, långvarigt skogsbete, en omfattande framställning av träkol för 200 år sedan och regelbundna bränder långt in på 1900-talet. Tillsammans med östra Smålands torra varma klimat och Alsteråns krumbukter genom landskapet formades här variationsrika och glesa skogar av främst tall med stort inslag av löv. Ett eldorado för insekter, särskilt skalbaggar vars larver lever i både levande och döda träd. En äkta skatt av praktbaggar, knäppare, blombockar, långhorningar och mycket mer. Totalt närmare 700 skalbaggar knutna till träd och död ved, varav mer än 200 finns på rödlistan över hotade och missgynnade arter. Bortåt 20 skalbaggsarter är redan borta, liksom vitryggig hackspett, och klockan klämtar för fler av traktens sällsyntheter.

Allgunnen är områdets största sjö med storlom och fiskgjuse. Foto: Alice Jiborn

Boven i dramat är ett industriellt skogsbruk där den tidigare mångfaldsmosaiken har ersatts med täta, mörka och enfaldiga plantager av gran och tall med brist på död ved. Därför tändes hoppet hos insektälskare, naturvänner, omgivande kommuner och naturvårdande myndigheter när Hornsö ekopark invigdes för snart 15 år sedan. Enligt ekoparksplanen ska naturvården vara huvudmålet, och i parken ”styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet sätts i fokus.”

När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade.

Det låter bra. Efter en första genomläsning av ekoparksplanen verkar det än bättre. Planen innehåller en rad ekologiska målbilder, som att nästan hälften av produktionsskogarna ska återställas till naturskogar. Det innebär att andelen naturskogar utanför befintliga reservat ska höjas från fem till 40 procent. Vidare ska naturliga lövskogar återskapas, gamla ekar gallras fram, mängden död ved ökas, omfattande naturvårdsbränningar genomföras och tidigare våtmarker restaureras. En del av detta är gjort. Några avsiktliga bränder har det blivit, och nyligen berättade Sveaskog att naturvårdande insatser har genomförts på 1 200 hektar i Hornsö ekopark. Åtgärder som i vissa fall har fått sällsynta skalbaggar, som raggbocken, att bli fler.

En brand gynnar insekter, hackspettar och många lövträd. Foto: Per Jiborn

Jag besökte nyligen Hornsö ekopark för att lära känna området med hjälp av traktens alla skogsbilvägar. Med undantag av ett par tidigare brandfält, där vi hittade praktbaggen, var det svårt att upptäcka de gjorda insatserna. En rättvis bild lär dock kräva mer än ett enda besök. Därför har jag samtalat med personer med god och lång insyn i ekoparken. Då framträder delvis en annan bild än den som förmedlas på Sveaskogs webbplats. Att frihugga äldre lövträd och glesa ut befintliga skogar gynnar mångfalden och återskapar ett tidigare landskap. Men samtidigt är det åtgärder som ger Sveaskog intäkter. En faktor som verkar väga tungt. När de lågt hängande frukterna (som även gav intäkter) var plockade, verkar det som att Sveaskogs intresse falnade. Tidigare anställda vittnar bland annat om minskade anslag till naturvård och att personer med viktig kompetens har slutat.

Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent.

Trots vackra målbilder verkar ekonomin faktiskt spela roll, inte minst sedan riksdagen ändrade bolagets uppdrag 2010. Utifrån det som går att läsa på Sveaskogs webbsida är det svårt att se hur arbetet framskrider. Bland annat för att en tidsplan saknas. Direkt märkligt är att flera hundra hektar äldre tallskog ska avverkas, samtidigt som ett av målen i ekoparken är att öka andelen tallnaturskog från tre till 20 procent. Därför blev det bråk mellan Sveaskog och naturvänner, forskare och berörda kommuner när bolaget för snart två år sedan ville avverka mer än hundra hektar äldre tallskog.

Sveaskog vill avverka äldre tallskog samtidigt som andelen tallnaturskog ska öka dramatiskt. Foto: Per Jiborn

Därför behöver andra lösningar övervägas. Ett förslag är att göra natur- och ekoturism till den prioriterade näringen. Som ägare kan staten besluta att omvandla våra 37 ekoparker till gröna kärn- och utvecklingsområden för landets naturturism. I Hornsö ekopark kan turismen skapa avsevärt större ekonomiska värden, samtidigt som samspelet med områdets biologiska mångfald och friluftsliv underlättas. Dessutom är det ett upplägg som ger större intäkter lokalt, bidrar till kommunernas skattebas och skapar fem gånger fler jobb i trakten jämfört med vanligt skogsbruk.

Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk.

Utifrån en första kalkyl går det att dra följande slutsatser. Dagens modell innebär kostnader för både Sveaskog och staten. Sedan invigningen 2004 har Sveaskog gått miste om nästan 70 miljoner kronor i försäljning och staten runt 14 miljoner i minskad avkastning och skatt. Att göra naturturismen till huvudnäring minskar Sveaskogs intäkter med ytterligare sex miljoner årligen, men målet är att ersätta den förlusten med lokala turismintäkter på drygt 20 miljoner kronor per år. Då ökar statens momsintäkter från utländska besökare, vilket innebär att staten inte drabbas. Förenklat kan man säga att en satsning på naturturism i ett första skede skapar två till tre gånger högre intäkter lokalt jämfört med dagens skogsbruk. Det gör traktens kommuner och besöksnäring till vinnare. Jämför vi sedan med Tivedens nationalpark och Ombergs ekopark visar det sig att siffrorna är i underkant och rimligen går att trefaldiga på längre sikt.

Ekoparkens infrastruktur för besökaren består av en handfull informationstavlor. Foto: Per Jiborn

En viktig faktor är att Hornsö ekopark ligger väl till. Granne med Glasriket och nära välkända resmål som Kalmar, Öland, Astrid Lindgrens Värld och Västervik. Vidare är det inte långt till länder som Danmark, Tyskland och Nederländerna. Hornsö ekopark är dessutom fyra gånger större än Tiveden, som idag omges av närmare tio naturturismföretag på cykelavstånd. Den stora skillnaden är att i Tiveden spirar besöksnäringen tack vare pigga turismentreprenörer. Hornsö påminner däremot om en sovande Törnrosa som väntar på sin förlösande kyss.

Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna.

Sommarens genomgång av Sveaskogs arbete med naturturismen och mitt eget besök för ett par veckor sedan stärker den bilden. Efter en hel del möda, tid och flera telefonsamtal lyckas jag lokalisera två boenden i närområdet. Av en slump hittar jag en restaurang med utsikt över ekoparken. Där ska det vara möjligt att hyra kanot, medan utbudet av hyrcyklar inte verkar vara fler än två. Några aktivitetsföretag står inte att finna och guiden som borde visa upp traktens alla skalbaggar lyser med sin frånvaro. Sveaskogs webbplats saknar länkar och information om traktens boende, restauranger och fikaställen. På kommunernas webbsidor är det något bättre, men ingen jobbar med ekoparken som ett attraktivt besöksmål värt ett eget varumärkesarbete.

Visenter skulle kunna ersätta äldre tiders skogsbeten. Foto: Per Jiborn

Hornsös skalbaggar och andra sällsyntheter behöver varierade omgivningar. Glesa skogar med gott om storväxta träd i olika stadier ger mig bilder av ett spännande och inbjudande landskap. Jag är inte den förste att bli förförd av traktens potential. Läs gärna Mats Ottosson fina skildring om Hornsö och andra skogar i reportaget Lyssna på nornan. Hornsö borde vara perfekt att upptäcka på cykel eller ströva runt i längs ett nätverk av vindlande stigar. Kanske kan området bli södra Sveriges största område för turridning. En forskare pratar om att återinföra den europeiska bisonoxen i skogarna. Men om detta ska bli verklighet krävs driftiga företagare. Och innan någon på allvar vill satsa och investera tid och pengar, krävs tydliga besked om hur skogarna ska skötas och förvaltas.

Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare.

Möjligheterna är oändliga och bara fantasin sätter gränser. Jag väntar därför otåligt på att politiska beslutsfattare i riksdag, region och kommun åtminstone räcker upp handen och säger att detta borde vi titta närmare på. Ett seriöst samtal om hur Hornsö ekopark kan tjäna landsbygd och biologisk mångfald bättre, om vi låter skogsbruket ta ett steg tillbaka. En dialog verkar nu vara på gång mellan traktens kommuner.

Jätteträd är inte bara en resurs för mångfald, utan även för en växande naturturism. Foto: Per Jiborn

Det är dags att väcka Törnrosa och se traktens gamla träd och död ved som en tillgång. Inte bara för rara skalbaggar, utan även för en grön näring som kan bidra till att omvandla Hornsö till något vackrare, vildare och attraktivare. Något som skapar lokala turismintäkter och nya jobb på landsbygden, samtidigt som nära och långväga besökare berikas med fina naturupplevelser.

Varför blev ekoparkerna ett svart hål?

H.M. Konung Carl XVI Gustaf har invigt flera av Sveaskogs ekoparker. Foto: Sveaskog / Patrick Degerman

Stämningen var inte på topp den där höstdagen för snart två år sedan. Vi satt på Sveaskogs huvudkontor i centrala Stockholm, och tydligen hade jag jobbat ihop till en uppsträckning. Plötsligt möttes jag av några bistra blickar från det statliga skogsbolagets företrädare.
– En sak ska du ha klart för dig. Våra ekoparker är ett svart hål som kostar pengar.

Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren.

Påståendet förmedlades med eftertryck, men är en rimlig slutsats för ett affärsdrivande företag vars kärnverksamhet är skogsbruk. I Sveaskogs resultaträkning syns nämligen ekoparkerna mest som utgifter för underhåll av vindskydd, rastplatser och vandringleder. Eventuella intäkter hamnar däremot hos omgivande turismföretag, som erbjuder boende, måltider och aktiviteter. Ur det perspektivet är det inte ologiskt att en fantastisk resurs likställs med ett svart hål. Däremot är det en attityd som ställer till det när Sveaskog, som förvaltar ekoparkerna, även vill främja naturturismen.

Tranuberget, nära gränsen till Norge, är en av fyra ekoparker i Dalarna. Foto: Sveaskog

Sveaskogs första ekopark blev Omberg, som invigdes 2003. Idag finns det 37 ekoparker. Tillsammans utgör de fem procent av Sveaskogs produktiva skogsmarksareal, vilket är nästan 175 000 hektar. Räknas dessutom myrar, sjöar, magra hällmarker, hagar och andra inte skogsbevuxna ytor in, blir det över 244 000 hektar. Det motsvarar fem nationalparker av Muddus storlek. Eller en areal nästan dubbelt så stor som den yta, som har skyddats med nya och utvidgade nationalparker under de senaste 50 åren. Det var med andra ord ett historiskt beslut, som Sveaskogs styrelse fattade 2002. Ekoparkernas potential och värde för biologisk mångfald, friluftsliv, rekreation och inte minst naturturism är svår att överskatta.

Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng.

Då för 17 år sedan fick Sveaskogs beslut att bilda ekoparker ett varmt mottagande av flera miljö- och naturskyddsorganisationer. Världsnaturfonden WWF premierade Sveaskog med utmärkelsen ”Gift to the Earth” för ett banbrytande naturvårdsarbete. Med åren har dock glansen falnat, kritiken tilltagit och invändningarna blivit allt fler. Nyligen skrev Sveaskogs tidigare ordförande Bo Dockered i ett debattinlägg att ekoparkerna var tänkta ”att vara flaggskeppet eller diamanten i kronan för bolagets miljöarbete. Istället skickar man in avverkningsmaskinerna i parkerna.” Följden har blivit att parkerna idag sannolikt ger bolaget mer huvudvärk än pluspoäng. Det är djupt tragiskt, eftersom ekoparkerna inte bara är värdefulla pusselbitar för att värna skogens biologiska mångfald. Rätt förvaltade kan de dessutom bli viktiga tillväxtmotorer för en spirande svensk natur- och ekoturism. Men en genomgång av Sveaskogs webbplats visar att där är vi inte idag.

Svamp och bär är viktiga resurser för rekreation och lokalt friluftsliv i många av landets ekoparker. Foto: Staffan Widstrand

I början av juli granskade jag Sveaskogs arbete med naturturism i och runt ekoparkerna utifrån tillgängligt material på deras webbplats. Ekoparksplaner, besöksfoldrar och webbsidor betygssattes utifrån i vilken grad underlagen främjar traktens turism. Att nämna traktens turismföretag gav poäng. Om besöksnäringen nämndes som möjlighet för bygden fick ekoparken en trea i betyg och godkänt. Fanns det därutöver formuleringar om hur ekoparkens naturturism kan utvecklas blev det en fyra och väl godkänt. För högsta betyg – mycket väl godkänt – krävdes en plan för hur turismen ska blomstra i och runt den aktuella ekoparken. Naturturism definierades i granskningen som förflyttad konsumtion där ekoparken är ett viktigt skäl till besöket. Tanken är ju att besöken ska bidra till arbetstillfällen och lokal ekonomisk utveckling. Därför räknas inte dagsvandringar eller nätter i vindskydd, som inte ger något ekonomiskt avtryck i området, som naturturism.

Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Utifrån Sveaskogs omfattande satsning på ekoparker är resultatet nedslående. Av totalt 37 ekoparker fick bara var femte godkänt. I övriga var insatserna otillräckliga och i 16 ekoparker (43 %) lyste varje ansats att främja traktens turism helt med sin frånvaro. Ingen av Sveaskogs ekoparker fick högsta betyg, och endast en park fick omdömet väl godkänt. Granskningen tyder på att bäst erfarenheter finns i och runt Ombergs ekopark, med flera boenden, aktivitetsföretag och guidade upplevelser.

Ekoparkernas fiske är en resurs som kan förädlas till gagn för många glesbygdskommuner. Foto: Staffan Widstrand

En intressant intention finns i Piteälvens ekopark där Sveaskog vill sälja mark för att ett fisketurismföretag ska etablera sig. Men erbjudandet låg väl gömt i en ekoparksplan, och på webbsidorna som presenterar ekoparkerna fanns ingen information om affärsmöjligheter för intresserade turismföretagare. Sveaskogs företrädare brukar nämligen hävda att orsaken till att naturturismen inte blomstrar, är att duktiga entreprenörer saknas. Det ligger en hel del i det påståendet, men samtidigt gör inte Sveaskog särskilt mycket för att stimulera ett intresse. Tvärtom har jag själv träffat mer än en turismföretagare, som inte har känt sig välkommen i bolagets ekoparker.

Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål.

Att göra det lätt för besökarna att hitta fram till boende, måltider och aktiviteter är en annan utmaning. På webbsidorna hittades 49 länkar till partners och tjänster som fiskekort. Men bara två av dessa gick till något sorts boende, vilket många gånger är den mest lönsamma delen inom naturbaserad turism. Sju länkar visade vägen till lokala måltider. Resterande 40 länktips gick till aktiviteter, fiskekort och andra tjänster. Hälften av dessa utgjordes dock av Sveaskogs eget fiskekort och ideella föreningar. Återstod länkar till 20 guide-, jakt- och aktivitetsföretag. Med andra ord, inte ens hälften av parkerna länkade till ett turismföretag, och i snitt erbjöd varje ekopark mindre än en länk till traktens besöksnäring. Det är långt ifrån den ambition, som Sveaskog fram till 2010 formulerade i sina årsredovisningar. Ekoparkerna ska skapa ”möjligheter för turismföretagare att bedriva verksamhet som i sin tur skapar nya arbetstillfällen.”

Ekopark Luottåive söder om Jokkmokk är mer än 10 000 hektar stor. Foto: Sveaskog / Lars-Göran Ek

Ett annat dilemma är att naturturism lätt blandas ihop med friluftsliv på egen hand. Det är begripligt, eftersom den traditionen är stark här i Sverige och flera ekoparker är sprungna ur tidigare friluftsområden. Men vindskydd, rastplatser och gratis rast- och övernattningsstugor skapar inga turismintäkter. Istället ska en sådan infrastruktur underhållas och skötas, vilket kostar pengar och lätt ger upphov till föreställningar om svarta hål. I Sveaskogs fem årsredovisningar för åren 2008 till 2012 framgår att storleken på investeringarna i friluftsområden och ekoparker uppgick till drygt fyra miljoner kronor årligen. Beloppen ändrades dock över tid och sjönk från 5,6 miljoner kronor 2008 till 2,5 miljoner 2012. Sedan slutade Sveaskog att redovisa sina investeringar. Måhända en konsekvens av ett ökat fokus på skogsbruk som kärnverksamhet, men kanske också för att en fortsatt transparens skulle visa att ekoparkernas infrastruktur hade blivit satta på undantag. Även det, i så fall, en rimlig följd av riksdagens beslut 2010 att ändra Sveaskogs ägardirektiv och sätta avkastningen främst.

De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

Visserligen blomstrade inte natur- och ekoturismen i Sveaskogs ekoparker innan 2010. Men riksdagens ändrade uppdrag för snart tio år sedan, har för ekoparkernas del resulterat i en olycklig halvmesyr. Kritiken tilltar från miljöorganisationer, kommuner och tidigare anställda när Sveaskogs ledning gör det som riksdagen har beslutat – fokuserar på en marknadsmässig avkastning. Därmed har dörren sakta stängts för en historisk satsning på biologisk mångfald, friluftsliv och naturturism. I sitt debattinlägg föreslår Bo Dockered en annan modell eller en helt ny förvaltningsorganisation. En statlig utredning, landets samlade besöksnäring och tidigare anställda på Sveaskog framför liknande förslag. Själv menar jag att det är hög tid att utreda hur ekoparkernas förvaltning kan renodlas för att skapa störst nytta för Sverige. Ett omtag krävs om vi vill förverkliga huvudsyftet med ekoparkerna – att främja skogens mångfald och samtidigt satsa seriöst på natur- och ekoturism. Naturturism som viktigaste gröna näring skulle även gynna rekreation och lokalt friluftsliv. De största vinnarna blir landsbygdens naturturismföretag och glesbygdskommuner runt landets ekoparker.

I många ekoparker finns det möjlighet att etablera spännande naturnära boende. Dalagård i södra Dalarna kan inspirera. Foto: Staffan Widstrand

Utifrån ett förändrat uppdrag måste sedan en rad förändringar göras i förvaltningen. Grunden måste vara en genomarbetad utvecklingsplan för naturturism i varje ekopark. Där ska målet vara att locka privata naturturismföretagare att etablera sig och investera i våra ekoparker. Vidare behöver varje ekoparks förutsättningar kartläggas, och parkerna ges olika inriktningar. Viltskådning och jaktturism sker exempelvis bäst i skilda ekoparker. Satsningar på spännande boende måste uppmuntras. Till en början kan det handla om tälthotell, men på sikt kan erfarenheter från engelska Forest Holidays inspirera.

Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera.

Ekoparkerna kräver även lösningar som bygger på samverkan med angränsande kommuner. Flera glesbygdskommuner skulle vinna på en rejäl naturturismsatsning i ekoparkerna. Då är det rimligt att kommunerna som skördar frukterna, även bidrar till nödvändig infrastruktur som skyltning, vandringsleder och sophantering. Vidare måste marknadsföringen av ekoparkerna vässas. Det ska vara lätt att hitta fram till parkernas utbud av boende, måltider och aktiviteter. Så är fallet inte idag. Att dagens webbplats bara finns på svenska och att endast fyra ekoparker har foldrar översatta till engelska och i några fall till tyska visar vilken outnyttjad potential som ligger och slumrar.

Naturfoto växer snabbt runt om i världen. Ekoparkerna är en enorm möjlighet för Sverige att konkurrera på internationella marknader. Foto: Staffan Widstrand

Merparten, sannolikt alla, av riksdagens partier står bakom tanken att hela Sverige ska leva och utvecklas. Idag är Sveaskogs ekoparker en resurs som inte används fullt ut. Det är ett bistert faktum som Sveaskogs ägare, regering och riksdag, måste hantera. Att optimera parkernas ekonomiska värden och nyttor, utan att göra avkall på att värna deras biologiska mångfald, borde vara möjligt att göra i närtid.

Medan våra politiker tar tag i utmaningen, passar jag på att göra ett studiebesök i Hornsö ekopark. Ett drygt 8 000 hektar stort skogsområde i östra Småland med en enorm potential och inte långt ifrån välkända destinationer som Glasriket, Astrid Lindgrens Värld och Öland.

En affärsmodell för skogens jätteträd

Jätteträd attraherar, men var hamnar besökarens pengar? Foto: Per Jiborn

Visserligen blev kungen försenad och anlände först sent på eftermiddagen. Prinsessan Sofias nedkomst med lillprinsen Gabriel stökade till planeringen. Övriga inbjudna var dock på plats i Mörrum, när Sveaskog ordnade ett uppskattat naturturismseminarium för två år sedan. Blekinges landshövding, en tidigare generaldirektör för Svenska Institutet tillsammans med företrädare för näringsdepartementet, en statlig utredning, Ekoturismföreningen, jägare, sportfiskare och flera framgångsrika naturturismföretagare. Inför dagen formulerade en av Sveaskogs företrädare en högst relevant fråga. Hur skapar vi en affärsmodell, som även ger markägaren del av turismens intäkter?

Däremot lämpar den sig sämre om vi vill öka antalet gästnätter, måltider och guidade upplevelser i och runt en ekopark.

Skogen kan användas på allt fler sätt. Därför riskerar tvisterna att växa kring hur nytta och intäkter optimeras från drygt 23 miljoner hektar skogsmark. Statliga Sveaskog är inget undantag, och de senaste åren har friktionen tilltagit i bolagets 37 ekoparker. Det är delvis ett resultat av att riksdagen ändrade bolagets ägardirektiv 2010. Sedan dess ska Sveaskogs kärnverksamhet vara ett affärsmässigt skogsbruk, som skapar marknadsmässig avkastning till staten. Det innebär inte att Sveaskog är förbjudet att göra annat, exempelvis främja naturturismen. Men i så fall ska det skapa klirr i den egna kassan. Eller som Fredrik Reinfeldts regering lite elegantare formulerade det i avsnitt 5 i proposition 2009/10:169: ”Sveaskog bör kunna bedriva närliggande verksamhet om det bidrar till att öka bolagets avkastning.”

Sveaskogs förre vd Per-Olof Wedin medverkade på seminariet om naturturism i Mörrum. Foto: Sveaskog / Ben G.T. Nyberg

En sådan affärsmodell fungerar väl när Sveaskog säljer fiskekort eller hyr ut jaktmark. Däremot lämpar den sig sämre om vi vill öka antalet gästnätter, måltider och guidade upplevelser i och runt en ekopark. För i dessa fall hamnar intäkterna hos turismföretagen, medan Sveaskog får axla kostnaderna för ekoparkernas infrastruktur. Ett konkret exempel belyser detta.

Även Sveaskog blev stolta och glada över upptäckten, trots att jättegranen både betyder uteblivna intäkter och högre kostnader.

För ett par år sedan upptäcktes Sveriges högsta träd på Omberg. Eller det var kanske bara näst högst. En värmländsk gran ska vara en handfull högre. Oavsett vilket, är en nästan 50 meter hög silvergran en attraktion med potential att locka fler till ekoparken Omberg. Något som i sin tur kan bidra till fler övernattningar, cafébesök och annan konsumtion. Det är bra för landsbygden, traktens besöksnäring och omgivande kommuner. Även Sveaskog blev stolta och glada över upptäckten, trots att jättegranen både betyder uteblivna intäkter och högre kostnader. Detta eftersom silvergranarna var tänkta att avverkas, men nu ska sparas. Dessutom framfördes önskemål om en upprustad vandringsled för att underlätta besök till jätteträdet. En extra utgift för Sveaskog, som ansvarar för parkens infrastruktur.

Den tusenåriga Kvilleken norr om Vimmerby är inte högst, men äldst i Sverige. Foto: Per Jiborn

Men rimligen bör jätteträdet på Omberg skapa intäkter hos närliggande turismföretag, som med råge överträffar Sveaskogs uteblivna intäkter och högre kostnader. Om vi dessutom antar att silvergranen varje år får 50 utländska gäster att stanna i Sverige ett dygn extra. Då blir statens momsintäkter under kommande tio år högre än Sveaskogs utdelning till ägaren när en handfull jättegranar huggs ner. Och i detta fall, när markägaren är vi svenskar företrädda av staten, besvarar lösningen även Sveaskogs fråga om hur markägaren får del av kakan. Problemet är att en sådan affärsmodell genomförd fullt ut i alla ekoparker lär strida mot innebörden i bolagets uppdrag. Det som riksdagen beslutade om för snart tio år sedan.

Dagen efter röstade socialdemokraterna mot ett ändrat uppdrag, men riksdagens majoritet valde att inte lyssna på invändningarna.

Det var den 22 juni 2010 som riksdagen debatterade förslaget om att förändra Sveaskogs uppdrag. Socialdemokraterna argumenterade mot förslaget. Ett ökat fokus på produktionen kan medföra att viktiga miljömål glöms bort, hävdade riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (S) och slog fast att ”marknaden har en tendens att agera för kortsiktigt och att inte beakta värdet av så kallade ekosystemtjänster.” Dessutom såg hon skogen som en ”viktig förutsättning för att vi ska få fler turister till vårt vackra land.” Dagen efter röstade socialdemokraterna mot ett ändrat uppdrag, men riksdagens majoritet valde att inte lyssna på invändningarna.

Sveaskogs jakt på avverkningsmogen skog lär skärpas den närmaste tio åren. Foto: Per Jiborn

Idag ser det ut som att Eva-Lena Janssons farhågor har besannats. Efter 2010 har Sveaskogs avkastning till staten prioriterats upp. Som en följd av det har uttaget av virke per hektar ökat med drygt 20 procent. Bristen på avverkningsmogen skog blir allt värre för bolaget och de närmaste årens leveranser av sågtimmer, massaved och biobränsle lär bli en tuff uppgift. Därför argumenterar Sveaskog för sänkt avverkningsålder i norra Sveriges skogar och kastar lystna blickar på all äldre skog, inklusive det som finns i ekoparkerna.

Förträffligt om det låter sig göras utan ett förändrat ägardirektiv, men i så fall borde turismen redan spira i Sveaskogs ekoparker.

Nu är det Socialdemokraterna och Miljöpartiet som sitter i regeringen. Vad det innebär för Sveaskogs framtida verksamhet är oklart. När Världsnaturfonden WWF för ett år sedan frågade riksdagspartierna om de ville ändra ägardirektivet för Sveaskog, svarade Socialdemokraterna först ja. Dagen efter att WWF:s Skogskompass 2018 publicerades, återkom partiet med en reviderad uppfattning. Ett ändrat ägardirektiv var inte längre aktuellt. I våras krävde mer än 45 000 svenskar att Sveaskogs uppdrag måste ses över. Ansvarig för Sveaskog är näringsminister Ibrahim Baylan (S), som jag träffade i Almedalen i början av juli. Jag passade på att fråga ministern om skogsbolagets framtida inriktning, och han svarade att han avsåg att fördjupa sig i ägarfrågorna som rör vårt statliga skogsbolag. Förhoppningsvis tar ministern intryck av hur det egna partiet resonerade i juni 2010.

Spirar naturturismen i Sveaskogs ekoparker? En fråga för ett kommande blogginlägg. Foto: Per Jiborn

Däremot vill Sveaskog inte se någon förändring. I sitt remissyttrande över utredningen Ett land att besöka (SOU 2017:95) avvisade Sveaskogs företrädare med kraft förslaget om ett förändrat ägardirektiv. Skogsbolaget menade att ett särskilt uppdrag att främja turismen i ekoparkerna skulle snedvrida konkurrensen, försvåra samarbetet mellan turism och markägare på andra håll i Sverige och innebära begränsningar av det kommersiella skogsbruket. Vidare ansåg Sveaskog att utredningen inte redovisar några tydliga sakskäl för sitt förslag om ett förändrat ägardirektiv. Om mina argument i detta blogginlägg kan ändra bolagets inställning får framtiden utvisa.

Samma uppfattning framförde Sveaskog när bolaget kommenterade besöksnäringens nationella strategi för svensk naturturism från förra sommaren. Strategin föreslår en komplettering av bolagets uppdrag gällande ekoparkerna. Något som Sveaskog motsätter sig, samtidigt som skogsbolaget förklarar att man vill vara en jobbmotor på landsbygden. Sveaskog menar att det i och runt ekoparkerna kan skapas hundratals nya jobb inom svensk naturturism. Förträffligt om det låter sig göras utan ett förändrat ägardirektiv, men i så fall borde turismen redan spira i Sveaskogs ekoparker. I ett kommande blogginlägg tar jag mig en närmare titt på hur det förhåller sig med den saken.

Skadar vårt skogsbruk Sverigebilden?

Den svenska skogen attraherar många internationella besökare. Foto: Staffan Widstrand

Förra året gjorde Sveaskog en rekordvinst. Därför delade skogsjätten ut över en miljard kronor till ägaren – svenska staten. Även turismen slog rekord med ökad omsättning, fler sysselsatta och lysande exportframgångar. Här kunde staten inkassera nästan 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare. Träden är basen för skogsindustrin, men de blir också allt viktigare för en växande besöksnäring. Vill vi optimera intäkterna från skogen, då måste vi syna relationen mellan två av våra största gröna näringar.

Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden.

Det går bra för både skogsbruk och turism. Det betyder att intresset för skogen ökar. Dessutom förväntas skogen leverera råvaran till morgondagens biobränslen, plastprodukter, textilier och mycket mer. Men bakom rekordresultaten skymtar risken för en fördjupad konflikt om hur våra skogar ska brukas och förvaltas. Som landets största skogsägare spelar staten en nyckelroll om hur Sverige kan optimera nyttan av skogens alla ekonomiska värden. Det gäller på kort sikt, men ännu mer för kommande generationer.

Turism och skogsprodukter är nu lika viktiga för svensk export. Foto: Staffan Widstrand

Turismen gör succé, åtminstone med svenska mått mätt. Sedan 2000 har omsättningen mer än fördubblats och uppgick förra året till drygt 336 miljarder kronor. Besöksnäringen är den nya jobbmotorn som sysselsätter mer än 172 000 människor. De senast tio åren har mer än 2 300 nya jobb skapats varje år. Inte minst tack vare vår förmåga att locka fler internationella besökare. Deras konsumtion här i Sverige har mer än trefaldigats sedan millenniumskiftet. Förra året noterades exportintäkter på 144 miljarder kronor, vilket enligt Tillväxtverket är lika mycket som exporten av skogsvaror i form av trävaror, papper och pappersmassa. Till skillnad från den traditionella skogsexporten, bidrar utländska turister därtill med värdefulla momsintäkter. Närmare bestämt närmare 20 miljarder kronor. En allt viktigare intäkt till statskassan, som nästan har fyrfaldigats sedan 2000.

Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Sveaskog är landets största skogsägare med ett innehav på 14 procent av landets skogsmarker. Tillsammans med sjöar, myrar och fjäll förvaltar bolaget nästan en tiondel av hela Sveriges yta. Hur Sveaskog sköter våra skogar spelar roll för det som brukar kallas Sverigebilden. Det vill säga bilden av Sverige som ett attraktivt besöksmål, ett land värt att investera i och som en pålitlig partner i internationella sammanhang. Orörd natur, välfärd, fred och hållbarhet är några av fundamenten i Sverigebilden. Kvaliteter som sätter oss på en internationell karta och lockar besökare till norra Europa. Men Sveaskog har inget uppdrag att värna Sverigebilden.

Det är svårt att få ihop siffrorna kring tillväxt och uttag i Sveaskogs skogar. Foto: Per Jiborn

För snart tio år sedan ändrade riksdagen Sveaskogs ägardirektiv. Sedan 2010 betonas skogsbruket som affärsmässig kärnverksamhet och kravet på marknadsmässig avkastning. En förändring, som tillsammans med en ny koncernchef i början av 2011, satt spår i både årsredovisningar och skogar. Konflikterna kring företagets avverkningar har tilltagit. Det är inte märkligt, eftersom virkesuttaget per hektar har ökat med över 20 procent efter 2010. De senaste fem åren har uttaget överträffat det tidigare toppåret 2005. Det var då stormen Gudrun härjade i södra Sverige. Därför har Sveaskog med råge uppnått statens mål på avkastning fyra gånger de senaste fem åren. Om detta skrev Lantbrukets affärstidning ATL tidigare i maj under rubrikerna Hårt hugget i statens skogar och Allt mindre slutavverkningsskog.

När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter.

Att leverera en rimlig avkastning är varje affärsdrivande företags uppgift. Men det ska inte äventyra den framtida virkesförsörjningen. Hur det står till med det, är inte helt lätt att begripa. Som lekman får jag inte ihop siffrorna. I sina senaste årsredovisningar uppger Sveaskog att virkesuttaget är 70 procent av nettotillväxten. Om 30 procent av tillväxten lämnas kvar i skogen, borde bolagets virkesförråd öka. Men det gör det inte. När jag summerar de senaste 14 årens nettotillväxt, räknar bort de årliga virkesuttagen och justerar för ett minskat skogsinnehav – då saknas över 40 miljoner skogskubikmeter. Det är nästan en femtedel av Sveaskogs virkesförråd, värt mer än sex miljarder kronor. Så mycket skog kan inte försvinna. Men bolagets högste skogschef, Fredrik Klang, kan inte svara när ATL frågar. Istället avfärdas saken med att företaget inte har som mål att öka virkesförrådet. Fredrik Klang konstaterar också att Sveaskog avverkar allt de kan. I så fall är det troligt att tillväxten inte är så hög som företaget påstår. Något som i sin tur väcker nya frågor om innehållet i företagets årsredovisningar och informationsmaterial.
Finns det fler poster och påståenden som är uppblåsta?

I vilken sorts skogar vill vi ströva, fika, leka, plocka bär och svamp och jaga? Foto: Per Jiborn

För Sveaskog och skogsindustrin hägrar framtidens bioekonomi. De senaste åren har industrin gjort miljardinvesteringar i nya och större massa- och pappersbruk. Dessutom ska skogen leverera råvaran till många nya produkter. Då ökar efterfrågan på mer skogsråvara, vilket fått Sveaskog att tidigare föreslå sänkt avverkningsåldern i norra Sveriges skogar. En uppfattning som bolagets skogschef upprepar i intervjun i ATL.

Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden.

Förra hösten presenterade Skogsstyrelsen en rapport om hur produktionen i skogarna kan öka. Vid sidan av kortare omloppstider diskuteras även insatser som gödsling, dikning, främmande trädslag och färre gallringar. Risken är stor för att framtidens skogar blir tätare, mörkare och yngre med mindre svamp och bär, försämrade rekreationsmöjligheter och skadade upplevelsevärden. Den biologiska mångfalden kan bli den stora förloraren, men även bilden av Sverige som ett land med vacker och orörd natur lär få sig en törn.

Biologisk mångfald måste också beaktas i statens övergripande budgetkalkyl. Foto: Staffan Widstrand

Finansdepartementet inser säkert att 20 miljarder kronor i momsintäkter från internationella besökare är mer än Sveaskogs utdelning på drygt en miljard. Men vår attraktionskraft består av mer än bara skog. Det handlar om unika skärgårdar, mjuka fjäll, säkra storstäder, populär musik och mycket mer. Men naturen är tveklöst en av landets främsta reseanledningar. Det har flera enkäter och kartläggningar slagit fast. Därför hävdar Naturturismföretagen (tidigare Ekoturismföreningen) sedan en tid tillbaka att var fjärde internationella besökare väljer Sverige främst på grund av vacker och vild natur. Det innebär att nästan fem miljarder i momsintäkter kan kopplas till den naturbaserade besöksnäringen.

Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört.

Statens uppgift måste vara att optimera nyttan från svensk natur. Både i rena pengar från olika näringar, liksom i mjuka värden som inte låter sig fångas i en vanlig balans- och resultaträkning. Jag syftar på biologisk mångfald, levande landsbygd, rekreation, folkhälsa och annat. Ur ett sådant perspektiv kan det bli kontraproduktivt att bara fokusera på ett statligt skogsbolags nettoomsättning, operativa rörelseresultat och direktavkastning. Särskilt om det i den andra vågskålen ligger större belopp, som kan växa ännu mer, och som är starkt kopplade till skogens upplevelsevärden.

Ser vi inte skogens övriga värden på grund av alla träd? Foto: Staffan Widstrand

Sverige står inför tuffa utmaningar. I skogen handlar det inte om antingen skogsbruk eller bara naturturism. På många platser skapas störst nytta ekonomiskt, socialt och miljömässigt genom ett mångbruk i skogen. Den naturbaserade turismen är ännu bara i sin linda. Potentialen är avsevärt större och naturturismen hämmas av korta säsonger, lågt förädlingsvärde och otillräcklig professionalism. Det är också brist på större områden där naturturismen får växa fritt och kan blomstra ostört. En viktig slutsats i den nationella strategin för svensk naturturism som presenterades förra året i Almedalen.

Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder.

Dessutom behövs modeller och goda exempel kring hur naturturism kombineras med skogbruk av olika slag. Det är ett utvecklingsarbete som med fördel genomförs runt om i Sverige. Gärna i större sammanhängande områden där naturbaserade turismföretag kan bilda kluster i skogar med en tydlig och stabil förvaltning. Sveaskog sitter på en sådan fantastisk resurs – nämligen 37 ekoparker som omfattar 175 000 hektar spridda från norr till söder. Redan avsatta områden med löftet att ekologi ska gå före ekonomi. Här skulle skogs- och besöksnäring tillsammans kunna utveckla framtidens mångbruk. För staten borde fem miljarder kronor i årliga momsintäkter, som de närmaste åren kan växa till sex, sju eller åtta, vara ett tillräckligt starkt incitament för att agera.
Själv återkommer jag med fler tankar kring Sveaskogs ekoparker.

Läs mer om Sveaskogs ekoparker:
Vår skog kan skapa nya och större värden

Näbbklapper med attraktionskraft

Efter drygt 50 år är storken tillbaka i Skåne. Foto: Per Jiborn

Storken glidflyger fram över våtmarken med sikte på risboet strax utanför hägnet. När den kommer fram böjer partnern huvudet långt tillbaka och klapprar ivrigt med näbben. Den säregna hälsningsfrasen genljuder över nejden och blandar sig med skränet från en koloni med skrattmåsar, drillande sånglärkor och högljudda tofsvipor och rödbenor. Det är en fin morgon i början av juni. Min kvalitetstid med en av Sveriges mest ikoniska fåglar, som nu återerövrar det skånska landskapet, förverkligar inte bara en gammal dröm. Den visar även på ekoturismens möjligheter. Fågelns attraktionskraft har varit grunden för ett lyckat bevarandearbete, men storken främjar mångfalden i hela landskapet. Dessutom kan den sporra till ett mer klimatsmart resande.

Därefter kom olyckorna slag i slag.

När Carl von Linné gjorde sin skånska resa i mitten av 1700-talet räknades storkarna i tusentals. Kanske så många som 5 000 par. Hundra år senare var stammen ännu stark och utanför Tomelilla fanns exempelvis en koloni med 80 bon. Därefter kom olyckorna slag i slag. Ett våldsamt oväder skördade många storkars liv under en vårflytt 1856, men än värre blev moderniseringen av jordbruket. Våtmarker dikades ut och försvann, och senare under 1900-talet gjorde de kemiska bekämpningsmedlen entré. Resultatet blev att tillgången på storkens favoritföda – grodor, men även daggmask, fisk, insekter, ormar och sork drastiskt minskade. När Sverige elektrifierades blev kraftledningarna ytterligare ett hot. Idag är krockar med elledningar troligen den vanligaste dödsorsaken bland västra Europas storkar.

På Linnés tid var storken ett vanligt inslag i det skånska landskapet. Foto: Per Jiborn

För 40 år sedan, när jag själv upptäckte Skåne på cykel, var storken utrotad i Sverige. Det sista paret hade häckat 1954 norr om Ystad. Storkens närvaro inskränktes därför till en handfull årliga besök av ensamma individer från kontinenten. Själv fantiserade jag om att få en skymt av en vit stork på visit. När Sveriges Ornitologiska Förening (idag Birdlife Sverige) på 1980-talet utsåg våra landskapsfåglar, var det därför inte konstigt att storken som självklar skånsk symbolart fick stå tillbaka för den röda gladan. Ett val som det kanske snart är dags att ompröva.

När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch.

Ungefär samtidigt kom en vändpunkt i synen på hur det skånska landskapet borde brukas. Allt fler insåg att jakten på mer utdikad jordbruksmark hade gått för långt. Dessutom hade övergödning av vattendrag, sjöar och hav blivit ett växande problem. Något som utdikningen bidrog till. När våtmarker började restaureras, bestämde fågelvänner att tiden var mogen för storkens revansch. 1989, då storkprojektet på allvar tog form, anlades våtmarker främst som kvävefällor med syftet att minska övergödningen. Under de senaste 20 åren har runt 3 000 hektar våtmarker återställts på hundratals platser i Skåne. Åtgärder, som inte bara binder kväve och fosfor, utan även gynnar den biologiska mångfalden. Inte minst grodor och därmed indirekt även storken.

Ett av Skånes närmare 70 frihäckande storkpar. Foto: Per Jiborn

Idag pekar det mesta på att storken är på väg tillbaka. Under de senaste tio åren har årligen bortåt hundra storkungar från olika hägn blivit flygfärdiga, och sedan 2015 släpps samtliga ungar fria för att flytta söderut. Utsläppta ungar återvänder nu till Sverige, efter ett par år som unga i södra Europa eller Afrika. Förra året registrerade projektet dessutom runt 70 frihäckande storkpar. Några av dem väljer att häcka i närheten av projektets fyra hägn, eftersom storkar är sociala och gärna bildar mindre kolonier med stora risbon. Målet att etablera en stabil storkstam på runt 150 frihäckande par har nu kommit halvvägs.

Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Det är dessa framgångar som jag får skörda en skön försommarmorgon. Tidigare i maj, i samband med ett studiebesök under Naturskyddsföreningens rikskonferens, förförde Fulltoftas storkar mig. Nu, några veckor senare, är jag tillbaka med resten av familjen. Under tre dagar besöker vi storkarna lika många gånger, men passar även på att doppa oss i Ringsjön, röra oss i nyutslagen bokskog, äta gott på lokala caféer och restauranger, och med hjälp av cykel utforska ett landskap där näktergalar och andra fåglar tävlar om att sjunga högst. Det blev minnesvärda dagar, men var en utmaning att sy ihop. Besöket hade till och med kunnat gå om intet, eftersom ekvationen med tågresa från Småland, boende nära kollektivtrafik och tillgång till hyrcyklar blev onödigt svår att lösa.

Efter en dag med storkskådning behöver delar av familjen svalka av sig. Foto: Catherine Jiborn

Inom besöksnäringen pratas det ofta om vikten av reseanledningar. Det betyder att turismen drivs av att vi resenärer vill uppleva eller göra något nytt. För oss var storkar och en studentexamen skälet till resan. Centralt för resan blev ett hägn ute på vischan öster om Ringsjön. Därför letade jag boenden i närheten, gärna med frukost, på lämpligt avstånd från en busshållplats eller tågstation, och med möjlighet att hyra cyklar. Efter flera timmars sökande på nätet var jag på vippen att ge upp. Räddningen blev att rådfråga en person inom storkprojektet med god lokalkännedom. Tipset om en större campingplats vid Ringsjön uppfyllde mina önskemål, men eftersom deras utbud av hyrcyklar var väl gömt långt in i bokningsprocessen, var det svårt att hitta på egen hand. Ett exempel på att normen är att alla förväntas komma i egen bil. En genomgång av de drygt tio boendealternativ, som finns inom en mils radie från storkhägnet, visar att bara två, möjligen tre, berättar något om storkarna. De flesta nämner alltså inte en stark reseanledning, som kan locka långväga fågelskådare från både Sverige och vårt grannland Danmark, där storken tyvärr för en tynande tillvaro. Den bristen avslöjar att stora delar av besöksnäringen ännu inte fullt ut har förstått vad som är turismens drivkraft.

För den som greppar taktpinnen och sätter agendan,
skaffar sig ett övertag.

Istället skvallrar webbsidorna om att många företag tror att besökaren först väljer boende. Därefter funderar vi resenärer på vad besöksmålet kan erbjuda. Jag tror tvärtom att allt fler bokningar startar med själva reseanledningen, och utifrån det valet försöker vi sedan pussla ihop boende, måltider och lokala transporter. Om besöksnäringen menar allvar med sina löften om hållbarhet, då måste fler aktörer uppmuntra resor med tåg och buss. Väl på plats måste det sedan vara enkelt att kunna utforska destinationens sevärdheter och attraktioner med klimatsmarta alternativ som cykel, vandring och lokaltrafik. Här återstår det mesta att göra. Än värre är att många verkar vänta på att någon annan ska börja. Och kanske är det just det som behövs. För den som greppar taktpinnen och sätter agendan, skaffar sig ett övertag. Den chansen borde storkprojektets ägare – Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening noga överväga.

Närliggande boenden kan bli värdefulla ambassadörer för det skånska storkprojektet. Foto: Per Jiborn

Besöksnäringen måste med andra ord göra mer när gäller hållbarheten. Men även ägarna till ett långvarigt bevarandeprojekt av en karismatisk fågelart har ett ansvar. Att storkprojektets webbsida saknar information om hur vi kan besöka deras hägn på ett klimatsmart sätt, kan skada miljörörelsens trovärdighet. Inte minst när värdefulla tips om hur man tar sig med tåg och buss till närmaste tätort och sedan vidare med buss, cykel eller till fots ut till något av de fyra hägnen faktiskt är ganska lätt att fixa.

Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar.

Klappret från storkarna är resultatet av ett mödosamt och långvarigt ideellt engagemang. Genom åren har hundratals frivilliga byggt hägn, ringmärkt och matat glupska storkungar. Just matningen kräver massor av arbetstimmar och sköts av oavlönade volontärer. Projektets utgifter, inklusive en anställd på deltid, finansieras med insamlade medel och donationer från privatpersoner, företag och kommuner. Ur det perspektivet kan det tyckas orättvist att de ekonomiska vinsterna lär skördas av turismföretagen när antalet besökare ökar. I vårt fall hamnade mer än fem tusen kronor hos traktens campingplats. Storkprojektet fick nöja sig med ett par hundralappar.

På sina håll består Skåneleden av härliga cykelbanor genom ett vackert landskap. Foto: Alice Jiborn

Men framtiden är inte given på förhand. Om storkprojektet tar initiativ till ett nytt sorts fadderskap för traktens boendeanläggningar, borde det vara fullt möjligt att skapa en viktig intäktskälla från den lokala besöksnäringen. Att turismföretag är med och tar ansvar för de natur- och kulturvärden som lockar besökarna, är en framgångsrik och beprövad modell runt om i världen. Det brukar kallas ekoturism. Även i Sverige finns det goda exempel på samverkan mellan bevarandeprojekt och besöksnäring. Flera års goda erfarenheter av fjällrävssafari i Härjedalen tyder på att en liknande modell även borde fungera i Skåne.

Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans.

Våra cykeldagar gav fler lärdomar. En är behovet av bra cykelkartor. Vissa riksvägar lämpar sig dåligt för cykling, medan det var en nyhet för mig (som tidigare bott i Skåne i 20 år) att Skåneleden på sina ställen består av asfalterad cykelväg och fina grusvägar genom skogen. Den förträffliga infrastrukturen måste marknadsföras bättre.

Trista och enfaldiga granplantager motiveras för att de ger den förvaltande stiftelsen Skånska Landskap värdefulla intäkter. Foto: Per Jiborn

En annan upptäckt var att storkhägnets granne, Fulltofta strövområde, är en slumrande resurs för en spirande naturturism. Över två tusen hektar är mer yta än Skånes tre nationalparker har tillsammans. Med en offentlig markägare borde området kunna spela en strategisk roll för regionens natur- och ekoturism. Delar är redan skyddade som reservat och består av vacker bok- och lövskog. Men merparten verkar vara trista enfaldiga granåkrar, som mest finns för att skapa intäkter till stiftelsen som förvaltar området. Tanken som slår mig är att här finns möjligen ett embryo till en framtida nationalpark, där natur- och ekoturism mycket väl kan skapa avsevärt större intäkter till lokala företag och kommuner än dagens skogsbruk. Det kan vara värt att titta närmare på i ett kommande blogginlägg.

Läs mer om resor till karismatiska fåglar:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Oväntat möte med kraft att förändra

Vårens bensinuppror måste bemötas med genomtänkta förslag som gynnar landsbygden. Foto: Volvo Cars Sweden

Bensinupproret 2.0 är en av vårens politiska bubblare och innebär att landsbygden på allvar blivit ett slagträ i klimatdebatten. Det enorma gensvaret visar att en grön omställning inte sker i en handvändning. Och nödvändiga åtgärder för minskade och hållbara transporter lär skapa fler framtida motreaktioner. Svåra utmaningar som jag passade på att grubbla över på tåget till Naturskyddsföreningens rikskonferens i Kristianstad tidigare i vår. Där blev en av flera höjdpunkter ett oväntat möte med en annan av Naturskyddsföreningens medlemmar. Även han från Småland, men till skillnad från mig en äkta bilfantast känd från radio och TV.

Mina tankar mottogs nyfiket och med oväntat öppna sinnen, och det är alltid kul när ens egna fördomar kommer på skam.

Förra årets riksstämma i Uppsala antog en framtidsstrategi för Naturskyddsföreningen. Minskade utsläpp av växthusgaser och försvar av biologisk mångfald är de två långsiktiga målen, men strategin pekar även på metoder för förändring, anger fem prioriterade områden och slår fast 17 uttalade mål till 2022. Under rubriken Kraft att förändra var det i år dags för en rikskonferens – ett mer informellt forum öppet för intresserade medlemmar och fullmatat med diskussioner, utflykter och tillfällen att träffas. Själv reste jag söderut med ambitionen att prata om natur- och ekoturismens möjligheter och utmaningar. Resultatet blev flera givande samtal med andra medlemmar och tongivande företrädare från styrelse och kansli i Stockholm. Mina tankar mottogs nyfiket och med oväntat öppna sinnen, och det är alltid kul när ens egna fördomar kommer på skam.

Rikskonferensen genomfördes i maj när Skånes bokar slår ut. Foto: Staffan Widstrand

På en workshop om hållbara transporter fanns ett bekant ansikte med en röst som jag tyckte mig känna igen. Ansikten och namn är inte min starka sida, och när ingen annan verkade notera det uppenbara växte osäkerheten. Men jag var tvungen att fråga om det inte var självaste Bosse Bildoktorn känd från radio och TV som satt bland oss. Bo Andersson erkände omgående att så var fallet. Att Naturskyddsföreningen lockar brett och att jag på ett seminarium för hållbara transporter träffar en av Sveriges främsta bilentusiaster – det är oväntad lycka för mig. Det är ett bevis på att vi engagerar ”människor med olika bakgrund, erfarenheter och kompetenser”, som det så fint formuleras i framtidsstrategin.

… men jag känner mig ändå delaktig och stolt över det som sedan har blivit en viral succé med blänkare i bland annat Aftonbladet.

Tankarna snurrade i huvudet. Bosse Bildoktorn på Naturskyddsföreningens rikskonferens när tidningarna fylls av nyheter om krav på sänkta bensinpriser. Det är en möjlighet som måste fångas i flykten. Jag tog därför på nytt till orda och föreslog Bosse som talesperson i den här frågan. Sedan tog andra duktiga krafter över och kanske var jag inte ensam om att tänka tanken, men jag känner mig ändå delaktig och stolt över det som sedan har blivit en viral succé med blänkare i bland annat Aftonbladet. Dessutom är videoklippet med över 360 000 visningar, mer än 2 500 delningar, drygt 1 600 kommentarer och nästan 5 000 gillanden årets mest uppmärksammade på Naturskyddsföreningens sida på Facebook.

Bosse Bildoktorn är Naturskyddsföreningens mest visade videoklipp i år. Foto: Naturskyddsföreningen

Jag tror att det finns en liknande potential i ett närmare samarbete mellan naturvänner och småskalig besöksnäring, särskilt på landsbygden. När jag noga läser Naturskyddsföreningens framtidsstrategi blir jag stärkt i övertygelsen och ser flera möjligheter till samverkan. Strategins skrivningar om att ”ge fler människor möjlighet att njuta av och förstå naturen” och uppmana till ”handling som bidrar till en mer hållbar konsumtionskultur” kan med fördel genomföras med mer natur- och ekoturismen. Att arbeta för ”minskade och hållbara transporter” och för skydd och bevarande av ”arter, populationer och värdefulla områden” på både land och i vatten är direkt kopplat till två avgörande frågor för naturturismen. Än närmare ligger tanken att ”resurssnål tjänstekonsumtion” i möjligaste mån ska ersätta varukonsumtion. Och en strategisk allians mellan naturvård och turism ska givetvis vara till ömsesidig nytta, som även bidrar till att nå Naturskyddsföreningens mål att ”våra företagssamarbeten ska stärkas och utvecklas, så att vi kan öka våra intäkter och samtidigt påverka näringslivet i dess hållbarhetsarbete.”

Det är ett av många svar som behöver artikuleras i kölvattnet av vårens bensinuppror.

Jag menar att natur- och ekoturismen är en outnyttjad möjlighet för landets miljö- och naturskyddsorganisationer. Det är ett sätt att bygga broar mellan stad och land. Dels för dialog och utbyte av erfarenheter, men kanske ännu viktigare när pengar och andra resurser överförs från ekonomiskt starka grupper i städerna till naturbaserade turismföretag på landsbygden. Det är ett av många svar som behöver artikuleras i kölvattnet av vårens bensinuppror. Kreativa människor, som skapar jobb, kommunala skatteintäkter och attraktionskraft i och runt nationalparker, reservat och annan värdefull natur, bidrar dessutom till att stärka och förankra vårt naturskydd. Vidare handlar en klimatanpassad natur- och ekoturism om att stimulera längre besök som inkluderar övernattningar, måltider och upplevelser och att utveckla alternativ så fler kan göra den långa resan med tåg och buss till resmålet. På plats ska vi sedan kunna upptäcka och njuta av spännande natur- och kulturvärden till fots, cykel, häst och andra färdmedel som kanot, kajak och hundspann.

Det måste bli mycket lättare att uppleva svensk natur på cykel. Foto: Per Jiborn

Rikskonferensen i Kristianstad inleddes med nätverksträffar, och själv valde jag att delta på Klimatnätverkets träff. Där presenterades ett utkast till metodhandbok i lokal politisk påverkan, som innehåller avsnittet om hur kommuner fungerar och hur en krets i Naturskyddsföreningen kan påverka. Metodhandboken pekar ut fyra arbetsområden som fossilfria kommuner, hållbar samhällsplanering, skydd och hållbart brukande av kommunens marker och insatser för att skapa cirkulära flöden.

Näringslivschefer och kommunalråd brukar nämligen gilla nya arbetstillfällen, fler gästnätter och företag som sätter den egna kommunen på kartan.

Jag föreslog att naturturism kan vara ett femte område och ett bra alternativ för kretsar som söker nya ingångar till sin kommun. Näringslivschefer och kommunalråd brukar nämligen gilla nya arbetstillfällen, fler gästnätter och företag som sätter den egna kommunen på kartan. Särskilt glesbygdskommuner som kämpar i motvind med minskade skatteintäkter och utflyttning. Därför lovade jag att skriva ihop ett sådant avsnitt, vilket nu är gjort till ansvarig person på kansliet i Stockholm. Där presenteras bland annat insatser som tillgängliggör sevärdheter och attraktioner för besökare utan egen bil, som främjar cykelturism på resmålet, utvecklar kollektivtrafiken för både egna naturintresserade invånare och långväga besökare, och åtgärder där vi stimulerar samverkan mellan trevliga caféer och värdefulla naturområden.

Storkarnas attraktionskraft kan användas i bevarandearbetet. Foto: Staffan Widstrand

Sista dagen bjöd på en bussutflykt till storkhägnet i Fulltofta. Jag blev förförd av storkarnas näbbklapper i en härlig vårgrönska. Det här är ju ett spännande bevarandeprojekt, som dessutom är ett fullfjädrat besöksmål. Något som borde kunna tjäna som förebild för hur ett framgångsrikt samarbete till ömsesidig nytta kan byggas mellan traktens natur- och ekoturism och Naturskyddsföreningen i Skåne.
I början av juni åker hela familjen på skånsk storksafari.

Ramslökssoppa i naturvårdens tjänst

Café Doppingen blev omgående en succé, som lockar nya målgrupper ut i Västergötlands natur. Foto: Naturum Hornborgasjön

De senaste fem åren har intresset för naturum Hornborgasjön trefaldigats. En framgång med flera förklaringar, som nya utställningar, upprustade lokaler, men kanske främst tillskottet av en vacker byggnad med plats för kontor, hörsal och i synnerhet ett lockande café. En lyckad samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring. Ett koncept värt att lära av. Inte minst möjligheten att växla upp samarbetet i omfattning och innehåll i en bygd, som tidigare präglats av konflikter mellan naturvård och Hornborgasjöns närmaste grannar.

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på.

I mars 2017 öppnade Café Doppingen, ett stenkast från naturum Hornborgasjön, med pompa och ståt. Landshövdingen invigde och företrädare för Naturvårdsverket, länsstyrelsen och Falköping talade, ackompanjerade av operasång och underhållning från lokala talanger. Det nya huset är till stor del byggt i lokala material, som furu från Hökensås och kalksten från Kinnekulle, och har snabbt blivit den turismmagnet som många hoppades på. Redan första året fördubblades antalet besök till naturum Hornborgasjön och har sedan stabiliserat på drygt 60 000, vilket är tre gånger så många som fem år tidigare. Även caféet har gått bra. Enligt länsstyrelsen noterades 66 000 besök förra året och nettoomsättningen uppgick till tre miljoner kronor.

Nya utställningar och ett populärt cafe som granne trefaldigade besöken till naturum Hornborgasjön. Foto: Roger Borge

Slutsatsen är att nära samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring är värd att titta närmare på. Dels för att lära av framgången, men även för att undvika de fallgropar som lurar längs vägen. Avgörande är att krav på arrendator, upphandlingsprocess och villkor för driften är tydliga och transparenta. Konkurrensen mellan traktens aktörer får inte snedvridas eller skapa missämja. Jag är ingen expert på offentlig upphandling, men när jag läser underlaget tycker jag att det är genomtänkt och konsekvent. Tydliga krav gäller inte bara arrendatorns kompetens, ekonomisk stabilitet, kollektivavtal, öppettider och utbud, utan även miljöprofil och en vilja att gynna såväl ekologiska som närodlade råvaror. Mest gillar jag att personalen ska känna till ”naturums verksamhet och naturreservatet”. Det inkluderar bland annat närvaro på en gemensam introduktion med naturum. Å andra sidan ska länsstyrelsen ”bemöta besökare med pålästa och hjälpsamma svar kring caféverksamheten.” En samverkan till ömsesidig nytta med andra ord.

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong.

Duktiga arrendatorer är grunden för framgången. Sedan ett par månader tillbaka drivs caféet av Ingrid Axelsson, som har lång erfarenhet från branschen från närbelägna Kinnekulle. På vårens lunchmeny har bland annat stått ramslökssoppa, prästostpaj och kyckling med ramslökscrème. För den som vill fika finns kaffebiskvier, chokladtårta, prinsessbakelser och annat hembakat. Ett uppskattat utbud som i flera fall tillagas av lokala råvaror och lockar många gäster.

Kraven på caféets arrendator inkluderar uppköp av ekologiska och närodlade råvaror. Foto: Jesper Anhede

Proffsiga entreprenörer är inte enda skälet till en försäljningsframgång som gick från noll till tre miljoner kronor på en säsong. Det finns fler faktorer. Ett välbesökt naturum som granne skapar dubbla reseanledningar och en uppmärksammad invigning gav en flygande start. Att sedan som enda café exponeras på länsstyrelsens webbplats är en annan fördel.

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur?

För en länsstyrelse är det en grannlaga uppgift att opartiskt samverka med näringslivet. Inte minst på landsbygden där gamla oförätter, grannfejder och jantelagen kan sätta käppar i hjulen för många goda initiativ. I början höjdes kritiska röster mot planerna på ett nytt café vid Hornborgasjön. Ett större utbud kunde skada redan etablerade verksamheter. Andra turismföretag välkomnade däremot satsningen och underströk att fler aktörer skapar ett kluster med starkare attraktionskraft. Än är det inte tal om någon överetablering och ett bredare utbud med sund konkurrens skapar mångfald och ett attraktivare utbud. Något som i sin tur lockar fler besökare till resmålet.

Doppingen är en vacker, unik och dyr byggnad. Då krävs det att satsade naturvårdsmedel skapar största möjliga samhälls- och naturskyddsnytta. Foto: Naturum Hornborgasjön

Men ska naturvården verkligen stå för ett cafés infrastruktur? Borde det inte byggas och finansieras av ägaren själv? En rimlig invändning, men i det här fallet var caféet en del i en större satsning, som inkluderade en ombyggnad av naturum och en ny lokal med hörsal, toaletter och kontor. I prislappen på drygt 40 miljoner ingick även nya utställningar, liksom vatten, avlopp och bredband. Ett sammanhållet bygg- och renoveringsprojekt gav viktiga synergieffekter. Att invänta en privat investerare hade sannolikt inneburit att Café Doppingen fortfarande bara hade varit en dröm. Nu betalar arrendatorn en årlig hyra på ett par hundra tusen kronor, vilket för en utomstående lekman verkar vara rimligt.

Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta?

Däremot kan man resonera kring det faktum att Café Doppingen ensamt får synas på länsstyrelsens sajt. Kan det uppfattas som att konkurrensen inte är på lika villkor och föranleda sneda blickar mellan aktörer som egentligen borde samarbeta? Länsstyrelsens webb är nämligen hårdvaluta, och hamnar inte bara i topp för sökord som Hornborgasjön, utan även för mer generella ord som trandans och trana. Med drygt 300 000 sidvisningar om året är det en attraktiv digital kanal ut till potentiella besökare.

Tranorna är fortfarande Hornborgasjöns stora dragplåster. Det syns tydligt när länsstyrelsens webbplats analyseras. Foto: Jonas Ingman

Men lösningen kan inte bli att sluta exponera Café Doppingen. Det blir kontraproduktivt för besökarna, naturum och caféet själv. Klokare vore att växla upp en framgångsrik samverkan mellan offentlig naturvård och privat besöksnäring till ett större geografiskt område. Modellen finns ju redan, där länsstyrelsen står för ramarna, ett övergripande ansvar och erbjuder en infrastruktur i form av en lokal eller en välbesökt webbsida.

40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige.

Fördelarna borde överväga om fler av besöksnäringens aktörer bjuds in att samverka med naturvården. Givetvis inte utan krav på motprestation och engagemang, men utifrån enklare och mindre formella krav. Genom att vaska fram och visa upp närområdets boenden, restauranger, övriga caféer och aktivitets- och upplevelsebolag gör man även besökaren en tjänst. Det skapas ett sorts ambassadörskap. Något som i sin tur gör det lättare för oss besökare att hitta fram till de företag, som är engagerade i traktens natur- och kulturvärden. Lärdomar finns redan från det årliga evenemanget Trandansen, som är ett uppskattat samarrangemang mellan besöksnäring och länsstyrelse. För ett par år sedan utarbetades även ett förslag till samverkansmodell i Kosterhavets nationalpark. Ett underlag framtaget gemensamt mellan besöksnäring och naturvård, som fortfarande är relevant, ger vägledning och väntar på att testas i praktiken.

Kan Cafe Doppingen bli ett fönster som ökar efterfrågan på lokala livsmedel? Foto: Jonas Ingman

Satsningen på Café Doppingen blev en succé. En handfull lokala jobb inom besöksnäringen skapades. Naturum Hornborgasjön fördubblade antalet besök. Utbudet av hembakade kanelbullar och exklusiv ramslökssopa har sannolikt även bidragit till att nå nya målgrupper. På sikt kan caféet bli en länk och värdefull aktör, som ökar efterfrågan på lokala livsmedel. Men framgångarna kom inte gratis. 40 miljoner kronor kan även användas för att skydda ett par tusen hektar gammelskog i norra Sverige. Därför måste naturvården prioritera utifrån målet att maximera samhällsnyttan och skapa mesta möjliga naturskydd. När länsstyrelsen inleder arbetet med en ny webbsida kan de goda erfarenheterna från samverkan mellan naturum Hornborgasjön och Café Doppingen växlas upp och ge fler jobb och intäkter till bygden. En värdefull gest och insats i en trakt där restaureringen av en av landets främsta fågelsjöar för 30 år sedan skapade bittra lokala konflikter.

Läs mer om Hornborgasjöns dansande tranor:
Klimatsmarta tranor borde inspirera

Därtill kan länsstyrelsens webbsida bli en plattform för att stimulera en utveckling mot ett mer klimatsmart resmål. Med en tydlig ambition att locka fler att stanna längre och inte bara besöka området i början av våren när tranorna dansar. En sajt som gör det enkelt att hitta fram till det lokala måltidsutbudet och olika boenden runt sjön. Presentera tips om hur traktens reservat, kloster, kyrkor och kulturminnen nås med cykel, till fots eller med lokal kollektivtrafik. Då skulle viktiga nyttor skapas för många. Inte minst för de som bor runt naturreservatet. Dessutom en åtgärd som skulle göra det lite svårare för riksdagsledamöter som inte älskar biologisk mångfald att skära i kommande budgetar för svensk naturvård.